Jag tog tre guld!

s v e n s k t m i l i tä r h i s t o r i s k t b i b l i o t e k p r e s e n t e r a r
frontsoldat på östfronten
1941–1945
Jag tog tre guld!
av överstelöjtnant Jan Forsberg
Werner Kindler tjänstgjorde i vad som anses vara ett av andra världskrigets elitförband. Förbandet utnyttjades ibland
hänsynslöst för att rädda omöjliga situationer. Inte ens 19 år
fyllda startade han sin karriär som frontsoldat i ett av världens största fälttåg – operation Barbarossa den 22 juni 1941.
Efter nära fyra år vid fronten slutade Werner som kompanichef i ett kompani som fullt rustat räknade 170 man. Under
kriget hade det fått påfyllning med 980 man. Trots att Werner inte fyllt 23 år vid krigsslutet var han en mycket rutinerad
och erfaren underofficer.
Werner Kindler föddes i en tysk familj 1922 i byn Kottisch vid
Preussisch Stargard söder om Danzig. Området som låg i Västpreussen tillföll Polen efter första världskriget. Werner Kindler
berättar att när Polen proklamerade allmän mobilisering flydde han med sin kompis och gömde sig i skogarna intill byn.
Orsaken var enkel: varken Werner eller hans kamrat ville bli
inkallade i polska armén för att strida mot sitt eget folk. Fredagen den 1 september upplevde de starten på det som skulle
bli andra världskriget. Nästa dag cyklade de båda till staden
Dirschau där de mottogs av Heimwehr Danzig som tillhörde
SS.
I veckan därefter uppmanades den tyska befolkningen att
anmäla sig till skyddsstyrkor för att bevaka skyddsvärda anläggningar. Den 17-årige Werner Kindler anmälde sig omedelbart. Därmed började hans karriär med vapen i hand och den
13 november 1939 inkallades Werner för en vidareutbildning
om fyra veckor inom ramen för skyddsstyrkorna. Utbildningen skedde i Adolf Hitler-kasernerna i Prag vid 6. SS Totenkopf
Standarte. Efter utbildningen fortsatte Werner som soldat och
kom till Linz i Österrike. Sedan i maj 1941 förflyttades Werner
till ett kulsprutekompani vid Leibstandarte SS Adolf Hitler.
Förbandet var helmotoriserat och var av brigads styrka samt
förstärkt med stormkanoner såväl som bandgående pansarvärnskanoner.
Werner Kindler efter avslutad grundutbildning i Prag. På kragspegeln bär han dödskallen, som snart byttes ut mot SS-runor.
Han tjänstgjorde i Leibstandarte 1941–1945.
i Ukraina. Ibland är världen mycket liten, var Werners kommentar. I en strid nära byn skadades därefter Werner Kindler
för första gången av ett splitter i knäet efter en lång stormning
med strid till fots. Han stannade dock kvar i förbandet.
Anfallsriktningen förändrades och gick nu söderut mot
Svarta Havet. Kuststaden Cherson vid floden Dneprs utlopp
i Svarta Havet intogs den 20 augusti och här hittade man ett
stort förråd av viner från Svarta havsregionen. Det dröjde inte
länge förrän manskapet pustade ut tillsammans med några
glas rödvin.
Den 9 september gick anfallet vidare och floden Dnepr
korsades och i samverkan med den tyska 73. infanteridivisionen fortsatte anfallet längs Azovska sjön. Efter flera veckors
hårda strider intogs staden Mariupol med 240 000 innevånare
den 8 oktober. Anfallen fortsatte oförtrutet och floden Mius
överskreds och kuststaden Taganrog vid Svarta Havet intogs
den 17 oktober. Anfallet för att ta dessa båda städer kostade för
Leibstandarte i stupade och skadade nästan hel bataljon (138
Operation Barbarossa 1941
Leibstandarte ingick som reservförband i pansargrupp 1 under
generalöverste Ewald von Kleist i armégrupp Syd. Leibstandarte passerade gränsen till Sovjetunionen först den 2 juli 1941.
Detta var tio dagar efter angreppet på Sovjetunionen. En rörd
Werner Kindler berättar att han där i en by i Ukraina kom i
kontakt med en gammal tysk. Det visade sig vara en tysk från
hans hemby som hade varit krigskamrat med Werners pappa
och efter krigsfångenskap i Tsarryssland hade han stannat kvar
1
döda och 479 skadade). Detta ska ses mot att Leibstandarte
hade totalt fyra stridande bataljoner. I krigsdagboken kan man
läsa att de sovjetiska förbanden inte under några förhållanden
är i upplösningstillstånd utan kämpar med fortsatt stort mod.
Don
Vo
lga
Moskva
Vändpunkten vid Rostov
Den 17 november 1941 startade anfallet mot staden Rostov
tillsammans med 13. pansardivisionen. Staden intogs med
krigslist. Leibstandarte tog erövrade sovjetiska armélastbilar
och körde i hög hastighet genom staden innan listen uppfattades av ryssarna och med en snabb stormning lyckades man
ta stadens centrala delar och bron över Don. Tre dagar senare
var staden helt intagen. Staden Rostov betraktades som infallsporten till Kaukasus där de hett eftertraktade oljekällorna
vid Baku fanns. Vid floden Dons strand i Rostov säkrade kulsprutegruppchefen Werner Kindler sin stridsställning med sin
kulspruta MG 34 på trebenslavett och vid sidan om fanns en
tysk Panzer IV ur 13. pansardivisionen. Werner Kindler berättar att han kände sig som ett barn när vagnchefen Kurt Göring
tittade ut från vagnchefskupolen och skänkte honom en förpackning reservproviant innehållande choklad, vilket var guld
värt – särskilt nu när kylan hade kommit med nattemperaturer
ned mot minus 20 grader.
Werner fick 50 år senare igen en bekräftelse på att världen
är liten. Han träffade Kurt Göring vid ett ordenskapitel för
Oljekällor
Kursk
Prochorovka
Stalingrad
Belgorod
Charkiv
Tjerkassy
Dn
ep
Astrachan
Done
ts
KA
Rostov
r
IS
K
A
H
Kaukasus
SP
A
V
ET
Majkop
Baku
Sevastopol
SVARTA HAVET
TURKIET
innehavare av Tyska korset i guld. Återseendet blev speciellt
med tanke på de bådas karriärer som underofficerare och det
fanns ett och annat att berätta efter stormningen av Rostov
1941. (Kurt Göring kom senare att strida med Tigerässet Otto
Carius).
Glädjen för tyskarna i Rostov 1941 blev kort­varig, för starka
sovjetiska förband tvingade Leibstandarte tillbaka till floden
Mius, där en defensiv försvarsställning byggdes ut. Här vid
Mius höll Leibstandarte sina ställningar till sommaren 1942, då
hela förbandet drogs ur för att omorganiseras i Frankrike till
en pansargrenadjärdivision. Under striderna här hade Kindlers kompani förlorat två tredjedelar av sin personalstyrka och
med 48 man drog det sig tillbaka den 3 juli 1942.
Omorganisation väster om Paris
Efter att ha upplevt helvetet på östfronten var Frankrike som
ett himmelrike. Werner Kindler kom att hamna i den pansargrenadjärbataljon som fick nya pansarbandvagnar. Endast en
bataljon av sex blev utrustad helt med splitterskyddade fordon.
Bataljonschef för den bepansrade bataljonen var SS-major Jochen Peiper, som Kindler hyste stor respekt och beundran för.
Peiper satte omedelbart igång fältmässiga övningar med fokus
på eld och rörelse vid varje tillfälle. Kulspruteskytten Kindler
kom till det tunga understödskompaniet i bataljonen.
Insats österut 1943
Sista veckan i januari 1943 kort före Stalingrads kapitulation
lastades förbandet på järnväg för iltransport till östfronten. Det
hade tidigare ryktats att Leibstandarte skulle sättas in i Afrika
för att stödja Erwin Rommel, men nu blev det vinter­utrustning
i stället. Jochen Peipers bataljon lastade av med täten den 2
februari 1943 och Werner Kindler anlände först den 7 februari
och urlastningen skedde i minus 30 grader. Werner Kindlers
första dag vid fronten 1943 blev en närstridsdag med minus 28
grader. Förstärkta med stormkanoner slogs man mot framträngande sovjetiska förband. Snabbt blev det tydligt att staden
Kurt Göring stred sommaren 1941 med 13. pansardivisionen.
Senare kom han att förflyttas till den nya 502. tunga pansarbataljonen med Tigervagnar. Här slogs han tillsammans med
Otto Carius.
2
Den tyska halvbandvagnen Sd.Kfz 251
med två kulsprutor av typ MG 42 var
från sensommaren 1942 Kindlers fordon. Vagnen vägde åtta ton och hade
skydd mot finkalibrig eld och splitter.
Dock saknades takpansar. Totalt
kunde tio stridsutrustade soldater
transporteras i vagnen. Vagnarna i
Peipers bataljon var förstärkta i fronten med en extra pansarplåt för skydd
mot sovjetiska pansar­värnsgevär.
Charkov var målet för de sovjetiska förbanden. I staden, som
var en viktig knutpunkt, hade tyskarna byggt upp stora logistikförråd avseende livsmedel, reservdelar och sjukhus.
Första uppgiften för den bepansrade 3. SS-pansargrenadjärbataljonen blev att bryta in på djupet och frita 320. infanteridivisionen som leddes av general Postel. Anfallet sattes igång
omgående, förstärkta med stormkanoner gick det framåt och
det sovjetiska motståndet bröts. Efter ca 100 km marsch i fiendeland påträffades divisionen med ca 1500 skadade på bårar
och slädar. Många av Werner Kindlers kamrater sa att det såg
ut som Napoleons återtåg från Berezina och Moskva. Men vad
värre var, ryssarna hade nu inneslutit både Leibstandartebataljonen och resterna av 320. infanteridivisionen så det återstod
bara att slå sig ut under strid. En märkbart påverkad Werner
Kindler berättar att på vägen tillbaka hade nämligen ryssarna
återtagit en by och sprängt bron, inte nog med det – alla tillfångatagna tyska soldater låg massakrerade i snön intill. Det
blev Werner Kindlers kompani som fick uppgiften att återta
byn. Efter en kort men intensiv strid var byn åter i tyskarnas
händer. Bron reparerades tillfälligt och alla kom igenom.
Framför allt bataljonchefen Jochen Peiper gjorde sig känd
som en orädd och skicklig chef och hans halvbandvagn var
alltid i främsta linjen för att han skulle kunna ha en exakt lägesuppfattning. Bataljonen kallades för ”Lötlampenbataillon”
– fritt översatt ”Blåslampbataljonen”. Jochen Peiper utnyttjade
både rörlighet och eldkraft maximalt under dessa intensiva
vårveckor. Ett av framgångskoncepten var överraskning. Detta
skapades genom ett okonventionellt utnyttjande av hans förband. Det utmärkande var ofta mörkeranfall, vilket normalt
Röda armén var mästare på.
Den 15 februari retirerade de tyska styrkorna från Char-
kov i någorlunda ordnande former efter att ha sprängt enorma
mängder förråd. Direkt mot Hitlers order gav SS-general Paul
Hausser som var chef för SS-pansarkåren order om reträtt för
att rädda de tyska förbanden, bland annat Leibstandarte. Hitler blev rasande och beordrade motanfall för att återta Char-
Kindlers bataljonchef vid Kursk Jochen Peiper blev senare
regementschef för pansarregementet. Han var okonventionell
och införde en integrerad strid med stridsvagnar, artilleri och
pansargrenadjärer. Anfallen genomfördes ofta i mörker vilket
skapade stor osäkerhet i de sovjetiska leden.
3
kov. Läget blev nu plötsligt gynnsammare för tyskarna. Röda
arméns underhållslinjer drogs ut långt och anfallskraften avtog. Fältmarskalk Erich von Manstein tog åter initiativet med
en planerad motoffensiv den 19 februari med den samlade
SS-pansarkåren. Hela kåren med tre divisioner gick till samlat
angrepp.
Med 240 liter bensin och 400 liter förtjockad bensin eller dieselblandning samt ammunition och minor tyckte dock Werner Kindler att vid en träff var det som att åka omkring med
ett rullande krematorium och blev riktigt oroad. Han ansökte
därför direkt om förflyttning inom samma division. Han kom
till ett nyuppsatt understödskompani med bandgående 15 cm
infanterihaubitsar av typ ”Grille”. Snabbt började man med
utbildning på de tjeckoslovakiska 38t-fordonen som utgjorde
grunden för bandhaubitsen. Det är samma chassi som i svenska Stridsvagn m/41.
Slumpen skördar
Den 20 februari 1943 fortsatte Jochen Peipers bataljon ett anfall
in på djupet där de slog ett sovjetiskt skytteregemente. Efter 20
kilometers inbrytning med hårda strider bytte Werner Kindler
plats med sin kamrat och han tog över den bakre kulsprutan
efter att ha stått som skytt vid den främre kulsprutan tidigare
under anfallet. Kort därefter hördes en kraftig smäll och vagnen träffas av en Ratsch-Bumm (sovjetisk 7,62 cm fältkanon),
vilket förvandlade vagnen till ett vrak. De flesta dog, men Werner Kindler fick bara splitterskador. Om han inte hade bytt
plats tidigare skulle han ha stupat på stället. Redan samma dag
kom Kindler tillbaka till förbandet efter att ha plåstrats om på
förbandsplatsen.
Offensiven fortsatte och den 11 mars togs Charkov tillbaka
och den 18 mars intogs staden Belgorod utav pansargrenadjärbataljonen som hade förstärkts med Tigerstridsvagnar från
divisionen. Den 20 mars ebbade anfallskraften ut även för tyskarna. Samtidigt denna dag blev Werner Kindler skadad av en
23 mm projektil från en Il-2 Sturmovik som tog i hakan. Som
genom ett under blev det bara en ytlig skada, men ärret har
han kvar som minne. Kindler tyckte att Röda arméns flygtryck
ökade för varje dag och dess bepansrade markunderstödsflygplan kallades för ”Svarta döden”. När de anföll kom det inte
bara ett flygplan utan våg efter våg av dem.
Operation Zitadelle
Den 5 juli 1943 brakade helvetet löst igen då historiens största
pansarslag inleddes. Kindlers haubitsar understödde tätförbanden i Leibstandarte, vilket gjorde att det gick hett till från
början. Höjdpunkten nåddes den 12 juli, då den mest intensiva striden stod vid staden Prochorovka. Där satte ryssarna in
350 T-34-stridsvagnar i flera vågor mot Leibstandarte. Kindler
blev vittne till den tyske utrikesministerns son Rudolf von
Ribbentrops dramatiska strid när hans kompani med Panzer
IV-stridsvagnar bekämpade ett trettiotal T-34-stridsvagnar.
Även Kindler lyckades med sin 15 cm haubits slå ut två T-34
från sidan, där pansarskyddet var svagare. Totalt rapporterade
Leibstandarte 192 utslagna sovjetiska stridsvagnar enbart under den 12 juli. Operation Zitadelle avbröts på Hitlers order
och Leibstandarte drogs ur för att sändas till Italien, där läget
hade förändrats radikalt efter de allierades invasion på Sicilien
den 10 juli. All tung utrustning överlämnades till systerdivisionerna ”Das Reich” och ”Totenkopf ”.
I augusti samlades divisionen åter i Italien och avväpnade
italienska förband samtidigt som reorganisationen genomfördes. All materiel förnyades, men himmelriket i Italien med sol
och god mat varade inte för evigt. På hösten den 20 oktober
meddelades det att förbandet skulle vinterutrustas för förnyad
insats på östfronten.
Förberedelser inför pansarslaget vid Kursk
Nu började en intensiv period av reorganisation. Kindler fick
först ta över en halvbandvagn med eldspruta (Flammpanzer).
Kindler tjänstgjorde först som skytt och därefter som vagnchef i ett understödskompani med bandgående 15 cm infanterihaubitsar av typ ”Grille”. Med detta fordon deltog han i slaget om Kursk.
4
Återtåg under strid
Läget vid östfronten hade förändrats dramatiskt under oktober. General Nikolaj Vatutin hade på tre ställen brutit igenom
det tyska försvaret vid floden Dnepr. Pansardivisionen Leibstandarte fick urlasta från tågsätten under strid. Tillsammans
med arméns 1. pansardivision genomfördes ett gemensamt
anfall för att utgöra understöd i den svåra situationen. Chefen för pansarregementet i Leibstandarte SS-överstelöjtnant
Schönberger stupade den 20 november 1943 och detta innebär
att Werner Kindlers uppskattade bataljonschef Jochen Peiper
blev ny pansarregementschef.
Werner berättar att han nu blivit en legend som underofficer med flera dekorationer. ”Pansargrenadjärerna började
hålla koll på vad jag sysslade med”, säger han. ”Såg de mig på
min vagnchefsplats utan hjälm, då var det lugnt.” Men om där­
emot ”Kindler tog på stålhjälmen och kröp ned i vagnen”, då
gällde det att vara vaken. Werner ler åt minnet.
Den sista stora striden innan Leibstandarte drogs tillbaka
blev Tjerkassyoperationen. Delar av två tyska kårer var inneslutna och de andra delarna med Werner kämpade för att bryta
sig in och befria de inneslutna trupperna om totalt 58 000
man. Efter Tjerkassyoperationen var Leibstandarte slitet som
förband och blev avtransporterat till Belgien för reorganisation.
Ny materiel och sedan Normandie
Werner Kindlers förband utrustades med nya halvbandvagnar
av typ Sd.Kfz 251 med en 7,5 cm kort stridsvagnskanon (L/24)
från tidigare Panzer IV. Efter att divisionen fått ny utrustning
låg den i reserv och utbildades i Belgien. Insatsen i Normandie
efter de allierades landstigning den 6 juni 1944 försenades med
anledning av att man förväntade sig en huvudlandstigning i
SS-löjtnant Rudolf von Ribbentrop var stridsvagnskompanichef och fick Riddarkorset för sitt kompanis insatser i slaget
vid Prochorovka den 12 juli 1943. Han kom i augusti 1943 att
förflyttas till 12. SS-pansardivisionen och blev där chef för ett
kompani med nya Panterstridsvagnar.
I Normandie 1944 kämpade Werner Kindler tillsammans med det kända Tigerstridsvagnsesset Michael Wittmann. I Normandie
slog Kindler ut två Shermanstridsvagnar på nära håll med sin 7,5 cm korta kanon (L/24), som hans bepansrade halvbandvagn (Sd.
Kfz 251/9) var utrustad med.
5
Pas-de-Calais, vilken aldrig kom. Därför kom Leibstandarte i
strid först den 28 juni mot de västallierade styrkorna. Kindler
konstaterade att hade östfronten varit ett helvete så var Normandie med de allierades luftöverlägsenhet ännu djävligare. I
den beryktade inringningen av Falaise lyckades Kindlers kompani komma ut med alla vagnar i behåll tack vare en skicklig
kompanichef. Efter återtåget över floden Seine genomfördes
fördröjningsstrid till den tyska gränsen.
Slutstriden
Från slutet av oktober 1944 genomfördes en ny reorganisation
men nu kommer det färre stridsvagnar och färre fordon men
divisionen blir ändå stark. Ardenneroffensiven i december
1944 var Hitlers sista stora offensiv i väster för att återta initiativet. Den 16 december efter en kort stormeld från det tyska
artilleriet rullade Leibstandarte framåt mot de amerikanska
linjerna. De amerikanska förbanden överrumplades och man
erövrade ca 50 amerikanska pansarbilar och halvbandvagnar.
En amerikansk fältflygplats togs och tolv flygplan som försökte
starta och fly bekämpades; ett flygplan lyckades fly. En stor
bensindepå erövrades och alla fordonen tankades upp. Anfallet gick vidare med stor framgång. När Jochen Peipers styrka
kom till La Gleize upphörde turen för Leibstandarte. Stridsfordonen fick sprängas i brist på drivmedel och ammunition.
Samtliga inklusive chefen Jochen Peiper fick marschera 34 km
till fots genom skogarna för att ta sig till de tyska linjerna.
Leibstandarte fick återigen nya Kungstigerstridsvagnar
och nya halvbandvagnar inför omgrupperingen till Ungern.
Werner Kindler fick en treveckors ledighet vid ett kurhotell
i Öster­rike. Men den 11 mars 1945 bar det av i riktning östfronten som då hade nått Ungern. I mars genomfördes framgångsrika anfall mot de sovjetiska förbanden som vek undan
från trycket av Kungstigerstridsvagnar, Panterstridsvagnar
och Kindlers halvbandvagnar. Men i mitten av mars tryckte
de sovjetiska förbanden tillbaka de tyska styrkorna. Den 29
Artikelförfattaren tillsammans med Werner Kindler i dennes
hem. Kindler har upplevt mycket under kriget och han sårades
sex gånger i strid. Han blev under kriget dekorerad med Tyska
korset i guld (Deutsches Kreuz im Gold), Närstridsspännet i
guld (Nahkampfspange im Gold) och medaljen för sårade i
guld (Verwundetenabzeichen im Gold). Eller som Kindler brukar säga: ”Jag tog tre guld!” Det är ett sätt att skapa distans
till krigets verklighet och brutalitet.
mars backade Leibstandarte tillbaka bakom gränsen mellan
Österrike-Ungern. Läget blev mer och mer förtvivlat och sedan Hitlers död blev officiellt så gällde det att ta sig till den
amerikanska sidan för att kapitulera. Werner Kindler upplevde
25 kompanichefer i sitt kompani innan han själv blev kompanichef under andra världskrigets sista skälvande dagar.Werner
Kindler kapitulerade till amerikanska förband den 10 maj 1945
och satt i fångenskap till den 19 november 1945, då han flydde
och skapade sig ett nytt civilt liv. Hans mamma lyckades fly
med tre barn från det av sovjetiska förband besatta området
kring Danzig. Hans pappa släpades iväg och dog i fångenskap.
Själv skapade han sig en framgångsrik civil karriär i Västtyskland efter kriget.
SS-generalöverste
Sepp Dietrich förde
länge befäl över
Leibstandarte innan han våren 1943
tog befälet över I.
SS-pansarkåren. På
bilden från 1945 är
Sepp befälhavare
för 6. SS-pansar­
armén i Ungern.
Foto: Bundesarchiv
6