Väg 708 genom Bobygden

A R K E O L O G I O C H K U L T U R HVägI 708
S Tgenom
O RBobygden
I A 3 51
Elise Hovanta
Väg 708 genom Bobygden
Arkeologisk utredning och kulturvärdesanalys
inför vägförstärkning
Delsbo socken, Hudiksvalls kommun, Hälsingland, 2011
2
Väg 708 genom Bobygden
Fig. 1. Utredningsområdet för väg
708 i Bobygden, Delsbo, Hälsingland. Vägen leder från östra
utkanten av Delsbo i en 18 kilometer lång slinga och ansluter till
väg 84 strax öster om Fredriksfors.
© Lantmäteriet Gävle 2010.
Medgivande I2010/0240.
© Elise Hovanta 2011
Samtliga skisser och foton är gjorda av författaren, där inte annat anges.
Omslagsbild: Karta från mitten av 1600-talet över Bobygden.
Digitaltryck 40 ex: Gävle Offset 2011
ISSN 1403-9370
Väg 708 genom Bobygden
Innehåll
Bakgrund och uppdraget
Metod
Topografi och landskapsbild
Tidigare fornminnes- och fornfyndsinventeringar
Områdets historiska bakgrund – några huvuddrag
Förhistorisk tid
Bobygden och bodlanden
Byarna från nordväst till nordöst
Sunnansjö
Skog
Rusarf
Östertolbo
Glombo
Prättingberg
Västanäng
Svedja
Oppsjö
Loppet
Vitterarv
Nyåker
Norrberg
Utredningsresultat
Nya påträffade forn- och kulturlämningar
Sedan tidigare kända fornlämningar
Medeltida bytomter
Platser för sökschakt; stenålder
Väg 708 och dess föregångare
Vägmiljö
Sträckning
Asfalt
Diken
Släntning
Förstärkning
Väguträtning
Barriärer vid trånga passager
Element i känsliga miljöer
Vägens närmiljö
Överblivna schaktmassor
Vägräcken
Nya anslutningar och korsningar
Siktförbättring
Breddning
Sjöar som sänkts eller försvunnit
Övrigt
Sammanfattning
Administrativa uppgifter
Referenser
Arkiv
Otryckta källor
Tryckta källor
Tabell 1; forn- och kulturlämningar
3
3
4
5
6
6
7
7
8
8
8
9
9
9
10
10
10
11
12
12
12
16
16
16
17
33
33
34
34
35
35
36
36
37
37
38
38
38
38
38
38
38
39
40
40
40
41
41
42
Fig. 2. På något ställe vid skarpa kurvor längs väg 708 finns
trafikspeglar uppsatta vid utfarter. På bilden: utredarna
Michel Guinard och Elise Hovanta.
3
Bakgrund och uppdraget
Trafikverket planerar för en förstärkning av väg 708 genom
Bobygden i Delsbo socken, Hälsingland. Vägslingan är cirka 18 kilometer lång och leder från väg 84 i Delsbo tätorts
östra kant via de tiotalet byarna i Bobygden åter till väg 84
strax öster om Fredriksfors (fig. 1). Länsstyrelsen Gävleborg
beslutade att en särskild arkeologisk utredning skall göras av
Stigfinnaren Arkeologi och kulturhistoria consulting (D.nr.
431-2141-11). Projektledare var Elise Hovanta. Trafikverket var kostnadsansvariga för uppdraget.
Utredningen knyter ihop den kända kulturmiljön med
landskapets långsiktiga användning, och frågor om hur
landskapet använts och om användningen givit upphov till
forn- och kulturlämningar besvaras. Utredningen ska identifiera områdets kulturvärden.
Väg 708 har både partier med asfalt och grus och nyttjas
periodvis av tunga skogstransporter, vilket gjort att vägen
fått undermålig standard. Trafikverkets mål med vägförstärkningen är att förbättra tillgängligheten för såväl boende som skogsnäringen utan att kulturmiljöerna skadas
(Trafikverkets förstudierapport). I uppdraget ingick därför
även en analys av den kulturhistoriska vägmiljön för att
tillgodose kulturmiljön i samband påbyggnader, dikningar,
släntningar och förändringar av utfarter m m. Utredningen
är nödvändig för att kunna ge råd och anvisningar hur vägförbättringsåtgärderna ska genomföras i känsliga avsnitt.
Metod
Inför arbetet gjordes en sammanställning av befintligt kunskapsunderlag med uppgifter från ett flertal skilda arkiv och
Lantmäteriets historiska kartor publicerade på internet.
Även hembygdslitteratur, tidningsartiklar och äldre fornlämningsbeskrivningar kontrollerades. Som underlag fanns
Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (FMIS) och
Skogsstyrelsens register över Skog & Historia-lämningar.
4
Väg 708 genom Bobygden
Fig. 3. Cirka 40 % av vägsträckan genom Bobygden består
av åkermark, nyttjad antingen
för hövall, sädesodling eller
bete. Här är en hövall från
Nyåker på östra sidan av väg
708. Gamla odlingsrösen finns i
många åkrar.
Topografi
och landskapsbild
Utredningens fältarbetsdel genomfördes i juli 2011. Hela
den 18 kilometer långa vägsträckans båda vägkanter, intill
ett 20 meter brett stråk på vardera sidan, genomgicks i fält,
förutom några av de sträckor som bara bestod av åkermark
med växande gröda. Totalt är det cirka 40 % av vägkanterna som består av tomt- och åkermark, och cirka 60 %
av skogsmark. Av dessa 40 % åkermark har besiktning inte
kunnat göras på hälften av ytorna på grund av växande
gröda, d v s motsvarande cirka 3 + 3 kilometer vägkant.
På sju kortare avsnitt i åkermarken, tillsammans cirka 700
meter, skulle finnas behov av att gå vidare med en s k utredningsgrävning, då man med grävmaskin tar upp sökschakt
i åkermarken, främst för att hitta stenåldersboplatser. Mer
om detta under avsnittet ”Utredningsresultat” (s. 17).
Vid utredningen användes jordsond och spade samt såll
för att utreda oklara forn- och kulturlämningsförekomster.
De påträffade forn- och kulturlämningarna mättes in med
GPS och markerades i terrängen med fornlämningsband.
Väg 708 går genom ett varierat
landskap, med barrskog och
mindre myrar samt områden
med öppen odlingsbygd (fig.
3–5 m fl). Bebyggelsens karaktär varierar från äldre hälsingegårdskomplex omfattande
många byggnader (fig. 15) med
stora kulturhistoriska värden,
till mindre och nyare villor.
Delsbo sockens huvudbygd sträcker ut sig i området kring
Stömnesjön och på det stora näset i Södra Dellen. Här finns
vidsträckta flacka ytor med mo- och mjälaunderlag för sammanhängande odlingar. Topografin i Bobygden däremot
uppvisar en bruten terräng med långsmala dalgångar med
begränsade odlingsbara sedimentjordar längs åar och sjöstränder. Höjdpartier och skogsområden skiljer byarna åt
och det är bara byarna i den södra delen av Bobygden som
topografiskt hänger ihop med anslutande öppna marker
(fig. 1). Det öppna odlingslandskapet upplevs som vackert och storslaget framförallt vid Svedja och Oppsjö där de
branta bergen i fonden ger trakten dess karaktär (fig. 10, 11
och 42 m fl).
Vägområdet berör 12 byar. Dessutom finns ett stort antal ensamliggande gårdar som historiskt sett kan knytas till
respektive by, men där man idag inte upplever landskapet
på det sättet med gårdarna i bygrupperingar
såsom tidigare. Byarna och bebyggelsen har
flutit ihop. Variationen i bybildningen är stor,
där en del består av enstaka gårdar (fig. 14),
medan andra bildar sammanhängande bykärnor (fig. 12). Många av byarna ligger i krönlägen, där ett par av gårdarna ligger kvar kanske sedan medeltiden (fig. 46), medan andra
tvingats flytta ut i samband med laga skiftet
på 1840-talet.
Området kring väg 708, från Skog i väster till Norrberg i öster, har av Länsstyrelsen
klassats som ”kulturlandskap med bevarandevärde”, där området vid Svedja har högsta
skyddsvärde och där fysiska ingrepp i kulturFig. 4. På flera ställen längs väg 708 hålls landskapet öppet med hjälp av betande djur; får,
hästar och nöt.
Väg 708 genom Bobygden
5
Fig. 5. Väg 708 genom Bobygden slingrar genom landskapet
och försvinner för synen i svackorna men syns återigen på nästa
backkrön. På bilden syns både
den södra och norra infarten till
Vitterarv, men den gamla södra
infarten kom fram ungefär där
buskarna finns till höger i bild.
miljön ska minimeras (Trafikverkets förstudie).
Byarna och den öppna marken i Bobygden är sammanknutna genom de vattendrag
som rinner genom dalgången
i två olika parallella stråk. Vattendelaren ligger i Oppsjö, där
Oppsjöns vatten via Svedjaån
rinner in i Glombosjön, vilken
via Glomboån förbinds med
Skogsjön som via Gråängsån och Bännbroån rinner in i den
sänkta Gåssjön, för att därifrån fortsätta som Klubboån och
rinna ut i Södra Dellen i Fredriksfors. Den andra armen
börjar i Loppesjön som via bäckar når den sänkta Norrbergstjärnen och vidare via Loppån når Södra Dellen vid
Klubbomoren (fig. 1).
Berggrunden vid Bobygden består av urgranit med fältspat och andra bergarter (Lundegårdh 1966, norra bladet).
Berggrunden täcks av normalblockig morän i de högre partierna. På de lägre liggande områdena i dalgångarna längs
med åarna finns lättare leror och mjäla (Lundqvist 1963,
norra bladet).
Vägen genom Bobygden går 70–120 meter över dagens
havsnivå, lägsta punkterna finns vid anslutningarna till väg
84, och de högsta punkterna är vid Loppet och Loppesjön.
Väg 708 går genom ägor tillhöriga en mångfald gårdar
och byar. Skogen och åkrarna har historiskt sett varit inägor och hemskog till dessa byar. Ingen del av berörd skog
förefaller ha varit vare sig by- eller sockenallmänning alltsedan de äldsta kartorna upprättades vid 1600-talets mitt.
Troligen har dock trakten före det att skogen delats upp i
enskilda fastigheter varit allmänningsmark.
Tidigare fornminnes- och fornfyndsinventeringar
En äldre fornminnesinventering från 1800-talets slut bör
omnämnas. Helsinglands Fornminnessällskap inventerade
landskapets centralbygder på 1860-talet. På Svedjaängarna
söder om Svedja på väg till Gravbacka har man noterat enstaka gravhögar på två olika ställen. Om dessa ligger kvar,
ligger de långt utanför vägområdet och berörs inte.
Delsbo socken förstagångsinventerades för ekonomiska
kartan 1956 i Riksantikvarieämbetets regi. Man invente-
rade systematiskt, men bara de uppodlade bygderna genomletades noggrant. Större delen av skogsområdena blev
inte genomsökta. Vid inventeringen hittade man nu inte
bara runstenar och gravar utan även t ex järnframställningsplatser och enstaka stenålderslämningar. Denna inventering
kallades ”sockeninventeringen”. I genomsnitt skulle en inventerare hinna 5 km2/dag. I de områden som betraktades
som skogszoner med sekundärbygder gjordes minimala arbetsinsatser (Rydén 1996).
År 1983 skedde en s k E2-revidering i det aktuella området för ekonomiska kartan i Riksantikvarieämbetets regi,
vilket innebar en byråmässig inventering av skogsbygden
samt selektiva fältbesiktningar i centralbygden. Inventeringstakten var 2 km2/dag. Även om arbetstakten var lägre
så var täckningsgraden regionalt sett synnerligen begränsad.
Antalet fornlämningar ökade, men arbetet var fortsatt koncentrerat kring de centrala bygderna.
En viss kompletteringsinventering har skett i och med
Skogsstyrelsens satsning på projekt ”Skog & Historia”.
Inventeringarna har skett under vissa år mellan 1998 och
2006, och en sådan inventering har skett i det aktuella utredningsområdet.
Det aktuella området har översiktligt fornminnesinventerats med moderna metoder. Men vid nästan samtliga specialinventeringar har fornlämningsantalet ökat avsevärt,
vilket visar att kompletterande inventeringar behövs inför
exploateringar i nästintill alla områden.
Till mångt och mycket måste här påpekas att många
områden är vita fläckar på fornlämningskartan. Kunskapsnivån om traktens förhistoriska lämningar grundar sig på
översiktliga inventeringar. De tillgängliga fornlämningsöversikterna ännu ett årtionde in på 2000-talet faller således
tillbaka på ett åldrigt kunskapsläge. Förhållandet har tidigare även noterats av flera andra forskare (Mogren 1995).
Därför är det inte så konstigt att antalet nya funna fornoch kulturlämningar vid särskilda arkeologiska utredningar
ökar med flera hundra %.
6
Väg 708 genom Bobygden
Områdets historiska bakgrund –
några huvuddrag
Fig. 6. Pilspets av svart flinta funnen vid Svedja någon gång
före 1930-talet. Fyndet förvaras hos Hälsinglands Museum
(inv. nr. 7517). Naturlig storlek.
Foto: Bonny Sjöblom, Hälsinglands Museum.
Fig. 7. Två ämnesjärn har hittats i ett stenröse i skogen strax
norr om Norrberg. Fyndet förvaras hos Hälsinglands Museum
(inv. nr. 7625 a och b). Ämnesjärnen är 28,5 och 31,6 cm
långa och bilderna visar därmed järnen i skala 1:2.
Foto: Bonny Sjöblom, Hälsinglands Museum.
Förhistorisk tid
Inlandsisen drog sig tillbaka från norra Hälsingland för
drygt 10 000 år sedan och trakten bör ha varit isfri ca 7 800
f. Kr. Havet täckte då fortfarande landet och nådde drygt
230 meter över dagens havsnivå. Av bergsmassiven i Bobygdens södra del syntes Kloftberget (240 meter), Vålåsberget
(300 meter) och Svedjaåsen (255 meter) som små öar i ett
stort hav. Många andra berg i trakten hamnar under den
högsta marina gränsen som når cirka 230 m ö h (högsta
kustlinjen, HK). Vid den fortskridande landhöjningen började andra toppar synas som öar i havet.
Landhöjningen i Hälsingland uppgår idag till ca 6,8 mm/
år eller 68 cm/100 år. Landhöjningen är avtagande och har
varit mera omfattande längre tillbaka i tiden. Allteftersom
landhöjningen sker friläggs mer och mer land i dalgångarna i vars morän- och sedimentkanter det blir attraktivt för
bosättningar under stenåldern. Fynd av stenartefakter signalerar stenåldersboplatser i dalgångarna. Mesolitiska och
neolitiska fynd hittas på mellan 40–120 meter över det dåtida havet längs dåtida stränder i djupa havsvikar. Mesolitiska och neolitiska fynd är mellan 4000 och 9500 år gamla.
En djup havsvik sträckte sig in i Bobygdadalen under mesolitikum, för kanske 8–9000 år sedan. Det finns en artefakt från stenåldern hittad i Bobygden. En pilspets av svart
flinta (fig. 6) hittades någonstans i Svedja före 1930-talet. Fyndomständigheterna och den exakta fyndplatsen är
okänd. Pilspetsen förvaras hos Hälsinglands Museum (inv.
nr. 7517). Pilspetsen torde vara neolitisk.
Några lämningar som kan knytas till bronsåldern har inte
hittats inom området. Ådalgången genom Bobygden har
varit attraktiv för fast bosättning för järnålderns människor,
men fynden hittills är för knappa för att man ska kunna tala
om en fullbefolkad sedentär järnåldersbygd.
Det finns ett par fynd från järnåldern hittade i Bobygden.
Det ena fyndet är en spetsoval eldslagningssten med ränna,
av kvartsit, vilka brukar dateras till folkvandringstid eller
vendeltid, d v s 500–600 e. Kr. Fyndomständigheterna och
den exakta fyndplatsen är okänd. Eldslagningsstenen förvaras hos Historiska Museet i Stockholm (inv. nr 17558) och
inkom dit 1924. Dessutom finns registrerade ett fynd av två
stycken spadformade ämnesjärn (fig. 7), vilka brukar knytas
till järnåldern, i ett stenröse nära Norrberg (fornl. 111). Det
är oklart om fyndet kommer från en grav eller en annan
stensamling (Lindeberg 2009:159).
I grannbyn Nyåker finns två stensättningsliknande lämningar på ett impediment i åkern (fornl. 40). Dessa är närmast runda, 6 meter i diameter stora och 0,5–0,8 meter
höga. De historiska kartorna ger inga ledtrådar för något
platsnamn som signalerar gravar, men det är inte uteslutet
att det är rester efter ett större förhistoriskt gravfält.
I Hallsta finns en plats med uppgifter om en stensättning.
I Svedjas norra utkant finns, ett stycke upp i skogen norr
Väg 708 genom Bobygden
om byn en grupp av stensättningar. Området har fastighetsbeteckningen Vallsta. Fanns det tidigare en by Vallsta här?
Många namn med ändelsen -sta (såsom Hallsta och Vallsta)
är vikingatida. Men det finns även ”falska” -sta-namn.
I närområdet kan finnas spår efter förhistorisk och medeltida järnframställning och kolningslämningar samt lämningar efter jakt-och fångstanordningar såsom fångstgropar
och fågelfångstanläggningar.
Bobygden och bodlanden
Den aktuella vägsträckningen löper alltså igenom den trakt
som kallas Bobygden, vilket anses varit ett gammalt bodlandsområde i en ådal söder om Delsbo huvudbygd (Brink
1990:224) och därmed sekundär i förhållande till den centrala bebyggelsen kring kyrkan. Till bodlandet flyttade hela
hushållet med folk och kreatur på våren. Efter ett par veckors betesgång på bodlandet flyttade man kor och getter vidare till fäboden åtföljda av pigan. Resten av familjens medlemmar stannade på bodlandet, men gjorde kortare besök i
hembyn. I september återkom boskapen till bodlandet för
säsongens sista betesperiod som kunde sträcka sig in mot
oktober (Bodvall 1959:21f ).
Källorna visar att systemet med bodland var fullt utvecklat i början av 1600-talet och ställvis hade bodlanden redan
börjats utnyttjats för permanent bosättning, en process som
tagit en tid. Vid 1600-talets mitt visar skattläggningen ett
stadium i denna process som påbörjats flera hundra år tidigare, och som ställvis fortfarande pågick under 1700-talet,
men där bodlandssystemet gick mot sin upplösning vid
1800-talets mitt (Bodvall 1959:40f, 94, 268). Bodlanden
tillhörde byar från socknens huvudbygd.
Till skillnad från bodland kallas hembyn för bolby och
till Hälsinglands bolbyar räknas generellt de som finns
uppräknade i jordeböckerna från 1542 (Bodvall 1959:46).
Av de berörda 12 byarna i Bobygden är det tre som inte
finns med i de äldsta skattelängderna, nämligen Rösarv,
Västanäng och Loppet. De andra torde
utifrån Bodvalls definition räknas som
permanent bebyggda hembyar. Om
dessa nio byar haft en bodlandsfunktion
flera hundra år före de äldsta jordeböckerna och redan långt före 1500-talet fått
funktion som hemby, är svårt att utreda
på grund av det nästan obefintliga källmaterialet. En av de nio byarna finns
känd i medeltida brev eller andra urkunder före den äldsta skattelängden
från 1535. Men samtliga 12 berörda
byar finns med på de äldsta kartorna
från 1600-talets mitt (se framsidan och
fig. 28). Bodvall menar att den permanenta bebyggelsen i de gamla bolbyarna
är densamma under 1600-talet som den
var i slutet av medeltiden (1959:108).
Efter 1770-talets storskiftesförrättning återstår endast Prättingberg av de
7
12 berörda byarna i Bobygden, som omfattade delar av
bodland, och som därmed kallas blandbyar med ökande
andel fast bosättning. I Prättingberg fanns två ägolotter
som ägdes av hemman i Hammaren och Sjömyra (Bodvall
1959:112). Inga andra byar i Bobygden var bodland i slutet
av 1700-talet.
Bebyggelsemönstren i stora drag i Bobygden visar på en
bygd med några förhistoriska gravfält kopplade till bynamn
som bl a slutar på –sta eller -åker. Dessutom ligger här en
by med enstavigt naturnamn, vilket kan ha förhistoriskt ursprung. Här finns också namn med slutleden –åker, -bo,
-berg, -sjö, -arv och -änga, vilka några kan härledas till medeltiden. Med tanke på namnskicket och lösfynden kan Bobygden ha flera byar med förhistoriskt ursprung. Bygden
kan ha vuxit under medeltiden och varit fullbefolkad och
haft fast bosättning. Att sedan några hemman och gårdar
varit bodlandsgårdar till byar från huvudbygden behöver
inte innebära att hela Bobygden varit bodlandsområde.
Byarna från nordväst till nordöst
Väg 708 berör följande ursprungliga byar och gårdar, eller marker tillhörande dessa, uppräknade från nordväst till
nordöst: Sunnansjö (som inte räknas till Bobygden), Skog,
Rusarf, Östertolbo, Glombo, Prättingberg, Västanäng,
Svedja, Oppsjö, Loppet, Vitterarv, Nyåker och Norrberg.
Tidigare fanns möjligen även byn Vallsta mellan Svedja och
Oppsjö.
Fig. 8. Detta är den nordligaste gården på väg 708, strax
söder om Dellenbanan och väg 84. Husen här har tillkommit
någon gång efter 1906. Foto taget från söder.
8
Väg 708 genom Bobygden
Sunnansjö
Sunnansjö har medeltida ursprung. Sunnansjö skrevs Sunensiø 1473 och då omnämns laurens in sunnansio och
1474 laurens bagga j swnnasio (Ortnamnsarkivet). 1535
finns Lasse nielsson i Sunnan siö med i skattelängden tillsammans med per nielsson, Oleff Joghanson, niels ericxson (Brink
1994:70). 1543 nämns en Swenn Brynolffsson j Sunnansiö
och 1556 en Lasse Nilson i Sundsiö (Ortnamnsarkivet). I
skatteboken från 1542 omnämns Lass Nilsson i Sönansiö
och Erik i Sönansiö (Ortnamnsarkivet). Sunnansjö hade
fyra gårdar 1726 (Broman 1726:217), fem gårdar 1774 och
1783 fördelade i två gårdsgrupper (LMV akt V9-1:5 och
1:6, fig. 29 och 30).
Sunnansjö betyder ungefär ’byn söder om sjön’, vilket i
det här fallet är Södra Dellen.
Husen som idag ligger invid Dellenbanan och väg 708
nära väg 84 fanns inte byggda vare sig 1905 eller 1906 (21DEL-533, 21-DEL-531) utan har tillkommit något senare
(fig. 8).
Skog
Skog har medeltida ursprung. Detta kan spåras i omnämnandet i skattelängden från 1535 där Anders i skoghe finns
uppskriven (Brink 1994:69) och i skatteboken från 1542.
Då fanns Jogan på Skogen, Anderss i Skoge, Nilss Larsson i
Skoge, Hans i Skoge upptagna som skattebetalare (Ortnamnsarkivet) och byn måste haft fyra gårdar då.
Skog skrivs Skog även på de äldsta kartorna från 1600-talets mitt. Byn hade då tre gårdar (2+1) på samma ställe som
bykärnan ligger idag (fig. 28). 1738 omnämns Gudvar a
Skoge i ett brev från 1462, då man årligen höll en själamässa
för honom som tack för att han skänkt en jordlott till prästbolet (Ortnamnsarkivet, Widmark 1945:76).
Skog hade 1762 fem gårdar och ett torp (fig. 38), men
torpet var borta 1774 (fig. 30) och byn hade fyra gårdar
1783 (fig. 38). Vid en gårdsplats och torpstället finns ingen
bebyggelse kvar idag (LMV akt V9-1:4, 1:5 och 1:6). Det
sker en liten förändring med laga skiftet 1848; byn har fortfarande fyra gårdar centralt i byn, men en av de nordligaste
gårdarna har flyttat till en ny gårdsplats. Dessutom tillkommer gården Källängs 400 meter söder om byn (LMV akt
V9-1:8, fig. 38).
Intill byn låg Tennmyre siön (LMV skt V9-1:1 och 1:2),
vilken 1762, 1774 och 1783 hette Skogs Sjön (LMV akt V91:4, 1:5 och 1:6) och idag heter Skogsjön.
Rusarf
Tidigare fanns en gård eller by Rusarf eller Ruusarf mellan
Skog och Östra Tolbo. Den bestod av en enstaka gård vid
1600-talets mitt (LMV akt V9-1:1 och 1:2, fig. 28). Byn
hade utökats till två gårdar 1762 och kallas Rusarf (LMV
akt V9-1:4, fig. 39). År 1774 hade tydligen gårdarna vid
Rusarf försvunnit, kvar fanns bara namnet Rusarfs Mororne
på ett inhägnat betesområde ett stycke väster om byn (LMV
akt V9-1:5, fig. 39). En uppgift i Ortnamnsarkivet säger att
Rusarv… är en äga å Glombo, det är med andra ord bara
enstaka markstycken där namnet lever kvar idag. Bytomten
är öde idag. Det förefaller som om Rusarfs ägor gått upp
i Östertolbo och hela området heter nu Östertolbo. Hur
gammal byn Rusarf är är oklart, men den kan ha medeltida
ursprung.
Professor Stefan Brink berättar att det finns en by Rutsarvet i jordeböckerna under 15- och 1600-talen, och att byn
därmed troligen har medeltida ursprung samt att den har
ödelagts efter 1600-talet någon gång (mailsvar).
Östertolbo
Östertolbo har medeltida ursprung. Byn skrevs Toorboo på
kartorna från 1600-talets mitt (V9-1:1 och 1:2, fig. 28) och
bestod då av fyra gårdar liggande enbart på östra sidan av
Glomboån. Byn skrivs Tholbo och Öster Tholbo 1726 (Broman 1726:219). Byn hade två gårdar och två backstugor
1762 (LMV akt V9-1:4, fig. 39). Bynamnet skrevs Öster
Tolbo 1774, men Öster Tollbo 1783 och Öster Tolbo 1848
och bestod då av tre gårdar, varav två på den östra och en
på den västra sidan av Glomboån och de tidigare backstugorna förefaller ha försvunnit (LMV akt V9-1:5, 1:6 och
1:8, fig. 39). Mellan 1783 och 1848 verkar en förflyttning
av bebyggelsen inom Östertolbo ha skett. Inget av de gamla
gårdslägena är bebyggda, men det finns tre gårdar i helt nya
lägen.
I Bobygden brukar man vanligtvis bara omtala byn som
Tolbo (Ortnamnsarkivet), men det finns en by Västra Tolbo
också, som ska skiljas från Östertolbo. En fråga är naturligtvis vilken av byarna Öster- eller Västertolbo som är den ursprungliga som den andra relateras till. I skattelängden från
1535 finns bara Västertolbo med, men heter här Jordbodhum (Brink 1994:70). Eftersom Östertolbo omtalas som
Tolbo på de äldsta kartorna torde detta vara den äldre av
”Tolbobyarna” och Västertolbo benämns i relation till den
ursprungliga (Öster-)Tolbo. Två bönder i Östertolbo hade
också bodlandsjord i Västra Tolbo (Bodvall 1959:328) och
förstnämnda torde därför vara den äldre av de båda.
Glombo
Glombo har medeltida ursprung. I skattelängden från 1535
omnämns Oleff Birgerson i glonebodha och i längden från
1542 omnämns Oloff i Glimsboda (Ortnamnsarkivet).
Byn skrevs Glåmboo vid mitten av 1600-talet (fig. 28),
men Glombo alltsedan 1762 (fig. 40), och bestod av två gårdar och låg på samma ställe som idag, öster om väg 708. Intill byn låg Glåmboo Siön, Glomboo Siön eller Glombo Sjön
(LMV akt V9-1:1, 1:2, 1:4, 1:5, 1:6 och 1:8). Ett par nya
gårdslägen tillkom i samband med laga skiftet 1848 (LMV
akt V9-1:8, fig. 40).
Väg 708 genom Bobygden
9
Fig. 9. Västanäng från norr.
Den medeltida bykärnan ligger
bakom gårdarna till höger. Den
närmaste gården flyttade hit
någon gång mellan 1848 och
1956. Gamla landsvägen gick
på samma ställe som på fotot.
Prättingberg
Prättingberg har medeltida ursprung. Per Hokonsson i Prättingeberg finns omnämnd i en
skattelängd från 1542 (Ortnamnsarkivet). Byn skrevs Pratingeberg vid 1600-talets mitt
och bestod av fyra gårdar. Byn
låg på samma ställe som idag
(LMV akt V9-1:1 och 1:2,
fig. 28). 1774 skrevs bynamnet Prettingberg, men Prättingberg 1783, och Prettingberg
igen 1848, och hade sex gårdar (LMV akt V9-1:5, 1:6 och
1:8, fig. 41). I Prättingberg fanns sex gårdar, varav fyra var
vanliga skattehemman medan två var bodlandsgårdar. Bodlanden ägdes av hemman i Hammaren och Sjömyra, varför
Prättingberg kan kallas en blandby med både fast bosättning och bodland under senare delen av 1700-talet.
Västanäng
Västanäng kan ha medeltida ursprung. Byn skrevs Wästan
Engh på kartorna från 1600-talets mitt och hade då fyra eller fem gårdar (V9-1:1 och 1:2, fig. 28). År 1762, 1774 och
1783 låg de fyra gårdarna i Wästanäng eller Västanäng enbart
i en grupp väster om väg 708 (LMV akt V9-1:4, 1:5 och
1:6, fig. 41), där det fortfarande idag finns två gårdar (fig. 9,
10 och 63). Dessutom fanns en
avdelad gård i norra Västanäng,
där det senare byggdes flera
gårdar. Bynamnet skrevs 1896
Westanäng (LMV akt 21-DEL326).
Fig. 10. Gamla landsvägen
mellan Svedja och Västanäng
gick på samma ställe som på
fotot. Västanängs medeltida by
ligger på backen bortanför de
slagna åkrarna lite till höger om
mitten.
Svedja
I Svedja fanns enligt skattelängden år 1535 Simon Olsson
i Swenom och Per högson i Swidian och Engelbricht J Swidium, niels Hokensson samt kvinnorna Kirstin och Margit
(Brink 1994:68f ) och 1542, enligt en annan skattelängd,
bodde här Oloff i Suidia, Engelbrict i Suidia, Per Jonsson i
Suidia (Ortnamnsarkivet).
Bynamnet skrevs Swidie vid 1600-talets mitt och var, av
antalet gårdar att döma, den största byn i Bobygden (LMV
akt V9-1:1 och 1:2, fig. 28). Även sett till hemmanens måltal på 1500-talet var Svedja störst med 400 mål. Närmast i
storlek bland Bobygdens byar var Oppsjö och Skog (Bodvall 1959). Svedja bestod vid 1600-talets mitt av tio gårdar
(LMV akt V9-1:1 och 1:2, fig. 28). Bynamnet skrivs Svedja
1762 och 1774 på kartorna, men Svedia 1783, och Svedja
10
Väg 708 genom Bobygden
igen 1848 (V9-1:4, 1:5, 1:6 och 1:8, fig. 42), men byn,
bestående av sju gårdar, är delad i två grupper, där en grupp
om fyra gårdar ligger vid nuvarande gården Mickels (fig.
11), medan den andra gårdsgruppen om tre gårdar ligger
samlade vid gården Ol-Hans (fig. 42 och 54). Vid laga skiftet 1848 splittrades byn upp och flera gårdar flyttades ut
till nya tomter, såsom Per-Mats (fig. 45) och en del byvägar
inom byn tillkom (LMV akt V9-1:8, fig. 42).
Fig. 11. Mitt inne i Svedja går nuvarande väg 708 lika som
den gamla landsvägen. Den medeltida bytomten ligger till
höger. Foto från nordväst.
Oppsjö
Oppsjö har medeltida ursprung. Enligt skattelängden från
1542 bodde Alff i Opsiö (Ortnamnsarkivet). Byn skrevs Vpsiöö eller Vpsiö på de äldsta kartorna (V9-1:1 och 1:2, fig.
28) och var vid 1600-talets mitt delad i två olika bykärnor. Den västra bykärnan hade tre gårdar (fig. 13) medan
den östra hade fyra stycken. Fortfarande idag kan man ana
byns uppdelning i två olika delar. Intill Oppsjö låg VpSiön,
vilken hette Oppsjö Sjön 1774 (LMV akt V9-1:1, 1:2 och
1:5). Bynamnet skrivs Oppsjö eller Opsjö 1762 och 1774
och byn var delad i två bykärnor om vardera tre gårdar. Byn
hade därmed totalt sex gårdar vid 1700-talets slut (LMV
akt V9-1:4, 1:5 och 21-DEL-68, fig. 46). Att byn var delad
förtydligades 1783 på en skogsdelningskarta, då man skrev Vest
Oppsjö och Öst Oppsjö, samt
på laga skifteskartan 1848 W
Opsjö och Ö Oppsjö (LMV akt
V9-1:6 och 1:8, fig. 46) och
gränsen mellan dessa bykärnor gick vid Oppsjögrind (Ortnamnsarkivet), oklart var detta
är idag.
Loppet
Loppet kan ha medeltida ursprung. Byn Låpe bestod vid
1600-talets mitt av tre gårdar
och låg på samma ställe som
idag. Intill byn låg LåpSiön,
Låpe Sjön, Loppe Sjön, Lopes
Sjön eller Loppessjön (LMV
akt V9-1:1, 1:2, 1:4, 1:5, 1:6,
1:8 och 21-DEL-298, fig. 28).
Loppet hade två gårdar 1762,
1774 och 1783 vilka låg på
samma plats som dagens bykärna (LMV akt V9-1:4, 1:5
och 1:6, fig. 47, 57 och 58).
Vitterarv
Vitterarv har medeltida ursprung. Swen persson i witrwasmedh betalar skatt enligt
skattelängden 1535 (Brink
1994:67). Erik i Weterarffuedh
finns omnämnd i skattelängFig. 12. Svedjas täta bykärna
från öster. Den medeltida bytomten ligger till vänster om
vägen. Gamla landsvägen gick
på samma ställe som på fotot.
Väg 708 genom Bobygden
Fig. 13. Västra Oppsjö från
öster. Här har vägen närmare
gårdarna ändrats lite under århundradena. Nuvarande kurva
har tidigare varit raksträcka och
tvärtom, det som varit raksträcka en period var tidigare en
djup kurva in mot husen. Från
gården till vänster gick det på
1700-talet en väg rakt över åkrarna till östra Oppsjö. Västra
Oppsjö medeltida bytomt ligger
på backen vid de röda husen till
höger.
Fig. 14. Vitterarv från norr.
Den ursprungliga enda gården
i Vitterarv syns inte på bilden
utan ligger 250 meter öster
(åt vänster) ifrån landsvägen.
Strax bakom ladan går en av
de ursprungliga byvägarna till
Vitterarv in till vänster. Gamla
landsvägen gick på samma ställe
som på fotot.
den 1542 (Ortnamnsarkivet).
Wittrarf bestod vid 1600-talets mitt och fram till åtminstone 1783 av en enda gård
benämnd Witterarf (LMV akt
V9-1:1, 1:2, 1:4, 1:5 och 1:6,
fig. 14 och 48), en gård som
ligger cirka 250 meter öster om
väg 708. Vitterarv förefaller
haft skolhus från början av
1900-talet, eftersom man 1915
styckat av för en skolhustomt
(21-DEL-616).
Nyåker
Nyåker har medeltida ursprung.
I skattelängden från 1542 finns
Oloff i Niååker, Jogan i Niååker omnämnda (Ortnamnsarkivet). Bynamnet skrevs NyAkern eller Nyaker på de äldsta
kartorna från 1600-talets mitt
och hade då tre gårdar (V9-1:1
och 1:2, fig. 49). Nyåker hade
två gårdar på två olika ställen
1762, 1774 och 1783 (LMV
akt V9-1:4, 1:5 och 1:6, fig. 3,
15 och 49).
Fig. 15. En av de två ursprungliga gårdarna i Nyåker, från
sydväst.
11
12
Väg 708 genom Bobygden
Norrberg
Norrberg har medeltida ursprung. Per i Norberg omnämns
i skattelängden från 1542 (Ortnamnsarkivet). Norrberg eller Norberg bestod av en ensam gård vid 1600-talets mitt
(LMV akt V9-1:1 och 1:2, fig. 28), men hade två gårdar
1762 och tre stycken 1774 och skrevs Norrberg (LMV akt
V9-1:4 och 1:5, fig. 49). Norrberg var en radby med 6–7
helt eller delvis kringbyggda gårdar ett stycke in på 1900-talet (LMV akt 21-DEL-500 och V9-56:1, fig. 49).
har besiktigats och klassificerats och finns med i nedanstående utredningsresultat. Dessutom finns särskilt noterat de
medeltida bytomter som tangerar väg 708. Vid utredningen
noterades även några ställen i åkermark där vi misstänker
stenålderslämningar främst med tanke på topografin (se
nedan).
Nya påträffade forn- och kulturlämningar
Inför utredningen var endast tidigare nämnda lösfynd
kända (en flintspets och en eldslagningssten, fig. 6 och 7)
samt ett par stensättningsliknande lämningar på ett impediment i åkermark i Norrberg (fornl. Delsbo 40) och ett fynd
av ämnesjärn funnet i närheten av gården Norr i backen
(fornl. Delsbo 111). Skog & Historia-inventeringen har
några noteringar i trakten, såsom husgrunder, gamla vägar
och ett stenbrott. Fyndomständigheterna för lösfynden är
oklara och de sedan tidigare kända fasta fornlämningarna
ligger ett stycke från vägen och hamnar därför utanför utredningsområdet. Skog & Historia-inventeringens notat
1. Odlingsröse, 2 x 1 m st och 0,2–0,3 m h, beläget i
skogsmark ca 10 m Ö om vägen.
2. Stenrad av oklar funktion, enskiktad och enradig, 13 m l,
bågformad, av natursten. Dess V ände ligger ca 10 m Ö om
vägen. Lämningen även noterad av Skog & Historia.
3. Del av den gamla landsvägen, belägen på väg 708:s
V sida och ansluter direkt mot denna. En synlig vägbank
beväxt av halvstora björkar och barrträd. Vägen stämmer
inte överens med någon sträckning hittade på de gamla kartorna. Vägen även noterad av Skog & Historia.
4. Grindstolpar. En stolpe står upp, är 1,5 m h, 0,35 m
tj och 0,4 m br, medan den andra ligger ned. Belägna 4 m
V om väg. I närområdet finns uppkastad sten intill grävda
diken.
5. Stenbrott, bestående av en sten med kilspår belägen ca
10 m V om vägen. Stenarna är 1 m st och 0,4–0,6 m br och
tj (fig. 16).
Fig. 16. Ett litet stenbrott med sten med kilspår (inv. nr 5).
Fig. 18. Litet gränsröse i fastighetsgräns (inv. nr. 12).
Fig. 17. Huggen sten (grindstolpe?) vid vägkanten (inv. nr. 6).
Fig. 19. Stenmur invid vägen i Östertolbo (inv. nr. 14).
Utredningsresultat
Väg 708 genom Bobygden
13
Fig. 20. Översiktskarta över hela
väg 708 med de nypåträffade
forn- och kulturlämningarna, de
medeltida bytomterna som berörs
av vägen, sedan tidigare kända
fornlämningar samt platser där
sökschakt kan behövas för att
leta efter stenålderslämningar.
© Lantmäteriet Gävle 2010.
Medgivande I2010/0240.
= nya forn- och kulturlämningar
Norrberg
= medeltida bytomt
medeltida
bytomt
med ungefärlig
avgränsning
F. 111 = sedan tidigare kända
fornlämningar
•6
= sträcka i åkermark där
sökschakt kan behöva
göras
Norrberg
medeltida
bytomt
14
Väg 708 genom Bobygden
6. Huggen sten, trol. t grindstolpe, belägen ca 10 m V om
väg intill S kanten av den gamla landsvägen. Stenen är 3 m
l, 0,5 m br och 0,4 m tj (fig. 17).
7. Igenstenad brunn, ca 8 m V om vägen. Brunnen är nära
1 m i diameter. Intill står en yvig gran. På marken intill ligger tegel och krossat glas. Del av Norrbergs bytomt!
8. Stenmur och röjningssten från tomtmark. Muren är
2,5–3 m br och 0,6–0,8 m h och beväxt av mossa och liljekonvaljer. Belägen 3 m V om vägen, i Norrberg.
9. Stenmur och röjningssten i Ö-V, belägen intill väg
708:s V kant. Muren är 2,5–3 m br och 0,5–0,6 m h.
Fig. 21. Odlingsröse (inv. nr. 15).
10. Gammal väg, kan vara del av den gamla landsvägen,
möjligen från 1774. Överväxt av sly.
11. Del av den gamla landsvägen från 1762, där den N
änden ligger mellan nuvarande väg och sjöstrand. Vägen är
helt överväxt och 3–4 m br samt har en delvis uppbyggd
vägkropp.
12. Gränsröse i fastighetsgräns, beläget på ett stenblock,
0,6 m l, 0,05–0,25 m tj och 0,45 m h vise med triangulärt
genomsnitt, stadgad med ett tiotal stenskivor (fig. 18).
13. Odlingsröse, 1,2 x 2 m st och 0,4 m h, övermossat och
beläget 3 m Ö om väg.
14. Stenmur, ca 20 m l, ligger parallellt med och V om
vägen på ett avstånd av 1,5–2 m från denna (fig. 19).
15. Odlingsröse, 1 m i diameter och 0,3 m h, av ett 20-tal
0,25–0,35 m st stenar (fig. 21). Beläget intill f d åkermark,
nu granplantering, ca 15 m V om väg. Åker fr 1900-talet?
16. Stenbrott, ett kluvet 2 x 1,5 m st och 1,2–1,8 m h
stenblock beläget 12 m V om väg (fig. 22).
17. Gammal väg, 3,5 m br. Vägen finns med på ekonomiska kartan från 1956. Vägen även noterad av Skog &
Historia.
18. Del av en gammal väg, kan vara den gamla landsvägen
från 1774, 4–4,5 m br. Längs vägkanterna ligger uppbruten
sten. Beväxt av ungtallar och halvvuxna tallar samt sly. Belägen ca 20 m Ö om vägen. Vägslingan slutar i en täktgrop
intill befintlig väg, men fortsätter sedan ytterligare parallellt
Fig. 22. Ett kluvet stenblock med kilspår (inv. nr. 16).
Fig. 24. Stenmur eller stödmur nära väg 84 (inv. nr. 21).
Fig 23. Del av en gammal landsväg, från när? (inv. nr. 18).
Fig. 25. Gammal väg (inv. nr. 22).
Väg 708 genom Bobygden
Fig. 26. Sentida stenbrott (inv. nr. 23).
med väg 708:s Ö sida (fig. 23). En mindre del av vägen
även noterad av Skog & Historia.
19. Gränsröse i fastighetsgräns, belägen i den gamla vägens
(inv. nr. 18) V kant, bestående av ca fem rödmålade stenar.
20. Gammal väg, äldre brukningsväg, ca 3,5 m br, ansluter
till väg 708:s Ö sida.
21. Stenmur eller stödmur
belägen på en ca 30 m l sträcka
längsmed vägens Ö sida. På
stenmurens Ö kant ansluter en
gräsmatta. Muren är ca 0,4–0,7
m h mot vägen och består av
rundade naturstenar. Muren
vinklar av mot Ö på en ca 5 m l
sträcka (fig. 8 och 24).
22. Gammal väg, ”färdväg”,
sönderkörd av traktor eller skogsmaskin, belägen Ö om vägen
och ansluter vinkelrätt mot denna (fig. 25). Vägens ålder har
inte kunnat utredas, men den
finns inte med på kartan från
1848 utan borde vara senare tillkommen. Vägen även noterad
av Skog & Historia.
23. Stenbrott, ev sentida och tillkommet i samband med breddning av väg 708. Beläget 3 m Ö
om vägen, bestående av ett halvt,
4 x 2,5 m st och 2,5 m h block
med kilspår mot N (fig. 26).
24. Stenbrott, bestående av ett
5 x 3,5 m st och 4 m h stenblock
med kilspår mot S, beläget ca 8
m Ö om vägen.
25. Stenbrott, ev sentida och tillkommet i samband med breddning av väg 708. Beläget 2 m Ö
om vägen, bestående av ett 2 x
2,5 m st och 1,6 m h stenblock
med kilspår mot N (fig. 27).
15
Fig. 27. Sentida stenbrott (inv. nr. 25).
Fig. 28. En av kartorna från 1600-talets mitt visar Bobygden
och hur den gamla vägen gick från två håll fram till sockencentrum, men inte i alla sträckningar riktigt som dagens väg
708 (LMV akt V9-1:1).
16
Väg 708 genom Bobygden
Sedan tidigare kända fornlämningar
Inför den särskilda arkeologiska utredningen
fanns endast två kända fornlämningar:
Delsbo 40, två stensättningsliknande lämningar på ett åkerimpediment i Norrberg.
Delsbo 111, fyndplatsen för två ämnesjärn
hittade i ett stenröse norr om Norrberg.
Medeltida bytomter
Nästan samtliga byar i Bobygden har ett medeltida, eller förmodat förhistoriskt, ursprung. Av
de medeltida bytomterna, såsom de kan identifieras på de äldsta historiska kartorna kommer
troligen sju stycken att beröras av en förstärkFig. 29. På kartan över hemskogsdelningen från
1774 syns den då omdragna landsvägen från
Sunnansjö (uppe till vänster), genom skogen till
Skog. Och längst upp till höger på kartan kommer landsvägen fram från Norrberg och leder via
Jobsmyra mot nordväst (LMV akt V9-1:5).
Fig. 30. På skogsdelningskartan från 1783 syns
de aktuella byarna i Bobygden, hur många
gårdar de hade och hur landsvägen letade sig
fram, delvis annorlunda i jämförelse med dagens
(LMV akt V9-1:6).
Väg 708 genom Bobygden
ning av väg 708 (fig. 20). Dessa är Skog, Västanäng, Svedja
(tudelad), Västra Oppsjö, Loppet och Norrberg. Sträckningarna just vid dessa bytomter borde utredningsgrävas
för att utröna om det finns medeltida lämningar kvar.
Platser för sökschakt; stenålder
Vid utredningen har sex platser noterats som särskilt intressanta för vidare utredningsgrävning med maskin (fig. 20).
Sökschakt bör tas upp för att spåra lämningar från stenåldern. De utpekade platserna bygger främst på topografiska
iakttagelser. Vid utredningen fanns ett fåtal åkrar plöjda,
där det fanns möjlighet att söka artefakter i matjorden.
17
Väg 708 och dess föregångare
De äldsta kartorna över området, från 1600-talets mitt, i
Bobygden visar hur den äldre vägsträckningen gick (fig. 28)
och den skiljer sig åt både i stort och smått i jämförelse
med vägen från 1700- och 1800-talen samt dagens väg 708.
Större och mindre förändringar av vägsträckningen har skett
under de senaste 350 åren. Nedan kommer sträckningen att
presenteras i översikt och i detaljer.
Fig. 31. Översiktskarta över norra delen av Bobygden. På
kartan har de olika vägsträckningarna skilda färger beroende
på när de dyker upp på de historiska kartorna.
= väg 1762
= väg 1774
= väg 1848
= väg 1919
= väg 1956
18
Väg 708 genom Bobygden
= väg 1762
= väg 1774
= väg 1848
= väg 1919
= väg 1956
Väg 708 genom Bobygden
19
För att komma från Swidie till bland annat sockenkyrkan gick den äldsta vägen eller stigen via Wästan
Engh, Pratingeberg, Glåmboo, Toorboo, Rusarf och Skog
ungefär som idag. Men vid Skog vek vägen av åt västnordväst och ledde via byarna HockNörboo, W:st Toorboo och Sättsiära fram till sockencentrum (fig. 28 och
31). Denna västligare sträckning föranledde sig troligen av att det inte fanns någon bro över Avasjön, vilken
måste rundas på dess västra sida och då kunde man lika
gärna hålla en västligare sträckning ända från Skog. På
norra sidan av Avasjön låg Delsbo kyrka.
I motsvarande syfte ledde vägen eller stigen från Vpsiöö via Låpe, Wittrarf, NyAkern och Norrberg ungefär
som idag, men ett stycke norr om Norrberg vek vägen av åt nordväst, istället för som idag gå nära nog
rakt norrut. Denna västligare sträckning träffar på byn
Klumboo vid Dellens södra strand och ansluter där vid
den större förbindelseleden mellan Delsbo och Hudiksvall (fig. 28 och 31).
Detta gör att vägens (nedan ibland kallad landsvägen) första nordöstliga kilometer är yngre, liksom de
första fyra nordvästliga kilometrarna. Nån gång mellan
sent 1600-tal och 1774 kom de fyra nordvästliga kilometrarna i bruk i samma sträckning som 708:an. Men
fortfarande 1956 vek den nordöstra landsvägsstumpen av mot nordväst i jämförelse med dagens väg 708
(LMV akt V9-1:5, 1:6, 1:8, V9-56:1, 21-DEL-500,
15G Bollnäs 9j). När denna sista nordöstliga vägstump
av väg 708 byggdes har inte utredningen kunnat klargöra närmare, än att det skett efter 1956.
Sammanfattningsvis för hela den 18 kilometer långa
sträckan är
• att cirka 10 kilometer av nuvarande vägsträckning
är densamma som vägen från 1762
• att cirka 15 kilometer av nuvarande vägsträckning
är densamma som vägen från 1774
• att cirka 17 kilometer av nuvarande vägsträckning
är densamma som vägen från tidigt 1900-tal
• att 55 % av dagens vägsträckning användes även
1762
• att 83 % av dagens vägsträckning användes även
1774
• att 94 % av dagens vägsträckning användes även
under tidigt 1900-tal
Fig. 32 och 33. Översiktskarta över södra delen av Bobygden. På kartan har de olika vägsträckningarna skilda
färger beroende på när de dyker upp på de historiska
kartorna.
= väg 1762
= väg 1774
= väg 1848
= väg 1919
= väg 1956
20
Väg 708 genom Bobygden
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Fig. 34. Km 0–0,8: Landsvägen från Sunnansjö mot Skog ändrades någon gång före 1774 till sträckningen som idag. Från Sunnansjö passerade
man genom skogen men även förbi ett par stycken inhägnade ängar som sedan blev svaljord och åkrar till denna by. Idag finns här ett par hus
och några mindre industribyggnader, tillkomna efter 1905 men före 1956. De tidigare åkrarna är skogbevuxna. Delsträckan har varit i samma
sträckning i cirka 250 år. Kartorna ovan är från 1774 (V9-1:5), 2 laga skiftes-kartor 1848 (V9-1:8), 1956 (16G Ljusdal 0i) och 1986 (Delsbo
16G:07).
Fig. 35. Km 0,8–2,4: Landsvägen går ett stycke genom skogsmark på samma sätt idag som när denna sträcka tillkom, före 1774, till
Bännbroån. Söder om ån var vägen mycket rakare eller drog åt öster 1774. Någon gång före 1956 ändrades den. Delsträckan har varit
i samma sträckning i cirka 250 år, förutom kurvorna söder om ån, vilka tillkommit ett stycke före 1956. Kartorna nedan är från 1774
(V9-1:5), laga skiftes-kartan 1848 (V9-1:8), 1956 (16G Ljusdal 0i) och 1986 (Delsbo 16G:07).
Väg 708 genom Bobygden
21
Fig. 36. Km 2,4–4,0: Den gamla landsvägen från 1774 gick i samma sträckning som dagens väg 708 fram till norra änden av Skogsjön. Det
intressanta här är att vi vid inventeringen hittade en del av en gammal landsväg (inv. nr. 18, fig. 23) öster om väg 708 vid Höksvalarna, men
den stämmer inte enligt någon av de historiska kartorna. Det finns ingen sådan väg redovisad. Kan den vara en ”urgammal” vägslinga? Kartorna ovan är från 1774 (V9-1:5), laga skiftes-kartan 1848 (V9-1:8), 1956 (16G Ljusdal 0i) och 1986 (Delsbo 16G:07).
Fig. 37. Karta över den södra delen av Bobygden med byar och den gamla landsvägen. Kartan är från 1848, en sammanfattningskarta
över laga skiftet (LMV akt V9-1:8). Här syns t ex att Prettingberg hade fått förbindelse norrut mot Glombo (ner till vänster) och att
man kunde nå Loppet och Witterarf direkt från W. Oppsjö utan att först behöva ta sig ända fram till Ö. Oppsjö (till höger).