Genus i missbruks- och beroendevård
En kvalitativ studie om hur behandlingspersonalen beskriver män och kvinnor i
missbruk och behandling
SQ1562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp
Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits
Kandidatnivå
Termin Höst 2014
Författare: Susanna Kaaling, Minela Mahmutovic, Marte Moen
Handledare: Tore Brännberg
Abstract
Titel: Genus i missbruks- och beroendevård - en kvalitativ studie
om hur behandlingspersonalen beskriver män och kvinnor i
missbruk och behandling.
Författare: Susanna Kaaling, Minela Mahmutovic & Marte Moen
Nyckelord: Missbruk, behandlingshem, genus
Över 400 000 personer i Sverige lever med ett beroende eller missbruk av alkohol,
narkotika eller läkemedel. Samtidigt som några behandlingshem riktar sig till
enbart kvinnor eller män, arbetar andra med bägge. Syftet med denna studie är att
utifrån ett genusperspektiv ta reda på hur behandlingspersonalen uppfattar
skillnader i missbruk beroende på könstillhörighet samt vilka problemområden
som kan framkomma i behandlingen beroende på behandlingshemmets
könsinriktning. Hur personalen gör kön i berättelser om klienter och behandling är
en av frågeställningarna i studien. Detta är en kvalitativ studie där åtta intervjuer
med behandlingspersonal från sex olika behandlingshem har genomförts.
Resultatet visar att behandlingspersonalen uppfattar att kvinnor och män möter
olika social problematik och annan problematik i sitt missbruk. De beskriver hur
kvinnor i missbruk prostituerar sig, känner större skam och skuld över sitt
missbruk och hur de ingår i destruktiva relationer. När det gäller män är det
kriminaliteten som är i fokus. När det gäller vilka problemområden som
personalen möter i behandlingshemmen talas det mestadels om träning i
behandling, betydelsen av personalens könstillhörighet i behandling samt
föräldraskap i behandling. Hur personalen gör kön har varit genomgående fokus i
studien, hur personalen bland annat tydliggör skillnaden mellan män och kvinnor i
missbruk genom att tillskriva kännetecken för vad som är kvinnligt och manligt.
Tack till:
Vi vill tacka våra informanter för att ni ställde upp för oss så snabbt. Utan er hade
det inte funnits någon uppsats. Vi vill tacka vår handledare Tore Brännberg för
hjälp att formulera och tydliggöra studien för oss, samt för att du fyllt en
stressavlastande funktion för oss. Vi vill tacka Sunset Falafel som så ofta har
mättat våra magar när all tid och energi har gått till att skriva denna uppsats.
Innehållsförteckning
Kapitel 1. Inledning
1.1 Syfte och frågeställningar
1.2 Uppsatsens disposition
1.3 Centrala begrepp
1.4 Avgränsning
1.5 Litteratursökning
1
1
2
2
3
3
Kapitel 2. Historisk översikt och tidigare forskning
2.1 Historisk översikt över missbruks- och beroendevården
2.2 Sammanfattning av tidigare forskning
3
4
4
Kapitel 3. Teoretiska utgångspunkter
3.1 Hegemonisk maskulinitetsteori
3.2 Genusteori
3.3 Stigmateori
3.4 Diskussion av teorierna
6
7
8
8
9
Kapitel 4. Metod
4.1 Förförståelse
4.2 Arbetsfördelning
4.3 Metodansats
4.3.1 Kvalitativ studie
4.3.2 Induktiv ansats
4.4 Metodval
4.4.1 Semistrukturerade intervjuer
4.5 Konstruktion av intervjuguide
4.6 Urval
4.7 Genomförandet av intervjuer
4.8 Intervjukvalitet
4.9 Återföring/feedback
4.10 Reliabilitet
4.11 Validitet
4.12 Arbetets generaliserbarhet
4.13 Etiska överväganden
4.14 Bearbetning av materialet
4.15 Kritisk reflektion
9
9
10
10
10
10
11
11
11
11
12
13
13
14
14
14
14
15
16
Kapitel 5. Resultat och analys
5.1 Görandet av kön och sexualitet
5.2 Social problematik och annan problematik för män och kvinnor i
missbruk
5.2.1 Prostitution
5.2.2 Kriminalitet
5.2.3 Skam och skuld
5.2.4 Destruktiva relationer
5.3 Behandling
17
17
21
22
24
26
29
31
5.3.1 Fysisk träning som del i behandling
5.3.2 Träning och kroppsfixering som störning i behandling
5.3.3 Betydelsen av personalens könstillhörighet i behandlingen
5.3.4 Föräldraskap som del i behandling
31
32
34
37
Kapitel 6 Slutdiskussion
39
6.1 Från strukturell till individuell syn på män och kvinnor i missbruk 39
6.2 Vanligare problemområden i behandlingen kopplat till
könstillhörighet och behandlingshemmens inriktning
41
6.3 Att ”göra kön” i behandlingen
41
6.4 Förslag till vidare forskning
43
Referenslista
Bilaga 1: Intervjuguide
44
47
1. Inledning
I Sverige lever omkring 330 000 personer med alkoholberoende, 30 000 med
tungt narkotikamissbruk och 65 000 med läkemedelsberoende (SOU 2011:35, 20).
Den missbruksutredning som publicerades 2011 visar på att cirka en tredjedel av
dessa är kvinnor, som i större utsträckning än män har erfarenhet av fysiskt våld,
sexuella övergrepp, suicidförsök och medicinering för psykisk ohälsa (SOU
2011:6, 527). Med bakgrund i detta kan skyddsaspekten anses viktig vid
könsdifferentierad behandling för att minimera risken för att kvinnan ska stöta på
en förövare i behandlingen och att återuppleva tidigare trauma. Inte mycket
forskning finns kring den problematik män kan stöta på i ett missbruk, men det
går att urskilja några. Minst 70 procent av klienterna inom kriminalvården har
missbruksproblem, uppges det i missbruksutredningen (SOU 2011:35, 21). En
majoritet av dessa är män (SOU 2011:6, 141). Att män och kvinnor i övrigt har
olika vårdbehov vid missbruk och beroendeproblematik finns inga belägg för
(SOU 2011:35, 222).
Behandlingshemmens karaktär ser olika ut. Somliga är enbart för kvinnor eller
män medan andra inte är könsdifferentierade. På några av de könsdifferentierade
behandlingshemmen har samtliga i personalen samma könstillhörighet som
klienterna och på andra inte. Det är hur delar av behandlingsarbetet i praktiken
skiljer sig mellan de olika behandlingshemmen som vi i denna studie är
intresserade av. I denna fråga tillkommer även diskussionen om föreställningar
som finns kring kvinnor och män i missbruk.
Denna studie görs med avstamp i tanken om att det inte går att okritiskt behandla
kvinnor och män utifrån könsstereotyper och föreställningar kring dessa i
missbruk. Hur män och kvinnor, manligt och kvinnligt konstrueras i behandling
och i samtal om missbruk är en central del i det. Vi kallar det för “görandet av
kön”.
1.1 Syfte & frågeställningar
Syftet med studien är att utifrån ett genusperspektiv, ta reda på om
behandlingspersonalen uppfattar skillnader beroende på klientens könstillhörighet,
med hänsyn till tidigare forskning inom området (bland annat Taylor 1993,
Mattsson 2005). Syftet är även att ta reda på behandlingspersonalens egna tankar
kring missbruk, hur missbruk kan relateras till kön samt vad det finns för likheter
och olikheter vad gäller utformningen av behandlingsarbetet.
Hur beskriver behandlingspersonalen social problematik och annan
problematik för kvinnor respektive män i missbruk?
Vilka problemområden framkommer oftare i behandlingspersonalens
berättelser om behandlingen och går det att finna kopplingar mellan
problemområdena, klienternas könstillhörighet och behandlingshemmens
könsinriktning?
På vilka sätt kan behandlingspersonalen “göra kön” i behandlingen?
1
1.2 Uppsatsens disposition
I kapitel två presenteras en historisk översikt över hur missbruks- och
beroendevården har sett ut och förändrats över tid. Kapitlet behandlar även
tidigare forskning inom området.
Det tredje kapitlet är en genomgång av de teoretiska utgångspunkterna i studien.
Kapitlet sammanfattas med en kort diskussion av teorierna.
I kapitel fyra redogörs för metodval, metodansats, hur studien har genomförts
samt hur bearbetning av materialet har gjorts. Kapitlet avslutas med en kritisk
reflektion av det egna arbetet.
Under kapitel fem redovisas resultat och analys. Teorier har tillämpats på det
insamlade materialet samt jämförts med tidigare forskning.
I det sjätte och sista kapitlet, diskuteras slutsatserna. Kapitlet avslutas med förslag
till vidare forskning på området.
1.3 Centrala begrepp
Behandlingshem. Behandlingshemmen vi valt att titta på har strukturerad
behandling och personal tillgängliga dygnet runt. Klienten bor under
behandlingen på behandlingshemmet. Vi har valt bort öppenvården, detta för att i
SOU 2005:82 nämns det att “vid tyngre missbruk (det vill säga svårare
drogberoende och fler sidoproblem) ger vård som inleds inom slutenvården ofta
bättre resultat”. Vi tror även att strukturer och normer i en sluten behandling
tydligare kan komma fram än vad en studie av öppenvård som form kan.
Genus. En dynamisk struktur, en beteckning på ett “nätverk” av processer,
fenomen, föreställningar och förväntningar som ser olika ut och relateras
till könstillhörighet. Genussystemet är således en ordningstruktur av kön
(Hirdman 1988:7). Genusbegreppet belyser att tillhörigheten till det ena eller
andra biologiska könet får betydelse för identitetsutveckling, socialisation,
beteenden och livsvillkor, likt en social och kulturell överbyggnad som formar
och påverkar människan på individ-, organisations och institutionsnivå. Genus
handlar om de sociala relationerna där individer och grupper agerar och skapas
och förändras utifrån kontextuella förutsättningar, men förefaller ofta oföränderlig
(Connell 2002:20-22).
Kriminalitet. Att använda droger är kriminaliserat i Sverige. I uppsatsen kommer
vi bortse från att använda ordet kriminalitet i det avseendet, utan i stället fokusera
på kriminalitetsbegreppets övriga betydelse som avser lagöverträdelser.
Missbruk. I denna studie diskuteras missbruk i form av alkohol- och
narkotikamissbruk som lett till sociala och/eller fysiska och psykiska
konsekvenser för den som brukar.
2
Prostitution. Vi har valt att använda termen prostitution och ibland prostituerad
istället för sexarbete eller sexarbetare. Detta för att behandlingspersonalen i sina
intervjuer använder den termen och att det på så sätt är enklare att beskriva
fenomenet. Vi är dock medvetna om att det finns en anledning att man ska vara
kritisk i förhållande till att använda den benämning vi gör.
Skam. Scheff definierar ordets betydelse som en motsats till stolthet. Att känna
skam beskriver en känsla av osäkerhet kring sig själv och sin tillräcklighet samt
känslor av oduglighet och underlägsenhet (Johansson 2009:58)
Skuld. Känslor av skuld är oftast kopplat till specifika handlingar, oftast något
som man utsatt någon annan för.
Social problematik. Ett socialt problem definieras på olika sätt i förhållande till
det samhälle som det existerar i och är bunden av kontexten. Ett fenomen kan
uppfattas som ett socialt problem i ett land och inte i ett annat. Samtidigt kan det
även se olika ut över tid. I denna studie koncentrerar vi oss på sociala problem
utifrån ett nutida västerländskt perspektiv och än mer avgränsat till situationen i
Sverige.
Stigma. Termen används som benämning på en egenskap som är djupt
misskrediterande i relation till normen i samhället man lever i. Termen används
också för att beskriva avvikande grupperingar av människor tillexempel
prostituerade, missbrukare, kriminella. (Goffman 2011:155 och 11).
1.4 Avgränsning
Vi har valt att titta på genus och sexualitet som klassificering i förhållande till
missbruk. Vi har valt att avstå att titta på andra klassificeringar såsom ålder, klass,
etnicitet och funktion även om det vore intressant att lyfta även dessa kopplade till
missbruk.
1.5 Litteratursökning
Vi började vår litteratursökning med att söka i Universitetsbibliotekets databaser
genom Summon, Kvinnsam och Gunda, samt i databaserna om
samhällsvetenskap, sociologi och socialt arbete. Sökorden vi använde var genus,
missbruk, missbruksvård, behandlingshem, addiction, addictiontherapy,
könsnorm, utsatthet, vulnerability, med flera. Sökorden användes var för sig eller
tillsammans för att kunna avgränsa materialet. Vi använde även Google Scholar
och Göteborgs Universitets egna publiceringar. Genom bland annat SOU 2005:85
hittade vi referenser som användes i studien, detta har fortsatt i ännu ett led som
ett slags snöbollsurval till nya referenser. Det vill säga att genom en referens fann
vi nya referenser som var och en resulterade i flera nya referenser.
2. Historisk översikt och tidigare forskning
I det här kapitlet presenteras en historisk översikt över hur missbruks- och
beroendevården har sett ut och förändrats över tid. Kapitlet behandlar även
tidigare forskning inom området. Den tidigare forskningen har valts efter att det
empiriska materialet samlats in. Tidigare forskning har valts utifrån relevans för
3
innehållet som lyfts fram i denna studie. Den utvalda tidigare forskningen är
relevant för att belysa hur kön är centralt i behandlingsarbete samt utifrån
föreställningar som finns kring personer med missbruks- och
beroendeproblematik.
2.1 Historisk översikt på missbruks- och beroendebehandling
Redan i slutet av 1800-talet togs den första privata alkoholanstalten i bruk. Dessa
första anstalter vände sig till människor som själva kunde bekosta sitt uppehälle
på anstalten och bedrev vård byggt på frivillighet (Mattsson 2005:16). Senare kom
beroendevården snarare att fokusera på individer som var övriga samhället till last
och bedömdes ha behov för tvångsvårdande insatser. 1913 öppnades Sveriges
första tvångsvårdanstalt som senare skulle kritiseras för att vara
klassdiskriminerande, då det framför allt var män från arbetarklassen som stod för
huvuddelen av de intagna. De intagna skulle genom hårt kroppsarbete läkas,
samtidigt som samhället skulle besparas från dennes moraliska och ekonomiska
skada som den intagna antogs kunna påföra. För de få kvinnor som var intagna
var huvudsyftet att fostras till sedlighet, moderlighet och trevlighet. Sysslor så
som matlagning, tvätt, sömnad och vävning var vanliga inslag i
behandlingsarbetet. Under 1950-talet började man för första gången prata om
behandling i stället för fostran och upplysning, som tidigare hade varit det centrala
utgångsläget. Trots detta var aktiviteterna de samma, men kallades i stället för
arbetsterapi. Under 1960-talet förändras dock synen på vad som var adekvat
arbetsträning och inriktning ändrades mot en mer ändamålsenlig yrkesträning
(Mattsson 2005:17). Under samma årtionde kom till slut den traditionella
arbetsinriktade behandlingen helt att försvinna och ersattes i stället med en
tydligare behandlings- och professionsinriktad vård. 1982 kom Lagen om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) att separera synen på de som behandlades under
tvång och de som behandlades under frivilliga premisser. Idag finns en rad olika
behandlingshem med olika teoretiska inriktningar, där man framför allt behandlar
frivilligt. Bara i undantagsfall ska en person vårdas under tvång. De olika
teoretiska utgångspunkterna som grund för val av behandlingsinriktning är bland
annat kognitivt beteendeterapeutiska, lösningsfokuserade behandlingshem med
fokus på jagstärkande och stödjande terapier samt social träning (Mattsson
2005:18). Tolvstegsbehandlingen har också kommit att bli stor inom många
behandlande verksamheter (Karlsson 2012:391).
Synen på könade eller könsdifferentierade behandlingshem har genom historien
ändrats över tid. Under 1960-70-talet fick de könsdifferentierade
behandlingshemmen utstå kritik då anledningen till dess existens antogs vila på en
sexuell puritanism. De blandade behandlingshemmen fick sedan utstå kritik då det
ansågs att dessa utgick ifrån mannen som norm i behandling, varpå kvinnan blev
dubbelt stigmatiserad både från samhället och genom osynliggörande på grund av
könstillhörighet på behandlingshemmen. Detta resulterade i att den
könsdiffrentierade behandlingen ökade i popularitet igen (Mulinari 1996:208).
2.2 Sammanfattning av tidigare forskning
Tina Mattsson skrev under 2005 “I viljan att göra det normala - en kritisk studie
av genusperspektiv i missbruksvården”, vilket är en avhandling som bygger på
4
kvalitativa intervjuer av personal inom tvångsvården. Mattsson beskriver hur både
kvinno- och mansideal skapas och bibehålles och på vilket sätt detta görs.
Mattssons utgångspunkt är att kvinno- och mansideal inte är något som finns inom
oss, att de istället skapas i interaktion, handlingar och ord mellan människor. Som
ett resultat av detta blir identiteten, det vill säga upplevelsen man har om sig själv,
det som “sanningsregimet” bakom den rådande diskursen formar en att bli, utifrån
könstillhörighet.
Tina Mattsson (2005) lyfter att det i tidigare forskning inte lagts så mycket vikt
vid att forska på män ur ett genusperspektiv i missbruksvården, utan att det
framförallt är ur kvinnornas synvinkel man tittar på genus. Dessutom är det inte
heller behandlingen i sig eller personalen som det i första hand fokuserats på, det
är de missbrukande kvinnorna det framförallt lagts fokus på ur ett klientorienterat
perspektiv (Mattsson 2005:39). På så sätt framställs kvinnor ofta som “den
andra”, den som avviker från missbrukande män och framställs ofta som passiva
och beroende av män.
Tina Mattsson (2005) lyfter även hur en bra man framställs, då som
behandlingspersonal, och hur det finns en dubbelhet i detta då manlig personal
framstår som en “normal” man som inte slår, utnyttjar eller visar sexuellt intresse.
Samtidigt har personalen svårt att hantera situationer då de behöver ha fysisk
kontakt med klienterna, exempelvis om de behöver trösta om en klient som gråter.
På så sätt blir inte miljön en normal miljö, även fast det är det man strävar emot
(Mattsson 2005:81)
“Kvinnoidentitet och missbruksbehandling” är namnet på en vetenskaplig artikel
Karin Trulsson har skrivit och som publicerades år 2000. Den bygger på två
delundersökningar utarbetade av Trulsson, “Kvinnorummet” skriven 1993 samt
“Kvinnor på väg in från kylan” skriven 1996. De frågeställningar som behandlas i
artikeln är hur kvinnor i missbruk och beroende ser på behandlingen i
kvinnokollektiv, hur idealbilden i samhället påverkar den missbrukade kvinnans
livsvillkor och behov i behandlingen, hur mäns och kvinnors socialisation
påverkar deras livsvillkor och behov under behandling samt hur arbetsdelningen
mellan könen påverkar kvinnornas upplevelser och uttalade behov i behandlingen
(Trulsson 2000:121). I sitt teoretiska perspektiv har Trulsson utgått från Yvonne
Hirdmans resonemang, där genussystemet verkar som ett nätverk av processer,
fenomen, föreställningar och förväntningar som i sin tur bildar mönster och ordnar
kön (Trulsson 2000:123). Trulsson påpekar att till skillnad från Hirdman ser hon
inte kvinnan som generellt underordnad mannen utan snarare att klasskillnader
och skillnader mellan olika kategorier av kvinnor är i lika stor grad avgörande
som könstillhörighet (Trulsson 2000:123-124).
Trulsson publicerade 2003 en studie som heter “Konturer av ett kvinnligt fält - om
missbrukande kvinnors möten i familjeliv och behandling”. Här lyfter Trulsson
många aspekter som bland annat behandlar föräldraskap och missbruk och hur
detta är kopplat till stereotypifiering av både kvinnor och män samt hur den
hegemoniska manligheten spelar in på det skilda synliggörandet av män och
kvinnor i missbruk. Förväntningar på föräldraskapet ser olika ut beroende på
5
könstillhörighet, vilket även formar föräldraskapet. Exempelvis är synen på en
missbrukande mamma i högre utsträckning något som ses på som negativt. En
missbrukande pappa blir i stället frånvarande, vilket i högre utsträckning
accepteras (Trulsson 2003:27).
Avril Taylor gav 1993 ut en bok som bygger på deltagande observationer av 15
kvinnor i Glasgow under ett års tid där alla kvinnorna har ett injektionsberoende.
Taylor lyfter fram att den missbrukande och/eller beroende kvinnan i tidigare
forskning oftast har beskrivits som socialt och psykologiskt opassande, passiv
eller patetisk samtidigt som stereotypa uppfattningar, som att en missbrukande
kvinna har svagare viljestyrka och en svagare moral, har varit en del av den
rådande diskursen. Taylor visar på motsatsen i sin studie och att kvinnor inte är
beroende av män i den utsträckning som tidigare har porträtterats, utan att kvinnor
med missbruks- och beroendeproblematik liksom män genom hårt arbete lyckas
upprätthålla sina möjligheter för ett fortsatt missbruk (Taylor 1993:52).
Vidare tar Taylor upp hur kriminalitet inte bör ses som en del av missbruket,
vilket det ofta gör. Många som missbrukar har också erfarenhet från kriminalitet
som ett sätt att upprätthålla sitt missbruk. Det finns dock en anledning att belysa
att kriminella handlingar ofta är ett aktivt val, en sista utväg då inga andra
lösningar finns, och inte något man passivt drivs in i. Detta för att lyfta att
personen med ett missbruk och/eller ett beroende inte står handfallen i sitt
missbruk, utan gör konkreta val för sin överlevnad. Människor med missbruksoch beroendeproblematik skyddas på så sätt mot en stereotyp bild som ibland
målas upp, vilken innebär att människor med missbruks- och
beroendeproblematik framställs som att de har låg moral och att de genom
passivitet hamnar i kriminalitet (Taylor 1993:62).
Tidigare forskningen som använts i vår studie bygger på ett kvalitativt
tillvägagångssätt liksom i vår studie. Genomgående i alla studier är
konstruktionen av män och kvinnor i missbruk och beroende ett centralt tema.
Materialet som erhölls i Mattsons avhandling (2005) genom intervjuer med
behandlingspersonal är jämförbart med vår studie då fokus ligger på hur
behandlingspersonal gör kön i behandling. Avhandlingen lyfter fram
genusperspektivet i behandlingsarbetet, vilket gör att den även blir relevant för vår
studie ur ett teoretiskt perspektiv. I Trulssons studier (1993, 1996, 2000) används
genussystemet som förklaringsmodell för hur kvinnor med missbruksproblematik
konstrueras vilket också görs i vår studie. Taylors studie (1993) belyser bland
annat kriminalitetsproblematik ur ett genusperspektiv. Taylor nyanserar bilden av
föreställningar som finns kring personer med missbruks- eller
beroendeproblematik, vilket även är en ambition i vår studie. Våra
forskningsresultat visar på likheter med tidigare forskning, vilket redogörs för i
kapitel fem.
3. Teoretiska utgångspunkter
I det här kapitlet presenteras en genomgång av de teoretiska utgångspunkterna
som har använts i studien. Kapitlet sammanfattas med en kort diskussion av
teorierna.
6
3.1 Hegemonisk maskulinitetsteori
Maskulinitet är enligt Nationalencyklopedin något som har utpräglat manliga
egenskaper enligt traditionella ideal (Nationalencyklopedin). Ordet hegemoni
kommer från grekiska och betyder överbefäl, ledarskap eller ledarställning (ibid).
Begreppet hegemoni myntades av den marxistiska filosofen Antonio Gramsci
under 1920- och 30-talet. Innebörden i Gramscis definition är att klassrelationer
analyseras med utgångspunkt i att ett samhälles ledande klasser hävdar sig som
överordnade klasser och producerar medhåll i de lägre klasserna och på så vis
fortsätter att existera och inneha makten över människo- och samhällssynen
(Nationalencyklopedin, Connell 2008:115).
Den hegemoniska maskuliniteten, även kallad hegemonisk manlighet, bygger på
tanken att det finns många olika maskuliniteter. Begreppet belyser hur dessa
hierarkiskt står i förhållande till varandra och hur det även är förtryckande i
relation till faktorer som anses vara icke-maskulina samt att det på så sätt uppstår
hierarkiska system. Nämnda maskuliniteter kan hittas i en rad olika kontexter och
i olika system och strukturer. Dessa system har identifierats genom många olika
studier i många olika länder och i olika sociala och kulturella sammanhang
(Connell 2005:19). Genom studierna har man i olika auktoritetssammanhang
återfunnit hegemonisk makt invävt i strukturerna och även runt omkring i
samhällets sociala maktcentra. Idén om den maskulina hierarkien bygger på idén
om hegemoni just för att det inte handlar om en struktur som bygger på förtryck
genom ett simpelt makttagande, utan det är mer underliggande och implementerad
än ett maktövertagande vanligtvis är. Den hegemoniska maskuliniteten visar sig
också genom producerandet av framstående individer, så som sportstjärnor som
får auktoritet på ett sätt som de flesta andra män inte får. De olika
maskuliniteterna är inte cementerade, utan de utvecklas över tid både vad gäller
de lokala manliga attributen och de samhälleliga kollektiva manliga attributen.
Exempel på icke-manliga maskuliniteter är bland annat etniskt marginaliserade
grupper, personer med funktionsnedsättningar, ekonomiskt marginaliserade
grupper så som arbetarklassen eller individer tillhörande en grupp som avviker
från normen vad gäller sexualitet. Hegemonisk maskulinitet kan upprätthållas
genom antingen ett aktivt förtryck av icke-maskulinitet alternativt bibehållas
genom ett ständigt införlivande av andra maskuliniteter i en genusordning.
Kvinnor kan också inta en position i den maskulina hierarkin samt förtrycka andra
kvinnor på liknande sätt som beskrivet för de marginaliserade grupperna genom
att konstruera maskulinitet (Connell 2005:21).
Enligt principen om egenskapernas dikotomi, antas kvinnor och män ha olika
uppsättning av egenskaper (Connell 2002:58). Enligt denna princip, som kopplar
ihop kroppsliga skillnader och sociala effekter, antas kvinnor vara exempelvis
pratsamma, känslosamma och intuitiva medan män antas ha en annan uppsättning
egenskaper. Connell exemplifierar tystlåtenhet, aggressivitet, rationalitet,
promiskuitet som några av dessa (ibid). Kategoriserande av kvinnliga respektive
manliga egenskaper har skett i en västerländsk kontext sedan 1890-talet och
framåt inom olika discipliner men framför allt via psykologiska tester som syftat
till att påvisa skillnader mellan kvinnor och män. Resultaten som påvisade
7
könsskillnader har fått stort utrymme i den västerländska kulturen och användes
bland annat till att visa att kvinnors intellekt var lägre än mäns, vilket resulterade i
att kvinnor nekades rösträtt och tillgång till akademiska studier. Skillnader i
intelligens mellan kvinnor och män liksom många andra skillnader beträffande
egenskaper kopplade till kön visade sig senare inte vara möjliga att bevisa.
Connell sammanfattar att det motsatt går att använda de cirka hundra års
forskningsresultat som syftat till att visa på skillnader mellan kvinnor och män,
istället som en stor volym material som påvisar att de psykologiska likheterna
mellan kvinnor och män är mycket stora (Connell 2002:60-61).
3.2 Genusteori
Hirdman beskriver genus som en dynamisk struktur, en beteckning på ett
“nätverk” av processer, fenomen, föreställningar och förväntningar beroende på
och relaterat till individens könstillhörighet (Hirdman 2007:212). Genus innebär
att “mannen” och “kvinnan” skapas genom sociala konstruktioner och enligt
Hirdman ingår dessa i ett system vilket hon kallar genussystemet. Genussystemet
är en ordningstruktur av kön och ordningen utgör basen för sociala, ekonomiska
och politiska ordningar. I ordningsstrukturen menar Hirdman att det finns två
styrande principer, dikotomi och hierarki. Dikotomin innebär att kvinnligt och
manligt ställs som motsatser till varandra och att dessa inte bör blandas (Hirdman
2007:213). Hierarkin innebär att mannen utgör norm och att kvinnan är
underordnad mannen. Dikotomin strukturerar verkligheten och verkar både som
medel och metod och påverkar individens och kollektivets sätt att tänka, och män
och kvinnor föds inte till olikheter, utan skapas i genussystemet (Hirdman
2007:215). Dessa tankar är delvis hämtade från den franska filosofen, feministen
och författaren Simone de Beauvoir som 1949 skrev boken “Det andra könet”.
Beauvoir skrev att “man är inte kvinna, man föds in i det”. Beauvoir menar att
mannen är subjekt, vars synpunkt är rådande, kvinnan skapas till objekt utifrån
mannens subjektiva perspektiv och blir gjord till den andra (Beauvoir 2006:26).
Boken lägger grunden till teorin om kön som en social konstruktion och tar
avstånd från en biologisk syn på kön, den andra som begrepp används ofta inom
samhällsvetenskapen för att belysa hur individer avviker från normer vilket även
existerar i teorin om stigma. Dessa sociala konstruktioner kring könstillhörighet
ligger till grund för begreppet att göra kön. Den sociala könstillhörigheten tar sig
uttryck i alla delar av livet. Förväntningarna beroende på könstillhörighet
bestämmer och påverkar till exempel vad individen har på sig eller vilka intressen
hen har. Förväntningarna som finns beroende på könstillhörighet är inget
individen kan bestämma sig för att lämna kvar hemma, utan det skapas och
reproduceras runt omkring individen som en kontinuerlig process i relation till
andra människor. På så sätt går det att förklara att kön görs, eftersom denna
kontinuerliga process är konstruerade sanningar som är kopplade till
könstillhörighet och inget som är biologiskt betingat (Elvin-Nowak, Thomasson
2003:16-19).
3.3 Stigmateori
I varje samhälle delas människor utifrån sin sociala miljö in i kategorier med
sociala spelregler, något som de själva uppfattar som vanliga och naturliga
(Goffman 2011:9). När någon utomstående, “främling” som Goffman kallar det,
8
dyker upp i miljön sker en granskning av personen och en karaktär tillskrivs
denne. Om det framgår att denna “främling” besitter en egenskap som är olik
resterande personer i gruppen kan denne bli reducerad och stämplad till en utstött
människa. Goffman beskriver att om en person stämplas på detta sätt innebär det
ett stigma, att personen avviker på ett icke-önskvärt sätt från samhällets
normerade förväntningar (Goffman 2011:10). Goffman urskiljer tre olika typer av
stigma: kroppsliga missbildningar, diverse fläckar på den personliga karaktären
såsom viljesvaghet, bristande hederlighet, alkoholism, självmordsförsök,
arbetslöshet, och så vidare, samt stambetingande stigman som förmedlas från
generation till generation såsom ras, nation och religion (Goffman 2011:12).
Goffman förklarar hur det är en vanligt att den stigmatiserade finner strategier för
att dölja de tecken som blivit stigmasymboler (Goffman 2011:103), medan andra
väljer att vara öppna och medge sitt stigma för att reducera spänningen och
således göra det lättare för sig och andra att avleda uppmärksamheten från stigmat
(Goffman 2011:113).
Goffman beskriver även hur stigma kan vara kopplat till skam. När en individ
med ett stigma inser att denne inte kan leva upp till vad som förväntas och krävs
av andra kan individen få insikt om att det är något skamligt med egenskapen
(Goffman 2011:15). På grund av detta kan personen göra en bild av sig då denna
egenskap saknas (ibid).
3.4 Diskussion av teorierna
Teorierna valdes efter att all material från intervjuerna var insamlat (se avsnitt 4.1
Metodansats). Teorierna har valts utifrån studiens syfte. Då vi vill undersöka
missbruksvården ur ett genusperspektiv har två teorier med genus som tema valts.
Dessa två är genusteori och hegemonisk maskulinitetsteori. Stigmateori valdes då
detta var ett ämne som frekvent diskuterades i intervjuerna. Stigmateori användes
också utifrån att teorin kompletterar de andra två teorierna och för att den vidgar
perspektivet. Teorierna valdes även utifrån intresse, samt utifrån vilket synsätt och
perspektiv vi ville ha på analysen av vårt insamlande material. Teorierna användes
för att analysera och förstå det informanterna sa i intervjuerna om
behandlingsarbetet. Teorierna tillämpades även för att analysera, belysa,
tydliggöra och förstå problematik som relaterades till missbruk utifrån hur
informanterna talade om detta.
4. Metod
I kapitlet redogörs för metodval, metodansats, hur studien har genomförts samt
hur bearbetning av materialet har gjorts. Kapitlet innehåller också de etiska
överväganden som funnits samt en presentation av studiens validitet, reliabilitet
och generaliserbarhet. Kapitlet avslutas med en kritisk reflektion av det egna
arbetet.
4.1 Förförståelse
Vi som har gjort studien arbetar alla tre inom socialt arbete där vi ibland stöter på
människor med missbruks- och eller beroendeproblematik. Samtliga har även
personer i omgivningen som i större eller mindre utsträckning har eller har haft
missbruks- och eller beroendeproblematik och varit i behandlingssituationer för
9
detta. Två av oss hade delar av vår verksamhetsförlagda utbildning på Mini-Maria
på Hisingen i Göteborg, där man arbetar med unga med missbruk och
beroendeproblematik samt med deras vårdnadshavare. Valet av studiens
inriktning har gjorts utifrån ett intresse för missbruk och beroendeproblematik och
utifrån en insikt om hur omfattande problematiken är i det sociala arbetets alla
delar. Intresset för ämnet uppstod dels utifrån egna erfarenheter kring bekantas
missbruk och beroendeproblematik samt under en av de valbara kurserna i
socionomprogrammet, “Missbruk och beroende”.
4.2 Arbetsfördelning
Vi är tre personer som har utfört studien och uppsatsen. Alla har bidragit med sin
del. Även om samtliga har deltagit på de flesta av intervjuerna var en av oss
huvudansvarig över minst två intervjuer var. Detta ansvar innebar att leda
intervjun, att spela in och transkribera den. Momenten i uppsatsen delades upp
emellan oss att skriva även om vi gemensamt diskuterade dem. En stor del av
analysen har skrivits gemensamt.
4.3 Metodansats
4.3.1 Kvalitativ studie
Att den här studien blev en kvalitativ studie beror på att vi är intresserade av att
samla in deskriptiva detaljer av en specifik miljö, i detta fall behandlingshem, för
att få en kontextuell förståelse av dem. Det är enskilda personers egna
uppfattningar av verkligheten som är av vikt, och att därför samla in mängd av
data har inte funnits som intresse till denna studie. Bryman beskriver hur inte
enbart beskrivningar är i fokus i kvalitativa studier utan även förklaringar
(Bryman 2011:363). Denna studie bygger dels på att ge beskrivningar av olika
behandlingshem men även förklaringar över hur och varför det ser ut som det gör.
I undersökningen vill vi även visa på en process, vilket enligt Bryman ytterligare
är något som kännetecknar kvalitativ forskning (Bryman 2011:365). Vi vill att
deltagare reflekterar över den process som kan ha lett till hur situationen är idag
och hur den kan komma att bli, istället för att enbart få fram ett tvärsnitt över hur
det är i dagsläget. Flexibilitet är ytterligare något som Bryman menar
kännetecknar en kvalitativ studie, att en i förväg inte har en utformad bild av den
sociala verkligheten som ska undersökas (ibid.). Detta förhållningssätt passade i
vår studie då vi i förväg inte ville utveckla specifika hypoteser, frågeställningar,
teorier och tidigare forskning förrän efteråt när allt material var insamlat. Detta för
att just kunna vara flexibla i att utforma en bild av det vi studerar och att betona
att det är deltagarnas egna berättelser som är av yttersta vikt.
4.3.2 Induktiv ansats
Något som vanligt tillämpas i kvalitativa studier är den induktiva synen på
förhållandet mellan teori och praktik, att det är först efter att all material är
insamlat som teorin genereras (Bryman 2011:340). Denna ansats har även gjorts i
denna studie. Vi vill att respondenternas svar ska hjälpa oss att tillämpa teorier
och inte att våra val av teorier hjälper till i vilka svar vi söker från respondenterna.
Det är inte bara vid val av teori som den induktiva ansatsen har tillämpats i
studien utan även vid val av tidigare forskning samt specificering av
10
frågeställningar. Det är när vi har fått in allt material från informanterna som vi
kan utläsa viktiga och återkommande teman och därefter söka efter tidigare
forskning, relevanta teorier och kunna specificera frågeställningarna. Detta ger oss
en möjlighet att i så stor utsträckning som möjligt låta informanterna styra
studiens utgång och inte vi själva.
4.4 Metodval
4.4.1 Semistrukturerade intervjuer
Intervjuer har används som metod i studien för insamlande av material. I denna
studie har intervjuerna varit semistrukturerade. Denna typ av intervju är enligt
Bryman en av de två viktigaste formerna av kvalitativa intervjuer (Bryman
2011:413). Semistrukturerade intervjuer betyder enligt Bryman att det i regel
finns ett frågeschema till intervjun men att frågorna i någon form är allmänna för
att lämna utrymme till följdfrågor (Bryman 2011:206). Detta valde vi att göra för
att i så stor utsträckning som möjligt använda oss av liknande frågor i samtliga
intervjuer för att kunna sammanställa svaren på ett jämförbart sätt. Samtidigt ville
vi inte ha allt för specifika frågor då behandlingshemmen vi intervjuade var av
olik karaktär och vi kunde därför med hjälp av semistrukturerade intervjuer lämna
utrymme för att anpassa intervjun och ställa olika följdfrågor beroende på vilket
behandlingshem vi var på. Som Bryman påpekar angående kvalitativa intervjuer
var det önskvärt för oss att intervjuerna tog något olika riktningar, då det visar på
vad informanten tycker är relevant och viktigt att tala om (Bryman 2011:413).
4.5 Konstruktion av intervjuguide
Intervjuguiden (se bilaga) konstruerades utifrån att vi ville göra en
semistrukturerad intervju med vissa övergripande teman. Kvale menar att
beroende på intervjuguidens struktur erhålls svar som motsvarar strukturen, det
vill säga en strukturerad intervju ger strukturerade svar och tvärtom (Brinkmann,
Kvale 2013:149-150). Eftersom vi var tre personer som utförde intervjuerna ansåg
vi det vara nödvändigt att ha ett visst mått av struktur för att intervjuerna inte
skulle bli alldeles för varierande i sin karaktär. Under utförandet anpassades
ibland frågorna utifrån situationen, såsom i de fall informantens svar associerade
till ett annat tema, vilket innebar att det kunde vara lägligt att haka på tråden och
ställa en följdfråga. Det är en avvägning att under intervjun vara följsam för att få
tillgång till informantens perspektiv på det som undersöks och samtidigt inte
tappa bort sitt fokus (Bryman 2011:419). Intervjuguiden kunde i dessa fall fungera
som en slags checklista för att kontrollera att vi erhållit svar som besvarade
frågorna vi intresserade oss för.
4.6 Urval
För att kunna jämföra behandlingspersonalens tankar kring behandling som riktar
sig till enbart kvinnor, enbart män och behandling riktad till både kvinnor och
män var kravet att intervjua minst två informanter från varje inriktning.
Informanterna som arbetade inom samma inriktning skulle även arbeta vid olika
behandlingshem. Vi ansåg alltså det nödvändigt att göra minst sex intervjuer. I ett
första steg valdes via internetsökning behandlingshem ut som var belägna i västra
Sverige inom tre timmars resväg från Göteborg, detta för att kunna åka till
11
behandlingshemmet och genomföra en intervju under en dag. Via
kontaktuppgifterna som återfanns på nätet, kontaktades behandlingshemmen,
samtliga via mail. Av tio behandlingshem som kontaktades, svarade sex att de var
positiva till att delta, ett uppgav att det saknades tid till att delta och de övriga tre
hörde inte av sig. Resultatet blev att det genomfördes totalt åtta intervjuer vid sex
olika behandlingshem då vi intervjuade två behandlare från två av
behandlingshemmen. Tillvägagångssättet var i samtliga fall att verksamhetschefer
tillfrågade behandlingspersonal om de ville bli intervjuade. Det här var det
enklaste sättet för oss att få tag på informanter. Vid ett av behandlingshemmen
önskade verksamhetschefen att vi före intervjun skickade frågorna som handlade
om genus, vilket vi gjorde. Ibland delade informanten rollen som verksamhetschef
och behandlingspersonal och ibland hade informanten egen erfarenhet av att ha
genomgått behandling för missbruks- och/eller beroendeproblematik.
Kriteriet som var viktigt för att delta i intervjun var att informanten arbetade inom
behandling på ett behandlingshem med inriktning mot vuxna personer med
missbruksproblematik. Önskvärt var att gruppen informanter som helhet utgjordes
av både kvinnor och män, vilket uppfylldes. Faktorer som informantens ålder,
utbildning, huruvida informanten var delägare i behandlingshemmet eller inte,
behandlingens inriktning eller längd på behandlingen togs ingen hänsyn till vid
urvalet. Detta främst på grund av våra begränsningar i tid till att söka informanter.
Personliga kontakter valdes bort av etiska skäl, då det antogs ha kunnat begränsa
informanternas möjligheter att känna sig fria att tala om verksamheten som arbetet
utfördes i. Urvalet kan ses som ett bekvämlighetsurval då vi använde oss av
informanter som funnits tillgängliga vid tidpunkten för studien (Bryman
2011:194)
4.7 Genomförandet av intervjuerna
Informanterna eller deras chef valde vilken plats intervjuerna skulle genomföras
på. Samtliga intervjuer utom en genomfördes där verksamheten var belägen,
vilket passade bra eftersom det kan vara värdefullt att se miljön som behandlingen
bedrivs i då det enligt Bryman underlättar för forskarens tolkningar och förståelse
av det informanten berättar om (Bryman 2011:420). Att intervjuerna genomfördes
på behandlingshemmen kan dock även ses som negativt, då det enligt Bryman är
viktigt för intervjupersonen att inte behöva oroa sig för att någon kan höra vad
som sägs under intervjun (Bryman 2011:421). Vi uppfattade att
intervjupersonerna var öppna och kunde tala om känsligare ämnen trots att vi
befann oss på behandlingshemmet, men det går inte att helt utesluta möjligheten
att vi skulle fått ytterligare information om intervjun genomfördes på annan plats.
Ibland blev intervjuerna avbrutna på grund av att kollegor eller klienter behövde
passera genom rummet, ställa en fråga till informanten eller därför att en telefon
ringde, men i det stora hela förflöt intervjuerna ostörda. Informanterna tillfrågades
om de var bekväma med att intervjun spelades in. Syftet var att senare kunna
använda inspelningen som minnesstöd. Samtliga informanter var bekväma med att
intervjun spelades in. Information gavs till informanterna enligt de
forskningsetiska principerna (se avsnitt 4.12 Etiska överväganden). Samtliga
12
intervjuer avslutades med att informanter tillfrågades om de hade något mer att
tillägga.
Intervjuerna genomfördes under en tvåveckors period, intervjuerna tog mellan
trettio och nittio minuter att genomföra, vanligast var att intervjuerna tog cirka en
timma att genomföra. Alla intervjuer utom en genomfördes med enbart en
informant. I de flesta fall närvarade tre intervjuare, där en av oss fick
huvudansvaret för att ställa frågor, utveckla frågorna och föra samtalet vidare. De
två övriga intog en mer lyssnande och observerande roll, men ställde ibland
kompletterande frågor till informanten.
Vi upptäckte att det kunde finnas fördelar med att vara fler intervjuare,
exempelvis om informanten verkade uppfatta att en fråga rymde kritik mot
arbetssättet eller då det var svårt för informanten att lämna ett svar som hen var
tillfreds med. Ibland kunde det då för intervjuaren vara känsligt att gå vidare med
frågor inom samma tema. Vid dessa tillfällen kunde intervjuaren gå vidare till ett
annat tema, för att låta temat återkomma vid slutet av intervjun, då en av de andra
intervjuarna återupptog frågan utan att frågan kändes laddad på samma sätt som
tidigare. En annan fördel med att vara fler intervjuare var att intervjun delvis fick
karaktären av ett vanligt samtal vilket kan ha bidragit till att informanten upplevts
avspänd under intervjun. Bryman menar att det framför allt är vid ostrukturerade
intervjuer som det förekommer att flera intervjuare deltar vid samma
intervjutillfälle men att detta är sällsynt, främst på grund av att det är ett dyrt sätt
att bedriva forskning på. I de fall det handlar om strukturerade intervjuer är flera
intervjuares närvaro inte alltid en tillgång beträffande säkerhet och kvalitet
(Bryman 2011:208). Under planeringen av intervjuerna var vi oroliga för att vi
skulle påverka informanten negativt i intervjusituationen då vi var tre
intervjupersoner. Vi märkte dock aldrig av att detta skulle vara en nackdel och
löste situationen genom att en av oss hade huvudansvaret för att ställa frågor. I
mailet vi skickade ut om förfrågningar på att intervjua, skrev vi under med allas
namn och mailadress så att informanterna i förväg skulle veta att vi var tre
personer.
4.8 Intervjukvalitet
Intervjukvaliteten påverkades av våra olika förförståelser samt av att vi under
intervjusituationen fann olika områden mer eller mindre intressanta. Det fanns
även kvalitetsskillnader mellan de första och de senare intervjuerna eftersom
tryggheten i att intervjua ökade, följdfrågorna blev bättre efter hand, frågorna blev
mer utforskande och vi vågade vara mer kritiska i intervjusituationen. Kort sagt,
ökade kvalitén på intervjun med ökad erfarenhet och hade vi haft samma kunskap
i början som vi hade mot slutet av intervjuperioden skulle studien kanske sett
annorlunda ut då vi till exempel hade vågat ställa frågor vi inte gjorde i början.
4.9 Återföring/feedback
Informanterna tillfrågades om de ville ta del av den slutliga forskningsrapporten.
Samtliga informanter var intresserade av det. Rapporten skickas till informanterna
personligen via e-post.
13
4.10 Reliabilitet
Trots att det insamlade materialet var från vad man skulle kunna betrakta som
relativt olika behandlingshem, tycker vi att frågorna vi har ställt har kunnat
säkerhetsställa att intervjumaterialet har varit ganska jämnt och koncist. Om
studien skulle göras igen kan det hända att svaren hade sett annorlunda ut. Mest
för att våra frågor skapade en reflektionsprocess hos den intervjuade som gör att
intervjupersonen kanske hade svarat annorlunda om hen fått frågan idag. Å andra
sidan öppnade vi under intervjun upp för möjligheten att höra av sig efter
intervjun om intervjupersonen ville ändra på något som blev sagt i intervjun.
Ingen av de intervjuade har i efterhand av intervjuerna gjort detta. Det finns också
en möjlighet att svaren hade blivit lite annorlunda om någon annan hade gjort
intervjun. I insamlandet av materialet har vi trots att vi varit tre olika intervjuare
lyckats ganska bra, anser vi, med att inte ställa ledande frågor. Det har dock
förekommit att vi ställt ledande frågor, oftast i form av följdfrågor eller som
sammanfattande frågor för att säkerhetställa att man som intervjuare har förstått
vad intervjupersonen menat (Kvale 2009:263).
4.11 Validitet
När det gäller den externa validiteten, hur resultaten kan generaliseras (Bryman
2011:51), är den relativt låg. Studiens resultat kan inte generaliseras, det vill säga
att den inte kan representera andra behandlingshem eller alla män och kvinnor i
missbruk och/eller beroende. Den interna validiteten i studien är något högre. Den
ställer frågan om det finns en hållbarhet eller inte med en slutsats som rymmer ett
kausalt förhållande, om x är orsakat av y eller om det är andra bakomliggande
faktorer som ger ett sken av det (Bryman 2011:50). En av frågorna vi undersöker i
denna studie är om en behandlares syn på ett fenomen eller ett visst arbetssätt
denne har på ett behandlingshem existerar på grund av att behandlingshemmen är
riktade mot män, kvinnor eller bägge. Med det vill vi inte säga att det är den enda
variabeln som orsakar och påverkar ett visst behandlingsarbete, men att genus är
en avgörande faktor kan vi konstatera då distinktionen mellan
behandlingshemmen bygger på en könsuppdelning.
4.12 Arbetets generaliserbarhet
Forskaren som använder sig av den kvalitativa metoden för insamling av empiri
kan enligt Kvale (2009) ställa sig frågan varför arbetet ska vara generaliserbart.
Studien som genomförts ämnar snarare till att exemplifiera än att generalisera det
som kommer fram. I denna studie vill vi exemplifiera hur personal på
behandlingshem arbetar med och talar om män och kvinnor i missbruk. Det är de
enskilda informanternas svar som är av betydelse och vår analys av dessa.
4.13 Etiska överväganden
Vetenskapsrådets forskningsetiska principer har tillämpats i denna studie.
Principerna innefattar informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet (Vetenskapsrådet).
Gällande informationskravet såg vi till att informanterna redan i förfrågan till en
14
intervju fick information om studiens syfte. Det meddelades också att deltagandet
är helt frivilligt samt att deltagarna när som helst kan avbryta sin medverkan.
Samtliga informanter eller en chef till dem kontaktade oss på vår begäran innan
intervjun för att ge sitt samtycke till att delta, samtyckeskravet uppfylldes på så
vis. Återigen betonades det att deltagarna själva bestämmer om de vill delta, hur
långt in i studien och på vilka villkor de vill delta samt att de har möjlighet att
avbryta sitt deltagande utan några negativa påföljder. Vi meddelade även
deltagarna att de efter intervjun kan tillägga, ändra eller ta bort information de gav
ut under intervjun.
För att uppfylla konfidentialitetskravet förklarade vi för informanterna att vi har
tystnadsplikt. Detta var särskilt viktigt då vi ibland mötte klienterna på
behandlingshemmet. På ett av behandlingshemmen fick vi även skriftligen ge vårt
medgivande om sekretess. Samtliga behandlare och behandlingshem har
anonymiserats i studien för att utomstående inte skall kunna identifiera individer
som har deltagit i studien. Liksom tidigare nämnts spelades intervjun in efter
godkännande från deltagarna men materialet har raderats efter transkribering för
att undvika att utomstående kan ta del av uppgifterna.
Gällande nyttjandekravet meddelades deltagarna att informationen som erhölls
enbart kommer att användas till denna studie. Uppgifterna kommer inte utlånas till
kommersiellt bruk eller till icke-vetenskapliga ändamål.
4.14 Bearbetning av materialet
Repstad förklarar att reglerna för den kvalitativa analysen inte är stränga på
samma sätt som vid statistisk analys (Repstad 1993:97). Detta förklarar även
Bryman då han beskriver att kvalitativ forskning inte är lika påverkad av strikta
riktlinjer vid insamling och analys av data som kvantitativ forskning är (Bryman
2011:370). Till denna studie har vi använt olika arbetssätt som var passande för
oss och för materialet och tillämpade dessa i den grad det var möjligt.
Samtligt material i studien har bearbetats digitalt. Transkriberingarna gjordes på
ett gemensamt dokument för att vara tillgängliga för samtliga forskare i studien.
Det första steget i analysen, som Repstad förklarar är det första som görs, är att
läsa igenom transkriberingarna för att finna idéer och tankar kring teman i
materialet (Repstad 1993:97). Steget därefter var att ta fram och urskilja
återkommande teman relevanta för studiens syfte som klassificerades och
kodades. Repstad menar att detta kan göras på olika sätt och att det inte existerar
några generella regler (ibid). Det vi gjorde var att skapa ett dokument där vi skrev
in de relevanta och återkommande teman vi fick fram ur materialet. De teman som
framkom i början blev de vi insåg att alla eller flera av informanterna diskuterade.
De blev till efter genomläsning av materialet och diskussion om vad som hade
blivit sagt under intervjuerna, det blev då tydligt att vissa upplysningar från
behandlingspersonalen stod i skarp kontrast till varandra och vi kunde på så sätt
börja urskilja vissa strukturer. De teman som framkom var från början
behandlingshemmet, behandling, missbruket, social problematik, stigma och
skam, föräldraskap, livet efter behandlingshemmet, våld, gruppdynamik bland
15
klienterna, prostitution, makt, psykisk ohälsa, övriga aktiviteter på boendet, att
hantera behandling, fördelar och nackdelar med blandade behandlingshem,
personal samt normbrytande sexualitet. Därefter klassificerade vi och förde in
delar av det transkriberade materialet under de teman det passade in i. Samtidigt
kunde vi under denna process lägga material åt sidan som vi fann skulle vara
irrelevant för studien. Som Repstad nämner kan teman dock ändras eller tas bort i
processen inför den slutliga forskningsrapporten (Repstad 1993:99). Detta gjorde
vi då vi senare under analysen insåg att somliga teman inte var relevanta för
studiens syfte medan nya teman istället uppstod. Under analysens gång fann vi att
våra kategoriseringar blev för breda. Vi anpassade därför kategorierna till vårt
syfte för att kunna besvara frågeställningarna. Dessa nya teman delades in i tre
huvudkategorier: görandet av kön, social problematik och annan problematik för
män och kvinnor i missbruk samt behandling. Kategorierna blev nu istället
prostitution, kriminalitet, skam och skuld, “relationsproblem”, träning som del i
behandling, betydelsen av personalens könstillhörighet i behandling, föräldraskap
som del i behandling samt görandet av kön. Ibland passade vissa delar av det
transkriberade materialet in under flera olika kategorier, vi valde då den kategori
som kändes mest relevant och använde i stället sökfunktionen i dokumentet för att
söka efter nyckelord så vi inte skulle missa det som kategoriserats under andra
huvudteman.
4.15 Kritisk reflektion
Vi utgår ifrån att det i praktiken är omöjligt att ha en helt objektiv studie. Valet av
forskningsområde beror på vårt intresse för ämnet samt den förförståelse som var
och en av oss har om ämnet. Hur studien är utformad beträffande frågeställning
och metod är också påverkad av oss som har gjort studien. Vad vi tycker är viktigt
att lyfta fram, samt tillvägagångssättet för hur vi samlar in empirin påverkar
studien. Genomförandet av intervjuerna påverkas av oss som personer och hur vi
väljer att formulera oss och hur man uppfattas av intervjupersonerna. Bryman
(2011:369) uttrycker att faktorer som kön, ålder och personlighet kan påverka en
intervju. Analysen kommer på liknande sätt att påverkas av var vi väljer att lägga
fokus, hur vi förstår och använder teorierna som valts samt vilken tidigare
forskning som vi väljer att titta på (ibid). Det är svårt att identifiera att någon av
ovan nämnda faktorer har stört vårt forskningsprojekt, eftersom vi är färgade av
forskningsprocessen och utformningen samt resultatet och slutsatserna. Vi har
dock försökt i den utsträckning det är möjligt att inte låta våra värderingar styra
och ta för mycket plats.
Materialets begränsning påverkar vad som analyseras i studien, det går inte att
utesluta att empiri inte saknas för att kunna ge en fullständig bild av
behandlingsarbetet vid behandlingshemmen. Studien bygger på den begränsade
mängd material som samlades in under intervjuperioden.
En etisk svårighet med studien är att vi upplever att resultat och analys blev mer
kritisk än vi presenterade att den skulle bli, men också hur syftet med studien
lades fram för informanterna. När vi började analysera och bearbeta det insamlade
materialet såg vi faktorer som vi tolkar ligger på en strukturnivå, vilket inte blev
synliga för oss förrän en bra bit in i studien, samt att detta i sin tur ändrade vilket
16
syfte vi hade med studien. Med denna tolkning kan det finnas en risk att vissa
informanter upplever att studiens resultat inte stämmer överens med syftet som
presenterades för studien. Eftersom fokus till dels lades på något annat än det vi
presenterade att studien skulle göra. En annan aspekt är transparensen. Det kan
vara svårt att i ord uttrycka exakt hur man har kommit fram till slutsatserna i
studien samt hur man gör kopplingar i analysen.
Att lyfta frågor om genus och kön är viktigt för att försöka synliggöra processer
och strukturer som skiljer kvinnor och män åt och försätter kvinnor eller andra
marginaliserade individer och grupper i en underordnad position. Tina Mattsson
(2005) lyfter i sin avhandling att man dock ska se upp med att inte återskapa och
skilja kvinnor och män åt för att än en gång göra kön genom att
könsstereotypifiera klienter ytterligare.
Under bearbetningen av materialet och efter att analyserna påbörjades upptäckte
vi att det i den tidigare forskningen och annan litteratur fanns en del av de
strukturer och även slutsatser som även vi hade fått fram genom våra egna
analyser. I både Trulssons (2003, 2000), Taylors (1993) och i Mattsons (2005)
studier upptäckte vi att det fanns likheter både beträffande stereotypifieringen av
kvinnor med missbruk eller beroendeproblematik, samt beskrivningen i
förhållandet till föräldraskapet. I kapitel 5.1 som handlar om görande av kön,
kunde vi se stora likheter med ovan nämnda forskningen och vår analys. Det
kanske kan ses på som både positivt och negativt, negativt i aspekten att våra
analyser inte tillfört så mycket ny kunskap om ämnet som vi hoppades på, då
någon redan hade kommit fram till liknande resultat. Positivt i aspekten att vi
genom vårt sätt att analysera har använt oss av teorierna och den insamlade
empirin på ett berättigat sätt.
5. Resultat och analys
I kapitlet redovisas resultat och analys under tre huvudrubriker vilka är
konstruerade utifrån frågeställningarna. Teorier har tillämpats på det insamlade
materialet som också jämförts med tidigare forskning.
5.1 Görandet av kön och sexualitet
I den statliga utredningen Bättre insatser vid missbruk och beroende från 2011
lyfts det fram att kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp eller fysiskt
våld i samband med missbruk ibland kan ha behov av behandling separerad från
män, men att det i övrigt inte går att finna belägg för att kvinnor och män skulle
ha olika vårdbehov (SOU 2011:35, 222). Behandlingshemmen med
könsdifferentierad behandling som vi var i kontakt med talade för deras
behandlingsinriktning framför allt med argumentet att risken för att relationer
kunde uppstå mellan klienterna då både kvinnor och män fanns närvarande, och
att detta riskerade äventyra behandlingen. Personalen gav exempel på situationer
då relationer inletts med resultatet att båda klienterna återfallit i missbruk.
Utgångspunkten och antagandet som ligger till grund för resonemanget
kring relationerna som risk är de heterosexuella relationer som riskerar inledas,
ingen av informanterna i studien talade om risker för att homosexuella relationer
skulle inledas vid något av behandlingshemmen.
17
Det här avsnittet behandlar hur kön görs utifrån förväntningar som finns på hur
kvinnor och män ska vara utifrån en outtalad norm kring vad som är kvinnligt och
manligt beträffande beteende och egenskaper.
En av informanterna som arbetar med män i behandling förklarar varför hen
tycker att det är en fördel att det samtidigt inte finns kvinnor i behandlingen.
Det blir ett lite annat fokus på en själv kanske och sin egna problematik istället för den yttre
stimulin då som lockar.
En informant som arbetar i behandling med kvinnor förklarar varför hen tycker att
det är en fördel att inga män finns i behandlingen samtidigt.
Till exempel att om vi har fastställt att man ska ha en läkning så är det bättre att man inte har
så mycket män runt omkring därför att då.. och många har ju en sån destruktiv relation till sig
själv..
Skillnaderna som finns mellan de olika resonemangen kring varför kvinnor och
män ska delta i könsdifferentierad behandling skiljer sig åt beträffande orsakerna
som anges. Den manliga klienten beskrivs att riskera lockas till att tappa sitt fokus
på behandlingen genom yttre stimuli, underförstått är det en kvinna som genom
sin närvaro kan locka mannen att rikta uppmärksamheten bort från sig själv, en
inverkan som inte manliga klienter som också är i behandling förväntas ha.
Kvinnan som närvarande blir alltså i första hand konstruerad som någon möjlig att
inleda en kärleks- eller sexuell relation med för den manliga klienten, vilket också
synliggör att andra relationer, exempelvis vänskapsrelationer eller att kvinnor och
män med missbruksproblematik kan existera sida vid sida utan att interagera,
också blir bortprioriterade eller osynliggjorda. Behandlingspersonalens
antaganden som görs i egenskap av att vara representanter för en slags institution
kan i de fallen bidra till att konstruera klienter som sexualiserade genom sitt sätt
att tolka in klienternas oförmåga att samexistera utan att ingå relationer samt bidra
till att skapa ett klimat där skillnader mellan män och kvinnor förstärks och där
man bortser från likheter (Connell 2002:59, 125). Den kvinnliga klienten i det
andra citatet som hindras i sin läkning om hon går in i en relation med en man, en
relation som förväntas vara destruktiv, behandlas i avsnitt 5.2.5 som handlar om
relationer. Kvinnans oförmåga är alltså kopplad till okunskaper om bra relationer
medan mannens oförmåga att inte gå in i relation under behandlingen är kopplad
till sexualitet, en sexualitet som ofta konstruerar och reducerar honom till att i
första hand agera utifrån sina sexuella begär (Connell 2002:58). I likhet med
tidigare forskning blir det tydligt att det finns en föreställning om ett mönster som
är kopplat till hur klienterna förhåller sig till det motsatta könet då de deltar i
behandlingen. Mattson beskriver i sin studie att det förekommer att personalen vid
blandade behandlingshem endast tar in kvinnor som är mer manhaftiga och
mindre feminina i sin framtoning för att på så vis undvika att sexuella relationer
ska inledas (Mattsson 2005:173). Om detta förekommer på de behandlingshem vi
var i kontakt med framkom inte då intervjufrågorna inte behandlade ämnet.
Ser du några nackdelar med att ha en separerad behandling då?
18
Ja, flera nackdelar än fördelar. Det är berikande att ha det andre könets aspekt med, det
berikar framför allt när det är kvinnor i behandling, för män vågar vara kvinnliga då. Män
vågar prata känslor. Annars är det bara en grabbig grupp. En grupp med bara män, då är det
testosteron som ska visas upp mer så. Men är det en kvinna med så vågar de vara mycket,
mycket mer mjuka, alltså männen med sina känslor.
Informanten talar om fördelarna för männen att ha med kvinnor i behandlingen
och menar att männen får lättare att tala om sina känslor på grund av kvinnornas
närvaro. Informantens resonemang säger att kvinnorna i behandlingen berikar på
två vis för männens del. Det första är genom sin närvaro, de ger mod åt männen
att våga vara kvinnliga. Det andra är att den kvinnliga närvaron fyller funktionen
att ge männen plats att tala om känslor och “vara mjuka”, vilket kopplas till en
kvinnlig egenskap och som är positiv i behandlingssituationen. Utan kvinnor i
gruppen blir det grabbigt, enligt informanten, och männen blir mer styrda av
biologiska faktorer, könshormonet testosteron, i sitt uttryckssätt.
För att förstå varför mjukhet som egenskap betraktas som en kvinnlig egenskap
går det att använda principen om egenskapernas dikotomi, se ovan (Connell
2002:58). Denna beskrivning kan fungera som en hjälp att tänka då vi vill få fatt i
förklaringen till att egenskapen mjukhet beskrivs som kvinnlig. Det ligger
underförstått att vi vid intervjusituationen vet om att kvinnor är på ett visst sätt
och att det antas råda en outtalad samstämmighet mellan oss kring egenskapens
koppling till kvinnlighet. Connell menar att komplexiteten kring genus inte kan
komma fram genom enkla skillnader och fasta kategorier utan kommer till i
sociala processer i form av relationer, gränser, praktiker, identiteter och bilder,
med andra ord, det som kan vara mycket svårt att sätta fingret på (Connell
2002:41). Förgivettagandet om att egenskaper är könade kan medföra att man
bortser från individers faktiska beteenden och egenskaper samt att man inte utgår
från hur individer interagerar med varandra utan utgår från föreställningar och
förväntningar. Men förgivettaganden kan även bidra till att skapa avvikare då
någon inte följer de normer som finns för kvinnor och män.
Varför behandlaren tycker att mjukhet kan plockas fram av kvinnliga klienter i
behandlingen, och inte av kvinnlig personal är intressant. En reflektion är att om
det handlar om att en kvinna rent fysiskt behöver vara närvarande och att det är
detta som krävs för att män ska kunna vara mjuka, borde det i så fall fungera lika
bra med den kvinnliga personalens närvaro. En rimlig tanke i sammanhanget är
också att kvinnliga klienter i detta avseende kan få bära ett ansvar för att de
manliga klienterna våga visa sidor av sig själva de är ovana vid, vilket istället
borde vara behandlarnas ansvar, anser vi. Samma informant talar vidare om
fördelarna för kvinnor att delta i behandling tillsammans med män:
Och för kvinnor finns det också fördelar eftersom, ja, de får växa, växa som människa, och
inte bara bli objekt eller.. När det gäller bara kvinnogrupper, så är det ju, eftersom det är så
känsligt, kvinnor har väldigt mycket skam och skuld och så blir det så att det kanske
projiceras mycket mer. Det blir mycket mer konflikter, det blir svårare, det.. Allt krånglas till
mycket mer. Det manliga inslaget i behandlingen gör också att det blir mer raka rör.
Informanten menar att kvinnorna blir något mer än ett objekt och möjligheten att
“växa som människa” främjas av att män samtidigt deltar i behandlingen.
19
Informanten menar också att männens närvaro dessutom hjälper kvinnorna att
vara mer raka i sitt sätt. Hen menar att på grund av skam och skuld projicerar
kvinnorna mer känslor, skapar konflikter och situationen är känslig och blir mer
krånglig ifall det endast är kvinnor närvarande i behandlingen. Informanten
beskriver behandlingssituationen mer problematisk för personalens del.
Ibland låter jag väldigt sådär, generaliserande, men det händer ibland att det finns flera
kvinnor i behandlingen med som är dominerande, och det brukar oftast vara svåra stunder för
oss som behandlar. Alltså allt det här skam och skuld, det måste ta sin väg någonstans och då
blir det ju mycket bråk. Jag brukar kalla det för sandlådebråk. Så det är egentligen, kvinnor
uttrycker sin sin emotionella förvirring, frustration på ett annat sätt än män. Så är det. I det
stora hela, förstås.
Informanten menar att det blir svårt för personalen att hantera situationen som
uppstår då endast kvinnor deltar i behandlingen, på grund av problematiken de har
med sig i egenskap av att vara kvinnor, än mer problematiskt om kvinnorna är
dominanta i sitt sätt. Det blir mer bråk som relateras till ett barnsligt sätt att
hantera konflikter på, vilket är ett kvinnligt uttryck för känslomässig förvirring
och frustration där skam och skuld ses som bakomliggande orsak, av informanten.
Hirdman talar om genussystemet som en ordningsstruktur av kön där mannen är
normen och kvinnligt och manligt ställs som motsatser till varandra.
Genussystemet som ordning är grundläggande för social ordning och kvinnan är
underordnad mannen, menar Hirdman (1988:7). Den kvinnliga klienten bryter
ordningsstrukturen genom att vara dominant i sitt sätt och gör det besvärligt
genom att skapa oordning då hon intar en dominant position, något som vare sig
strukturen eller förväntningarna på henne som kvinna tillåter.
Ur informantens resonemang går det att utläsa en hierarki mellan vad hen anser
vara bättre och sämre beteenden, att vara rak i sitt sätt är bättre än att vara
krånglig och i det här sammanhanget är mannen den raka och kvinnan den
krångliga. Men kvinnorna är svårare att ha att göra med då de är dominanta i sitt
sätt, ett i det här sammanhanget typiskt manligt beteende, vilket leder till
svårigheter för personalen då en kvinna är det. Informanten beskriver kvinnorna
som svårhanterliga, trots att hen har klart för sig att det handlar om skam och
skuld, även detta ett område som generellt förknippas oftare med kvinnor med
missbruksproblem än män. Trulsson talar inte, som Hirdman, om en generell
underordning för kvinnor, men menar att missbrukande kvinnor som kategori är
underordnade och får utgöra motbilden till idealkvinnan i samhället (Trulsson
2000:123-124).
Ofta beskrivs kvinnor och kvinnans flörtiga beteende som en störande faktor i
behandlingsarbetet på behandlingshemmen som ovan nämnt. Vare sig det är
kvinnan som klient i relation till andra manliga klienter, eller kvinnan som klient
gentemot en manlig behandlare men också kvinnan som behandlingspersonal
gentemot manliga klienter. Om det sistnämnda står det mer om i avsnitt 5.3.3
vilket behandlar betydelsen av personalens könstillhörighet i behandlingen. Vi
tycker oss märka att det finns en uppfattning om att kvinnan ses som
ansvarsbäraren för sexualiteten eller flörtigheten oavsett hur individerna står i
20
relation till varandra. En av informanterna beskriver kvinnliga klienter i relation
till manlig behandlingspersonal:
Ja det är just för att det har med kvinnors destruktiva relationer att göra och att det inte ska
finnas en manlig kollega. Det är det här parningsbeteendet, som jag kallar det, kan komma
igång igen. Flörtiga beteendet, vilja charma in sig, ha bekräftelse av män.
Citatet ovan är ett exempel på hur kvinnan som klient förväntas bära ansvaret för
eventuella flörtiga situationer som kan uppstå om det funnits manlig
behandlingspersonal. Vid det aktuella behandlingshemmet väljer man att inte ha
en manlig behandlare för att reducera risken för kvinnans flörtiga beteende. Detta
ses som viktigare än att utgå ifrån att den manliga behandlaren, vilken enligt
genusteori är överordnad, men också överordnad i egenskap att vara personal, ska
ta ansvaret för att flörtiga situationer inte ska uppstå. En av de manliga
informanterna på ett av behandlingshemmen för kvinnor tar dock upp att det är
viktigt för honom som behandlare att sätta gränser. Likväl kan vi utläsa att det
finns en föreställning om kvinnans opassande sexualitet eller flörtande beteende
och hur detta inte beskrivs på samma sätt när behandlingspersonalen talar om
manliga klienter eller behandlingspersonal utifrån flera av de andra intervjuerna.
Detta kan kopplas till att sexualitet ses på som en mer självklar del av
maskuliniteten, medan det på olika sätt kopplas till något opassande i
sammanhang där man pratar om kvinnor. Margareta Forsberg menar att dikotomin
mellan den kvinnliga och manliga sexualiteten aktualiseras redan i barndomen.
Män kan på olika sätt framställa sig själva som sexuellt intresserade på ett sätt
som kvinnor inte kan utan att bli avvikande (Forsberg 2009:136). Precis som
övriga samhället är påverkat av föreställningarna kring könsnormer kan vi också
se att det återspeglas på behandlingshemmen. I en behandlingssituation där
behandlingspersonalen är påverkad av föreställningarna kring konstruktionen av
den manliga och kvinnliga sexualiteten, går behandlingspersonalen in och
försöker ändra på det de anser vara opassande. I denna kontext blir den kvinnliga
sexualiteten det som anses vara opassande oberoende på om kvinnan är klient
eller behandlingspersonal, därför vidtas åtgärder för att kontrollera detta i stället
för att lägga ansvaret där det kan tänkas att det borde ligga, som till exempel hos
behandlingspersonalen själva, oavsett könstillhörighet.
5.2 Social problematik och annan problematik för män och
kvinnor i missbruk
Ett socialt problem definieras i förhållande till det samhälle som det existerar i
och är bundet av kontexten. Makten att definiera ett socialt problem innebär också
att ramar sätts för andras beteende och skapar regler för normalitet och avvikelse
(Mulinari 1996:217). Mulinari lyfter att processer och omformande av diskurser
inom det socialpolitiska fältet kan medverka till att gruppers rättigheter istället
konstrueras till behov. Hon exemplifierar genom att lyfta hur kvinnor som grupp,
vilka erhållit rättigheter genom egen politisk kamp, under slutet av nittiotalet
istället började konstrueras inom välfärdspolitiken som “kvinnor och deras
behov”. Hon menar att processen leder till att konstruktionen av behov gör att
gränser dras mellan de som har behov och de som kan tillfredsställa dem. Detta
ligger som en grund för att konstruera “den andra”. Det här, i kombination med en
21
socialpolitik som från att tidigare baseras på kollektiva rättigheter till att nu bli
individualistiskt orienterad, resulterade i att förtryckta grupper förlorade sina
rättigheter (ibid). Vidare menar Mulinari att förklaringar till ojämlika
maktrelationer inte längre eftersöks utan istället används diskurser som
konstruerar klyftor mellan “vi” och “de andra”, vilket framtvingat nya krav på
klienten baserade på ett “individuellt medlidande” med klienten för att förtjäna
samhällets insatser (Mulinari 1996:218). Denna infallsvinkel är en viktig del i att
förstå hur social problematik uppfattas och i hur professionella många gånger
omedvetet är delaktiga i konstruerandet av klienten, vilket är värdefull kunskap
för professionella inom det sociala arbetets fält. Det är också relevant att i det här
sammanhanget ta med som bakgrundsinformation till behandlarnas framställning
av klienternas problematik.
5.2.1 Prostitution
Samtliga behandlare diskuterade frågan om prostitution som ett socialt problemen
under ett pågående missbruk. Ämnet togs mestadels upp när det gäller de sociala
problem som kvinnor i ett missbruk kan stöta på. På frågan om det enligt
behandlaren går att urskilja olika sociala problem under ett missbruk beroende på
könstillhörighet svarade en behandlare:
Jag tror tjejer mer hamnar i prostitution. Och det var ju väldigt vanligt när jag jobbade i
Stockholm bland heroinmissbrukare, nästan varenda tjej prostituerade sig som gick på heroin.
En behandlare från ett behandlingshem för enbart kvinnor förklarade genom sina
erfarenheter, att prostitution är vanligt förekommande bland de missbrukande
kvinnorna. Samma behandlare beskriver även hur prostitutionen inte bara handlar
om att byta sex mot ersättning, utan att det också handlar om ett beroende av män.
Det är väldigt vanligt att kvinnorna som kommer hit har prostituerat sig. Att dom har
prostituerat sig för knark, det är lite så jag menar att dom blir beroende av männen i den
världen. Att dom har prostituerat sig för knark, det är extremt vanligt. Det har dom gjort nästan
allihop, på ett sätt som dom inte riktigt uppfattar som prostitution men som faktiskt är det.
Prostitution och droger beskrivs som något som är nära sammankopplat, att
kvinnor får tag på narkotika genom att sälja sex. Därigenom framställs bilden av
kvinnor som beroende av män under sitt missbruk. Med Hirdmans genusteori blir
detta ett konkret exempel på hur genussystemet och dess överordning av mannen
leder till att kvinnor dras in i ett missbruk eller beroende genom den sexuella
relationen. Det som inte framkommer med denna teori är problematiserandet av att
kvinnor i missbruk framställs som passiva och hjälplösa som under ett missbruk
alltid är beroende av männen. Taylor pekar på just detta i sin studie då hon visar
att kvinnor i missbruk inte är passiva, viljesvaga och socialt beroende av andra
utan att de, i lika stor grad som män, med självständiga val tar sig fram i
missbruket (Taylor 1993:52).
Några av behandlarna uppger att det inte är den prostitution som många tänker sig,
med ett utbyte mellan pengar och sex som är i fokus i dessa fall. En behandlare
uppgav av egen yrkeserfarenhet att kvinnor med missbruksproblematik byter
22
sexuella tjänster mot bland annat droger och för att ha någonstans att bo. En annan
behandlare förklarade det på detta sätt:
Det är ju liksom inte det här att ”ah men det är de på Rosenlund eller Östermalm” utan här
pratar man om du har fått ligga till dig dina droger.
Det uppfattades som viktigt för personalen att belysa att det är prostitution som
klienterna deltar i, trots att klienterna själva motsatte sig detta. Här går det att
diskutera vidare vad det är som faktiskt klassas som “prostitution”, om det handlar
om prostitution ifall det är så att en kvinna som missbrukar får tak över huvudet
och droger då och då av sin partner hon har sex med. Är det annorlunda villkor för
en kvinna i missbruk jämfört med en icke-missbrukande kvinna när det gäller att
definiera prostitution? En icke-missbrukande kvinna som är ekonomiskt beroende
av en annan person kan klassificeras som “ekonomiskt beroende”, medan en
missbrukande kvinna som på olika sätt är beroende av en annan kan istället
framställas som “prostituerad”. Duncombe och Marsden diskuterar utifrån studier
hur par i heterosexuella förhållanden kan beskriva sitt sexliv i samma termer som
prostitution beskrivs, att det sker en normerad anpassning och konstruering av
känslor till vad man “ska” känna över hur sex “ska” vara (Duncombe & Marsden
1996:221). I det här fallet betonas perspektivet ännu mer när det handlar om en
kvinna i missbruk, det vill säga att det måste vara något mer än bara kärlek som
ligger bakom en relation oavsett om den är kortvarig eller långvarig. Men liksom
redan nämnts kan gråzoner med andra ord finnas i alla relationer oavsett om
missbruk finns närvarande eller inte. Det här är ett exempel på stigmatiserandet
av kvinnor i missbruk, det vill säga att missbrukande kvinnor ses som avvikande
från andra kvinnor.
Frågan om prostitution diskuterades i de flesta fall när det gäller kvinnor i
missbruk. En informant från ett behandlingshem för både män och kvinnor tar
även upp prostitution bland män med missbruksproblematik:
Från männens sida av det jag har hört berättelser om, då har det varit som dom säger själva,
manlig prostitution. Det är det man betalar för genom att man fixar och trixar på huset. [...] Det
är ett sätt att få tak över huvudet och mat och husrum och någon som tar hand om en, så är man
hantverkare och så ger man sex.
En annan informant från ett behandlingshem med enbart män uppgav något annat,
att det sällan är så att män säljer sexuella tjänster, utan att det är vanligare att de
begår brott. När det handlar om män i missbruk nämnde flera informanter att
männen i större grad än kvinnor hamnar i kriminalitet snarare än i prostitution.
Varför frågan om prostitution bland män med missbruksproblematik inte togs upp
i större grad i intervjuerna kan ha olika anledningar. Informanten som tidigare
citerades, vilken var den enda som berättar att hen har erfarenhet av att ha talat
med män som säljer sexuella tjänster, förklarar att medvetenheten bland
personalen kring vad som tas upp i samtal med männen är relevant att diskutera,
då frågor om sexuella tjänster ofta ställs till kvinnor men inte i samma
utsträckning till män.
Jag tror att det hela tiden är så att fokus från oss professionella är på den sårbara kvinnan. Hon
är ju sårbar, det ska man ju ändå säga. Det går inte att ta ifrån [...] men det finns en annan
23
variant av det hos mannen. Vi ställer inte riktigt dom frågorna heller, men jag tror också det
handlar mycket om samtalsforum och vad man tar upp och att man kanske ska ha med sig det
och ställa lite samma frågor till männen.
Bara en av åtta informanter pratar om mäns prostitution trots att det framkom i en
statlig utredning från 2014 att det var flera unga män än kvinnor som mot
ersättning har sålt sexuella tjänster (SOU 2014:6). Även om fallet skulle vara så
att just när det handlar om missbruk är vanligare för kvinnor att sälja sexuella
tjänster, anser vi att det är anmärkningsvärt att man inte pratar om detta i större
utsträckning då det handlar om män. Flera orsaker kan dock ligga bakom det. Dels
ses prostitution traditionellt som ett “kvinnligt” fenomen. Vad man förknippar
med ordet prostituerad är traditionellt förknippad med en kvinna och på så sätt har
detta blivit normen. När man frångår normen för att beskriva en man i samma
situation används i stället “manlig prostituerad” som för att åtskilja denne från vad
som traditionellt förknippas med ordet (Engelstad 2006:20). Denna språkligt
konstruerade kategorisering av prostitution bidrar till att försvåra synliggörandet
av prostitution som inte bara speglar en kvinnlig utsatthet, utan finns i ännu större
utsträckning bland landets manliga befolkning. En annan faktor kopplat till detta
blir, eftersom det traditionellt förknippas med kvinnor, att statusmarkören för
prostituerade är låg. På så sätt vill inte män, enligt teorin om den hegemoniska
manligheten förknippas med något som är kvinnligt, då detta sänker ens status.
När en man dessutom har en missbruksproblematik, säljer sexuella tjänster och
kanske även säljer till andra män är det inte bara ett utan trippla stigman som
mannen har. Prostitution har inte bara ur ett manligt hegemoniskt sammanhang
låg status, utan prostituerade och sexarbetare är utifrån en samhällelig synvinkel
en osynliggjord, marginaliserad grupp som många har en negativ relation till. Att
sälja sex är ett stigma i sig, något som avviker från andra sätt inom
samhällsnormen att tjäna pengar på. Detta gör prostitution till något skamligt och
skuldbelagt, vare sig man är man eller kvinna.
Varför prostitution anses som något skamligt kan också kopplas till kvinnors
sexualitet där prostituerade går utanför normen för vad som anses vara rätt för en
kvinna att göra. Connell beskriver denna dikotomi mellan män och kvinnor,
vilken belyser att män antas vara promiskuösa medan kvinnor förväntas vara
sexuellt lojala och inte ha olika partners (Connell 2002:58). Behandlarens
utelämnande av prostitution som problem bland män i missbruk kan med andra
ord även ha att göra med synen på och föreställningarna kring mäns och kvinnors
sexualitet.
5.2.2 Kriminalitet
Många av behandlarna berättar att kriminalitet bland klienterna är ett relativt
vanligt förekommande fenomen. Flera av behandlingshemmen har klienter som är
på kontraktsvård eller vårdvistelse från kriminalvården. Trots detta är det bara ett
av behandlingshemmen som uppger att de har riktade insatser och program med
kriminalitet som utgångspunkt. De klienter som kommer från kriminalvården och
hamnar på ett av de behandlingshemmen vi har tittat på har alla
missbruksproblem. Behandlingspersonalen väljer ibland att undersöka sambandet
med missbruk och hur detta i sig gör att människor hamnar i kriminalitet. En av de
24
intervjuade beskriver det på det här sättet: “samma killar kom tillbaka hela tiden
från kriminalvården, från fängelset och hit och ut i missbruk och så tillbaka till
fängelse”, för att visa på hur det manliga missbruket ofta går hand i hand med
kriminalitet. Kriminalitet beskrivs också kunna vara en bidragande faktor för att
försörja det egna missbruket antingen genom försäljning av droger eller
kriminalitet i form av stöld, inbrott eller försäljning av stulna varor. Kriminalitet
lyfts framför allt fram som ett typiskt manligt beteende av behandlarna, med vissa
undantag. En av behandlarna lyfter att de flesta män som missbrukar är kriminella
i större eller mindre utsträckning, samtidigt som hen är noga med att påpeka att
detta är en generalisering som inte alltid stämmer. Redan 1993 lyfte Taylor att
generaliseringen är en förenkling av verkligheten och att kvinnorna i hennes studie
blev kriminella när detta var det enda sättet att finansiera ett fortsatt missbruk. Det
är ofta ett pragmatisk val som görs och inte något kvinnorna drivs in i (Taylor
1993:62). Att spegla att personer med missbruk drivs in i kriminalitet kan tänkas
hjälpa till att förstärka bilden av att personer med missbruk är i en situation där de
står handfallna och passivt råkar hamna i kriminalitet som ett resultat av att
missbruket gjort personen viljesvag och innehavande av låg moral. Detta bidrar till
att kategorisera en missbrukande och/eller drogberoende person som kriminell och
förstärker hur “vanliga” människor skiljer sig ifrån människor med
beroendeproblematik. Med andra ord skapas det dubbla stigman med kriminalitet
och missbruk genom denna konstruktion av “den andre”.
Liksom redan nämnts finns det en uppfattning bland flera av de intervjuade
behandlarna att kriminalitet är mer vanligt förekommande hos de manliga
klienterna än hos de kvinnliga. Enligt Connell är det fler män än kvinnor som
sitter i fängelse för att ha begått brott och drar parallellen mellan den hegemoniska
maskuliniteten och försök på att hävda sig som man, genom att begå brott. Detta
beskrivs som ett sätt att höja sin status genom att ha fler tillgångar. Att en persons
tillgångar höjs genom kriminalitet är enligt Connell en del av den hegemoniska
manligheten. Kriminalitet kan i sin tur liknas vid att det legitima våldet som
polisen och militären står för globalt sett utförs av män, som detta igen bygger på
att man använder “manlighet” i form av våld som ett sätt att bibehålla den rådande
könsmaktsordningen där kvinnan är underordnad mannen (Conell 2000:212-213).
Det behandlingshemmet som sa sig ha riktade insatser mot kriminalitet var ett
behandlingshem för kvinnor. Detta kan vara en tillfällighet eller så kan det bero på
att kriminalitet anses vara ett typiskt maskulint beteende varpå det kanske kan
kännas mer relevant att agera mot det kriminella beteendet hos kvinnor än för
män. Kriminalitet ur ett kvinnligt perspektiv beskrivs ofta som något som kvinnan
kommer i kontakt med genom en manlig relation. En av de intervjuade beskriver
situationen:
Men förut, när det var mycket amfetaminister så var ju kvinnan hemma och försåg
mannen med sex och så var mannen ute och bröt eller sålde knark, eller vad han nu
gjorde för nåt. Så såg det ut.
Bilden av kvinnan som beroende av mannen för att upprätthålla sitt missbruk
finns fortfarande kvar till viss del, som även diskuterades ovan kring
prostitution. Taylor lyfter denna fråga och ifrågasätter bilden av den beroende
kvinnans behov av en man som kan försörja henne. Taylor säger att kvinnor, i
25
lika stor utsträckning som män, försörjer det egna missbruket på egen hand
(Taylor 1993:52).
En annan bieffekt av att kriminalitet oftast bedrivs av män beskrivs av en av de
intervjuade:
På grund av det här med kriminaliteten så blir ju oftast kvinnorna mer nedgångna, männen
åker ju in och ut från fängelserna och får vila upp sig emellan, medan kvinnorna är ute i
missbruk under en mycket längre tid.
Med detta menar den intervjuade att kriminalitet som del av problematiken
synliggöra männen på ett annat sätt än kvinnor. Männen blir uppmärksammade då
de åker dit för kriminella handlingar, vilket missbruket enbart i sig inte medför, ur
ett samhälleligt perspektiv i lika stor utsträckning. Fängelsevistelsen bryter
kontinuiteten i männens missbruk och ger tid för återhämtning, till skillnad från
kvinnorna, vars missbruk pågår hela tiden. Kvinnorna är i missbruket under längre
perioder och påverkas på så sätt negativt av detta.
Men det är fortfarande så att det är mer behäftat med skam att missbruka som kvinnan. Det
tror jag är en av anledningarna för att transportsträckan är längre. Om du inte har använt
knark och varit kriminell samtidigt, då är du mer [...] synlig för samhället då.
En annan informant menar i citatet att personer med missbruksproblematik vilka
också har en kriminell bakgrund synliggörs i sammanhanget i större utsträckning
än de personer som enbart missbrukar. Kriminalitet verkar i större utsträckning
vara något samhället inte accepterar, kanske för att det är något som kan påverka
en större del människor när ett brott begås. Missbruket å andra sidan är mer
individualiserat som problem, att det främst är den missbrukade själv och
möjligtvis personer i dennes närmsta närhet som drabbas. Där interagerar
samhället enligt behandlaren inte och ändrar endast det som är ytterst nödvändigt.
Det är när personen även begår kriminella handlingar som personen, enligt
behandlaren blir mer synlig. Kanske speglar det här en samhällelig syn på social
problematik. Kriminalitet är samhällets ansvar att korrigera, medans missbruk i
större utsträckning är individens egna problem med konsekvensen att samhället
inte interagerar i samma utsträckning. Med kriminalitet kommer sällan några
positiva följder. I det här sammanhanget kan kriminalitet dock synliggöra
missbruksproblem på ett sätt som annars inte görs, samt att klienten genom
fängelsevistelser eller kontraktsvård tvingas till nykterhet och drogfrihet i perioder
för att inte åka in i fängelse igen. I denna process träffar personerna som begått
brott även professionella på ett annat sätt än tidigare och på ett annat sätt än de
som inte är kriminella gör. Klienten får hjälp på ett sätt man inte fått tidigare och
kontakt med professionella som kanske kan vara till hjälp för att bibehålla
drogfriheten.
5.2.3 Skam och skuld
Citatet under visar på hur skam och skuld kring missbruk kan vara olika beroende
på om man är kvinna eller man.
En kvinna bli mer tragisk och blir en fyllefjant på ett annat sätt. Men där tror jag nog att den
manliga världen också accepterar mer att manliga är lite på örat, lite påtända. Det tror jag är
26
den mer vanliga världen också än om en yrkeskvinna är på örat, ”skäms hon inte?”, ”såg du
henne?”, medans mannen belägger man inte med samma skam.
Citatet ovan är från en informant från ett behandlingshem för kvinnor. I samtliga
intervjuer i studien förutom en togs ämnet stigma och skam upp, och diskuterades
som något kvinnor i missbruk särskilt känner och upplever även om de nämnde att
männen också gör det. Citatet från informanten ovan visar exempel på
hegemonisk maskulinitet, då missbruk kodas som något maskulint och att män
som lever upp till denna normativa standard, i detta fall gällande att dricka alkohol
eller bruka droger, blir maskulina och ännu mer manliga medan en kvinna ses
varken som mer kvinnlig eller manlig om hon dricker utan blir istället avvikande.
Kvinnorna ifrågasätts istället då de bryter mot könskoderna. Enligt teorin om den
hegemoniska maskuliniteten kan likaväl kvinnor inta en maskulin position,
exempelvis som chef. När det kommer till alkoholanvändning är det tydligt att det
inte är en av de positionerna en kvinna kan inta för att påverka sin sociala position
i en positiv riktning.
En annan informant från ett behandlingshem för både män och kvinnor beskriver
fenomenet om skam och skuld på detta sätt: “Det som jag ser är skillnaden, de
[kvinnor] lider mer av skam. Därför är deras missbruk och beroende mycket mer
dolt, oftast”. Att dölja en stigmasymbol, i detta fall missbruket, är något som
Goffman med stigmateorin beskriver är vanligt förekommande (Goffman
2011:103).
En informant från ett behandlingshem för kvinnor förklarar även konsekvenserna
och den problematik som finns av stigmat och skammen för kvinnor i
missbruksproblematik:
De [män] syns mer och de hörs mer och de går kanske i öppenvård ganska länge och de går
och hämtar sin antabus eller vad det nu kan vara. Kvinnor är det ju mycket mer skam för de
ska leva upp till någonting, de kanske är mamma, de kanske har ett jobb. Jag tror själv att de
hamnar på psyk.
Skammen som behandlarna talar om är något som särskilt kvinnor upplever och
kan med andra ord ge konsekvenser för om och när kvinnorna väljer att söka vård
och vilken typ av vård de får. I tre av intervjuerna nämndes att vägen från att ha
ett påbörjat missbruk till att få vård är längre för kvinnor än för män, och att det är
stigmat och skammen som är de huvudsakliga anledningarna. Att kvinnor i större
omfattning än män hamnar i psykiatrisk vård med sin missbruksproblematik
verkar vara något som fler av de intervjuade har en uppfattning om. Genom
kategoriseringen kan missbruket osynliggöras i ännu större omfattning då
tillgången till receptbelagda läkemedel är enklare. En av de intervjuade förklarar
situationen på det här sättet:
Pratar vi alkohol och tabletter som jag tror är mer vanligt bland kvinnor, framför
allt tabletter, då får du en lång transportsträcka där ramen i frågan är läkaren eller
läkarna.
Kopplingen mellan det kvinnliga missbruket och den psykiatriska vården är
intressant. Om man tittar på detta ihop med teorin kring den hegemoniska
manligheten kan man urskilja att samhället har lättare att acceptera en kvinna med
27
psykisk ohälsa, varpå detta resulterar i att en kvinna lättare uppmanas att ta
kontakt med psykiatrin än med missbruksvården. Samhället kan alltså enklare
acceptera en kvinna med psykisk ohälsa än en kvinna med missbruksproblematik.
Missbruk är kopplat till maskulinitet som ovan nämnt och därför är det i större
utsträckning männens arena. En konsekvens av detta kan vara att en kvinna som
vistas på denna manliga arena uppmanas att i stället söka sig till mer
kvinnokodade vårdinstanser. Samtidig som skammen gör det lättare för en kvinna
att träffa en läkare än att söka sig till instanser som behandlar beroende eller
missbruk.
Det är inte bara ovan nämnda problematik som skildras från behandlarens sida,
det är även att skammen och skulden kring det egna missbruket även resulterar i
att grad av förnekelse hos en kvinnlig missbrukare är större än hos en manlig
missbrukare. Det nämns också att kvinnan i större utsträckning lägger skuld på sig
själv när insikten om det egna beroendet och/eller missbruket finns. Detta gör
kvinnan i större utsträckning än en man i samma situation skulle göra.
Även Karin Trulssons studie om kvinnor i missbruksbehandling visar på den
dåliga självkänslan och känslan av skam och skuld som kvinnorna kan uppleva för
att de inte tillhör den idealbilden som målas upp i samhället av den nyktra,
kontrollerade kvinnan som håller hemmet samman (Trulsson 2000:128). Som
Goffman nämner visar det här på stigmat som kan uppstå, oavsett
könstillhörighet, när en person uppfattas som viljesvag med uppslukande eller
innehavande av en onaturlig lidelse (Goffman 2011:12). Kvinnor kan tydligare
känna skam då detta kännetecken på stigma är direkt i motsats till den nyktra och
kontrollerade kvinnan. Oavsett om personen är man eller kvinna är det
stigmatiserande i samhället att ha ett missbruk. I samhället kan andra faktorer som
klass, etnicitet och funktion spela in. Att till exempel en vit överklassman på Wall
Street som brukar droger inte är lika stigmatiserad som en kvinna från annan klass
och etnicitet är. På vilka sätt män och kvinnor känner skam och skuld över stigmat
berättar informanterna olika om, dock är de överens att det är kvinnor som mer
känner skam och skuld.
Att män känner skam och skuld över sitt missbruk tog informanterna inte upp i
lika stor utsträckning. En informant från ett behandlingshem för både män och
kvinnor beskriver att enligt denne är det just skammen som särskiljer de problem
män och kvinnor i missbruk stöter på. En informant förklarar att män kan känna
skam över att ha svikit föräldrarollen, och en annan informant uppger att i frågan
om prostitution kan män i missbruk känna skam. Att män skulle känna skam
och/eller skuld över missbruket i sig togs inte upp i större utsträckning.
Jag tycker synd om kvinnorna som får fortsätta i det fördolda och skadar sig själva och sin
omgivning något så in i bänken. Det finns en beteckning som jag har från ett annat ställe där
jag har jobbat, “snabbköpskassörskan” kallar vi henne. Hon är knappt sjukskriven men
traskar i väg till jobbet. Hon dricker väl rätt rejält. Hon behåller jobbet, allting fungerar på
ytan runt omkring henne men det är totalt kaos och hon syns inte. Hon skulle kanske inte
jättegärna önska sig behandling heller. Det är så mycket skam och så mycket förnekelse och
allting.
28
Informanten berättar om hur kvinnors skam kring sitt egna missbruk medför att
kvinnor ofta blir mer nedgångna innan de får hjälp. Kanske kan denna skam göra
att kvinnor döljer sitt missbruk i större utsträckning än män och därför har ett mer
avancerat missbruk när beslutet tas att söka hjälp. En kvinna bär på så sätt dubbla
stigman i förhållande till en man. Kvinnan är på så sätt avvikande från ickemissbrukande kvinnor. Hon är också stigmatiserad genom att vara missbrukande
kvinna i en miljö som är präglad av maskulina strukturer.
5.2.4 Destruktiva relationer
De olika behandlingshemmen lägger olika mycket vikt på att prata om relationer.
Det berättas även om destruktiva relationer i barndomen som en möjlig orsak till
utvecklandet av ett missbruk, samtidigt som kvinnor nämns som offer för
destruktiva relationer där alkohol eller droger har blivit ett sätt att hantera
relationen. Vi uppfattar dock behandlingshemmen som inriktar sig på att behandla
kvinnors destruktiva relationer till män som att de gör det för att göra
förutsättningarna för kvinnor i behandling så goda som möjligt. Dock finns det
vissa problem genom att okritiskt ha detta fokus, anser vi. En av behandlarna
beskriver de kvinnliga klienterna på ett av behandlingshemmen:
Många av de här tjejerna vet inte vad en ”schysst kille” är för de har aldrig haft en kille
som är nykter och drogfri, har kontroll på sitt liv, vardagen fungerar, de studerar eller har
ett jobb. De har aldrig haft sådana pojkvänner och de kan vara över 30. Bara haft killar
med problem om man säger så. Droger, kriminalitet, dysfunktionella beteenden i största
allmänhet. Så de vet egentligen inte vad en så kallad ”schysst kille” är. En frisk och sund
kille som har någorlunda friska relationer, beter sig någorlunda okej, kan behärska sin
aggression, han går inte och smäller till dig för att han blir arg.
Samma behandlare uttrycker vidare att det är av vikt att ge kvinnorna
självförtroende att kunna stå upp för sina egna behov och rättigheter i en relation.
Behandlaren talar om att mycket av fokus i behandlingen läggs på destruktiva
relationer där kvinnor i kärleksrelationer med andra män utsätts fysisk, psykiskt
och sexuellt och behandlaren uttrycker att kvinnornas behov som att “det handlar
mycket om deras dåliga självkänsla, bli älskad, vill bli sedda, hörda och
bekräftade”. På så sätt utgår också behandlaren ofta ifrån en uppfattning att
kvinnor med ett beroende eller missbruk inte har träffat andra män än de som
utsätter henne för olika typer av våld. De kvinnor som haft relationer där de inte
blivit utsatta för våld, kommer i skymundan. Det är ett antagande som tillskrivs
kvinnor med ett missbruk eller en beroendeproblematik och som också bidrar till
att skapa och förstärka bilden att den missbrukande kvinnan är ett offer. Man kan
missa den mångfasetterade bilden av en kvinna i missbruk och göra den
missbrukande kvinnan framförallt som ett offer för våld, missbruket hamnar i
skymundan.
En annan faktor är att det sätts en etikett på vad som beskriver den beroende
eller/och missbrukande kvinnan, nämligen den fysiska, psykiska och sexuella
utsattheten på ett sätt som andra kvinnor inte blir kategoriserade. På så sätt
förstärker detta att den missbrukande kvinnan skiljer sig ifrån kvinnor som inte
missbrukar och den missbrukande kvinnan görs till “den andra”. Ett av
behandlingshemmen lyfte att fysisk, psykisk och sexuell utsatthet inte är något
29
som enbart beskriver kvinnor i missbruk och med beroendeproblematik, det är ett
strukturellt problem som sträcker sig mycket längre än till grupper där det
förekommer missbruk. Därför blir det också viktigt att synliggöra missbrukande
kvinnor som inte ingår i destruktiva relationer just för att nyansera bilden, istället
för att förstärka den redan stereotypifierade bilden som det annars upprätthålls.
En av behandlarna på ett blandat behandlingshem pratar om vikten av att tala med
män som varit både offer och förövare vid våld i nära relationer. Trots detta
uppger inget av behandlingshemmen att de har riktade insatser för att behandla
män som förövare i destruktiva relationer. Det är kvinnans sårbarhet inför män
som har ett destruktivt beteende som behandlas, inte tvärtom som kanske skulle
kunna vara minst lika relevant om inte mer, anser vi. Precis som vid kriminalitet
skriver Connell att våldet är kopplat till den hegemoniska manligheten som
handlar om kvinnors underordning av mannen (Connell 2000:211). Vi kan tydligt
se en distinktion mellan hur behandlingshem behandlar relationsfrågan med tanke
på om det är kvinnor eller män som behandlas där. På behandlingshem för
kvinnor verkar relationsfrågan ständigt vara i fokus, medan det på
behandlingshem för män inte är något stort övergripande tema. På
behandlingshemmen för män kan relationsfrågan tas upp i samtal där man kanske
i stället fokuserar på de som har en relation sedan innan, där man vill försöka leva
ihop utan att vara drogpåverkad. Det har vi sett mindre av och som vi också ser
som något som saknas hos vissa av de intervjuade är fokus på mannen som offer
och förövare. Framförallt framställs mannen, i iallafall ur behandlares perspektiv
från behandlingshemmen för kvinnor, som den som framförallt utsätter kvinnor
för olika typer av destruktivt beteende. Varför detta inte uppmärksammas mer på
behandlingshemmen för män är en fundering som uppstår hos oss. Kanske går det
att koppla till genusstereotyper och den hegemoniska manligheten som pekar på,
för det första, att våld är ett manligt beteende som kanske ursäktas genom
missbruk och för det andra, våld används för att upprätthålla en hegemonisk
manlighet.
En annan faktor som kan vara förklarande på varför man inte fokuserar på män
som förövare i destruktiva relationer i behandlingen av män kan helt enkelt vara
att det framför allt just är kvinnor som är utsatta. Män har inget direkt att vinna på
att man fokuserar på detta i behandlingen av missbruk, även fast man kan se en
massa faktorer som indirekt skulle gynna både kvinnor och män. Alla män har
inte utsatt kvinnor i destruktiva relationer. Detta kanske i stort speglar samhällets
normer kring vad och hur man kan prata om mäns våld mot kvinnor. Man vet om
att det förekommer, man motsätter sig att alla män ska “dras över en kam” varpå
man i stället väljer att inte ta ansvar i frågan. Behandlingspersonalen gör efter vår
mening det yttersta för att individanpassa behandlingen så att så många som
möjligt ska kunna ta del av den. Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem
som nämnt ovan och påverkar hela samhällsstrukturen och inte bara personer med
missbruksproblem. Problemet med den individanpassade behandlingen är att den
strukturella aspekten kan försvinna, som nämnt i kapitlet om social problematik.
Därför behandlar man kvinnor som varit med om destruktiva relationer för att det
kan ha påverkat kvinnan i så stor grad att behovet att få upprättelse, läkning och
bearbetning finns. Det kollektiva ansvaret att titta på problemet kommer i andra
30
hand, istället ligger fokus på att kvinnan ska “akta” sig för att hamna i nya
destruktiva relationer i stället för att fokus läggs på att få män att sluta utsätta
kvinnor för övergrepp. Liknande strukturer finns i samhället i övrigt, det
återkommer i media genom våldtäktsdomar eller berättelser om kvinnor som
ifrågasätts på olika sätt där förövaren, som oftast är man, har ursäktats. Det lyfts
till exempel aldrig i någon av intervjuerna på några av behandlingshemmen för
män att klienterna som bor där ska akta sig för att inte ingå i en destruktiv
relation, det är bara behandlingshemmen med kvinnliga klienter som lyfter detta.
Man kan se det på det här sättet, en kvinna löser inte problemet med mäns våld
mot kvinnor genom att inte ingå i destruktiva relationer. Problemen kvarstår
därför även fast man behandlar kvinnor som blivit utsatta. Detta är ett kollektivt
ansvar som borde tas upp i större utsträckning även på behandlingshemmen för
män.
En behandlare som citerades ovan beskriver hur en “schysst kille” i en relation är,
att det är en kille som har en sysselsättning i form av arbete eller studier, är
nykter- och drogfri och ser till att vardagen fungerar. Det är viktigt för oss att
problematisera denna bild av en “schysst kille” då dessa egenskaper inte kan
garantera en icke-destruktiv relation. Detta speglar åter igen hur destruktiva
relationer och ansvaret för dessa läggs på en individnivå och inte på en strukturell
samhällsnivå.
En annan faktor som är värd att titta närmare på är att man genom att lyfta
destruktiva relationer där kvinnan har blivit utsatt av en man och ge detta mycket
fokus är den att man kan riskera att missa andra destruktiva relationer som till
exempel destruktiva familjerelationer eller liknande. Vi upplevde dock att andra
destruktiva relationer också lyftes i många av intervjuerna. En annan aspekt är att
det är lätt att utesluta alla andra relationer som inte ingår i den heterosexuella
relationsnormen, till exempel kvinnor som utsätter andra kvinnor eller män som
utsätter män för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. På samma sätt blir detta
heteronormativa synsätt även transexkluderande.
5.3 Behandling
I detta avsnitt presenteras det och analyseras över hur delar i behandlingsarbetet
kan liknas eller skiljas åt mellan behandlingshem för kvinnor, för män och för
bägge.
5.3.1 Fysisk träning som del i behandling
Behandlingspersonalen talar om fysisk träning som en aktivitet och en del av
behandlingen. I de allra flesta fall omtalas fysisk träning som något positivt, något
som uppmuntras och vid de flesta behandlingshemmen lämnas luckor i
schemat för att möjliggöra för klienternas egna initiativ till träning och motion.
Forskning visar att ju mer man rör sig desto snabbare läker hjärnan, och hjärnans
belöningssystem.. Och det är ju viktigt, det är viktigt att röra på sig, men det är ändå
sidoverksamhet, något som hjälper till att tillfriskna, så att det är viktigt att poängtera
att det är gruppterapi som är i fokus men att allt annat med rätt kost, bra sömn,
träning, avslappning, allt..
31
Fysisk träning ingår som en del av aktiviteterna i veckoschemat i varierande
grad vid samtliga behandlingshem. Personalen beskriver att klienternas
möjligheter till att motionera i naturen, träna i gym, simma, boxas eller
liknande är stora. Varierad fysisk träning som innehåller styrke-,
koordinations- och konditionsträning anses vara relevant att i strukturerad
form att lägga till den terapeutiska behandlingen, detta för att fysisk träning
har en ångest- och depressionslindrande effekt men även påverkar
drogberoendet i en positiv riktning. Forskning visar dessutom att fortsatt
fysisk aktivitet av samma anledningar ökar chanserna till framtida
drogfrihet och att träning kan fylla tomrummet efter missbruket (Statens
folkhälsoinstitut 2008).
Som jag sa tidigare så så klart finns det ju dom som inte tycker om att träna men jag
skulle säga att 85-90% ändå uppskattar det. Nej, jag tycker det fungerar bra.
Vid samtliga intervjuer framkom att fysisk träning är något som premieras
därför att det anses viktigt att delta, ibland även ur ett grupp-perspektiv. De
flesta behandlingshemmen har den fysiska träningen förlagd någon
annanstans vilket innebär att gruppen oftast tillsammans ger sig iväg en
eller flera gånger i veckan till en träningslokal. Det går inte att utläsa några
tydliga skillnader beträffande träningsformer beroende på om
behandlingshemmet har inriktning kvinnor, män eller mot både kvinnor och
män. Möjligtvis går det att utläsa att gymträning är mer vanligt
förekommande men också mer efterfrågat vid de behandlingshem som
inriktar sig till män.
5.3.2 Träning och kroppsfixering som störning i behandling
Behandlingspersonalen uppger vid ett flertal tillfällen att de även kan se baksidor
av att klienterna ägnar sig åt fysisk träning, då träningen tar för stor plats i
klienternas liv och fokuset flyttas från behandlingen.
Alltså, när de är i en behandlingssituation, så diskuterar vi att tre gånger i veckan, absolut max
fyra gånger i veckan. Nu är det ju en del som tränar sju gånger i veckan, en del som tränar sex
gånger i veckan, alla samtalsämnen handlar om träning och det ska ätas kosttillskott och det
ska vara det och det medlet som ska hjälpa till med det och så här.. man märker att fokus är på
träningen och maten istället för att vara på behandlingen.
Behandlingspersonalen talar om att det finns klienter som har problem att göra
saker med måtta, att träningen upptar för mycket tid och ibland blir skadlig istället
för att fungera som en positiv förstärkare i livet utan droger och som en del av
tillfrisknandeprocessen. Ibland kan klienterna ha psykiska problem som medför
att behandlingspersonalen tvingas begränsa träningen och göra avvägningar kring
vad som ska ingå i utbudet vid behandlingshemmet.
Det är allt i från att vi till viss del tycker att det är lite anstaltskultur..... Och kroppsfixering, vi
har ju manliga anorektiker här i bland med ätstörningar och anabola och jag vet inte, allt
möjligt. Till viss del känns det som att man går med i en existerande lite negativ grej då.
Samtidigt måste vi kunna erbjuda nånting som frigör endorfiner och det är inte alla som är
pigga på att gå ut och promenera även fast vi har ett gäng som faktisk gör det här regelbundet.
32
För dom som vill ha tyngre träning så har vi väl förenats i att vi släpper dom andra bitarna, så
får vi väl jobba med det i stället då och acceptera gym.
Behandlingspersonalen talar i vissa fall om fysisk träning som skadlig och den
träningsform som återkommande omtalas i negativa ordalag är gymträningen
medan utevistelse i form av promenader och jogging omtalas positivt. I samtliga
fall då detta diskuteras handlar det om män som styrketränar. Connell anser att
kroppen och de kroppsliga skillnaderna har betydelse för synen på genus och
menar att det finns olika typer av maskulinitet samt att det går att finna hierarkier
dem emellan (2002:43, 2005:10). Ett sätt att hävda maskulinitet kan vara att
använda kroppen som arena och genom att bygga upp stor muskelmassa förstärka
maskulinitet. I en social struktur kan kroppen fungera som verktyg till att placera
en man högre upp hierarkiskt, förutsatt att kroppstypen är ideal. Ur det här
perspektivet är det för oss tydligt att behandlingspersonalen tar avstånd från denna
typ av maskulinitetsideal, där kroppen kan vara medlet för att nå målet, en högre
position på den sociala arenan. Behandlingspersonalen förknippar tvärtom
gymträning med anstalt och något negativt att gå med i. Gymträningen sätts i
motsats till vad man vill uppnå med behandlingen, menar en annan informant.
Vi vill ju att de arbetar med sitt inre för att finna en.. att få sin självkänsla att växa osv och
börjar man då åter igen med det yttre så hamnar man fel [...] Ja, och sen när du väl kommer
ut härifrån så kanske du inte hinner träna så som du ska träna och kan inte behålla det som
har gett dig självkänslan och ja, vad händer då? Ja, då ramlar man ju ner i hålet igen. Så det
gäller ju att bygga upp någon mer stadigvarande självkänsla
Självkänslan skall inte bygga på yttre attribut, menar behandlingspersonalen.
Klienten ska rustas med en inre självkänsla som uppnås via behandlingen, det
yttre kan, vilket citatet ovan visar, snarare stjälpa än hjälpa klienten. Måttlighet är
eftersträvansvärt när det handlar om fysisk träning för klienternas del, vilket
återspeglas i veckoscheman.
Jag vet vi hade ett kontrakt med, ingen sådan här anabolt institut, utan ett bra sånt här gym
kan man säga där för ryggar och att man skulle må bra. Man fick bromsa en del, för en del
hade ingen sund känsla för sin kropp faktiskt utan man byggde på. Så de har den
problematiken. Tjejer här kan ju ha att de har med sig lite ätstörningar, att kontrollera
känslolivet genom ätstörningar. Det kan vi möta här då mer.
Citatet kommer från en behandlingspersonal som tidigare arbetat med män i
behandling och som idag arbetar med kvinnor i behandling. Kvinnornas problem
som relateras till träning handlar oftare om kontrollerande av kroppsvikt och
svårigheter att äta mat i lagom mängd. Samma informant berättar om de
erfarenheter de har där av kvinnor som sedan tidigare har eller under
behandlingen utvecklar ätstörningar som visar sig genom att de inte vill äta, att
strikt gå efter dieter eller att kräkas upp maten efter att de har ätit. En annan
informant från ett behandlingshem för både män och kvinnor nämner att de även
har erfarenhet av anorektiker som är män. Dock berättar informanterna att de inte
har särskilda program för personer med ätstörningar. En informant från ett
behandlingshem för enbart kvinnor berättar hur de försöker motverka detta genom
att de äter alla måltider tillsammans och hänvisar till ätstörningsklinik när
klienterna med den problematiken skrivs ut från behandlingen. Dock nämner en
33
behandlare att det inte alls är vanligt förekommande att klienter har diverse
ätstörningar och att de klienterna med svårare problematik kring ätstörningar
överhuvudtaget inte kommer till ett behandlingshem utan de får hjälp från annat
håll.
Sammantaget går det att tolka behandlingspersonalens resonemang kring fysisk
träning, kroppsideal och ätstörningar som en spegling av hur deras uppfattning om
samhällets normer ser ut, normer som behandlingspersonalen i de flesta fall anser
vara osunda och påverkar behandlingen negativt och som ibland är bundet till
behandlingspersonalen som person. Åsikterna kring träning, kroppsideal och
ätstörningar baseras kanske inte alltid på professionella kunskaper, och möjligt är
att andra yrkeskategorier, såsom sjukgymnaster och annan vårdpersonal ibland har
mer lämpade yrkeskunskaper inom området. En reflektion är att
behandlingspersonalens resonemang kan rikta fokus bort ifrån och osynliggöra att
exempelvis gymträning skulle kunna vara ett till behandlingen kompletterande
sätt för klienten att ta hand om sig själv, att klienten på så vis kan ta egen kontroll
över sin hälsa som inte behöver vara osund bara för att den i andra sammanhang
existerar i osund form. Vid ett av behandlingshemmen för kvinnor hade en av
personalen ansvar för träning och kost utifrån sitt intresseområde och uttryckte att
klienterna inte borde äta så att de blev överviktiga eftersom de då löpte risk att
falla tillbaka i missbruk igen. Risken finns att behandlingspersonalen omedvetet
applicerar åsikter om vad klienterna borde och inte borde göra, i det sistnämnda
fallet utifrån en föreställning om att kvinnor inte bör vara överviktiga om de ska
må bra, men även att de generaliserar utifrån personliga uppfattningar istället för
att göra det utifrån professionalitet och faktakunskaper.
5.3.3 Betydelsen av personalens könstillhörighet i behandlingen
På två av de fyra könsdifferentierade behandlingshemmen som studien omfattar
har samtliga inom personalen samma könstillhörighet som klienterna. Ett
behandlingshem enbart för kvinnor och det andra enbart för män. Av
informanterna beskrivs detta som en medveten strategi där de båda beskriver att
det handlar om att relationen mellan behandlare och klienterna riskerar att bli
flörtig med personal av annan könstillhörighet. De båda nämner även vikten för
kvinnor att enbart ha personal som är kvinnor då de har erfarenheter av
destruktiva relationer med män. En informant från ett behandlingshem för män,
dock med personal av blandad könstillhörighet, betonar att det möjligen är
viktigare att ha personal av samma könstillhörighet när det gäller kvinnor i
behandling:
Men jag tror faktiskt att en hyfsat jämn personalgrupp med både män och kvinnor är det bästa.
Förutom om det bara är kvinnor på stället, då tror jag det är bättre att bara ha kvinnlig personal.
Och det är just för den här utsattheten som en del kvinnor har varit med om kanske. Då är det
kanske män som främst har varit förövarna så att säga. Kanske blir jobbigare då att prata med
en kille. Jag vet inte, men kan tänka mig.
Oavsett om det gäller behandlingshem för enbart kvinnor eller män eller ett
behandlingshem för bägge fick vi intrycket från informanterna att det är kvinnor i
missbruksproblematik som gynnas mest av att ha personal av samma
könstillhörighet, som ovan nämnts. Detta framkommer även i andra studier och
34
utredningar, till exempel missbruksutredningen 2011 (SOU 2011:35). En
informant från ett behandlingshem med både män och kvinnor och blandad
könstillhörighet bland personal förklarar å andra sidan varför kvinnor med
erfarenheter av utsatthet och destruktiva relationer även kan gynnas av att ha män
bland personalen:
Även om man är en blandad grupp så kanske är det såhär att en kvinna har större behov av att
prata med en kvinnlig terapeut, då har hon möjlighet att välja. Eller kanske en del manliga
patienter behöver ha en kvinnlig syn på saken, alltså de har tillgång till båda. En kvinna som
kanske har haft svårigheter med män kan få tillgång till en manlig terapeut och skapa någon
form av förtroende och tillit och det tycker jag bara är bra.
Trulsson redovisar i sin studie det som klienterna själva finner positivt eller
negativt med enbart personal som är kvinnor i ett behandlingshem för enbart
kvinnor. En övervägande majoritet i studien beskriver positiva erfarenheter av att
ha personal som enbart är kvinnor då det bland annat upplevs lättare att bli hörd
på och att genom den fristaden som skapas ges de en erfarenhet av att kvinnor är
lika mycket värda som andra (Trulsson 2000:127). Några kvinnor uppgav i
Trulssons studie att män däremot skulle behövas för att få in mer av det
traditionellt manliga förhållningssättet som enligt dem skulle innebära lite mer
krav och mer “raka rör” (Trulsson 2000:127). Det sistnämnda fann vi i vår studie
också, då en informant beskriver hur män behövs i personalen för att få in dessa
“raka rör” i behandlingen.
Vid en jämförelse med Trulssons studie nämner de flesta av våra informanter att
personal med enbart kvinnor skulle vara bra för kvinnor i behandling på grund av
problematik relaterat till sexualitet och/eller på grund av erfarenhet av destruktiva
relationer med män, som ovan nämnt. Det beskrivs som att kvinnor i
missbruksproblematik har en oförmåga av att sätta gränser för sig själv, på ett sätt
som kvinnor som inte missbrukar inte har. Till exempel berättar en informant från
ett behandlingshem med enbart kvinnor hur klienterna går in i ett
“parningsbeteende” när de ser män, och att detta “parningsbeteende” kan komma
igång om det finns män bland personalen som tidigare nämnts under kapitlet om
“görandet av kön”. Det kan ses som en positiv och viktig möjlighet att kvinnor i
missbruksproblematik kan komma till ett behandlingshem med enbart kvinnor
bland personalen på grund av erfarenheter av diverse utnyttjande av män. Det kan
dock uppfattas något motsägelsefullt att samtidigt mena att flörtande kan uppstå
om det finns män i närheten. Att personalen i samma argument för ett
könsdifferentierat behandlingshem beskriver att klienterna å ena sidan har
negativa erfarenheter med män och å andra sidan blir flörtiga med män.
På ett behandlingshem för enbart män och med bara män inom personalen
förklarar informanten hur inte bara kvinnor som klienter utan även som kvinnlig
behandlare behöver ansvara för att inte bli flörtig med de män hon behandlar:
Jag tror inte att det skulle vara lyckat att ta in en relativt vacker, ung kvinna i den har
behandlingen för att det är.. Men jag kan ha fel, absolut.. För det skulle ju kunna vara så här
också att killarna skärpte till sig om det var en kvinna inblandad också, men erfarenheten vi
har är att det inte blir så bra. [...] Men då tror jag också att det är väldigt viktigt att den
35
kvinnan är väldigt tydlig med vem hon är och vad hon utstrålar så att hon är klar över det så
att det inte blir fel.
Från informantens sida beskrivs det hur en kvinna i personalen, med män som
klienter, bär ansvaret för att det inte ska “bli fel”. Som tidigare nämnts läggs fokus
även på kvinnorna som klienter att i någon form behöva kontrollera sig när de ser
män. Connell beskriver hur kvinnor utifrån egenskapernas dikotomi framställs
som de pratsamma och pådrivande och män som tystlåtna och rationella (Connell
2002:58). Detta kan i sin tur leda till föreställningen om att det är kvinnorna som
behöver kontrollera sig och hålla tillbaka. Den här problematiken kring flörtande
mellan klient och personal kan verka självklar som något felaktigt, men är ändå
något som tagits upp i intervjuerna. Det framställs som ett problem för antingen
klienter eller kvinnor som kollektiv, men då det är ett strukturellt problem som har
med sexualitet och genus att göra kanske det istället ska ligga på en annan nivå,
till exempel i arbetsgruppen.
Varför män i missbruksproblematik kunde behöva ett behandlingshem med enbart
män bland personalen nämndes inte i den utsträckningen som det gjordes för
kvinnor. När informanterna väl tog upp det ämnet såg argumenten inte likadana
ut. Då handlade det mer om att killarna kan känna sig osäkra om de skulle få
lämna urinprov till en behandlare som är kvinna eller att de tycker, som en
informant nämnde, att det är roligare att umgås med “en kille i sin egen ålder eller
i närheten än en kanske 55-60-årig kvinna”. Fokus låg inte på klienternas
erfarenhet av destruktiva relationer med kvinnor. Detta är förståeligt då det
framkommer i tidigare studier och i denna att det för det mesta är kvinnor och inte
män som har erfarenhet av utsatthet i relationer med personer med annan
könstillhörighet.
I Mattssons studie nämner hon att personal på en tvångsvårdsbehandling med
både män och kvinnor inom personalen uppger att det är bra att ha personal av
blandad könstillhörighet då verkligheten är att vi lever i ett samhälle där både män
och kvinnor existerar och att detta även bör speglas i behandlingsarbete (Mattsson
2005:73). Liknande detta nämner även en informant i vår studie som förklarar en
blandning med att “det ska vara så normalt och likna livet så mycket som
möjligt.”. Connell lyfter fram forskning som visar att det ute i samhället finns
mycket mer likheter än skillnader på egenskaper mellan män och kvinnor
(Connell 2002:59), vilket kan vara ett argument för att ha personal med blandad
könstillhörighet. Frågan som kan ställas här är vad som i behandlingen är viktigast
att ta hänsyn till, om det är skyddsaspekten för kvinnor i könsdifferentierad
behandling eller om det är att återskapa det samhälle som finns även utanför
behandlingshemmet. Dessa behöver inte alltid stå i motsättning till varandra. I de
könsdifferentierade behandlingshemmen finns till exempel möjlighet till eftervård
där både män och kvinnor träffas, samt AA/NA-möten där de också är
tillsammans.
När vi frågade informanterna om betydelsen eller brist på betydelsen av att
personalen har en viss könstillhörighet kom även temat kring olika roller bland
personalen upp. Informanterna från behandlingshem med personal med blandad
36
könstillhörighet, oavsett om det är från ett könsdifferentierat behandlingshem eller
inte, talade om mamma- och papparollen som personalen får.
Dom får ju nåt förhållande till mig, antingen om det är reservpappa eller som nån brorsa dom
aldrig har haft eller sådär, men det får ju även kvinnorna som jobbar här. Dom får ju också nån
form av roll till dom som bor här och det är olika roller för olika tjejer.
Roller som behandlingspersonal tillskrivs på behandlingshemmet är något som
Mattsson i hennes studie också beskriver. Mattsson uppger hur personalen på de
olika behandlingshemmen görs till symboliska könsrepresentanter, i första hand
som föräldrar (mamma eller pappa) och i andra hand som andra könsbundna
relationer såsom syster eller bror (Mattsson 2005:97). Detta kände vi även igen
från vår studie. När personalen på ett behandlingshem består av både män och
kvinnor har könet enligt personalen en stor betydelse i och med de olika roller
som tillskrivs dem. Olika könsnormativa egenskaper tillskrivs en mamma, pappa,
bror eller syster som sedan även kopplas samman med den könstillhörighet
personalen har. Ett exempel är en informant som berättar hur en kvinna i
personalen fick mammarollen då hon lagade mat och var omsorgsfull. En annan
informant berättar att en man i personalen kan få papparollen om han är “tjatig”
och rak när det gäller att vissa uppgifter eller sysslor blir gjorda. Med genusteorin
förklarar Hirdman dikotomin då manligt och kvinnligt ställs i motsats till varandra
(Hirdman 2007:213), vilket tillskrivande av personalens roller är ett exempel på.
Mattsson (2005) har ett tema i sin studie som benämns som “Den heterosexuella
familjen som grundbult” där hon förklarar hur heterosexualiteten är normen i
behandlingarna. Heterosexualitet som norm såg vi i denna studie när det dels
gäller de familjeroller som återskapas och hur det med hjälp av föreställningarna
om kön är konstruerade med heterosexuella par och som kärnfamiljen som norm.
Det nämndes till exempel inget om att mammarollen tillskrivs personalen i de fall
personalen enbart är kvinnor, eller papparoll i de fall personalen enbart är män.
Det är när personalgruppen bestod av både män och kvinnor som informanterna
beskriver att en mamma- och papparoll uppstår.
5.3.4 Föräldraskap som del i behandling
Samtliga informanter beskrev att de på behandlingshemmet har ett specifikt
arbetssätt i behandlingen när det gäller föräldraskap, och alla berättade om
erfarenheter de har haft med klienter som har barn. Oavsett om det gäller ett
behandlingshem för kvinnor, män eller båda så talade informanten om att de
stöttar sina klienter i föräldrarollen dels genom samtal men även genom
stödgrupper och genom att låta barnen sova över på behandlingshemmet eller bara
besöka dem. Dock beskrevs också att föräldraskapet i vissa fall kunde bli en
faktor för mycket att arbeta med i behandlingsarbetet samt att barnens behov även
kunde stå i motsats till klientens varpå klientens behov fick stå tillbaka. Ett
exempel på detta kunde vara då en klient ville påskynda processen i att återta
vårdnaden om sitt barn men personal identifierade att det fanns risk för återfall till
missbruk. Några informanter, oberoende av könsinriktning på
behandlingshemmet, beskriver även att personalen har vidareutbildats inom
missbruk kopplat till föräldraskap. Detta till skillnad från Mattssons studie där det
framkommer att det framför allt är med kvinnor som föräldraskap diskuteras
37
(Mattsson 2005:176). En informant från ett behandlingshem för män beskriver
även hur föräldraskapet dessutom används som ett redskap för att nå känslolivet:
Jag kan använda mig av föräldraskapet för att få dem att komma i kontakt med sina känslor.
Den tydligaste ingången till känslolivet är genom barnen på nåt sätt.
Det som kan skilja behandlingshemmens arbete med föräldraskap är vilken typ av
stöttande det finns ett behov av. En informant från ett behandlingshem för enbart
kvinnor berättar hur det ligger mycket skam och skuld i att klienten har svikit sin
mammaroll genom att ha satt sitt missbruk framför barnet. En informant från ett
behandlingshem med enbart män berättar om ett annat typ av stöttande som
behövs där:
De [kvinnorna] stimuleras ju oftare än männen att ta hand om sina barn. Det tycker jag är
synd. Männen är ju också föräldrar. Det är ju också så att männen ses ju ofta som ett problem
i detta, att de avråds från att ha kontakt med barnen, förbjuds att ha kontakt med barnen.
Varför män inte i lika stor grad som kvinnor stimuleras till att ta hand om sina
barn kan handla om de förväntningar som finns på män och kvinnor som
föräldrar. Att det finns en stereotyp uppfattning om kvinnor som några som kan ta
hand om barn bäst och att kvinnor därför kan dömas hårdare om de på grund av
sitt missbruk inte klarar av att ta hand om sitt eller sina barn. Är du en mamma
och missbrukar är du fortfarande en mamma även fast du kan ses som en sämre
sådan. Är du en pappa och missbrukar ses du inte längre som en pappa
överhuvudtaget. Trulsson beskriver genom Badinters teori om moderskap, hur
skuldkänslor uppstår för kvinnor när de inte kan leva upp till modersidealet då de
har krav på sig att både vara kvinna och en hängiven offervillig mor (Trulsson
2003:27). Samtidigt belyser Trulsson att efter kvinnorörelsen, som bidragit till
kvinnors möjlighet att utbilda sig och arbeta utanför hemmet, har fadern i större
utsträckning än tidigare ansvaret över barnen och kommit närmare föräldrarollen
(ibid). Trulsson beskriver vidare hur missbrukande pappor brukar lämna denna
föräldraroll för att inta en mer traditionellt manlig position med aktiviteter utanför
hemmet som är kopplade till den hegemoniska maskuliniteten med bland annat
kriminalitet och våld (Trulsson 2003:101). Trulsson menar att kvinnor som
missbrukar har större tilltro till sig själva i att klara av sitt moderskap och lämnar
sällan över ansvaret till pappan i missbruk (ibid). En informant från ett
behandlingshem för enbart män beskriver det på detta sätt, och hur det även kan
vara ett stigma för männen:
Det blir ju lite annorlunda för männen i och med att det brukar vara så att männen träffar
aldrig sina barn. Och de begraver det väldigt djupt inom sig och man pratar inte om det, det
lyfts ju aldrig fram att de är dåliga pappor på det sätt som det görs med kvinnor, det
stigmatiserande för kvinnorna. Men för männen blir det mer att de inte blir pappor över
huvud taget och barnen försvinner bort i periferin och männen bär ju ofta med sig detta som
ett inre stigma, kan man ju säga. [...] Kvinnorna har ju oftast barnen, om inte hos sig, så ändå
i närheten, så att säga.
Att få sin föräldraroll borttagen på grund av sitt missbruk är något som beskrivs
som något särskilt män har erfarenhet av. Både män och kvinnor blir på ett sätt
38
fråntagna sin föräldraroll under ett missbruk förklarar informanterna, då de fysiskt
inte kan vara närvarande med barnen eller på annat sätt inte klarar av att ha
föräldrarollen. Männen förklaras av informanterna att de förlorar föräldrarollen på
ett mentalt plan. På grund av detta kan det tänkas att behovet av att arbeta med
föräldraskap i behandling beroende på om det är riktat till kvinnor eller män kan
se olika ut just för att det sedan tidigare är olika förväntningar på dem och olika
stigman som ligger bakom. Till exempel finns det kanske ett större behov av att
arbeta med att återuppta kontakten med sitt eller sina barn när det gäller män.
Som Goffman menar kan skammen uppstå då en person märker av att denne på
grund av stigmat inte kan leva upp till det som andra förväntar sig att man ska
göra (Goffman 2011:15). I detta fall beskrivs det som att det mestadels är kvinnor
som har den förväntningen av bra förälder att leva upp till, och att det tillsammans
med stigmateorin därför är kvinnor som i större utsträckning känner skamkänslor.
Taylor förklarar i sin bok hur en missbrukande mamma per automatik ofta ses
som en dålig förälder, men hur studien visar att det är en stereotypifiering då
många mammor i missbruk är lika engagerade i sina barns välmående som andra
föräldrar (Taylor 1993:100). Med det sagt vill vi inte förminska barnets
perspektiv, då barn på ett eller annat sätt kan påverkas av att ha en eller två
föräldrar i missbruk. Sammantaget pekar dock ovan nämnda på att vikten av att
behandlingshemmen i större eller mindre utsträckning har föräldraskapsaspekten
som del i behandlingen. En informant uttryckte detta på ett annat vis, ”att för varje
person som missbrukar finns det fler som drabbas”.
6. Slutdiskussion
I det här kapitlet, diskuteras slutsatserna som framkommit i analysen av det
insamlade materialet. Kapitlet avslutas med förslag till vidare forskning på
området.
6.1 Från strukturell till individuell syn på män och kvinnor i
missbruk
Kriminalitet, prostitution, destruktiva relationer samt skam och skuld är
problematik som behandlingspersonalen lyfter fram att de stöter på och arbetar
med i behandlingsarbetet. Problematiken omtalas ibland som social problematik
men även som kopplat till individen. Mycket av behandlingsarbetet går ut på att
arbeta med individens situation och de problem som missbruks- och
beroendeproblematiken fört med sig. Några av exemplen som lyfts fram i studien
där behandlingsarbetet fokuseras på individens problematik, är i vår mening i linje
med det som Mulinaris forskning lyfter fram, det vill säga att man i socialt arbete
från nittiotalet och fortfarande tenderar bortse från att problem som tidigare
definierats vara kopplade till strukturer på samhällsnivå, idag kopplas till
individen i större utsträckning. Mulinari menar att förskjutningen innebär att
klienten därmed måste “förtjäna” samhällets insatser, vilket kan slå hårt mot redan
svaga grupper i samhället. Personer med missbruks- och beroendeproblem är en
marginaliserad och stigmatiserad grupp i samhället som ibland inte anses förtjäna
samhällets insatser. Att behandlingspersonalen framför allt lyfter fram
problematik som de anser är möjlig att påverka i behandlingsarbetet är naturligt.
39
Vi anser dock att en förklaringsmodell som riktar ljuset mot både individuell och
strukturell problematik, medför att det enklare går att se samband som inte bara
har med den enskilda individen att göra, utan även möjliggör tolkningen av
problematiken som social problematik. Det här tydliggör att lösningen på
problemen ibland återfinns på ett strukturellt plan, det vill säga utanför
behandlingssituationen. Behandlingspersonalens möjligheter att påverka
problematik på strukturell nivå är begränsad. Men behandlingspersonalens
berättelser kring problematik lyfter fram att den existerar på flera nivåer och att
det sociala arbetet därför måste ses som en helhet för att omgärda personer med
missbruks- och beroendeproblematik.
Vad gäller prostitution såg vi stora skillnader på hur detta beskrevs beroende på
könstillhörighet. Prostitution beskrevs av näst intill samtliga behandlare som en
problematik som framför allt berörde de kvinnliga klienterna. I SOU 2014:6 lyfts
det att denna syn på prostitution är förlegad. Här belyses att unga män prostituerar
sig i ännu större utsträckning än unga kvinnor. Män kopplades i stället i större
utsträckning till kriminalitet av våra informanter. Trots detta fann vi att bara att ett
av behandlingshemmen hade särskilda program för att behandla kriminalitet
specifikt. Detta behandlingshem hade kvinnliga klienter. Bilden som konstruerats
av prostitution och missbrukande kvinnor bidrar inte bara till att osynliggöra den
manliga prostitutionen, den bidrar också till att ytterligare förstärka den
missbrukande kvinnan som “den andra”. Vi hittade inget belägg för att
missbrukande kvinnor prostituerar sig mer än missbrukande män. En av
behandlarna lyfte att bilden på prostitution skulle kunna ändras om män fick
samma frågor kring ämnet som kvinnor får. Detta är något som med enkelhet
skulle kunna tillämpas och på så sätt nyansera bilden på prostitution hos klienter
med missbruksproblematik, men även bilden på prostitution och sexarbete
överlag.
Vad gäller synen på destruktiva relationer kopplat till missbruk fann vi också stor
skillnad på hur detta omtalas av behandlingshemmen beroende på klientens
könstillhörighet. Beträffande de kvinnliga klienterna är detta en central del av
behandlingen, medan det i intervjuerna med behandlingspersonal som jobbade
med män i stort sätt inte omtalades. Fokus låg på individen och vad denne
behövde hjälp med, medan ansvaret för att gemensamt sätta fokus på ett
strukturellt problem inte existerade, vad vi kunde se. Behandlarnas återgivning av
bilden av den missbrukande kvinnan med erfarenheter av sexuellt, fysisk eller
psykisk våld i större utsträckning än män stämmer överens med SOU 2011:35.
Trots detta lyfts en onyanserad bild av att detta är den enda form av relation den
missbrukande kvinnan kan ha. Vi tror att det är viktigt att lyfta att inte alla
missbrukande kvinnor har erfarenhet av destruktiva relationer för att förhindra att
dikotomin mellan den missbrukande kvinnan och den icke-missbrukande kvinnan
förstärks. Det blir också synligt att det finns ett omfattande behov att lägga större
fokus på män som förövare istället för att lära kvinnor att inte ingå i destruktiva
relationer. Vi ser sammantaget att risken finns att diskussionen kan förskjutas till
att det handlar om att lära kvinnor att inte ingå i destruktiva relationer, vilket inte
tar bort problemet med män som utsätter kvinnor för psykiska, fysiska eller
sexuella övergrepp. Missbruksvården kan självfallet inte på egen hand lösa denna
40
problematik eftersom det handlar om strukturell problematik som genomsyrar alla
delar av samhället. Det är dock av vikt att vara medveten om hur det ser ut och på
så sätt kunna påverka nuvarande praktik för en långsiktig vinst.
6.2 Vanligare problemområden i behandlingen kopplat till
könstillhörighet och behandlingshemmens inriktning
De områden som framkom och diskuterades av personalen var träning som del i
behandling, betydelsen av personalens könstillhörighet i behandling samt
föräldraskap i behandling. Samtliga tre områden diskuterades oberoende av
behandlingshemmens könsinriktning, men behovet eller problematiseringen av
dessa framställdes olika beroende på om klienterna bara är kvinnor eller män eller
både och. Det var på frågan om betydelsen av personalens könstillhörighet i
behandling som vi kunde se en tydlig koppling till klienternas könstillhörighet, att
majoriteten av informanterna uppgav att det är särskilt viktigt för kvinnor i
missbruksproblematik att ha behandlare som bara består av kvinnor. Här följer
personalen de riktlinjer som flera presenterade forskningar och utredningar i
studien visar, att främst kvinnor på grund av erfarenheter av psykisk, fysisk
och/eller sexuell utsatthet av män, gynnas av att ha personal av samma
könstillhörighet.
Hur ideal och normer för män och kvinnor i samhället speglar behandlingsarbetet
kunde vi se konkreta exempel på i denna del av studien, särskilt när det kommer
till frågorna om träning samt om föräldraskap i behandling. I avsnittet om träning
pratade informanterna även om utseendefixering, och hur detta framkom för de
manliga klienternas del i att de tränade för mycket, och för de kvinnliga klienterna
kom till uttryck genom ätstörningar.
Vad gäller föräldraskapet kunde vi se att det skiljde sig på flera olika plan
beroende på klienternas könstillhörighet. Dels upplevde behandlingspersonalen att
stigmatiseringen i det övriga samhället varierade beroende på om klienten i
egenskap av förälder, var kvinna eller man. Kvinnor fördömdes i störst
utsträckning i sitt föräldraskap från samhällets sida, det var också kvinnor som i
störst utsträckning kände skuld och skam för det egna missbruket i samband med
sitt föräldraskap. Samtliga behandlingshemmen behandlade temat föräldraskap.
Man kunde dock urskilja att föräldraskap upplevdes som något mer självklart på
behandlingshemmen för kvinnor, medan det på behandlingshemmen för män även
kunde användas som ett verktyg för att nå in till klientens känsloliv. Tina
Mattsons studie från 2005 pekar på att det framförallt är kring kvinnorna i
behandling som föräldraskap som tema diskuterades. Vi upplevde att det i vår
studie såg lite mer jämlikt ut än i Mattssons studie, dock fanns vissa skillnader. En
av de större skillnaderna var hur klienten beroende på könstillhörighet ses som
förälder av informanterna. En kvinna kan missbruka och fortsätta vara förälder, en
man däremot “tappar” sitt mentala föräldraskap och blir inte i samma utsträckning
betraktad som förälder när denne befinner sig i missbruk.
6.3 Att “göra kön” i behandling
Det har på olika sätt i studien redovisats hur personal på behandlingshem gör kön
genom att tillskriva egenskaper som kvinnliga och manliga, och hur dessa i sin tur
påverkar delar av behandlingsarbetet. Med hjälp av tidigare forskning, teorier och
41
det insamlande materialet från behandlarna kan vi se hur tillskrivande egenskaper
på klienter utifrån deras könstillhörighet kan påverka bland annat arbetet med
relationer, hur stereotyper av kvinnligt och manligt värderas högre eller lägre på
behandlingshemmet samt överhuvudtaget synen på varför det är positivt eller
negativt att både ha män och kvinnor på ett behandlingshem. På en individnivå
kan vi också urskilja stereotypiska föreställningar om kvinnor och män som bidrar
till att reproducera uppfattningarna som knyts till människor beroende på
könstillhörighet. Exempel på detta är bland annat hur behandlingspersonalen talar
bland annat om kvinnliga klienter med dominerande, typiskt maskulina beteenden
som problematiska, medan samma beteenden accepteras och inte anses vara
problematiska hos de manliga klienterna. Samtidigt ser man typiskt kvinnliga
beteenden som något positivt hos kvinnor, när det tas fram i rätt sammanhang.
Kvinnlighet beskrivs kunna påverka en gruppdynamik i den mån att män, som
inte har dessa positiva kvinnliga egenskaper, som tillexempel mjukhet och att
känslomässigt kunna uttrycka sig, också påverkar om det finns kvinnor i gruppen.
Detta kan vara problematiskt på flera sätt. Kvinnan och hennes behov blir på så
vis osynliggjorda då det endast är mannens fördelar med blandad behandling som
tas upp. Denna stereotypifierade bilden av mannen som känslomässigt avstängd
bidrar till att förstärka dikotomin mellan det kvinnliga och det manliga eller det
feminina och maskulina, och på så sätt omöjliggörs nyanserna där emellan. Man
bortser från individens faktiska egenskaper och uttryckssätt och gör istället
kvinnor och män till motsatser. Om någon inte skulle passa in i ramarna för vad
som är typiskt manligt eller kvinnligt skapas på så sätt avvikare i stället. Till trots
för att den kvinnliga mjukheten beskrivs positiv i vissa sammanhang värderas det
“manliga” sättet att hantera en viss situation ofta högre än det “kvinnliga” sättet.
Exempel på detta är bland annat att en man beskrivs som rak och ärlig, medan en
kvinna ofta beskrivs som krånglig, hennes sätt att uttrycka sig degraderas till ett
“sandlådebråk”. Här blir det tydligt att mannens sätt att hantera situationen
belönas, och på så sätt blir norm, medan det som beskrivs som en kvinnlig
egenskap blir avvikande och degraderat.
Att göra kön och att sedan tillskriva en person egenskaper beroende på
könstillhörighet, är inget som enbart sker på ett behandlingshem. Vi har haft som
utgångspunkt att det i hela samhället finns strukturer som påverkar oss som
människor. Detta gäller allt från missbruk som stigma till de stereotyper och
föreställningar som finns om män och kvinnor i missbruk. Detta perspektiv, som
enligt vår uppfattning ligger på ett strukturellt plan, fann vi inte mycket av i
diskussion bland behandlingspersonalen. Då behandlingen framförallt är inriktad
på individen, finns tendenser av att missa strukturella orsaker till varför kvinnor
och män har missbruks- och beroendeproblematik men även att behandlingen
medverkar till att befästa och reproducera problematiken som kopplad till
individen. Både på individ- och strukturnivå kan vi se att vissa könsstereotypiska
drag inte bara finns utan också i viss mån förstärks genom behandlingshemmens
praktik i vissa fall. Ett exempel på detta är prostitution, vilket är ett ämne man inte
pratar om med manliga klienter, trots att det finns belägg att tro att detta är ett
mycket utbrett problem även bland män. Denna praktik bidrar till att upprätthålla
synen på prostitution och sexarbete, och förstärks ytterligare genom
42
behandlingspersonalens sätt att behandla ämnet beroende på vilket könsinriktning
behandlingshemmet har.
I studien har även behandlingspersonalens görande av sexualitet diskuterats. Detta
visas bland annat i hur personalen diskuterar relationer i och utanför
behandlingshemmet som något mellan män och kvinnor. Hela institutionen, som i
sin tur speglar samhällets normer, bygger på heteronormativitet. Detta kunde
bland annat återfinnas i argumenten för en uppdelning mellan män och kvinnor i
behandling genom föreställningen att kärleksrelationer och andra relationer kan
skapas vid blandade behandlingshem och inte vid de andra behandlingshemmen.
Följderna av de grundläggande tankegångarna leder till ett uteslutande av andra
sexualiteters existens och att personer med annan könstillhörighet eller personer
som inte vill identifiera sig i någon könstillhörighet, blir osynliggjorda. Att
behandlingspersonalen utifrån könstillhörigheten beskrev klientens sexualitet var
också något som framkom i intervjuerna. Kvinnor beskrivs av
behandlingspersonalen som den som “lockar” män att tappa fokuset på sig själv.
Samtidigt befäster denna syn att mannens sexualitet är mer accepterad än den
kvinnliga. Kvinnan stör behandlingssituationen, medan mannen inte förväntas
kunna avstå en eventuell sexuell invit, därför att det ligger i mannens natur att ha
ett sexuellt intresse.
De förklaringarna som ovan beskrivs, det vill säga varför man har valt
könsdifferentierade behandlingshem framför blandade, ligger ofta till grund för
valet, då ingående av heterosexuella relationer är en risk för att avbryta
behandlingen. Vi hade gärna sett att man förutom detta även framhållit kvinnors
utsatthet och hade lagt fokus på och arbetat utifrån styrkorna som finns med att ha
könsseparerad behandling. Vi tror också att det hade också varit konstruktivt att
undersöka och arbeta utifrån hur marginaliserade grupper i samhället tillsammans
kan göra sig själva synliggjorda och ta tillbaka kontrollen över sina egna liv, både
som individer och som grupp (Askheim 2007:27-28).
6.4 Förslag till vidare forskning
Denna studie kan vidare utvecklas genom att omfatta fler behandlingshem, för att
genom fler informanter få ytterligare material att analysera och genom detta
säkerhetställa att den praktik vi kunde se är befäst i större utsträckning. Ett annat
förslag till vidare forskning är att undersöka behandlingshemmens karaktär och
diskursen om personer i missbruk med annan klassificering än genus. Några av
dessa är etnicitet, funktionsnedsättning och klass. Dessa klassificeringar fick vi
lämna åt sidan i denna studie men finner det intressant att undersöka. Vidare vore
det intressant att titta ännu mer på hur heteronormativitet påverkar vilka ramar
som sätts i behandlingsarbetet och på så sätt kan utesluta HBTQ-personer.
Ytterligare förslag kan även vara att med liknande syfte om behandling och
missbruk istället använda klienter på behandlingshemmet som informanter för att
få ett annat perspektiv på frågorna. Det är inte bara på behandlingshem, utan
studier om till exempel öppenvårdens möjliga skillnader mellan män och kvinnor
i missbruksbehandling kan även det vara intressant för vidare forskning.
43
Referenslista
Askheim, Ole Petter (2007): Empowerment: Olika infallsvinklar. I Askheim, Ole
Petter & Starrin, Bengt (red.) Empowerment: I teori och praktik. Malmö: Gleerups
utbildning.
Beauvoir, Simone (2006): Det andra könet. Stockholm: Nordstedts pocket.
Brinkmann, Svend & Kvale, Steinar (2013): Den kvalitativa forskningsintervjun.
Lund: Studentlitteratur AB
Bryman, Alan (2011): Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.
Connell, Raewyn (2000): The man and the boys. Cambridge: Polity Press.
Connell, Raewyn (2002): Om genus. Göteborg: Daidalos.
Connell, Raewyn (2005): Hegemonic Masculinity: rethinking the koncept.
GENDER & SOCIETY, Vol. 19 No. 6, 2005 ss. 829-859 DOI:
10.1177/0891243205278639
http://gas.sagepub.com.ezproxy.ub.gu.se/content/19/6/829.full.pdf+html (Hämtad
2014-11-20).
Connell, Raewyn (2008): Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos.
Duncombe, Jean & Marsden, Dennis. (1996): Whose Orgasm is this Anyway?
‘Sex Work’ in Long-term Heterosexual Couple Relationships. I Macmillan,
Palgrave (red.). Sexual Cultures. ss. 220-238. London: British Sociological
Associations.
Elvin-Nowak, Ylva & Thomsson, Heléne (2003): Att göra kön: Om vårt
våldsamma behov av att vara kvinnor och män. Stockholm: Albert Bonniers
förlag.
Engelstad, Fredrik (2006): Vad är makt. Stockholm: Natur och kultur.
Forsberg, Margareta (2009): Blodiga lakan och one-night-stands. I HäggströmNordin, Elisabet & Magnusson, Chris (red.) Ungdomar, sexualitet och relationer.
Lund: Studentlitteratur AB. ss. 135-144.
Goffman, Erving (2011): Stigma: Den avvikandes roll och identitet. Lund:
Studentlitteratur.
Hegemoni. Nationalencyklopedin.
http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hegemoni
(Hämtad 2014-11-13).
44
Hirdman, Yvonne (1988): Maktutredningen, rapport 23. Genussystemet:
Teoretiska funderingar kring kvinnors sociala underordning. Uppsala.
Hirdman, Yvonne (2007): Gösta och genusordningen: feministiska betraktelser.
Stockholm. Ordfront.
Johansson, Eva (2009): Narkotikamissbrukare, sociala band och vändpunkter. I
Johansson, Eva, Laanemets, Leili & Svensson, Kerstin (red.) Narkotikamissbruk:
Debatt, behandling och begrepp. Lund: Studentlitteratur AB
Karlsson, Morgan (2012): 12-stegsbehandling: en behandlingsmetod för att uppnå
nykterhet och drogfrihet. I Fahlke, Claudia. (red.) Handbok i missbrukspsykologi teori och tillämpning. Malmö: Liber AB, ss. 180-187.
Kvale, Steinar (2009): Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund:
Studentlitteratur.
Mattson, Tina (2005): I viljan att göra det normala - en kritisk studie av
genusperspektivet i missbruksvården. Malmö: Egalité.
http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=25017&fileOI
d=26530 (Hämtad 2014-11-04).
Mulinari, Diana (1996): Kvinnoprojekt och feminism. I Sahlin, Ingrid (red.)
Projektets paradoxer. Lund: Studentlitteratur. ss. 204-222.
Repstad, Pål (1993): Närhet och distans: Kvalitativa metoder i
samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.
SOU 2005:82. Utredningen En vårdöverenskommelse om missbruksvården.
Personer med tungt missbruk: stimulans till bättre vård och behandling.
Stockholm: Fritze.
SOU 2011:6: Missbruksutredningens forskningsbilaga. Missbruket, Kunskapen,
Vården. Stockholm: Fritze.
SOU 2011:35: Slutbetänkande av Missbruksutredningen. Bättre insatser vid
missbruk och beroende: Individen, kunskapen och ansvaret. Stockholm: Fritze.
SOU 2014:6: Män och jämställdhet. Betänkande av den utredningen om män och
jämställdhet. Stockholm: Fritze.
Statens folkhälsoinstitut (2008): Fyss 2008: Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention
och sjukdomsbehandling. Mölnlycke: Elanders.
Taylor, Avril (1993): Women drug users. Oxford: Clarendon press.
Trulsson, Karin (2000): Kvinnoidentitet och missbruksbehandling.
Socialvetenskaplig tidskrift 1-2:120-136.
45
Trulsson, Karin (2003): Konturer av ett kvinnligt fält. Lund: Kfs AB.
Vetenskapsrådet. Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig forskning. http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf (Hämtad
2014-11-04).
46
Bilaga
Intervjuguide
INLEDNING
Berätta lite allmänt om behandlingshemmet, när det startades, hur
många vårdplatser ni har, hur många anställda ni är. Kvinnor, män ev.
fördelning emellan. Hur länge pågår behandlingen?
Berätta om sig själv, hur länge man har arbetat, utbildning, erfarenhet
osv.
BEHANDLINGSHEMMET
Vad är det som avgör att klienterna hamnar på just det här
behandlingshemmet? Kan ni påverka vilka som ska få behandling?
Vad är kriterierna för att få komma hit?
Kan du identifiera några risker med ett blandat boende?
Övriga aktiviteter på behandlingshemmet, har ni det?
Hur kommer ni fram till vilka aktiviteter?
Vad tycker personalen om detta?
Vad tycker klienterna?
Hur tycker du förutsättningarna för att behålla drogfrihet efter avslutad
behandling är för klienterna på ert boende?
BEHANDLING
Varför är er behandling inriktad på endast kvinnor/män/både kvinnor
och män?
Varför tycker du att det är viktigt?
Vet du varför ni har valt de behandlingsmetoder ni använder?
Kan du berätta om era behandlingsformer?
Vilka olika former av behandling erbjuder ni?
Går det att välja och välja mellan olika behandlingar och/eller
aktiviteter?
Hur mäter man framsteg i behandlingen?
MISSBRUK
Vad ser du som orsaker till att någon har ett missbruk?
47
Finns det en gemensam syn på orsaker till missbruket bland
personalen?
GENUS
På blandade behandlingshem: finns det någon skillnad på kriterierna
för att få komma hit beroende på könstillhörighet?
Kan du identifiera olika problem i samband med missbruk, beroende
på könstillhörighet?
Hur ser det ut bland personalen med könsfördelningen? Har det någon
betydelse?
Vad tycker du angående att det ser ut som det gör?
Hur tänker du att det påverkar de ni behandlar?
Hur tar ni ställning till om en person inte vill definiera sig efter kön?
Har det hänt?
Hur hanterades detta i såfall?
Om inte det har hänt, har ni funderat på hur ni ska hantera detta?
Tror du det finns någon skillnad på hur man hanterar att vara i
behandling beroende på könstillhörighet?
Vad är fördelarna med att inrikta sig till enbart kvinnor/män/både
kvinnor och män i behandlingen? Ser du några nackdelar?
För behandlingshem för män: Ofta lyfts fördelarna med en att separera
kvinnor från män i behandling till kvinnors fördel, vilka är fördelarna för
männen anser du?
Hensing menar att ett genusmedvetet förhållningssätt handlar om att
personal behöver vara vaksamma kring hur man behandlar kvinnor
och män, vad tycker du om detta påstående?
Vad kan konsekvenserna bli av att man inte gör det?
STIGMA:
Forskning har visat att för kvinnor respektive män som utvecklat ett
missbruk finns olika andra sociala problem, vad tänker du om detta?
Vilken roll får ett eventuellt föräldraskap för klienter som bor hos er?
AVSLUTANDE FRÅGOR:
I er verksamhet, ser du något du skulle vilja göra annorlunda?
Har du kollegor som har annan syn på det vi har pratat om än du, och
hur uppfattar du detta?
Är det något mer du skulle vilja lägga till?
48
