Sovjetiskt bok- och biblioteksväsen just nu

STAFFAN DAHL
Sovjetiskt bok- och biblioteksväsen just nu
NÅGRA INTRYCK FRÅN EN VISTELSE
I SOVJETUNIONEN 24.4-20.5.1953
Våren 1953, nästan medan Stalin ännu låg på Ut de parade i Moskva gjorde jag
på uppdrag av riksbibliotekarien med tjänstepass utfärdat av UD en resa till Sovjetunionen. Min rapport, med ovanstående rubrik, "hemligstämplades och arkiverades" men jag tänkte att det kanske kunde vara av intresse för dagens kolleger att
taga del av en berättelse från en tid då helt andra förhållanden rådde i förbindelserna mellan våra båda länder.
Förbindelserna mellan svenska och sovjetiska bibliotek, kontakten med
sovjetiskt bokväsen överhuvudtaget har under senare år alltmera påtagligt
försämrats. Det har blivit svårare att i önskvärd utsträckning utifrån kunna
"följa med" och förvärva det viktigaste av den sovjetiska bok- och tidskriftsproduktionen. Sedan maj 1941 har detta blivit en faktisk omöjlighet. Då
upphörde nämligen de av Vsesojuznaja kniznaja palata (Sovjetunionens
centrala bibliografiska institut) utgivna systematiska veckoförteckningarna
Kniznaja letopis m. fl. att sändas utanför Sovjetunionens gränser. Den sedan 1945 i halvårsvolymer utgivna sammanställningen av materialet i
Kniznaja letopis: Ezegodnik knigi SSSR (den sovjetiska motsvarigheten till
vår Årskatalog...) torde aldrig ha skådats i ett västerländskt bibliotek. Bytesförbindelserna mellan svenska och sovjetiska bibliotek ha icke fungerat tillfredsställande. Man har i våra svenska bibliotek överhuvudtaget haft ganska oklara föreställningar om hur det sovjetiska bok- och biblioteksväsendet numera egentligen är organiserat. Vilka bibliotek i Sovjetunionen är det
egentligen som äro berättigade att driva bytesförbindelser med utländska
bibliotek? I vilken utsträckning är biblioteksväsendet centraliserat? Vilken
inställning ha de sovjetiska biblioteksmännen själva till förbindelser med
utlandet? Om deras inställning är positiv, hur ha då deras eventuella bemödanden främjats, eller rättare sagt: på vilket sätt och med vilka medel ha
de försvårats? Hur är försäljningen av den nyutkomna litteraturen egentligen organiserad och varför fungerar den enda försäljningsorganisationen
som förmedlar denna litteratur till utlandet (Mezdunarodnaja kniga) så
otillfredsställande? Vilka möjligheter finnas att förvärva antikvariatisk litteratur och sålunda komplettera de svenska bibliotekens ofullständiga be-
346
STAFFAN DAHL
stånd av äldre rysk och sovjetisk vetenskaplig litteratur? Kan man erhålla
fotografiska kopior av ryska tryck som icke stå att uppdriva utanför Sovjetunionen? På vilket sätt skall man kunna få upplysningar om det svenska
handskriftsmaterialet i exempelvis gamla Imperatorskaja publicnaja
biblioteka i Leningrad? Dessa och liknande frågor, som j u vid normala relationer länder och städer emellan skulle förefalla onödiga och närmast
löjeväckande, ha vi bl. a. på Kungl. biblioteket ofta haft anledning att ställa
- utan att kunna erhålla nöjaktiga svar.
En påtaglig förklaring till dessa uppenbara missförhållanden är naturligtvis att någon direkt personlig kontakt icke förekommit mellan de svenska
och sovjetiska bibliotekens företrädare själva, att svenska biblioteksmän icke
ha kunnat beredas möjlighet att sammanträffa och överlägga med sina ryska
kolleger. Några sovjetiska biblioteksmän ha verkligen icke ingått i någon
av de "kulturdelegationer" som då och då besöker vårt land.
Det var därför naturligt att med största tacksamhet och förväntan hälsa
den möjlighet till kontakt med sovjetiskt bok- och biblioteksväsen som öppnades när det i april detta år tack vare Utrikesdepartementets chef och Sveriges ambassadör i Moskva bereddes möjlighet för en av Kungl. bibliotekets tjänstemän att under tre veckor vistas i Moskva och på återvägen göra
ett kortare uppehåll i Leningrad.
Med hänsyn till vår relativa okunnighet om nu rådande förhållanden på
bok- och biblioteksväsendets område i Sovjetunionen var det knappast
möjligt att i förväg uppgöra någon detaljerad "fälttågsplan" för denna lilla
bokliga expedition. Det gällde ju helt enkelt endast att så rationellt och
effektivt som möjligt söka utnyttja detta tillfälle och "rättvist" fördela den
tid som stod till förfogande mellan bokinköp å ena sidan och överläggningar
med biblioteksmän, i den mån sådana nu kunde komma till stånd, å den
andra. Framför allt gällde det ju att den väntetid som erfarenhetsmässigt
krävs för att få erforderliga tillstånd till sammanträffanden - om nu vederbörande myndigheter verkligen önskade att sådana skulle komma till stånd
- utnyttjades till sådana för våra bibliotek nyttiga förrättningar som icke
krävde särskilda tillstånd. Beträffande bokinköp gällde det givetvis med
hänsyn bl. a. till rådande ofördelaktiga penningkurs att först och främst söka
förvärva sådant som icke salubjudes eller kunde väntas salubjudas utanför
Sovjetunionen. Det kunde ju knappast komma i fråga att i första hand följa
och söka uppspåra alla upptänkliga desiderata som föreligga på olika håll.
Den rimligaste utgångspunkten var väl helt enkelt att inom ramen för de
medel som stod till förfogande söka förvärva så mycket som möjligt av vad
som stode att uppbringa. Det syntes särskilt angeläget, icke endast av lokalpatriotiska hänsyn, att härvid särskilt tillgodose Kungl. biblioteket, som
under långa tider så illa försörjts med rysk och sovjetisk vetenskaplig litteratur. Om det visade sig möjligt att täcka några av de mest besvärande bristerna i Kungl. bibliotekets samlingar skulle ju detta indirekt också komma
våra vetenskapliga forskningsbibliotek till godo.
SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVÄSEN JUST NU
347
Vid min ankomst till Moskva gjorde vår ambassadör en skriftlig framställning till sovjetiska utrikesministeriet. Under hela vistelsen i Moskva visade
ambassadör Sohlman och hans maka den mest utomordentliga gästfrihet
och välvilja och understödde på alla sätt effektivt mina förehavanden. Framställningens innebörd var att det måtte beredas mig möjlighet att sammanträffa med företrädare för Leninbiblioteket samt den avdelning av Vetenskapsakademiens bibliotek (Fundamentalnaja biblioteka obscest-vennych
nauk - Fundamentalbiblioteket för samhällsvetenskaper) som är förlagd till
Moskva. Vår hemställan utvidgades under hand att gälla även Vsesojuznaja
kniznaja palata. Svaret på denna framställning lät vänta på sig. Som kompletterande (=påskyndande) upplysning meddelades under hand den dag
som hade bestämts för min avresa. Efter en förnyad artig påstötning från
svenska beskickningen erhöll jag, två dagar före den dag som hade fastställts
för min avresa, kallelse att samma dag infinna mig i Leninbiblioteket. Under
tiden hade jag emellertid åtskilliga gånger besökt biblioteket som "vanlig
låntagare" och utan formaliteter (endast mot företeende av svenska
ambassadens legitimation) erhållit ett inträdeskort gällande under hela min
vistelse i Moskva som berättigade mig att vistas i "Forskarsal nr 1" i den äldre
byggnaden ("Dom Paskova") vid Mochovaja, där jag alltså kunde beställa
fram litteratur - en möjlighet som jag givetvis utnyttjade. Mina beställningar
effektuerades med tillfredsställande ackuratess, utom Kniznaja letopis...
Denna erhöll jag aldrig och heller ingen förklaring. Det inträdeskort som
tilldelats mig gällde endast för denna del av biblioteket och gav mig icke
tillträde till några kataloger, icke heller till någon av tidskriftssalarna. Från
detta "brohuvud" företogs dock givetvis smärre "spaningsanfall" mot övriga, intressantare delar av komplexet, bl. a. kunde jag, genom att utnyttja
en tillfällig ouppmärksamhet från såväl den vid ingången posterade
poliskonstapelns som den vakthavandes sida bereda mig tillträde till
katalogerna som jag fick tillfälle att i lugn och ro studera ävensom förteckningar över nyförvärvad utländsk litteratur. I tidskriftsläsesalen återfanns bl. a. den länge saknade, hos oss stundom dödförklarade Kniznaja
letopis. Vid mitt utträde ur denna för en biblioteksman med slaviska intressen så behagliga vistelseort hade tyvärr såväl polismannen som den vakthavande återintagit full beredskap och förvisade mig, efter att ha konstaterat
min höggradiga förströddhet, till mitt rätta hemvist bland Lenins och Stalins samlade skrifter - den enda referenslitteratur som förutom sovjetencyklopedierna prydde väggarna i den mig tilldelade läsesalen. Men nu
hade utrikesministeriet uttalat sitt sesam och nu skulle jag alltså äntligen
två dagar före min avresa få komma till tals med representanter för biblioteket och deras tungors band skulle lossas för mig. I ren desperation hade
jag tidigare tagit mig orådet före att söka inleda bekantskap med en representant för bytesavdelningen, den avdelning som intresserade mig mest.
Efter många och långa överläggningar, varvid j a g av olika tillskyndade
348
STAFFAN DAHL
personer i olika omgångar med olika långa mellanrum ombads att vänta
vid mitt "forskarbord" erhöll jag slutligen kallelse att inträda i ett rum bakom
inspektörsdisken. Därvarande kvinnliga personal avhystes och i ett ännu
längre in beläget litet rum med utsikt över Kremlmuren konfronteradesjag
med en yngre dam som hade dragit sig in längst in i innersta hörnet och
såg ut som om jag bokstavligen hade ställt henne mot väggen. Hon såg djupt
allvarlig ut och hon frågade om jag hade något att anmärka på de beställningar j a g hittills hade gjort - ett par samlingar sjuttonhundratalspredikningar. Det hade jag icke och jag ombads att precisera mitt ärende. Jag
uttalade vissa allmänna önskemål rörande våra förbindelser och framförde
förhoppningar om ett till glädje och fromma för båda parter utvidgat samarbete mellan Leninbiblioteket och de svenska biblioteken. Den allvarliga
damen hänvisade mig nu på det mest emfatiska sätt till Ministeriet..."v
Ministerstvo nado... Ja vam sovetuju... s vasej prosboj v MINISTERSTVO...
s pismom"...etc. (uttryck som jag senare skulle få tillfälle att vänja mig vid
i Moskva).
På utsatt tid möttes jag på Leninbiblioteket av dels en högre, uniformsklädd tjänsteman i utrikesministeriet (Nikitin), dels av vicedirektören för
Leninbiblioteket M. M. Klevenskij, en enarmad jätte som för dagen syntes
ha anlagt sin allra allvarligaste min - j a g lyckades aldrig utröna vem som
besvärade honom mest, den stränge MID-mannen eller undertecknad,
förmodligen var det väl hela situationen som sådan som besvärade honom.
Den iver varmed han inledde exkursionen med att visa Lenins och Stalins
skrifter i alla upptänkliga översättningar verkade under alla förhållanden
inte riktigt äkta. F.ö. redogjorde han på ett föredömligt klart sätt, likväl
måhända något för kortfattat för mina behov, för biblioteket och dess finesser u n d e r en r u n d v a n d r i n g som genom tunnlar och korridorer
utsträcktes över hela det gigantiska komplexet. Leninbiblioteket upptar
sammanlagt ett helt kvarter mellan fyra gator (Ulica Kalinina, Mochovaja,
Ulica Frunze, Ulica Marksa i Engelsa) och den sammanlagda arealen torde
överstiga det område som begränsas av Birger Jarlsgatan-HamngatanBiblioteksgatan i Stockholm. Byggnadsvolymen beräknas omfatta 1 500 000
kubikmeter! I sovjetiska uppslagsverk uppges Leninbiblioteket vara världens
största bibliotek. Enligt Klevenskij var Kongressbiblioteket i Washington och
L. jämbördiga storheter. Volymantalet sades uppgå till 16 miljoner band.
Den år 1938 fullbordade skyskrapan vid Ulica Marksa i Engelsa i 18 (egentligen 9 entresolerade) våningar, som är försedd med paternosterhiss, uppges härbärgera 10 miljoner band. Sedan grundandet 1862, då gamla
Rumjancevska museets samlingar överflyttades från S:t Petersburg (boksamlingen utgjorde då 28 000 band) har alltså Leninbiblioteket undergått
en exempellös expansion som flera gånger hotat att spränga den otillräckliga byggnadsvolymen. Sedan 1862 erhåller Leninbiblioteket ett arkivexemplar, sedan 1922 två och sedan 1945 icke mindre än tre (!) exemplar av
SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVÄSEN JUST NU
349
allt tryck i Sovjetunionen. Av dessa tre "objazatelnye ekzemplary" äro två
tillgängliga för utlåning (dock icke hemlån), medan det tredje förvaras intakt.
Det är inalles 40 bibliotek i Sovjetunionen som åtnjuter förmånen av arkivexemplar - statsbiblioteket i Leningrad erhåller härvid två exemplar. Vicedirektören besvarade under vår rundvandring beredvilligt alla mina frågor.
MID-mannen yttrade icke ett ord under hela tiden. Efter rundvandringen
fördes jag in i ett stort rum som föreföll vara vicedirektörens tjänsterum. En
äldre dam med ett vänligt ansikte tillstötte och jag placerades vid ett stort
konferensbord. Allas blickar vilade tyst på mig och den tilltalade anmodades att anföra vad han hade att andraga till sitt försvar. Den ständigt tigande
förhörsledaren och de tvenne bisittarna betraktade mig under mitt anförande med en min som var mera intresserat nyfiken än ovänlig. Det hela
försiggick under tjänstetid och då anses det visst opassande i sovjetiska ämbetsverk att ådalägga alltför stor vänlighet och älskvärdhet. Jag sökte efter
bästa förmåga framlägga mitt ärende under dessa en smula pressande förhållanden: Våra, och som vi hoppades, även Leninbibliotekets önskemål om
ett till båda parternas gagn utvidgat samarbete ochjag redogjorde för Kungl.
bibliotekets fr.o.m. innevarande år förbättrade möjligheter att bedriva bytesförbindelser på ekvivalent bas därigenom att Kungl. biblioteket numera även
formellt fungerar som humanistiskt universitetsbibliotek för Stockholm och
härvid förfogar över högskolans avhandlingar. Vidare förhörde jag mig bl.a.
om möjligheterna att till Sverige till låns bekomna böcker och att erhålla
fotografiska kopior (mikrofilm). Jag erhöll det beskedet att ryska arbeten i
regel icke skickas utanför Sovjetunionens gränser men man ställde i utsikt
att Leninbiblioteket, som ju även fungerar som central bytesinstitution för
alla utanför Vetenskapsakademien stående bibliotek skulle till oss kunna
förmedla mikrofilmkopior av enstaka för oss särskilt angelägna arbeten.
Denna snäva politik i fråga om effektuering av mikrofilmning för utlandet
motiverades med att mikrofilmavdelningen, som började arbeta 1947, har
en även för det inhemska behovet otillräcklig utrustning och den ständigt
överbelastade apparaturens kapacitet ännu icke medgåve ytterligare belastning. Argumenteringen förefaller rimlig, reservationerna framfördes med
som det föreföll uppriktigt beklagande. Bl. a. för att pröva halten av deras
löfte och få prejudikat gjorde jag en framställning att de måtte bevilja oss,
närmare bestämt Uppsala universitetsbibliotek, mikrofilmning av visst, för
en uppsalaforskare oundgängligt arbete, som icke stått att uppdriva utanför Sovjetunionen. Detta utlovades, dock med uttrycklig reservation för att
det kunde komma att kräva avsevärd tid. Redan detta löfte kan måhända få
betecknas som ett litet framsteg i denna för våra bibliotek och forskare viktiga fråga. Från Stockholm ha vi sedermera gjort framställning om ytterligare ett arbete. Leninbiblioteket har givetvis försäkrats om vår stora beredvillighet att tillmötesgå liknande önskemål från deras sida.
Tyvärr är j u situationen överhuvudtaget ogynnsam beträffande bytes-
350
STAFFAN DAHL
förbindelserna mellan svenska och sovjetiska bibliotek. De sovjetryska biblioteken kräva principiellt strikt ekvivalens (byte "bok för bok") - en princip som i allmänhet icke tillämpas gentemot oss från de stora kulturländerna i väster, vilka i regel visa oss stor generositet. Sovjetunionens behov
av våra skrifter är generellt icke så stort som vårt av ryska. Därtill kommer
en speciellt i fråga om våra bokliga förbindelser med Sovjetunionen ogynnsam omständighet. Det sovjetiska bok- och biblioteksväsendet ärju i hög grad
centraliserat. Den absolut övervägande delen av den vetenskapliga litteratur som är begärlig för oss utgives av Vetenskapsakademien (Akademija nauk
SSSR) och förmedlas till utlandet av Vetenskapsakademiens bibliotek, som
mottager vårt bytestryck. Detta införlivas så med akademibibliotekets samlingar. Behovet där och i det fåtal övriga vetenskapliga storbibliotek i Sovjetunionen som motta och härbärgera svenskt tryck i någon större omfattning blir snart mättat. Ett helt motsatt förhållande råder ju i flertalet andra
länder, där varje universitet och många institut självständigt publicera och
byta sina skrifter. Konsekvenserna av dessa olyckliga förhållanden måste bli
att vi äro hänvisade att köpa förhållandevis mycket mera från Sovjetunionen än från andra håll. Men möjligheterna att utifrån köpa sovjetisk litteratur äro j u återigen begränsade och förenade med allehanda svårigheter.
I sanning en magisk cirkel som väl endast kunna brytas därigenom att en
representant för våra bibliotek med något så när jämna mellanrum bereddes möjlighet att på ort och ställe inköpa sovjetisk vetenskaplig litteratur.
I framställningen till sovjetiska utrikesministeriet n ä m n d e s också
Vetenskapsakademiens bibliotek i Moskva, Fundamentalnaja biblioteka...
och Vsesojuznaja kniznaja palata. Under förhandlingarna på Leninbiblioteket, då Fundamentalbiblioteket i något sammanhang fördes på tal vände
j a g mig till den närvarande representanten för utrikesministeriet och frågade om jag nu även kunde få besöka detta bibliotek (det är beläget mitt
emot Leninbiblioteket). "Vilket Fundamentalbibliotek?" - "Jaså, det. Vi har
inte fått kontakt med det ännu, men vi arbetar för det..." - "Och Kniznaja
palata?" - "Vi har inte fått kontakt med dem". Utan ministeriets välsignelse
gjorde jag emellertid ett försöka att på egen hand komma i kontakt med
denna institution, utgående från normal västerländsk praxis: Om man har
ett ärende till en institution så uppsöker man denna institution, anmäler
sig för den insiktsfullaste tjänsteman som vill ta emot en, framlägger sitt
ärende osv. Detta föreföll mig icke helt orimligt ens i Moskva när det rörde
sig om en åtminstone skenbart relativt fredlig och oskyldig institution. Efter att ha hänvisats från avdelning till avdelning, stundom på ett rent groteskt sätt fram och tillbaka mellan samma avdelningar,fickjag äntligen träffa
en tjänsteman som visste besked: j a g hade att vända mig till ministeriet med
en framställning... Nästa försök att skaffa den åtråvärda sovjetiska nationalbibliografin gjordes i den bibliografiska avdelningen i Vetenskapsakademiens bokhandel, där jag helt anonymt, utan att röja min egentliga
SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVASEN JUST NU
351
uppdragsgivare, det farliga KB i Stockholm, bad en flicka för min räkning
beställa ifrågavarande publikationer från Kniznaja palata. Den stackars
flickan, som j a g först var nära att avhända bokhandelns egna tjänsteexemplar, lovade göra ett försök och jag anmodades återvända om några
dagar. Jag gjorde alltså förnyad reverens för den sköna i Vetenskapsakademiens bokhandel. Ingenting hade åtgärdats i saken och jag erhöll beskedet att
det inte skulle löna mödan för dem att beställa publikationerna från Kniznaja
palata "enär upplagan vore så begränsad att den endast räckte för bibliotekens och bokhandelns tjänstebruk". Omedelbart före min avresa från Moskva
översändes ett längre brev till Chefen för Fundamentalbiblioteket professor V. I. Sunkov, en person med vilkenjag tidigare hade korresponderat från
Stockholm och som tidigare visat oss ett visst tillmötesgående. I brevet framfördes ungefär samma önskemål som vid överläggningarna på Leninbiblioteket. Dessutom bad jag, under hänvisning till att vi sedan flera år haft
nöjet att till dem översända våra svenska nationalbiografiska publikationer,
att de i gengäld måtte skicka oss sina motsvarande bibliografiska publikationer som vi svårligen kunde umbära i vårt arbete på Kungl. biblioteket.
Erfarenheterna av förbindelser med de moskovitiska biblioteken och deras
representanter och försök att uppnå sådana förbindelser hade sålunda icke
varit särdeles gynnsamma. Till min överraskning fann jag att situationen
härvidlag var en helt annan i Leningrad, där jag på återvägen dröjde mig
kvar i fem dagar. Liksom överhuvudtaget det andliga klimatet i Leningrad
förefaller att vara mildare, syntes också möjligheterna där att på ett för våra
erfarenheter mera normalt sätt umgås med kulturella och vetenskapliga
institutioner vara större.
Vid mitt första besök på statsbiblioteket, Gosudarstvennaja ordena
trudovogo krasnogo znameni publicnaja biblioteka imeni M.E. SaltykovaScedrina (f.d. Imperatorskaja publicnaja biblioteka - Kejserliga offentliga
biblioteket, grundat 1795) kunde jag utan några särskilda formaliteter sammanträffa såväl med chefen för Otdel redkich knig (raritetsavdelningen)
Barsov som tvenne kvinnliga representanter för handskriftsavdelningen, den
ena med det svenskt klingande namnet Granström (ry: Granstrem). Jag bad
bl.a. att få se litet närmare på en gammal handskriven förteckning över
svenska handskrifter (upptagande flera hundra titlar.) men tillråddes att
vända mig till VOKS (samfundet för Sovjetunionens förbindelser med utlandet) - "Ministeriet" nämndes ej (!). Under alla förhållanden hade jag i
första hand att vända mig till bibliotekets direktion. Påföljande dag mottogs j a g utan några särskilda formaliteter av bibliotekets chef, direktör
Barasenkov. Hans behärskat vänliga attityd mot mig blev något kärvare först
då j a g framställde min begäran att få taga den åtråvärda handskriftsförteckningen i något närmare betraktande "och göra litet anteckningar ur
den". Ånyo nämndes - icke "Ministeriet" - utan VOKS... Samtalet gled över
352
STAFFAN DAHL
till mindre ömtåliga frågor och våra överläggningar fortsatte i vänskaplig
anda, i synnerhet när jag hade förmätenheten att till biblioteket som gåva
överlämna ett ex. av min avhandling, där bl.a. vissa svenska relationer till
Ryssland och Imperatorskaja publicnaja biblioteka i S:t Peterburg något
beröres. Direktören grep varsamt den framsträckta skänken och höll den
försiktigt som om det hade varit explosiv vara och började sedan att redan
i min närvaro med nyfiken min taga del av densamma. Han kom sig icke för
att sprätta upp skriften utan kikade in mellan bladen. Efter en stund tillkallades den lärde chefen för raritetssamlingen, "chefsbibliografen" 1 Barsov
som jag kvällen förut hade samtalat med. Denne gamle älskvärde man - den
förste tankspridde person jag mött i Sovjetunionen - tog nu stillsamt och
farbroderligt hand om mig. Den gamle visade sig vara väl orienterad om
Kungl. biblioteket i Stockholm och dess samlingar och föreföll uppriktigt
intresserad av att någon gång hörsamma min inbjudan att besöka oss. Han
var särskilt intresserad av vår elzeviersamling (Kungl. biblioteket anses j u
ha världens största och finaste, medan statsbiblioteket i Leningrad har den
näst största och finaste). Den gamle förde mig omkring på en högst fängslande rundvandring i det underbara biblioteket. Det är bättre sörjt för forskarna här än i Moskva, det finns nämligen inte mindre än 18 läsesalar i statsbiblioteket med platser för 2 000 besökare (Leninbiblioteket har "endast"
10 läsesalar med plats för 1 500 personer), största läsesalen kan härbärgera
350 forskare på en gång. Invid läsesalarna finnas "dolda" referensbibliotek
som sägas inrymma över 100 000 volymer. F.ö. mottager statsbiblioteket
dagligen i medeltal 4 000 besökare och effektuerar under en dag 13 000
beställningar. Samlingarna uppgår till 11 miljoner band och de anställdas
antal till 1 000. - Efter rundvandringen placerades j a g i den berömda
handskriftsavdelningen därjag sedan under resten av dagen och under hela
påföljande dag sysslade med att avskriva den nyssnämnda handskriftsförteckningen. Från alla håll visades mig under min vistelse på biblioteket,
därjag rörde mig helt fritt, det största tillmötesgående och jag lämnade med
uppriktigt saknad detta bibliotek, som föreföll att nästan ostört ha fått bevara och odla traditionerna från det gamla kejserliga bibliotekets dagar. Det
var överhuvudtaget en påfallande skillnad i atmosfär på detta bibliotek
jämfört med "uppkomlingen" i Moskva (Imperatorskaja publicnaja biblioteka var det största biblioteket i Ryssland). Leninbiblioteket gör med alla
sina på väggarna uppklistrade apeller, affischer och sina broschyrfyllda
montrar intryck av att vara mera ett mäktigt instrument i den politiska
propagandans tjänst än ett egentligt forskningsbibliotek (det fungerar ju i
princip jämväl som folkbibliotek och har dessutom en stor avdelning för
barn och ungdom). På statsbiblioteket i Leningrad märker man egentligen
ingenting av allt detta. Mycket synes vara i det närmaste oförändrat bevarat
från den förrevolutionära tiden. Den sovjetiska ikonografien har icke kunnat tränga in på allvar i dess tysta gemak. Blickarna äro liksom mera rik-
SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVÄSEN JUST NU
353
tade mot det lysande förgångarna, mot bibliotekets gamla hävdvunna västerländska traditioner och det är som om allt vore fyllt av ett stilla vemod
över att dessa traditioner icke längre kunna helt ostört få fullföljas. Den
vänlighet som mötte den besökande tjänstemannen från KB tydde på detta,
liksom den beredvillighet med vilken bibliotekens tjänstemän och samlingar
öppnade sig för mig.
Samma välvilja mötte mig vid mitt besök på Vetenskapsakademiens bibliotek i Leningrad (Sovjetiska vetenskapsakademiens huvudbibliotek med
c:a 8 miljoner band). Under vår sparsamma korrespondens med denna institution från Stockholm tycka vi oss ha märkt en viss kärvhet i tonen, våra
skriftliga förbindelser ha i varje fall aldrig präglats av någon hjärtlighet och
de ha heller icke lett till några resultat utöver den redan existerande mycket
blygsamma bytesförbindelsen. Av någon sådan attityd märktes nu inga spår.
Utan några som helst formaliteter mottogs jag nästan ögonblickligen av
bibliotekets vice chef fröken Cikmasova (chefen var för dagen icke på biblioteket). Vi hade en överläggning i "förtrolig och vänskaplig anda". Hon
mottog tacksamt, nästan med rörelse förteckningar över våra tillgängliga
bytespublikationer och antecknade på stående fot åtskilliga av våra desiderata. Jag fick nästan ett intryck av att man hade suttit och väntat på att det
någon gång skulle komma en representant för "det gamla fina Kungl. biblioteket" som hon uttryckte det och att man var uppriktigt glad över att ostörd
av censur och övervakning få överlägga med en representant för ett svenskt
bibliotek. Fröken Cikmasova förklarade "att de skulle gå från hus till hus
och tigga böcker åt oss. När det gäller Korolevskaja biblioteka vill alla så
gärna ge". - Det är anmärkningsvärt att de bytesberättigade biblioteken
(Biblioteka Akademija nauk i Leningrad, Fundamentalnaja biblioteka och
Leninbiblioteket i Moskva) icke själva förfoga över några lager av äldre litteratur och äldre nummer i actaserier för byte - i varje fall icke med utlandet. Våra önskemål om dylika saker måste av dem uppspåras och förvärvas
på ungefär samma sätt som enskilda samlare. Jag hade sålunda under mitt
uppehåll i Sovjetunionen ungefär samma möjligheter att genom inköp i
antikvariat förvärva äldre litteratur. Eller kanske rättare sagt: de ha ungefär
samma svårigheter som jag hade. D.v.s. min relativt kortvariga vistelse i
landets bokcentra gjorde mina förvärv mera slumpartade.
Överläggningarna med bibliotekens representanter i Moskva och Leningrad
kunde ju knappast bära ögonblicklig frukt men väl grundade förhoppningar
om livligare och mera givande förbindelser i framtiden mellan svenska och
sovjetiska bibliotek. Mera omedelbara och påtagliga resultat gav däremot
de ytterst värdefulla tillfällen som tack vare denna resa erbjöds att grundligt och systematiskt genomgå såväl bokhandel som antikvariat i Moskva och
Leningrad varvid mycket av värde för Kungl. biblioteket kunde förvärvas.
Bland dessa förvärv är det åtskilliga tidigare felande nummer i Kungl. bib-
354
STAFFAN DAHL
liotekets samlingar. Det var även intressant att få tillfälle att jämföra förhållandena på bokmarknaden i dessa båda litterära centra.
I sovjetisk bokhandel råder icke någon sträng boskillnad mellan rena
förlagsartiklar och antikvaria. Nya förlagsartiklar hänvisas mycket snart till
den antikvariska sektorn. Det är påfallande att någon lagring av äldre
förlagsartiklar knappast förekommer. Man kan aldrig säkert räkna med att
kunna förvärva ett givet arbete även om det utkommit blott några månader
tidigare. Sålunda fick jag under mina bokliga strövtåg i Moskva mycket ofta
söka böcker som tryckts så sent som 1952 i antikvariaten. Orsaken till detta
kuriösa förhållande är dels den glupska aptit med vilken man kastar sig över
denna måhända enda någotsånär prisbilliga "konsumtionsartikeln" i Sovjetunionen, dels det lika enkla som effektiva sätt den sovjetiske genomsnittsläsaren tillgriper för att tillfredsställa sin läshunger. Han köper en ny bok
och när han har läst den säljer han den ögonblickligen för en obetydlig
reducering av priset (12%) i ett antikvariat. På detta sätt överflyttas hastigt
även den nyutkomna litteraturen till antikvariaten och där blir trängseln
mycket stor. Detta irrationella inslag i bokhandeln gör att jakten på värdefulla böcker blir mera hasardartad än annorstädes.
Det finns f.n. sammanlagt tio antikvariat (s. k. Bukinisticeskie magaziny)
i Moskva och trängseln i dessa förhållandevis få antikvariat är vid nästan
alla tider på dagen fruktansvärd. De bokhungriga moskoviterna av alla åldrar
och professioner kanta diskarna i dubbla eller flerdubbla led. Vid ett tillfälle när jag som privilegierad storuppköpare hade intagit min plats innanför disken och börjat plocka fram det ena efter det andra lade jag märke
till en äldre man som ytterst intressant följde alla mina rörelser, tog upp och
bläddrade i varje ny bok som j a g lade ned på disken. Hans uppmärksamhet
började så småningom gå mig en smula på nerverna ochjag kände mig störd
i mitt arbete. "Är det något särskilt min herre söker? Kan jag månne stå till
tjänst med något?" (Man tog mig ofta för en expedit i affären, men så kunde
knappast vara fallet denna gång.) - "Å, jag ville bara titta litet. Jag samlar
själv på såna här saker..." Mina förhoppningar att kunna taga en oskicklig
MVD-man på bar gärning misslyckades skändligen. Dessa intresserade
åskådare utgöra en ganska stor procent av de myllrande massorna i de
moskovitiska antikvariaten. Det var ganska lustigt att iakttaga hur de stackars ständigt överlupna expediterna (för det mesta unga flickor) i sin förtvivlan
ofta tillämpade ett lika enkelt som månända typiskt ryskt sätt att minska
arbetsbördan och skydda sig mot de ständigt haglande frågorna. De svara
konsekvent: "Netu. U nas net nicego." ("Nej. Det finns inte.") Jag roade mig
någon gång med att först konstatera förefintligheten av en viss bok i hyllorna och sedan fråga en intet ont anande nej-sägerska efter den. Av någon
underlig orsak tycks kunderna hålla tillgodo med denna atavistiska affärsprincip.
Ett annat utmärkande drag för såväl den moskovitiska som den leningrad-
SOVJETISKT BOK- OCH BIBLIOTEKSVÄSEN JUST NU
355
ska bokhandel är att den är både är både centraliserad och specialiserad. Det
finns ett fåtal stora allround-bokhandlar. Utminuteringen av den nyutkomna
litteraturen är i övrigt fördelad på en rad specialbokhandlar. Sålunda finner man t.ex. särskilda b o k h a n d l a r med enbart teknisk litteratur
("Techniga"), med enbart militärteknisk litteratur ("Voenkniga"), industrilitteratur, ekonomisk litteratur etc. Det finns också givetvis särskilda boklådor som endast föra skolböcker. Till sin häpnad finner man i Moskva en
särskild butik med endast - kartor och ännu större blir häpnaden när man
erfar att där inte finns några kartor över Moskva...Några av de största
bokhandlarna och antikvariaten ha dessutom en särskild avdelning "För
författare". Det är i allmänhet en särskild avdelning "För försäljning". Den
salubjudande föres stundom in i ett inre rum där transaktionerna försiggå
bakom ett solkigt förhänge. Publikationerna från Vetenskapsakademien och
dess olika institut saluföras i två särskilda "akademiska boklådor". Den ena
av dessa har en utmärkt antikvarisk avdelning. Av särskilt intresse var det
att konstatera att några kataloger icke utgivas över de moskovitiska
antikvariatens bestånd. Något sådant är väl också omöjligt med tanke på
den livliga och hastiga omsättningen. Antikvariatstrusten i Leningrad
(Lenknigotorg, den moskovitiska heter Mosknigotorg) utger dock en årlig
tryckt katalog över vissa saker, mest ryska skönlitterära klassikerupplagor.
Samtliga antikvariat, såväl i Moskva som i Leningrad tillhandahålla emellertid på stället handskrivna kortkataloger över inneliggande lager. Med
hänsyn till dessa förhållanden kan man alltså knappast tillgodose sina behov genom korrespondens från Sverige. Enda möjligheten att genom köp
förvärva äldre ("äldre" här sålunda = litteratur tryckt 1952 och tidigare!)
sovjetisk litteratur synes sålunda vara att en sakkunnig uppköpare beredes
möjlighet att då och då på ort och ställe tillgodose våra behov.
NOT
1. Det är en imponerande biblioteksmannahierarki i de största sovjetiska
biblioteken. På statsbiblioteket i Leningrad finnas följande grader: 1) Glavnyj
bibliograf (chefsbibliograf, tillika avdelningschef), 2) Glavnyj bibliotekar
(chefsbibliotekarie), 3) Starsij bibliograf (förste bibliograf), 4) Starsij
bibliotekar (förste bibliotekarie), 5) Bibliograf, 6) Bibliotekar och slutligen
7) Pomoscnik bibliotekarja (biblioteksassistent).