Ord som ger

missionären
OKTOBER
10 | 2007
BÖNEVECKAN 3-10 NOVEMBER:
Ord som ger
hopp
| 7-27
Barnens bönevecka | 28-32
ADRA har massor på gång | 4-5
Berättelsen om en pilgrimsfärd | 6-8, 33
INBLICK
Växa tillsammans
genom att göra det rätta, leva i kärlek och troget hålla dig till din Gud
821 pastorer från vår divisions 28 länder i Nordeuropa, Östeuropa, Balkan
och mellanöstern samlades till pastorsmöte i början av september. En verklig
demonstration av mångfald och en utmaning att växa tillsammans.
av | RAINER REFSBÄCK redaktör för Missionären | [email protected]
Rainer Refsbäck
är redaktör för
Missionären och
Bibelstudium
för vuxna.
Du kan ta del av de
flesta föredragen under
pastorskonferensen
på www.ted-adventist.
org/epc/
Du kan också läsa
min dagbok från veckan
på rainerrefsback.
blogspot.com.
Pluralism och mångfald är ett kännetecken för vår tid. Inte bara ute i världen
där fenomenet ofta skapar konflikter
och problem. Gud uppmanar sitt folk i
den sista tiden till mångfald: det eviga
evangeliet ska förkunnas för jordens invånare, för alla länder och stammar och
språk och folk (Upp. 14:6). Om vi tar
de tre änglarnas budskap på orden kan
resultatet inte bli annat än mångfald i
våra församlingar och vår världsvida
troendegemenskap. Mångfald, eller
snarare den enhet som Jesus kallar oss
till i mångfalden, är en stor utmaning
för Adventistsamfundet i världen såväl
som i din lokala församling.
Har du stött på mångfalden där du befinner dig? Har du förundrats eller förfasats över att vissa idéer som du själv inte
har får hållas av andra i församlingen?
Det kan handla om musiksmak, vilken
form av kost som är att föredra. Har
alla samma idé om vad en inspirerande
gudstjänst är? Knappast. Hur ska helgedomsläran, 1844, rättfärdiggörelse av
nåd genom tro, Jesus och människans
natur i förhållande till synden eller de
144 000 i Uppenbarelseboken tolkas?
Säg den adventistlära där vi alla är 100
% på samma våglängd! Är det ett mål i
sig, förresten? Visst hade det varit enklare om alla tänkte, levde och betedde sig
likadant – som jag? Vilken slags mångfald kan vi tolerera? När blir pluralism
ett hot? Vad är enhet egentligen – är det
att tycka och tänka ”samma likadant”
(som min dotter säger), eller att trots
olikheterna leva i endräkt och respekt
för varandra?
Mångfalden är en stor utmaning, inte
minst för oss i västerlandet som blir en
allt mindre del av Adventistsamfundet i
världen där vi tror oss veta allt och ha de
mest välgrundade svaren på alla frågor.
Det är lätt att känna sig marginaliserad i
mångfalden. Det är besvärligt att nå den
enhet som Jesus längtade efter (se Joh.
17:11, 21, 22; Ef. 4:1-6, 15, 16). Och var
platsar jag i den?
Pastorskonferensen hade som övergripande tema ”Växa tillsammans” och temat mejslades fram med hjälp av de olika delarna i Mika 6:8: ”Människa, du har
fått veta vad det goda är, det enda Herren
begär av dig: att du gör det rätta, lever i
kärlek och troget håller dig till din Gud.”
Att verka för enhet kräver att vi ser
på våra olikheter med rättvisa och i sanning, kärlek och ödmjukhet (som flera
engelska biblar översätter den sista satsen i Mika 6:8). Vi bör tala öppet om våra
olikheter i livsstil, teologi och övertygelse och samtidigt öva oss att visa varandra kärlek, respekt och uppskattning. Se
var i Guds rike vi alla fyller en funktion.
För olikheterna måste finnas där – Gud
skapade oss sådana och Andens gåvor är
många – det faller sig naturligt för oss.
Men enheten har synden förstört, den
kommer inte av sig själv. Enhet kräver
ledarskap och uppsåt – vi måste ständigt
ta ansvar och initiativ till att bygga enhet. Allesammans.
Om det inte finns enhet i mångfald
och mångfald i enhet i Guds folk i den
sista tiden, hur ska vi då kunna sprida
det eviga evangeliet till alla folk, språk
och stammar? Hur kan du verka för enheten där du befinner dig? Och samtidigt värna mångfalden.
KOMMANDE NUMMER AV MISSIONÄREN
Nr
Materialdag
Skickas ut (B-post)
November 4 oktober29 oktober
December
1 november26 november
Januari 0829 november27 december
Februari 08 3 januari
1 februari
| MISSIONÄREN nr 10 2007
Viktig information till alla som skriver
Allt material för publicering måste vara hos redaktören senast på materialdagen!
Allt insänt material redigeras och publiceras även på www.adventist.se. Undantag
från detta måste meddelas redaktören när material skickas till redaktionen
(se adress till redaktören, sidan 3). Läs mer om text och bild i Missionären på vår
hemsida www.adventist.se/econtent/2951/.
S
abbaten den 11 augusti var en glädjens dag i
Karlskrona. Då döptes Kristoffer Holgersson,
Maj Gustafsson och Marianne Johansson i sjön
St. Alljungen. Dagen inleddes med bibelstudium
och gemensam lunch i kyrkan och därefter utfärd till sjön där en utomhusgudstjänst med dop
hölls. Vädret var strålande och alla var på gott
humör.
Kristoffer, 16, som kommit till församlingen
sen barnsben fattade beslutet att följa Jesus under böneveckan på Ekebyholm förra hösten.
– Där blev han så berörd att han ville bli döpt,
berättar Jan Johansson. Det var också viktigt att
det skulle ske i hemförsamlingen.
Maj, 58, kom också till församlingen som
barn då mamman Wiva Gustafsson tog med
henne och hennes syskon. Maj har på senare tid
studerat kurser på Bibelbrevskolan och kom på
nytt i kontakt med församlingen förra hösten.
– Under vintern och våren blev hon en regelbunden besökare av våra möten och gick även på
Basic-kursen i våras, en grundkurs i den kristna
tron, under vilken hon fattade beslutet att följa
Jesus och komma med i vår församling.
Marianne, 73, som är mor till pastor Jan
Johansson, har sedan sonens omvändelse i
början på 1990-talet kommit regelbundet till Adventkyrkan i Malmö och sedan flytten till Karlskrona också där. Ett beslut att få tillhöra och följa
Jesus har växt fram under denna tid. Marianne
hade även hon kontakt med kyrkan i sin ungdom.
– Vi hade även en glädjehögtid i början på
sommaren, den 30 juni, då Bertha Hernandez,
39, lät döpa sig, fortsätter pastor Jan.
Bertha kommer med sin man Constantino
och fyra barn från Colombia. De flyttade från
Skellefteå till Bergkvara i Småland för ett par
år sedan. Bertha studerade med Tommy Björn
tidigare och sedan även med Krister Pontvik.
Under senare tid växte så beslutet fram att följa
Jesus. Till makens stora glädje kunde det alltså
ske nu i en liten sjö utanför Karlskrona där hela
församlingen var samlad för denna glädjehögtid.
Missionären/
Jan Johansson,
pastor i Kalmar och Karlskrona
Foto: Irma Johansson.
Bibelstudiet får ny redaktör
I
snart 20 år har Inga-Beth Hinchliffe ansvarat
för översättning och redigering av Bibelstudium för vuxna till svenska. Bibelstudiet ges ut
varje kvartal i hela världen och finns tillgängligt
på engelska för översättning och redigering
drygt ett år innan det är dags att ta det i bruk.
Inga-Beth har samarbetat med en svensk redaktionskommitté som består av ett antal pastorer.
Nu vill Inga-Beth överlämna översättningen
av Bibelstudiet till någon annan.
– Ända sedan Inga-Beth började översätta
bibelstudierna har hon varit en förnyare, säger
Per Bolling som leder den svenska redaktionskommittén. Hon har gett dem ett modernt och
enkelt språk och hittat nya sätt att beskriva
gamla sanningar. Hon har arbetat mycket professionellt, och därför har det alltid känts tryggt att
arbeta tillsammans med henne. Och det har varit
roligt. Vi har haft ett mycket bra samarbete.
Rainer Refsbäck tog över översättningen från
och med den 1 september då han började översätta bibelstudierna för andra kvartalet 2008.
Det innebär att han kommer att sluta som pastor
i Norrköping och framöver arbeta med tidningen
Missionären och Bibelstudium för vuxna samt
även fortsätta med sin vidareutbildning på deltid.
När vårt Bibelstudium kommer i brevlådan
tänker vi inte på allt arbete som ligger bakom
det. Vi vill tacka Inga-Beth för hennes insats
under så många år. Genom hennes arbete har
många blivit välsignade. Vi önskar både IngaBeth och Rainer Guds fortsatta välsignelse i deras
tjänst för Gud.
Audrey Andersson
samfundssekreterare
Är du nyfiken på vad kommande kvartals bibelstudier handlar om (fram till 2013), ta en titt på www.
absg.adventist.org/Scope.htm.
FÖRSAMLINGSLIV
Dop i Blekinge
Nummer 10
OKTOBER 2007
Årgång 111
ISSN 0349-6996
Redaktör: Rainer Refsbäck
Skarphagsgatan 14-16,
603 80 Norrköping
missionaren@
adventist.se
011–17 38 00
Ansvarig utgivare:
Audrey Andersson audrey.
andersson@
adventist.se
Layout: Susan Bolling
SDA media
Box 10036, 800 10 Gävle
sdamedia@
adventist.se
0175–720 50
Prenumeration:
Eva-Charlotte Hermansson
Adventistsamfundet
Box 536 , 101 30 Stockholm
prenumeration@
adventist.se
08–545 297 70
08–20 48 68 (fax)
Prenumerationspris: 330 kronor
PlusGiro: 9 34–0
Utges av Sjundedags
Adventistsamfundet i Sverige
Tryckt hos:
Bergslagens Grafiska AB
Lindesberg
Kontakt: Carsten Leth
BILD PÅ FRAMSIDAN:
INGRAM PUBLISHING
SJUNDEDAGS
ASAMFUNDET
DVENTISTSVENSKA UNIONEN www.
adventist.se
Missionsföreståndare:
Bobby Sjölander
Samfundssekreterare:
Audrey Andersson
Ekonomichef:
Ronny Hermansson
Kontor:
Olof Palmes gata 25
Stockholm
08–545 297 70 (växel)
08–20 48 68 (fax)
Postadress:
Box 536, 101 30 Stockholm
Telegramadress:
Adventist, Stockholm
PlusGiro: 15 13 78–7
Bankgiro: 269-9973
FINLANDS SVENSKA
ADVENTKYRKA
www.adventkyrkan.fi
Tf föreståndare: Atte Helminen
Ekonomichef/sekr: Ben Greggas
Kontor:
Annegatan 7C 19
FI-00120 Helsingfors
00358-9-6120 3640
00358-9-6120 3633 (fax)
Bankgiro i Sverige: 5359-7951
MISSIONÄREN nr 10 2007 | ADRA
Hjälpaktionsinspiration
Grupparbeten
kring
hur ADRA
Hjälpaktion
kan göras.
50
sig humanitärt arbete, utbildning
personer kom till ADRA
eller insamlingsarbete, ska vårt
Hjälpaktionshelgen den 25fokus också vara just där – på
26 augusti. Det är första gången
människan!
på mycket länge som en hel helg
Huvudtalaren Maria Ros Jerntillägnats ADRA Hjälpaktion.
berg var en stor
Lehnart Falk,
inspiratör som
som är direktor
underströk hur
för ADRA Danviktigt det är att
mark, höll en
brinna för det
engagerande
man gör, det
predikan om
gör stor skillnad
den blinde mani arbetet.
nen som fick sin
I sin presyn tillbaka av
sentation lyfte
Jesus (Joh. 9).
hon fram flera
Han visade på
saker som hon
hur Jesus fokus
menar är unikt
hela tiden var på
för ADRA Hjälpmänniskan.
Maria Ros Jernberg är insamaktionsinsam– I allt vi
lingsutbildare.
| Foto: ADRA Sverige.
lingen:
sysslar med, vare
Foto:
ADRA
Sverige.
Några
av ungdomarna
som åkte
till Uganda
berättade
om sin
resa.
Foto:
ADRA Sverige
Studiebesök
på svenska
byggarbetsplatser
D
en 23 juli landade en grupp
på 8 ungdomar och 2 ledare från Uganda på Arlanda.
De kom tack vare ett utbytesprogram som genomförs av
ADRA Sverige tillsammans med
Svenska missionsrådet och Läkarmissionen. Syftet med utbytet
var att ungdomar från Sverige
och Uganda ska lära sig mer om kultur,
natur, utbildning och levnadsförhållanden
i utbyteslandet, liksom hur ett byggprojekt
genomförs där.
I juni 2007 hade svenska ungdomar åkt
till Uganda (se Missionären i september)
för att bygga ett par klassrum vid yrkesskolan Bugema Vocational School utanför
huvudstaden Kampala. Där arbetade de
tillsammans med ungdomarna som nu kom
till Sverige.
– Deras förundran var stor när de här
fick se trähus som hade stått i över hundra
år och som fortfarande var bebodda, berättar Siri Bjerkan Karlsson, direktor för
ADRA Sverige som tog emot dem i sitt hem
i Tryggeboda, Örebro. I Uganda skulle termiterna för länge sedan ha ätit upp husen.
Det blev också tid för äventyrsbana på
hög höjd på lägergården Ösjönäs och bastu
med bad i skogssjö. Studiebesök på svenska
byggarbetsplatser för alltifrån höghus till
| MISSIONÄREN nr 10 2007
Kanotfärd i ett regnblött Sverige.
Foto: ADRA Sverige.
Studiebesök vid ett
villabygge. Foto: ADRA Sverige.
trävillor var viktiga inslag för ungdomarna,
eftersom de är utbildade i byggnadsarbete
i Uganda. De fick prova på att själva bygga
en grund på svenskt vis. Även Tångeråsa
kyrka, en av Sveriges äldsta träkyrkor från
1300-talet, hann med ett besök.
– Ungdomarna hade svårt att tro att
kyrkan verkligen var av trä, säger Siri.
I Örebro Adventkyrka såg de en orgel
för första gången. Ledaren Daniel som spelar piano fick också möjlighet att spela på
en riktig flygel för första gången. Dorkasgruppen hade ställt fram säckar med kläder
som de kunde plocka ifrån om de behövde
kläder till sig själva eller till sina barn. En
av ugandierna frågade: ”Får man ta mer än
ett plagg?” En annan undrade: ”Kostar det
mycket pengar?” När de blivit övertygade
om att de fick ta så mycket de ville gratis
blev det julaftonsstämning. Snabbt hade de
plockat på sig minst 35 kg var (på flyget
hem fick de ta med sig 45 kg bagage).
Sista veckan tillbringades på Västeräng
under Adventistsamfundets ungdomsläger, där många nya bekantskaper gjordes.
På väg hem till Uganda passerades även
Stockholm med besök på kungliga slottet
och Skansen.
– Jag har inte ord att tacka för allt som
den här resan har gett mig. Jag tackar er,
mina föräldrar tackar er, min fru och mina
barn tackar er, sa en av ugandierna när han
ringde till Sverige efter hemkomsten.
Ett stort tack riktas till alla svenska ungdomar som deltog i besöket både i Stockholm och på Västeräng.
Missionären/
Siri Bjerkan Karlsson
hjälpaktionshöst, men den här helgen har
gett mig den inspiration som jag behöver
för att sätta igång, berättade en deltagare.
Ja, nu kan jag knappt bärga mig tills jag
kommer hem!
– Det var så roligt att få bekräftelse på
att mitt sätt att arbeta är bra, berättar en
annan. Det är viktigt att bygga relationer
till människor, vårt arbete är ju även evangelisation.
Missionären/
Hjälpaktionsansvarig/
Siri Bjerkan Karlsson, ADRA Sverige.
Mat till 87 000 översvämningsdrabbade i Bangladesh
U
nder sommaren har monsunregnen
varit ovanligt kraftiga i Sydostasien.
Flera länder har drabbats av svåra översvämningar och tiotals miljoner människor
har fått fly från sina hem för att komma
undan vattenmassorna.
Bangladesh är ett av de länder som har
drabbats allra värst. I början av augusti
stod två tredjedelar av landet under vatten. 30 miljoner människor var drabbade.
Många av dem hade blivit tvungna att fly
till högre belägna platser där vattnet inte
kunde nå dem. Andra kunde stanna kvar
i sina hus men var helt avskurna från all
kontakt med omvärlden. På många platser
gick det bara att ta sig fram med båt.
Översvämningen har gjort att hundratusentals familjer inte har tillgång till mat.
Landets myndigheter och de frivilligorganisationer som är verksamma i landet har
samarbetat för att dela ut mat till de värst
drabbade. En av de organisationerna är
ADRA Bangladesh. Myndigheterna har bett
ADRA Bangladesh att dela ut mat i två av
landets distrikt. ADRA Bangladesh arbetar
redan i det ena distriktet och har därför
god kontakt med människorna som man
har delat ut mat till.
ADRA Bangladesh kommer att dela ut
mat till 14 500 familjer (ca 87 000 människor) i distrikten Ghior och Daulatpur.
Varje familj kommer att få ett matpaket
som kommer att räcka i 7-10 dagar. De får
också vattenreningstabletter och vätskeersättning som de kan använda ifall de har
blivit uttorkade. Vattnet som täcker landet
går inte att dricka eftersom det är starkt
förorenat.
Pengarna för matutdelningen har
ADRA Bangladesh fått från ADRA Sverige
tack vare ett anslag på en miljon kronor
från Svenska missionsrådet/Sida.
ADRA Sverige
Ny utrustning
till sjukhus i
Pakistan
T
ack vare bidrag från ADRA Sverige kommer Karachi Adventist
Hospital att få två nya respiratorer
som kan hjälpa svårt sjuka patienter
att andas. Idag har sjukhuset bara
en respirator, och den är mer än
30 år gammal. Den är inte längre
tillförlitlig och det är omöjligt att få
fram reservdelar till den. Svårt sjuka
patienter som kommer till Karachi
Adventist Hospital måste därför
remitteras vidare till andra sjukhus
i staden.
Samtidigt är Karachi Adventist
Hospital känt för att erbjuda högklassig vård. Sjukhuset startades
redan 1951 och har länge varit ett av
de ledande sjukhusen i staden. Den
goda vården som sjukhuset erbjuder
har bidragit till att göra Adventistsamfundet känt. Om sjukhuset ska
kunna behålla sin ställning som ett
ledande sjukhus måste det få nya
respiratorer.
ADRA Sverige har gett Karachi
Adventist Hospital ett bidrag på
42 500 dollar (ca 294 000 kronor)
till inköp av två respiratorer. Pengarna kommer från medel som har
samlats in i Hjälpaktionen. ADRA
Sverige har tidigare gett bidrag till
renoveringen av en av sjukhusets
vårdavdelningar.
De nya respiratorerna kommer
att rädda livet på många av de svårt
sjuka patienter som kommer till
Adventistsamfundets sjukhus för att
få vård.
ADRA Sverige
I många städer är vattnet midjedjupt.
Foto: ADRA Bangladesh
Trots att marknaden
har översvämmats
försöker handlarna
att hålla igång sin
verksamhet.
Foto: ADRA Bangladesh
De som har drabbats av översvämningen är
ofta helt beroende av hjälp utifrån. Så allt de kan göra
är att vänta. Foto: ADRA Bangladesh
MISSIONÄREN nr 10 2007 | ADRA
• ADRA:s kristna värdegrund.
• Alla insamlare arbetar frivilligt.
• Att endast 10 % av insamlade medel
går till omkostnader/administration.
• Vi har samlat in pengar i 87 år (längst
av alla!) genom att knacka dörr. Många
organisationer tar efter oss idag.
• Adventistsamfundets otroliga nätverk
över hela världen.
Hon ledde också grupparbeten om insamlingsmetoder. Flera insamlare fick möjlighet att dela med sig av sina erfarenheter.
– Det är alltid en kamp att börja en
GOD JORD
FRÅN SINAI TILL GOLGOTA | del 3
Revolutionen vid Golgota är bättre därför att den är bäst.
Den är Guds yttersta gåva till oss.
Berättelsen
om en
pilgrimsfärd
av | ALDEN THOMPSON | lärare i bibliska studier |
Illustrationer: Rainer Refsbäck
S
om kristna som tar hela Bibeln
på allvar har vi inte alltid känt
att det är lätt att förena vad som
tycks vara en skarp kontrast mellan Gud
i Gamla testamentet och Gud i det Nya.
Även om bilden ofta har överdrivits, så
framstår ändå Sinais Gud som ganska
förbjudande om man jämför den nära
Guden som uppenbaras i Jesus Kristus.
Ellen Whites skrifter ställer oss också inför en slående lik kontrast, som kan
vara minst lika förvirrande. På ena sidan
står den ”uppmuntrande” Guden i böcker som Vägen till Kristus och Vändpunkten och på den andra en ”motverkande”
Gud som i Vägledning för församlingen.
Som fjärde generationens adventist
lärde jag mig tidigt i livet att uppskatta
Ellen Whites skrifter, men min egen reaktion var ofta blandad. Hennes skrifter om Jesus liv fann jag otroligt berikande, men Vägledning för församlingen
blev en kamp. Varje gång jag öppnade
en bok, lyckades jag finna en ursäkt
att lägga min energi på något annat.
Det var besvärligt, eftersom jag visste
att alla ”goda” adventister någon gång
läste Vägledning… Under lång tid fann
jag inga svar, men jag höll fast vid tron
medan jag fortsatte att bli välsignad och
förvirrad över vad Gud hade gett oss genom Ellen White.
| MISSIONÄREN nr 10 2007
Men så började ljuset att lysa. Varifrån? Från Bibeln, Ellen White och från
Skottland. En ganska lustig blandning,
jag vet, men den fungerade. Så här gick
det till.
Som nordamerikanska adventister
hade min fru och jag aldrig konfronterats av en kultur där traditionen är högt
värderad. Amerikaner är mer rörliga.
Om vi får problem, så tar vi itu med dem.
Inga heliga kor kan hindra oss. Pionjärerna som bröt ny mark västerut mötte
utmaningar som övervann traditionens
hävd. Samfundets verksamhet återspeglar ett liknande mönster: Behöver vi en
församlingsskola? Ok, då bygger vi en.
När vi evangeliserar så predikar vi sanningen och förväntar oss ett avgörande.
Nu. Hinder, vad är det för något? Bort
med traditioner! Det är typiskt amerikanskt. Men i Skottland lärde vi oss ett
och annat om tradition.
Att gå och handla mat är ett bra exempel på det. Amerikaner vill helst
veckohandla i storförpackningar, medan
skottarna helst handlar lite grand varje
dag. När vi ville köpa en hel fruktkartong med äpplen, skakade den skottiske
affärsinnehavaren bara på huvudet. Och
när vi till slut hittade en handlare som
var villig att sälja storpack, undrade de
andra kunderna om vi drev hotell. Åt-
skilliga sådana erfarenheter hjälpte oss
att förstå oss på tradition och dess inflytande på hur församlingen fungerar.
Vi hade lämnat ett bekvämt adventistgetto bakom oss i Amerika med
6 000 adventister i ett samhälle med
40 000 invånare där aldrig någon frågar: ”sjundedags… vaddå?” Som kontrast fanns det då inte mer än 400 adventister bland Skottlands 6 miljoner
invånare – alla frågar: ”sjundedags…
vaddå?” Vi älskade landet och människorna där, men traditionens makt gjorde det mycket svårt för oss att dela med
oss av vår tro.
Så när jag påbörjade mina doktorandstudier blev den skottiska omgivningen en unik miljö att ägna långa
dagar åt att studera Gamla testamentet
och föra en intensiv dialog mellan bibelordet och mitt adventistiska arv. Resultatet blev att en spännande ny värld
öppnade sig för mina ögon.
För det första lärde jag mig att läsa
Gamla testamentet. Jag menar att jag
faktiskt hörde Gamla testamentet själv
föra sin talan istället för onkel Arthur
och hans Levande berättelser! Jag blev
överraskad över insikten att Jefta faktiskt offrade sin dotter, att Esters uppfattning om god moral var en helt annan än min och att Elisha faktiskt hade
Jag hade troligen
struntat i Bibeln
För det andra insåg jag att Ellen White
var mycket kreativ när hon tolkade Gamla testamentet. När jag jämförde hennes
tolkningar i Patriarker och profeter med
Bibeln, upplevde jag att de var mycket
lättare att förstå än Gamla testamentets berättelser. Ta till exempel Bibelns
berättelse om Israels uppror och Gud
som sänder ormar för att straffa folket
(4 Mos. 21:6). Men när Ellen White återger samma berättelse, då har Israel vänt
Gud ryggen och därför har de inte något
skydd mot ormarna som redan fanns där
(se Patriarchs and Prophets, sidan 429).
Jag gillade vad Ellen White hade gjort,
men när jag tänkte efter kom jag fram
till att jag antagligen hade struntat i Bibeln och istället föredragit Patriarker
och profeter. Även när jag läst Bibeln så
har jag hört Patriarker och profeter (och
onkel Arthur) istället för Bibeln själv. Jag
behövde lära mig att höra dem båda två.
För det tredje har Ellen White hjälpt
White lade märke till att Bibelns författare ”avsevärt skilt sig från varandra”
även i sin ”andlig utrustning” (Den stora
striden, sidan 7). Ja, det är helt möjligt
att även en inspirerad författare ännu
inte har uppfattat förlåtelsens fullständiga betydelse. Utan stödet hos Ellen
White hade jag nog inte vågat vara så
frimodig att påstå något sådant.
För det fjärde upptäckte jag att två
bibliska författare kunde berätta samma historia men tolka dem ganska olika.
Enligt 2 Sam. 24:1, när David gav order
om sin illavarslande folkräkning, är det
Gud som bär ansvaret. Men en annan
och senare inspirerad författare lade det
fulla ansvaret på Satan (1 Krön. 21:1).
Här fanns den bibliska bekräftelsen på
hur inspirerad tolkning fungerar, vilket
jag redan hade upptäckt i Ellen Whites
skrifter.
För det femte behövde jag lära mig
att bli mer öppen för andra som använder andra tolkningsmetoder för att förstå Bibeln. ”Läs sammanhanget!” hade
drillats in i mig av mina lärare, men
de nytestamentliga författarna tycktes
ständigt bryta mot den regeln när de citerade Gamla testamentet (se t.ex. Matt.
2:15 och Hosea 11:1 eller Heb. 11:27 och
2 Mos. 2:14). De använde sig ofta av den
judiska metoden att läsa in sentida händelser i tidigare texter.
För det sjätte kunde jag till slut medge att kontrasten som hade förbryllat
sorer uppmanade mig att gå på en föreläsning som han skulle hålla för teologistudenterna. Eftersom jag var så upptagen av ondskans problem, väckte hans
titel mitt intresse: ”Jahves demoniska
beståndsdel”.
Eftersom han utgick ifrån evolutionära antaganden, menade professorn
att då Satan sällan nämns i Gamla testamentet, måste både gott och ont komma
direkt ur Guds hand. För att illustrera
citerade han en rad ”demoniska” ingripanden av Gud i Gamla testamentet:
”Förgöraren” i Egypten, Ussas ”elektriska” ark och andra (se 2 Mos. 12:23, 29;
2 Sam. 6:6-9; 2 Mos. 4:24; Hes. 20:25,
26). Hans slutsats: Gamla testamentets
Gud var en kombination av en ökendemon och en god gudom.
Föreläsningen gladde inte någon av
de präststuderande studenterna, men
den gjorde något för mig. Jag var inte
alls intresserad av hans evolutionära
antaganden, men hans iakttagelser av
hur ovanlig Satan är i Gamla testamentet väckte min nyfikenhet. Berättelsen
om den stora striden föll på plats för mig
på ett sådant sätt att jag blev frestad att
predika en god adventistpredikan för de
nedstämda präststudenterna. Om jag
hade fallit för frestelsen hade min predikan gått så här ungefär:
Ondskans problem hade sina rötter i
himlen där Ljusets ängel gjorde uppror
Den skottiska omgivningen
blev en unik miljö att ägna långa
dagar åt att studera Gamla
testamentet och föra en intensiv
dialog mellan bibelordet
och mitt adventistiska arv.
mig att förstå några av de skarpa kontrasterna mellan Bibelns författare. Hur
kunde psalmisterna vara inspirerade
och ändå be om så fruktansvärda straff
över sina fiender? (se t.ex. Ps. 69:22-30;
137:7-9). Det är ganska långt ifrån Jesus
bön på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet
inte vad de gör” (Luk. 23:34). Men Ellen
mig hos Ellen White helt igenom är biblisk. Om vi låter Bibeln själv tala till oss,
så går det inte att ta miste på kontrasten
mellan Sinai och Golgota.
Alla dessa enskilda sidor var en nödvändig förberedelse inför den dag då
alla pusselbitarna skulle falla på plats.
Den dagen kom när en av mina profes-
mot Guds lag och menade att den var
godtycklig. Men Gud menade att kärlek
som är vald och given i frihet är livets
lag. Det finns ingen annan möjlighet,
för själviskhet leder naturligt till döden.
Upprorsmakaren var helt klart ett hot
mot hela universum, men att förgöra
honom omgående skulle bara bekräfta
MISSIONÄREN nr 10 2007 | GOD JORD
gett Naaman tillåtelse att gå in i hedniska tempel tillsammans med sin kung (se
Dom. 11:31, 39; Ester 2:14-17; 2 Kung.
5:15-19). Jag började också fundera över
hur vi tillämpar gudagivna lagar som
förutsätter slaveri, bigami och blodshämnd (2 Mos. 21:1-11; 4 Mos. 35:1621). En 2000-tals Gud hade avskaffat
sådana lagar omgående.
GOD JORD
hans anklagelser. Själva kärnan i Guds
lag krävde att Satan fick tid att utveckla
ett ”styre” baserat på själviskhet. Vår
värld blev den främsta scenen för Satans
försök att skapa ett själviskt styre samtidigt som Gud har försökt att återskapa
kärlekens. Inte förrän universum klart
förstår att själviskhet förstör, kan Gud
förgöra själviskheten.
Denna kosmiska kamp mellan gott
och ont ger oss en tolkningsnyckel för
Bibelns berättelser.
När Adam och Eva valde själviskhet
öppnade de bedrövelsens dammluckor.
1 Mos. 3-11 beskriver de tragiska följderna av Satans framgångar och där det
ena upproret efter det andra undergräver sanningens och kärlekens grund.
När Abraham kommer upp på scenen
har sanningen om Gud nästan dött ut.
Abraham själv höll sig med halvsanningar och tog sig en andra hustru utan
synliga tecken på dåligt samvete (1 Mos.
12:10-20; 16:1-7). Även hans egen familj
tillbad andra gudar (Jos. 24:2). Hur
kunde Gud tillåta sådant avfall? Därför
att Satan och själviskheten måste få prövas.
En djärv plan
Men med Abraham hade Gud påbörjat
en djärv plan för att vinna tillbaka sin
värld. Hur långt kan han komma med
Abraham? Inte så långt till att börja med,
för Abraham måste få välja att följa med.
Gud kan inte tvinga, för det skulle strida
mot kärlekens lag. (Det var precis här
som vår upplevelse i Skottland visade sig
vara till hjälp för mig, för jag hade börjat
förstå att djupt rotade traditioner och
vanor inte ändras så lätt. Inte ens Gud
kan ändra människor på ett ögonblick,
för det skulle strida mot hans lag).
När vi följer berättelsen från Abraham till Mose ser vi hur små lågor av sanning flammar upp för att sedan nästan
dö ut. Men så kommer vi till Röda havet
(eller Sävhavet) och Sinai. Med kraftfulla, vågade slag krossar Gud Egyptens
gudar, varnar gudarna i Kaanan och
vinner ett motsträvigt folks hjärtan. När
Sinai berg dånade och skakade var Israel skrämda från vettet men imponerade.
Det här var en Gud som de kunde lita på,
En som hade öppnat en väg genom havet
och flyttat på berg.
Och var fanns Satan någonstans? Alldeles där, helt säkert, men av en mycket
god anledning nämns han inte i den
bibliska berättelsen. Satan nämns vid
namn endast i tre gammaltestamentliga
sammanhang, varav alla finns i böcker
| MISSIONÄREN nr 10 2007
Det här var en Gud
som de kunde lita på,
En som hade öppnat
en väg genom havet
och flyttat på berg.
som antingen var skrivna eller togs med
i Bibeln mot slutet av Gamla testamentets tid: 1 Krön. 21:1; Job 1:6-12; 2:1-7;
Sak. 3:1, 2.
Job, som spelar en viktig roll i adventisternas ”storastridentema” och vanligen tillskrivs Mose i judisk tradition,
togs inte med i den bibliska kanon förrän i den tredje delen av den hebreiska
Bibeln, i vad som kallas Skrifterna.
Israel hade just kommit ut ur Egypten där folket hade tillbett en rad gudar,
goda och onda. Polyteismen var därför
ett verkligt hot mot Israel. Det hade varit alltför enkelt för dem att tillbe Satan
som en gud, ondskans gud. För att undvika risken valde Gud att ta på sig fullt
ansvar även för det onda. Den större
bilden av striden mellan gott och ont
kunde vänta.
Eftersom vår Bibeln först skrevs för
Israel, är dess första mål att möta Isra-
els behov. Om Gud hade återgett berättelsen för oss istället för dem, skulle de
inte ha förstått. Så därför säger de fem
moseböckerna och större delen av Gamla testamentet att allt kommer direkt
från Guds hand: ormen i 1 Mos. 3:1 är
helt enkelt bara det listigaste av alla djur
”som Herren Gud hade gjort”; även i Jobs
bok begränsas Satans framträdande.
Gud säger till honom: ”Du uppeggade
mig mot honom [Job], och han störtades i
fördärvet utan orsak” (Job 2:3). Job själv
lägger aldrig märke till Satans närvaro.
Vad honom angår är det Gud som plågar
honom (se Job 16:7-14).
Ett annat resultat av Israels många
år i slaveri är utvecklingen av traditioner som vi finner svåra: slaveri, polygami och blodshämnd. Men om Gud skulle
vinna dessa människors förtroende,
behövde en del traditioner ställas under
tillfällig kontroll istället för att avskaffas
omedelbart (se Patriarchs and Prophets,
sidan 515). Gud kommer inte att driva
på sitt folk snabbare än de kan följa.
Av den anledningen möter vi en viktig fråga: På vilka grunder bedömer vi
vissa traditioner i Gamla testamentet
som ”besvärliga”, kanske även felaktiga? Är det inte i ljuset av korset? Polygami är inte någonstans fördömt i Gamla
testamentet och ingenstans i hela Bibeln fördöms slaveri. Men som kristna
bedömer vi ändå sådana företeelser som
brott mot Guds lag. Sådana slutsatser är
endast möjliga när vi med Andens ledning tänker på Kristus kors. Korset är
överlägset, men vår förståelse för det
kan alltid fördjupas.
Men av egen erfarenhet vet jag att vi
som adventister har svårt att erkänna
det. Jag tror vi behöver övervinna vår
blyghet och medge att Guds uppenbarelse i Jesus Kristus är den klaraste uppenbarelsen av Gud. Vår tillgivenhet till
Sinai är förståelig. Men om Nya testamentet klart kan se Golgata som bättre
än Sinai (Heb. 12:18-24), då kan vi det
också.
Det där ordet bättre kan få oss att
snava, dock. För två betoningar är möjliga: bättre i kontrast till sämre, eller
bättre i jämförelse med bra. Till exempel, när någon i familjen är sjuk tänker
vi automatiskt i termer av ”bättre eller
sämre”. Men när vi byter ut en välanvänd Bibel mot en ny och ”bättre”, tänker vi alla i termer av ”bra, bättre, bäst”,
för den gamla Bibeln har tjänat oss bra,
inte dåligt.
Forsättning på sidan 35
missionären
BÖNEVECKAN 2007
3–10 NOVEMBER
Ord som
ger hopp
MISSIONÄREN nr 10 2007 | Ord som ger hopp
Ett budskap från ledarna i Generalkonferensen
I september 2006 ringde jag till en vän i
Manado, Indonesien, som hade förlorat sin
kära hustru i cancer. En ganska lång stund
på telefonen användes till att utbyta ord
av sorg och beklaganden över förlusten av
denna kärleksfulla kristna kvinna. Medan
jag lyssnade på orden från min vän som
hade fått sitt liv krossat genom sin hustrus
död, kom jag att tänka på de hoppfulla ord
som vår Herre Jesus Kristus uttalade, ”Låt
inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på
mig. I min Faders hus finns många rum. Om
det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att
jag går bort för att bereda plats åt er? Och
om jag än går och bereder plats åt er, skall
jag komma tillbaka och ta er till mig, för att
ni skall vara där jag är” (Joh. 14:1-3, FB).
Vår himmelske Far är väl medveten
om alla svårigheter och utmaningar som
möter oss i denna syndfulla värld som vi
lever i. Det gör Gud ledsen att se sina barn
gå genom smärta av olika slag. Gud har
en plan för att göra slut på allt detta. Han
säger ”Se, jag gör allting nytt” (Upp. 21:5).
Han förbereder ett bättre hem för oss.
Under vår väntetid på jorden, bjuder
vår Far oss att förtrösta på honom. Våra
hjärtan kan lätt bli oroliga. Ibland oroas vi
över att vår Herre Jesus tycks dröja. Hans
råd till oss är: ”Känn ingen oro”.
Vi har inget annat hopp än hoppet att
Jesus ska komma tillbaka. Det är det underbara hopp på vilket vi hänger upp vår
förväntan om befrielse från lidande och
smärta orsakade av synden och djävulen.
Paulus utbrister och säger att, ”Det inget
öga har sett, och inget öra har hört, det ingen människa har kunnat föreställa sig, det
har Gud berett åt dem som älskar honom.”
(1 Kor. 2:9, NLB).
När jag tänker på en plats där det
”inte längre finns någon sorg eller gråt eller
plåga” (Upp. 21:4, NLB), så blir jag alldeles överväldigad av glädje. Det känns tillräckligt bra på jorden när man kan vara
tillsammans en helg eller en sommarsemester med människor som man älskar.
Men tänk er 1000 år tillsammans med Jesus och människor vi älskar! ”Lyckliga är
de som tillhör Gud och som får vara med om
den första uppståndelsen. Den andra döden
kan inte skada dem, utan de ska vara präster som tjänar Gud och Kristus, den utlovade
kungen, och ska regera med honom i 1 000
år” (Upp. 20:6, NLB). Och det blir längre
än tusen år; det blir en hel evighet!
Varför skulle jag, eller varför skulle
någon, vilja gå miste om en sådan hoppfylld inbjudan? Skulle det vara en längtan
efter något fast här på jorden? En längtan
efter rikedomar här på jorden? Möjligen
en längtan efter status på jorden? ”Världen
lockar ju ständigt med att vi ska tillfredsställa våra fysiska begär, att vi ska kräva
att få allt vi ser, och att vi ska skryta över oss
själva och det vi har. Men sådant kommer
inte från Fadern, utan från världen. Och den
här världen ska gå under med alla sina frestelser. Men den som gör Guds vilja ska leva
för evigt” (1 Joh. 2:16, 17, NLB). Jag hoppas att svaret är att ingenting kan hindra
någon av oss från att få vara med om att
det välsignade hoppet förverkligas, hoppet om att vara förenade med våra nära
och kära och bo tillsammans i all evighet
med Gud.
Pardon Mwansa
är vice ordförande
för Sjundedags
Adventistsamfundets generalkonferens i Silver
Spring, Maryland.
Böneveckans artiklar är översatta av Elsie Stone.
Böneveckans artiklar på engelska finns på Adventist Review: www.adventistreview.org.
Extramaterial till barnens bönevecka finns på www.ung.adventist.se.
Bibelcitaten är hämtade ifrån:
Där inget annat anges: Bibel 2000. Copyright © 2000 Svenska Bibelsällskapet.
NLB: Nya Levande Bibeln ® International Bible Society. Copyright © 2003. All rights reserved worldwide.
FB: Svenska Folkbibeln. Copyright © 1996, 1998, Stiftelsen Svenska Folkbibeln och Stiftelsen Biblicum.
10 | MISSIONÄREN nr 10 2007
FÖRSTA SABBATEN
Känn ingen oro
Hemligheten till frid
dessa tider
Uppmaningar som är ämnade för vårt
välbefinnande är mycket värdefulla för
hur framtiden ska gestalta sig för oss.
Uppmaningar förutsätter att det finns
faror som behöver undvikas och värden
som man kan omfatta och ta till sig.
Uppmaningar förutsätter också
att vi är skapade med fri vilja. Uppmaningen vill motivera oss till att göra de
rätta valen, att välja det goda och undvika det onda. En uppmaning i rätt tid,
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 11
av | JAN PAUSEN |
Hopp och uppmaning
vårt andliga liv. Man kan faktiskt säga
att Bibeln till stor del utgör en samling
uppmanande ord som praktiskt har att
göra med alla aspekter av våra liv. De
kan forma vår karaktär och skapa de
gränser vi behöver för att kunna ha ett
riktigt gott samspel med andra och med
vår Herre Jesus Kristus. De bidrar på ett
mycket speciellt sätt till att bestämma
Generalkonferensens ledare | Illustration: Dennis Baylogh
O
rd är som
kapslar
fulla av
mening.
De är till väldigt god
hjälp när vi försöker
dela med oss till andra
det som ingen annan än
vi själva har tillgång till,
nämligen våra tankar. De
kommer också åtföljda av
känslor och sinnesrörelser. Ord kan uppmuntra,
berika, men även såra andra beroende på hur vi använder dem. Det ord som
sårar är inte ett sant ord
utan en falsk bild av vad
Gud hade för avsikt med
våra ord. I en syndig värld,
fyller hoppfulla ord våra liv
med mening och känslor av
glädje. Jesus kände till den
fallna mänsklighetens hopplösa situation, och därför kom
han med ord av hopp, som vi
verkligen behövde. I Joh. 14:1-3 finner
vi ett knippe sådana ord som kommer
från vår Frälsares läppar. Hans ord om
hopp börjar med en uppmaning: ”Känn
ingen oro” (Joh. 14:1).
FÖRSTA SABBATEN
om den tas emot, kan göra våra liv mer
vilsamma. Så Jesus uppmanade sina
lärjungar vid rätt tidpunkt för att vägleda dem och hjälpa dem att förstå det
kristna livets innebörd. Det var rätt tidpunkt med tanke på att han förutsåg att
de kunde uppleva hans bortgång som
en hotfull situation. Uppmaningar är av
naturen förutseende eller föregripande.
Uppmaningar grundar sig på förmågan
hos den som ger uppmaningen, att kunna förutse faror och ge rätt råd för att
undvika dem.
Jesus visste mycket väl vad hans lärjungar och hans framtida efterföljare
skulle komma att möta i världen. Hans
tillfångatagande och död skulle bli
en svår tid för dem. Att leva utan
hans närvaro kunde hota deras tro på honom. Men hans
uppmaning är riktad till oss
alla för vi lever också i
vår frånvarande Herres närvaro i en värld
full av osäkerhet
och förvirring som
hela tiden utmanar vår överlåtelse till honom. Vad
världen erbjuder
oss är problem,
ångest: ”I världen
får ni lida” (Joh.
16:33). Detta vet
vi av egen erfarenhet och genom att
observera mänskligt
liv på den här planeten.
Världen kan inte erbjuda
oss något annat än problem. ”Världen” som vår käre
Frälsare beskriver är den värld
som tillhör den fallna mänskligheten i uppror mot honom och hans Far.
Hans folk existerar mitt i denna värld.
Men de lever i ett konstant tillstånd
av förväntan, i väntan på att den uppståndne och förhärligade Frälsarens
närvaro ska bryta in på den mänskliga
historiens arena.
Hoppet – frihet från problem
Jesus uppmaning har ett pedagogiskt
syfte. Den vill lära hans efterföljare
hur man ska leva från den stund han
går bort till den stund då han kommer
tillbaka. Därför måste vi lyssna noga på
hans ord om hopp som uttrycks i form av
en uppmaning.
”Låt inte era hjärtan oroas” (FB). Jesus visar intresse för vårt känslomässiga
välbefinnande. Våra känslor är viktiga
för honom därför att skapelsen har gjort
dem till en del av vår mångskiftande och
underbara varelse. Det är sant att de har
blivit fördärvade av synden och därför
har de en tendens att styra den mänskliga naturen så till den grad att människor ofta handlar totalt irrationellt. Men
när Jesus säger ”Låt inte…” förutsätter
det att vi kan
kontrollera
våra känslor. I textsammanhanget blir
det tydligt att denna kontroll är möjlig
genom de hoppingivande ord som han
har delat med oss genom sin död, himmelsfärd och snara återkomst.
Våra hjärtan kunde mycket väl oroas
i en orolig värld, men Jesus säger att det
inte behöver vara så. I det här sammanhanget betyder ”att oroas” att vara upprörd, att vara orolig och rastlös. Jesus
Hoppet har sin grund i Jesus frälsande död.
12 | MISSIONÄREN nr 10 2007
placerar detta möjliga känslomässiga
tillstånd i det mänskliga hjärtat. I Guds
Ord är hjärtat den innersta kärnan av
vårt väsende, det ställe där vi reflekterar,
analyserar och fattar beslut. Det är centrum för vår personlighet. Om det centret befinner sig i oordning så kommer vi
att få oordning och förvirring i våra liv.
Resultatet kommer att bli ett desorienterat liv, på drift, utan fasta punkter och
ett slutmål. Denna uppmaning riktar sig
till ett allvarligt mänskligt tillstånd som
måste undvikas av dem som har funnit
sina livs fokus i Kristus.
Verbet ”att oroas” syftar till att beskriva resultatet av en handling eller
ett inflytande från en extern kraft
på ett speciellt objekt. Exempelvis, när vatten sätts i rörelse
av någon extern kraft (Joh.
5:7). Jesus säger till oss att
vi inte ska låta de externa
förhållandena i livet i denna
värld som är så full av synd
och uppror, bestämma hur vi
ska leva. Mitt i alla förvirring, rastlöshet och oro
ska vi förbli förankrade i
hoppets ord från Kristus.
Då får vi äkta frid.
Fastän vi får gå igenom besvärligheter i
den här världen, ska
vi ”ha frid” i Kristus
(Joh. 16:33). Han är
den enda källan till
frid. I Bibeln är ”fred”
mycket mer är bara
avsaknaden av krig. Det
beskriver ett liv som fungerar så som Gud hade tänkt
sig att det skulle fungera. Det
betyder att vår varelse är helt och
fullt förenad eller återförenad till en
odelbar enhet med Gud genom Kristus.
Jesus har ordnat upp bitarna av våra liv,
helat oss och gjort oss hela! Vi är i harmoni med honom och med våra medmänniskor. Därför kan han också se på
oss och uppmana oss och säga: ”Låt inte
era hjärtan oroas av det ni ser och kanske även får uppleva i den här världen.
Förbli förenade med Gud genom mig; låt
er inte förvirras eller vilseledas för i mig
har ni funnit en underbar framtid, ett
fantastiskt hopp”.
Hoppet har sin grund i Jesus frälsande
död. Faktum är att hans uppmanande
ord som vi har läst, är meningsfulla
bara så långt som de är förenade med
Kristus offerdöd för oss. På frågan
”Varför ska jag inte känna oro?” ger
inte Jesus något psykologiskt svar som
”Därför att det inte är bra för din mentala hälsa”, även om ett sådant svar
också kunde vara bra. Han går djupare än så och säger: ”Därför att jag
har oroat mig för dig.” Och det har han
verkligen!
När han såg fram emot korsets dramatiska upplevelse, sa Jesus till sina lärjungar: ”Nu är min själ fylld av oro. Skall
jag be: Fader, rädda mig undan denna
stund? Nej, det är just för denna stund jag
har kommit. Fader, förhärliga ditt namn”
(Joh. 12:27, 28). Underbara kärlek! Han
som uppmanar oss och säger: ”Känn ingen oro”, sa till lärjungarna: ”Min själ är
fylld av oro.” Han tog på sig det som var
vårt så att vi skulle slippa. Han tog på sig
vår rastlöshet, våra ängsliga sinnen, vår
inre oro som orsakas av vår känsla av separation från honom, och upplevde det
till fullo i en verklig och total separation
från sin Fader. Han hade verkligen orsak
att vara orolig i sitt hjärta. På korset skilde han sig frivilligt från sin Far.
Nu ser han på lärjungarna och säger till dem: ”Att jag försvinner innebär
inte någon verklig separation för vi har
förenats med varandra med kärlekens
band som inte kan brista. Denna separation är inte som den jag kommer att
uppleva på korset. Så, låt därför inte
era hjärtan oroas; låt istället mitt hjärta
oroas för er.” Det är på grund av hans
offer som vi kan njuta av ett liv i ro och
frid i honom, ett liv i förening med Gud
genom Jesus .
Ordet om hopp, uttryckt som en
uppmaning, bygger inte bara på Jesus offerdöd, utan också på löftet om
att Anden skulle komma efter att Frälsaren hade gått bort. På sätt och vis
var Jesus bortgång inte någon verklig
frånvaro eller separation från oss. Vår
frånvarande Herre fortsätter att vara
en närvarande Herre i varje troendes
liv och i församlingens liv. Han övergav
inte sin församling, utan valde att bo i
den genom Anden. Anden är ”en annan
Hjälpare” som vi har fått som representerar honom (Joh. 14:16). När Anden
kommer till oss kommer Jesus själv till
oss: ”Jag skall inte lämna er ensamma,
jag skall komma till er” (v. 18). Genom
honom fortsätter Jesus att uppmana och
vägleda sin församling (v. 26). ”Det är
Anden som förverkligar det som har utverkats av världens Återlösare” (Ellen G.
White, Vändpunkten, sidan 673). Genom
århundradena av kristen historia har
Kristus representerat oss inför sin Fader
som vår överstpräst, samtidigt som han
också gjort sin närvaro fullt verklig i församlingen genom Andens mystiska och
effektiva verk. Därför, ”låt inte era hjärtan oroas.” Han är fortfarande med oss
och kommer att vara med oss ”alla dagar
till tidens slut” (Matt. 28:20).
Slutligen är ordet om hopp, uttryckt
i en uppmaning, grundad på det faktum
att separationen kommer att upphöra.
Denna uppmaning får sin näring i det
kristna hoppets bördiga jord. Utan detta hopp blir uppmaningen tom på meningsfullt innehåll och kan även vara
bärare av det dödliga giftet lagiskhet.
Med andra ord, bekräftar adventhoppet det meningsfulla i Jesus uppmaning
till oss. Den fysiska separationen mellan
oss och vår Herre har jordiska begränsningar. När någon har problem så är det
meningslöst att uppmana den människan att inte oroa sig om det inte finns
ett löfte om att orsaken till oron en gång
skall försvinna och att det finns kraft
att ta sig igenom det. Detta kommer att
hända i det ögonblick när vårt kristna
hopp förverkligas i vår Frälsares och
Herres underbara återkomst. Vårt hopp
har en direkt inverkan på kvaliteten på
det liv vi lever nu, ”medan vi väntar på
det saliga hoppet, att vår store Gud och
Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i
härlighet” (Tit. 2:13, FB).
Låt oss fortsätta vårt gemensamma
hopps resa utan oro i våra hjärtan, genom att vila i Kristus.
Jan Paulsen är ledare för det världsvida
Sjundedags Adventistsamfundet.
.
för
eftertanke
OCH
samtAL:
1
Jesus ord ”Låt inte
era hjärtan oroas”
föreslår att vi har
en roll att spela i
att uppfylla
dessa ord.
Vilken roll
är det?
2
Pastor Paulsen
pekar på att Jesus
”oroades” så att vi
ska slippa ”oroas”.
Vad menar han
med det?
3
På vilka sätt går
Jesus ord ”Låt inte
era hjärtan oroas”
längre än
enbart en
psykologisk
uppmaning?
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 13
FÖRSTA SABBATEN
Grunden till hoppets ord
SÖNDAG
Tro på Gud,
och tro på mig
Jesus vill ta oss högre upp
L
ärjungarna visste att Jesus skulle lämna dem och det framkallade troligen känslor av osäkerhet
och rädsla hos dem. De kunde
inte se framåt ens inom den närmaste
framtiden. De var som den afrikanska
impalaantilopen, som kan hoppa högre än tre meter och längre än 10 meter, men som ändå
kan hållas inhägnad bakom en mur
som är 1 meter hög,
därför att den hoppar inte om den inte
kan se var den kommer att landa. Jesus
försökte ta sina lärjungar till högre höjder i sin verksamhet
och i sina relationer,
men de var höjdrädda. Bara en förtröstan på Jesus kunde
övervinna den rädsla och oro som höll
dem tillbaka.
sammanhang är typiskt nog en blandning av tillförsikt och tro.
Lita på Jesus
Gamla Testamentet är fullt av porträtt
som visar på förtröstan på Gud och påminnelser om att lita på Gud. Den vise
mannen råder oss: ”Förtrösta på Herren
av hela ditt hjärta och
lita inte till ditt eget
förstånd. Tänk på honom var du än går, så
skall han jämna vägen
för dig” (Ords. 3:5,
6). David säger: ”När
jag är rädd förtröstar jag på dig” (Ps.
56:4). Och i Jes. 26:3
står det att Gud kommer att bevara oss i
fullständig frid om vi
förtröstar på honom.
Gud har visat sig vara
värd vår förtröstan.
På grund av sin enhet
med Fadern så säger
Jesus att vi kan lita
på honom också. Han
försäkrar oss att om vi
har sett honom, har vi
sett Fadern också, för
Jesus är också Gud.
Vår familj förstår
detta koncept. Vårt
barnbarn är sin far
upp i dagen, vår son.
När vi får besökare som sett foton på vår
sonson och på hans far vid samma ålder,
tror de att det är samma person på fotografierna. Vidare förväntar de sig att sonen ska likna sin far och att han ska uppträda som sin far. I Jesus kan vi se Gud,
hur han älskar oss. I Jesus ser vi Gud
hur han har omsorg om oss. I Jesus ser
Att förtrösta på
av | ELLA SIMMONS |
vice ordförande i Adventistsamfundets generalkonferes, USA
Jesus betyder att
vi tror att han
Begreppet tillit
är den han
Allt som Gud kräver
av oss är enkel til�lit – att falla i hans
armar med alla våra
svagheter, vår trasighet och våra brister. Jesus kommer
att hjälpa de hjälplösa och styrka och bygga upp de som
känner att de är svagheten själv.
Vad är denna tillit för något? Den har
definierats som fullständig tillförsikt
och visshet om egenskaper, förmåga,
styrka eller sanning hos någon eller något. Det visar på förtroende, beroende,
tro, hopp och förtröstan. Tillit i bibliska
säger sig vara.
14 | MISSIONÄREN nr 10 2007
vi Gud på korset för att rädda oss. Jesus
sa: ”Den som har sett mig har sett Fadern”
(Joh. 14:9). Vi kan lita på honom.
En resa i förtröstan
Jesus har gått där vi gått och fullföljt resan med ett lyckligt slut.
En kollega tog mig och min man med
på en utflykt en sabbatseftermiddag.
När vi fick inbjudan, gjorde jag mig genast en föreställning om den här utflykten. För mig skulle det bli en utflykt över
den stora slätten och upp emot de mjuka
kullarna som omgav kyrkan där vi varit
på gudstjänst på förmiddagen. Men det
visade sig att min kollega hade en helt
annan syn på eftermiddagens aktivitet.
Allt gick bra så länge vi körde fram
över slätten upp mot kullarna. Vi njöt av
landskapets vackra natur, som tvättades
av ett stilla regn. Vi njöt av gemenskapen med varandra och med Gud. Men så
hände något. Vi kom fram till ett av de
brantaste bergen i mellanvästern, USA.
Vår fyrhjulsdrivna bil började plötsligt
och oväntat att klättra uppåt, och till
min fasa började vi en brant klättring
– det här var inget jag hade väntat mig!
Jag lider nämligen av akrofobi – höjdskräck. Vad skulle jag göra? Kanske kunde jag bara stiga ur och vänta på att de
andra skulle komma tillbaka till foten av
berget.
Min kollega som körde, försäkrade
mig att allt skulle gå bra. Han förklarade
med stor entusiasm hur spännande det
skulle bli att se världen från de högre
höjderna. Han lovprisade den magnifika terrängen och himlen när man skulle
få se den från ett så upphöjt mål. Så vi
fortsatte vår färd uppåt. Medan vi steg
uppför den smala, branta vägen utefter
bergssidan, försökte jag intala mig själv
att vi inte var på väg uppför genom att
Till slut, började jag slappna av. Jag
beslöt mig för att det här skulle trots allt
inte bli den plats där jag skulle dö. Lugnet infann sig när jag insåg att föraren
faktiskt kunde köra säkert och att han
förstod hur jag kände mig. Hans rapporter om tidigare lyckade resor efter samma väg, gav mig uppmuntran. Chauffören var pålitlig, och vägen var säker.
Så hände det otroliga. Tre unga män
som kom nerför berget, varnade oss för
att det fanns ett hinder på vägen – en
övergiven bil på vägen bakom nästa kurva. Vägen verkade inte vara bred nog för
att ett annat fordons alla fyra hjul skulle
kunna passera. Vi kunde inte längre lita
på vägen. Nu var vi tvungna att lita helt
på föraren, och han tog oss förbi hindret.
Min tro växte, och jag litade fullständigt, med hela mitt liv på chauffören. Jag hade fullt förtroende för honom
för han hade kört den här farliga vägen
många gånger och det hade aldrig hänt
något farligt. Han var införstådd med
resans utmaningar och begränsningar.
Han hade visat sig vara skicklig. Dessutom var han mycket väl förtrogen med
bilen, för han hade själv plockat isär den
och satt ihop den igen med egna händer.
Dessutom hade han en börda för att ta
oss fram till säker mark. Och jag är glad
att kunna säga att han gjorde just det.
Trots att jag fortfarande lider av akrofobi, så skulle jag gärna frivilligt åka
den här vägen en gång till, med samme
chaufför – denne min pålitlige vän.
Tillit i livet med Jesus
Fastän detta är en sann berättelse – och
en berättelse om tillit – kan vi göra en
allegorisk tolkning för att förstora upp
vad man kan lära sig av den. Min kol-
lega och chaufför heter Michael, både i
verkligheten och symboliskt. Jag representerar den räddhågsne kristne resenären på livets resa, som är rädd för att
följa Herren så högt som han vill ta oss.
Den branta, smala vägen är den kristnes
stig genom livet, och Michaels fordon är
Guds rike, som vi reser i. Berget representerar de utmaningar och faror som
vi möter. Den övergivna bilen symboliserar Satans hinder. De unga männen är
de som Gud sänder för att varna andra
resande för hotande faror, och för att
visa att vi kan ta oss förbi, vad än Satan
måtte skicka i vår väg.
Idag blir vi överösta med bilder av
våld och stridigheter, terrorattacker,
naturkatastrofer och tragedier, krig och
konflikter, sjukdomar och olyckor. Vi ser
hur äktenskap faller sönder och regeringar bryter sina löften till folket. Det är
inte att undra på att folk tappar andan
av förskräckelse. Men kristna har ett
hopp som vi kan sätta vår tillit till (se Tit.
2:13). Jesus är allt som vi behöver. Han
säger: jag är (1) livets bröd; (2) världens
ljus; (3) grinden; (4) den gode herden;
(5) uppståndelsen och livet; (6) vägen,
sanningen och livet; och (7) det sanna
vinträdet (se Joh. 6:48; 8:12; 10:9, 11;
11:25; 14:6; 15:1). Att lita på honom betyder att långt inne i våra hjärtan erkänna att han är den han säger att han är.
När Jesus kallar oss att komma med
på den kristna resan har han en plan
för oss, en plan som går långt utöver de
planer vi har för oss själva. Vi har en begränsad syn på den kristna resan, både
när det gäller faror och belöningar. Men
om vi litar på Jesus kommer han att ta
oss till oanade höjder på denna resa mot
det eviga livet.
”Ja, Gud är min räddning, jag är trygg
och utan fruktan” (Jes. 12:2). Vi måste
bara förlita oss på honom. Lita på Jesus i
svåra stunder; förlita dig på honom när
frestelserna kommer; förtrösta på honom i sorgen och smärtan; lita på honom
när du gör misstag, förtrösta på honom
när du har misslyckats; förlita dig på honom i glädjen. Förtröstan på honom är
en nödvändig del av vårt hopp.
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro
på mig” (Joh. 14:1).
För
eftertanke
och
samtAL:
1.
Vad finns
det som jag är
rädd för
och som
hindrar mig
att nå de
höjder som
Herren vill
att jag
ska uppnå?
2
På vilket
eller
vilka sätt
är förtröstan
som en resa?
Ella Simmons är vice ordförande i
Sjundedagsadventistsamfundets generalkonferens.
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 15
SÖNDAG
undvika att titta nedåt. Jag granskade på
nära håll bergväggen på min högra sida
och det avlägsna landskapet till vänster.
Medan vi förflyttade oss, viskade jag
inom mig till min förvirrade kropp att
allt stod väl till. Men min kropp skrek
tillbaka att jag höll på att falla och att
mitt hjärta kunde sluta slå vilken sekund
som helst. Men vi fortsatte att stiga högre och högre.
MÅNDAG
I min Faders hus
finns många rum
Vi behöver aldrig mer känna oss ensamma
av | CARLOS A STEGER | chefredaktör för Adventistsamfundets förlag i Argentina | Illustration: Dennis Baylogh
D
u skulle aldrig kunna gissa
vad Andrew (inte hans riktiga namn) har för bakgrund
när du träffar honom. Han är
en hänsynsfull, välutbildad och härlig
person. Sex månader gammal adopterades Andrew bort och han såg aldrig mer
sin mamma. När han var i yngre tonåren, kunde hans adoptivmamma – som
hade varit skild i flera år och inte mådde
bra mentalt – inte längre ta hand om honom. Därför fick Andrew åka och bo ett
tag hos en familj på landet. Senare tog
en godhjärtad adventistläkare hand om
honom och gav honom tak över huvudet.
Han började gymnasiet flera gånger,
men varje gång hoppade han av.
Till slut fick han tillfälle att studera
vid adventisternas internatskola. Enstaka gånger besökte han sin adoptivmamma, hon var ju den enda länken till
hans barndom. När han gick där på internatet brukade han tänka: Allt jag har
är det här stället och min gamla resväska.
Jag har inga föräldrar och inte heller har
jag något hem. Jag är en ensam person i
universum!
När hans adoptivmamma dog tycktes det som om hela hans olyckliga liv
ramlade över honom som en jättestor
börda som han inte orkade bära. Trots
att han var vuxen, grät han otröstligt
tills han kom ihåg Guds löfte:
”Glömmer en kvinna sitt lilla barn,
bryr hon sig inte om den hon själv har
fött? Och även om hon skulle glömma,
glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är
skrivet i mina händer” (Jes. 49:15, 16).
I tro klängde sig Andrew fast vid
Guds hand och fick frid och ro genom
att lita på sin himmelske Far som aldrig
skulle överge honom.
Vår Far
Om man har en far, så betyder det i normala fall att man har mat och husrum
och även kan känna sig trygg, älskad,
16 | MISSIONÄREN nr 10 2007
accepterad och förstådd. Föräldrar ger
sitt namn till familjen, vilket ger barnen
en identitet. De vägleder sin familj och
är en källa till visa råd och omtänksam
handledning. Troende föräldrar leder
sin familj till Gud som är deras himmelske Far.
En del människor har inte haft någon
bra far, och en del, som Andrew, kanske
inte ens har vetat vem deras far var. Men
alla har vi en Far – Gud. Han är Fadern
”efter vilken allt vad fader heter i himlen
och på jorden har sitt namn” (Ef. 3:15).
Han är ”allas fader, han som står över
allting, verkar genom allt och finns i allt”
(Ef. 4:6). Vår himmelske Far har många
utmärkande attribut, men över allt annat är han kärlek (1 Joh. 4:8). Han skapade oss och återlöste oss. ”Du, Herre, är
Vi är pilgrimer,
på väg till vår
Faders hem.
vår fader, alltid har du hetat vår befriare”
(Jes. 63:16; se även Jes. 64:8). ”Tänk vilken stor kärlek Fadern har visat oss när vi
får kallas hans barn” (1 Joh. 3:1, NLB).
Gud känner våra behov, och ger oss
kärleksfullt allt som vi behöver för att
överleva (Matt 6:8, 26). ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren
ömhet mot dem som fruktar honom” (Ps.
103:13). Hans röst ekar från evigheten
när han säger till var och en av oss: ”Med
evig kärlek älskar jag dig, därför har jag
så länge visat dig godhet” (Jer. 31:3).
Det är svårt för oss att älska någon
som vi inte kan se. Därför sände Gud sin
ende Son, för att visa oss hurdan Fadern
är. Genom hans liv och död, återspeglade Jesus Faderns kärlek. Han försäkrade
oss om att Fadern själv älskar oss (Joh.
16:27). Det största beviset på den kärleken var när han gav sin ende Son till att
dö för oss (Joh. 3:16).
Vår Faders hus
Att tänka sig en far är som att tänka sig
ett hem. Hur många underbara minnen
kommer inte till oss när vi tänker på
vårt föräldrahem! Det är inte konstigt
att sedan 1823 har en av världens mest
älskade sånger varit ”Hem, ljuva hem!”
Ja, inget är som hemma.
Paradoxalt nog skrev John Howard
Payne, författaren till den här sången, i
sin personliga dagbok: ”Världen har bokstavligen sjungit min sång tills vartenda
människohjärta kan melodin, och likväl
har jag varit en vandringsman sedan jag
var en pojke.” Hans mors död när han
var 13 år, och hans fars bortgång strax
efteråt, gjorde honom hemlös för resten
av livet.
Miljoner människor känner sig andligen som John Payne. Medvetet eller
omedvetet, så är de långt ifrån sin himmelske Far. Kanske har de aldrig känt
honom. Kanske vet de inte hur de ska
komma tillbaka till honom. Kanske har
de inte mod att återvända hem. Men
Faderns kärlek fortsätter att locka sina
barns hjärtan till att återvända hem.
Han blir rörd till glädjetårar när någon
enda av dem kommer till sina sinnen,
påminner sig fadershusets rikedomar
och beslutar sig för att gå tillbaka (Luk.
15:17, 18).
Få texter ger en mer livfull beskriv-
För
eftertanke
och
samtAL:
1.
Vad betyder
det för dig
personligen
att Gud
är din Far?
2
Vad tycker
du är mest
tilltalande i
det himmelska
hem som
Gud har
förberett
åt oss?
Ett hem med
många rum
Hur ser vår Faders hus ut?
Det är en fantastisk stad:
”som en brud som är smyckad för
sin man” (Upp. 21:2). Det är Gud
själv som är dess arkitekt och byggmästare (Heb. 11:10).
Ofta känner sig människor i storstäder ensamma fastän de är omgivna av
massor med människor. Den isande likgiltigheten gör ont och man svarar med
samma mynt, med apati och misstro mot
sina grannar.
Om det Nya Jerusalem vore så, skulle inte ens de gyllene gatorna ha någon
dragningskraft. Men det himmelska
hemmet kommer att vara den lyckligaste platsen i universum, därför att Fadern
själv personligen kommer att bo där med
sina återlösta barn. ”Han skall torka alla
tårar från deras ögon. Döden skall inte
finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer”
(Upp. 21:4). Då ska vi se honom ansikte
mot ansikte, och de frälsta ska aldrig
mer behöva skiljas åt. Vår himmelske
Faders hus har många rum (Joh. 14:2).
Vi ska bo tillsammans i enighet som en
stor familj.
När min far började bygga sitt hus,
undrade hans vänner varför han byggde
så stort. De äldsta barnen var redan gifta, och de yngsta var färdiga att lämna
boet.
Men mina föräldrar hade en viktig
orsak till varför de byggde ett hus med
många rum. Hur många gånger var det
inte som vi tyckte det var roligt att komma hem, när vi alla kom resande från
olika platser för att vara tillsammans på
jularna! Och så många semestrar som
våra barn kunde vara tillsammans med
sina kusiner i farfars hus! I mer än 20 år,
har min fars hus varit en samlingsplats
för hela familjen. Tack, pappa, för att du
byggde ett hus med så många rum!
Vår himmelske Faders hus är färdigt
att ta emot oss. Där finns det många
rum. Där finns det plats för alla. Kristus
har ordnat så att alla som tror på honom
kan bo där hos honom. Kristus och änglarna väntar ivrigt på den stund när de
ska komma och hämta oss till vårt eviga
hem. Om de inte har kommit ännu, så
beror det på att Gud har tålamod med
oss ”eftersom han inte vill att någon skall
gå förlorad utan att alla skall få tid att
omvända sig” (2 Pet. 3:9).
Låt oss göra oss beredda för den dagen, som är närmare idag än vad den var
igår. Denna värld är inte vårt hem. Vi är
pilgrimer på väg till vår Faders hem.
Carlos A. Steger är chefredaktör på
Adventistsamfundets förlag i Buenos Aires, Argentina.
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 17
MÅNDAG
ning av Guds inställning till
den ångerfulle syndaren än
faderns reaktion mot den
förlorade sonen. Kan vi föreställa oss vår himmelske
Far springa och möta oss
med öppna armar och ett
strålande ansiktsuttryck?
(Luk. 15:20). Alla som
har trott på Jesus har
oförtjänt tagits emot
i vår Faders hus. Han
har tagit emot oss och
har välkomnat oss in
i sin familj. Vi är inte
längre gäster och
främlingar utan vi är
”medlemmar i Guds
stora familj” (Ef.
2:19, NLB).
TISDAG
Lita på att det är så,
eftersom jag säger
det till er
Hur kan vi veta vad som är sanning?
av | DANIEL DUDA
| ledare för pastorsförbundet vid transeuropeiskiska divisionen, St Albans, England
F
ör inte så länge sedan var jag i
Riga, Lettland, och undervisade nuvarande och blivande
pastorer. Efter en hel dags undervisning gick jag ut på en promenad
i den historiska staden. På min väg tillbaka dit jag bodde, såg jag en hög modern kontorsbyggnad som hade en stor
digital klocka utanpå fasaden. Klockan
visade med stora rödlysande siffror:
”20:21”. Genast tittade jag på min egen
klocka. Så sent kunde det inte vara! Solen sken fortfarande och det kändes som
om klockan var 17:00. Men min klocka
var också 20:21.
Jag tänkte på detta en bra stund efter att det hänt. Jag var så säker på att
jag hade rätt. Jag skulle nästan vara beredd att ta strid för det. Grundat på mina
tidigare erfarenheter av solens läge och
ljusnivån kunde jag inte ha fel. Då gick
det upp för mig. Jag var i en annan tidszon! Oavsett hur jag kände det, så hade
jag fel, och klockan hade rätt.
Hur vet vi vad vi vet? Det är en av
de viktiga frågorna på vår andliga pilgrimsresa. När vi försöker finna svar på
pockande frågor i vårt kristna liv, när vi
försöker att förstå världen runt omkring
oss, hur kommer vi då fram till våra slutsatser?
Jesus uppmanade sina lärjungar att
tänka på tänkandet och om sanningen.
Han sa till dem: ”Skulle jag annars säga
att jag går bort för att bereda plats för er?”
(Joh. 14:2). En del översättningar skriver frågan som ett påstående: ”Lita på
att det är så, eftersom jag säger det till er”
(NLB). Hur vi än vänder på det (grekiskan gör båda alternativen möjliga, men
18 | MISSIONÄREN nr 10 2007
troligast är att det är ett påstående), så
försökte Jesus ge sina lärjungar en fast
tillförsikt.
Hur kunde de veta att det fanns en
säker framtid för dem, i ljuset av det som
skulle komma att hända de kommande
24 timmarna – Jesus förråds, det som
de hade hoppats på verkar slå fel, och så
hans död? Enligt Jesus svar är hans förestående död också en del av hans plan,
oundviklig för att han ska kunna bereda
en plats för dem (och oss).
Genom århundradena har människor kommit med tre förslag till svar angående sanningens källa.
Förståndet som
källan till sanning
Århundraden före Jesus talade de grekiska filosoferna om att förståndet var
den ultimata källan till sanning. Bara
genom förståndet kan vi få obegränsad
och oinskränkt tillgång till universala
sanningar, självklara sanningar som är
rationella och logiska. Vårt förstånd blir
alltså den standard som vi finner sanningen genom, och allt som inte är logiskt måste förkastas. Aposteln Paulus
beskriver denna världssyn så här: ”grekerna söker vishet” (1 Kor. 1:22).
Men är det så? Den första ängeln i
Uppenbarelseboken 14 kallar alla människor att ”tillbe honom som har skapat
himlen och jorden och havet och vattenkällorna” (v. 7). Bibeln ser alternativet
som avgudadyrkan. Min lilla hjärna kan
inte vara den ultimata källan till sanning och vishet. Ja, det är klart att sann
religion har sin logik och vårt förstånd
är Guds verktyg som han har skapat och
vill att vi ska använda och resonera med
(Jes. 1:18), men det kan inte vara källan
till den yttersta sanningen.
Naturen som
källan till sanning
Senare i historien kom andra människor
och argumenterade för att istället för att
söka sanningen inom oss, borde vi söka
den utanför oss. De upptäckte att naturen styrdes av lagar som var så förutsägbara, så stabila, att de började kalla dem
”naturliga”. De tog studiet av ”naturlagarna” som en källa till sanning. Detta
ledde till den ”vetenskapliga metoden”,
vilket ledde många till att göra sig av
med Gud.
Medan observationer eller den vetenskapliga metoden är ett användbart
redskap för att hjälpa oss att förstå hur
saker och ting fungerar, så är inte heller naturen den ultimata källan till sanning. Det är inte fråga om att det inte
finns inslag av sanning i naturen, men
naturen håller inte nyckeln till den yttersta verkligheten. Jesus sa inte till sina
lärjungar: ”Ni kommer att veta det, därför att ni kommer att uppleva det”. Nej,
han sa: ”Lita på att det är så, eftersom jag
säger det till er.” Jesus lärjungar kommer
att få veta sanningen på andra grunder.
Guds uppenbarelse
som källan till sanning
Den yttersta sanningen kan vi inte finna
varken i vårt förstånd eller i naturen.
Den ultimata verkligheten (Gud) är
överjordisk – bortom vår horisont – och
kan endast uppnås genom hans uppenbarelse. ”Det fördolda hör Herren, vår
Så hur kommer Guds
uppenbarelse till oss?
1. Guds Ord kommer till oss i personen Jesus. Han är Guds Ord personifierat.
Jesus kom till den här världen som en representant för Gamla testamentets Gud,
som sa: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i
Egypten… Därför har jag stigit ner för att
befria dem från egypterna och föra dem
från Egypten till ett land som är rikt och
vidsträckt och som flödar av mjölk och
honung” (2 Mos. 3:7, 8).
Samme Gud som genomförde en
räddningsaktion i 2 Mosebok för sitt
folk då, kommer personligen som Jesus Kristus för att rädda allt sitt folk på
hela jorden. Han har sett hur svårt människorna har det, han är berörd av vårt
lidande, och han kom för att rädda oss.
Han sa: ”Kan någon av er bevisa att jag
har syndat?” (Joh. 8:46). Det var ingen
som kunde göra det då, och det finns
ingen som kan göra det nu heller.
2. Guds Ord kommer till oss genom Jesus ord. Bibeln är Guds Ord. Dess
främsta uppgift är att uppenbara Gud så
att vi kan lära känna honom (Joh. 17:3).
Detta är nödvändigt därför att fienden
har låtit honom framstå i en ofördelaktig dager och man har missförstått hans
karaktär. Hela Bibeln är ett enda långt
vittnesbörd om vem Gud är och vad han
gör för att hantera problemet med synden i sitt universum. Vi har att fatta beslut om på vilken sida vi vill stå.
Guds Ord är pålitligt. Det säger att vi
är syndare, för det är precis det vi alla
är. När han säger ”Jag älskar dig”, så är
det för att han älskar dig. När han säger
att ”min Far älskar dig”, så älskar Fadern
verkligen dig. Annars skulle han ha sagt
oss det! (Ps. 119:89; Matt. 24:35; 1 Pet.
1:25).
3. Guds Ord kommer till oss genom predikan. Predikan är Guds Ord förkun-
nat. ”Var finns nu de visa, de skriftlärda
och denna världens kloka huvuden? Har
inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av
Guds vishet, inte lärde känna Gud genom
visheten, beslöt Gud att genom dårskapen
i förkunnelsen rädda dem som tror” (1
Kor. 1:20, 21).
”Därför tackar vi också ständigt Gud
för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är:
Guds ord, som också visar sin kraft hos er
troende” (1 Thess. 2:13).
Varje gång som Guds Ord, som det
står i hans inspirerade Ord (Bibeln), förkunnas, så händer något märkligt, något
övernaturligt. Människor som ger ett
positivt gensvar, går över gränsen från
denna världen in i Guds rike. Min historia blir en del av hans historia, och vi får
en försäkran om en evig existens i ”dagar som kommer”, evigt liv tillsammans
med Fadern i de ”rum” som han har gått
för att bereda.
Hur vet du vad du vet? ”Lita på att
det är så, eftersom jag säger det till er,” sa
Jesus. Jesus kan man lita helt och fullt
på. Hans Ord är tillförlitligt. Vi kan få
vara där med honom i hans rike en dag,
då hela skapelsen ska sjunga ”Moses och
Lammets sång” på glashavet. Till slut
kommer hela Guds familj att vara återförenad (Upp. 15:3).
För
eftertanke
och
samtAL:
1
I dagens värld
lägger många
människor
stor vikt vid
sina känslor.
Varför är
känslorna
opålitliga som
en källa
till sanning?
2
Vad finns
det för styrkor
och svagheter
i att studera
naturen som
en källa
till sanning?
Den yttersta sanningen kan vi varken
finna i vårt förnuft eller i naturen.
Daniel Duda är ledare för pastorsförbundet och utbildning i Adventistsamfundets nordeuropeiska region, St. Albans, England.
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 19
TISDAG
Gud, till, och det uppenbarade tillhör oss
och våra barn för all framtid” (5 Mos.
29:29). Gud har bestämt sig för att göra
sig känd. Det var därför som han också
kom till den här världen i Jesus Kristus.
När Jesus frågade lärjungarna ”Vem
säger ni att jag är?” Då svarade Petrus:
”Du är Messias, den levande Gudens Son.”
Jesus svarade: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen” (Matt. 16:15-17). Fastän förståndet
och upplevelserna visst är användbara
redskap, så är de otillräckliga källor till
sanningen. Det finns sådant som måste
uppenbaras för att vi ska kunna få vetskap om det.
ONSDAG
Jag går bort för att
bereda plats för er
Att finna sin ”plats” nu och för alltid
D
et känns bra när någon finns
där för att förbereda vägen
för en ny upplevelse. Då känner vi oss inte så tafatta inför
det obekanta. Vi kan fråga någon efter
vägen och veta att de kommer att visa
oss vägen. På liknande sätt vill Jesus försäkra sina lärjungar om att någon kommer att ordna med vägledning för dem
medan han är borta, att deras behov av
hans sällskap kommer att tillgodoses genom den helige Andes närvaro och löftet om ett permanent hem hos honom.
Samt att medan han är borta, kommer
han att ha dem främst i sitt sinne därför
att avsikten med att han går bort är att
göra deras liv så oändligt mycket bättre.
av | TERESA REEVE | teologilärare vid Andrew universitet, USA | Illustration: Dennis Baylogh
Förbereda en plats – ge tröst
Ofta känner vi ängslan vid stora förändringar i livet. Riskerna det kan innebära
håller oss vakna på nätterna, och vi vrider våra händer när vi tänker på att vi
kan misslyckas eller även hamna i fara.
Vi beklagar att vi förlorar kontrollen
över våra en gång så behagliga och förutsägbara liv när vi ska ge oss in på något relativt okänt. Även om det okända
innehåller löften om större fördelar, så
har människan en benägenhet att värja
sig inför blotta tanken på ett ”nytt liv”.
Nya sätt att handla på och leva och tänka kan vara mycket skrämmande.
När Jesus sa till sina lärjungar att
han skulle lämna dem för att han skulle
förbereda ett evigt hem för dem, så vände han sig till denna mycket mänskliga
svaghet: fruktan inför det okända. Löftet om ett säkert boende – för alltid – var
tänkt att mildra osäkerheten omkring
det att han skulle lämna dem andligen
”hemlösa”.
Fray Luis de León, en spansk poet
och teolog under 1500-talet, skrev en
20 | MISSIONÄREN nr 10 2007
gång en dikt där han lyckades fånga den
bävan som fanns i lärjungarnas hjärtan
medan de såg honom fara upp till
himlen (Apg.1:9, 10). Vi ser ofta
på Jesus himmelsfärd som en stor
triumf, och på många sätt var det
också det. Men om vi ser den ur
lärjungarnas synvinkel, kan vi föreställa oss deras känsla av rädsla
och förlust, när de stod där ensamma kvar, som föräldralösa
barn.
Gode Herde lämnar du nu
din flock i denna mörka dal,
av ensamhet och tårar,
medan du bryter genom
skyarna upp till ditt eviga hem?
De som en gång var välsignade,
nu ledsna och bedrövade,
som fostrades i din famn
nu övergivna,
vart ska de nu vända sig?
Jesus försäkran om att ”jag går bort för
att bereda plats för er” erkänner de förvirrade känslor som utan tvekan överväldigade lärjungarna när de stod där
och tittade. Vad skulle de göra nu? Hur
kunde de fortsätta utan sin Mästare?
Du moln,
som berövar oss även denna korta glädje.
Varför denna klagan?
Varför försvinner du så fort?
Vilka rikedomar du lyfter bort!
Se hur fattiga och blinda
du lämnar oss!
(översatt från spanska till engelska till svenska)
Tillförsikten om att Jesus lämnade dem
med en avsikt som i slutändan skulle bli
till en välsignelse för dem måste ha varit
en dålig tröst för dem som hade lärt sig
att lita på sin Herre i sin nyfunna tro. Nu
fick de uppmaningen att vänta på hans
återkomst: ”Denne Jesus som har blivit
upptagen från er till himlen skall komma
tillbaka just så som ni har sett honom
fara upp till himlen” (Apg.1:11). Jesus
behövde förklara för sina älskade efterföljare varför han var tvungen att lämna
dem: om han inte gjorde det, kunde inte
Hjälparen komma; om han inte gjorde
det kunde han inte bereda en plats för
dem där de kunde få bo med honom
för alltid. Vad de kunde se med ögonen
och den skilsmässa som de nu upplevde
kunde bara fylla dem med ängslan inför
framtiden. Men trons ögon skulle hjälpa
dem att ”se” andligen bortom förlustens
Att bereda en plats –
tro och lidande
smärta så att de skulle kunna ta till sig
löftet.
Att bereda en plats –
en känsla av tillhörighet
Det är något mäktigt i att höra till en
plats. Innan han lämnar dem, försäkrar
Jesus lärjungarna om att de tillhör en
unik plats. Han vill försäkra sina lärjungar om att det faktum att han lämnar
dem inte innebär att han överger dem,
utan att det är en möjlighet att öppna
nya dörrar av andliga erfarenheter för
dem. Denna förflyttning, säger Jesus,
kommer att bli ett ”steg uppåt” och ett
”steg framåt” mot toppen av den mänskliga existensen: evigheten tillsammans
med sin Herre och Frälsare. Fattigdom,
sjukdom, arbetslöshet, död – allt detta
kan ta ifrån oss vår känsla av trygghet
och tillhörighet. Oberoende av om vi
bor i en enkel koja eller i en drömvilla,
så förutsäger livets osäkerheter att vi
aldrig egentligen kommer att ha vårt
hem här på jorden. Det ställe du bor på
kan gå i arv från generation till generation, men en dag kommer du att flytta ut
därifrån och aldrig återvända.
Jesus Kristus kallas för trons upphovsman (Heb.12:2) därför att han inte
var rädd för att stiga upp och fram för
din och min skull och göra våra liv ännu
rikare och ge oss en plats som vi för alltid kan kalla vår. Vi trodde vi var lyckliga; vi tyckte vi var nöjda; vi tyckte att vi
hade en tillhörighet, men Jesus kom till
Vad jag finner intressant med tron är
dess oundvikliga koppling till lidande.
Hur obehagligt det än är, så har lidandet ändå förmågan som inget annat att
stärka vår tro. Här har vi ännu en glimt
av Guds visdom i att tillåta sin Son lida
– och hans Sons vishet i att låta de som
hade sett och rört vid honom se honom
försvinna. Hans frånvaro kan göra våra
hjärtan hårda, men om kärleken tillåts
utföra sitt verk, då kan avståndet, tiden
och smärtan som det åstadkommer
göra så att vi längtar ännu intensivare efter uppfyllelsen av löftet.
Det berättas att Jesus blev ”fullkomnad genom lidande” (Heb.
2:10). Kan något av vårt lidande
jämföras med det lidande
som Jesus uthärdade
för att bereda den där
”platsen” för oss? Han
tömde lidandets bägare till den sista bittra
droppen; han visste vad
lidande var på ett sätt som
vi aldrig kommer att behöva
utstå därför att det var Gud
som led, inte bara en människa. Det grekiska ordet som här
översätts som ”fullkomnad”
kommer från ordet teleios,
som betyder fullständig eller fullbordad. Jesus lidande
fullbordade och fullkomnade
hans förståelse av vad det kostar att
ge sin skapelse en fri vilja och valmöjligheten att synda.
Hans liv på jorden var en praktisk
”undervisning” om synden, även när
han motstod varje frestelse att ta del
av den. Hans fiender lät honom lida;
människors inhumana grymhet mot
varandra som dagligen omgav honom
fick honom att lida. Även hans vänner,
hans egna lärjungar fick honom att lida
genom deras andliga tröghet. Det var lidandet under hans liv och hans död som
gjorde det möjligt för honom att bli det
perfekta offret som kan tillfredsställa
den brutna lagens krav. Och det kommer att vara vårt eget lidande, buret i
rätt anda, som skapar en riktig längtan
till hemmet hos vår Frälsare, som vi aldrig ska behöva flytta ifrån.
Vår Frälsare, vår tros upphovsman,
vet allt från början till slut om vad vi
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 21
ONSDAG
den här jorden för att visa oss den sanna
källan till all lycka, tillfredsställelse och
rikedom.
ONSDAG
har att tampas med och han vet vilken
belöning han har i beredskap för oss.
Inget öga har sett och inget öra har hört
vad Gud har förberett för dem som älskar honom (1 Kor. 2:9). De trogna från
gångna tider och från nutiden vägrar att
tro det som deras ögon och öron bevittnar och klänger sig fast vid hoppet om
det som ingen har sett. Deras tro formar
och ger liv åt Guds löften, löften som för
dem är så gott som uppfyllda redan.
När vi lever det kristna livet i hopp
och tro, då kan vi också ge konturer till våra lidanden genom trons
ögon.
Att bereda
en plats –
hoppa och
vänta
Så har vi hoppet.
Hoppet
ser längtande
in i framtiden
när allt ska
bli bättre. Det
väntar tålmodigt och ivrigt
på uppfyllelsen av det som
det väntar på.
Det är hoppet
som håller oss
uppe. ”Gäller
vårt hopp till
Kristus
bara
detta livet, då är
vi de mest ömkansvärda bland
människor” (1
Kor. 15:19). Hoppet för oss bortom
jordelivet med alla
dess problem, dit
där Gud håller på att
bereda en ”plats” för
oss.
”Platsen” som Jesus
har lovat oss är mer än en
geografisk plats, den är där han
är. Den platsen kommer att fyllas
med hänförande skönhet som kommer
att få oss att tappa andan, inte bara på
grund av var den är belägen, utan på
grund av vem som är där.
En liten stadsflicka var på landet för
första gången och tittade upp mot natt-
himlen. ”O mamma”, utropade hon, ”om
himlen är så vacker på avigsidan, hur
måste den då inte vara på rätsidan!”
Medan vi lever på ”avigsidan” av
himlen, kan vi ändå fyllas av hopp och
tro medan vi väntar på att båda dessa
ska fullbordas.
Att bereda en plats:
En andlig samverkan
”Jag går”, sa Jesus. Men inte för att överge oss. Långt ifrån! Det handlar mer om
att lära oss att om vi är viliga att sätta
Jesus som centrum för våra
liv, så kommer vi att börja
leva på den ”platsen”
redan här och nu.
Faktum är att Gud
inte kan förbereda
den platsen utan
vår medverkan.
Det är en gemensam ansträngning som börjar
nu i våra hjärtan och sinnen
och som visar
sig i våra hem,
på våra kontor
och i våra församlingar.
Det är orsaken till att jag
kan börja njuta
av hjälpen (den
Helige Ande)
och bekvämligheten (tillgång till andlig
styrka
genom
bön), de vackra
trädgårdarna (att
odla kärlek i mitt
liv) och omgivningarna (odla glädje och
frid som övergår vårt
förstånd) i det utlovade
landet när jag låter Jesus
råda i mitt liv. Paradoxen
med att vår Herre lämnar oss
och ändå blir kvar hos oss, är det
som vägleder oss genom och tröstar oss i
våra lidanden, det styrker vårt hopp och
vår tro, ger mening åt våra liv, och hjälper oss tillrätta på en plats här och nu,
som kommer att vara vårt hem genom
hela evigheten.
Lourdes E. Morales-Gudmundsson
är professor i spanska språket och litteraturen
vid La Sierra universitet i Kalifornien.
22 | MISSIONÄREN nr 10 2007
För
eftertanke
OCH
samtAL:
1
Vad finns det
för samband
mellan lidande
och tro?
2
På vilket eller
vilka sätt
”samarbetar”
vi med Gud
medan han
förbereder
, en plats
för oss?
TORSDAG
Jag ska
komma tillbaka
N
ärhelst vi har möjlighet, tar
jag och min hustru en promenad på motionsspåret som
går utanför vårt hus. Det ger
oss ett av få tillfällen för tysta stunder
borta ifrån allt och alla. Våra två barn,
14 och 10 år gamla, följer ibland med
oss, men det är mer undantag är regel.
På en promenad för inte så länge sedan
glömde både jag och min fru att ta med
oss mobiltelefonerna och vi tycktes vara
borta längre än våra barn hade tänkt sig.
När vi kom hem utbrast vår dotter: ”Var
har ni varit? Jag trodde att ni skulle vara
hemma vid det här laget. Vi var faktiskt
oroliga för er.”
”Varför var ni oroliga?” frågade jag.
Lärjungarna ville troligtvis krama
om Jesus mer än vanligt – inte för att
han hade kommit tillbaka säkert, utan
därför att han skulle lämna dem. De
hade tillbringat tre och ett halvt av sina
bästa år med honom, och de stod inte
ut med tanken att deras tid med honom
skulle ta slut. Ja, han hade varnat dem
att den här dagen skulle komma, men i
det här fallet var verkligheten värre än
vad de hade föreställt sig.
Medan Jesus lyftes upp, stod de där
och tittade intensivt uppåt – tills de inte
längre kunde urskilja honom. Plötsligt
dök det upp två män hos dem och de sa
så här: ”’Galileer... varför står ni och ser
mot himlen? Denne Jesus som har blivit
En del reagerar på Jesus återkomst
som om det vore en saga.
”Jag sa ju till er att vi skulle vara tillbaka
när vi hade gått hela rundan.” För mig
verkade det inte vara någon lång tid att
vänta, men det var mycket längre än
min dotter hade tänkt sig.
Någon vecka senare, gick jag och
min fru en annan stig, som tog ungefär
lika lång tid. Mot slutet av promenaden
började det regna. Vi hade hoppats att vi
skulle hinna hem innan regnet blev ymnigare – men det lyckades vi inte med.
När vi äntligen kom hem – alldeles
genomblöta – kom barnen springande
och kramade om oss mer än vanligt.
”Vi var så oroliga att vi började be att ni
skulle klara er bra och att ni skulle komma hem ordentligt och snart.”
upptagen från er till himlen skall komma
tillbaka [författarens betoning] just så
som ni har sett honom fara upp till himlen’” (Apg. 1:11).
Kära minnen
När lärjungarna reflekterade över de
här orden, var det så många minnen
som trängde sig på i deras tankar. Så
mycket av det Jesus hade sagt till dem
började bli mer begripligt. En av dessa
saker som Jesus hade sagt till dem bara
sex veckor tidigare var: ”Känn ingen oro.
Tro på Gud, och tro på mig. I min faders
hus finns många rum. Skulle jag annars
säga att jag går bort för att bereda plats
för er? Och om jag nu går bort och bereder
plats för er, så skall jag komma tillbaka
[författarens betoning] och hämta er till
mig, för att också ni skall vara där jag är”
(Joh. 14:1-3).
När jag var barn, hade jag en livlig
fantasi när det gällde Jesus återkomst.
Jag tittade på hur konstnärer hade uttryckt det i böcker och tidningar och
längtade ivrigt efter den dagen. Hemma
och i kyrkan tyckte vi om att sjunga sånger som påminde oss om hans återkomst.
Vi sjöng sånger som: ”Tidstecknen visar
att Herren är nära”, ”Han kommer, vår
Jesus”, och ”Jesus kommer, Jesus kommer!” (Psalmer och Sånger 741, 736 och
738).
Från tid till annan sedan dess har livets händelser skymt min sikt för Jesus
återkomst. Men mina barns frågor om
händelserna i Uppenbarelseboken 1922 tjänar som en bra påminnelse om det
som ”ska komma”. Deras frågor motiverar mig att tänka på hans återkomst.
Jesus beskrev sin återkomst medan
han svarade på några av lärjungarnas
frågor. Han sa om dem som befinner sig
på jorden vid den tiden, att de ”skall få
se Människosonen komma på himlens
moln med makt och stor härlighet” (Matt.
24:30). Vilka beskrivande ord. ”Makt
och stor härlighet!” Makt är inte något
som Jesus verkade ha medan han gick
här på jorden som en människa. Faktum
är att sista gången en del människor
såg honom blev han skoningslöst slagen
och han slog inte tillbaka. Han verkade
inte ha så mycket härlighet heller – eller
någon härlighet alls, för den delen. Jesaja profeterade om honom: ”Han hade
inget ståtligt yttre som drog våra blickar
till sig, inget utseende som tilltalade oss”
(Jes. 53:2).
Men se på honom nu! Ridande på
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 23
av | WILLIAM HUCKS | chefredaktör för tidskriften Ministry | Bild: Ingram Publishing
Att blåsa liv i det saliga hoppet
TORSDAG
molnen, omgiven av himlens alla änglar.
Jag kan se honom – inte med en krona
av törnen, utan med en skinande guldkrona. Han har inte den där röda manteln (Joh. 19:5), utan en skinande ståtlig
mantel. Johannes med uppenbarelserna
kallar honom ”Trovärdig och sann” (Upp.
19:11), och han bär titeln ”Konungarnas konung och herrarnas herre” (Upp.
19:16). Det kan inte råda några tvivel
om att segern tillhör honom – och den
segern tillhör också all dem som för
evigt har blivit renade i hans blod.
Jag kan höra stötarna från oräkneliga basuner (Matt. 24:31) som aviserar
hans ankomst. Vilken fantastisk serenad! Samma änglar som bebådade hans
första ankomst med sång lägger nu till
ett instrumentalt dakapo för att kungöra hans andra ankomst.
Att blåsa liv i hoppet
Ändå är jag rädd för att en del reagerar
på återkomsten som om det var en saga
– något man kan acceptera i teorin, men
som man inte väntar sig ska bli verklighet. Livets bekymmer kanske har kvävt
vår livliga fantasi. Vi predikar inte och
hör inte sådana ord av hopp från talarstolen, som vi gjorde tidigare. Vi sjunger
inte de gamla sångerna om hoppet som
vi sjöng förr. Sånger med ord som:
Tänk, när jag får möta Jesus
ansikte mot ansikte,
honom som för mig led döden
jag i härlighet får se.
(Psalmer och Sånger 742)
Eller:
Nattens skuggor sakta viker,
morgonstjärnan ljuvligt ler,
snart den sälla dagen randas
och dess sol går aldrig ner.
Herren kommer, Herren kommer!
Slut är då all jordens strid.
Bruden siras, bröllop firas
uti evig fröjd och frid.
(Psalmer och Sånger 318)
Eller:
Vi vet inte dag, vi känner ej stund
när gryningen inne är.
Men likväl vi vet
på löftenas grund
att frälsningens dag är när.
O härliga dag…
Jag är rädd för att på grund av att vår
fantasi nu är så avmattad så håller vi på
att andligen skrumpna ihop – skrumpna
ihop därför att vi har förlorat allt hopp.
Det är lätt för oss att förlora hoppet när
vi aldrig tar del av några hoppets ord;
det vill säga, vi glömmer bort att begrunda Guds ord om hopp.
Idag är det dags för oss att blåsa liv i
det hoppet. Och just nu påminns jag faktiskt om ännu en sång, som har sjungits
på många världsomspännande samlingar genom åren:
Vi har ett hopp som brinner i vår själ,
hoppet att Jesus kommer snart.
Vi har en tro som bara Gud kan ge
tron på hans Ord så rent och klart.
(Wayne Hooper, Seventh-Day Adventist Hymnal, nr 214)
Min son tycker fortfarande inte om när
jag lämnar huset när det är mörkt ute –
den enda tiden på dygnet när jag har tid
– för att gå på promenad. ”Måste du gå
på promenad?” frågar han. ”Ja”, svarar
jag. ”Men jag är tillbaka om tre kvart.”
Då är hans enda hopp att han inte ska ha
somnat innan jag kommer tillbaka. Det
har hänt att alldeles innan de 45 minuterna gått att jag sett honom sitta och
kika ut genom fönstret i vardagsrummet
och vinkat åt mig när jag närmat mig
huset. Det kanske är natt ute, men helt
plötsligt blir livet lite ljusare.
Med orden från en sångförfattare,
kan vi se hur ”varje mörker blir då skingrat, sorg i jubel bytes ut” (Psalmer och
Sånger 742)? Den gyllne morgonen är
inte långt borta – den dag då Jesus ska
ta sina trogna och lyckliga barn till deras utlovade hem.
Låt oss tala om detta i våra hem. Låt
oss predika om det från våra talarstolar.
Låt oss sjunga om det i våra körer och
församlingar. Varför? Därför att om Jesus har sagt det då måste det vara sant:
”om jag nu går bort och bereder plats för
er, så skall jag komma tillbaka [författarens betoning] och hämta er till mig, för
att också ni skall vara där jag är” (Joh.
14:3).
William Hucks
är chefredaktör för
tidskriften Ministry.
24 | MISSIONÄREN nr 10 2007
För
eftertanke
och
samtAL:
(Psalmer och Sånger 740)
1.
Vi är adventister –
vi tror att Jesus
ska komma tillbaka.
Men har vårt hopp
börjat blekna?
Om det är så,
varför?
2
En del av oss
har väntat på Jesus
återkomst i
20, 30, 40 eller till
och med 50 år.
Hur kan vi
hålla hoppet
levande efter
hand som
åren går?
3
Vilken är
din favoritsång
om Jesus
återkomst?
FREDAG
Hämta er till mig
Vi har ett evakueringsbudskap
Jesus kommer för att hämta oss till
sig, men i sin oändliga visdom och tålmodighet har han uppmanat oss: ”gör
affärer… tills jag kommer tillbaka” (Luk.
19:13). I Joh. 17 bad han inte att vi skulle
tas bort från den här världen, men att vi
kommer att uthålligt hålla ut och vägra
att låta ens döden hindra dem från att
prisa, älska, lyda och förtrösta på sin
Gud. Många kommer att förena sig med
dem som väntar på Jesus återkomst,
medan andra kommer att blåsas iväg
som sanden.
En fruktansvärd ”sållning” kommer
att inträffa när fienden och hans skaror
försöker förgöra Guds lärjungar på jorden. En svår tid, såsom aldrig tidigare
varit, kommer att omsluta denna lidande planet. Men vi har detta löfte: ”Herren bygger upp Sion och uppenbarar sig i
sin härlighet” (Ps. 102:17, FB).
Varför Jesus kommer
Varför ska Jesus komma tillbaka till en
jord som verkar ha förkastat honom och
hans Ord? Det bästa svaret är: därför att
han sa att han skulle göra det. En annan
stor orsak är för att ”hämta oss för att
vara med honom”. Han kommer också
Jesus kommer därför att
han har sagt att
han ska göra det.
till en ”enkel gudsfruktan”. När Guds
Ande gradvis dras bort ifrån jorden och
en rasande djävul släpps lös bland dem
som har ohämmade begär, kommer den
svåra tiden att skärpas så till den grad
att de som går förlorade längtar efter
döden. Men Gud kommer att ha människor som förtröstar enbart på Jesus som
utväg och bevis för sin räddning, och
som orädda håller hans bud trots att de
möter hot, hån, förföljelse och död. De
att dra ner rullgardinen för syndens
välde. Han kommer att föra Satan och
hans härskaror till dom och förintelse.
Han kommer att dela ut belöningar som
bara hans oändliga vishet kan avgöra.
Han kommer att rädda förlorade människor som funnit honom innan prövningstidens portar slog igen.
JESUS KOMMER personligen. ”Denne Je-
sus… skall komma tillbaka just så som
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 25
pensionerad. tidigare ledare i Adventistsamfundets generalkonferens
skulle bevaras medan vi är i den. Vi är
hans vittnen. Förlorade, desperata och
rädda män, kvinnor och barn omges
av det stora mörker som täcker jorden.
Många har inget hopp och klagar och
hädar Guds namn. Men det finns andra
som ljuset kommer över och i dem skall
den helige Ande skapa en längtan efter
Gud och kraften i hans Ord. De kommer
att hungra och törsta efter rättfärdighet.
Gud kommer inte att överge dem när de
söker och ber. Deras rop kommer att nå
upp till tronsalen; och de kommer också
att församlas.
Under tiden kommer människor som
har det härliga hoppet att längta efter
Gud. De kommer att be och våndas som
aldrig förr; de kommer att söka upp de
”gamla stigarna” och följa exemplen
från den ”stora skyn av vittnen” (Heb.
12:1, FB). Medan ”sållningens tid” rycker bort många som älskar världen och
dess nöjen, kommer andra att återvända
av | CHARLES BROOKS |
E
n mäktig predikant ibland oss
sa en gång: ”Vi har ett evakueringsbudskap … en förberedelse att lämna en värld som är
plågad av synd, ondska och omoral till
ett hem med frid och evig befrielse.” Om
vi ska lämna det här, vart ska vi då ta vägen? Vår Herre har gett oss svaret: ”jag
går bort för att bereda plats för er… Om
jag nu går bort… skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni
skall vara där jag är.” Detta härliga himmelska land med dess oanade fulländning och makalösa försörjning för vår
omvårdnad och lycka, är den plats som
han förbereder för oss. Han kommer för
att hämta oss till att vara med honom!
Under den mörka tiden under andra världskriget försökte underhållare
överallt att lyfta upp människors blickar
genom at skapa musik som erbjöd hopp.
En sång lovade: ”Blåsångare kommer att
flyga över Dovers vita klippor, imorgon
när världen blir fri”, medan en annan
sjöng om ”När ljusen åter tänds över
hela världen…” Alla människor med en
god vilja längtade efter krigets slut och
ett hoppfullt liv efteråt. Men ack, efter
det krigets slut har oförsonligt hat och
politiska intriger drivna av demoner
gjort att vi inte sett någon ände på alla
krig. Jesus har sagt: ”Ni kommer att få
höra stridslarm och krigsrykten” (Matt.
24:6), som ett av de tecken som hans
folk kan ta som bevis på att hans återkomst är nära. Och krigen har inte tagit
slut: media rapporterar att det finns 28
konflikter som pågår just nu, och mer än
100 blodiga mindre sammandrabbningar blosser upp nästan dagligen.
FREDAG
ni har sett honom fara upp till himlen”
(Apg.1:11). Han kommer i makt och härlighet. Alla de heliga änglarna kommer
att vara med honom. Faderns härlighet
kommer att omge honom. Vid uppenbarelsen av hans upphöjda person, kommer hela naturen att skälva. Berg kommer att förflyttas, öar försvinner! Det
kommer att bli en jordbävning som är
större än någonsin. Den mörka planeten
jorden som så länge förorenats av dess
syndiga invånare, skall ljuda av fröjd!
På Kristus befallning kommer miljoner änglar att sprida sig ut till jordens
fyra hörn på sitt uppdrag. Bland dem
som sover finns män och kvinnor och
barn från alla nationer, folkslag, språk
och stammar, som älskat Jesus, och
förtröstade enbart på hans meriter och
accepterade endast hans anspråk på
rättfärdighet, och som gick till vila i sina
vilorum i mullen med sitt hopp riktat
mot Jesus och hans uppståndelse. Änglarna kommer att gå ut och dra undan
deras täcken av mull och hjälpa dem att
svara på deras älskade Herres röst. När
han kallar dem att komma, kommer de
från norr och söder, öster och väster. De
lyfts upp i luften – för att vara med Jesus
för alltid.
Se bortom nuet
Vi måste se bortom politikernas, strategernas och prognosmakarnas drag och
motdrag. Vi måste se bortom tårarna,
smärtan, sorgen och döden till det enda
säkra och välsignade hoppet om att vår
Herre skall komma och evakuera oss
och ta oss till att vara med honom. Det
är han som är kung! Det är han som är
Herre! Han är den ende Guden och Frälsaren. Han ljuger inte! Han misslyckas
inte! Världens riken kommer att bli vår
Guds och Kristus rike och han kommer
att regera för evigt!
När han är redo, kommer han att säga
till norden: Ge mig dem! och till södern:
Släpp dem! För hem mina söner från
fjärran och mina döttrar från jordens
ände (se Jes. 43:6). Vid uppvaknandet,
kommer människor från varenda tidsålder och ras och färg och storlek att stå
upp. Och bland de miljoner som rycks
upp i skyn börjar återföreningens verk.
Jesus känner till de hjärtan som brustit
vid ett avsked. Han förstår förlustens
ångest. Han grät vid Lasarus grav och
från korset försökte han trösta sin älskade mor. Han förstår! Den största glädjen
kommer att vara att se honom och änglarna. Därefter längtar vi att få se mödrar och fäder, barn och släktingar som
slogs ned av fienden. Spädbarn kommer
att föras till sina mödrars armar, män
och hustrur kommer att omfamna varandra och för alltid glädjas tillsammans.
I sina äktenskapslöften sa de ”tills döden
skiljer oss åt”; nu har döden själv skickats i fördärvet. Jesus har kommit för att
hämta oss till sig! Underbara tanke, vilken tröst för oss troende här och nu.
Detta är inte rätt tid att vara obekymrad och likgiltig. Fadern har tagit
på sig den ofattbara kostnaden att sända
sin älskade Son att betala vår skuld, att
frita oss från vår skuld, vi som föddes i
synd, och som av naturen var vredens
barn. Han har banat en väg genom sitt
eget oförlikneliga lidande och kraften
i hans egen uppståndelse. Han lever i
evighet och han lever alltid för att mana
gott för oss. Innan han stiger ur sin roll
som överstepräst i den himmelska helgedomen, vill han att var och en, hög
eller låg, hur ovärdiga vi än måtte vara,
att vi ska upptäcka honom som vår Frälsare. Han kallar, han knackar, han vet
att tiden är kort. Han har gett oss tecken
så dagen inte kan överraska oss som en
tjuv (se 1 Thess. 5:4). Han vill att du ska
vara beredd – han vill att vi ska vara i
hans fålla när han kommer för att hämta
oss till sig. Det är ett klokt beslut man
tar när man beslutar sig för att vända sig
till Jesus och bli räddad. Inget på jorden
är värt våra själars pris och den eviga
lön som han har utlovat. Bestäm dig nu
– idag! Det är möjligt för oss alla att vara
där med honom!
Inget öga har sett och inget öra har
hört om sådana ting som Gud har gått
för att bereda för dem som älskar honom. Vi måste vara där! Inget påtagligt
offer är för stort! Ingen självförsakelse
är för stor, inga världsliga skatter är för
värdefulla! ”Och när i mångtusen år vi
där har sjungit den nya sång, då blott
en liten stund för oss har svunnit hän av
evigheten lång.” Och tänk dig – vi kommer att vara tillsammans med honom!
Charles D. Brooks, numera pensionerad från
sitt arbete som ledare i Adventistsamfundets
generalkonferens, tjänade i många år som
predikant och evangelist.
26 | MISSIONÄREN nr 10 2007
För
eftertanke
OCH
samtAL:
1
På vilka sätt är
budskapet vi
fått ett
”evakueringsbudskap”?
2
Vad är det
som hindrar mig
från att vara
bland de heliga
som kommer
att möta Jesus
i rymden?
J
esus kommer igen. Innan han
skildes från lärjungarna på jorden, gav han dem löftet om sin
återkomst. ”Känn ingen oro”,
sa han. ”I min faders hus finns många
rum… Och om jag nu går bort och bereder
plats för er, så ska jag komma tillbaka och
hämta er till mig, för att också ni ska vara
där jag är” (Joh. 14:1-3).
Jesus kommer, kommer med skyarna i stor härlighet. Massor av skinande
änglar kommer att följa honom. Han
kommer för att ära dem som har älskat
honom och hållit hans bud, och för att ta
dem hem till sig. Han har varken glömt
dem eller sitt löfte.
Familjeband kommer att lagas. När
vi tänker på våra döda, kan vi tänka på
den morgon när Guds basun ska ljuda,
när ”de döda ska uppstå odödliga, och vi
ska förvandlas” (1 Kor. 15:52, FB).
Den stunden är nära. En liten tid och
vi ska se vår kung i all hans skönhet. En
liten tid och han kommer att ställa sina
trogna ”inför sin härlighet, fläckfria och
jublande” (Jud. 24).
Jorden återskapad
Inget mänskligt språk kan till fullo beskriva de rättfärdigas belöning. Det kan
förstås bara av dem som själva får se det.
Där kommer den himmelske Herden att
leda sin flock till källor av levande vatten. Livets träd ger frukt varje månad
och trädens löv tjänar till läkedom för
folken. Där finns vattenflöden som aldMISSIONÄREN nr 10 2007 | 27
ANDRA SABBATEN
När Gud gör allting nytt
av | ELLEN WHITE | en av Adventistsamfundets grundare | Illustration: Dennis Baylogh
För att också ni ska
vara där jag är
ANDRA SABBATEN
rig sinar, klara som kristall, och utefter
dem finns vajande träd som kastar sina
skuggor över den stig som har gjorts
ordning för Herrens återlösta. Där kommer de vidsträckta slätterna att höja sig
i vackra kullar och Guds berg resa sina
höga toppar. På de fridfulla slätterna,
intill de levande strömmarna, ska Guds
folk, som så länge levt som pilgrimer och
kringirrande vandrare, finna sitt hem.
”Mitt folk ska få bo i ett fredligt land, i
hem där de känner sig trygga och får vila
sorglösa” (Jes. 32:18). ”Man ska inte mer
se våld i ditt land, förtryck och förödelse
inom dina gränser. Dina murar ska du
kalla ’räddning’, dina portar ’lovsång’”
(Jes. 60:18).
”De ska bygga hus och bo i dem, odla
vingårdar och äta deras frukt. Det de
byggt ska inte bebos av andra, det de odlat inte ätas av andra… mina utvalda får
njuta frukten av sin möda” (Jes. 65:21,
22).
Där kommer inte att vara några tårar mer, inga begravningståg, inga sorgeband. ”Döden ska inte finnas mer, och
ingen sorg och ingen klagan… Ty det som
en gång var är borta” (Upp. 21:4). ”Ingen
i staden ska säga: ”Jag är sjuk”, ty folkets
synd är förlåten” (Jes. 33:24).
På den nyskapade jorden, ska bara
Där kommer Jesus att leda oss till de levande strömmar som flyter från Guds
tron och förklara för oss de mörka omständigheter som han ledde oss igenom
för att fullända våra karaktärer… Där
ska vi inför fötterna på vår Återlösare
kasta våra kronor som han har satt på
våra huvuden. Medan vi rör vid våra
gyllene harpor ska vi ge lovprisning och
tacksägelse till honom som sitter på tronen.3
Där kommer de återlösta att hälsa
på dem som ledde dem till den upplyfte
Frälsaren. De förenar sig i att prisa honom som dog för att människor skulle få
det liv som kan mäta sig med Guds liv.4
”Och jag såg en ny himmel och en ny
jord. Ty den första himlen och den första
jorden var borta, och havet fanns inte
mer” (Upp. 21:1). Samma eld som förtär
de onda, renar också jorden. Varje spår
av förbannelsen röjs undan. Inget evigt
brinnande helvete kommer att påminna
de friköpta om syndens fruktansvärda
konsekvenser.
Endast en påminnelse finns kvar:
vår Frälsare kommer för alltid att bära
märkena efter sin korsfästelse. På hans
sargade huvud, i hans sida, på hans händer och fötter finns de enda spåren från
det onda verk som synden har utfört.
fiende, har förts tillbaka genom den stora frälsningsplanen. Allt som förlorades
genom syndafallet har återupprättats…
De rättfärdigas belöning
Smärta kan inte existera i himmelen.
Där kommer inte att finnas några tårar
mer, inga begravningståg, inga sorgeband. ”Döden ska inte finnas mer, och
ingen sorg och ingen klagan… Ty det som
en gång var är borta”. ”Ingen i staden ska
säga: ”Jag är sjuk…” (Upp. 21:4; Jes.
33:24).
Där är det Nya Jerusalem, huvudstaden på den underbara nya jorden …
I Guds stad ska det ”inte mer bli natt”.
Ingen ska behöva eller vilja vila. Där
kommer ingen att tröttna på att göra
Guds vilja och lovprisa hans namn. Vi
kommer att för alltid uppleva morgonens friskhet och vara långt ifrån dagens slut. ”Ingen behöver längre ljus från
någon lampa eller solens ljus, ty Herren
Gud ska lysa över dem” (Upp. 22:5)…
Härligheten från Gud och Lammet flödar över den heliga staden med ett ljus
som aldrig mattas…
Guds folk är privilegierade genom
att de kan hålla en öppen kommunikation med Fadern och Sonen. ”Ännu ser
vi en gåtfull spegelbild” (1 Kor. 13:12). Vi
Allting kommer slutligen att erkänna att Gud är kärlek.
rättfärdighet bo. ”’Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i
Lammets blod. Därför står de inför Guds
tron, och de tjänar honom dag och natt i
hans tempel‘” (Upp. 7:14, 15)1.
Gemenskap med Jesus
I den kommande världen ska Kristus
leda de återlösta till livets flod och lära
dem underbara sanningar. Han kommer
att öppna för dem naturens mysterier.
De kommer att se att en Mästarhand
håller världarna på plats. De kommer
att se den store Konstnärens skicklighet
när han färgsätter ängarnas blommor.
De kommer att få upptäcka den nåderike Faderns avsikter, han som sänder
ut varje stråle av ljus. Tillsammans med
de heliga änglarna kommer de återlösta
att tacksamt lovsjunga och erkänna
Guds enorma kärlek till en otacksam
värld … 2
Snart ska vi vara i vårt utlovade hem.
28 | MISSIONÄREN nr 10 2007
Profeten säger när han betraktar Kristus i hans härlighet: ”Glansen är som solens ljus, som fått sina strålar av honom,
hans makt är dold i den” (Hab. 3:4). Den
stungna sidan ur vilken rann en blodröd
ström som försonade människan med
Gud – där är Frälsarens härlighet, ”där
är hans styrka dold” (Hab. 3:4, FB). Och
tecknen på hans förödmjukelse är hans
högsta ära. För evig tid kommer såren
från Golgata att visa att han är värd allt
lov och pris och förkunna hans makt.
”Du herdetorn, du Sions kulle, den
makt du en gång hade skall komma tillbaka till dig” (Mika 4:8). Den tid har
kommit som heliga män har sett fram
emot med längtan sedan det flammande
svärdet utestängde de första människorna från Edens trädgård, den tid då ”Guds
folk skall bli friköpt” (Ef. 1:14). Den jord
som ursprungligen gavs åt människorna
som deras rike, men som de genom svek
lämnade över i Satans händer och som
så länge har hållits av denne mäktige
ser Gud som i en spegelbild, i naturens
verk och i hans handlande med människor; men då ska vi se honom ansikte mot
ansikte, utan någon dimmig slöja emellan. Vi ska stå i hans närhet och betrakta
hans ansiktes glans.
Då ska de räddade känna såsom de
själva är kända av Gud. Den kärlek och
medkänsla som Gud själv har lagt i deras
hjärtan ska finna sina sannaste och ljuvligaste uttryck. Den rena gemenskapen
med heliga varelser, den harmoniska
samvaron med änglarna och de trogna
från alla tidsåldrar som har tvättat sina
kläder och gjort dem vita i Lammets
blod, de heliga band som sammanbinder
hela Guds familj ”i himlen och på jorden”
(Ef. 3:15) – allt detta bidrar till de återlöstas lycka…
Obegränsade möjligheter
Varje förmåga kommer att utvecklas,
varje gåva förmeras. Nya kunskaper
kommer inte att göra sinnet trött el-
ler uttömma våra krafter. Där kan man
genomföra de mest storslagna företag,
de mest högtflygande planer kan uppnås och de högsta ambitionerna infrias.
Ändå kommer det att finnas nya höjder
att bestiga, nya under att beundra, nya
sanningar att förstå, nya ting som kommer att utveckla kraften i både sinne själ
och kropp.
Universums alla skatter kommer att
ligga öppna för Guds återlösta att studera. Fria från dödens bojor, flyger de oförtröttligt iväg till fjärran världar … Med
obeskrivlig glädje får jordens barn ta del
av glädjen och visheten hos de varelser
som aldrig har fallit i synd. De delar med
sig av sin kunskap och förståelse som de
förvärvat genom tidsåldrarna när de
betraktat Guds händers verk. Med klar
syn betraktar de skapelsens härlighet
– solar och stjärnor och galaxer, alla i
sin insatta ordning runt den gudomliga
tronen. På allt, från det minsta till det
största står Skaparens namn skrivet,
och i allting finns hans makts rikedomar
till beskådande.
Efter hand som evighetens år passerar kommer de att föra med sig rikare
och ännu mer fantastiska uppenbarelser
om Gud och Kristus. Eftersom kunskapen tilltar, så kommer kärleken, vördnaden och lyckan att tillta. Ju mer människan lär sig om Gud, desto större kommer
deras beundran för hans karaktär att bli.
När Jesus uppenbarar för dem återlösningens rikedomar och de förunderliga
insatserna i den stora striden mot Satan,
kommer de återlöstas hjärtan att gripas
av en än intensivare kärlek. Med än mer
hänförd glädje spelar de på sina harpor
av guld; och tio tusen gånger tio tusen
och tusen gånger tusen röster kommer
att förenas i en mäktig lovsångskör.
”Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt
som finns där hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör
lovsången och äran och härligheten och
väldet i evigheters evighet” (Upp. 5:13).
Den stora striden är över. Synd och
syndare finns inte mer. Hela universum
är rent. En puls av harmoni och glädje
slår genom hela den ofantliga skapelsen. Från honom som skapade allt utgår
liv och ljus och glädje, genom världarna
i den oändliga rymden. Från den minsta
atom till den största värld, kommer allting, levande och dött, i deras ojämförliga skönhet och fullkomliga glädje, att
förklara att Gud är kärlek.5
1
Vad ser du mest
fram emot
när Jesus kommer
tillbaka?
2
Vad kommer
att göra himlen
så oändligt ny
och intressant?
3
Denna läsning
innehåller många
underbara löften.
Vilket löfte
tilltalar dig mest?
Varför?
Review and Herald, 22 november, 1906.
Review and Herald, 3 januari, 1907.
3
Review and Herald, 3 september, 1903.
4
Review and Herald, 17 december, 1908.
5
Se Den stora striden, sidorna 609-613.
1
2
Ellen White var en av medgrundarna till
Adventistsamfundet och den andliga gåva
att profetera och undervisa som adventisterna menar att hon hade har ännu idag
ett positivt inflytande på rörelsen.
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 29
ANDRA SABBATEN
För
eftertanke
OCH
samtAL:
BARNENS BÖNEVECKA
Jesus löften ger
oss hopp
Årets bönevecka för de vuxna utgår från Joh. 14:1-3.
Barnens bönevecka har också sin utgångspunkt därifrån,
så glöm inte att ha löftena där i bakhuvudet när ni läser
barnens berättelser för böneveckan – även när ni uppmanas att läsa andra texter. Läs gärna texterna ur en
bibel som passar barnen, t.ex. Levande Bibeln.
Glöm inte heller att skriva ut pysselsidorna för
barnens bönevecka som finns på www.ung.adventist.
se. Barnens böneveckomaterial på svenska är väsentligt
kortat, så önskar du mer idéer om vad du som vuxen kan
göra kring barnens bönevecka, kolla gärna på den
engelska versionen på www.adventistreview.org.
Carina Lillbäck Larsson
barnledare i Adventistsamfundet i Sverige
av |
LINDA MEI-LIN KOH
| ledare för barnverksamheten i USA i
Illustrationer: Terry Creswes
Första sabbaten
Fångad i stormen
Far och dotter hade gett sig iväg hemifrån tidigt på söndagsmorgonen
för att fiska lax. De hade redan kommit långt ut och nu hoppades de få
ihop en stor fångst innan dagen var
slut. Medan Alice och hennes pappa
stoppade undan sina lunchlådor, fick
pappa syn på några mörka moln på
himlen.
”Jag hoppas inte det blir storm”,
suckade pappa. ”Vi kanske ska vända
om hemåt, för säkerhets skull. Vi får
nog fiska upp våra rosa laxar en annan
gång.”
Alice lyssnade efter det lugna puttputt från startmotorn men istället
spottade den bara, och pappa utbrast,
”Nej! Vi har slut på bensinen! Och jag
glömde de där två bensindunkarna
som vi köpte!”
”Vad ska vi göra? Kan vi ta oss
hem?” Alice kämpade för att hålla sig
lugn.
”Jag anropar kustbevakningen om
hjälp”, sa pappa lugnande medan han
30 | MISSIONÄREN nr 10 2007
vred på rattarna
på båtradion. ”Mayday!
Mayday! Stingrockan anropar!” Han
upprepade ropet om hjälp tre gånger,
men de fick inget svar från kustbevakningen.
Vid det laget hade de mörka molnen börjat samla sig över båten och
vågorna blev lite gropigare. Rädslan
grep tag om Alice. Vinden blev starkare och starkare.
”Pappa, jag är rädd”, snyftade hon
och tryckte sig intill pappa. ”Kommer
vi att dö?”
”Var inte rädd min lilla flicka.
Jesus kommer att ta hand om oss”,
försäkrade pappa Alice. ”Kom så ber
vi till honom nu på en gång.” Och så
kurade de ihop sig under segelduken
och bad till Gud om hjälp. Alice kände
sig lite bättre till mods när de hade
bett. Hon visste i sitt hjärta att Gud
var där för plötsligt så kände hon sig
alldeles lugn.
Det tycktes som de vinande vin-
darna hade kastat den lilla båten hit
och dit på det stormiga havet i flera
timmar, när plötsligt en mistlur ljöd
alldeles framför deras lilla båt. Pappa
kastade undan presenningen och hoppade upp.
”Hjälp! Hjälp!” skrek han så högt
han kunde, medan han ivrigt viftade
med en röd handduk.
Fraktbåten svarade på pappas rop
om hjälp och bogserade deras lilla båt
tillbaka till säkerheten.
Läs: Jesaja 41:10 och Markus 4:35-40
Fundera på: Hur ser din storm ut
– det som du är mest rädd för?
En klok person sa en gång: ”Tala inte
om för Gud hur stor din storm är,
utan berätta för stormen hur stor din
Gud är.”.
BARNENS BÖNEVECKA
Söndag
En vän du kan lita på
Woosh! Boom! Boom! lät det när det
exploderade i luften. Alla sprang för
att ta skydd från de stora explosionerna som förstörde alla hem i den lilla
staden Singapore år 1942.
Kriget hade kommit och livet som
hade varit så lyckligt och tryggt var nu
annorlunda. Ingen utanför familjen
kunde man längre lita på.
En natt väckte Jin Pings pappa
honom när han sov som bäst.
”Vakna, min son! Skynda dig upp!
Vi måste ta båten!” viskade pappa
oroligt.
”Vadå? Vart?” stammade Jin Ping.
”Fråga inte. Gör bara som jag säger”, befallde pappa.
Snart befann sig pappa, mamma,
Jin Ping och hans lillasyster på språng
genom några mörka bakgator. De
stannade och gömde sig varje gång
någon mörk figur passerade förbi.
”Vi måste träffa farbror Poh vid
Tempelgatan. Han ska ta oss till båten”, förklarade pappa viskande.
”Kan du lita på honom?” frågade
mamma tvekande.
”Han är okej, en gammal vän
till familjen;
farbror Poh
kan vi lita
fullständigt på”, försäkrade pappa henne.
”Varför ber vi inte
innan vi börjar? Vi vill
att Gud ska leda oss
till säkerheten”, föreslog mamma. Familjen bad och sedan
gav de sig iväg.
Tillslut kom
familjen till Tempelgatan och hittade ett litet ställe
att gömma sig på.
Pappa fick snart
syn på tre figurer som
kom emot deras gömställe.
Pappa var på väg att resa sig och gå
emot dem när han plötsligt märkte att
de var fiendesoldater. Han gömde sig
snabbt igen.
Snart fick pappa syn på en annan
figur som kom emot dem. Den här
gången hörde han någon viska, ”Kok
Hua, är du där?” Ja, det var farbror
Poh! Han ropade pappas namn. Han
hade kommit för att rädda dem. Honom kunde de lita på!
Farbror Poh ledde familjen genom
flera mörka gränder innan de kom
fram till flodstranden. Där väntade en
liten båt. De hoppade snabbt i båten
medan pappa kramade om farbror
Poh ännu en gång. Efter många dagar
och nätter kom familjen slutligen fram
till tryggheten på den lilla ön Pulau
Pinang i Indonesien.
Psaltaren 56:4, 5 och Johannes
4:1-3
Fundera på: Vad betyder det att lita
på någon?
Läs:
Måndag
En blandad familj
”Carlos, vet du vad! Vi kommer att få hem en till lillasyster”, sa pappa glatt.
”Är det sant, pappa! Kan jag få hålla henne den här
gången? frågade Carlos ivrigt.
”Javisst, det kan du få. Du ska få följa med till barnhemmet och hämta Chwee Li”, berättade pappa för
Carlos.
Alla sex barnen tyckte det var spännande när de
packade in sig i den gamla bussen. Tänka sig, ännu en
syster att leka med!
Snart kunde mamma ta av filten omkring det lilla knytet
som hon hade i sina armar och visa barnen den nya familjemedlemmen.
”Titta på hennes ögon, vad små de är. Kan hon se genom de där
smala ögonen?” undrade Carlos och såg lite frågande ut.
”Jag har stora runda ögon”, sa 6-åriga Akeela.
”Ja, men du är från Afrika, Chwee Li kommer från Kina”, förklarade mamma för sina barn. ”Många kinesiska barn har sneda ögon.
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 31
BARNENS BÖNEVECKA
Gud vill ha dem så; det är fint på ett
annat sätt.”
”Varför har hon inte svart och
blank hy som jag?” frågade Shackie
medan han rörde den lilla babyns
hand.
”Mamma, i skolan kallar de oss
för blandfamiljen. Är vi annorlunda?”
undrade Junie nyfiket.
”Vi har inte fött några egna barn”,
sade pappa medan han höll Akeela
nära intill sig, ”så vi sökte efter speciella barn till vår familj.”
”Först fann vi Carlos, och sedan
upptäckte vi Junie, Akeela, Shackie,
Ohnma och Rachel. Vi kunde bara
inte säga nej. Ni kanske är från Afrika,
Filippinerna eller Myanmar, men
Gud valde ut var och en av er just för
pappa och mig och vi
älskar er allihopa”,
log mamma medan
hon kramade om
sina sex barn.
”Vår familj är annorlunda, inte sant?
Röd och gul och vit
och svart”, sa Carlos
nöjd. ”Det har jag
inget emot.”
Läs: Galaterbrevet
4:4-7, 3:26 och 1 Johannesbrevet 3:1 (första delen)
Fundera på: Vad
är det som gör Guds
familj så speciell?
Tisdag
En pålitlig kapten
Den klarblå himlen lovade en perfekt
dag för fallskärmshoppning. Jason
hade sett fram emot den här dagen
med stor förväntan. Idag skulle han
och hans kompisar Bryant och Kumar
testa det våghalsiga att hoppa från luften. Det hade varit Jasons dröm ända
sedan han var 7 år!
Kan ni tänka er att falla från mer
än 3 000 meters höjd? Jason fick nog
erkänna att tanken fortfarande var lite
skrämmande.
Men inget
kunde
hindra dessa tre
kompisar från den här hisnande
upplevelsen. Så vid den bestämda
tiden kom de alla till fallskärmshop32 | MISSIONÄREN nr 10 2007
Onsdag
Ett alldeles
nytt hem
Alla pratade om den nya armé som höll på
att ta över regeringen i landet. Inge kändes
längre tryggt och säkert. Familjen Acosta
bestämde sig för att lämna landet innan det
blev för sent. De bestämde att pappa skulle
gå över gränsen före familjen och söka jobb
och ett bra ställe där hans fru och två söner
kunde bo.
”Hej då pappa”, grät Pedro och Juan
medan de gav sin pappa en sista stor kram
innan han steg på bussen. ”Skynda dig att
komma tillbaka och hämta oss!”
”Det ska jag göra, mina pojkar. Ta hand
om mamma”, svarade pappa med ledsen
röst.
Dagarna blev snart månader och varje
parcentret och där fick de träffa sina
instruktörer kapten Lee, John Drury
och Mary Thomas.
”Killar, idag kan ni få uppleva hur
det känns att falla från 4 500 meters
höjd i ert första hopp”, sa kapten Lee.
”Oj! Det var ett riktigt hopp!” utropade Jason lite försiktigt.
”Men vi har ju ingen erfarenhet
alls, kapten. Det är första gången för
oss”, påminde Kumar.
”Oroa er inte. Jag kommer att vara
med er”, sa kapten Lee till Jason
med en glimt i ögat. ”Ni kan lita
på mig!”
”Lyssna nu killar, alla ni som
hoppar för första gången. Ni
får bara prova på tandemhopp”, förklarade Mary
Thomas. Tandemhoppning betyder att man
sitter fast med en
instruktör med starka
band. Instruktören
hjälper till att hantera fallskärmen
och annan utrustning. Efter att de
fått noggranna
instruktioner, fick
Jason, Bryant och
Kumar ta på sig
utrustningen och
kliva ombord på ett
plan som skulle ta dem upp
i luften. Utsikten från planet var hisnande. Jason kände att någon tog tag
i hans arm.
”Kom nu, nu är det vår tur”, skrek
kapten Lee.
”Ok, jag är beredd, men se till att
hålla i mig ordentligt”, skrek Jason
nervöst tillbaka.
”Beredd, ett, två, hoppa”, skrek
kapten Lee och så hoppade han och
Jason ut från planet.
”Jag känner mig yr”, ropade Jason.
”Jag faller för fort!”
”Jag är alldeles ovanför dig, Jason. Det går bra, lita på mig!” svarade
kapten Lee. ”Koppla av och se dig
omkring!”
Kapten Lee kom närmare Jason
och tog tag i hans båda händer, och
sträckte sakta ut dem för att han skulle kunna känna vinden och spänningen i att falla. Varje gång Jason ropade
på hjälp fanns kapten Lee till hands
för att hjälpa honom. Efter hand
kunde Jason koppla av och börja njuta
av hoppet. Efter vad som verkade ett
långt fall, vecklade fallskärmen ut sig
och tillsammans kunde de säkert dala
ned mot marken.
Läs: Hebreerbrevet 10:23, Psaltaren
119:89 och Johannes evangelium 14:2, 3
Fundera på: Hur har du märkt att du
kan lita på Guds löften?
att flytta. Pedro började bli otålig.
”Varför dröjer pappa så länge?
Har han glömt bort oss?” klagade
Juan.
”Min pojke, sluta klaga. Pappa
lovade att göra ordning ett fint ställe
för oss och han kommer att hålla sitt
löfte”, påminde mamma Juan.
Äntligen, efter ännu en vecka,
kom det ett meddelande från pappa
att familjen kunde flytta. Hurra!
Pojkarna var beredda att ge sig av
på en gång. Efter flera dagars resa
med buss och vandring på dammiga
vägar kom de slutligen säkert över
gränsen. Där väntade pappa på dem!
Läs: Johannes evangelium 14:2, 3 och
Jesaja 11:6.
Fundera över: Vad vet du om den
plats som Gud håller på att förbereda
för oss? Läs Uppenbarelseboken kapitel
21 och 22 så får du veta mer!
Torsdag
En fantastisk kröning
”Vakna! Vakna! Du min sjusovare!” sa
mamma medan hon försökte dra ner
lakanet som täckte Ravis ansikte.
”Mmm, jag är trött”, suckade Ravi.
”Skynda dig upp nu, annars missar
du hela föreställningen”, sa mamma.
”Vi kanske ska låta honom fortsätta att sova”, föreslog storasyster Premila. ”Han vill inte se när drottningen
blir krönt.”
”Joho, jag är visst beredd att se
drottningen!” Ravi hoppade upp och
var alldeles klarvaken.
Detta var en spännande dag för
alla i Singapore år 1953; en ung vacker flicka skulle krönas till drottning.
Och kröningsceremonin skulle sändas
på tv för första gången över hela världen. Man hade just fått möjlighet att
se svartvit tv över hela ön och det var
inte många hem där man hade råd
med det ännu. Men i familjen Jeyakumar hade man lyckats skaffa en liten
14-tums tv.
”Nu börjar det, så det är bäst du
skyndar dig att komma, annars missar
du det”, ropade pappa ivrigt.
”Oj, titta på den vagnen!” utropade Ravi. ”Den skulle jag vilja åka i.”
”Titta! Där kommer den unga
drottningen!” sa Premila. ”Är
hon inte vacker?”
”Titta bara på hennes
kläder! Åh, den där långa
vackra capen skulle
jag vilja ha!” suckade
mamma.
Det tycktes som en
lång väntan innan det
blev dags för det bästa
ögonblicket i ceremonin.
Ravi började bli trött.
”När ska de sätta på
henne kronan? Varför ska
det vara så många böner
och tal först?” undrade
Ravi.
”Ha lite tålamod”, sa
pappa. ”Titta, nu lyfter
ärkebiskopen upp kronan
och gör sig beredd.”
”Det underbara
ögonblicket kom när
kronan, med hundratals glittrande juveler,
placerades på huvudet på den nya
drottningen,
Hennes Majestät Drott-
ning Elizabeth II. Vilken storslagen,
majestätisk ceremoni! Det var något som Ravi och Premila aldrig
skulle glömma!
Läs: Uppenbarelseboken 14:14
och 19:16.
Fundera över: Hur kan vi
närma oss Gud för att visa att
vi verkligen respekterar och
accepterar honom som vår
Kung?
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 33
BARNENS BÖNEVECKA
dag väntade Pedro och Juan
ivrigt på ett brev eller meddelande från sin pappa. Efter vad
som tycktes som år, kom till
slut någon till deras hus med
ett brev från pappa. Mamma
läste noga vartenda ord i
brevet för sina pojkar.
”Goda nyheter! Pappa
har hittat ett ställe där vi
kan bo. Han håller på att
göra ordning det så att det
blir fint för oss att bo där”,
utropade mamma glatt.
”Kan vi börja packa
på en gång?” ville Pedro
veta.
”Bra idé! Men packa
bara det nödvändigaste,
vi kan inte ta så mycket
med oss”, påminde mamma dem.
Det gick ännu en vecka,
och det var fortfarande inte dags
BARNENS BÖNEVECKA
Fredag
En fantastisk återförening
Det var farfars åttionde födelsedag. Alla steg upp tidigt för att göra
sig ordning för det stora kalaset.
Mamma och alla hennes systrar höll redan på i köket.
Farbröder och fastrar
började redan komma.
René, Bruce, Cheryl och
andra kusiner skulle också komma. Vilken spännande dag!
Yolanda hade sett fram emot
den här speciella släktträffen för då
skulle hon få visa sin nya trädkoja för
sina kusiner. Skulle det inte vara roligt
att ha saftkalas där uppe?
”Hej på er! Vad roligt att se er”, sa
Yolanda glatt när hon kramade om
Cheryl och Bruce som just hade kommit.
”Åh, där kommer René och Kitty”,
tillade Yolanda.
”Vet ni vad!” sa Yolanda med
en glimt i ögat. ”Pappa har byggt
en trädkoja åt mig. Kom får ni
se.” Alla sex kusinerna hade så
roligt uppe i trädkojan att de
mycket hellre ville stanna kvar
där uppe än att gå ner till de
vuxna i trädgården. Men, det var
ju farfars födelsedag och alla skulle
fira honom. Och så fanns det ju en
stor jättegod tårta där nere. Alla barnen
fick hjälpa till att blåsa ut ljusen. Festen
var inte slut förrän 11 på kvällen. Yolanda
tyckte att det var så roligt när hela släkten träffades; hon och hennes kusiner pratade redan om
nästa gång.
Läs: Apgostlagärningarna 1:11, 1 Thessalonikerbrevet
4:16, 17 och Johannes evangelium 14:2.
Fundera över: Vad ser du mest fram emot
med att Jesus kommer tillbaka.
Andra sabbaten
Sommar på
Schmidts slott
”Det kommer inte att finnas någon natt
där, och ingen behöver lampor eller
solens ljus – för Herren Gud ska vara
deras ljus, och de ska regera i evigheternas evigheter” (Upp. 22:5).
Hans skulle åka och hälsa på sin farmor och farfar Schmidt i Tyskland.
Han längtade så efter att få träffa
dem, men speciellt längtade han efter deras stora hus, det var som ett
helt slott. Det hade tre våningar med
många rum där han kunde gömma
sig och leka med sin bror och syster.
Efter en lång resa kom de fram till
Schmidts slott fram på natten och
Hans somnade med detsamma. Solens
strålar genom fönstret väckte honom
nästa morgon. När han hoppade upp
ur sängen, kom han plötsligt ihåg att
han var i farfars slott. Han sprang
ner för att hälsa på farfar och farmor
Schmidt.
”God morgon!” ropade Hans med34 | MISSIONÄREN nr 10 2007
an han sprang fram till farfar och farmor för att ge dem varsin kram. ”Vad
roligt att vara här!”
Varje dag gick väldigt fort för
Hans; det var så många spännande
saker att göra. Familjen gick och fiskade vid sjön, vandrade uppför berget
bakom Schmidts slott och letade efter
godis när det var marknadsdag. Hans
favorittid var tillsammans med farfar
som visade honom runt i alla rummen i sitt stora hus. Han visade Hans
sin fina sten- och yxsamling och lärde
Hans att skjuta med pil och båge. Om
Hans fick välja, skulle han nog välja
att bo hos farfar för alltid.
Läs: Uppenbarelseboken 22:3-5.
Fundera på: Hur kan vi förbereda oss
inför att bo med Jesus för alltid?
Linda Mei-Lin Koh är ledare för barnverksamheten i
Sjundedagsadventistsamfundets Generalkonferens
i Silver Spring, Maryland, USA
ANNONSER | FAMILJENYTT
Forsättning från sidan 8
FRÅN SINAI TILL GOLGOTA | del 3
Om vi tillämpar det på
Sinai och Golgota, skapar
ordet bättre en viss tvetydighet. På grund av skräcken
vid Sinai, känner vi hellre för
”bättre eller sämre-jämförelsen” och det kan leda till att
vi förkastar Sinai. Men om
vi ser det från Guds avsikt är
”bra, bättre, bäst” klart att
föredra. Sinai var inte dåligt
– det var precis vad de människorna behövde och det
var bra. Även idag har det
sin plats för att möta nödlägen som orsakats av synden. Men uppenbarelsen på
Golgota är verkligen mycket
bättre, därför att den är bäst.
Det är Guds yttersta gåva till
mänskligheten.
Men när vi nu har känts
vid båda uppenbarelserna
måste vi veta varför en av
dem ät bättre och här är valet enkelt: på ena sidan finner vi fruktan och befallning
och på den andra, kärlek
och inbjudan. Gud kan och
kommer att använda sig av
befallningar och även väcka
vår fruktan, men bara i nödlägen. En bestående relation
kan endast byggas på kärlek
och som ett svar på en vänlig
inbjudan. Det är vad som är
så mycket tydligare vid Golgota än vid Sinai. Gud var
synlig och imponerande på
Sinai, men Golgota tycktes
övergivet av Gud.
Övergiven av Gud? Ja, i
alla fall för det vanliga ögat.
I del 4
Helt klart kände rövaren och
den romerske officeren Guds
närvaro, men för lärjungarna, Maria och även för Jesus själv var psalmistens ord
smärtsamt verkliga: ”Min
Gud, min Gud, varför har du
övergivit mig?” (Ps. 22:2).
Kärleken hade dött, hoppet
försvunnit och Satan vunnit
– som det tycktes.
Men uppståndelsen ändrade på allt detta och korset
började etsa in ett nytt livsmönster hos lärjungarna. De
började förstå att Golgota var
själva kärnan i Guds vänliga
inbjudan till människan. Gud
var verkligen närvarande
på den där ensamma kullen. Han uttalade inte några
hotelser, han gav inte några
befallningar, utan erbjöd istället en övertygande inbjudan till livet. Guds heliga aktiva närvaro hotade ingen på
Golgota, för Gud kom inte för
att döda utan för att dö i vårt
ställe. Han stötte inte i trumpet för att signalera de ondas
undergång, utan bad för sina
fienders förlåtelse och visade
en nedbruten moder den ömmaste hänsyn. Här sattes
sigillet för Guds löfte om att
han skulle skriva sin lag på
människors hjärtan.
Och så blev Golgota symbolen för en Gud som är villig
att dö så att vi kan leva. Det
är budskapet som ligger vid
slutet av vägen mellan Sinai
och Golgota.
FÖDDA
Hälsningar från
Emma!
Den 24 augusti
fyllde jag ett år.
Mamma Michelle
(som hette Hansen
innan hon gifte sig),
pappa Sergio Quiej
och jag bor i
Texas, USA.
ANNONSER
Tonårsträffen
23 – 25 november 2007
Har flyttats till Kilsbergsgården utanför Örebro,
vid Garphyttan.
Talare: Johanna Petrovic
Vi börjar kl. 18:00 på fredag kväll
med
kvällsmat och avslutar kl. 11:00 efter frukost
och möte på söndagsmorgonen.
Pris: 300 kr för helgen.
Kom ihåg: lakan, örngott, handduk,
varma kläder och Bibeln
Vi har plats för 65 tonåringar –
så först till kvarnen…
www.ung.adventist.se
eller 08-545 297 70
Anmälan:
Inspirationshelgen i Nyhyttan
Inspirationshelgen i november i Nyhyttan måste
uppskjutas till ett senare tillfälle.
Vi återkommer med inbjudan
och information längre fram.
Audrey Andersson, samfundssekreterare
som kommer i november då vi får veta mer om Ellen
Whites vandring mot Golgota och hennes utveckling
i gemenskap med Guds inspiration. Del 1 och 2 kan
läsas i Missionärens arkiv på nätet: www.adventist.se.
Solens nedgång
Alden Thompson undervisar i bibliska
studier vid Walla Walla College, Washington, USA. 1974 tog han sin filosofie
doktorsexamen i Gamla testamentet och
judiska studier vid Edinburghs universitet,
Skottland.
Lund
Göteborg
Stockholm Luleå
Helsingfors
Uleåborg
5 okt
18.32
18.35
18.08
17.43
18.42
18.33
12 okt
18.14
18.15
17.48
17.17
18.21
18.08
19 okt
17.57
17.57
17.28
16.51
18.01
17.43
26 okt
17.40
17.39
17.09
16.25
17.41
17.18
2 nov
16.24
16.22
15.51
15.00
16.22
15.54
9 nov
16.10
16.06
15.24
14.35
16.05
15.30
MISSIONÄREN nr 10 2007 | 35
av | JAN PAULSEN | generalkonerensens ordförande | Bild: Ingram Publishing
BRÄNNPUNKT
POSTTIDNING B
ECONOMIQUE
Avsändare:
SDA media
Box 10036
SE-800 10 Gävle
BEGRÄNSAD
EFTERSÄNDNING
Vid definitiv eftersändning
återsänds försändelsen med
den nya adressen på baksidan (ej adressidan).
ETT ORD FRÅN JAN PAULSEN:
Tillbaka till
D
våra andliga
rötter
et finns knappast någon bibeltext som är så välkänd bland
adventister som Joh. 14:1-3.
Adventistfamiljen runt om i
världen kan den utantill. På ett väldigt
koncist och mäktigt sätt ger den uttryck
för vårt hopp. Det är en text där Herren
själv ger ett löfte till sitt folk och försäkrar dem om att det ska uppfyllas. Genom
det löftet talar Jesus fortfarande till oss
och uppmuntrar oss med ord om hopp
på vår kristna pilgrimsresa. Människorna behöver nu mer än någonsin de hoppfulla ord som finns i texten. Vi lever i en
tid med snabba och ständiga kommunikationer där ord spelar en central roll.
För det mesta handlar kommunikationen om död och lidande. Världen behöver en röst om hopp och tröst. Eftersom
Jesus har gett oss hoppets ord, borde vi
vara rösten som förmedlar dem.
Joh. 14:1-3 innehåller en grundläggande kontrast mellan avsked och återkomst, eller separation och återförening.
Den är laddad med känslor – känslor av
36 | MISSIONÄREN nr 10 2007
vänskap och kärlek och den fruktan eller osäkerhet som separationen skapar.
Men där finns också uppmuntran att
hålla hoppet levande i väntan på Kristus
återkomst. Jesus försökte trösta lärjungarna ”genom att tala hoppets ord och
uppmuntran. ’Känn ingen oro,’ sa han.
’Tro på Gud, och tro på mig. I min faders
hus finns många rum. Skulle jag annars
säga att jag går bort för att bereda plats
för er?’ Vilken tröst dessa ord borde
vara för oss. Tänk på vad Jesus gör nu i
himlen – förbereder plats för sina barn”
(Ellen White, Sermons and Talks, band
2, sidan 145).
Böneveckans artiklar är baserade
på denna text om återkomsten. Vi tänker att det är bra för församlingarna att
gå tillbaka till den för att vi ska påminnas om våra verkliga andliga rötter och
om orsaken till vår existens. Joh. 14:1-3
innehåller hoppfulla ord vars innehåll
och mening har utforskats av olika författare som försökt att göra dem relevanta för församlingen idag.
Jag vill uppmana församlingen att
åter läsa Joh. 14:1-3. Låt texten läsas
privat i våra personliga andakter, när vi
har familjeandakt och när vi samlas för
tillbedjan i församlingen. Låt oss lyssna
till den tillsammans och låt Guds Ords
levande kraft påverka oss och förnya
våra förväntningar på att Jesus snart
ska komma tillbaka. Måtte det förnyade
engagemanget för Herrens återkomst
stärka vår vilja att gå ut och tala om för
världen att Konungen kommer.
Er i det kristna hoppet,