ANDLIG MOGNAD
T. Austin-Sparks
Kapitel 8
Korsets verk och formandet efter Kristus
Läsning: Romarbrevet 6
De ord på vilka vi har grundat vår tankegång överensstämmer också med dessa: ”Med
brinnande längtan väntar allt skapat efter den stund, då Guds barn skall uppenbaras.”
”Formas efter hans Sons förebild.” Vi skall vara honom lika. Vi har hunnit ta oss fram
genom en hel del material rörande Guds tanke och syfte när vi nu har sett på fyra av
Paulus brev. I alla dessa brev finns ett anslag vilket vi inte ännu kommit åt, fast vi har
nämnt det, och det är Kristi kors. Att nu gå vidare utan att fästa avseende vid korset och
dess betydelse i förhållande till Guds mål i formandet av Kristi avbild i oss är att begå det
största misstag och lägga det mest betydelsefulla åt sidan. Vi ska därför visa dess plats i
dessa fyra brev, från Romarbrevet till Galaterbrevet. Detta innebär inte att vi kommer att
ta upp varje referens till korset i varje brev, istället ser vi på den särskilda plats som givits
åt det i vart och ett av breven.
Korset i relation till synden
Det står klart att Romarbrevet beskriver korsets plats i dess förhållande till synden, och
inte förrän denna sak är ordnad finns det utrymme för ett formande till Guds Sons avbild.
De termer som används här gör det uppenbart och tydligt att detta är något som i alla
stycken har förts till en slutpunkt. Vi står här inför något som är slutfört och som också
innebär en begynnelsepunkt. Men vi måste skynda oss att säga att det inte är synderna
som det här är fråga om. Det är synden som står i fokus.
Från brevets början och fram till detta sjätte kapitel har frågan om synd och rättfärdighet
synats och det är som om hela universum hade genomsökts för att finna en rättfärdighet
kommen ur människan som människa. ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda.” Varenda
människa befinner sig genom sin natur sammanokad med orättfärdigheten. Därför finns
det ingen grund på vilken Gud kan verka efter sina syften, och en sådan bas är
oundgänglig. Om hans mål är att hans Sons bild ska reproduceras i män och kvinnor, då
måste fundamentet vara rättfärdighet.
Hur ska då Gud skaffa sig denna nödvändiga grund utan vilken han inte kan nå sina
syften? Gud sände sin Son i ’syndigt kötts gestalt’ (1917), till det yttre lik en syndig
människa, och lät sig så knytas till orättfärdiga människor för att bli till ett syndoffer för
dem. Han tog den orättfärdiga människans själva natur och bar denna till korset. Hans
korsfästelse blev denna naturs korsfästelse. I honom fanns ingen synd. Som företrädare,
medlare och representant för det utdömda och fördömda människosläktet dog han enligt
denna Guds doms utslag och i honom lät Herren hela mänskligheten dö. Det är så Gud ser
det. Synden åtgärdas i Sonens död och orättfärdigheten ställs åt sidan. I uppståndelsen
”uppväcktes Kristus från de döda genom Faderns härlighet”, Rom 6:4. Det finns inget
utrymme för Guds härlighet utom där rättfärdigheten får råda. I den uppståndne Kristus
finner vi en som är rättfärdig, en vars rättfärdighet gäller för alla, på samma sätt som hans
död gällde för allas orättfärdighet. I sin död låter han sig offras som ersättare och
ställföreträdare för syndaren och i sin uppståndelse står han som representant för den
troende, för de heliga. Nu följer utmaningen; vem är rättfärdig?
Romarbrevets argumentation rör den rättfärdighet som kommer av tro på Herren Jesus
Kristus, som ni vet. Allt formar sig kring, å ena sidan, huruvida vi vill låta vår tro gripa
tag i Jesus Kristus som vår ställföreträdare i döden, under domen, under Guds hand och
därmed lägga vår hand på Lammets huvud i tro och säga: ”Detta är för mig, för min synd,
detta är min dom och min död”. Å andra sidan; ser vi honom som uppstånden, som den
som skaffat undan all synd, låter vi våra händer läggas på Lammets huvud medan vi
säger: ”Denne Rättfärdige har godkänts för min räkning, han är min medlare, hans
rättfärdighet är min. Detta är att öva tro på Jesus Kristus, och Gud tillräknar oss hans
rättfärdighet på dessa villkor. Herren låter allt detta föras över till vårt konto, och på detta
sätt löses frågan om synd, rättfärdighet och dom genom Jesu Kristi död. När vi genom tro
låter oss identifieras med hans död placeras vi i den ställning där all synd har röjts undan.
Likaledes, när vi låter oss identifieras med honom i hans uppståndelse låter han all
rättfärdighet komma oss till del.
Detta är evangeliets enkla grundsanning. Du är bekant med detta; det är med dessa ting
som Gud begynner lägga grunden. Det är med korset hjälp som allt som hör synden till,
allt som ställer sig avogt till fullbordandet av Guds syften, skaffas undan och raderas bort
ur Guds åsyn. Gud själv har avlägsnat och eliminerat det; han har fört in rättfärdighet och
rätt genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda. På detta sätt har han skaffat sig den
grund utifrån vilken han kan ta upp sitt arbete med att forma troende efter Sonens
förebild.
Det är således betydelsefullt för oss att göra detta faktum till vårt, att frågan om synden är
ordnad, att hela syndabördan är bortskaffad av Herren Jesus Kristus och sedan genom tro
ta till oss detta att Gud har låtit all rättfärdighet i Jesus Kristus komma oss till del genom
uppståndelsen – allt detta för den som tror. Vi räknas som rättfärdiga inför Gud genom
tro på Jesus Kristus. Vi kommer ingenstans förrän detta är grundat. Om vi fortfarande bär
på tvivel och frågor på denna punkt kan Herren inte arbeta med sitt formande.
Vi finner snart, sedan vi har kommit till ro på denna punkt, att vi fortfarande bär på och
störs av företeelser hörande till denna gamla skapelse men att Gud nu har begynt att, på
basis av rättfärdigheten, verka i detta och forma oss efter Sonen så att rättfärdigheten
övervinner orättfärdigheten och Herren Jesu natur övervinner den gamla naturen. Men
själva begynnelsen till detta verkande vilar med vårt mottagande av hela Guds verk som
redan fullbordat i Sonen, Jesus, Kristus. Det är som om Gud tar fram sak efter sak ur
fullhetens och det slutfördas oändliga förråd, vilket är Sonen, och låter det komma oss till
del allteftersom vi låter tron ta tag i honom.
Vi behöver inte säga mera om Romarbrevet nu. Det är kanske så att några av er inte
kommit längre än till Romarbrevets kapitel 6. Kallelsen står klar, ställningen är
omisskännlig. Aposteln säger att denna ställning blir vår genom tro och att dopet är det
sätt på vilket vi ger vårt gensvar och vittnesbörd till denna verklighet. I dopet tog vi
denna position och deklarerade att vi står med honom i hans död och är förenade med
honom i hans uppståndelse. Här har vi begynnelsen. Vi har en rättfärdighet att begynna
med och utgå ifrån.
Om du någonsin backar tillbaka bortom detta ser du till att mognandet och växandet
stannar av. Om du någonsin ställer frågor om och ifrågasätter din ställning inför Gud med
avseende på Guds rättfärdighet och hans rättfärdiggörelse, ser du omedelbart till att Guds
hand stannar i sin rörelse, i sitt formande av dig i enlighet med Sonens bild. Men, när du
välkomnar denna ställning låter du Herren få fortsätta sitt arbete. Låt bli att argumentera
och säga emot, låt bli att lägga fram alla dessa frågor, låt bli att blanda in psykologi i det
vilken säger: ”Är inte detta att inbilla sig saker och föra individen in i något som
egentligen inte är verkligt?” Om vi med vår tanke försöker ta tag i detta blir det till ett
subjektivt fakta, något som bara existerar i vår sinnevärld. Låt inte sådant slå rot i dig, det
kommer att övermanna dig om du ger det chans.
Om du öppet och oryggligt, i Kristi person, betraktar dig som förd till döden i förhållande
till synden och om du med all trons fasthet fattar tag i Kristi rättfärdighet som din, då
låter Gud dig förstå att han räknar detta dig tillgodo och kommer att fortsätta verka i dig
intill fullhet. Ta tag i detta och se på dig på detta sätt så kommer Herren att stå för arbetet.
Så arbetar Gud i oss utifrån ett, genom tron, grundlagt faktum. Det är möjligt att vi
kommer att behöva möta allt slags motstånd i denna sak så som Luther, han som står som
den store talesmannen för denna Romarbrevets sanning. Han jagades oavlåtligen av
fienden, vilken försökte att återigen lägga honom under all slags anklagelse och
fördömelse, men han gjorde sig fri genom en kraftfull och öppen bekännelse, rakt i
fiendens ansikte, av att ingen synd kunde tillskrivas honom – han var rättfärdiggjord.
Genom detta vann han seger för sig själv och för oss. Detta ska vara vår utgångspunkt,
inte att argumentera med fienden, men att säga honom sanningen – och detta är
sanningen: Gud ser oss utan synd i Kristus. Vi måste ge Herren Jesus ära som den som är
vår ställföreträdare.
Korset och den naturliga människan
Vi tar oss vidare från Romarbrevet till första Korintierbrevet. Här i kapitel två, vers två,
finner vi vår referens till korset. ”Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er,
att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.”
Detta är en klar föresats, något bestämt. När Paulus uttrycker sig så här har han fattat ett
beslut att inta särskild ställning och vi kan vara förvissade om att han har gjort så på
verkligt goda grunder. Anledningen framstår tydlig och klar när vi läser brevet. Här fanns
en grupp av på Jesus Kristus troende, kristna som trots tro släppte in en rad företeelser
vilka hörde till det naturliga livet, det gamla livet. Dessa ting hade varierande karaktär.
Man försökte att leva sitt kristna liv i relation till Jesus Kristus utifrån naturliga
förutsättningar, världens visdom – detta är ämnet för kapitel 2 och 3, mänsklig styrka,
yttre företräden, utifrån motvilja eller förkärlek.
Aposteln menar inte att de inte skulle vara födda på nytt. Han kallar dem Herrens folk,
men han säger att de är köttsliga kristna. De talar som människor i gemen. De tänker som
man gör i världen. De gör sina val enligt köttet och ett världstillvänt sinne. I var sak
anpassar man sig till den naturliga människans sätt. Detta ställer han i direkt motsats till
hur den andliga människan tänker, hur hon talar och beter sig, till de val hon gör som
andlig varelse. Han placerar den naturliga människan och den andliga människan i ett
motsatsförhållande. Den ena kallar han ’den själiska människan’, den andra kallas ’den
andliga människan’.
Det grekiska ord som här används blir särskilt intressant att se på när det styckas i sina
beståndsdelar – ”pneumatikos” man. ”Eikos” betyder likhet, form; en avbild är något
format, något som har likhet med. ”Pneuma” är ande. Det uttryck som uppstår när man
sätter samman de båda delarna är ”formad av Anden” eller ”avpassad för det andliga”.
Den andra sortens människa formas av det som hör till den natur, den inflytelsesfär som
avskärmar sig från Guds verk. Denna människa lever helt och hållet utifrån det själsliga. I
brist på bättre kallar man den för den naturliga människan, trots att den egentligen låtit
sig stängas ute från det som är fullt ut naturligt för en skapad varelse – umgänget med
Gud.
Detta är den anledning som Paulus tog som utgångspunkt när han bestämde sig för att
inte hantera något endast efter naturlig kunskap. Han ville inte röra sig på den nivå där
allt endast förstås på naturens grund, enligt naturens sätt. Han såg att detta synsätt
utestängde Herrens sak i deras liv och förstörde deras vittnesbörd. Han såg att Herren
Jesu kors inte var verksamt bara i förhållande till synden, det tog också itu med
människan. Frågan om den naturliga människan var ordnad på samma sätt som frågan om
synden.
I Jesu Kristi död hade inte bara människan som syndare dött, men också som den
naturliga, den gamla människan, som den sortens varelse och skapelse vilken tänker,
känner, väljer och talar efter detta sätt. Det handlar helt och hållet om natur; på Jesu
Kristi kors dog denna människa och i hans uppståndelse fördes en ny människa fram, den
andliga människan vilken är andligt sinnad, vilken tänker och känner och har läggning
likt Jesus, en som är så till sinnes som Jesus är, en som har känslighet likt Jesus, har
dragning och böjelse likt Jesus, smak som Jesus. Allt detta står i sådan motsats till det vi
finner i denna korintierförsamling.
Jesu Kristi kors gör slut på den ena sortens människa, den gamla människan, och banar
väg för en helt ny människa, den andliga människan. Om du har svårt för begreppet ’den
andliga människan’, minns att detta begrepp betyder ’en som formas och avpassas för det
andliga’. Vi får ännu lite bättre grepp om detta genom följande sekvens: ”Människan,
sådan hon är av naturen, tar inte emot det som har att göra med Guds Ande. . . hon förstår
det inte, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Men den som har Anden, han kan
bedöma allt.” 1 Kor 2:14-15, Giertz. Detta beskriver en människa så formad att hon
genom förmåga och hållning given av Anden kan förstå de ting som hör Gud till, äga
samhörighet med och kan leva i enlighet med dessa ting.
Korset, Jesu Kristi kors, är skiljet mellan dessa två grupper av människor. Å ena sidan
gör det en ände på den naturliga människan, å andra sidan för det fram den andliga
människan. Detta är en absolut och oundviklig nödvändighet för Guds sak. Herren kan
inte nå fram i sitt syfte att forma oss till hans Sons avbilder på det naturligas grund, inom
ramen för den naturliga människan. Om du och jag befinner oss på det köttsliga livets
nivå, där man tänker, känner, talar, väljer och agerar utifrån det naturliga, efter den gamla
naturen, kommer vi ingenstans med Guds sak. Allt som hör till den gamla människan
måste föras till ett avslut. Vi måste låta oss formas efter Anden och det andliga, då ligger
Guds mål fullt synligt – förvandlade till hans Sons avbilder.
Korset, skiljet mellan två skapelser
Nu går vi vidare till det andra Korintierbrevet, till 5:14-18. Detta är en utveckling av det
vi fann i första brevet. Där såg vi att korset för in den nya människan i den gamla
människans ställe. Samma sak uttrycks här, men saken förs längre och vidgas. Hela
skapelsen befinner sig nu i blickfånget. Det som står klart belyst för oss här är att den
enskilde troende genom korset förs fram som en ny skapelse, som en del av en andlig
skapelse och att allt i denna skapelse på samma sätt är andligt; sålunda existerar nu en ny
ras och varje individ med dess naturliga relationer har lyfts in i Anden. Skiljelinjen är
dragen mellan det som hör till köttet och det som är av Anden, mellan sådant som följer
den gamla skapelsen och det som springer fram ur den nya och korset står mitt däri för att
särskilja. ’Alla dog’, säger aposteln, men han säger här att alla dog i Kristus i förhållande
till allt det andra.
Förut kände vi varandra efter köttet, våra relationer formades efter den gamla skapelsen,
vi umgicks efter den gamla skapelsens sätt, vi bedömde varandra enligt den gamla
skapelsens normer, varje form av samspel höll sig på denna nivå – efter den gamla
skapelsens natur. När vi nu förstår att alla har dött och uppstått i Kristus ser vi inte på
varandra enligt den gamla människans sätt. Våra relationer har förts in i Anden, vilket
betyder att vi har lyfts in i den nya skapelsens område med det nya livet som grund.
Gudsfolkets gemenskap skulle inte hålla fem minuter om vi skulle låta sänka oss till den
gamla naturens nivå. Allt skulle sönderdelas.
Vad är det som håller Guds folk samman och som konstituerar dess välsignade
samhörighet, vilket är ett av de kraftfullaste vittnesbörden om den seger som vanns på
Jesu Kristi kors? Det är detta faktum att de alla delar en och samme Ande, den nya
skapelsens liv, och allt detta kommer från Gud. Det gamla är förgånget. Vi måste handla
utifrån denna grund. Vi måste anpassa oss till detta.
Man ser att detta andra brev noggrant följer den position som intagits i det första. I det
första brevet finner vi detta: ”Jag kunde inte tala till er som andliga människor, utan som
till köttsliga, till spädbarn. . .” ’Ni är köttsliga, och beviset för det är att den ene säger att
han håller sig till Paulus, den andre att han håller sig till Apollos, ytterligare några håller
sig till Petrus. När alla dessa säger ”Jag”, bevisar de att de är köttsliga. Är inte detta
själva särmärket på den gamla skapelsen?
Alla våra relationer och kopplingar i den gamla skapelsen verkar samla sig under
individens särintresse, jag, mitt och mina, hur jag passar in, hur något påverkar mig, vad
jag kan vinna eller kommer att förlora, mina personliga fördelar. Om en person under den
gamla skapelsen inte kommer överens med oss, tvår vi våra händer och avfärdar honom
som betydelselös. Det är så vi vanligtvis hanterar varandra.
Om, å andra sidan, någon visar att han tycker om oss håller vi denne för oss själva. Vi
trivs med att vara omtyckta och vi är inte intresserade av sådant som inte tilltalar jaget
eller skänker det tillfredställelse. Denna hållning tränger igenom allt i den gamla
skapelsen. Den är påträngande tydlig i affärsvärlden. Den visar sig i de tarvligaste former
i det vi kallar nöjesvärlden. I allt finner vi detta element, detta starka ”Jag” styrande och
ordnande.
Aposteln slår fast att korset har gjort slut på allt sådant och våra relationer står på en helt
ny grund. De förmåner och fördelar vi kunde skaffa oss står inte längre i fokus. Vi känner
varandra efter Anden och tjänar varandra med Kristi närvaro. Ni är inte längre objekt som
jag uppmärksammar för att bruka till mitt välbefinnande, jag riktar mig till er för att vara
till hjälp, för att kunna tjäna. Ni kanske avvisar och till och med hatar mig, jag älskar er
alltjämt. Ni motarbetar mig, jag ber för er. Det är så den nya skapelsen kommer till
uttryck. Den är annorlunda. Vi känner inte längre någon efter köttet.
Jag påstår inte att vi alltid lyckas leva upp till denna standard, men jag vet att Gud arbetar
så här för att forma oss efter Kristi förebild. När vi upplever att andra människors attityd
mot oss vållar förtret och väcker begär att ge igen, måste vi låta detta läggas under korset
och hålla fast vid att korset förbjuder sådant. Närhelst den gamla skapelsen bryter in och
provocerar, måste vi genast fly till korset och låta dessa ting åtgärdas där. Golgata
betyder att en dog för alla, därför har alla dött och genom detta känner vi inte längre
någon efter köttet.
Korset och de två sätten att leva
Vi avslutar med några ord utifrån Galaterbrevet. Det finns fyra utsagor om korset i detta
brev vilka står centralt och som gör att brevet har så mycket att ge i detta ärende. Av
dessa fyra betyder den följande särskilt mycket för oss: ”Jag har genom lagen dött bort
från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte
längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i
tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.” Gal 2:19-20. Herren Jesu
kors, på vilket jag har blivit korsfäst. Hur ser dess tillämpning ut med denna bakgrund?
Det drar en avskiljandets linje mellan två sorters liv, mellan två skilda sätt att se och leva.
Lägg märke till vad aposteln säger här: ”När jag stod under lagen sökte jag efter liv. Jag
sträckte mig efter det som är verkligt liv. Jag önskade leva inför Gud. Jag ville veta vad
ett liv inför Gud innebar och för att kunna lära känna detta liv i gemenskap med Gud
försökte jag med att hålla lagen. Jag följde dess befallningar till punkt och pricka. Jag
hängav mig åt dess anspråk och föreskrifter. När lagen om och omigen sade sitt ’du skall
icke’, försökte jag ordna mitt liv så. När den sa sitt ’du skall’, gjorde jag allt för att följa
detta.
Men mitt i min iver att följa lagen upptäckte jag att mitt inre stod i motsats till alla dessa
lagens krav. Det liv som fanns i mitt inre överensstämde inte med lagen. Istället verkade
det alltid i motsatt riktning så att lagen blev till en börda som jag inte orkade bära, till
något som tryckte ner mig. Istället för att frälsa mig, fick den mig att se hur illa det var
ställt med mig. Istället för att föra mig till liv gjorde den döden till en allt hemskare
verklighet på grund av det liv jag levde. Jag kunde inte uppbåda något av det liv som
skulle föra mig till mitt mål, att kunna leva upp till Guds standard. Lagen hade väckts och
jag dog.
Hur skulle jag kunna bli frälst ur detta? Det fanns inget annat sätt än att låta nytt liv, ett
annorlunda liv, börja verka i mig. Om denna nya livspuls, Guds eget liv, flödade i mitt
inre skulle dessa ’du skall’ och ’du skall inte’ upphöra att ställa sina krav. Jag skulle ha
en helt annorlunda utgångspunkt. Jag skulle då finna att detta som har sitt ursprung i Gud
själv, detta andra liv, fanns i mitt inre för att göra allt detta möjligt.”
Det är här korset roll framträder tydligast. Aposteln säger: ”Jesu Kristi kors betydde slutet
på mig och det gamla livet, slutet på detta gamla väldigt hängivna liv, detta gamla liv som
inte alls dög, det liv som inte alls nådde upp till Guds standard. Jag korsfästes med
Kristus i förhållande till det livet, och när det livet upphörde dog jag i förhållande till
lagen. Lagen har inget inflytande över en död människa. Sålunda, jag undkom lagen
genom att dö. Men jag lever, men ändå inte jag. . . Kristus lever i mig, ett nytt liv, ett
gudomligt liv, Kristus lever i mig. Detta är vad korset har åstadkommit för min räkning.
Jag levde ett liv som var helt och hållet odugligt till att föra mig till vila och
tillfredställelse. Det var ett liv som inte kunde kallas liv. Det var som om döden redan var
verksam i livet och jag hölls medveten om det genom Guds lags närvaro. Jag har nu dött
med Kristus i förhållande till det livet och jag har uppstått med Kristus. Han lever i mig
nu och genom hans livs närvaro i mitt inre har jag börjat se vem Jesus Kristus är.”
Aposteln lägger en kraftfull betoning på livet i dessa satser. ”Det liv jag nu lever i min
kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.”
Välsignad vare Gud, detta är vägen till befrielse, vägen till förlossning, vägen till seger.
Vi ska nämna något om de andra tre skriftställena. Galaterbrevet 3:13-14 för återigen
fram det vi just har samtalat om. ”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han
blev till en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är
upphängd på trä. Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus
komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.”
Genom Jesu Kristi kors har vi inte bara nytt liv, men ett nytt liv med all styrka och denna
styrka är inget mindre än den Helige Andes personliga närvaro. Om den Helige Ande,
Guds Helige Ande bor i oss på basis av vår samhörighet med Kristus i hans uppståndelse,
på basis av innebörden i hans död, då blir varje Guds syfte och mål till idel möjligheter.
Den Helige Ande boende i vårt inre blir den styrka utifrån vilken vi kommer att nå Guds
fullhet. Detta låter sig följdriktigt utvecklas i nästa sats om korset och dess verkan i Gal
5:24: ”Den som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.”
Här står korset igen, och här klargörs det att de som har korsfästs med Kristus, dessa som
har förts till enhet med honom i hans kors, hans begravning, och hans uppståndelse har
tagit emot helt nya förutsättningar, en helt ny disposition; de har korsfäst sitt kött med
dess lidelser och begär. Deras nya förhållningssätt, deras nya utgångspunkt är emot allt
sådant. Deras nya liv och läggning söker det som är av Kristus. Ny disposition, ny syn, ny
natur, ett nytt liv.
Till sist; kapitel 6, vers 14: ”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än
vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.”
Det är av intresse att notera det särskilda sätt på vilket aposteln talar om världen i denna
sats. Denna term är väldigt omfattande, och innefattar en mängd ting. Paulus går här
direkt till själva andemeningen. Vi gör väl i att notera sammanhanget: ”De som låter
omskära sig kan inte ens själv hålla lagen, men de vill att ni ska omskära er, för att de
skall kunna skryta med att ni är omskurna.” 6:13.
Vad menar aposteln med detta? Dessa vill kunna säga; se, så många proselyter vi skaffar.
Se, så många efterföljare och lärjungar vi har. Se, hur framgångsrik vår rörelse är. Se
vilken maktfaktor vi utgör i världen. Se på alla dessa tecken på välsignelse som vilar över
oss.
Aposteln gör klart att detta är världslighet i ande och princip; detta tillhör världens sätt.
Han ställer fram sin bestämda hållning efter Anden. Söker jag ära av människor? Söker
jag vara till behag för människor? Nej, jag är korsfäst för världen och den för mig. Dess
hållning och tillvägagångssätt har inget med mig att skaffa. Det som äger värde kan inte
mätas i sakens eller sammanhangets framgång eller om man har många anhängare. Det
som har verkligt värde är Kristi mått och närvaro i dessa som går med mig.
När detta återigen lyfts fram inför Galaterna i slutet av detta brev är det med en härlig
segerns och triumfens ton. Detta är hela brevets tema.
Vi finner det också summerat i dessa ord: ”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta
föder, tills Kristus har tagit gestalt i er.”
Kristus formad i er, Kristus gestaltad i er. I detta samlas allt av värde, säger han.
Popularitet, volym, omfattning, att vara känd i de stora sammanhangen, att vara
uppskattad i världen – detta är av världen, världslighet. Jag har dött i förhållande till allt
sådant. Jag är korsfäst med Kristus i förhållande till detta. Det som äger värde är Kristus,
Kristi mått i er.
Ni ser hur det världsliga kryper in, hur världstillvända vi kan bli – och detta i en närmast
omärklig process – genom att lägga vikt vid det yttre, vid hur människor uppfattar oss,
vad de har att säga om oss, den attityd de har, om vi är populära, om vår framgång. Detta
är de värden som världen fäster avseende vid, men dessa ting saknar allt värde inför
Herren. I den nya skapelsen, på uppståndelsens sida, är det endast en sak som kan mätas
värdefullt; det som väger något här är Kristus, det mått av Kristus som skaffats utrymme.
Inget annat har värde, något som helst värde, oavsett hur stort det är, oavsett dess
popularitet, oavsett hur gott man talar om det. På uppståndelsesidan räknas inget sådant.
Det som kan räknas in är hur mycket av Kristus man kan se.
Du och jag måste söka oss fram till den punkt där vi är korsfästa med Kristus i
förhållande till alla dessa ting och företeelser. Vi kommer inte att vara särskilt populära
och vårt arbete förblir litet, inga applåder och världen visar sitt förakt, men om det
någonstans i detta finnes ett mått av Kristus måste våra hjärtan värdera och värna detta
med all kraft. Må Herren ge nåd till en sådan korsfästelse. Det finns få ting som är så
svåra att bära som att vara föraktad och förkastad; så var det med Herren, föraktad och
förkastad av människor. Det som äger värde i Herrens ögon måste också vara vår
standard. Sådant hör till uppståndelsens standard. Detta är korsets seger: ”För min del vill
jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors.”
Du ser i detta att korset på varje punkt står relaterat till Guds mål och syfte, formandet
efter Kristi förebild. Den helige Ande håller korset i verksamhet i oss och vi måste
behålla vår tro i relation till korsets verkningsfullhet. På detta sätt står allt öppet för Gud
att föra fram ett fullt mått av Kristi härlighet.
