Kriminologiska institutionen Arbetets betydelse och mening i upphörandeprocessen - en kvalitativ studie inom livsloppskriminologin Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2015 Jenny Augustsen Sammanfattning Syftet med denna studie är att undersöka arbetets betydelse och mening i samband med upphörandeprocessen och om det finns några försvårande omständigheter vilka kan generera svårigheter kring arbetet som en del av upphörandet med brott. Som metod har jag använt mig av kvalitativa intervjuer för att få en förståelse och kunskap om arbetets betydelse för intervjupersonernas upphörandeprocess. Valet av metod har gjorts utifrån syftet att få ta del av intervjupersonernas livsberättelser samt för att fylla ett tomrum, då bristen på kvalitativa studier inom livsloppskriminologin är relativt stor. Två olika utgångspunkter - arbetet som kausal brottsavhållande faktor respektive arbetet som en del av upphörandeprocessen har legat till grund för den tidigare forskningen. Resultatet i studien har sedan analyserats med hänsyn till dessa två utgångspunkter samt utifrån Sampson och Laub's aged - graded theory of informal social control. I resultatet framkommer att arbetets betydelse som en del av upphörandeprocessen ges ett visst stöd, men framförallt verkar arbetet vara en viktig faktor för att individen fortsatt ska kunna avstå från att begå brott. Dessutom har vissa svårigheter kring arbetet som brottsavhållande identifierats i resultatet. Slutsatsen i denna studie blir att Sampson och Laub's teori ges ett svagt stöd samt att, för att en individ ska kunna klara av att upphöra med brott, krävs en kombination av individens egen vilja och samhällets stöttning. 1 Innehållsförteckning 1 Inledning 4 1.1 Syfte och frågeställning 5 1.2 Definitioner 5 1.2.1 Upphörande med brott 5 1.2.2 Arbete 6 1.2.3 Stigma, marginalisering och social exkludering 6 1.3 Disposition 7 2 Teori 7 2.1 Samspon och Laub 7 2.2 Aged - graded theory of informal social control 8 3 Tidigare forskning 10 3.1 Arbetet som kausal brottsavhållande faktor 10 3.2 Arbetet som en del i upphörandeprocessen 12 3.3 Försvårande omständigheter kring arbetet som brottsavhållande 13 4 Metod 16 4.1 Datainsamlingsmetod 16 4.1.1 Intervjuguide 17 4.2 Urval 17 4.3 Etiska ställningstaganden 17 4.4 Genomförande 18 4.5 Förförståelse 19 4.6 Maktasymmetri 20 4.7 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt och analysmetod 20 4.8 Validitet och reliabilitet 21 4.9 Generaliserbarhet 21 4.10 Transkribering 22 4.11 Intervjupersonerna 22 5 Resultat och analys 23 5.1 Arbetets betydelse för intervjupersonerna under deras brottsaktiva period 23 2 5.2 Arbetets betydelse för intervjupersonerna som brottsavhållande 27 5.3 Slutsatser och viktiga insikter om arbetets betydelse vid upphörandet med brott 29 6 Diskussion 31 6.1 Fortsatta studier 33 Litteraturförteckning 34 Bilaga 1 37 3 1 Inledning Studier om brottslighet har upprepade gånger påvisat att många ungdomar begår brott, samtidigt utgör brottsligheten för majoriteten av dem en kort period av deras liv och den når en kulmen vid en genomsnittsålder på 17 år för att sedan minska och avta helt (Lilly, Cullen and Ball, 2011, s. 384). Intresset för varför ungdomar börjar begå brott har fångat många kriminologers uppmärksamhet, men frågan om varför ungdomar och vuxna slutar att begå brott är inte lika väl utforskad (Lilly, Cullen and Ball, 2011, s. 385). Inom den longitudinella livsloppsforskningen har det därför fokuserats på individers kriminella karriärer, hur den har börjat - (onset), hur länge den pågått (persistence) och när den slutade (desistence) och funnit att vad som händer under barndomen kan relateras till brottslighet under ungdomsåren och in i vuxen ålder. Livsperioden med ungdomsbrottslighet kan leda till ett antisocialt liv som vuxen och skapa svårigheter med att få ett arbete och bilda familj vilket kan resultera i ett fortsatt vuxenliv med brottslighet (Lilly, Cullen and Ball, 2011, s. 386). De som begått brott som ungdomar för att sedan sluta, kan lättare komma vidare in livets nästa fas med fast arbete och äktenskap medan de som fortsätter att begå brott kan riskera att gå miste om den fasen i livet (Nilsson och Estrada, 2011, s. 233). Tidigare brottslighet som både ungdom och som vuxen korrelerar negativt med framtida utsikter på arbetsmarknaden (Nilsson och Estrada, 2011, s. 231). Nilsson och Estrada (2009, s. 19-24) konstaterar i sin studie att för de flesta innebär övergången från ungdom till vuxen en etablering på arbetsmarknaden och familjebildning. En stor andel av dem som har begått brott både som ungdomar och vuxna har en anknytning till arbetsmarknaden vid en ålder av 28 år. Sett till arbetsmarknadsanknytning har det gått bra för de flesta, ändock står var femte man av dem som begått brott både som ungdom och vuxen utanför arbetsmarknaden. Att inte ha ett fast arbete och/eller bostad kan medföra att den informella sociala kontrollen blir svag och att dagarna inte fylls med meningsfulla rutinaktiviteter. Att lyckas ta sig ur brottsligheten kräver en kombination av individens egen vilja och samhällets stöttning. (Nilsson, Estrada och Bäckman, 2014, s. 130). Samhällets stämpling och marginalisering kan dock sätta sina begränsningar för handlingsutrymmet för individer som har begått brott. Den sociala positionen i samhället har betydelse för hur väl människor kan som aktivt handlande utnyttja de resurser som står till förfogande, vilket således avgör livschanser och möjligheter (Nilsson och Estrada, 2009, s. 4-5). Tidigare studier inom livsloppskriminologin har påvisat att det finns en koppling mellan att ha ett arbete och att individer slutar att begå brott, vilken betydelse som arbetet har i denna 4 process är dock inte helt tydlig. Vissa anser att arbetet är en kausal faktor vilken leder till att individen slutar att begå brott (se Sampson och Laub, 1993 samt Laub och Sampson, 2003) medan andra hävdar att arbetet istället bör ses som ett led i en upphörandeprocess (se Skardhamar och Savolainen, 2014), om det överhuvudtaget har någon betydelse. För att djupare förstå arbetets mening och betydelse i upphörandeprocessen, behövs kvalitativa studier som specifikt studerar detta, vilket föreliggande studie avser att göra. 1.1 Syfte och frågeställning Syftet med denna studie är att undersöka arbetets betydelse för upphörandet med brott och vilka försvårande omständigheter som kan finnas i samband med upphörandeprocessen. Detta syfte har mynnat ut i frågeställningen; vilken betydelse och mening har arbetet för individen i upphörandeprocessen och finns det några svårigheter kring arbetet som en del av upphörandet med brott? 1.2 Definitioner Under denna rubrik kommer viktiga begrepp som används i studien att definieras. 1.2.1 Upphörande med brott Att definiera vem som kan benämnas som ständig brottsling kan vara svårt. Ska antagandet baseras på antal anmälningar, arresteringar, fällande domar eller antal fängelsestraff och ska hänsyn tas till enskilda delar eller alla dessa sammantaget? Detta medför också svårigheter med att definiera själva upphörandet med brott. Alla kommer förr eller senare att upphöra med brott baserat på ålder och hälsa. Det finns enligt Laub och Sampson (2003, s.196-197) de individer som fortsätter att begå brott, de som slutar att begå brott samt en grupp individer däremellan, vilka de benämner som intermittents - det vill säga periodare. Kännetecknen för en periodare är att de periodvis skiftar mellan att begå brott och att inte begå brott. Dessa individers liv ter sig som ett zick zack - mönster. Dessa individer kan ha slutat att begå brott, men fortsatt att exempelvis dricka alkohol vilket riskerar att leda in dem i brottslighet igen. Upphörandet är inte en oåterkallelig övergång. Upphörande med brott kan antingen betraktas utifrån att en händelse har en kausal effekt, vilket leder till att en individ att slutar att begå brott, eller att olika händelser utgör en del av en process mot upphörandet med brott. För att en individ ska kunna upphöra med brott anser Rydén -Lodi (2005, s. 8) att flera faktorer måste samspela för att en upphörandeprocess ska vara möjlig. Faktorer (Rydén -Lodi, 5 2005, s. 29) som gynnar denna process anses vara - att vara fri från missbruk, ha ett socialt nätverk med individer från det konventionella samhället, ha fast bostad samt någon form av försörjning. Chylicki (1992, s. 202) ser också upphörandet som en process där individen förändrar sitt sociala umgänge genom att sluta umgås med de kriminella kontakterna och spenderar istället mer tid med individer vilka lever konventionella liv enligt samhällets norm. 1.2.2 Arbete Att definiera arbete för denna studie är något problematisk. Enligt Bäckman och Franzéns (2007, s. 35) resonemang och definition av arbete, vilken de har baserat på statistik från statistiska centralbyrån, är arbete en sysselsättning, vilken vår vardag struktureras kring och genererar en lön som gör att vi kan försörja oss själva. En person i åldern 16-64 år räknas ha ett arbete om denne arbetar avlönat minst en timme per vecka och tjänar mellan 0,5 och 3,5 basbelopp (Bäckman och Franzén, 2007, s. 40-42). Denna definition av arbete utgår dessutom ifrån att arbetet är "vitt" medan intervjupersonerna kanske även räknar in "svartarbete", tillfälliga arbeten samt arbeten med lägre lön alternativ byte av tjänster som arbeten. Därför kommer studiens definition av arbete istället att följa intervjupersonernas. 1.2.3 Stigma, marginalisering och social exkludering Flera studier, både svenska (Nilsson och Flyghed, 2007 samt Nilsson och Estrada, 2009) och utländska (Pager, 2003) har påvisat att den samhälleliga strukturen kan vara stigmatiserande (stigma) och medföra en marginalisering och social exkludering av de individer som har en brottslig bakgrund, vilket innebär att deras möjligheter på arbetsmarknaden kan bli begränsade. "Med marginalisering och social exkludering brukar avses minskat handlingsutrymme och minskad delaktighet" (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 292). Framförallt kan detta drabba grupper av individer som är socialt utstötta genom att de ej har en förankring på arbetsmarknaden och/eller en fast bostad (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 292). Risken för social exkludering är störst för dem som har registrerats för brott både som ungdom och vuxen (Nilsson och Estrada, 2011, s. 233). Individer som enligt andra besitter oönskade egenskaper kan riskera att stämplas och uppleva ett utanförskap vilket för individen kan innebära ett stigma (Goffman, 2014, s. 1011). En stigmatiserad individ kan uppfatta sig själv både som en människa likt alla andra, men också precis som av omgivningen - som annorlunda (Goffman, 2014, s. 120). För den stigmatiserade individen kan detta stigma innebära att samtidigt som samhället erkänner denne som en del av samhället så är hen också annorlunda (Goffman, 2014, s. 135). I de flesta 6 samhällen finns en identitetsnorm där avvikande egenskaper hos vissa individer kan riskera att medföra stigma, oavsett om det rör sig om kriminalitet, handikapp eller personliga egenskaper (Goffman, 2014, s. 141). 1.3 Disposition Studien har inletts med en inledning för att ge en översikt av ämnet och en problemformulering vilken har mynnat ut i syfte och frågeställning. Vidare kommer nu en genomgång av vald teori samt den tidigare forskningen. Därefter presenteras denna studies metod, resultat och analys av genomförda intervjuer samt avslutas med en diskussion. 2 Teori I denna studie kommer den insamlade empirin att tolkas, förstås och analyseras utifrån Sampson och Laubs Aged graded theory of informal social control. Teorin kommer att utgöra en referensram vid analysen av arbetets betydelse och mening för intervjupersonerna. Med hjälp av teorin kan en tolkning genomföras av intervjuerna och skapa förståelse kring arbetets betydelse och mening för intervjupersonernas upphörandeprocess. Detta avsnitt inleds med en presentation av hur Sampson och Laub lade grunden för livsloppskriminologin med sin age graded theory of informal social control och därefter följer presentationen av teorin. 2.1 Sampson och Laub Grunden för Sampson och Laub's teori - age-graded informal social control lades när de genomförde en studie under åren 1950 och 1968 på material insamlat av Sheldon och Eleanor Glueck. Detta material bestod av pojkar födda mellan 1924 och 1935, vilka vid tiden för studien var i åldern 10-17 år gamla. Pojkarna delades in i två grupper, där den ena benämndes som ungdomsbrottslingar och bestod av 500 stycken pojkar och den andra var en kontrollgrupp, vilken också bestod av 500 pojkar. Pojkarna som benämndes vara brottslingar kom från två uppfostringsskolor och kontrollgruppens pojkar hade inga brottsanmälningar på sig och i intervjuer med omgivningen omtalades de som icke kriminella. Båda grupperna var överensstämmande gällande ålder, etnicitet, IQ och socioekonomiska förutsättningar. Gluecks studie ägde rum mellan 1940-1965 och de intervjuade pojkarna vid 14, 25 och 32 års ålder. Av innehållet i detta material fokuserade sig Sampson och Laub på variablerna arbete, äktenskap och militärtjänstgöring. För dessa variabler sattes det upp nyckelord vilka skulle motsvara om individerna hade svag, medel eller stark förankring på arbetsmarknaden samt huruvida om anknytningen till frun var instabil eller stabil. Dessa mätningar tillsammans skulle sedan påvisa om individerna hade svaga eller starka informella sociala band till familj, 7 jobb och samhället generellt. Studiens resultat påvisar att den viktigaste faktorn för att en vuxen inte ska begå brott är ett fast jobb. Detta gällde oavsett pojkarnas grupptillhörighet i studien. Detsamma gällde äktenskap, de vuxna män som var gifta begick färre brott. Detta tyder på att ju starkare sociala band en individ har som vuxen, desto mindre är risken för brottslighet (Sampson och Laub, 1990). 2.2 Aged - graded theory of informal social control Livsloppskriminologin med utgångspunkt i Laub och Sampsons aged - graded theory of informal social control framhåller att ett livslopp (life course) karaktäriseras av övergångar (transitions) och vändpunkter (turning points). Teorin tillkännager vikten av individers beteende under barndomen och individers förmåga till självkontroll, men avvisar att vissa faktorer under vuxenlivet inte skulle ha någon betydelse för en individs brottslighet. Den sociala informella kontrollen har därmed betydelse under hela livsloppet huruvida om en person kommer att begå brott eller inte (Sampson och Laub, 1993, s. 7). Tanken om informell social kontroll tar sin utgångspunkt i Hirschis teori om sociala band (Sampson och Laub, 1993, s. 17-18). Centralt fokus inom teorin ligger på varaktighet, timing och ordningsföljden av avgörande livshändelser och konsekvenserna av den sociala kontrollen de medför. Genom livsloppet finns olika övergångar som hör till olika ålderstadier och betraktas som en del av det sociala mönstret som individer enligt norm bör följa. Olika vägval, livshändelser och övergångar under livsloppet kan leda till vändpunkter. Dessa vändpunkter kan förändra individens fortsatta vägval. Exempelvis ses skola, arbete, militärtjänstgöring, äktenskap och föräldraskap som möjliga vändpunkter (Sampson och Laub, 1993, s. 8-9). I och med Sampson och Laubs vidareutveckling av sin age graded theory of informal social control ses livsloppsteorin som kontextuell och tillägget i teorin handlar om att human agency (personlig agerande) har en central roll för ställningstagande och val av livsväg (Laub och Sampson, 2003, s. 33). Fortsatt brottslighet i vuxen ålder kan tyda på bristande social kontroll, få strukturerande rutinaktiviteter samt svag human agency. Motsatsen till detta blir att upphörande med brott istället kan indikera på att dessa faktorer är närvarande. Human agency tillsammans med rutinaktiviteter och den sociala kontexten är viktiga för förståelse av kontinuitet och förändring av brottsligt beteende genom livsloppet (Laub och Sampson, 2003, s. 37-38). Rutinaktiviteter och situationella tillfälligheter ses som viktiga för en individ i samband med olika livsval, antingen emot eller för brottslighet. Många av dem som begår brott kan ha kaotiska liv med temporära boenden och tillfälliga arbeten. I förklaringen av hur 8 livsloppsteorin fungerar med kontinuitet och förändring av brottsligt beteende krävs en situationell och kontextuell hänsyn (Laub och Sampson, 2003, s. 38-39). Strukturen i ett samhälle skapar förutsättningar för och har inflytande på möjligheterna för individer att genom hela livsloppet knyta viktiga informella och formella sociala band både till individer och till strukturen och existerar inte oberoende av varandra. Den rådande samhällsstrukturen skapar olika förutsättningar för olika individers livsval och livschanser. Individer med exempelvis en instabil anknytning till arbetsmarknaden, alkoholproblem, äktenskapsproblem eller som har ett brottsregister riskerar att bli stämplade av strukturen, vilket på sikt kan leda till stigma och marginalisering (Sampson och Laub, 1993, s. 123-124). Socioekonomiska förutsättningar, etnicitet, ålder, kön, klass etcetera inverkar på vårt handlingsutrymme i den samhällskontext i vilken vi lever i och dessa strukturella faktorer kan i sin tur påverka hur de enskilda familjerna ser ut och fungerar (Sampson och Laub, 1993, s. 18-20). Att upphöra med brott kan upplevas som en förvirrad tid men också som en trigger för något nytt. Involveringen i arbete, äktenskap respektive militären kan på kort sikt minska antal begångna brott av individen och kan på lång sikt leda till ett liv i konformitet (Laub och Sampson, 2003, s. 40-41). Laub och Sampson (2003, s. 40-41) hävdar att genom den strukturella förändringen är en individuell förändring möjlig. Vändpunkten äger rum i ett kontextuellt sammanhang påverkat av grupprocesser samt etnicitet och socioekonomisk status. I samma takt som styrkan i anknytningen till de sociala banden stärks så kan också motivationen och drivkraften att avstå från att begå brott stärkas. Strukturella faktorer vilka understödjer ett upphörande med brott i kombination med individens egen human agency verkar vara en förutsättning för att individen ska kunna upphöra med brott (2003, s. 145-148). De kriminella individerna måste enligt Sampson och Laub (2005, s. 37, 42) ses som aktiva deltagare för sina egna liv och val under livsloppet, där Human agency är av största vikt med tanke på att "bara för att" en individ får ett arbete, är det inte säkert att han kommer att sluta att begå brott. Individuals contruct their own life-course perspective through the choices and actions they take within the opportunities and constraints of history and social circumstances (Sampson och Laub, 2005, s. 40). Den sociala mobiliteten ses också som viktig, där nya möjligheter ges den som har viljan och förmågan och kan acceptera det nya och ändra sig. Genom den sociala kontrollen och den emotionella anknytningen finns ingen tid över för att fortsätta att begå brott (Laub och Sampson, 2003, s. 145-148). Carlssons (2014, s. 43-44) resonemang om vändpunkter innebär att specifika händelser under livsloppet kan fungera som vändpunkter om de innebär att en individ upphör med brott - i annat fall bör de endast ses som en händelse i livet. För att ett 9 arbete exempelvis ska kunna uppfattas som en vändpunkt innebär det att arbetet också för med sig en förändrad brottsbenägenhet. Därmed betraktas vissa livshändelser som viktigare än andra eftersom de genererar följdeffekter - i detta fall- upphörande med brott. Sammanfattningsvis innebär vändpunkt enligt Laub och Samspon (2003, s. 148) att det medför ett sätt att bryta mellan dåtid och nutid, det är en fysisk kontroll men också ett socialt stöd och en chans att utvecklas, den genererar förändring och struktur med hjälp av rutinaktiviteter och slutligen ger den en möjlighet att skapa en ny identitet. What makes a turning point a turning point rather than a minor ripple is the passage of sufficient time on an new course such that it becomes clear that direction has indeed been changed (Laub och Sampson, 2003, s. 39) Det finns två huvudsakliga svaga punkter med Sampson och Laub's teori. Den första är att kunna förklara i vilken utsträckning som de sociala banden kan ha någon inverkan på individen i samband med ett arbete eller äktenskap och om det finns andra sociala faktorer som kan relateras till att en individ börjar leva ett liv i konformitet. Den andra punkten berör på vilket sätt kombinationen av individuella - och strukturella faktorer kan förklaras vara en del i upphörandet med brott, då Sampson och Laub hävdar att individer bör ses som aktiva deltagare av sina egna liv genom vilka val de gör genom livsloppet, dock tas liten hänsyn till vilka eventuella försvårande omständigheter som de strukturella faktorerna i samhället kan ha på en individs handlingsutrymme (Lilly, Cullen och Ball, 2011, s. 406-408). 3 Tidigare forskning Den tidigare forskningen behandlar en genomgång av andra forskares studier inom samma område som för denna studie. Litteraturen om brottsavhållande faktorer är omfattande, vilket gör en fullständig genomgång omöjlig inom ramen för denna studie. Därför har de mest centrala texterna för ämnet valts ut. Intervjumaterialet kommer sedan att i resultat - och analysavsnittet att tolkas och förstås i relation till denna tidigare forskning. 3.1 Arbetet som kausal, brottsavhållande faktor När en individ med tidigare brottslighet blir betrodd med ett arbete - trots bakgrunden - kan det bli ett första steg i upphörandet med att begå brott. Att ha ett arbete kan ge en individ en identitet och en ny mening med livet. Arbetet kan leda till en meningsfull rutinaktivitet, vilken fyller många timmar på dygnet och kan således medföra att tidsutrymmet för fritid blir mindre än vid arbetslöshet. Anställda som har en chef som tror på dem, kan dessutom känna ett större engagemang i arbetet (Laub och Sampson, 2003, s. 46-48). Enligt Laub och Sampson (2003, s. 40-41) kan en strukturell förändring - i detta fall ett 10 arbete - också innebära en individuell förändring, vilket således innebär att ett arbete kan medföra att antal begångna brott minskas på kort sikt och på lång sikt kan förändringen leda till ett liv i konformitet. Sampson och Laub framhåller att graden av anknytning och kvalitén på de sociala banden också har betydelse och att ha ett arbete i sig innebär inte en utökad informell social kontroll utan kontrollen uppstår först om arbetet är fast och åtföljs av förpliktelse, engagemang och om det finns ömsesidiga band mellan chef och anställd. Arbetet består av ett tredelat kapital som ligger till grund för det sociala band som skapas mellan individen och dennes arbetsplats. Dessa är ett fysiskt kapital genom löneutbetalning, mänskligt kapital genom erkänd yrkesskicklighet samt ett socialt kapital genom känslomässig anknytning till arbetsplatsen (Sampson och Laub, 1993, s. 140-141). Ett arbete i sig är därmed inte brottsavhållande utan det krävs ett ömsesidigt beroendeförhållande av förväntningar och åtaganden. Att den som tidigare begått brott blir uppskattad på arbetet - att någon tror på individen - gör att denne också vågar investera socialt kapital i äktenskapet respektive arbetet, således växer beroendeförhållandet fram och de sociala banden stärks (Sampson och Laub, 1993, s. 142). Karaktäristiskt för de män som upphört med att begå brott är att de under lång tid har varit stadgade genom giftermål och haft en stabil anknytning till arbetsmarknaden (Laub och Sampson, 2003, s. 118). I intervjuerna som Laub och Sampson har genomfört i sin uppföljningsstudie (2003, s. 129) med tre av de 52 männen omtalas inte arbetet vara en vändpunkt, utan snarare har det varit militärtjänstgöringen och "uppfostringsskolor" samt äktenskapet som uppfattats som vändpunkten. Däremot verkar ett fast arbete vara en förutsättning för fortsatt liv utan brottslighet. Olika former av deltagande i hjälpprogram (AAgrupper) samt att individer bryter med det gamla livet genom en geografisk förflyttning har också omtalats som vändpunkter i intervjuerna (Laub och Sampson, 2003, s. 140). Uggen (2000, s. 529) anser att om arbetet ska ha en kausal funktion som vändpunkt är tidpunkten för när den inträffar viktig. En anställning har som störst effekt när återfallsrisken är som störst, det vill säga i direkt anslutning till frigivningen. Framförallt verkar ett arbete ha en positiv effekt för de individer som är äldre än 27 år. Uggen och Wakefield (2008, s. 191194) bedömer i sin studie att tillgången på hederliga arbeten i ett samhälle korrelerar med möjligheterna för en individ att sluta att begå brott och minimera risken att återfalla. Återfallsrisken är åldersrelaterad och baseras på olika livsstadier där det i takt med att en individ blir äldre blir viktigare att denne har en stabil anknytning till arbetsmarknaden. 11 3.2 Arbetet som en del i upphörandeprocessen Enligt Skardhamar och Savolainens (2014, s. 263-269) studie bör arbetet ses som en del av en process i upphörandet med brottslighet. Skardhamar och Savolainen utgår ifrån en tanke, vilken benämns som hook - for - change och innebär att i takt med att en individ börjar begå färre brott förbättras chanserna till att få ett hederligt arbete, vilket i sin tur underlättar processen. Timingen är också avgörande för när arbetet uppstår och vilken effekt det får för individen. I enlighet med tanken om hook - for - change är det inte troligt att ett arbete framkallar upphörande med brott så länge det inte först och främst innebär en minskning av antal begångna brott , vilket är signalen för att individen är redo för förändring. Förespråkaren för tanken om hooks - for - change är Giordano, Cernkovich och Rudolph (2002, s. 10511056) och det är utifrån dem som Skardhamar och Savolainen baserar sitt resonemang kring hooks - for - change. Resultatet i Skardhamar och Savolainens studie påvisar en minskning av antal begångna brott för majoriteten av individerna innan de får ett arbete, vilket stödjer tanken om hook- for - change, snarare än att individen går från aktivt kriminell och "rakt in i ett fast arbete" och att arbetet i sig således skulle vara en vändpunkt. De flesta individer är brottsligt inaktiva minst två år före de får ett arbete. Tillfälliga arbeten om cirka sex månader verkar inte resultera i ett upphörande med brottslighet och i samband med en eventuell arbetslöshet ökade antalet begångna brott, men om detta berodde på att individen blivit arbetslös eller om individen blivit arbetslös på grund av att hen begått brott kan vara svårt att avgöra. Ett fast arbete verkar dock ha en större inverkan som brottsavhållande på de äldre än de yngre individerna. Generellt ger studien ett litet stöd för arbetet som brottsavhållande vändpunkt (Skardhamar och Savolainen, 2014, s. 285-288). För att arbete ska kunna fungera som vändpunkt bör den också generera en långsiktig förändring hos individen, dessutom bör man istället för att enbart se till arbetet som en isolerad händelse, också ta hänsyn till kontexten i större utsträckning för att förstå huruvida händelsen (i detta fall arbete) kan fungera som en vändpunkt eller inte. Arbetet i sig kan mycket väl endast vara en övergång under livsloppet (Carlsson, 2011, s. 3-5). Enligt Wright och Cullen (2006, s. 192-194) kan ett arbete påskynda processen mot ett upphörande med brott. De konstaterar också att antalet arbetade timmar per vecka kan ha ett positivt inflytande över brottsbenägenheten. En fast anställning verkar vara uppmuntrande till en upphörandeprocess med en synlig minskning av antal begångna brott samt bruk av narkotika. Arbetskamraternas inställning till kriminalitet och användande av narkotika tenderar också att ha ett samband med individens brottsbenägenhet. 12 3.3 Försvårande omständigheter kring arbetet som brottsavhållande Oavsett om arbetet betraktas som en kausal brottsavhållande faktor eller som en del av en upphörandeprocess finns vissa omständigheter vilka kan betraktas som försvårande för arbetet som brottsavhållande. Normen i ett samhälle är att ha en förankring på arbetsmarknaden. Utebliven eller bristfällig förankring på arbetsmarknaden kan indikera att individen är marginaliserad. Att ha ett arbete innebär för en individ att kunna försörja sig och att vara arbetslös kan vara en indikator för social exkludering. Graden av social exkludering kan påverka faktorer såsom handlingsutrymme, kontinuitet och upphörande med brott samt återfallsrisk (Nilsson, 2002, s. 27, 78). Samhällets sociala trygghetssystem bygger på att medborgarna har en anställning, därmed omfattas den som står utanför sällan av dessa. Den aktuella livssituationen för en individ med boende, arbete och sociala relationer kan ha betydelse för risken att återfalla i brott. En individ med begränsade resurser och handlingsutrymme löper större risk att återfalla i brott än den individ som anser sig ha resurserna för att leva ett konventionellt liv. Att en individ återfaller i brott kan också bero på att alternativen är begränsade (Nilsson, 2002, s. 132-133). Fångarna själva anser att faktorer som är viktiga för att inte återfalla i brott, är framförallt att få en social trygghet, att ha arbete, bostad, goda sociala relationer, vara drogfri samt att ha ordnad ekonomi i anslutning till och efter frigivning (Nilsson, 2002, s. 133). Majoriteten av Sveriges befolkning anses ha en god levnadsstandard, men det finns en minoritet som kan ha fått det sämre. Marginaliseringen av vissa grupper i samhället har sedan 1990-talet blivit tydligare och framförallt är det individer med missbruk, kriminalitet, hemlöshet och psykosociala hälsoproblem som riskerar att inte till fullo vara en del av samhället baserat på att de sällan har ett arbete eller fast bostad. Redan resurssvaga individer är de som riskerar att drabbas hårdast vid försämringar i välfärden. Gruppen av individer som tidigare varit straffade tenderar att vara mer ekonomiskt och socialt utsatta än andra och detta kan leda till sämre levnadsvillkor. I dagens samhälle råder också ökande intolerans gentemot avvikare vilket riskerar marginalisering samt en uppdelning i vi och dom. Detta kan få negativa konsekvenser för de individer som har begått brott, då samhället istället för att underlätta en integration i samhället genom arbete och bostad, istället isolerar dem i syfte att skydda samhället från dem (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 289-291). En särskilt marginaliserad grupp verkar de personer med missbruksproblem vara, då en större andel av dem än andra intagna tenderar att ha problem med förankring på arbetsmarknaden samt fast bostad (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 299). Narkotikamissbruk och brottslighet anses vara två närliggande faktorer, vilket medför att individerna också riskerar att dömas för andra brott och 13 långvariga missbruk tenderar att ha negativa konsekvenser för att kunna behålla ett arbete och ha fasta relationer, vilket kan skapa problem med försörjningen Nilsson och Estrada (2009, s. 27). Den största skillnaden mellan fångar och övriga befolkningens levnadsförhållanden synliggörs genom den ojämlika resursfördelningen i samhället gällande hälsostatus, utbildningsnivå, socioekonomiska förutsättningar, fast boende samt förankringen på arbetsmarknaden. Detta gör att gruppen med fångar kan betraktas som socialt exkluderade. Fångars förankring på arbetsmarknaden samt tillgången till fast bostad både före och efter avtjänat straff har försämrats markant mellan mät- åren 1992 och 2002. Vilket indikerar att de idag kan vara mer marginaliserade än tidigare. Detta gäller generellt och inte enbart de som dömts för narkotikabrott (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 299-300). Individer med svag anknytning på arbetsmarknaden, är bostadslösa samt har problem med narkotikamissbruk tillsammans med tidigare brottsbelastning löper större risk att återfalla i brott än andra. Fängelsets syfte och kriminalvårdens vision är att den dömde ska återanpassas till samhället, men straffet kan snarare betraktas exkluderande då det kan medföra svårigheter att få fast bostad och arbete - två av de mest viktiga komponenterna i ett samhälle för att anses vara en del av det (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 301). På grund av tidigare brottsregister löper vissa individer större risk att få temporära och låglönearbeten, vilket kan medföra att de upplever arbetsmarknaden som diskriminerande. Denna upplevelse kan i sin tur innebära att mellan arbetstillfällen begås nya brott (Uggen och Wakefield, 2008, s. 204-205). Trots att arbete och äktenskap anses vara viktiga livshändelser, vilka kan fungera som vändpunkter för en individ, kan de vara svåra att uppnå för någon som har begått många brott. Individens human agency tillsammans med en livshändelse måste vara kompatibla och uppstå samtidigt. Individen måste ta chansen när den kommer och verkligen vilja ta den. It can be one thing to want to desist however, but a wholly different thing to actually do it (Sivertsson och Carlsson, 2014, s. 398). Kombinationen av human agency, kontextuella förutsättningar och timing, skapar förutsättningar för att en livshändelse - exempelvis arbete kan bli en vändpunkt för när en individ upphör med att begå brott (Sivertsson och Carlsson, 2014, s. 398). Human agency är en viktig del i upphörandeprocessen och likställs med förändring, vilket också kräver agerande och motivation hos individen. Detta i sin tur kan relateras till ålder och samhällsstrukturens förutsättningar respektive begränsningar (Carlsson, 2014, s. 91-94). Den spänning, status, makt samt tillhörighet med kompisar som många kan ha upplevt i samband med att begå brott som ungdomar, tenderar till att med åldrande innebära social exkludering 14 och stigma i vuxen ålder (Carlsson, 2014, s. 93-94, 98). Olika jobbprogram för före detta brottslingar har visat sig vara effektiva för dem som fullföljt dem och framförallt för de individer med narkotikamissbruk och som suttit i fängelse. Sannolikt vore det fördelaktigt att kombinera detta med behandlingsprogram mot narkotikamissbruk för att underlätta för dem att bli en del av samhället igen och således kunna underlätta upphörandeprocessen (Uggen och Staff, 2001, s. 14). Framförallt ses arbete ha effekt på äldre personer. Tiden i fängelse kan ha negativa effekter på arbetsutsikterna på arbetsmarknaden av två skäl, dels är individen helt bortkopplad från den under fängelsetiden och dels inverkar den negativt på möjligheten till tillämpad arbetslivserfarenhet. Ett tidigare brottsregister och fängelsetid kan också begränsa förutsättningarna att få ett arbete överhuvudtaget. På sikt kan detta medföra ökad risk för långtidsarbetslöshet och återfall i brott. Bäst utsikter för att ett arbete ska kunna fungera brottsavhållande är således för de individer som tidigare har haft en stabilitet på arbetsmarknaden före tiden med brottslighet och fängelsevistelse (Uggen och Wakefield, 2008, s. 205-206). En individs brottsregister kan begränsa möjligheterna till att få ett arbete. Genom studier har det påtalats att det finns ett samband mellan tid i fängelse och svårigheter med att få ett arbete. Frågan är dock hur detta samband ser ut och om det finns andra faktorer vilka också kan påverka sambandet. Det verkar som dessa individer på grund av sitt brottsregister också kan uppleva stigma och marginalisering, vilket kan ses som bidragande faktorer. Stämpling, stigma och marginalisering kan dock vara svårt att mäta och därmed är det svårt att veta i vilken utsträckning de har någon inverkan på sambandet (Pager, 2003, s. 938-941). I Pagers (2003, s. 948-949) studie skickades fiktiva jobbansökningar in, där två av fyra personer gavs ett brottsregister, medan de andra två inte hade begått några brott. Alla fyra personerna var män, två personer var vita och de andra två var mörkhyade. I studien (Pager, 2003, s. 956-958) framkommer att endast 17% av de totalt antal inskickade ansökningarna vilka representerade de vita före detta kriminella männen fick respons på sina jobbansökningar, motsvarande siffra för de mörkhyade var 5%. Noterbart är att endast 14% av de mörkhyade männen utan brottsregister fick respons på sina arbetsansökningar. Pager (2003, s. 956) konstaterar också i sin studie att vissa arbetsplatser och dess chefer verkar föredra att anställa före detta kriminella eftersom de uppfattas arbeta hårdare och vara mer motiverade. Samtidigt uttryckte vissa chefer att ett smutsigt och hårt arbete bättre lämpade sig för före detta kriminella än framförallt vita män utan brottsregister. En individ har rätt att neka arbetsplatsens chef tillgång till registerutdrag, men det kan 15 innebära att individen riskerar att inte få jobbet. Även om en individ slutar att begå brott, kan individen fortsatt vara marginaliserad på grund av brist på fast bostad respektive arbete (Carlsson, 2014, s. 98-99). Få personer som har suttit i fängelse har påtalat att de har blivit illa behandlade av en arbetsgivare eller chef, detta måste dock betraktas i relation till att de i ett fåtal fall har haft ett arbete överhuvudtaget (Nilsson, 2002, s. 92). 4 Metod Att använda sig av kvalitativa intervjuer ses som en fördelaktig metod när syftet är att skapa förståelse kring ett fenomen samt när det finns intresse för att höra andra individers berättelser om en upplevd situation och händelse (Kvale och Brinkmann, 2014 s. 46). I detta fall lämpar sig kvantitativa metoder sämre eftersom det i större utsträckning handlar om kvantifierbar data (Bryman, 2013, s. 150-151). Många av de tidigare studier som ligger till grund för denna studie har genomförts med kvantitativ metod, exempelvis Sampson och Laub (1990, 1993) samt Skardhamar och Savolainen (2014), med undantag för Carlsson (2014) som har använt sig av kvalitativa intervjuer. Laub och Sampson har dock i samband med sin uppföljningsstudie (2003) kombinerat kvantitativ metod och kvalitativa intervjuer. Valet och syftet med att använda mig av kvalitativ forskningsintervju som metod var att få kunskap och förståelse om de intervjuades perspektiv på upphörandeprocessen samt på grund av bristen på kvalitativa studier inom livsloppskriminologin (Kvale och Brinkmann, 2014:28). 4.1. Datainsamlingsmetod För denna studie har semistrukturerade intervjuer använts som metod för insamling av empiriskt material. Fördelen med att använda sig av semistrukturerade intervjuer med fastställda ämnesteman är att det underlättar för intervjuaren att inte glömma ställa viktiga frågor samt att alla områden blir samtalade kring, detta till skillnad mot när ostrukturerade intervjuer används och intervjupersonerna får samtala helt fritt (Kvale och Brinkmann, 2014:45). Genom ett professionellt angreppssätt och förutbestämda frågor skiljer sig den kvalitativa intervjuns struktur från ett vanligt samtal (Kvale och Brinkmann, 2014:41). Tack vare intervjun ges tillträde till den intervjuades livsvärld och information som både kan utläsas implicit och explicit (Kvale och Brinkmann, 2014:46-47). Detta är en retroperspektiv studie där syftet har varit att ta få ta del av intervjupersonernas livshistorier. Denna ansats innebär att det finns ett intresse från intervjuarens sida att få veta upplevelser och händelser bakåt i tiden och hur dessa kan ha inverkat på hur individen uppfattar och bedömer sin situation idag. Svårigheten med att genomföra intervjuer där individers livshistorier står i 16 fokus, är att det dels är lätt att glömma vad som skett och på vilket sätt och dels kan uppfattning om händelser har förändrats under tidens gång - vilket innebär att på det sätt som individen idag återberättar sin upplevelse inte alls behöver överensstämma med hur de "faktiskt" upplevde händelsen när den uppstod. Berättandet om viktiga händelser riskerar att bli en form av efterhandskonstruktion. 4.1.1 Intervjuguide Utifrån studiens syfte har en intervjuguide sammanställt efter specifika teman, vilka har ansetts viktiga för att försöka kunna svara på arbetets betydelse för upphörandet med brott. Intervjuguiden innehåller sammanlagt sex huvudteman och ett antal följdfrågor (se bilaga 1). Fokus har under intervjuerna legat på frågorna om arbete och yrkeslivserfarenhet, men frågorna om exempelvis uppväxt, skolgång och om hur det kom sig att de började begå brott har också betraktats som relevanta, eftersom de kan säga en del om intervjupersonernas livsval, agerande och handlingsutrymme under livsloppet (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 147). 4.2 Urval Urvalet av intervjupersoner för denna studie gjordes baserat på ett strategiskt urval. Grundat på studiens syfte att undersöka arbetets betydelse för upphörande med brott, kontaktades ordföranden för en av de tre svenska kända föreningarna för före detta kriminella. Med dennes hjälp kom jag i kontakt med fyra personer som kunde tänka sig att bli intervjuade. Det finns både för - respektive nackdelar med detta urvalssätt. Fördelen är att det annars kan vara svårt att komma i kontakt med lämpliga intervjupersoner om man inte har egna kontakter. Att intervjua personer i sin egen bekantskapskrets kan också innebära vissa nackdelar exempelvis etiska. Nackdelen med att någon annan väljer ut specifika individer för att bli intervjuade, är att de utvalda personerna som anses vara lämpliga, inte nödvändigtvis behöver vara passande för denna studies syfte (Bryman, 2013, s. 350). 4.3 Etiska ställningstaganden Redan i första kontakten med ordföranden i föreningen presenterades de fyra etiska kraven lite kort (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 97). I direkt anslutning till varje intervju repeterades dessa för att alla skulle få samma information. Utifrån informationskravet fick intervjupersonerna veta att syftet med intervjun var att samtala kring vad som i allmänhet gör att en individ slutar att begå brott och arbetets betydelse i synnerhet och framförallt utifrån dem själva och deras livshistoria och inte vad de ansåg gälla generellt. Samtyckeskravet gav 17 dem rätt att avbryta hela intervjun om de så önskade eller låta bli att besvara någon fråga om de inte ville (Vetenskapsrådet, 2002, s. 7-11). Av etiska skäl kändes det extra viktigt att ge intervjupersonerna utrymme till att inte behöva svara på någon fråga om de inte ville, med tanke på att jag skulle få ta del av deras livsberättelse (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 33). Med hänsyn till konfidentialitetskravet klargjorde jag också de som individer och all den information som de lämnade skulle hållas anonym och likaså vilken förening de var aktiva i. Beträffande det inspelade materialet, fick de veta att endast jag kommer att lyssna av det och att när transkriberingen väl är klar kommer ljudfilen att raderas och därmed kommer det insamlade intervjumaterialet endast att nyttjas i aktuell studie (Vetenskapsrådet, 2002, s. 1214). 4.4 Genomförande Intervjuerna genomfördes i föreningens lokaler med personer som tidigare i livet begått brott och utifrån syftet att få kunskap om arbetets betydelse under deras livslopp och för att de skulle sluta att begå brott. Jag träffade ordföranden i föreningens lokaler och presenterade mig som studenten som skulle intervjua. Jag framförde att jag gärna ville samtala med minst 4 personer om det var möjligt. Jag trodde att ordföranden i förväg hade förberett dem som brukade vistas aktivt i föreningen och frågat vilka som ville bli intervjuade och att jag nu skulle bli presenterad för dem. Istället ledde han mig genom lokalerna och frågade runt vilka som skulle kunna tänka sig att bli intervjuade. Förberedelsetiden inför intervjuerna hade varit relativ god och det rörde sig om två veckor mellan mailad förfrågan om intervjuer, fram till den dagen då intervjuerna skulle genomföras. Denna situation medförde en rad frågor i huvudet och en lätt oroande känsla över att personerna inte var förberedda på att bli intervjuade, vad ska detta ge? Skulle jag föreslå att vi frågar vilka som vill, bokar tid för intervjuer och ber att få återkomma men samtidigt tänkte jag, att nu när jag ändå åkt hit så ger jag det en chans att intervjuerna ändock kan ge något. Samtidigt som jag tyckte det var lite orättvist mot intervjupersonerna att de kanske inte skulle vara tillräckligt förberedda. Å andra sidan, kanske ordföranden resonerade så att det var bättre att bestämma vilka som intervjuas den dagen jag väl kom, eftersom det kanske inte i förväg går helt säkert att veta vilka som är på plats från dag till dag (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 170-171). Någon plats för att genomföra intervjuerna på, var inte heller förutbestämd, utan upp till oss att hitta i lokalerna, men vi föreslogs att sätta oss i en "liten skrubb" som fungerade som förvaringsutrymme i kombination med kontor då det stod en dator i ett hörn. Platsen var relativ lugn utan störande ljud, så att ljudinspelningen skulle vara hörbar i efterhand. Dock 18 stod dörren hela tiden öppen och folk rörde sig utanför och någon stack till och med in huvudet och skulle hämta/lämna något (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 135-137). Mitt första intryck av hela processen samt känslan med intervjuerna var att flexibilitet från min sida i samband med genomförandet av intervjuerna var a och o för att detta skulle kunna genomföras (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 202). De etiska kraven (Vetenskapsrådet, 2002) hade funnits med redan i det första kontaktmailet, men eftersom intervjupersonerna antagligen inte fått läsa det, repeterade jag dem igen samt studiens syfte. Jag påminde också om att intervjuerna skulle spelas in. Den första mannen som jag intervjuade var vänlig och till en början pratsam, men tyckte 20 minuter in i intervjun, att han sagt vad som behövde bli sagt och var på väg att resa sig, så då fick jag lirka honom kvar i 15-20 minuter till, med hjälp av frågorna och följdfrågor, vilket resulterade i att det nästan kändes som jag "tvingade" honom kvar genom utfrågning. De andra tre männen var mycket mer pratsamma, men ingen intervju översteg 45 minuter. Överlag hade jag en känsla av att följdfrågorna var det som drev intervjuerna framåt, för de hade svårt att berätta självständigt. Den sista mannen jag intervjuade sa också till sist att han inte visste vad han skulle säga utan att jag gärna fick ställa flera frågor för det var lättare så. De fyra intervjuerna tog ungefär 40-45 min var att genomföra. I efterhand när jag reflekterar över intervjuerna tänker jag att den negativa delen, med svårigheten att bjuda in intervjupersonen att samtala under längre tid, kan vara ett resultat av min oerfarenhet av att intervjua (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 86-87) samt en ovilja att verka tvingande gentemot intervjupersonerna att "svara nu på mina frågor" samtidigt som de indikerar att de inte vill prata på av egen vilja och kanske också i kombination med att intervjupersonerna inte heller var förberedda. Med tanke på omständigheterna upplever jag dock att intervjuerna föll ut bra och det som sades under intervjuerna var intressant och informativt (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 170). 4.5 Förförståelse Både hos mig som person och i egenskap av att vara kriminologstudent finns en förförståelse om upphörandeprocesser, så kallade vändpunkter och vilka faktorer som anses vara viktiga att uppnå för att en individ ska sluta att begå brott och inte återfalla i brottslighet. Att arbetet teoretiskt sätt kan fungera brottsavhållande, men hur kan det fungera praktiskt och finns det en begränsande effekt genom samhällets stigma och marginalisering/social exkludering. Förförståelsen hos intervjuaren kan i olika utsträckning ha en omedvetet eller medvetet inverkan på intervjupersonen (Bergström och Boréus, 2012, s. 31). I egenskap av att vara 19 intervjuare blir det därför viktigt att beakta sin förförståelse i samband med vilka frågor som ställs och sättet att bemöta intervjupersonernas respons på frågorna. De utvalda temana i intervjuguiden som intervjun skulle handla om kan också indikera för intervjupersonen att det är just de temana som anses viktiga för intervjun och därmed riskerar andra infallsvinklar att gå förlorade (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 149). Förkunskaper hos intervjuaren gällande ämnet för intervjun kan ändock vara en förutsättning för att kunna ställa "rätt" följdfrågor, för att intervjun i sig ska generera kvalitativ kunskap. Samtidigt kan kunskap i ämnet resultera i ledande följdfrågor och förutfattade meningar om hur intervjupersonen kommer eller borde svara och intervjuaren tolkar svaren därefter. I egenskap av intervjuare blir ens förförståelse utmanad genom nyvunnen kunskap och insikt i samband med intervjusituationen (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 213-216). 4.6 Maktasymmetri Maktassymmetrin upplevdes inte vara så framträdande i intervjuerna eftersom stämningen upplevdes som god och samtalen var trevliga. Däremot är det förståeligt att den ändå fanns där i någon utsträckning i och med min position som kriminologistudent från Universitetet och intervjupersonernas position som de utfrågade (Kvale och Brinkmann, 2014:51-53). Samtidigt hade intervjupersonerna möjlighet att inta ett litet maktövertag genom att de kunde avgöra vad de skulle kunna berätta och om de skulle berätta överhuvudtaget. Intervjupersonerna var fyra stycken äldre män och jag är en yngre kvinna, men det var inget som upplevdes spela så stor roll för huruvida vad som blev sagt eller inte sagt under intervjuerna, kanske tack vare en god och respektfull kontakt oss sinsemellan. Att intervjuerna genomfördes i intervjupersonernas föreningslokal kan eventuellt ha bidragit med en känsla av extra trygghet för dem i intervjusituationen och således medfört en utjämning av maktasymmetrin eftersom intervjuaren var på "bortaplan" (Karlsson och Pettersson, 2006, s. 69-70). 4.7 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt och analysmetod Valet av intervjusätt styr valet av analysmetod och detta val av intervjusätt bör också följas åt med en epistemologisk ståndpunkt - det vill säga vetenskapsteoretisk utgångspunkt (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 230). I denna studie har syftet med intervjuerna varit att få ta del av intervjupersonernas livsberättelser - narrativ. Narrativ analysmetod har därför använts för att skapa mening av intervjupersonernas livsberättelser om upplevda händelser, framförallt med arbetet i fokus. Inriktningen på den narrativa analysmetoden är åt det holistiska - innehållsliga där intresset och fokus i analysarbetet har varit att i livsberättelserna urskilja arbetets 20 betydelse och mening för upphörandet med brott och samtidigt sätta dessa i relation till andra upplevelser och händelser i livet samt sett i ett strukturellt sammanhang. Även om narrativa berättelser är individuella, kan de också säga något om strukturen eftersom individer oftast är en del av en strukturell kontext. Den narrativa analysmetoden har inneburit att ur intervjupersonernas berättelser har arbetets betydelse och mening i upphörandeprocessen denna studies syfte - kunnat synliggöras (Robertson, 2012, s. 225-236). Därmed kommer den analysmetod som ska användas att vara narrativ (Bryman, 2013, s. 530-531) utifrån en hermeneutisk vetenskapsteoretisk utgångspunkt, vilken innebär att förståelse, tolkning och sätta in i ett sammanhang är det viktiga (Sohlberg och Sohlberg, 2013, s. 266-267). Utifrån förförståelsen genomförs tolkningar av transkriberingen av intervjuerna (Sohlberg och Sohlberg, 2013, s. 81) och inom hermeneutiken ses olika delar utgöra en slutlig helhet (Sohlberg och Sohlberg, 2013, s. 98). Det är dock viktigt att beakta - i samband med analysarbetet att inte sammanväva alla delars betydelse till lika - så att någon del inte framträder som vändpunkten (Carlsson, 2014. s. 106). 4.8 Validitet och reliabilitet Syftet med intervjuerna var att undersöka arbetets betydelse för upphörandeprocessen och då intervjuerna handlade om detta anses validiteten vara uppnådd. Den kunskap om upphörande med brott som har producerats under dessa intervjuer är unik på så sätt att den är kontextuellt beroende, det vill säga att intervjupersonernas förförståelse och erfarenhet tillsammans med intervjurens förförståelse har skapat denna kunskap och förståelse om arbetets betydelse för upphörandeprocessen. I en annan intervjusituation med andra intervjupersoner är det inte säkert att samma kunskap producerats som i detta fall (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 296297). Att som forskare hela tiden inta ett kritiskt förhållningssätt gör att validiteten stärks. Att i analysen vrida och vända på vad som framkommer i intervjusituationen gör studien mer transparent samt att i resultatet tydliggöra min tolkning och analys genom att skriva ut citat från transkriberingen (Karlsson och Pettersson, 2006, s. 62). Vad som kan vara inskränkande för denna intervjus reliabilitet är att intervjuguiden är semistrukturerad och att den är uppbyggd kring ett fåtal frågor och teman, vilket gör att grunden finns för att kunna replikera intervjun, men de exakta följdfrågorna finns inte specificerade (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 295). 4.9 Generaliserbarhet Det sammantagna resultatet går inte att generalisera utanför denna kontext. Vad som framkommit i intervjuerna är intervjupersonernas uppfattning om arbetets betydelse för att 21 kunna upphöra med brott och det kan inte utan vidare hävdas att andra individer skulle uttrycka det på samma sätt (Kvale och Brinkmann, 2014:310). Därför kan det i en analys av intervjusituationerna och av den producerade kunskapen endast diskuteras och dras slutsatser om vad som gäller i denna kontext. Därmed går resultaten inte att generalisera och kunskapen som producerats är därmed inte objektiv (Kvale och Brinkmann, 2014:123). 4.10 Transkribering Produktionen av kunskap börjar redan i intervjun och fortsätter sedan i transkriberingen, genom analysen och landar i den slutliga rapportens slutsatser (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 73). I transkriberingen av intervjuerna som ligger till grund för analysen och i samband med själva textanalysen fortsätter förförståelsen att influera, först vid tolkningen av vad som sägs och vad som skrivs ned till text samt hur denna text sedan analyseras. Detta medför att tolkningsföreträde ges till intervjuaren som också analyserar den transkriberade texten. Därmed blir det viktigt att i analysen kritiskt förhålla sig till vad som framkommit i relation till förförståelsen (Bergström och Boréus, 2012:31-32). I transkriberingen ska det muntlig bli skriftligt. För att säkra god reliabilitet hade det varit positivt om två personer hade skrivit ut dessa intervjuer eftersom det då går att göra en jämförelse och är de relativt lika är reliabiliteten hög. Detta har dock inte varit aktuellt i denna studie. Att säkra validiteten är svårare, en utskrift i text av något som förmedlats muntligt kommer alltid att vara konstruerad oavsett om den sker ordagrant eller mer likt skriftspråket. Som intervjuare finns alltid förförståelsen och erfarenheterna med och de färgar på så vis vad som kommer ut av intervjun och den kan därför inte betraktas som en objektiv kunskapsgenererande situation (Kvale och Brinkmann, 2014:217, 227). 4.11 Intervjupersonerna De fyra intervjupersonerna är alla män och befinner sig i ett ålderspann mellan 45 - och upp till 70 år gamla vid tidpunkten för intervjuerna. En av männen har varit brottsfri i 15 år och de andra männen i tre, fem respektive åtta år. Bakom sig har de brottsaktiva livsperioder som varierar från 30 år och upp till 50 år. Övervägande del av dem upphörde med brott i en ålder mellan 45- och 55 år, medan den fjärde mannen var närmare 60 år gammal vid upphörandet. Antal år som de suttit i fängelse har varierat mellan som lägst totalt 10 år och upp emot totalt 30 år. Gemensamt för dem alla fyra var att de var mycket unga när de började begå brott och missbruka narkotika. Vid en ålder av 15 år hade de alla fyra redan begått sina första brott och börjat bruka narkotika. Generellt kan det ur intervjuerna tolkas som att uppväxtvillkoren var svåra med trassliga familjeförhållanden, svag socioekonomisk status samt att det för några var 22 svårt att passa in i skolan. Några av dem fick tidigt i livet lära sig att klara sig på egen hand. I den följande genomgången av resultatet och analysen kommer intervjupersonerna att benämnas efter de fiktiva namnen som de har fått - Anton, Victor, Claes och Rune. 5 Resultat och analys Under denna rubrik kommer resultatet av de fyra intervjuerna att analyseras utifrån den valda teorin samt den tidigare forskningen som ligger till grund för denna studie. 5.1 Arbetets betydelse för intervjupersonerna under deras brottsaktiva period Att ha ett arbete under livsloppet när intervjupersonerna har varit brottsaktiva verkar för några av dem ha inneburit att de i stort sett har klarat att hålla sig ifrån att begå brott just när de har haft arbete. Både Anton och Victor har under sin brottsaktiva period också haft ett yrkesliv med säsongsbetonade arbeten. I: Hur ser din tidigare yrkeserfarenhet ut? Anton: Från ruta ett vare ju så att jag lyckades hålla mig ifrån att begå brott......har arbetat som elektriker i 8 år också - då vare brottsfritt kan man säga, sen började de, de var första gången jag hamnade på kåken, det var då det började gå utför. I: Har du haft andra arbeten efter det? Anton: Ja, ja jobbade på golfbanor, jobbade, och hjälpte folk på Gotland på somrarna, byggde hus, höll på med de i många år i alla fall, så det är rätt så bra I: Innebar det att när du hade ett arbete att du kunde avstå från att begå brott? Anton: Ja, ja lyckades hålla mig ifrån rätt bra när jag hade jobb Till följd av att arbetet inneburit en rutinaktivitet vilken resulterat i att antal timmar över till fritid blivit färre, kan detta ha resulterat i färre antal begångna brott (Laub och Sampson, 2003, s. 46-48). I: Hur ser din tidigare yrkeserfarenhet ut? Victor: De flesta som har hållit på med bus har ju inte jobbat alls, men det har ju jag gjort. Eeh men arbeta har jag ju i alla fall, arbetat motsvarande över 10 år när jag har arbetat, minst. I: Vad har du haft för typ av arbeten? Victor: Ja jag jobbade med fasadrenoveringar, vilket var säsongsbetonat, det kanske inte var så jäkla bra, eftersom på vintern hade man ju inget jobb, och inget o göra, så då hittade man på bus istället, eller annat för att överleva. Även om jag mest har jobbat med 23 fasadrenoveringar, så har jag ju provat på många andra jobb. Att få arbete har aldrig varit något större problem, energi har man ju alltid haft så. Att inte arbetet på sikt har lett till ett upphörande med brott kan tolkas på två sätt. Det ena är att arbetena har varit tillfälliga och säsongsbetonade - vilket inte ger en långsiktig ekonomisk trygghet (Uggen och Wakefield, 2008, s. 204-205). Det understödjer inte heller möjligheten till stabila sociala band genom långvarigt engagemang till utövat yrke och arbetsuppgifter eller känslomässig anknytning till chefen respektive arbetskamrater, vilket enligt Sampson och Laub (1993, s. 142) krävs för att arbetet ska kunna bli en vändpunkt. Samt att när arbetet har tagit slut har intervjupersonerna fortsatt att begå brott. Det andra skälet är att arbetet har inneburit ett lagligt sätt att överleva och brott blir därmed inte nödvändigt att begå under den perioden med arbete. Av det tredelade kapitalet som enligt Sampson och Laub (1993, s. 140141) ligger till grund för att sociala band ska kunna knytas mellan en individ och arbetsplatsen verkar dessa säsongsbetonade arbeten endast leda till att två kapital kan uppnås fysiskt kapital genom lön och erkänd yrkesskicklighet - eftersom både Anton och Victor verkar ha haft återkommande arbeten inom samma bransch. Den eventuella känslomässiga anknytningen förefaller inte vara längre än arbetets varaktighet, och därmed blir anknytningen och uppehållet med brott kortsiktig. I: Vad har arbetet betytt för dig under dessa perioder? Victor: När det gäller kriminaliteten, så har man väl hunnit med och gjort det mesta, så äre ju.....för man har ju försökt att överleva....har stulit, men jag har ju också jobbat och försökt att få ihop min ekonomi på andra sätt och inte bara genom dumheter I: Och när du har arbetat har du lyckats avhålla dig från brott då? Victor: Ja, inte alltid, men till största delen. Man har ju alltid haft en vilja att inte behöva hålla på med brott. Jag har alltid haft en önskan om att få leva som en vanlig människa, med bostad och arbete och kunna köpa saker, och de får ju ett högre värde om de köps för pengar man har jobbat ihop, än att skaffa dem på annat sätt. Ingen man frågar vill leva som kriminell, det är ju inget man tycker är roligt. Arbete under tiden då intervjupersonerna är inne i sin brottsaktiv period tenderar att motiveras av att det är en laglig ekonomisk trygghet. Utifrån Victors uttalande nedan om svårigheterna att "sluta med både det ena och det andra" verkar det vara så att det som saknas hos intervjupersonerna generellt är den genuina viljan att lägga av - human agency, vilket kan ha negativ effekt på arbetet som en möjlig vändpunkt för upphörande med brott (Laub och Sampson, 2003, s. 33). 24 I: Vad är det som har gjort att du återfallit brott trots att du i perioder har haft arbete? Victor: Ja jag har ju börjat och slutat och börjat och slutat, om vartannat.... med både de ena och andra många gånger, eeh o de hade ju varit skönt om man bara hade kunnat bestämt sig. Man måste ha ekonomiska förutsättningar för att klara sig för att klara av att lägga av. Dessa uppehåll med tillfälliga arbeten under livsloppet kan dock styrka Skardhamar och Savolainens (2014, s. 263-269) tankar om hooks - for - change, med utgångspunkt i Giordano et al's (2002) resonemang om att en individ i sin upphörandeprocess begår färre och färre brott innan ett arbete kan innebära en vändpunkt. Uppehållen mellan arbete och att begå brott kan ses som en process över tid där hederligt leverne blir längre och brottsperioderna kortare för att i takt med stigande ålder landa i ett upphörande med brott. För att dessa perioder med arbete ska kunna ses som en del i processen mot upphörande med brott är det också viktigt att de i slutänden kan innebär en långsiktig förändring hos individen (Carlsson, 2011). För Rune innebar ett återfall i brott, efter att ha levt samboliv och haft ett arbete under tre års tid, att han antingen begick brott eller arbetade hederligt. I: Har du haft något arbete samtidigt som du har begått brott? Rune: Nä, det var antingen eller för mig. Antingen jobbade jag eller så begick jag brott. Enligt mig går det inte att kombinera hederligt jobb och att vara korrekt och att begå brott Claes däremot påtalar svårigheterna med att som brottsaktiv ha ett arbete. I: Har det varit svårt tycker du, att som kriminell att kunna få ett arbete? Claes: Ja, har man inga kontakter så går det inte alls. I regel är ju eventuella kontakter halvkriminella de med....vem vill anställa någon som suttit 5 år för bankrån, och att börja ljuga för arbetsgivaren går ju inte, sanningen kommer ju fram tillslut i alla fall ju. Det blir en ond cirkel, och sen när man muckar och kommer ut med en plastkasse med lite grejjer i och ett par hundra spänn, vad gör man, det är allt man har...hmmm..... Ja har ju sökt jobb, och jobbat lite, men så fort man har försökt jobba och de (arbetskamraterna) fått veta vad man gjort, så blir de misstänksamma och avvaktande. Allt låses in och försvinner något så får man skulden Enligt Uggen (2000, s. 259) har en anställning som störst positiv effekt om individen kan få den i anslutning till frigivning. Denna eventuella positiva effekt som ett arbete skulle kunna ha på en individ riskerar dock att utebli på grund av stigmatisering och den sociala exkludering som ett fängelsestraff i citatet ger intryck av att kunna innebära och kan således 25 medföra negativa konsekvenser för en individ att kunna få ett arbete överhuvudtaget (Nilsson, 2002, s. 27, 78). Återfallsrisken kan därmed bli större i de fall där en individ upplever svårigheter med att kunna försörja sig på hederligt sätt genom arbete och där anknytningen till arbetsmarknaden generellt är svag (Nilsson, 2002, s. 132-133). Svårigheten i att finna ett arbete som före detta kriminell med ett brottsregister kan också bero på att dagens svenska samhälle ter sig mer segregerat och uppdelat i ett "vi och dom" där de individer som avviker från vedertagna normer kan riskeras att marginaliseras (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 289291, Nilsson, 2002, s. 27, 78). Förankringen på arbetsmarknaden för före detta kriminella har enligt Nilsson och Flyghed (2007, s. 299-300) försämrats markant mellan mät - åren 19922002 - vilket kan understödja Claes uttalande om svårigheten att få ett arbete efter ett längre fängelsestraff och med utgångspunkten att träda tillbaka in på arbetsmarknaden och ut i samhället med sina tillhörigheter i en påse och med lite pengar i fickan. Den negativa effekten ett fängelsestraff kan ha på en individs möjligheter till arbete är enligt Uggen och Wakefield (2008, s. 205-206) tudelad - dels eftersom personen inte kan tillämpa sig erfarenhet under perioder som frihetsberövad och inte heller vara aktiv ute på arbetsmarknaden under samma period. I samband med ett eventuellt arbete har en individ rätt till att inte medge till registerutdrag, men ett hymlande om sitt förflutna kan eventuellt innebära uteblivet arbete (Carlsson, 2014, s. 98-99) och en öppenhet kan istället resultera i stämpling och misstänksamhet av arbetskamraterna (Pager, 2003, s. 938-941). Utifrån dessa uppradade svårigheter, verkar dock möjligheterna till att ett arbete överhuvudtaget ska kunna fungera som en vändpunkt - vare sig som katalysator eller som en del av en process- till stor del vara begränsade (Nilsson, 2002 , Nilsson och Flyghed, 2007). Generellt påtalar Claes samhällets många brister, vilka kan ha en negativ inverkan på kriminella och före detta kriminellas förmåga och möjligheter till att återintegreras i samhället (Nilsson och Flyghed, 2007, s.301). I: Vad anser du är viktigast för att kunna upphöra med att begå brott? Claes: Den viktigaste faktorn för att klara av att sluta att begå brott är att få hjälp efter frigivning, det är inte svårt att sitta tiden ut, men sen, allt som ska göras, har du gjort du gjort 6 år eller 5 eller 4 år, va fasen är det frågan om......, man behöver något litet stöd när man kommer ut. Så att man kommer igång, är man väl igång så är man igång I: På vilket sätt menar du då? Claes: Kriminalvården måste ta ett större ansvar när man kommer ut, inte ta hand om en, men vägleda, nu ska du dit och tala med den för det, och sen ska du dit och träffa den o så vidare.... nu är bara så att när det är slut så är det slut.....De hade nog hjälpt många 26 banditer från återfall om de hade haft någon sysselsättning när de kommer ut. Att majoriteten som suttit på kåken hamnar där igen, tyder ju inte på något annat än ett misslyckande, om nått. Det största hindret från att sluta begå brott är att all tid du sitter inne knyter man nya kontakter och sen när man kommer ut finns ingen stöttning från samhället och då är de kriminella kontakterna allt man har. Det verkar framförallt vara viktigt att den sociala tryggheten finns där vid frigivning genom bostad, arbete, drogfrihet och ett kontaktnät (Nilsson, 2002, s. 133). Genom intervjuerna framkommer också att den kontroll som råder över de intagna, på grund av den höga säkerheten som råder på fängelserna, kan kontrasten till livet utanför bli stor, vilket i sin tur kan skapa en rädsla inför frigivningen. Det höga säkerhets- tänket kan också medföra att chansen till regelbundna permissioner inskränks. Minskad möjlighet till permissioner kan innebära att distansen till samhället kan öka och den sociala exkluderingen samt stigmatiseringen kan bli mer påtaglig (Pager, 2003 och Nilsson och Flyghed, 2007). Detta kan generellt medföra att ett arbete riskerar att bli betraktat som ouppnåeligt och därmed begränsas möjligheten till att arbetet skulle kunna vara en vändpunkt (Laub och Sampson, 2003). 5. 2 Arbetets betydelse för intervjupersonerna som brottavhållande Anton ger sitt arbete på föreningen stor betydelse för att han är fri från brott samt att han har körkort och egen lägenhet, vilka dessutom är två faktorer som kan underlätta för en individ att få ett arbete (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 27,78). Arbetet ges betydelsen av att skapa gemenskap samt att det innebär kvalitetstid - det vill säga att man inte bara "sitter hemma och hänger". Anton säger att han genom sitt arbete känner sig betydelsefull och att han på föreningen har en viktig uppgift (Laub och Sampson, 2003, s. 46-48). För Anton skulle arbetet således kunna vara vändpunkten enligt Laub och Sampsons (2003, s. 148) och Carlssons (2014, s. 43-44) definition och innebörd av vad en vändpunkt är. Likaså att arbetet har lett till en långsiktig förändring hos individen (Carlsson, 2011, s. 3-5). I: Hur ser du på ditt liv idag? Anton: Jag har skött mig i 15 år så att.... jag har körkort och egen lägenhet (Stolt i rösten) och så jobbar jag här. I: Vad betyder detta arbetet för dig som du har idag? Anton: ...att jag trivs bra, jag kör bilen här. Hämtar och lämnar varor 27 Victor påtalar att för egen del så handlade vändpunkten om att få sin ADHD - diagnos och rätt medicinering. Det var också i samband med att Victor satt i fängelse som han genomgick en ADHD- utredning. I: Vad har det inneburit för dig att du har fått en ADHD- diagnos? Victor: Men när man fick diagnos, så vart det ju, vart de ju så skillnad och när man fick medicin, så kunde man ju koncentrera sig och jag läste in grundskolan, å gymnasiet och 22,5 högskolepoäng på 9 månader! Det som tycktes göra arbetet meningsfullt för Victor var att han arbetade som föreningens representant i syfte att vägleda andra före detta kriminella med problematik relaterade till symtomen för en ADHD - diagnos och som en stöttande länk i kontakten med sjukvården. Detta arbete inleddes i anslutning till att Victor blev frigiven för fem år sen. I: Vilken betydelse har detta arbetet för dig som du har idag? Victor: Arbete är ju en bra grej helt klart. Det här är ju en bra plats (föreningen). Man behöver ju vara en del av samhället, så är det ju, annars så är det ju svårt att krypa utanpå kanten och inte få en chans att komma in helt och hållet. Jag arbetade i föreningen för att folk skulle få hjälp med mediciner och så. ADHD - diagnosticeringen och den efterföljande medicineringen verkar för Victor vara en mycket viktig del i upphörandeprocessen. Han påtalar själv att förmågan till att kunna koncentrera sig är mycket större - vilket också skulle kunna vara en förutsättning för att kunna få och behålla ett arbete över längre tid. Tidsaspekten samt att arbetet är fast är en förutsättning för att arbetet ska kunna vara en vändpunkt enligt Sampson och Laub (1993, s. 8-9) samt timingen och ordningsföljden, att diagnosen i detta fall kom före arbetet. Också viljan och att upphöra med brott kan ha påverkats i positiv riktning (Laub och Sampson, 2003, s. 145-148). Det kan vara en styrka att jobba inom en sån här förening - enligt Rune - när man är före detta kriminell. Alla i föreningen har lagt av och de är aktiva i föreningen på samma villkor och på väg bort från kriminaliteten. I: Vilken betydelse har detta arbetet för dig som du har idag? Rune: Det är gemenskap, trygghet, daglig sysselsättning som gör att man fokuserar på detta och inte börjar tänka på annat. ............ Man hålls sysselsatt så att man inte får en massa tid över till fel saker. Vi umgås lite privat också - inte alla såklart men vissa av oss. 28 Ja är inte kompis med alla, men vi respekterar varandra. Lite skitsnack kan förekomma såklart, men det gör det ju även på en vanlig arbetsplats Arbetet på föreningen kan ses som en bra rutinaktivitet, eftersom det kan innebära att individen fyller ut många av dygnets timmar med att göra något hederligt istället för att begå brott. Detta görs också i en kontext med andra individer i samma situation - det vill säga personer som också dem kan vara i en situation av att lämna en typ av livssituation bakom sig för att genom ett livsval träda in i något nytt (Laub och Sampson, 2003, s. 37-39). I detta sammanhang, i en grupprocess med andra kan en vändpunkt därmed vara möjlig (Laub och Sampson, 2003, s. 37-39). Förutsatt att individerna också besitter en human agency och genuin vilja att kunna upphöra med brott (Laub och Sampson, 2003, s. 145-148). Claes anser att vistelsen i föreningen kan vara ett sätt att hålla sig på den hederliga banan. I: Hur kommer det sig att du är aktiv i denna föreningen? Claes: Jag hade en permis, och åkte hit och snackade lite med honom (föreningens ordförande). Och då kom vi överens om att han skulle bli min övervakare, och vi bestämde att jag skulle komma hit vid frisläpp, och det gjorde jag. Nu kommer jag hit när jag känner för det. 5.3 Slutsatser och viktiga insikter om arbetets betydelse vid upphörandet med brott Denna studies intervjuer har gett insikter gällande arbetets betydelse för en individs upphörande med brott. Dels har det visat sig att yrkeserfarenheten har skiftat mellan de olika intervjupersonerna över tid och att vissa har mer erfarenhet än andra. Graden av arbetsmarknadsanknytning under livsloppet verkar också ha betydelse för individerna när de sedan vill lägga av. Dessa två faktorer tillsammans med arbetets kvalité - det vill säga utformning genom varaktighet och gemenskap, verkar också ha en inverkan på arbetets totala betydelse för upphörandet med brott. Arbetets betydelse för Anton kan tolkas som att det är en del av en upphörandeprocess, men framförallt verkar arbetet fungera som en viktig del för att fortsatt avstå från att begå brott. Anton är den individ som under längst tid har avhållit sig från brott och en av dem med störst yrkeserfarenhet trots sin brottsaktiva period i livet, vilket enligt Uggen och Wakefield (2008) ses som positivt för återanpassningen till samhället igen. Perioden på behandlingshemmet och deltagandet i AA- möten ter sig som en faktor vilken kan likställas med vändpunkten (Sampson och Laub, 2003). Att först bli fri från sitt missbruk verkar för Anton ha underlättat upphörandeprocessen, vilket också Uggen och Staff (2001) påtalar 29 vikten av i sin studie. Victor framhåller framförallt sin ADHD - diagnos som den avgörande vändpunkten, eftersom den genom korrekt medicinering förde med sig förbättrad koncentrationsförmåga. Arbetets betydelse blir därmed återigen främst en viktig komponent i att hålla sig brottsfri. Att kunna vara koncentrerad och inte bli lika rastlös som tidigare bör också kunna resultera i att det blir lättare att behålla ett arbete och stanna längre på samma arbetsplats. Vilket också på sikt bör generera i ett djupare engagemang för arbetsplatsen och kollegorna. I: Hur upplever du din livssituation idag? Victor: Man jobbar hela tiden på att orka säga nej och stå emot, allt blir enklare om förutsättningarna finns där med arbete och bostad, så äre ju. I fallet med Victor verkar det som om att deltagandet i ADHD- utredningen i samband med senaste fängelsedomen också gjorde att han blev mottaglig för en livsförändring och att den motiverade honom till att våga ta chansen (Carlsson, 2014). I intervjun framkommer det att Claes verkar ha haft en svag arbetsmarknadsanknytning genom hela livsloppet, där de få arbeten som han har haft, har han fått via andra kriminella kontakter. Arbetets betydelse för upphörandet med brott förefaller i detta fall vara mycket svag. Framförallt verkar det som den avgörande vändpunkten för Claes är att han börjar bli gammal. I: Vad skulle du säga är avgörande för att du har lagt av med att begå brott? Claes: Att jag har tröttnat på det, att sitta inne, och att, ja vad ska jag säga...man är äldre nu. Claes framför också en hel del kritik mot samhällets bristande stöttning efter att blivit frigiven efter en avslutad fängelsedom. Detta får stöd av Uggen (2000) som menar på att en anställning har som störst effekt på återfallsrisken i direkt anslutning till frigivningen. Kritiken som Claes framför antyder att mycket ansvar läggs över på samhällets struktur för handlingsutrymmet, samtidigt har varje individ ett eget ansvar för sina livsval inom ramen för detta handlingsutrymme, menar Sampson och Laub (2005), där en individs human agency i kombination med strukturella faktorer understödjer upphörandet med brott. Detta innebär att individen måste både genuint vilja lägga av med brott samtidigt som samhällets struktur måste gynna detta. Ingen av dessa delar fungerar ensam. Det är lite svårt att helt avgöra vad som utgör vändpunkten för Rune, det finns flera faktorer som verkar samverka som flera delar i en process. Enligt honom själv var det den första 30 kontakten med en förening för före detta kriminella under tiden som han satt i fängelse för sitt sista brott. I anslutning till detta valde han också att bryta med gamla kompisar, skilja sig från sin före detta fru och började själv arbeta på den föreningen som vägledde honom ur kriminaliteten (Laub och Samspon, 2003). Idag arbetar han i en annan förening. Rune är idag också omgift med en annan kvinna. Det som man kan ta fasta på är att Rune verkar ha tagit chansen till förändring när den erbjöds och därmed blev den till en vändpunkt med en långsiktig förändring som resultat (Sivertsson och Carlsson, 2014). Arbetet som Rune har idag innebär därmed ett sätt att fortfarande hålla sig ifrån brott. I denna studie ges arbetets betydelse som en del av upphörandeprocessen ett visst stöd, men framförallt ses arbetet som en viktig del i att fortsatt hålla sig fri från brott. Resultatet och analysen i denna studie ger ett begränsat stöd för Sampson och Laub's aged graded theory of informal social control. För att förstå arbetets betydelse och mening är denna förklaring inte fullständig. Bristen framträder bland annat i Laub och Sampsons (2003, s.4041) resonemang kring att en strukturell förändring - i detta fall ett arbete - också bör efterföljas av en individuell förändring, och att detta skulle kunna resultera i färre begångna brott på kort sikt och ett liv i konformitet på lång sikt. Denna studies intervjupersoner har under sin brottsaktiva period under livsloppet haft arbeten - dessa strukturella förändringar har dock inte lett till ett långsiktigt liv i konformitet i direkt anslutning till arbetet. Sampson och Laub skulle i detta resonemang troligtvis kontra med att individerna antagligen inte har haft en tillräckligt stark vilja och human agency för att en individuell förändring ska kunna bli möjlig på lång sikt (Sampson och Laub, 2005, s. 37, 42) samt att för att ett arbete ska kunna vara en möjlig vändpunkt förutsätter det att varaktigheten, timingen och ordningsföljden är rätt (Sampson och Laub, 1993, s. 8-9). Utifrån denna samlade ståndpunkt kan Sampson och Laub tolkas som att- om en individ framförallt involverar sig i konformt liv - genom exempelvis ett arbete och på så vis knyter an sociala band till strukturen, kan detta underlätta för den individuella förändringen. Intervjupersonernas livsberättelser med fokus på arbetets betydelse ger dock snarare ett stöd för att arbetets betydelse som vändpunkt snarare tenderar att vara en del av en upphörandeprocess där arbetets mening i slutänden framförallt verkar vara brottsavhållande och inte den huvudsakliga vändpunkten (Skardhamar och Savolainen, 2014, s. 285-288). 6 Diskussion Männen i denna studie har samtliga upphört med brott vid en ålder mellan 45 år som yngst och 60 år som äldst. De har angett olika orsaker till varför de slutade att begå brott. Det kan 31 ändock vara svårt att urskilja varför de faktiskt slutade att begå brott. Detta med tanke på att individer förr eller senare kommer att upphöra med brott i takt med stigande ålder, och dessa män kan ha slutat just på grund av åldrande. Det är i detta läget svårt att avgöra, men just den mannen som lade av med brott vid en ålder kring 60 år, hade också svårt att finna någon annan orsak än att det var tröttsamt att fortsätta att begå brott och att det inte längre var värt risken att behöva tillbringa mer tid i fängelse. Att ett arbete annars mycket väl kan ses som en vändpunkt (Sampson och Laub, 2003, Uggen och Wakefield, 2008), framförallt för äldre verkar rimligt utifrån antagandet att de upplever sig själva vara för gamla för att fortsätta att begå brott och därför ser till att fånga tillfället när det ges till laglig försörjning genom ett arbete. Tidigare studier (se Uggen och Wakefield, 2008 och Skardhamar och Savolainen, 2014) har påvisat att arbete som vändpunkt framförallt har en positiv inverkan på äldre individer, vad som tyvärr är svårt att avgöra i dessa studier är riktningen på detta förhållande mellan arbete och ålder, det vill säga vilket kommer först i betydelsen av att vara en vändpunkt - åldern eller att få ett arbete. Denna studie stödjer dock resonemanget kring arbetet som en viktig faktor för att fortsätta avhålla sig från brott, oavsett vilken annan livshändelse som individen anger som vändpunkt (Sampson och Laub, 2003) Vad denna lilla studie har kunnat påvisa är att det förefaller nödvändigt med en kombination av samhällets stöttning och en egen vilja för att kunna upphöra med brott (Nilsson, Estrada och Bäckman, 2014). Kombinationen av narkotikamissbruk och att en individ begår brott verkar dock innebär vissa begränsningar avseende ett arbete som en del av upphörandet med brott (Nilsson och Estrada, 2009). En anställning kan underlätta upphörandeprocessen (Wright och Cullen, 2006) men har svagare inverkan på bruket av narkotika. Framförallt om arbetet är tillfälligt och inte fast. Detta innebär att ett arbete som en del av upphörandeprocessen för en individ som också har ett missbruksproblem, nästan kräver att individen också får hjälp med att ta sig ur sitt missbruk (Uggen och Staff, 2001). Detta för att upphörande med brott också i slutänden ska kunna leda till en långsiktig förändring i individens sätt att leva (Carlsson, 2011). Enligt Sampson och Laub (1993, 2003 och 2005) och utifrån deras teori - age-graded informal social control, har strukturen, kontexten och rådande situation en inverkan på enskilda individers handlingsutrymme och livsmöjligheter, vilket i sin tur kan inverka på hur starka de sociala banden blir mellan en individ och olika strukturer. Detta i sin tur kan medföra att om den samhälleliga stämplingen är stor gentemot före detta kriminella individer ger inte strukturen individerna särskilt goda möjligheter till att knyta an sociala band till exempelvis ett arbete och kan således gå miste om en möjlig vändpunkt. Detta medför att 32 stödet för Sampson och Laubs's teori kan bli svag i ett samhälle där stämplingen och marginaliseringen kan vara betydande för före detta kriminella individer. En individs upplevelse av samhällets stigmatisering och exkludering (se Nilsson, 2002 och Nilsson och Flyghed, 2007) kan således medföra negativa konsekvenser till att finna motivation (Pager, 2003) och sin human agency i syfte till att vilja förändras och verkligen ta chansen till förändring när den erbjuds (Sivertsson och Carlsson, 2014). Samhällets begränsande struktur i kombination med stigande ålder kan ha en negativ inverkan på individens human agency och möjlighet till att bli motiverad och agera (Carlsson, 2014) - individen har levt i utkanten av samhället så länge att när den ska "lägga av" med brott i 50 års åldern och dessutom konkurrera om arbetena med andra 50 -åringar utan brottsregister är det förståeligt om det kan upplevas som svårt (Pager, 2003). Resultatet i studien stödjer i större utsträckning Skardhamar och Savolainens (2014) tankar om hooks - for - change, och arbetet som en del av upphörandeprocessen, än Sampson och Laubs (1993, 2003) tanke om arbetet som en kausal faktor. Många andra faktorer kommer på tal i intervjuerna som viktiga för individernas upphörande med brott, såsom ADHD - diagnos, tid på behandlingshem samt kontakten och delaktigheten i en förening för före detta kriminella i anslutning till frigivning som en länk till samhället. I och med dessa vändpunkter (Sampson och Laub, 2003) - vilka verkar ha inneburit en långsiktig förändring hos individerna - har arbetet som individerna har idag i, i huvudsak givits betydelsen av att vara ett sätt att fortsätta avhålla sig från brott. 6.1 Fortsatta studier Det behöver genomföras fler kvalitativa studier inom livsloppskriminologin för att kunna få en fördjupad förståelse för betydelsen av vändpunkter. Förslagsvis kan jämförande studier mellan yngre och äldre individer i relation till arbetets betydelse genomföras för att kunna klargöra eventuella brister i arbetets betydelse som vändpunkt för de yngre individerna och förtydliga vad som kan göra arbetet fördelaktigt för de äldre, om det inte handlar om åldern och att individerna ändock på sikt skulle lägga av. En utökad förståelse om vändpunkter och fler studier inom livsloppskriminologin torde på sikt kunna generera en ännu större kunskap om upphörande med brott vilket också borde kunna medföra en bättre stöttning från samhällets sida till de individer som har viljan att upphöra med att begå brott. 33 Litteraturförteckning Bergström, G och Boréus, K (2012). Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig text och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur Bryman, A (2013). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber Bäckman, O och Franzén, E (2007). Employment and the labour market (chapter2). International Journal of Social Welfare. Nr.16: s. 35-66 Carlsson, C (2011). Using "turning points" to understand processes of change in offending. Notes from a Swedish study on life courses and crime. British Journal of Criminology. Nr.1: s. 1-16 Carlsson, C (2014). Continuities and Changes in Criminal Careers. Kriminologiska institutionen: Stockholms universitet Chylicki, P (1992). Att upphöra med brott. Sociologiska institutionen: Lunds universitet Giordano, P-C, Cernkovich, S-A och Rudolph, J-L (2002). Gender, Crime and Desistance: Toward a Theory of Cognitive Transformation. American Journal of Sociology. Nr. 4: s. 9901064 Goffman, E (2014). Stigma: den avvikandes roll och identitet. (4. uppl.) Lund: Studentlitteratur Karlsson, J och Pettersson, T (2006). "Det blir vad vi gör det till!". I: Roxell, L och Tiby, E (red). Frågor, fält och filter. Kriminologisk metodbok. Stockholm: Studentlitteratur Kvale, S & Brinkmann, S (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur Laub, J.H och Sampson, R.J (2003). Shared beginnings, divergent lives: delinquent boys to age 70. Cambridge, MA: Harvard University Press Lilly, J.R, Cullen, F.T och Ball, R.A (2011). Criminological theory: context and consequences. (5th ed.) Thousand Oaks, Calif.: SAGE Publications Nilsson, A (2002). Fånge i marginalen. Kriminologiska institutionen: Stockholms universitet 34 Nilsson, A, Estrada, F och Bäckman, O (2014). Offending, drug abuse and life chances - a longitudinal study of a Stockholm birth cohort. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention. Nr. 2: s. 128-142 Nilsson, A och Estrada, F (2009). Kriminalitet och livschanser. Uppväxtvillkor, brottslighet och levnadsförhållanden som vuxen. Institutet för framtidsstudier Nilsson, A och Estrada, F (2011). Established or excluded? A longitudinal study of criminality, work and family formation. European Journal of Criminology. Nr. 8(3): s. 229245 Nilsson, A och Flyghed, J (2007). "Samhällsutveckling och marginalisering. Exemplen vräkta och fångar". I: Von Hofer, H och Nilsson, A . (red). Brott i välfärden. Om brottslighet, utsatthet och kriminalpolitik. Festskrift till Henrik Tham. Kriminologiska institutionen: Stockholms universitet Pager, D (2003). The Mark of a Criminal Record. American Journal of Sociology. Nr.5: s. 937-975 Robertson, A (2012). "Narrativanalys". I: Bergström, G och Boréus, K (red). Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig text och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur Rydén - Lodi, B (2005). Inför frigivingen. Livssituationen inför frigivningen och egenbedömning av framtida återfall. Norrköping: Kriminalvården Sampson, R.J och Laub, J.H (1990). Crime and Deviance over the Life Course: The Salience of Adult Social Bonds. American Sociological Review. Nr.5 s. 609-627 Sampson, R.J och Laub, J.H (1993). Crime in the making: pathways and turning points through life. Cambridge, Mass.: Harvard University Press Sampson, R.J och Laub, J.H (2005). A Life - Course View of the Development of Crime. The ANNALS of the American Academy of Political and Social Science. Nr. 602: s.12-45 Sivertsson, F och Carlsson, C (2014). Continuity, change and contradictions. Risk and Agency in Criminal Careers to Age 59. Criminal justice and behavior. Nr.4 : s. 382-411 Skardhamar, T och Savolainen, J (2014). Changes in Criminal offending around the time of job entry: A study of employment and desitance. Criminology. Nr.2: s. 263-291 35 Sohlberg, B-M och Sohlberg, P (2013). Kunskapens former. Vetenskapsteori och forskningsmetod. Stockholm: Liber AB Uggen, C (2000). Work as a Turning Point in the Life Course of Criminals: A Duration Model of Age, Employment and Recidivism. American Sociological Review. Nr.4: s. 529-546 Uggen, C och Staff, J (2001). Work as a Turning Point for Criminal Offenders. Corrections Management Quartely. Nr. 4: s. 1-16 Uggen, C och Wakefield, S (2008). "What have we Learned from Longitudinal Studies of Work and Crime?". I: Liberman, A.M (red). The Long View of Crime: A Synthesis of Longitudinal Research. Springer Publisching Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk - samhällsvetenskaplig forskning. Elanders Gotab Wright, J.P och Cullen, F.T (2006). Employment, peers, and life-course transitions. Justice Quarterly. Nr. 1: s. 183-205 36 Bilaga 1 Intervjuguide 1 ) ”Jag tänkte börja med att fråga lite om din bakgrund, var du kommer ifrån och din ålder och sådär. Kan du berätta lite om dig själv?” - Vad heter du? - Hur gammal är du? - Var kommer du ifrån? - Hur var din uppväxt? 2) Hur upplevde du din skolgång? - Hur många års utbildning har du? 3) Du kan väl berätta lite om hur det kommer sig att du hamnade på den kriminella banan! - Hur gammal var du när du begick ditt första brott? - Minns du hur det kom sig att du började begå brott? - Vad var det som gjorde att du fortsatte att begå brott? - Hur många år har du begått brott? - Hur länge sen är det du begick ditt senaste brott? - Har du försökte att lägga av tidigare? - Vad var det som gjorde det svårt att lägga av? /alt - Vad var det som gjorde att du klarade av att lägga av? / - eventuella återfall? - Vad är det som har gjort att du har klarat av att slutat begå brott denna gången? 4) Hur ser din erfarenhet ut av yrkeslivet? Kan du berätta lite om hur det var när du fick ditt första arbete? - Har du haft något arbete samtidigt som du har begått brott? - ”Har arbetet haft någon betydelse för din brottslighet, eller att du lade av?” - Vad är det i samband med att ha ett arbete som i så fall har gjort att du kunnat avhålla dig från att begå brott? 5) Vilka faktorer anser du är viktiga för att man ska klara av att sluta begå brott? - Varför och på vilket sätt anser du att just det är viktigt? 6) Finns det något du själv skulle vilja prata om som jag inte har frågat om? 37