Kväve och fosfor
Alla växter behöver många olika slags näringsämnen
för att leva och växa. Ungefär som att vi människor
behöver vitaminer för att må bra.
De viktigaste näringsämnena för växter, både på land i
och vatten, är kväve och fosfor. De fungerar som
gödningsmedel. Det innebär att ju mer kväve och fosfor
det finns i en sjö eller å, desto mer alger och andra
vattenväxter kommer att växa där, om det kommer
tillräckligt mycket solljus ner till vattnet.
Övergödning börjar alltså med att mer kväve och fosfor kommer ner i ett vattendrag
än vad som är "naturligt". Men var kommer kvävet och fosforn ifrån och hur hamnar
näringen i vattendragen?
Från jordbruket
Konstgödning och stallgödsel som sprids på
åkermark för att grödorna ska växa bättre,
innehåller stora mängder kväve och fosfor. Om
ett vattendrag går genom jordbruks- mark kan
det "läcka ut" ganska mycket näring från åkrarna
till vattnet. Sådant läckage kan man förhindra på
olika sätt.
Från reningsverk
I våra reningsverk är det meningen att det
avloppsvatten som vi "producerar" ska tas
om hand och renas innan det släpps ut i
närmaste vattendrag. För de större
reningsverken är det inte så svårt att få
bort en stor del av fosforn i avloppsvattnet.
Med hjälp av olika kemikalier som man
häller i vattnet bildas klumpar med bl a
fosfor, som man sedan kan ta bort.
I de mindre reningsverken kan det ibland
saknas utrustning som tar bort fosfor. Då
rinner all fosforn rakt ut i bäcken eller ån!
Kväve är svårare ta bort från
avloppsvattnet. I vår urin finns det väldigt gott om kväve! Vid en del större
reningsverksanläggningar låter man vattnet stå i stora dammar innan det får gå ut till
vattendraget. I dammarna kan växter och vissa bakterier ta hand om både fosfor och
kväve.
Vid förbränning
När något brinner vid hög temperatur,
bildas nästan alltid kväveoxider av syret
och kvävgasen som finns i luften.
Kväveoxider är gaser som så småningom
fastnar på partiklar i luften eller blandar sig
med regn och kommer på så sätt ner till
mark, åar och sjöar. Detta kallas för
atmosfäriskt nedfall. Kväveoxiderna
fungerar som gödningsmedel och bidrar
alltså till övergödningen.
Människan använder väldigt stora mängder
bränsle i olika sammanhang, t.ex. bensin till transporter och kol och olja till
uppvärmning av våra bostäder och andra byggnader. Därför bidrar vi människor till att
det bildas mycket kväveoxider.
Kväveoxider bidrar också till försurning av mark och vattendrag.
Vad kan övergödningen leda till?
Vad är det då som är så farligt för sjöar och
vattendrag att det kommer lite extra näring
till vattnet? Det är ju inte något gift, kväve
och fosfor finns ju naturligt i olika kemiska
föreningar i marken och i vattnet.
Eftersom både kväve och fosfor fungerar
som gödningsmedel börjar alger - både
planktonalger och "stora" grönalger - och
andra växter i vattnet att växa jättemycket.
När algerna och växterna så småningom
dör och faller till botten, tar
nedbrytardjuren hand om dem och börjar
bryter ner dem. Och precis som vi
människor, behöver nedbrytarna syre för att leva. Alltså, ju mer alger och andra växter
som finns i vattnet desto mindre syre blir det!
Är det väldigt gott om växter kan det bli syrebrist i vattnet och då är det väldigt få
småkryps- och fiskarter som klarar sig.
Ibland blir det så mycket alger och andra vattenväxter att vattendraget växer igen helt
- det "försvinner".
Solljus behövs också!
Även om ett vattendrag har höga halter av kväve och fosfor, behöver det inte innebära
att det drabbas av övergödningens effekter. Om vattendraget kantas av skuggande träd
och buskar kommer inte vattnet nås av så mycket solljus. Eftersom alla gröna växter
behöver ljus för att fotosyntesen ska fungera, kommer inte algerna att växa så mycket
att vattendraget drabbas av syrebrist.
Vill du göra enkla laborationer kring övergödning med en grupp studerande
eller barn? Titta t.ex. på http://www.vattenriket.kristianstad.se/ (därifrån också
denna information kommer)
