han lovade att varje år höja en skål för Jussieu och bjuda till fest på

304-355 Linne 07-02-26 08.55 Sida 343
Luktärt (Lathyrus odoratus)
han lovade att varje år höja en skål för Jussieu och
bjuda till fest på Bäcks födelsedag.
1742 såddes femhundrasextiosju olika slags
växter och 1744 mer än tusen olika arter. På ett
par år steg antalet till tretusen. Vid slutet av 1762
trängdes växterna i orangeriet, och i akademiträdgården fanns så många arter ”att jag heligt
försäkrar, det ingen akademie trägård i Europa
har en sådan myckenhet av allehanda växter”,
skrev Linné. Hans trädgård blev inte störst eller
mest dyrbar, men från vetenskaplig synpunkt
gjorde han den till den mest framstående av dåtidens botaniska trädgårdar.
Orangeriet bestod av sex rum. I det varmaste,
Caldario, växte bland annat paradisträd, kokospalmer, kafe, bomull, ingefära, papyrus – som
Linné kallade pappersgräs – och ananas.
Herr Archiatern tyckte om ananas, ”har en av
de allra smakeligaste frukter i hela världen, som
om Apricosum vore saturerat med rhenskt vin.”
I det kalla rummet, Frigidario, fanns tebuskar,
lager, citronträd och andra citrusfrukter, myrten,
fikon, kapris, santolina, nerium och oliver. I det
ljumma rummet, Tepidarium, stod mest afrikanska växter och i ett rum för sig olika slags kaktus.
Fortfarande kan man sticka sig på en av Linnés
kaktusar som förvaras i nuvarande botaniska
trädgården.
Linné var först i Sverige med att odla luktärter. Redan på 1750-talet blommade luktärterna i
akademiträdgården. Tıll de många växter han
introducerade hör bland andra dillpion, bergenia
och flikrabarber.
Trädgården var en forskningsstation och inte
ofentlig. Porten skulle hållas stängd och låst.
”Hederligt folk” kunde ibland få se trädgården
men alltid under trädgårdsmästarens uppsikt.
Den upphörde aldrig att göra Linné glad.
Ständigt blommade där för första gången i
Sverige nya växter och han rapporterade om dem
i brev till vänner och kolleger, särskilt till Bäck.
Tolvgudablomman, Dodecatheon, blev till exempel en hel brevföljetong. Igår kom första blomman, rapporterar han i början av 1751. Det var ett
nytt släkte som han fått ett par år tidigare från
Amerika. I två månader hade han väntat på att
knopparna skulle slå ut. Blommorna ser ut som
cyklamen. Ett par månader senare:
”Dodecatheon blommar nu i trägården så präktig, att naturen ej kan avbilda den samma artigare,
eller någor annor växt; men är allenast ett stånd.”
Kom och besök mig, är Linnés ständiga upp343