spelplats staden - Nationella sekretariatet för genusforskning

ȱ2/12
POPULÄRVETENSKAPLIGT MAGASIN FRÅN NATIONELLA SEKRETARIATET FÖR GENUSFORSKNING
TEMA:
SPELPLATS
STADEN
ȱ
Stadsrummet är mer än
bara byggnader
STADEN MED DESS MÖJLIGHETER utövar stark lockelse
på många, och har varit en frizon för människor med
nya idéer och alternativa sätt att leva. I staden utspelas
möten som utmanar och löser upp gränser, men också
befäster och skapar nya. Tidningen Genus tema Stadens
spelplats handlar om stadsutveckling och om vem som
tar plats i staden och i det offentliga rummet.
HUR GATOR, TORG OCH PARKER, trafik, bostäder och
arbetsplatser planeras påverkar vårt dagliga liv. Många
engagerar sig i planärenden som rör deras närmiljö och
några deltar gärna i diskussioner om stadens utveckling.
De besöker möten som stadsbyggnadskontoren anordnar och överklagar beslut. Men vems ord väger tyngst?
Är det stadsarkitektens, politikernas, näringslivets eller
de medborgares vars röster hörs? Och vilka normer,
ideal och visioner styr besluten som fattas? Leder de
till en inkluderande stad, eller förstärks utanförskap?
DET ÄR FRÄMST MÄN som har planerat och byggt städer,
och tagit plats i det offentliga rummet. Och så är det
fortfarande till stor del. Ändå har staden nästan alltid
befolkats av flest kvinnor. Nya siffror tyder på att unga
lämnar landet för staden i lika stor utsträckning oavsett
kön, men historiskt har fler kvinnor än män flyttat till
städerna för jobb, utbildning och nya möjligheter. En
annan grupp som ofta sökt sig dit är hbtq-personer.
Om det kan du läsa på sidorna 12-13 och i krönikan
av forskaren Arne Nilsson.
2
Boende i Kiruna får inom
snar framtid genomgå en
kollektiv flytt, och flera stora forskningsprojekt kretsar
kring det. Även genusforskare undersöker olika aspekter
av stadsomvandlingen, läs
om det på sidorna 18-19.
Miljövänliga trafiksystem
krävs i visionen om den hållbara staden. Alla har inte
möjlighet att välja, men i den mån det finns ett val så
styrs det inte enbart av förnuft och nytta. ”Mer än ett
transportmedel”, på sidorna 22-23, handlar om bilden
av den manlige resenären och känslor som väcks i trafiken.
GENUSFORSKARE LYFTER FRAM positiva effekter av
jämställdhetsarbete som pågår inom stadsutveckling.
I många kommuner görs insatser för ökad trygghet i
stadsrummet, och trafikplanering i riktning mot hållbart resande. Men forskarna för också fram betydelsen
av bättre representativitet i beslutsprocesser, och vikten
av djupare sociala analyser och konsekvensanalyser ur
genusperspektiv, i förändringsarbeten och i planering
av nya områden. Det behövs för att göra staden mer
hållbar, tryggare och tillgängligare för alla.
INGA-BODIL EKSELIUS
INNEHÅLL
ȱ2/12
Nya avhandlingar
4
TEMA: SPELPLATS STADEN
6
Stadens rum i ständig
omvandling
8
Trygghet en fråga om makt
10
Staden inte alltid mest
hbtq-vänlig
12
Det goda livets kulisser
14
Boenden som bryter mot normer
15
Den ryggdunkande
byggbranschen
17
Kiruna bygger mönsterstaden 2.0
18
Jämställd stad är allas ansvar
20
Mer än ett transportmedel
22
En plats för kvinnor
24
Krönika: Arne Nilsson
25
Porträttet: Katja Grillner
26
Noterat
30
Tillbakablick
32
Böcker
33
Ledare
35
Enkät
36
POPULÄRVETENSKAPLIGT MAGASIN FRÅN NATIONELLA SEKRETARIATET FÖR GENUSFORSKNING
TEMA:
SPELPLATS
STADEN
GENUS ÄR EN PUBLIKATION FRÅN:
Nationella sekretariatet för genusforskning
Göteborgs universitet, Box 200
405 30 Göteborg
Telefon: 031-786 92 32
E-post: [email protected]
Ansvarig utgivare: Kerstin Alnebratt
E-post: [email protected]
Redaktör: Inga-Bodil Ekselius
E-post: [email protected]
Telefon: 031-786 92 34
Grafisk form: Emma Hässel
Layout: Siri Reuterstrand
Tryckeri: Ale Tryckteam AB, Bohus
ISSN: 1403-8943
REFERENSGRUPP:
Sharareh Akhavan, med. dr i folkhälsovetenskap,
Skövde, Kerstin Alnebratt, föreståndare, Nationella
sekretariatet för genusforskning, Ulrika Dahl,
lektor i genusvetenskap, Södertörn, Susanne
Andersson, Vinnova, Ewa Gunnarsson, professor i
människa-maskin, Luleå, Lars Jalmert, professor i
pedagogik, Stockholm, Carina Listerborn, professor
i stadsbyggnad, Malmö, Kristina Lundgren, lektor
i journalistik och mass-kommunikation, Södertörn,
Annika Forssén, lektor i allmänmedicin, Umeå, Claes
Nyberg, kommunikationskonsult, Stockholm.
PRENUMERERA PÅ GENUS
Genus utkommer med tre nummer/år.
Allt material i Genus tryckta upplaga publiceras
även på webben. Vill du ha Genus hem i brevlådan
kan du prenumerera till självkostnadspris (fn 100kr/
år) på: www.genus.se
eller e-posta [email protected]
Postgiro: 182 08 53-8, Nätverkstan Ekonomitjänst
Tel: 031-743 99 05
Fax: 031-743 99 06
Omslagsbild detta nummer: Colourbox
Annonser: Handhas av redaktören
Nationella sekretariatet för genusforskning har som
uppdrag att:
oó& ÍRB»TTRAóVILLKORENóFÍRóSVENSKóGENUSFORSKNINGóAVó
hög internationell klass.
oó3YNLIGGÍRAóSVENSKóGENUSFORSKNINGóOCHóBIDRAóTILLó
samverkan med omvärlden.
oó5NDERL»TTAóSVENSKóGENUSFORSKNINGSóINTERNATIONAlisering.
Läs mer om sekretariatets verksamhet och om
genusforskning på www.genus.se.
*(186ȱ ȫ 3
FOTO: COLORBOX
Bilden av den dataspelande ynglingen
som sitter isolerad i sitt rum är väl etablerad men knappast sann. I avhandlingen Hanging out in the game café:
Contextualising co-located computer
game play practices and experiences
undersöker sociologen Fatima Jonsson
den sociala gemenskapen mellan unga
män som träffas för att spela på spelkaféer och dataspelsfestivaler, där
majoriteten av besökarna är män i åldrarna 14–20 år. De flesta går dit ihop
med sina kompisar och sitter tillsammans vid sina datorer. Dataspelandet
blir ett sätt att umgås och Fatima
Jonsson beskriver spelcaféerna som
en tillflyktsort, ett tredje rum dit ungdomarna går för att komma bort från
hem och skola. Gemenskapen bygger
också på en slags exkludering. Det är
främst vana spelare som är välkomna
och miljöerna har nästan helt dominerats av män. Det finns en föreställning
om att kvinnor spelar av sociala skäl
medan män är mer tävlingsinriktade,
men kompisar och relationer har stor
betydelse även för män som spelar.
Familjetid istället för
villa och resor
Pappor som arbetar deltid bryter mot
två starka normer: heltidsnormen och
konsumtionsnormen, säger sociologen
Jörgen Larsson vid Göteborgs universitet, som har skrivit avhandlingen
4
Studier i tidsmässig välfärd – med fokus på tidsstrategier och tidspolitik för
småbarnsfamiljer. Han har intervjuat
14 pappor som gått ner i arbetstid.
Enligt Jörgen Larsson har männen tre
gemensamma motiv.
– För det första vill de ha en stressfri
vardag. De vill inte leva i ett ekorrhjul
eller ett livspussel. För det andra
vill de vara en närvarande
pappa. De vill inte bli assisterande föräldrar. För det
tredje vill de att barnen ska
ha korta förskoledagar.
De är inte negativa till
förskola, men det finns ett
lagom.
En del har bekymrat sig för att begära deltid även om de har lagstadgad
rätt att göra det tills barnen är åtta år.
Men männen i intervjuerna har inte
mött något motstånd. I vissa fall har
det väckt beundran hos chefen som
uttryckt att han själv skulle ha velat
arbeta deltid när barnen var små.
Enligt en studie från SCB är de
största hindren mot att jobba deltid
ekonomin och arbetet, men Jörgen
Larsson poängterar att den levnadsstandard man kan få på två 30-timmarslöner är lika hög som två heltidslöner gav för 15 år sedan.
Många myter kring
samiska kvinnor
En koltbärande urkvinna eller en
politisk konstnär? Anna-Lill Ledman
har undersökt hur samiska kvinnor
FOTO: COLOURBOX
Dataspelsvärlden en
plats för män
beskrivits i svensk och samisk press i
sin avhandling Att representera och representeras. Samiska kvinnor i svensk
och samisk press 1966-2006. I svensk
press från 1966 återkom exotiserande
porträtt och vardagsskildringar av ”den
äkta samen”. Även i samiska media
förekom stereotypa symboler, som
kolten, men kopplat till den kollektiva
historien och familjesymboler. I svenska
medier ökade antalet artiklar om kulturyttringar med åren. Ofta har det handlat om konst med politisk koppling. I
rapporteringen om kärnkraftsolyckan
i Tjernobyl 1986, som fick katastrofala
följder för renskötare, fick samiska
kvinnor mycket utrymme och uttalade
sig i större utsträckning än tidigare.
Men i ”Samefolket” fanns bara ett fåtal
artiklar om kvinnor och Tjernobyl,
vilket enligt Anna-Lill Ledman kan ha
befäst bilden av den manliga renskötaren. Hon har intervjuat några av de
kvinnor som framträtt i pressen. De
menar att kunskapsbristen om samiskt
samhälle, historia och kultur i det
svenska samhället präglar medierna
och omöjliggör fördjupade diskussioner
om samisk identitet. Det är fortfarande
svårt för samer att medverka i medierna i någon annan roll än som just same.
– Att uttala sig om dagiskön i tidningen iklädd kolt är omöjligt. Det är
fortfarande för exotiskt. Utopin vore
att samer kan ha på sig samiska attribut utan att artikeln handlar om det,
säger Anna-Lill Ledman.
Maskulinitet i
omvandling i gruvan
Gruvarbete förknippas med riskfyllda uppdrag i en mystisk underjord. Samtidigt
tar många gruvarbetare avstånd från
det machoideal som präglar yrket. Eira
Andersson har studerat hur synen på
maskulinitet befästs och utmanas i ett
gruvarbetarkollektiv i sin avhandling
Malmens manliga mysterium: En interaktiv studie om kön och tradition i
modernt gruvarbete.
Eira Andersson träffade ett 20-tal
1 < $X X$ X9 X+X$X1X'X/X, X1X*X$ 5
”Den misshandlade
kvinnan görs till
något avvikande”
Kvinnor som utsätts för våld i nära
relationer förväntas vara offer som
tacksamt tar emot hjälp från myndigheterna. Bilden av den misshandlade kvinnan är många gånger snäv
och det påverkar både möjligheterna
att få erfarenheter bekräftade och
chansen att få hjälp, menar Charlotte
Agevall som skrivit avhandlingen
Våldet och kärleken. Våldsutsatta
kvinnors begripliggörande av sina
erfarenheter. Hon har undersökt hur
våldsutsatta kvinnor gör våldet begripligt för sig själva och i mötet med polis.
För att få hjälp och stöd bör de efterlikna bilden av ett hjälplöst offer som
anpassar sig till den mötande organisationens förväntningar och definition av
henne. Bland annat visar avhandlingen
att kvinnor som tar initiativ och på
olika sätt är drivande gentemot polisen
kan gå miste om hjälp för att de bryter
mot föreställningar om det ideala of-
fret. Den rådande synen på tvåsamhet
och familj, med acceptans för svartsjuka, kontroll och isolering, kan bidra till att en relation tillåts utvecklas
i våldsam riktning, anser Charlotte
Agevall. För att politiska och sociala
insatser till stöd för våldsutsatta kvinnor ska bli bättre behöver deras ekonomiska oberoende och tillgång till egen
bostad prioriteras.
FOTO: COLOURBOX
gruvarbetare med gemensam utgångspunkt att undersöka arbetsplatskultur,
genusfrågor och säkerhetskultur. Bland
dessa pågår en ständig förhandling
mellan den traditionella machoidentiteten och en mer reflekterande typ
av maskulinitet. Flera av männen i
studien framhöll att machoidealet
kan leda till att kollegor hetsar varandra att gå in i farliga situationer och
utifrån det uttryckte de en vilja att
förändra bilden av gruvarbetaren.
Det traditionella idealet utmanas
också genom den tekniska utvecklingen. Mansroller och maskulinitet
bör diskuteras och problematiseras i
konkret jämställdhetsarbete som annars ofta fokuserar på kvinnor, menar
Eira Andersson. Genom att undersöka
synen på maskulinitet kan normativa
mönster i en könssegregerad organisation synliggöras och ge förklaringar till
svårigheten att rekrytera kvinnor.
Kärringar som simmar
mot strömmen
Att hårdträna och tävla i hög ålder
orsakar ofta starka reaktioner hos
omgivningen. Aktiva män tonar därför
ner sin tävlingslust och blir ledare,
medan äldre kvinnor hanterar motståndet bättre och fortsätter att idrotta
på hög nivå. Det visar sociologen
Josefin Eman i avhandlingen Att bli
gammal och fortfarande utöva tävlingsinriktad sport. En studie av handlingsutrymme och meningsskapande
processer bland gamla kvinnor och
män. Hon har intervjuat drygt tjugo
aktiva män och kvinnor i åldrarna
66–90 år och deltagarna upplever att
idrottandet är befriande, men också
komplicerat och konfliktfyllt. Många
får höra att det är barnsligt och olämpligt att hålla på med tävlingsidrott i
deras ålder. Josefin Eman visar att män
och kvinnor möter liknande kulturella
och sociala hinder, men handskas med
dem på olika sätt.
Äldre män, vana vid applåder efter
sina ibland långa och framgångsrika
idrottskarriärer, väljer ofta att tona ner
sin tävlingslust för att söka nya vägar
inom föreningslivet. Många kvinnor
når tvärtom en idrottslig blomstring
i hög ålder, eftersom pensionering
och utflyttade barn ger dem mer tid
och möjlighet att satsa på sin idrott.
Dessutom har de en helt annan erfarenhet av att möta olika former av
motstånd mot sitt idrott-ande, och har
därför skapat en rad vardagsstrategier
för att bryta ned dessa hinder.
Barnen ohörda i
vårdnadstvister
Hur mycket kommer barnen till tals i
utredningstexter där föräldrar tvistar
om vårdnad, boende och umgänge?
Nästan ingenting alls, konstaterar
for-skaren Jeanette Sundhall i sin
avhandling Kan barn tala? En genusvetenskaplig undersökning av ålder
i familjerättsliga utredningstexter.
Hon har undersökt hur utredare vid
socialtjänstens familjerättsenhet
formulerar sig i sina texter i ärenden som ligger till grund för
tingsrättens beslut och
vilka implikationer utredningstexten har för barns
rätt till delaktighet, skydd
och omsorg. Texterna rör vårdnadstvistutredningar där det finns uppgifter
om att pappan använt våld mot mamman och/eller barnen.
Texterna uttrycker tydligt vilka
väletablerade normer som finns bland
utredarna. En sådan är att barnen
behöver två föräldrar, en uppfattning
som enligt Jeanette Sundhall är så
stark att den präglar besluten mer än
exempelvis misstanke om sexuella
övergrepp på barnet. Hänsyn tas inte
till enskilda barns önskemål, vilja
och situation, vilket kan få ödesdigra
konsekvenser. Tingsrättens slutgiltiga
beslut bygger på vuxnas åsikter. Trots
att frågorna som behandlas i tvisten
berör deras liv har barnen ingen talan.
LÄS MER . Artiklar om fler
avhandlingar finns på genus.se.
*(186ȱ ȫ 5
6
6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
SPELPLATS
STADEN
På gator och i offentliga rum utspelas varje dag nya
möten. Möten mellan människor, men också mellan
människan och den byggda miljön. Möjligheter
uppstår, men också konflikter i krockar mellan skilda
förväntningar, behov och ideal. Med olika perspektiv
belyser genusforskare inom stadsplanering hur staden
formas och omformas.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _ * ( 1 8 6 ȱ ȫ 7
FOTO: X X X X X X X X X
6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
Stadens rum i ständig
omvandling
T E X T: S I R I R E U T E R S T R A N D
F O T O : Ö R E B R O S TA D S A R K I V
8
Städer skapas och omskapas hela tiden. Vem som
får plats i staden och vem den är bra för bygger på
vilka perspektiv som får gehör. Staden rymmer starka strukturella normer, men också motstrategier
som kan leda till nya möjligheter, menar forskare.
ett kök med utsikt mot gården där barnen kunde leka.
Att hemmafrun skulle bli en historisk parentes och
att kraven på bostadsyta skulle bli annorlunda förutsåg
man inte då. Inte heller att den relativt slutna miljön av
en del skulle kunna upplevas som instängd.
Av ekonomiska och praktiska skäl finns det städer.
De hjälper oss att rationellt utnyttja resurser. De fyller
också många av våra sociala och kulturella behov. Men
är de lika bra för alla? Vad kan ett genusperspektiv
tillföra i den ständigt pågående process som skapandet
av en stad är?
– En intressant sak är att det nästan alltid funnits
fler kvinnor än män i städerna, säger Chris Hudson
som är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet.
Staden erbjöd möjligheter till arbete och en viss frihet
som kanske inte funnits på landsbygden.
Städerna har vuxit fram runt arbets- och handelsplatser och de har byggts, styrts och ekonomiskt dominerats
av män. När städerna, med industrialismens intåg, blev
fler och större blev också behovet större av att reglera
och tänka mer långsiktigt. Samhällsplanerare och andra
makthavare planerade för vad de ansåg vara allas bästa.
Alltid med ett uppifrån-och-ner perspektiv, men med
målet att skapa ett samhälle med välmående medborgare. Men kvinnor och det ofta reproduktiva arbete de
utför kom länge långt ner på prioriteringslistan.
– Först i och med funktionalismen, och förortsbyggandet under 1940- och 50-talet, börjar man i Sverige
försöka bygga en stad på familjens och vardagslivets
villkor, säger Moa Tunström, kulturgeograf och forskare på Kungliga Tekniska Högskolan.
– Då var kärnfamiljen med en hemmafru idealet och
hon skulle få närhet till service, närhet till lekplatser och
Ett växande forskningsfält
Att se de komplicerade strukturer som tillsammans
skapar en stad är svårt. Ofta ställer man i försöken att
förstå hur staden fungerar sådant som offentlig-privat,
arbete-fritid, manligt-kvinnligt mot varandra i motsatspar för att göra bilden tydligare. En som vill invända
mot den typen av analysmetoder är Karin Grundström,
forskare vid Urban studies, Malmö universitet:
– Vi lever de här normerna i vår vardag, i tämligen
dikotoma kategorier. Det privata och det offentliga är
skilda åt. Det är viktigt för planerare och arkitekter att
arbeta på ett konkret plan – men det är också bra att
gå vidare och problematisera. Det behövs bra teoretiska
verktyg för det, säger hon.
– Forskningsfältet som analyserar städer har blivit
mer komplext med tiden och har utvecklats enormt på
senare år, säger Karin Grundström.
Vad analyserna resulterar i beror mycket på hur man
föreställer sig kön och genus, rummet och staden. Ser
vi staden som en fysisk plats eller som en social konstruktion, till exempel? Är genus en fix kategori eller
någonting som skapas och kan förändras? Tänker vi på
genusfrågan i första hand som en jämställdhetsfråga?
Alla dessa parametrar kan blandas på olika sätt och
blandningarna ger olika resultat.
Det är viktigt att veta vad man vill med sin analys
och vad det eventuella förändringsarbete analysen ska
medföra syftar till.
– Det är stor skillnad på att vilja underlätta inom de
strukturer som dominerar i dag och att vilja skapa nya
möjligheter, säger Moa Tunström.
Karin Grundström understryker att det är viktigt att
arbeta med plats och jämställdhet, men även att stärka
de praktiker och byggda miljöer som strävar efter att
förändra gällande normer. Att se de motstrategier som
redan finns, exempelvis i form av alternativa boenden
eller olika sätt att ta platser i besittning. Det kan handla
om kollektiva boendeformer där boende och förvärvsoch omsorgsarbete varvas i vardagen, det kan handla
om att privata rum omformas till offentliga genom en
viss användning, eller att överskrida föreställningen om
interiör/exteriör genom gatukonst – med stickgraffitti
som det mest kända exemplet.
– Nu för tiden talar vi inom forskningen ofta om staden i performativa termer. Hur vi skapar och omskapar
den hela tiden, säger hon. Det är ett sätt att öppna för
nya och oväntade perspektiv.
Vardagsvillkor förbises
Att rätten till staden och även tolkningsföreträdet, fortfarande är en fråga om makt är alla de tre intervjuade
forskarna överens om. I Plan- och bygglagen står att
”allmänna och enskilda intressen [skall] vägas mot varandra” och att ”samråd skall ske med personer som
berörs”. Trots det anser många sig ha lite eller inget
inflytande över hur deras stad ser ut. Vilken makt har
exempelvis de kvinnor som kommit och fortfarande
kommer, till staden i hopp om ett bättre liv? Det beror
förstås på vilka kvinnor vi talar om. Ekonomi, utbildning, ålder och mycket annat spelar in.
Chris Hudson har arbetat med ett projekt där man på
olika sätt försökt göra stadsplaneringsprocessen mer tillgänglig för medborgare som sällan gör sin röst hörda i de
här sammanhangen. Det har bland annat handlat om att
bjuda in till möten på andra platser och tider än brukligt.
I försöken kom ofta frågor om trygghet och rätten till
gaturummet upp. Men också sådant som speglar synen
på hur man förväntas leva som kvinna i en stad och hur
lite hänsyn som tas till de faktiska vardagsvillkoren. Till
exempel frågan om hur olika vi rör oss i staden.
– Många kvinnor har inte tillgång till bil. Det finns
statistik som visar att vi åker mer kollektivt än män.
Trots det tänker man sällan på kvinnorna när sådant
planeras, säger Chris Hudson.
Men skulle en stad där kvinnorna har makten se annorlunda ut än dagens städer?
– Det är inte alls säkert, svarar Moa Tunström.
Kanske kvinnor synliggör annat. Men att säga att de
skulle leda till en viss typ av bebyggd miljö? Nej, det
tror jag inte man kan. Men att en ökad representativitet,
inte bara vad gäller kön, skulle vara bra på många sätt
är jag säker på.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _
*(186ȱ ȫ 9
6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
Trygghet en fråga
om makt
T E X T: I N G A - B O D I L E K S E L I U S
FOTO:SIRI REUTER STR AND
Relationer förhandlas dygnet runt i det offentliga
rummet och påverkar människors upplevelse av
risk och säkerhet. För att skapa trygga stadsmiljöer behövs fysiska åtgärder och mer social analys,
menar forskare.
En plats kan välkomna vissa och stänga ute andra och
dess utformning kan bidra till känslor av trygghet eller
otrygghet. Små instängda platser, ödsliga torg och gator, buskage och dåligt underhållna områden uppfattas
ofta som otrygga. Kvällstid undviker många gångtunnlar,
parkeringsgarage och parker.
Projektet Att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljöer ur ett jämställdhetsperspektiv, ”Tryggt och jämnt”,
är ett samarbete mellan Boverket och Länsstyrelserna,
som del i en regeringssatsning för att bekämpa mäns våld
mot kvinnor. Slutrapporten 2010 redovisar metodutveckling och strategier i kommunala projekt över hela
landet och nu sker en utvärdering. Projekten har arbetat
med planeringsunderlag, kartläggningar och trygghetsvandringar, samt rent fysiska åtgärder som omplantering
i grönområden, ny ljussättning och att göra tunnlar mer
tilltalande.
Projektledaren Kerstin Andersson på Boverket, tycker
att ”Tryggt och jämnt” har varit lyckat.
– Jag har jobbat med de här frågorna i över 20 år och
märker att äntligen finns jämställdhet på agendan. Det
tar tid och vi är inte helt framme än, men det har blivit
bättre, säger hon.
Micael Nilsson är genusvetare och arbetar med sociala
frågor och boende på Boverket. Han föreläste om genus
för projektmedarbetare och berättar att förkunskaperna
såg olika ut.
– De som redan kunde en del om genus blev provocerade och tyckte att nivån var för simpel. De menade
”vaddå ta ned buskar, det är ju inte buskarna som anfaller”. Andra tyckte att jämställdhet var svårt, och genus
för avancerat.
Det är bra och viktigt med konkreta åtgärder som
att beskära buskar och ordna bättre belysning, menar
Micael Nilsson, men sociala aspekter måste analyseras
mer djupgående, för att förstå platser ur användarperspektiv och kunna göra genuskonsekvensanalyser.
– Ofta förtätar man gatan, bygger nya hus, gör något
med parken, mäter partiklar i luften och frågar sig var
bilarna ska stå, men inte – vad vet vi om de här människorna?
Svårt att tala om makt
Sedan slutet av 80-talet har feministisk forskning problematiserat kön och rädsla. Kvinnors rädsla i det offentliga rummet har varit föremål för forskning, policydokument och praktiska åtgärder, men mer sällan diskuteras
varför kvinnor är rädda eller för vad.
Kulturgeografen Linda Sandberg, intervjuade ett
50-tal Umeåbor i olika åldrar till sin avhandling om
hur rädslan för våld påverkade kvinnor och män när
Hagamannen härjade i Umeå. Just i trygghetsfrågor,
menar hon, ställs frågor om makt på sin spets.
– Tryggheten är typexemplet på att det offentliga rummet påverkas av maktrelationer.
Linda Sandström har också intervjuat personer som
arbetar med att skapa ett tryggare Umeå, och upplever
att de flesta är medvetna om att problemet ligger i relationerna i det offentliga rummet. Men det skapar frustration
att frågan om makten i rummet är så svår att arbeta med.
– Då väljer de att jobba med belysning och buskage
för att det ger mätbara resultat. Det är lättare att ordna
trygghetsvandringar och röja buskar än att leta efter
redskap för att försöka hantera problemen bakom.
Statistik visar att kvinnor är mer rädda än män för att
utsättas för våld ute, och att särskilt kvinnor anpassar
sin rörlighet för att hantera rädslan, för att någon ska
lura i buskarna vid vägen eller dyka upp ur skuggorna
i parken, rädsla för oprovocerat våld, eller våldtäkt.
– För kvinnor är hotbilden alltid män och potentiella
beskyddare är också män. Det kan väcka ilska och frustration, särskilt hos kvinnor som betonar sin sin rätt att
gå var de vill, när de vill. Många upplever det som svårt
att samtidigt förhålla sig till en jämställd kvinnlighet
och sin egen rädsla.
Könsroller förstärks av rädsla
Männen som intervjuats i Linda Sandbergs avhandling
fick frågan ”När var du senast rädd?”. Men de talade
sällan om egen rädsla.
– Någon hade blivit misshandlad och någon hade en
kompis som blivit det. De har inte lärt sig att tala om sin
egen rädsla. Däremot hade killarna med invandrarbakgrund tydliga berättelser av utsatthet och kunde koppla
det till hur killar agerar på krogen och sin egen kropp
i det offentliga rummet.
Berättelserna om staden är många, och man måste
fundera på vems stad vi återberättar eller talar om, menar Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, som
just genomfört ett forskningsprojekt om muslimska,
slöjbärande kvinnors erfarenheter av Malmö.
– När vi pratar om de beslöjade kvinnorna så kan
parkvägar, lekplatser och offentliga torg kännas otrygga,
men den otryggheten fångas inte upp av kommunens
trygghetsarbete, säger hon.
”Alltså jag undviker medvetet Lilla torg. Det är ju
säkert förutfattade meningar jag har. Det är ju restauranger och så men… jag känner det som att folk tittar.
Men kanske är det bara en känsla. Men jag undviker
det, ofta om jag ska gå till lekparken nära biblioteket
så går jag en annan väg.”
Citatet kommer från en av de 19 intervjuade kvinnorna. Alla utom en hade erfarenhet av våldsamma trakasserier. Även mitt på dagen, även i närvaro av barn.
– Någon kommer cyklande och skriker åt dem och
åker därifrån, släpper hundarna på dem, spottar, puttar kundvagnen på dem. Jag hade förvisso misstänkt
det, men visste inte att trakasserierna var så utbredda.
Att det var så vanligt var lite chockartat att inse, säger
Carina Listerborn.
När Hagamannen härjade påverkades många människors känslor och tillträde till det offentliga rummet. Men
otrygghet handlar inte bara om den enstaka förövaren,
menar Linda Sandberg, utan om en generell maktobalans.
– Traditionella könsroller förstärks vid rädsla för våld
och vi vet att det offentliga rummet också är rasifierat
i stor utsträckning, säger hon.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _ * ( 1 8 6 ȱ Staden inte alltid mest
hbtq-vänlig
T E X T: I D A M ÅW E
FOTO: EMMA HANQUIST
Är staden alltid en bättre livsmiljö än landsbygden
för homo- och bisexuella? Inte nödvändigtvis, resonerar Thomas Wimark, doktorand. Hans forskning
visar att det framför allt är singelmän som attraheras av storstadslivet.
» Landsbygden skildras som
en mer hotfull och utsatt
plats för hbtq-personer.«
I filmer och mainstreammedier framställs ofta storstaden
som en fristad för hbtq-personer. I staden finns möjlighet
att möta likasinnade och skapa egna mötesplatser. Där
finns ofta både gaycommunities, färglada pridefestivaler
och rättighetskamp. Enligt Thomas Wimark, doktorand
vid kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, ställs staden ofta som kontrast till landsbygden.
– Landsbygden skildras som en mer hotfull och utsatt
plats för hbt-personer, säger han och tar filmer som
”Brokeback mountain” och ”Boys don´t cry” som exempel. Båda filmerna tar upp livet för hbtq-personer i
periferin och är långt ifrån lyckliga historier.
– Sådana här bilder av landsbygden är vanliga i populärkulturen. Jag tror att verkligheten är mer komplex,
säger Thomas Wimark.
Idag finns en del forskning om hbtq-livet både i storstaden och på landsbygden.
I sitt forskningsprojekt ”Life in the shadow of the
gay and lesbian meccas” vill Thomas Wimark titta närmare på orter som ligger mitt emellan, som varken är
gaymeckas eller glesbygd.
I en första studie har han tillsammans med John Östh
kartlagt boendemönstret för homo- och bisexuella i
Sverige. För att få fram uppgifter har han använt sig av
Qruiser, Sveriges största nätcommunity för hbtq-personer, och boendestatstik över samkönade partnerskap.
– Tidigare forskning har bara tittat på var de samkönade paren bor. Det unika med vår studie är att den
även inkluderar singlarnas boendemönster.
Resultatet visar att storstaden i högre utsträckning
lockar homo- och bisexuella singelmän än samkönade
par och homo- och bisexuella kvinnor.
– Jag tror stadens dragningskraft handlar mycket om
att folk vill hitta en partner. När man har det målet söker
man sig till en plats med större utbud. Är man stadgad
är platsen inte lika intressant längre.
Undersökningen visar att det finns homo- och bisexuella bosatta i alla landets kommuner. Men fortfarande
finns en stark tendens att gruppen koncentreras till stora
städer, som Stockholm.
Själv tycker Thomas Wimark att det är dags att ifrågasätta föreställningen om storstaden som ett bättre och
mer tolerant ställe för hbtq-personer.
– Staden innebär en större risk att bli utsatt för brott.
Om man lever i ett gayområde i en storstad så kan
miljön upplevas som väldigt tolerant, samtidigt är man
mer utsatt.
Forskaren menar att landsbygden inte behöver vara
en fientlig miljö. Han tror inte heller att det nödvändigtvis finns ett samband mellan människors utbildningsnivå och tolerans.
– Om storstaden erbjuder anonymitet så tror jag att
mindre orter kan skapa starkare band mellan människor, att det finns en bättre sammanhållning, säger han.
Nätet ett alternativ
Alp Biricik, doktorand vid Linköpings universitet, har
tittat på storstaden som livsmiljö för hbtq-personer. I sin
studie undersöker han hur hbtq-personer skapar egna
rum i mångmiljonstaden Istanbul och hur utrymmena
ändrats över tid. Hans informanter är både män och
kvinnor mellan 22 och 60 år.
– På 70-talet fanns bara mötesplatser för homosexuella män och transpersoner. Lesbiska var osynliga i det
offentliga rummet. Först på 90-talet som det kom barer
och klubbar som riktade sig till lesbiska.
6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
Enligt Alp Biricik har platsernas karaktär förändrats
över åren. På 70-talet fanns barer och klubbar men även
fler fysiska platser, så kallade cruising areas, för homosexuella män. Turkiska bad, erotiska videoklubbar och
parker fyllde det ändamålet. I dag har många av dessa
platser stängts ned. Enligt Alp Birick är även antalet
barer och klubbar som riktar sig till hbtq-personer begränsade i Istanbul. Istället sker möten i stor utsträckning på nätet.
– Jag tror att en orsak till detta är att det är lättare
att starta en blogg än en bar. Att starta en bar är ett
risktagande som kräver investeringar, då är det enklare
att skapa sitt eget forum på nätet, säger han.
Alp Birick menar att utvecklingen i Turkiet, precis
som i Sverige, är att många hbtq-personer flyttar till
städerna. Han poängterar dock att livet i staden ter sig
olika beroende på vem du är. En rik, vit 40-årig lesbisk kvinna har det antagligen enklare än en ung transperson och sexarbetare med annan etnisk bakgrund.
Hbtq-gruppens komplexitet, variationen av etnicitet,
könsidentitet, klass och ålder, är något som slagit Alp
Birick när han forskat i ämnet.
– Vilken plats dessa personer tar och vilka rum de
använder varierar stort. En 50-åring har exempelvis en
helt annan relation till ny teknik än hbtq-personer från
den yngre generationen, säger han.
Möjligheter som lockar
Katja Sarajeva, doktor i socialantropologi, har i sin
avhandling ”Lesbian lives, sexuality, space and subculture in Moscow”, utforskat den lesbiska subkulturen i
Rysslands huvudstad. Hon tror att storstadens attraktivitet inte nödvändigtvis behöver bero på att gaykulturen
är mer välkomnande där.
– Många av de jag pratade med, som flyttat till
Moskva, menade att gaykulturen hemma inte var lika
uppsplittrad utan hade en mer öppen, kreativ subkultur,
där alla hbtq-personer hängde tillsammans.
Katja Sarajeva poängterar dock att dessa personer
inte flyttat från ren landsbygd, utan snarare från andra miljonstäder som Novosibirisk eller Archangelsk.
Moskvas dragningskraft låg framförallt i möjligheterna
staden skapade, särskilt ekonomiskt med fler jobb och
ett större utbud av allt.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _
*(186ȱ ȫ Det goda livets kulisser
T E X T: C H A R L I E O LO F S S O N
F O T O : CO LO U R B OX
Jämställdhet och miljömedvetenhet är några av
de ideal som framträder i informationsmaterial
om Hammarby Sjöstad. Stadsdelen har blivit en
symbol för 2000-talets bostadsarkitektur och får
stå modell när Sverige visas upp internationellt.
Hammarby Sjöstad beskrivs som en modern och ekologiskt hållbar stadsdel, präglad av innerstadskänsla
kombinerat med närhet till vatten och grönområden.
De värderingar som framträder när stadsdelen beskrivs
stämmer väl överens med ideal som brukar förknippas
med den kulturella medelklassen. Det menar konstvetaren Maja Willén och nämner som exempel brett socialt umgänge och jämställda familjeförhållanden. I sin
avhandling har hon utgått från Hammarby Sjöstad och
undersökt vilka ideal som kopplas samman med den
öppna planlösningen, en arkitektur som i stor utsträckning dominerar bland moderna bostadsbyggen.
– Den öppna ytan blir som en scen där man kan spela
upp det goda livet. Vi förknippas starkt med vår bostad,
och de ideal som lyfts fram i relation till nya bostäder
säger mycket om vår tids normer kring familj, klass och
genus, säger hon.
En förebild
Hammarby Sjöstad började planeras i början av 90-talet
och har blivit förebild för liknande bostadsområden i
flera andra städer. Industriområden har förvandlats till
tätt bebyggda, ofta miljöanpassade bostadsområden
mitt i stan. Redan vid planeringsstadiet var Hammarby
Sjöstad tänkt att lansera Stockholm och Sverige internationellt. Sedan 2002 har cirka 100 000 svenska och
internationella gäster besökt stadsdelen och bostadsområdet har fått en viktig funktion i profileringen av
Sverige som ledande inom hållbar stadsdelsutveckling
och miljöteknik.
– Det finns stora förhoppningar om att ny teknik ska
kunna lösa olika miljöproblem åt oss och den visionen
framträder tydligt i Hammarby Sjöstad. Det framstår
som att du lever miljömedvetet bara genom att bo i det
området, säger socialantropologen Lissa Nordin.
Med socialantropologen Mark Graham har hon bedrivit forskningsprojektet ”Modellstaden”, och bland
» Vi förknippas starkt med
vår bostad, och de ideal som
lyfts fram i relation till nya
bostäder säger mycket om
vår tids normer kring familj,
klass och genus«
annat undersökt Hammarby Sjöstads miljöprofil ur ett
klass- och genusperspektiv. De menar att ensidigt fokus
på miljöteknik kan ses som en ”genusifierad” lösning på
miljöproblemen. Teknik kopplas traditionellt till maskulinitet och när allt fokus läggs på teknikutveckling
tenderar sociala lösningar, som ofta förknippas med
femininitet, att hamna i skymundan.
– Det är naturligtvis bra att satsa på miljöteknik, men
om vi ska vända utvecklingen och börja leva hållbart
måste vi förändra vår livsstil och framför allt vår syn
på konsumtion, säger Lissa Nordin.
Det, tillägger hon, är en aspekt som man helt har bortsett från i planeringen och utvecklingen av Hammarby
Sjöstad, antagligen på grund av att konsumtion är så
nära förknippat med bilden av medelklasslivet i storstaden.
– Frågan om konsumtion är känslig eftersom vi har
ett politiskt system som går ut på att konsumera. Då
är det betydligt enklare att satsa på ny teknik, som inte
kräver att vi förändrar vår livsstil och som dessutom
kan leda till ekonomisk tillväxt för Sverige.
6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
Boenden som bryter
normer
T E X T: C H A R L I E O LO F S S O N
F O T O : H O LG E R E L LG A A R D, W I K I M E D I A CO M M O N S
Inom den feministiska rörelsen har idéer kring
boende och hushållsstruktur varit centrala frågor
sedan slutet av 1800-talet. Ändå diskuteras bostadsfrågor sällan ur genusperspektiv i dagens politiska debatt. Flyktingar, unga och ensamstående
mammor får betala priset för svensk bostadspolitik,
menar bostadsforskaren Irene Molina.
I bostadsområdet Brandbergen i södra Stockholm pågår utdragna förhandlingar mellan Hyresgästföreningen
och fastighetsbolaget Akelius. Vissa hyresgäster har
förvarnats om att hyran kan komma att chockhöjas
i samband med renoveringar och de har väntat i flera
månader på slutgiltigt besked. Trebarnsmamman i en av
lägenheterna gav upp och flyttade innan de blommiga
fondväggarna och den dubbla uppsättningen av kyl och
frys kom på plats.
Exemplet ovan är knappast unikt. Enligt forskaren
Irene Molina, vid Institutet för bostads- och urbanforskning, pågår liknande processer i flera av landets
miljonprogram.
– Flera företag har valt att lyxrenovera och höja hyrorna kraftigt i områden som de tror kan bli attraktiva.
Många har inte råd att bo kvar i sina lägenheter, säger
hon.
Irene Molina beskriver det som att den svenska bostadsmarknaden präglas av rasistiska, patriarkala och
klassförtryckande strukturer. Förtrycken samverkar och
gör att vissa grupper kan välja och vraka medan andra
får bo hos släktingar eller flytta runt på andrahandskontrakt.
Under efterkrigstiden fick bostaden en viktig roll i
välfärdsbyggandet och staten tog ett stort ansvar för
förvaltningen och fördelningen av bostäder. Allt det avskaffades, enligt Irene Molina, i bostadsreformen 1991
och sedan 2006 har Sverige en bostadsproduktion helt
utan statligt bidrag.
– För att kunna ta ut vinst bygger företagen för dem
som kan betala och då blir det inga bostäder för flyktingar, arbetarklassen, unga som ännu inte är etablerade
på arbetsmarknaden eller för ensamstående mammor,
säger hon.
Att vi nu ser en ökad segregation och större ekonomiska klyftor mellan olika bostadsområden är, enligt
Irene Molina, en direkt följd av de senaste decenniernas
bostadspolitik.
Kvinnorna förlorare vid skilsmässa
I Sverige diskuteras bostadsfrågor sällan ur ett genus- eller jämställdhetsperspektiv. Att kvinnor och män i stor
utsträckning har skilda villkor på bostadsmarknaden
märks kanske tydligast i samband med separationer och
skilsmässor bland heterosexuella par.
– På grund av ojämlika förhållanden på arbetsmarknaden drar kvinnor ofta det kortaste strået vid en separation. Hon får flytta till en billigare lägenhet medan
hennes man har råd att bo kvar i villan, säger Irene
Molina.
Att parets eventuella barn ofta flyttar tillsammans
med kvinnan gör att många ensamstående mammor
tvingas till trångboddhet.
– Det mönstret är betydligt mer uppmärksammat i till
exempel Storbritannien än i Sverige, säger Irene Molina.
– Vi måste lämna den etnocentriska föreställningen
om att Sverige är bäst och inse att vi har problem. Vi
tror att vi är så jämställda, men i det ingår att kvinnor
ska kunna känna sig trygga i samband med en separation och så är det inte alls i dag.
Författaren och debattören Inga-Lisa Sangregorio har
skrivit flera böcker om kvinnors villkor på bostadsmarknaden. År 2007 lyfte hon i Kvinnovetenskaplig tidskrift
fram den feministiska potentialen i kollektiva boendeformer. Hon konstaterar att frågor som rör boendet
och organiseringen av hushållet har varit centrala för
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _ * ( 1 8 6 ȱ ZZZ
Kollektivhuset på John Ericssonsgatan i
Stockholm, byggt 1934-35 efter ritningar av
arkitekt Sven Markelius. I huset, som nu är
ombyggt, fanns många små lägenheter med
pentry och badrum, samtliga med tillgång till
service i olika former; egen barnstuga, tvätteri, städhjälp och restaurang med mathissar
till lägenheterna.
kvinnorörelsen under lång tid och menar att kollektivboendet skulle kunna erbjuda lösningar på flera av de
problem många upplever i sin vardag.
Om hushållsarbetet delades mellan fler skulle det
frigöra tid i vardagen, så hur kan vi prata så mycket
om ”livspusslet” utan att kollektivboendet förs fram
som en lösning? Antagligen för att det förknippas med
kaos, gränslöshet, promiskuitet och konflikter, säger
bostadsforskaren Eva Sandstedt, med en fingervisning
åt filmen Tillsammans.
Kärnfamiljen norm för byggandet
Eva Sandstedt har själv precis flyttat in i kollektivhuset
Färdknäppen i Stockholm.
– Du är faktiskt min första gäst, säger hon visar vägen
upp till sin lägenhet.
Det mesta av möblerna står fortfarande kvar i villan och luckorna till köksskåpen har skruvats bort och
skickats på målning.
– Jag tror att jag på allvar fick upp ögonen för kollektivhusen när jag gjorde min studie om singelhushåll.
Man måste ju inte nödvändigtvis bo antingen själv eller
med en partner, säger hon och tillägger att det finns
mycket normer och myter kring boendet.
– Byggandet utgår till exempel ofta från familjen,
även om vi vet att många inte lever i familj.
I sin nuvarande forskning fokuserar Eva Sandstedt
särskilt på äldre kvinnors bostadssituation. Statistiskt
sett bor betydligt fler kvinnor än män i singelhushåll och
särskilt vanligt är det bland äldre kvinnor. Det beror del-
vis på att kvinnor i genomsnitt lever längre än män, men
också på att ensamstående män generellt sett flyttar ihop
med en ny partner snabbare än ensamstående kvinnor.
Eva Sandstedt betonar att många som bor själva är
nöjda med det. Samtidigt finns personer som inte vill
eller inte har råd att bo i egna hushåll. För dem tror hon
att kollektivhusen kan fylla en viktig funktion. Hon tror
också att husen har en normkritisk potential.
– Att skyldigheterna fördelas mellan individerna,
oavsett om de lever med en partner eller inte, gör att
tvåsamheten tillskrivs mindre betydelse.
Allas rätt till bostad
Eva Sandstedt berättar att det är stor efterfrågan på
lägenheterna i kollektivhusen, som finns i flera städer
runtom i landet. Just nu byggs två nya i Stockholm.
Samtidigt hotas de existerande husen av att många hyresrätter omvandlas till bostadsrätter.
– Om lägenheterna säljs ut blir husen bara tillgängliga
för dem som har råd att köpa sin bostad, säger hon.
Irene Molina anser att en hållbar bostadssituation kräver att politikerna gör en U-sväng och hittar tillbaka till
visionen om allas rätt till ett hem.
– Bostaden är en viktig förutsättning för att människor ska kunna förverkliga sina drömmar och leva sina
liv. Det går att skapa en stad där alla har någonstans
att bo, även de som inte har råd att betala, de som
inte arbetar, de som har psykiska problem, de som har
missbruksproblem eller är sjuka.
6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
Den ryggdunkande
byggbranschen
T E X T: I N G A - B O D I L E K S E L I U S
FOTO: BILDBYR Å
Trygghetsfrågor hamnar ofta i fokus när jämställdhet i stadsplanering diskuteras. Att minska
rädslan för brott i stadsrummet är viktigt, men
frågan måste också lyftas till en övergripande nivå,
anser Carina Listerborn, professor i Stadsbyggnad.
– Det saknas diskussion ur genusperspektiv om hur hela
staden byggs, vilka agendor som sätts, hur man definierar tillväxt och vilka verksamheter som prioriteras,
säger hon och efterlyser mer genus- och maktperspektiv.
Olika former av ekonomisk brottslighet i byggprocesser, finanskriser och bostadsbyggande är dimensioner av
kriminalitet som det inte heller ofta talas om i relation
till trygghet, enligt Carina Listerborn.
– I stadsbyggande förekommer dolda processer, som
i många fall är ganska odemokratiska, och där kommer
de här mer övergripande frågorna om trygghet inte in.
Stora byggprocesser, som planering av ett nytt shoppingcenter, nybyggnationer i centrala stadsdelar och prestigefyllda landmärken är i hög grad mansdominerade,
i Sverige liksom i resten av världen. Urbanforskaren
Susan Fainstein beskriver dessa processer i sin bok
Citybuilders som ett förehavande främst mellan män
som känner andra män, i såväl byggföretag som bland
politiker.
– Det är en väldigt maskulin klunga. Man skriver
alltid in att det ska vara jämställdhet, men det är tveksamt om det syns i stadsutvecklingen, säger Carina
Listerborn.
Mansdominerade, homosociala nätverk kan vara
svåra att ställa sig utanför, menar Micael Nilsson som
disputerade 2008 på avhandlingen Genusregim i förändring: Jämställdhet, makt och genus i kommunal politik.
– Män klappar gärna rygg, säger du och jag. Jag kan
tänka mig att det kan vara svårt för män att inte dras in
i homosociala nätverk. Det kan handla om att strunta
i upphandlingar, eller att göra upp om priser. Säger de
nej får de inte vara med i det sociala nätverket, och ses
inte heller som ”en riktig karl”, säger han.
Som expert i social hållbarhet på Boverket har
Micael Nilsson intervjuat kommunala tjänstemän i
arbetet med kunskapsöversikten Socialt hållbar stadsutveckling publicerad 2010. En av slutsatserna i den
var att politiska visioner åtsidosätts i ofta ogenomskinliga beslutsprocesser. På frågan hur byggprocesserna
gick till svarade en tjänsteman ”Det vore intressant
att veta, det är som en svart låda, något kommer in i
ena änden och så kommer det ut saker i den andra...”.
Flera intervjuade sade att det sällan går att spåra var
besluten kommer ifrån.
– De beskriver det som ett retoriskt gap. Man ser inte
vem som fattar de avgörande besluten. I kommunens
policy, i visionen, skriver man klokt om jämställdhet,
integration, miljö och hög livskvalitet. Men de beslut
som kommer ut kan vara i rakt motsatt riktning, säger
Micael Nilsson.
Rädslan att förlora i konkurrensen med grannkommunen, tappa viktiga arbetsplatser och inte kunna attrahera nyetablering av företag kan göra att politiska
beslutsfattare viker sig, menar han. Manlig homosocialitet undersöktes inte i Boverkets rapport, men det
tror Micael Nilsson kan vara ytterligare en pusselbit.
– Det skulle behövas mycket mer diskussion om vem
som fattar de där besluten och formar våra samhällen,
säger han.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _
*(186ȱ ȫ 6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
Kiruna bygger
mönsterstaden 2.0
T E X T: T O R B J Ö R N B E R G S T R Ö M
FOTO:BIOPIX
Stridbara gruvarbetare som fiskar, jagar och kör
skoter på fritiden. En vanlig beskrivning av den
typiske Kirunabon. När delar av staden nu ska
flyttas och byggas upp på nytt så vill de styrande
bredda schablonbilden.
– Machostämpeln ska bort. Och vi kommer att lyckas,
säger kommunalrådet Kristina Zakrisson.
Långt under markytan ligger den åtråvärda järnmalmen som är orsaken till att staden Kiruna föddes i början av förra seklet. För att männen i gruvan och deras
familjer skulle trivas i det karga klimatet så bestämde
den dåvarande gruvdisponenten, Hjalmar Lundbohm,
att Kiruna skulle bli en mönsterstad. Kultur, goda arbetsförhållanden och en genomtänkt stadsplanering var
viktiga delar för att göra Kiruna till en åtråvärd stad.
Drygt hundra år senare har malmbrytningen underminerat Kiruna så att delar av staden måste rivas för
att byggas upp på nytt. Det beslutsfattarna nu funderar
över är hur man ska planera och bygga en ny stad som
passar både män, kvinnor, gamla och unga.
En mansdominerad stad
Kiruna har alltid dominerats av män, konstaterar etnologen Bo Nilsson, själv gammal Kirunabo som skrivit
en bok om hemstaden.
– En Kirunabo jag intervjuade var förvånad över att
kvinnor överhuvudtaget ville bo här. Det är en utpräglad
manlig stad där också fritiden domineras av klassiska
manliga nöjen som jakt, fiske och skoteråkning, säger
Bo Nilsson. Enligt honom har diskussionen om stads-
omvandlingen hittills till stor del handlat om tekniska
frågor som hur byggnader ska flyttas och hur strömförsörjning och avloppssystem ska planeras.
– Med tanke på stadens machotraditioner är risken
uppenbar att genus och jämställdhet glöms bort när
planeringen av den nya staden ska sättas i gång.
Mönsterstaden 2.0
I forskarvärlden är intresset för stadsomvandlingen
stort. Vid Umeå universitet har ett antal forskare vid
Umeå centrum för genusstudier anlagt ett genusperspektiv på flytten av Kiruna. Mönsterstaden 2.0 är namnet
på forskningsprojektet.
– Det är inte lätt att värna historien om hur Kiruna
uppstod och sedan baka in det i den nya staden som
ska inkludera alla. Att skapa en ny plats men att ändå
bevara känslan av det gamla är en grannlaga uppgift,
säger historikern Johanna Overud som bland annat intresserar sig för vems historia som ska bevaras.
– De byggnader som finns i Kiruna symboliserar olika
värden. Vilka byggnader som man bestämmer sig för att
flytta kan säga mycket om vilken historia man anser är
viktig att ha kvar för framtiden.
– De styrande i Kiruna har pratat om att de vill ”avmachofiera” staden. Det vi som forskare kan göra är
att stötta dem med rätt verktyg för detta, säger kulturgeografen Linda Sandberg.
Med hjälp av olika checklistor ska Kiruna kartläggas
för att få en korrekt bild av hur resurserna fördelas.
Det går till exempel att på detaljnivå få reda på hur till
exempel könsfördelningen ser ut i de politiska partierna
och i kommunala beslutande organ, liksom vilka som
använder kommunens träningslokaler, fritidsanläggningar med mera. En sorts temperaturmätare på jämställdheten i staden. Resultatet kan sedan användas när
genus och jämställdhet ska integreras i det kommande
planeringsarbetet.
– Görs det på rätt sätt så har Kiruna goda förutsättningar att bli en stad som blir bra för alla att bo i och
där man på ett medvetet sätt fört in ett genusperspektiv
i allt från barnomsorg till trafikplanering, säger Linda
Sandberg.
Att låta alla komma till tals
Projektet leds av statsvetaren Malin Rönnblom som ofta
vistades i Kiruna under arbetet med sin avhandling om
kvinnors organisering i norra Sverige.
– Att påstå att Kiruna är en machostad är inte ens
kontroversiellt. Det tror jag alla håller med om. I mitten
av 2000-talet mötte jag flera kvinnor som var ganska
uppgivna över att det nästan enbart var män i de grupper som planerade stadsflytten, säger Malin Rönnblom
som också konstaterar att Kiruna riskerar att bli sönderforskat, men att bara hennes projekt har en genomgripande genuskritisk syn på stadsomvandlingen där
kön, klass och etnicitet är viktiga delar.
– Jag är nyfiken på vilka som får komma till tals under processen. Och på vilket sätt de får säga sin mening.
Får befolkningen ta ställning till redan färdiga förslag
eller får de själva utforma förslagen?
– Människor i Kiruna måste få känna att deras åsikter betyder något. Att de har inflytande. Jag ogillar ut-
trycket att ”alla ska med på tåget”. Alla behöver inte
vara överens för att processen ska gå vidare. Det handlar
mer om att lyssna och ta hänsyn till olika grupper, säger
Malin Rönnblom som är försiktig med att spekulera om
den framtida mönsterstaden.
– Det är inte vår roll som forskare att tala om för
befolkningen hur de ska planera Kiruna för att den ska
bli en genusmönsterstad. Det måste de bestämma själva.
Ny medvetenhet om genusfrågor
Det har funnits en utbredd irritation över att kvinnorna
i Kiruna inte fanns med i de första planeringsgrupperna. För att stimulera engagemanget startades projektet
”Kvinnorna som flyttar Kiruna”, som drevs av fyra
studieförbund.
– Tyvärr blev det en besvikelse. Intresset från stadens kvinnor var för litet för att dra igång någon av de
studiecirklar vi planerade, säger Kari Fredriksson från
Studiefrämjandet som var en av initiativtagarna.
Men Kirunas kommunalråd, socialdemokraten
Kristina Zakrisson, tycker sig se en helt ny medvetenhet kring genusfrågorna i kommunen. De tre partierna
som styr har enats om att genusperspektiv ska prägla
det fortsatta arbetet med stadsomvandlingen.
– Den långa perioden av mansdominans i Kiruna
har gjort att människorna lättare förstår att vi måste
bygga in genusperspektivet när vi planerar för den nya
staden. Det är inte enbart kvinnorna som ser behovet.
Även männen gör det. Jag är övertygad om att vi ska
lyckas med att skapa en ny mönsterstad.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _
*(186ȱ ȫ Jämställd stad är
allas ansvar
T E X T: A N N E J A L A K A S
F O T O : CO LO U R B OX
Hur ser den jämställda staden ut? Hur ska den planeras utan att stereotypa föreställningar om kön
cementeras? Genus har talat med forskare som från
olika utgångspunkter brottats med frågan.
Ulrika Gunnarsson Östling vid Institutionen för samhällsplanering och miljö på KTH forskar om framtidsscenarier, en metod för att involvera medborgarna i
utformningen av staden.
– En svår men bra metod, säger hon. Eftersom det
blir tydligt att det finns mer än ett sätt att bygga staden.
I dag får människor som regel tycka till om en plan
som redan finns, istort sett kan bara detaljer förändras.
Att arbeta med framtidsbilder är något helt annat. Då
blir det politiska innehållet i planeringen tydligt, att
framtiden inte är förutbestämd utan att vi kan göra val.
De workshops som Ulrika Gunnarsson Östling hållit
med bland annat yrkesverksamma planerare och studenter har till stor del handlat om att hjälpa deltagarna att
frigöra sina tankar.
– Starten var en inspirationsföreläsning om jämställdhet med målet att visa feminismens mångfald, att det
inte finns en enda feminism utan många olika. Därefter
tog vi med deltagarna på en tidsresa för att visa hur
snabbt förändringar kan ske. Många tror att det tar så
lång tid, att man måste ta små, små steg framåt. Men
när man tittar bakåt ser man att det ofta gått ganska
fort att förändra samhället.
Efter att ha gjort nedslag med 50 års mellanrum fick
deltagarna blicka 50 år framåt med hjälp av en guidad
vägledning. Du vaknar, vad ser du när du tittar ut genom
fönstret? Hur ser dagen ut?
Med papper, pennor, färger och klistermärken var det
dags att skapa framtidsbilder, först individuellt, därefter
i grupp.
– Det blev oerhört spännande samtal. Och även om
det inte går att helt frigöra sig från sitt vanliga tankemönster ger den här metoden andra svar än när man
bara frågar människor vad de tror om framtiden.
En grupp forskare/experter utgick från en förskola i
sitt tänk. De tog fram en bild av ett samhälle där människor från olika kulturer möts och hjälper varandra,
ungefär som i tamburen på dagis. Andra funderade
kring klassiska feministiska frågeställningar om betalt
och obetalt arbete.
Ulrika Gunnarsson Östling har också undersökt hur
regionerna har inkluderat jämställdhet i sina tillväxtprogram. Vad händer till exempel med barnomsorg och
vardagsliv och därmed jämställdheten, när arbetsmarknadsregionerna växer och allt fler tvingas pendla långt?
I Norrbotten, där kvinnoflykt är ett reellt problem, var
länsstyrelsens jämställdhetsexpert involverad i arbetet
och där blev också frågan viktig för alla. I de båda andra
regionerna, Uppsala och Jönköping, blev jämställdhetsexperterna snarare motarbetade. En fick delta endast
i en begränsad del av processen och en tycka till först
när det mesta redan var klart.
Anita Larsson, stadsplanerare och forskare som skrivit mycket om jämställdhet i planering, påpekar att vi
har ett demokratiskt beslutat jämställdhetsmål i Sverige.
6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
– Det har alla myndigheter skyldighet att följa.
Planering sker inom myndigheters ramar, framför allt
genom byggnadsnämnden och plan och bygglagen. Det
är lätt att detta glöms bort, säger hon.
– Som planerare är det också lätt att fastna i fällan
att utgå från dagens verklighet när man planerar morgondagen. Då kan könsrollerna cementeras, i stället för
att upplösas.
Att ta in kvinnor är ingen patentlösning
Anita Larsson vänder sig mot föreställningen att allt
löser sig bara kvinnor kommer in i processen. Ökad
jämställdhet är ett ansvar för alla.
– Kvinnors erfarenheter är dock viktiga, inte för att
de är kvinnors utan för att de även i dag är annorlunda
än mäns. I ett framtida jämställt samhälle kommer mäns
och kvinnors erfarenheter att vara mer lika.
Ett sätt att synliggöra kvinnors erfarenheter är att
föra in vardagslivet och den sociala infrastrukturen i
planeringen. Det obetalda arbetet måste få utrymme,
det är ju det som möjliggör det betalda arbetet. Utan
barnomsorg är det omöjligt för småbarnsföräldrar att
arbeta, om inte kollektivtrafiken fungerar kan vardagslivet kollapsa.
I verkligheten utesluts ofta både kvinnor och deras
erfarenheter visar kulturgeografen Juan Velasquez forskning från Botkyrka och Fittja.
– I Botkyrka kontaktade man lokala föreningar för
att få med gräsrötterna. Eftersom dessa styrdes av män
kom kvinnors erfarenheter inte med. I Fittja knackade
man i stället dörr och frågade dem som var hemma hur
de hade det. Eftersom det ofta var kvinnor som var
hemma på dagarna fick man in deras synpunkter.
Utifrån den kritik som kvinnorna förde fram organiserades lokala möten som var öppna för alla, men
80-90 procent av deltagarna var kvinnor. Tack vare
dörrknackningen fick tjänstemännen en helt annan bild
av området. Det ledde också till konkreta förändringar.
Skolan förbättrades, ett ungdomens hus kom till och
Fittja fick ett torg, vilket inte funnits tidigare.
– Utgångspunkten för min forskning var att den fysiska miljön skulle bli bättre om man satsade på jämställdhet. Resultatet visar att det blev så.
Forskningen i Fittja följdes upp i ett nytt projekt.
Kvinnorna i de nätverk som bildats föreslog ett kvinnors
hus där de skulle kunna träffas och bland annat påverka
den lokala planeringen.
– Tjänstemännen tände på förslaget och lade fram
det för politikerna. Men där blev det stopp, politikerna
var inte intresserade.
Juan Velasquez senaste forskning gjordes i Bolivia,
Colombia och Venezuela där deltagande planering är
norm.
– Den stora skillnaden jämfört med Sverige är att
kvinnor har en mycket framstående roll när det gäller
att bygga och utveckla i eftersatta bostadsområden. Där
de fått stöd från politiker har de också tagit över rollen
som formella planerare. I och med det introducerar de
nya metoder och värderingar för en feministisk gräsrotsplanering.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _
*(186ȱ ȫ 6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1
Mer än ett
transportmedel
T E X T: B I R G I T TA W E I B U L L
F O T O : CO LO U R B OX
Visioner om miljövänliga städer med mer kollektivtrafik och cykel sätter den bilburne mannen under lupp. Det hållbara resandet är målet.
Utmaningen är våra resvanor, som styrs av sådant
som ekonomiska förutsättningar, klass, genus och,
inte minst, av känslor.
– Ofta betraktas hållbart resande som en fråga om möjligheten att göra ett informerat val. Man vill gärna locka
till sig en man, som man föreställer sig klädd i kostym
och som visar att han har valt bort bilen till förmån
för det hållbara resandet, säger Malin Henriksson, som
doktorerar vid Linköpings universitet, med en avhandling om hur trafikplanerare föreställer sig hållbara resenärer.
Det finns en risk, menar hon, att man gör kollektivtrafiken till en vara som ska konsumeras eller säljas och
att hållbart resande enbart blir en fråga om att attrahera
en köpstark kund, en tänkt kostymman. Då riskerar
andra aspekter av kollektivtrafiken att falla bort, som
att alla ska ha möjlighet att resa och röra sig i staden.
– Kostymmannen som den eftertraktade kunden visar
att genus är en av flera dimensioner i trafikplaneringen,
men att klass är en minst lika viktig dimension, säger
Malin Henriksson.
Lena Levin, trafikforskare på VTI, Statens väg- och
trafikforskningsinstitut, har undersökt hur jämställdhet behandlats i projektet Framtidens kollektivtrafik i
Malmö. Även här dyker kostymmannen upp när trafikplanerarna samtalar om jämställdhet i fokusgrupper. De
22
vill locka bilåkarna till kollektivtrafiken och i samtalen
konstruerades en bild av unga kvalitetsmedvetna och
teknikintresserade män med höga krav på resandet.
Planerarna konstaterade att kollektivtrafiken inte är
anpassad till de männens behov. För att förmå dem att
resa kollektivt måste kollektivtrafiken förändras och
utrustas med den senaste tekniken.
I samtalen kom också tankar upp om att en genusordning i trafiken gynnar kvinnorna och stänger ute
männen.
– Att kvinnor redan åker kollektivt sågs som ett tecken på att kollektivtrafiken är bättre anpassad till deras
behov, medan de kvalitetsmedvetna männen ”tvingas”
att ta bilen, säger Lena Levin.
Malin Henriksson menar att problemet med bilåkande män är en tacksam figur. I planerarnas roll är det
nödvändigt att hårdra. De ställer sig frågan hur bilismen
som trend ska brytas.
– Men de trogna resenärerna, männen och kvinnorna
som redan åker kollektivt, blir osynliga i planeringen.
De tas för givet, konstaterar både Lena Levin och Malin
Henriksson.
Ingen entydig genusprägling
Emmy Dahl på VTI nyanserar i sin forskning bilden av
män som bromsklossar för hållbart resande. Hon doktorerar på Linköpings universitet och har samlat män i
fokusgrupper för att samtala om klimatförändringar och
miljövänliga resor. Det visade sig att flera deltagare avfärdade den stereotypa bilden av män som miljöbovar och
bilvänner. De använde i stället stereotypen som en motbild
när de beskrev sig själva som avvikande och miljöhjältar.
– I samtalen var miljö och resor inte så tydligt genuspräglade. Förhållandet mellan män, maskuliniteter och
miljövänligt resande är mer komplicerat än så, säger
Emmy Dahl.
I fokusgrupperna fanns män både med och utan
bil och män som var cykeltokiga. Det visade sig att de
cykeltokiga männen uttryckte lika starka känslor för
cykeln som andra män kunde ha för bilen.
– Det handlade mycket om upplevelsen av att cykla,
en känsla av frihet och rörlighet, att komma fortare
fram än bilarna och att se stadens skönhet från cykeln.
Men det handlade också om passionen för teknik i vid
mening, om cykeln som en teknisk pryl, konstaterar
Emmy Dahl.
Män och maskiner
Varför håller då bilismen ett så hårt grepp om oss och
vad händer när man kör?
– Det går inte att bryta beroendet av bilen om man
inte förstår sociala och kulturella aspekter. Det handlar
inte bara om att få information och agera rätt, utan om
känslor och upplevelsen av att köra bil, säger Tanja
Joelsson, doktorand på Tema Genus vid Linköpings
universitet.
Liksom kollegan Dag Balkmar på Tema Genus studerar Tanja Joelsson maskulint präglade bilkulturer,
bilentusiaster respektive unga raggare. Därifrån har de
närmat sig mobilitetsforskningens intresse för upple-
velser och känslor kopplade till bilkörning som det inte
forskats så mycket om i Sverige.
Det finns en stark koppling mellan män, maskulinitet
och maskiner och det är framför allt männen som uttrycker sin relation till bilen. Tanja Joelsson och Dag
Balkmar menar att upplevelsen av bilkörning kan vara
så starkt präglad av lust och njutning att känslorna som
uppstår i mötet mellan mannen och bilen, mellan människokropp och maskinkropp, får erotiska övertoner.
– Det räcker att titta på reklamen för att förstå att
bilar handlar om känslor. Bilen marknadsförs som en
upplevelsemaskin som vädjar till förarens sinnen och
motormagasinen beskriver bilens körglädje i känsloladdade ordalag som underhållande och förförisk, säger
Dag Balkmar.
Han berättar om bilentusiaster med hot rods, veteranbilar som de byggt om till racerbilar, beskriver hur
motorns ljud och kraft orsakar ståpäls, den dragningskraft som finns i bilens utformning och njutningen i
att köra den.
– För många blir staden en scen för att visa upp sig
och skapa samhörighet med andra bilentusiaster.
Bilen är alltid mer än ett transportmedel och även
förare av alldeles vanliga bilar ser andra värden i bilen
än att bara ta sig fram. Den kan bli ett eget rum där
man får vara ifred, lyssna på sin favoritmusik och vara
i sin lilla bubbla på ett sätt som inte är möjligt i kollektivtrafiken. Då kan det till och med vara okej att sitta
länge i en bilkö.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _
*(186ȱ ȫ 23
En plats för kvinnor
T E X T: R OX A N A O R T I Z
F O T O : U R H E L A VÄ R L D E N N R 3 1918
Varuhusens framväxt gav dåtidens kvinnor ett nytt
offentligt rum. Dagens kommersiella centrum riktar
sig till både kvinnor och män. Men fortfarande är
kvinnorna dess främsta besökare.
På 1800-talet öppnades de första varuhusen i Europa
och erbjöd kvinnor tillträde till ett offentligt rum där
de kunde röra sig fritt utan en man som ”förkläde”.
– Framväxten av varuhus utvecklades i nära relation till den kvinnliga konsumenten. Där kunde kvinnor
promenera och handla, ensamma eller i sällskap med en
väninna, men i övervakad miljö, säger Hillevi Ganetz,
professor i genusvetenskap, som har studerat varuhus
ur genusperspektiv.
Inom forskning har varuhusen ibland betraktats som
uttryck för det patriarkala samhällets manipulation av
kvinnor, genom att de återskapade och förstärkte könsstereotyper. Andra tolkningar menar att de även verkade
frigörande.
– Kvinnomöten fick anordnas där och rösträttskvinnor fick ställa ut sina affischer och banderoller. Det
fanns en viss frihet för kvinnor i varuhusen och detta
komplicerar bilden av ett cementerat förtryck, säger historikern Orsi Husz, som har skrivit en avhandling om
Nordiska kompaniets historia.
Varuhus skulle göra handlandet effektivt, inriktat på
den moderna människan. Samtidigt var utsmyckning,
restauranger och vilorum tänkta att hålla kvar kunden
och locka till konsumtion. NK:s ledning skapade ”en
miljö för ”nyfikna strövare”, en ”stad i staden” där
publiken kunde vandra runt, förirra sig, lockas gå vidare
och stanna till på viloställen” skriver Orsi Husz.
NK invigdes i Stockholm 1915 och den rumsliga planeringen påverkades av tidens föreställningar om kön.
Exempelvis fanns två ingångar, en avsedd för kvinnor
och en annan för män. Varuhusledningen utgick från
att män ville handla snabbt, rationellt och effektivt och
var i behov av lugn och ro. Kvinnor antogs ha mer tid
att gå runt i varuhusen och shoppa, som en njutningsfull, social aktivitet. Raksalongen kunde nås från gatan,
24
medan skönhetsalongen placerades högst upp i huset.
Men bilden av konsumenten var inte entydig. I NK:s
personaltidningar framstod kvinnan som bestämd och
målmedveten kund, medan mannen framställdes som
förvirrad, svag och lättlurad konsument.
Varuhusen var en plats dit kvinnor tog män, inte omvänt. Miljön var kvinnligt kodad, men enligt Orsi Husz
pågick en ständig process där könssfärerna suddades
ut, samtidigt som nya gränser skapades mellan könen.
– Både varuhus och konsument påverkar varandra.
Det dyker upp många motstridiga och mångtydiga bilder. Men jag menar att konsumenten inte är passiv, utan
snarare tvärtom, säger Orsi Husz.
Under 1800-talet riktades reklamen i varuhusen
uttryckligen till den kvinnliga konsumenten. Hillevi
Ganetz har gjort en studie av dagens varuhusreklam som
visar att budskapet tydligt riktas till den heterosexuella kärnfamiljen. Men statistik visar att det fortfarande
främst är kvinnor som besöker varuhusen.
– Det finns en uppfattning om att vi lever i ett jämställt samhälle där både män och kvinnor handlar till
familjen. Vi vet att majoriteten av besökarna är kvinnor,
men i dag osynliggörs den kvinnliga konsumenten, säger
Hillevi Ganetz.
7(0$.5g1,.$
HOMO/QUEER SYNLIGGÖR
VAD STRAIGHT BLICK MISSAR
KRÖNIK A
ARNE NILSSON
STADEN OCH HOMOLIV hör ihop. Män som levt homoliv
har mer än många andra tagit del av det urbana. Många
har sökt sig till staden för att komma ifrån heteroförväntningar, för att hålla isär olika livssfärer och för att möta
likasinnade. Staden har varit en förutsättning för framväxten av homosexuella identiteter och gemenskaper.
Allt detta intresserade länge en hel del homo/queerforskare. Fokus på staden kom att ifrågasättas. Bland annat påpekade flera forskare att sådant som inte ledde
fram till homoidentiteter hamnade i skymundan. Det
kom också studier av andra slags platser, studier som
exempelvis visade på existensen av homonätverk och
mötesplatser på landsbygd.
STADEN HAR BLIVIT MINDRE framträdande i homo/
queerforskningen. Det betyder inte att den är oviktig,
tvärtom. Alltfler bor i städer. I ett land som Sverige är
staden annorlunda i dag än för bara några decennier
sedan. Det råder bostadsbrist, den ekonomiska och
etniska segregationen har tilltagit, innerstäderna har
gentrifierats, det vill säga människor med gott om pengar har flyttat dit och omvandlat deras sociala status,
ekonomiska klyftor har vuxit. Det här är inget som
människor som lever homo/queera liv står utanför. Det
finns anledning att fråga sig om sådana förändringar har
särskilda följder för människor som lever homo/queera
liv. Och hur följderna ser ut för olika kategorier, till
exempel olika klasser. Det handlar om rätten till staden.
INNERSTADEN HAR RYMT viktiga homo/queera offentligheter. Vad betyder det när allt färre har råd att bo i
innerstaden? Vad betyder det att den alltmer blir rum
för konsumtion och kommersiellt nöjesliv, även för en
del människor som lever homo/queera liv? Som bland
annat erfarenheter från pridefestivaler visat så behövs
även i dag egna rum i staden. Men vad sker om homo/
queera rum alltmer består av medelklasställen, ställen
som ofta också befolkas av fag hags och andra straighta?
Vad betyder det när det nya gentrifierade innerstadslivet
breder ut sig i parker? När till synes övergivna platser
bebyggs? Detta är exempel på frågor som är viktiga
att belysa.
MEN OM NU HOMO/QUEERFORSKARE inte tillräckligt
uppmärksammar frågor som dessa kanske urbanforskare i allmänhet gör det, på samma sätt som de kan
uppmärksamma andra sociala ordningar än den sexuella? Tyvärr är sällan så fallet. Snarare ser de kanske
inte dessa homo/queeraspekter ens när de är en del av
det fenomen de studerar. Och kännedomen om homo/
queerforskningens urbana kunskaper är begränsad
bland urbanforskare. Det finns exempelvis omfattande
kunskaper om att göra sig osynlig för vissa och synliga för andra i staden, en nödvändig kompetens för
människor som levt och lever homo/queera liv. Dessa
kunskaper bör tas till vara i studier av andra grupper i
staden, såsom papperslösa. Men jag ser inte att så sker.
LIKSOM HOMOMÄN HAR mycken homo/queerforskning
varit en förtrupp i det urbana. Och den har belyst aspekter som den straighta blicken förbisett. Sådan forskning
behövs även om den nutida staden.
KRÖNIKÖREN
Arne Nilsson är forskare och docent i sociologi. Han har i
ett flertal böcker och artiklar deltagit i diskussionen kring kön,
sexualitet och staden.
7 ( 0 $ 6 3 ( / 3 / $7 6 6 7$ ' ( 1 _
*(186ȱ ȫ 25
26
3 2 5 7 5 b7 7 ( 7
Arkitekt som
utmanar hierarkier
T E X T: A N N A H E L LG R E N
F O T O : M A R I E S WA R T Z
Feministisk arkitektur utmanar hierarkier inom
arkitekturen och i akademin. Det är viktigt med
många olika perspektiv, och att fråga sig vem som
vinner och vem som förlorar i planeringsprocessen, menar Katja Grillner, professor i kritiska
studier i arkitektur.
I Sao Paolo i Brasilien reser sig en gammal fabriksbyggnad mot himlen. Byggd i råbetong och med de kantigt
kraftiga ”armarna” som binder ihop de två höga husen
med varandra påminner den på samma gång om både
framtid och en förlorad dröm om modernitet.
Numera finns här – bland annat – en teater, kaféer,
fotbollsplaner och bibliotek.
Fabriken omvandlades till kulturhus av den brasilianska arkitekten Lina Bo Bardi i slutet av 1970-talet,
och enligt Katja Grillner är det så nära ett hus kommit
att vara ett exempel på feministisk arkitektur: Bo Bardi
utgick från hur fabrikskelettet redan användes av barn
och unga, och byggnaden omskapades med människors
behov i centrum. Det är det, inte husets utseende, som
gör att det som Grillner säger ”fyller upp många kriterier” på feministisk arkitektur.
– Feminism som arkitektur ger inte arkitektur som
ser ut på ett speciellt sätt.
Istället handlar det om processer. Hur blir arkitektur
till? Vilka tillfrågas när arkitektur planeras? För vem
bygger man? Är det bara arkitekten som anses ha kunskap?
– Jag tror att den feministiska arkitekturens karaktärsdrag är komplexitet. Ett val av många olika perspektiv samtidigt. Sen kan man aldrig vaccinera sig mot
en problematisk användning av arkitekturen, som att
vissa kroppar tilldelas vissa rum medan andra kroppar
anses höra hemma i andra rum. Men en deltagande
process är viktigt. Att man frågar sig: vem vinner och
vem förlorar på det här?
Som exempel nämner hon Rosenlundsparken på
Södermalm i Stockholm, en park hon skrivit om tidigare och som bokstavligen befinner sig mitt i hennes och
familjens vardag. Parken ligger nära Medborgarplatsen
och omges dels av pastellfärgade 1930-talshus, dels av
betonggrå kolosser från 1960-talet. När Åsötorget bebyggdes med nya, dyra bostäder fick ett populärt klätterområde i parken ge vika för mer livstilsanpassade
solstolar, som bättre skulle matcha de nya och mer kapitalstarka invånarnas tänkta förväntningar på modern
urbanitet.
Bortser från boendes perspektiv
I dag förbereder Stadsbyggnadskontoret i Stockholm
nästa steg i ”moderniseringen” av området. I parkens
västra del ska bostäder byggas, med det uttalade syftet
att skapa en mer ”Söderlik” kvartersmiljö – det vill säga
fler kaféer, restauranger och barer i anslutning till husen.
Att projektet innebär en förändring av den gemensamma
parken – och en rivning av invånarnas närmsta förskola
– är inget som tagits hänsyn till. De boende i området
har inte fått vara delaktiga i processen.
– I Stockholm i dag byggs det för den medelklass som
har råd att köpa bostadsrätter eller betala höga nyproduktionshyror. Framför allt byggs det där byggbolagen
kan tjäna pengar på att bygga. Det saknas ett offentligt
ansvarstagande för hela den livsmiljö man skapar förutsättning för med planering. Till exempel att se till att
skolor och förskolor i närmiljön säkras tillgång till bra
lokaler och bra utemiljö. Det är där kvarterens barn
vistas och utvecklas stora delar av åren som går.
*(186ȱ ȫ ZZZ
27
Men, påpekar hon, situationen i Stockholm är inte
typisk för hela Sverige. I Malmö, till exempel, verkar
staden bättre på att ta till vara medborgarnas perspektiv
och deltagande. Som att ge tillfälliga bygglov för parker eller skejtboardramper på mark som kommunen
planerar använda till annat i framtiden. På så sätt blir
staden mer levande, och tillåts utvecklas mer organiskt,
utifrån behoven hos de som bor där. Det innebär också
att planer kan ändras. Mycket hinner hända på tio år.
– I Stockholm står platser som Slussen helt oanvända
i väntan på att göras om. I stället skulle man kunna
aktivera dem genom till exempel tillfälliga bygglov.
Stockholm känns i dag inte särskilt progressivt, ur social synvinkel, när det kommer till stadsplanering och
arkitektur.
Ritar inga hus
Själv är Katja Grillner en arkitekt som inte är ”riktigt”
arkitekt, eller snarare en sorts arkitekt som inte är så
vanlig i Sverige: den sorten som inte ritar hus som blir
byggda, utan som utvecklar och arbetar med arkitektur
genom att skriva, tala och undervisa. Professuren på
KTH är följdriktigt i kritiska studier i arkitektur.
Uppvuxen i en läkarfamilj insåg hon på gymnasiet
(vilket hon själv kallar ”relativt sent”) att läkarbanan
inte var något för henne. Intresset för konst och fotografi var för stort. Eftersom även matematik hörde till
favoritämnena föll valet på arkitekturen, där konstnärlighet och tung teknik samsas.
Efter att ha praktiserat på arkitektkontor året efter
gymnasiet började hon, som en av de yngsta i klassen, på
arkitektutbildningen som 19-åring. Extra ung på grund
av att hon en gång börjat skolan ett år tidigare. Hon
trivdes, men i efterhand har hon insett hur normerande
framför allt det första året på utbildningen var.
– Som jag föreställer mig att det är i alla estetiska
discipliner fanns en väldigt skarp indelning av det som
28
var rätt och det som var fel. De som gör ”rätt” blir väldigt populära, säger hon och påpekar att det faktum att
så många som söker sig till arkitekturen är uppväxta i
arkitektfamiljer och därför redan kan och vet hur man
gör rätt, gör utrymmet litet för fel sorts kreativitet.
– Det är ju svårt att ifrågasätta normbildningen medan den pågår, men i efterhand blev den väldigt tydlig.
Det fanns också en del mobbing baserat på om man
ansågs begåvad eller inte.
Själv gjorde hon ”några konstiga grejer”, men föll
snart in i den rätta normen. Helt okritisk var hon dock
inte. Parallellt med arkitekturstudierna läste hon teoretisk filosofi, och ett tvåårigt mastersprogram i Kanada
med arkitekturfenomenologisk inriktning.
Det feministiska uppvaknandet dröjde till tiden som
doktorand.
– Det tog ett tag att lägga pusslet helt och hållet: att
se mönstret i litteraturen med bara män, föreläsningarna med bara män och hur män innehar toppositioner
inom både akademin och arkitekturen. Egentligen var
det ett typiskt sent uppvaknande, jag gick inte på så
många törnar själv utan det gick bra. Jag simmade fram
genom systemet. En anledning till det är säkert min
uppväxt med starka kvinnliga förebilder i släkten, i
mormor, farmor och min mamma. En slags självklarhet
– det är klart det ska gå bra det här, bara man jobbar
och har roligt.
Konferens som blev en milstolpe
Hon nämner den första feministiska arkitekturkonferensen hon gick på 1996, som också blev till en antologi
med samma namn, Desiring Practises: Architecture,
Gender and the Interdisciplinary, som en milstolpe i
såväl arkitekturen som hennes egen feminism.
– I min avhandling finns inte ett uttalat genusperspektiv, även om jag använde ett utvidgat maktkritiskt
perspektiv från filosofin, och utvecklade en gestaltande
3 2 5 7 5 b7 7 ( 7
»Det saknas ett offentligt ansvarstagande för hela den livsmiljö man
skapar förutsättning för med planering.«
forskningsmetod som absolut kan skrivas in i en feministisk tradition.
Katja Grillner påpekar att det finns många likheter mellan arkitektbranschen och akademin. Bägge är
tydligt hierarkiska, där idealen är ”stjärnarkitekten”
respektive den ”starka professorn”.
Efter disputationen jobbade hon på en av de största
arkitektbyråerna i Sverige, White, och där var det tydligt hur det, trots att både unga män och unga kvinnor
anställdes, oftast var de unga männen som dubbades till
”kompisar” och fick de stora karriäruppdragen.
– Jag kunde se problematiska mönster, mönster som
inte bara var typiska för White utan för hela arkitekturen, säger hon och tillägger att i dag har White en
kvinnlig VD och många andra kvinnliga chefer.
När det kommer till hennes egen institution, och
den feministiska gruppen FATALE (se faktaruta), har
det förvisso grymtats en del i korridorerna men på det
stora taget har ledningen på KTH varit positiv och den
feministiska inriktningen lyfts numera fram i KTH:s
egna internationella utvärdering som ett av institutionens ledande områden.
Att se sin egen plats i makthierarkin
Däremot känner hon själv, som varit professor sedan
2009, en del ambivalens inför den traditionella roll hon
förväntas fylla.
– Det är ju i grunden paradoxalt, att både verka
inom en hierarkisk struktur och samtidigt arbeta för
att hitta tekniker för att motverka just hierarkier. Det
gäller att hela tiden vara medveten och fråga sig: vilken position har jag? Vilken makt utövar jag? Tar jag
ansvar för det?
Som exempel tar hon handledning av doktorander,
där det liksom är inbyggt i systemet att handledaren är
experten och doktoranden den underordnade.
– Det är en struktur som skapar osäkerhet och pre-
stationsångest. Samtidigt är det ju så att jag som handledare eller chef har ett särskilt ansvar. Man ska inte
vara naiv och låtsas som att hierarkier inte existerar.
Skulle det vara möjligt med en akademi utan hierarkiska strukturer?
– Du menar en alternativ akademi, där man inte skapar pyramider? Jag vet inte vad jag ska svara på det.
Det bästa sättet att undersöka det på skulle vara att
sätta en sådan som fiktivt mål, och sedan beskriva hur
den ser ut och vilka förändringar som krävs för att i så
fall nå dit. Så långt har jag inte gått än. Men det vore
verkligen dags.
KATJA GRILLNER
Född: I Göteborg 1970, bodde på Nordostpassagen innan hon som sexåring flyttade
till Stockholm. Uppvuxen i
Stockholms innerstad och bor
på Södermalm med sin man
och två barn.
Disputerade år 2000 med
avhandlingen Ramble, linger
and gaze – philosophical
dialogues in the landscape
garden.
tiskt orienterade kurspaket
och en mastersinriktning på
KTH, samt utvecklat forskning, arrangerat utställningar,
performances och salonger.
FATALE driver målmedvetet
feministisk kritik och drömmer om en radikal förändring
av arkitekturämnet och yrket.
Professor på KTH i ämnet
Kritiska studier i arkitektur
sedan 2009.
Leder ett Formasprojekt där
25 disputerade forskare,
samt doktorander, från fyra
arkitekturskolor och andra
forskningsinstitutioner ska
utveckla forskningen kring
arkitekturens sociala effekter.
Startade tillsammans med
fyra lärarkollegor på institutionen arkitekturgruppen
FATALE 2007. Gruppen har
drivit fram arkitekturfeminis-
Fick KTH:s pris för ledarskap, hösten 2011, för ett arbete präglat av ”aktiv coachning, systematiskt arbete,
stor iver och hög integritet.”
*(186ȱ ȫ 29
Familjeansvar påverkar
synen på sextimmarsdag
Enligt undersökningen finns det ett
starkt samband mellan omsorgsansvar och positiv inställning till sex timmars arbetsdag, särskilt bland kvinnor.
Kvinnor som grupp är mer positiva till
sextimmarsdag än män, men när kvinnor med stort omsorgsansvar för barn
jämförs med kvinnor som inte har så
stort omsorgsansvar uppstår tydliga
skillnader.
Sex av tio kvinnor med stort omsorgsansvar för barn är positiva till
sextimmarsdag jämfört med fem av tio
kvinnor som inte har samma ansvar.
– Även bland män med omsorgsansvar finns motsvarande tendens, men
här är resultaten inte statistiskt signifikanta, säger Helena Rohdén, doktorand i statsvetenskap och informatör vid
Svensk Nationell Datatjänst.
Undersökningen ingår i boken ”I
framtidens skugga” som bygger på resultat från SOM-institutets mätserier
C I TAT ET
FOTO: COLOURBOX
Kvinnor som tar stort omsorgsansvar för barn är mer positiva till sex
timmars arbetsdag än kvinnor som
inte har samma omsorgsansvar. Det
visar 2011 års stora riks-SOM-undersökning som presenteras i boken ”I
framtidens skugga”. Även män med
omsorgsansvar tycks vara positiva till
att jobba mindre.
av svenska folkets åsikter, värdering
och livsstilar. Nationella sekretariatet
för genusforskning har i samarbete
med SOM-institutet och genusforskare
utvecklat frågor i den senaste undersökningen om omsorgsansvar och sexuell
orientering.
Olika åsikter om vem som gör vad
Två kapitel i boken analyserar svaren
på dessa frågor. Kapitlet om omsorgsansvar är skrivet av genusforskarna
Helena Rohdén, Carin Nyman och
Maria Edström och kapitlet om sexuell
orientering är skrivet av genusforskarna
Erika Alm och Anna Westerståhl.
I kapitlet ”Påverkar omsorgsansvar
våra åsikter?” har undersökts hur kvinnor och män i parrelationer uppskattar
vem som har ansvaret för olika uppgifter i hemmet, som till exempel ansvar
för barn, matlagning, städ och reparationer. Undersökningen visar att uppfattningen är att kvinnor tar det största
omsorgsansvaret hemma. Undantagen
är trädgårdsarbete som delas lika och
underhåll och reparation som oftast utförs av män.
Många kvinnor och män anser att
omsorgen om barnen delas lika, men
betydligt fler kvinnor än män upplever
att de har huvudansvaret. Män menar
generellt att de tar större ansvar än vad
kvinnor säger att deras partner gör.
Undersökningen är utförd på kvinnor och män som lever i parrelationer. Det innebär att ensamstående
mödrar och fäder som tar allt ansvar
själva för omsorgsarbetet inte finns
med i analysen. Forskarna misstänker därför att det kan finnas ett ännu
starkare samband mellan omsorgsarbete och åsikter i specifika sakfrågor.
Därför flera anledningar att fortsätta
undersöka omsorgsansvaret och dess
betydelse vid politisk åsiktsbildning,
menar kapitelförfattarna.
AV: BOSSE PARBRING
I dag har flickorna bättre betyg medan männen fortfarande hävdar sig bättre i karriären. Men den dagen
det tippar över kommer det att tippa över rejält. Det
kan bli en omvänd löneklyfta i framtiden, där kvinnor
i snitt tjänar mer än män.
Biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni (fp) apropå att Skolverket får särskilt uppdrag att motverka pojkars sämre skolresultat jämfört med flickors. Riksdag & departement, 26 juli
1 27 (5 $7
Nylansering av Jämställ.nu
Boken Genusperspektiv på biologi är nyast i den populärvetenskapliga skriftserien med genusperspektiv på olika forskningsfält, som ges ut av Högskoleverket
i samarbete med Nationella sekretariatet
för genusforskning. Författare är evolutionsbiologen och genusforskaren Malin
Ah-King som beskriver vetenskapen biologi, men även föreställningar om vad
som är biologiskt eller ”naturligt”.
Hon menar bland annat att det är en
paradox att alla biologer är medvetna
om den stora variation i kön och sexuella beteenden som finns i djurvärlden,
samtidigt som de fortsätter att ge köns-
stereotypa förklaringar. Nästa bok i serien handlar om företagsekonomi.
Nya numret av Lambda nordica har
tema cripteori, även känt som miffoeller lytteori. Cripteori analyserar funktionshinder och funktionsnedsättning
med stöd av queer och feministisk teoribildning och intersektionalitetsperspektiv.
Tidskrift för genusforskning, har nominerats till årets kulturtidskriftspris.
Nummer 1-2 2012 handlar om svensk
forskningspolitik. Temat utforskar och
problematiserar akademins plats och
betydelse i en nyliberal samtid.
Svårt för kvinnor att få IT-toppjobb
Värmland har en de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i Sverige. För
att undersöka hur jämställdhet i arbetslivet kan bidra till hållbar tillväxt startades projektet JämVäxt. Resultaten från
tre delstudier, om karriärutveckling,
arbetsmiljö och nätverk, presenteras i
tidskriften Arbetsmarknad och Arbetsliv
nr 2 2012.
Karriärstudien visar att skillnaden
är stor mellan karriärutvecklingen för
kvinnor med IT-ingenjörsexamen och för
män med samma utbildning. Män har
bland annat större chans att nå högre befattningar än kvinnor. Studien visar också att kvinnor med IT-ingenjörsexamen
som söker sig till lågkvalificerade yrken
riskerar att fastna där.
– Fler kvinnor måste läsa tekniska
utbildningar och man måste se till att
de i större utsträckning får utbyte av sin
utbildning, säger projektledaren Lena
Gonäs, professor i arbetsvetenskap vid
Karlstads universitet.
Lönsamt med jämställd hälsa
Under årets Almedalsvecka arrangerade Nationella sekretariatet för
genusforskning och Jämställ.nu en
halvdag om vad ojämställdheten kostar samhället. Fokus låg på hälsa, våld,
trakasserier och skola.
Enligt Arbetsmiljöverket är kvinnors
ohälsotal 45 procent högre än mäns.
Den könssegregerade arbetsmarknaden
är största skälet till det,
enligt paneldeltagarna.
Sjukskrivningar innebär lidande för individen, men också stora
kostnader för samhället. Nya rön om
hälsovinster av jämställt uttag av föräldraförsäkringen och den faktiska prislappen för ojämställdhet var andra ämnen
som diskuterades.
FOTO: COLOURBOX
Nya skrifter om biologi, crip
och forskningspolitik
I oktober nylanseras kunskapsportalen
Jämställ.nu. Nu kan du ställa frågor
till portalens jämställdhetsexperter, ta
del av intressanta krönikor och läsa
mer om vinsterna med jämställdhet.
– Med nya Jämställ.nu fyller vi igen
eventuella kunskapsluckor om varför
man ska arbeta med jämställdhet i sin
verksamhet, säger Lillemor Dahlgren,
projektledare för Jämställ.nu.
Nytt på webbsidan Jämställ.nu är
också en heltäckande lista på svenska
aktörer som har jämställdhetsuppdrag.
Sidans nya utseende, med snabbvägar
för olika verksamhetsområden, underlättar navigeringen. Jämställ.nu är ett
unikt verktyg för det dagliga arbetet
med jämställdhet och jämställdhetsintegrering. Där finns senaste nytt,
exempel från forskning och praktik,
verktyg som förenklar och kvalitetssäkrar, samt information om lagar och
regeringsuppdrag.
Jämställ.nu är ett samarbete mellan Europeiska Socialfondens Tema
Likabehandling, Nationella sekretariatet för genusforskning, Sveriges kommuner och landsting samt Vinnova.
LÄS MER. På genus.se kan du läsa mer om
våra arrangemang.
*(186ȱ ȫ TILLBAKABLICK
'RUPPBILDóTAGENóVIDóINVIGNINGENóAVó+VINNLIGAóMEDBORGARSKOLANóVIDó&OGELSTADóoó&OTOóOCHóFAKTAó+VINNSAMó'ÍTEBORGSóUNIVERSITETSBIBLIOTEK
Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad (1925)
V
oó4EXTó)NGA"ODILó%KSELIUS
id påsktid 1925 invigdes den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Skolan grundades av fem kvinnor som utgjorde den så kallade Fogelstadgruppen,
en politisk och ideologisk tankesmedja som formades i samband med kampen för kvinnors rösträtt. Fogelstadgruppen
drev även veckotidskriften Tidevarvet, där särskilt fred, miljö
och utbildning debatterades.
Längst fram på fotot syns Elisabeth Tamm i ljus hatt och
Kerstin Hesselgren i ljus jacka. Elisabeth Tamm ägde godset
Fogelstad och upplät delar av det till undervisning och internat. Hon och Kerstin Hesselgren blev två av de första kvinnorna i Sveriges riksdag. Mellan dem står Honorine Hermelin,
skolans rektor, och bakom henne Ada Nilsson, läkare och
sexualupplysare, även hon i ljus hatt. Bakom Elisabeth Tamm,
32
i mörk kappa, står Elin Wägner, journalist, samhällskritiker
och författare.
Målet med Kvinnliga medborgarskolan var att väcka politiskt intresse hos kvinnor, som nu hade rösträtt, att uppmuntra dem till självständigt tänkande och mod att stå upp
för sina åsikter. Kurser hölls regelbundet till 1954. Då hade
omkring två tusen kvinnor mellan tjugo och åttio år deltagit,
från olika delar av landet och från olika samhällsklasser.
Till vänster om Ada Nilsson står Ebba Holgersson som
undervisade på skolan i bland annat rättsväsende och samhällskunskap. Gästföreläsare var bland många andra den
ryska ambassadören Aleksandra Kollontaj, författaren Moa
Martinson, teologen och författaren Emilia Fogelklou och
konstnären Siri Derkert.
%g&.(5
CARINA LISTERBORN, IRENE
MOLINA OCH DIANA MULINARI
(RED)
Våldets topografier (Atlas)
PAULA MULINARI OCH REBECCA
SELBERG (RED)
Arbete – Intersektionella perspektiv (Gleerups)
Syftet med denna antologi är att utveckla
en teoretiskt inspirerad diskussion om
våld som samhälleligt fenomen baserat
på gedigna empiriska studier. Boken tar
upp ämnen som de amerikanska styrkornas säkerhetsindelning av det ockuperade
Bagdad, kravallerna i Paris förorter, slöjans
symboliska värde, betydelsen av en flagga
på balkongen, diskursen kring hedersvåld
och skotten i Ådalen. Våldet analyseras i
förhållande till plats, till dominerande föreställningar om ”den andre” och som verktyg
i kampen mellan ”gott” och ”ont”.
Hur kan intersektionella analyser bidra till
en fördjupad förståelse av arbete och de
maktordningar som strukturerar dagens
arbetsliv? Feministiska arbetslivsforskare
och samhällsforskare beskriver i denna bok
olika sätt att förstå makt, ojämlikhet och
arbete. Den inleds med en redogörelse av
framväxten av den feministiska och maktorienterade arbetslivsforskningen. Därefter
diskuteras skilda delar av arbetslivet i tolv
kapitel. Med exempel från bland annat vård
och omsorg, servicesektorn och multinationella företag visar författarna hur teoretiska
begrepp som intersektionalitet, globalisering, rasifiering och queer kan levandegöras
i analyser av arbete.
ANASTASIA-SASA LADA (RED)
Teatching gender, diversity and urban space (Athena)
Finns det verktyg och teorier som kan vara
till hjälp i undervisning om genus och sexualitet i rumsliga vetenskaper? Och hur kan
rum och urbanitet kan läras ut inom genusstudier? Om det handlar denna bok, som
visar på teorietiska ramverk och utbildningsverktyg. Nätverket Athena har i bokserien
”Teaching with gender” fört samman specialister på genusstudier, feministisk forskning, kvinnors rättigheter, jämställdhet och
mångfald. Böckerna tar upp utmaningar
och möjligheter i att lära ut om kvinnor
och genus i en mängd olika utbildningssammanhang. Författarna diskuterar de
pedagogiska, teoretiska och politiska dimensionerna i lärande och utbildning om
kvinnor och genus.
LUCAS GOTTZÉN OCH RICKARD
JONSSON (RED)
Andra män – maskulinitet, normskapande och jämställdhet
(Gleerups)
Med konkreta exempel hämtade från fyra
vanliga situationer i förskolan: samling, måltid, fri lek och påklädning, belyser Christian
Eidevall, Högskolan i Jönköping, hur förskollärares förhållningssätt sätter gränser för
barnen. Han beskriver och analyserar även
hur olika förskolor arbetar genuspedagogiskt. Eidevalls utgångspunkt är att förskollärarnas förväntningar på barnen till stor del
påverkar hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara. Boken vänder sig till både
blivande och yrkesverksamma förskollärare.
KATRI KIVILAAKSO, ANN- SOFIE
LÖNNGREN OCH RITA PAQVALÉN
(RED)
Queera läsningar – litteraturvetenskap möter queerteori (Rosenlarv
förlag)
Vad är en queer text och hur läser man queert? Queera läsningar är en nordisk antologi
med litteraturvetenskapliga queerläsningar.
En queer läsning intresserar sig för textens
luckor, sprickor och ologiskheter, för textens inneboende dissonans och ambivalens.
Den tar fasta på textens tystnader, vad den
samtidigt avslöjar och döljer. Inte minst det
som framstår som avvikande, udda och bryter mot normativa uppfattningar om kön
och sexualitet. I Queera läsningar diskuteras
politiska och känslomässiga sätt att läsa och
läsningar utifrån genre, historia och olika
sammanhang.
MARIA JANSDOTTER
SAMUELSSON, CLARY KREKULA
OCH MAGNUS ÅBERG (RED)
Gender and change: power, politics
and everyday practices (Karlstad
University Press)
Med ett brett teoretiskt ramverk, olika metodologiska ingångar och empiriskt material
från Sverige, Norge och Island undersöker
boken hur genusrelationer skapas, reproduceras och utmanas. Bokens texter pekar ut i
vilken riktning vi är på väg. Var finns frön till
förändring och hur möjliggör eller hindrar
makt förändring?
CHARLIE OLOFSSON (RED)
Musik och genus – röster om normer, hierarkier och förändring
(Högskolan för scen och musik vid
Göteborgs universitet)
Musik och Genus är ett kompetensutvecklingsprojektet som pågått i tre år på
Högskolan för scen och musik. Syftet har
varit att etablera ett genuskritiskt förhållningssätt på skolan och att ge studenter
och medarbetare verktyg för att själva
*(186ȱ ȫ ZZZ
33
kunna reflektera över egna och andras val.
I slutrapporten ingår beskrivningar av projektets aktiviteter, men också reflektioner
från deltagare samt utdrag och kommentarer till seminarierna.
Medverkande är främst medarbetare
och studenter, men även kulturskribenten
Magnus Haglund och musikvetaren Susan
McClary finns bland författarna.
KARIN EDVARDSSON BJÖRNBERG
OCH SVEN OVE HANSSON
Integrera genus i klimatanpassningen! – vägledning och råd för
det kommunala klimatarbetet
(Totalförsvarets forskningsinstitut,
FOI)
Författarna till rapporten redogör för den
senaste forskningen om genus och klimatförändringar och ger exempel på hur
kommunernas klimatarbete kan integrera
genus. Målgrupp är de som arbetar med
och är ansvariga för klimatanpassning, planering och genusfrågor inom kommuner
och regioner. Rapporten har tagits fram av
Kungliga tekniska högskolan, KTH, inom
forskningsprogrammet Climatools, ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan
FOI, KTH, Konjunkturinstitutet och Umeå
universitet.
CHRISTIAN KULLBERG, MARCUS
HERZ, JOHANNES FÄLDT,
VERONIKA WALLROTH OCH
MIKAEL SKILLMARK
Genus i socialt arbete (Liber)
På ett systematiskt sätt belyser boken hur
genusdimensionen formar socialt arbete.
Den ger perspektiv på genusfrågan utifrån
fyra delar av det sociala arbetet: det sociala
arbetets problem- och verksamhetsområde,
det sociala arbetets organisering, professionaliseringen av socialt arbete samt det
direkta arbetet med brukarna. Författarna
Nationell
genusforskningskonferens
28-30 november 2012
göteborg
Missa inte tre dagar när keynote speakers, rund-­‐
abordssamtal och paper-­‐
ƉƌĞƐĞŶƚĂƟŽŶĞƌĚŝƐŬƵƚĞƌĂƌ
ćŵŶĞŶƐŽŵĂŬƟǀŝƐŵ͕
genusteori, exkludering, ŐƌćŶƐĞƌŶĂƐƉŽůŝƟŬ͕ĂŬĂ-­‐
demins förändrade roll och mycket mer.
Sista dag för anmälan är ϱŶŽǀĞŵďĞƌ;ϭŽŬƚŽďĞƌ
ĨƂƌƟĚŝŐĂŶŵćůĂŶͿ
Registrera dig och läs mer på www.g12.se. 34
diskuterar de utmaningar som det sociala
arbetet står inför när det gäller att skapa utrymme för kritisk reflektion kring den egna
praktiken och att praktiskt genomföra ett
genusmedvetet socialt arbete.
SEEMA ARORA-JONSSON
Gender, Development and
Environmental Governance:
Theorizing Connections (Routledge)
Att hantera mångfalden av inblandade på
olika nivåer är en stor utmaning för studier
av miljöstyrning. I boken undersöks dessa
utmaningar och vad jämställdhet, resurshushållning och utveckling innebär för ett
lands invånare och för miljöns framtid.
Erfarenheter från Indien, ständigt rankat
som ett av de mest könsdiskriminerande
länderna, jämförs med liknande situationer
i Sverige. Boken ifrågasätter den konventionella tron att utvecklingen medför ökad
jämställdhet och effektivare miljöledning.
Genus.se lanserar
nyhetsbrev
Vill du hålla dig uppdaterad om
aktuell forskning som publiceras på
genus.se? Nationella sekretariatet för
genusforskning har startat ett
nyhetsbrev för genus.se som kommer
per e-post. Anmäl dig på genus.se.
/('$5(
HALVA MAKTEN HELA
LÖNEN ÅTER I DEBATT
K E R S T I N A L N E B R AT T
F Ö R E S TÅ N DA R E
REDAN FÖR TJUGO ÅR SEDAN krävde stödstrumporna
halva makten och hela lönen. När det gäller den politiska makten fick det feministiska nätverket gehör för sina
krav. De flesta partier införde någon form av kvotering
för att öka kvinnorepresentationen. Med makten inom
näringslivet har dock inte mycket hänt, nu väcks därför
åter frågan om kvotering till bolagsstyrelser. Denna gång
av EU, där kommissionen inom kort väntas lägga förslag
på en lag som på sikt kräver minst 40 procent kvinnor
i alla större företags styrelser.
NÅGON STÖRRE SKILLNAD har det heller inte blivit när
det gäller lönerna. Tvärtom har lönegapet mellan kvinnor och män legat ganska konstant de senaste 20 åren.
Kvinnor har dessutom en lägre sysselsättningsgrad än
män. Kvinnors deltidsarbete är en förklaring. Så länge
det är ett frivilligt val kan man tolka det som en kalkylerad risk som kvinnor är villiga att ta trots att det innebär lägre inkomst såväl på kort som på lång sikt. Men
att det nästan uteslutande är kvinnor som arbetar deltid
kan också tolkas som kvarvarande könsbundna förväntningar, som är svåra att bryta mot på individnivå.
egation för jämställdhet i arbetslivet. Vad som kommer
ut av det arbetet är ännu för tidigt att säga. Helt klart
är dock att det behövs mer kunskap om mekanismerna
bakom de skillnader vi ser på arbetsmarknaden, och om
vilka effekter skillnaderna får för såväl den enskilde som
för samhället i stort.
SÅVÄL LÖNER SOM frågor om makt är alltså tillbaka i
debatten. Medan de svenska partierna tog sitt ansvar
och visade att en jämnare könsfördelning var möjlig har
varken näringslivet eller arbetsmarknadens parter i stort
lyckats gör det, vare sig när det gäller bolagsstyrelser
eller löner. Återstår att se om Sverige även fortsättningsvis kommer att vara ett föregångsland inom jämställdhetsområdet eller om den tiden är förbi. Helt klart är
dock att det finns ett stort intresse för arbetsmarknadsfrågor inom svensk genusforskning. Nästa nummer av
tidningen Genus ägnas därför åt tema arbetsliv. För
jämställdhetspolitiken är arbetslivet en av de allra mest
brännande frågorna.
MÅNGA KVINNOR ÄR dessutom hänvisade till deltid för
att de arbetar i branscher som är organiserade genom
deltidsarbete. I manligt dominerade branscher förfaller
arbetsgivarna inte alls ha det behov av flexibilitet som
deltidsanställningar ger. Effekten blir inte bara att inkomstskillnader uppstår och upprätthålls, det ger dessutom effekter på den framtida pensionen. För att lyfta
frågor som dessa har regeringen tagit initiativ till en del-
*(186ȱ ȫ 35
Posttidning B
Avs: Genus,
Nätverkstan Ekonomitjänst,
Box 31120, 400 32 Göteborg
(1. b7 ) 5 c* $ 1
De jämställdhetspolitiska målen ska uppfyllas även när staden planeras. Men vad innebär
det, och var kommer frågor om genus in? Räcker det med bättre belysning och trevligare
gångtunnlar? Gäller det bussarnas avgångstider eller rör det bostädernas utformning? Eller
handlar det om någonting helt annat?
VAD ÄR GENUSMEDVETEN STADSUTVECKLING?
ANN-CHARLOTTE GILBOA RUNNVIK doktorand Tema kultur och
samhälle, Linköpings universitet
MEIKE SCHALK lektor i kritiska
studier och urban teori, Kungliga
tekniska högskolan
KRISTER PERSSON lektor i kulturgeografi, Örebro universitet
»En genusmedveten stadsutveck-
»Genusmedveten stadsutveckling har
»Genusmedveten stadsplanering in-
ling bör ha en historisk sensitivitet
omkring platsers skilda betydelser och
synliggöra bortträngda dimensioner.
Den bör även möjliggöra mobiliteten
i staden genom att se hur människor
brukar stadsrummet i sitt vardagliga
liv och ta hänsyn till olika resmönster.
Av hållbarhetsskäl bör tonvikt läggas
vid kollektiva färdmedel, samt att
gång- och cykeltrafik ges prioritet.
Avslutningsvis utgör offentliga platser
och stråk viktiga mötesplatser som
inte bara bör vara tillgänglighetsanpassade utan också trygga och möjliga
att använda av alla.
inte längre fysiska “förbättringar”
för kvinnor som mål, såsom ökad
sikt i parker genom belysning och
att ta bort buskar. Snarare än att
generalisera och patronisera denna
användargrupp, så måste den främsta
frågan vara vem som styr, vem som
har makten att bestämma över våra
dagliga omgivningar, hur de är organiserade, hur de kan användas, och
även förvandlas av grupper med olika
kulturell bakgrund, utbildning och
genus. En genusmedveten stadsutveckling strävar efter en inkluderande stad
där alla kan känna sig hemma.
nebär att planerare och politiker tar
sin utgångspunkt i vardagsjämställdhet. Det handlar om att inte utgå från
att planeringen är könsneutral, utan
att vara medveten om att vi som individer påverkas olika av planeringen
utifrån vilket kön vi tillhör, liksom
att makten över planeringen också är
kopplad till könstillhörighet. Planeringen skall ske med medborgarna, inte
för dem. Jag skulle gärna se att man
inför genuskonsekvensbeskrivning av
alla planer och projekt på samma sätt
som man måste genomföra miljökonsekvensbeskrivning.
.
På vår webbsida finns samtliga artiklar ur Genus, ytterligare material samt information om aktuella arrangemang. Besök oss på www.genus.se
36