Onsdag
Mark. 14:53–15:20
I hela Markusevangeliet har Messiashemligheten noga bevarats – Jesus förbjuder gång
på gång både människor och demoner att tala om vem han är. Och nu, inför alla
överstepräster, äldste och skriftlärda, nu offentliggör han plötsligt sin identitet. Utan
omsvep tillkännager han att han är Messias. Ordagrant svarar han enligt Markus ”jag
är”, han svarar med själva Gudsnamnet – det heliga ”jag är” – så som Gud svarade
Mose en gång.
Och mer än så. Markus radar upp tre tunga titlar – Messias, den Välsignades son och
Människosonen. Timmermannens son gör oerhörda anspråk! Här förenas det
konungsliga och det enkla, här förenas Gud och människa. Här ändrar Markus
innebörden i begreppet människosonen. Det är inte längre fråga om den anspråkslöse,
godhjärtade Jesus som vandrar runt i Galileen, tjänaren bland människor, den som
lider med människorna och finns vid deras sida. Nu för Markus åhörarnas tankar till
människosonen i Daniels apokalyptiska bok, den människa som ges makt, ära och
herravälde i den yttersta tiden. Med hjälp av de tre titlarna, Messias, den Välsignades
son och Människosonen, klargör Markus att översteprästerna står inför den yttersta
makten, den makt de själva bekänner sig till. Och ironin är förstås att de inte förstår
detta.
Om de profetiska skrifterna använder ett högtidligt konungsligt språk för att tala om
Messias, och Jesus själv gärna väljer anspråkslösa formuleringar, så nyttjar Markus
parodins och ironins språk. Med det som redskap lyfter Markus fram den dolda
sanningen: Soldaterna hånar Jesus – ”Leve judarnas konung!” – men det är den sanne
konungen som blir slagen och bespottad, en konung som bara skenbart är maktlös.
Översteprästerna vill att Jesus ska visa att han är en profet. Och samtidigt, på gården,
uppfylls Jesus profetia att Petrus ska förneka honom tre gånger. På alla sätt hånas
Jesus, men just med detta hån, denna parodi, visar Markus fram Jesus sanna identitet –
Guds son.
Dietrich Bonhoeffer skriver att långfredagen inte är ett mörker som ovillkorligen
måste vika för ljuset. Istället är det den dag då Gud blir dödad av människan, Gud blir
korsfäst av människor som själva vill vara gudar. Människan dömer Gud till döden. x 2
När Pilatus låter folket välja mellan Jesus och Barabbas väljer de Barabbas och dömer
därmed Gud. Guds avgörande stund bestäms av människans vilja.
Gud låter människan fälla avgörandet. Gud tar därmed en fruktansvärd risk. Han stiger
ner i det som är trasigt och tomt för att möta människan med kärlek. Kyrkofäderna
talar om att Gud har blivit människa för att människan ska bli Gud. Och Gud vill att
hon frivilligt ska söka sig tillbaka till honom, och därmed tillbaka till sin sanna
identitet. Gud förintar inte människans frihet, tvärtom väntar han på att den siste ska
vända om av fri vilja. Dag Hammarskjöld skriver: Människans frihet är en frihet att
förråda Gud. Gud älskar väl oss – men svaret är frivilligt!
Markus blottlägger med plågsam ironi människans felval. Han visar hur hon kan välja
mellan den som kallas Barrabas och den som verkligen är Barabbas. Barabbas, Bar
Abbas, betyder Faderns son. I Getsemane har Jesus just bett till Abba! Fader! Gud är
hans far, Jesus är Faderns son, Guds son. Människa och Gud möts i Barabbas gestalt.
Med Getsemanebönen har Markus visat vem som är den verklige Barabbas, den
verklige ”Faderns son”. Och redan tidigare har han på härlighetens berg låtit Gud själv
säga: ”Detta är min älskade son.” Markus har gett oss tydliga tolkningsnycklar. Och nu
placerar han oss mitt i folkmassan framför Pilatus och låter oss välja. Nu ska även vi
som läsare bestämma oss för vem som är Faderns son, för vem som kallas Barrabas och
vem som verkligen är Barabbas.
Detta är människans val, balanspunkten för hela tillvaron, kärnan i relationen mellan
Gud och skapelsen. Vårt val – varje dag, varje stund. Och dagligen väljer vi den som
kallas Barabbas. Vi väljer honom och korsfäster Gud. Korsets skugga faller vid våra
fötter, tuppen gal även för oss – och Gud dör även för oss. x 2
Birgitta Melén 20130327
