Tvåspråkiga regioner med starkare språkrättigheter och sanktioner
En intressant förslag gällande det svenska språket ställning har framlagts av specialforskaren
Pasi Saukkonen. Han skiljer mellan nationalspråk, officiella språk och officiella
minoritetsspråk. Vad gäller nationalspråk önskar han där inkludera samiska, vilket är naturligt
eftersom samiska talas av vår enda ursprungsbefolkning. Ett nationalspråk skiljer sig inte från
ett officiellt språk annat än att det för tankarna till historiska och identitetsskapande faktorer
samt att det har ett stort symbolvärde. Då det gäller svenska/finska skulle de tvåspråkiga
regionerna enligt Saukkonen vara Österbotten, Nyland och Egentliga Finland. Övriga fasta
Finland skulle vara enspråkigt finskt. Inom de tvåspråkiga regionerna skulle de språkliga
rättigheterna stärkas. Att läsa svenska i enspråkigt finska kommuner kan slopas enligt hans
förslag. I tvåspråkiga kommuner skall svenskundervisningen förbättra och stärkas. Saukkonen
anser att det inom regionerna kan förekomma skillnader i språkliga rättigheter.
Vi står inför stora reformer och sådan brukar sällan vara nådiga mot språkminoriteter. Vi kan
inte förlita oss på vår nationalspråksstatus. Det väsentliga är rätten att använda vårt språk. Att
förslaget är intressant har naturligtvis med vår kräftgång att göra, den dystra utvecklingen och
dess följder för de svenskspråkiga, en nedgång från 13 % 1900 till 5,4 % 2011. Om svenskan
är så förhatlig för finnarna som medierna framhåller är det allvarligt och av medierna får man
uppfattningen att den tilltar. Jag kan dock inte själv förstå att ett sådant hat kan uppbringas för
att man som ung måste studera språk. Dessutom ett språk som talas i det egna landet, av
miljoner människor i grannlandet och med vilket man kan göra sig förstådd för ytterligare
flera miljoner andra nordbor. Varför vill finnarna isolera sig? Det borde först göras en
grundlig, oberoende undersökning om hur det verkligen förhåller sig. Den bör göras av ett
oberoende institut som inte har något intresse av utgången. Vi måste skaffa oss förmåga att
med välgrundade argument övertyga majoriteten om våra behov. Inte ta motgångar för givna grundinställning bör vara positiv.
Fyra olika sätt att stärka de språkliga rättigheterna, framför allt i tvåspråkiga kommuner har
framförts av Finlandssvensk samling. 1) En språkkonsekvensbedömning vid större statliga
reformer 2) En språkombudsman 3) införande av vite 4) kommunala revisorers granskning.
Vad gäller föreningens förslag till språkkonsekvensbedömning har Justitieministeriet gjort en
utredning och alla myndigheter skall numera göra en sådan språkkonsekvensbedömning före
beslutsfattandet. Då det gäller frågan om en språkombudsman har Justitieministeriet inrättat
en tjänst som man benämner språkrättsråd som övervakar förverkligandet av de språkliga
rättigheterna – det föreningen kallar språkombudsman. Fröet har såtts. Språkrättsrådets
behörighet och befogenhet kan säkert utökas framöver och underställas regeringen direkt.
Politiker från Svenska Folkpartiet, från partiledare och neråt har tidigare hånat och häcklat
föreningens förslag såsom ett krav på en ”språkpolis”. Huruvida inställningen kvarstår och om
språkrättsrådet anses vara en ”språkpolisaspirant” vet jag inte. Att grunda självständiga
nationella institutioner såsom speciella ombudsmän är ett mått på en stats demokratiska och
pluralistiska tillstånd. Så tycker Europarådet (Europarådets ministerkommittés
Rekommendation No. R 97/14 från 1997) och jag håller med. Då det gäller föreningens
förslag om vite och de kommunala revisorerna har föreningen tills vidare inte hitintills kunnat
påverka detta i den grad vi önskat. Men vi arbetar enträget på och ”lobbar” vidare bland
tjänstemän och universitet. Och vi har fått gehör för detta. Att det bör finnas någon form av
sanktion som alternativ mellan strafflagens ´brott mot tjänsteplikt` (ingen har någonsin dömts
för att åsidosatt språklagstiftningen) och JO:s avgöranden.
Det finns inget som hindrar att ett vite skulle kunna införas då det gäller försumliga
myndigheter. Vitesföreläggande skall kunna användas mot en klandervärd myndighet,
affärsverk eller något privat samfund som fått befogenhet att handha myndighetsutövning.
Om dessa inte efter att ha uppmärksammats på brister i sin verksamhet aktar på de
skyldigheter som de enligt gällande lagstiftning har så bör vitesföreläggandet utdömas.
Beloppet bör bestämmas enligt kostnaderna för åtgärdernas genomförande och på så sätt att
beloppet bedöms nödvändigt för att förmå myndigheten att genomföra åtgärderna.
De kommunala revisorerna är ålagda att granska hela den kommunala förvaltningen - inte
enbart den ekonomiska sidan. "Till revisorernas granskningsansvar hör framför allt att
granska lagenligheten i kommunens förvaltning..." (prop. KL) Detta måste förstås så att varje
beredningsorgan i kommunen har ett ansvar för att också språklagen följs och att det är
revisorerna som sist och slutligen är kommuninvånarnas företrädare i detta avseende. Därför
bör revisorerna särskilt uppmanas att kontrollera att språklagen och andra lagars språkbestämmelser följs. Detta skulle vara ändamålsenligt eftersom kommunerna åläggs ett mycket stort
ansvar för den språkliga jämlikheten. Därutöver kommer den s.k. basservicen, social- och
hälsovården att framöver få en allt större efterfrågan. Genom revisorernas granskning åläggs
kommunerna själva att vidta åtgärder mot ett eventuellt lagtrots. Då en kommun inbegär
offerter för revision så borde de uttryckligen framhålla att förvaltningsgranskningen också
skall omfatta kommuninvånarnas språkliga rättigheter.
Även om det åligger varje myndighet ett övervakningsansvar kan detta mycket väl summeras
efter varje årsskifte genom att varje kommun och samkommun ger sina revisorer en klar
anvisning om att de i sin berättelse skall ange hur de språkliga rättigheterna har uppfyllts i
praktiken.
Om Saukkonens idéer får fotfäste hos folkmajoriteten bör man självfallet också införa någon
form kvalificerad majoritet för beslut om ändringar i de språkliga bestämmelserna som
försvagar dessa.
Om ovanstående faller i god jord bör man inledningsvis använda ett stort mått av positiv
särbehandling. Det är en modell som bygger på majoritetens positiva inställning till
minoriteter. Andra svenska uttryck som används är "positiv diskriminering" eller
"diversifiering". Målet för den positiva särbehandlingen är att uppnå en full, verklig jämlikhet
mellan majoritet och minoritet. Detta kan många gånger inte uppnås om inte staten främjar
minoritetens intressen genom att stödja den ekonomiskt eller genom speciell lagstiftning. Det
kan också vara en kombination av dessa åtgärder. De speciella åtgärder som staten vidtar för
att uppnå sitt mål kommer därför att bryta mot den formella likställdhetsprincipen. Därför
måste också dessa åtgärder upphöra då målet, full jämlikhet, har uppnåtts.
Hans Göran Rosenlund
Finlandssvensk samling rf
Ordförande
