Nepeta cataria
Kattmynta
NE
NA
Kärlväxter
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Starkt hotad (EN)
B2ab(i,ii,iii,iv,v); C2a(i); D
Klass: Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning: Lamiales (plisterordningen), Familj: Lamiaceae
(kransblommiga), Släkte: Nepeta (nepetor), Art: Nepeta cataria - kattmynta L. Synonymer:
Kännetecken
Kattmynta är en ca meterhög, flerårig, kransblommig ört. Vid odling i Uppsala blir plantorna sällan äldre än 3 år.
Skotten, vanligen 3–4, växer oftast styvt upprätt och har ett antal motsatta grenar. Bladen är skaftade, hjärtlika, med
grovt sågade kanter. Blommorna är samlade i kransar som i skott- och grenspetsar bildar sammanhängande
blomställningar. Fodret är bägarlikt och tätt hårigt. Kronan är tvåläppig, ca 8 mm lång, vit med rosa fläckar på
underläppen, som är krusig och har en V-formad hårrand. Arten blommar under juli till september. Blommorna
producerar rikligt med nektar och besöks flitigt av blomflugor, humlor och bin som ombesörjer korspollinering relativt
effektivt. Kattmyntan är självsteril. Fruktsättningen är ofta mycket god, men spridningsförmågan är begränsad. De
små delfrukterna sprids endast passivt och de verkar blott kunna överleva några få år i jorden. Grobarheten är låg.
Utbredning och status
Kattmynta är känd från många lokaler upp till Mälartrakten och från några få norrlandslokaler. Idag finns den i
Skåne, på Öland, i Småland, Västergötland, Bohuslän, Östergötland, Uppland och Dalarna. Den kom troligen till
Sverige med munkar under medeltiden. I södra Norge är enstaka lokaler kända medan några fler är noterade från
Danmark och södra Finland. Kattmyntan är ursprunglig i södra och östra Europa, och har introducerats som
medicinalväxt i stora delar av övriga Europa, västra Asien, Sydafrika, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.
Arten är hotad i flera andra europeiska länder.
Ekologi
Kattmyntan växer främst i öppna gårdsmiljöer på olika marktyper. Från Danmark är den noterad på havsstränder.
Den är konkurrenskänslig i alla växtstadier. Under konkurrensfria betingelser svarar den mycket positivt på hög
näringstillgång.
Hot
Flera av kattmyntans biologiska egenskaper, t ex delfrukternas korta livslängd i jord, låg groning,
konkurrenskänslighet och klimatkänslighet, gör arten mindre väl anpassad till dagens förhållanden. Ändrad
djurhållning, förbättrad gödselhantering och färre lämpliga växtmiljöer gör att den kommer att få mycket svårt att
fortleva.
Åtgärder
Alla kvarvarande lokaler bör följas upp av floraväktare och om möjligt bevaras. Det viktigaste är att se till att
kattmyntan växer utan konkurrens och får möjlighet att reproducera sig. Odling vid kulturhistoriskt intressanta
platser och botaniska trädgårdar är viktiga komplement. Arten är lättodlad och ger rikligt med frukt. Bevarande i
genbank är också lämpligt.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Övrigt
Kattmynta är fridlyst. Kattmyntan är en gammal läkeväxt som använts även i sen tid mot nervösa besvär,
magproblem m m. Den har en karakteristisk, aromatisk doft och utövar en stark lockelse på många katter som gärna
gnider sig mot den. Arten förekommer i odling i flera botaniska trädgårdar. Namnet kattmynta används ofta felaktigt
för odlade, blåblommiga Nepeta-arter. Utländska namn – NO: Kattemynte, DK: Katteurt, FI: Aitokissanminttu, GB:
Cat-mint.
Naturvård
Fridlysning: Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela
landet
Litteratur
Andersson, U.-B. & Gunnarsson, T. 2006. Floraväktarrapport 2005 Ölands botaniska förening. Krutbrännaren 15 (1):
3–49.
Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.
Asp. T. 2003. Övervakning av rödlistade kärlväxter i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län.
Meddelande 2003:23 Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.
Blomgren, E. 2005. Floraväktarverksamheten i Bohuslän. Årsrapport 2004. Föreningen Bohusläns flora.
Ekman, J., Frostberg, K. & Svenson, A. 2005. Floraväkteriet i Sörmland och Uppland fram t.o.m. 2004. Daphne 16: 3–
111.
Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund Knutsson, T. m fl 1997. Försvunna, hotade och sårbara kärlväxter på
Öland. Krutbrännaren. Suppl. 2.
Lagerberg, T. 1956–58. Vilda växter i Norden. 3 uppl. Stockholm.
Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen.
Olsson, K.-A. 1999. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1998. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad
1991 (1): 1–39.
Pedersen, A. 1969. Labiaternes og Verbenaceernes udbredelse i Danmark. Bot. Tidsskr. 64: 285–379.
Petersson, J. 1998. Hotade växter på Gotland. Del 1: Försvunna och akut hotade arter. Rindi 18: 4–43.
Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Sahlin, E. 2005. Floraväktarverksamheten i Västergötland. Årsrapport 2004. Calluna 22 (2): 1–49.
Svensson, R. & Wigren, M. 1982. Några gårdsväxters tillbakagång belyst genom konkurrens- och gödslingsförsök.
Svensk Bot. Tidskr. 76: 51–65.
Svensson, R. & Wigren, M. 1984. Kattmyntans historia och biologi i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 78: 321–334.
Författare
Roger Svensson & Marita Wigren-Svensson 1992. ©ArtDatabanken, SLU 2007.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
