Titel:
Författare:
Andens frukter
Påve Shenouda III
Översättning:
Wedad Abbas (arabiska-engelska)
Tony Larsson (engelska-svenska)
Illustrationer:
Omslag:
Syster Sawsan
Tony Larsson
Originalutgåva:
Svensk utgåva:
2004, Egypten
2008, Gabriel Yalgin, Göteborg
INNEHÅLL
Om författaren ................................................................................... 5
Inledning ............................................................................................. 7
Kärlek ................................................................................................ 9
Glädje ............................................................................................... 17
Frid ................................................................................................... 27
Tålamod ............................................................................................ 43
A. Guds tålamod ............................................................................ 44
B. Människans tålamod .................................................................. 49
Vänlighet .......................................................................................... 55
Godhet .............................................................................................. 65
Trohet (tro) ....................................................................................... 75
Ödmjukhet (mildhet) ........................................................................ 83
Självbehärskning (kyskhet) .......................................................... 103
3
Hans Helighet påve Shenouda III
Den 117:e påven över Alexandria och patriark över St. Markus stift
4
OM FÖRFATTAREN
Hans Helighet påve Shenouda III föddes den 3 augusti 1923 som
Nazir Gayed. Han kom från en djupt religiös familj i provinsen Assyut i
övre Egypten. Redan som ung var Nazir Gayed en aktiv deltagare i
kyrkans gudstjänster. Vid 16 års ålder började han tjänstgöra i
söndagsskolan vid S:t Antonios kyrka i Shoubra i Kairo, där han också
studerade. Nazir Gayed tog sin kandidatexamen vid Kairos universitet
1947 inom engelska och historia. Han avlade även en kandidatexamen
inom koptisk teologi och fick därefter en tjänst vid det teologiska
seminariet som lärare i Gamla och Nya testamentet på grundval av hans
förträffliga studieresultat. 1953 blev han utsedd till föreläsare vid
klosterhögskolan i Helwan.
Den 18 juli 1954 vigde Nazir Gayed sitt liv åt bön, meditation och
askes och gick in i klostret El-Souryan som ligger i det koptiska hemlandet
Egyptens västra öken. Hans namn blev nu fader Antonios El-Souryan och
hans munkliv gick i S:t Antonios den Stores spår, han som lämnade världen
och drog sig allt längre in i den torra och ofruktbara västra öknen i Egypten,
och som under sin livstid odlade sin självdisciplin och sitt andliga liv i en
grotta som idag bland religionsforskare över hela världen anses vara det
kristna munklivets begynnelse.
Mellan 1954 och 1962 levde fader Antonios El-Souryan det
eremitliv han eftersträvade i kontemplation, fasta och bön. Därefter
kom han dock att prästvigas. Han fick ta farväl av sitt älskade eremitliv
och lydigt ta emot en vigning till biskop med ansvar för kristen
undervisning i Egyptens alla församlingar och bli föreståndare för det
teologiska seminariet. Nu fick fader Antonios namnet Abba Shenouda.
Under hans ledning tredubblades antalet studenter vid seminariet. Den
5
14 november 1971 fick hans nåd biskop Shenouda återigen lyda Guds
kallelse, och han upphöjdes till att bli vår älskade påve – den 117:e
påven av Alexandria och patriark av S:t Markus stift.
Hans Helighet påve Shenouda III blev den förste påven av Alexandria
som besökte Konstantinopel efter den stora schismen 451 e. Kr., och
dessutom den förste koptiske påve som besökt Vatikanen sedan samma
tid. I maj 1973 skrev hans Helighet tillsammans med påve Paulus VI
under en deklaration om ömsesidig strävan efter kyrkogemenskap. Hans
Helighet har dessutom tagit aktiv del i förhandlingarna om enhet mellan
kalcedonska och icke-kalcedonska ortodoxa kyrkor.
Som påve har hans Helighet företagit många resor för att ge
undervisning och välsignelse åt koptiska kyrkor i Europa, Nord- och
Sydamerika och Australien. I hemlandet har hans Helighet varit en
centralfigur vid grundandet av söndagsskolerörelsen och han undervisar
varje vecka vid S:t Markuskatedralen i Kairo. Dessutom har hans Helighets
många böcker översatts till ett flertal språk, däribland mer än sextio till
engelska.
Andens frukter är nu den fjärde av hans Helighet påve Shenouda
III:s böcker som publicerats på svenska, efter Den helige Ande och hans
verk i oss (2002), Vänd om till Gud (2006) och Helig glöd (2007)
vilka alla vunnit stor uppskattning bland unga och gamla läsare. Må även
denna bok öppna mångas ögon för vår Guds ofattbara kärlek.
6
INLEDNING
Anden måste få bära frukt i människan, för Herren säger: ”På deras
frukt ska ni känna igen dem” (Matt 7:20). Och dessutom: ”Ett träd som
inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden” (Matt 7:19).
Den goda frukten är andens frukt, inte kroppens. Vår ande bär frukt
när den samarbetar med Gud och kommer in i ”den helige Andes
gemenskap” (2 Kor 13:4). Och om vår ande kommer in i den gemenskapen,
kommer den också att få med sig kroppen och leda in den på den andliga
vägen.
Andens frukt är alltså frukten av att människoanden får styra
kroppen så att de båda kommer in under den helige Andes ledning.
Alla som leds av Guds Ande är Guds barn (Rom 8:14). Andens frukter
innebär alltså en gemenskap mellan den helige Ande och människans ande,
eftersom den sistnämnda inte kan göra någonting i sig själv om inte Guds
Ande är verksam i den.
Människan är Guds tempel, och Guds Ande bor i henne (1 Kor 3:16,
6:19).
Guds Ande bor i människan och verkar i henne. Men
människan bör gensvara på detta inre verk och dessutom
samarbeta med Guds Ande.
Det är bara då frukten visar sig, för Gud tvingar inte människan att göra
det goda utan låter henne göra det av fri vilja. Annars skulle det goda man
gör inte ha något värde och inte heller få någon lön.
7
Andens frukter är, som aposteln Paulus skrev, ”kärlek, glädje, frid,
tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning” (Gal
5:22-23).
I den här boken ska vi tala om allt detta kortfattat, även om varje frukt
egentligen skulle behöva en hel bok. Vi har tidigare publicerat en bok om
Kärlek och en annan om Tro, och jag hoppas kunna ge ut en tredje om
Mildhet.
Men för tillfället ansåg vi det bäst att samla allt i denna bok till en
koncentrerad sammanfattning. Och du kommer att se hur varje frukt hänger
samman med de övriga, eftersom det andliga livet är sammanlänkat på alla
plan.
Låt oss nu meditera över Andens frukter och se till att de får växa i vårt
liv med Gud genom att hans Ande får verka i oss.
Må Gud vara med dig och hjälpa dig i allt du företar dig.
Påve Shenouda III
8
ANDENS
FRUKTER
1
KÄRLEK
9
Andens första frukt är kärlek, som Guds inspiration visar genom aposteln
Paulus ord: ”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet,
godhet, trofasthet, mildhet, självbehärskning” (Gal 5:22-23).
Låt oss nu meditera över den första frukten, kärleken.
Människan är tänkt att vara ett tempel för den helige Ande där Guds
Ande har sin boning. Därför har Herren Kristus sänt den helige Ande för att
bo i oss för evigt, för att verka i oss och skapa frukt i oss genom sitt verk (1
Kor 3:16, Joh 14:16-17). De tre första frukterna är kärlek, glädje, och frid.
Vi ska börja med kärleken och visa hur den hänger samman med de andra
två, glädjen och friden.
De viktigaste uttrycken för kärlek är kärleken till Gud och
kärleken till det goda, där var och en av dem leder till den andra.
Kärleken till Gud leder till kärlek till godhet och dygd, och detta leder i
sin tur till kärlek till Gud, så att de förstärker varandra.
Om man älskar det goda behöver man inte kämpa mot det onda.
Många människor kastar bort sina liv på att kämpa mot synden eller stå
emot Satan. De vill leva omvändelsens liv, men det kräver att de håller sig
borta från de synder de älskar så högt.
Den som älskar det goda, däremot, har höjt sig över
omvändelsens och syndakampens nivå.
Orden ”köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det
som är emot köttet” gäller bara nybörjare, de som kämpar mot kroppen
och inte underordnar sig Anden. Men en kysk och dygdig kropp som älskar
det goda, den söker inte det som är emot Anden (Gal 5:17).
Den som älskar det goda behöver inte kämpa för att nå
omvändelse, utan hans kamp är inriktad på att växa i kärlek till Gud
och det goda.
En sådan människas kamp är positiv snarare än passiv. Det innebär att
stiga upp från en nivå av helighet till en högre nivå.
10
Detta är en ljuv strid som alls inte är tröttsam.
Man blir trött när man gör motstånd mot sitt eget jag, det jag som inte
älskar dygden utan älskar mörkret mer än ljuset (Joh 3:19). Men den som
älskar det goda har stigit in i Herrens eviga sabbatsvila, den eviga vila där
han får gå från godhet till godhet utan att bli trött eller behöva anstränga sig.
Ansträngning är en dygd som inte gäller för heliga människor
som älskar det goda, eftersom de inte behöver tvinga sig till att göra
det goda. De gör det naturligt, utan ansträngning.
Den som älskar det goda uppfattar inte Guds bud som krävande.
Han älskar Herrens lag och tänker på hans lag både natt och dag
(Ps 1:2).
Sanna är aposteln Johannes ord att ”hans bud är inte tunga” (1 Joh
5:3). Vi får uppleva detta om vi älskar dem och upprepar dem: ”Herrens
befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat. Hans bud är klart, det
upplyser ögonen” (Ps 19:9).
Den som älskar Gud och älskar dygden har redan överträffat lagens
krav och stigit in på kärlekens väg.
En sådan människa gör goda gärningar utan att vänta på en
befallning. Hans goda karaktär behöver ingen tillsägelse för att göra
det som är gott.
Han gör gott därför att det ligger i hans natur som Guds avbild. Han gör
gott av ren vana, som en utandning, utan att känna att han gör något som är
speciellt eller bortom hans förmåga.
Och eftersom han ser det som normalt och naturligt skryter
han inte om det.
Den som inte älskar det goda tycker däremot att Guds bud är tunga,
och han blir en fiende till Gud! Han känner att Gud tar ifrån honom nöjet att
synda och att hans bud är i vägen för honom och leder honom på en väg han
inte vill vandra. På så sätt blir Guds väg svår för honom, och han måste
anstränga sig om han alls går den!
11
Sådan är exempelvis existentialisten, eftersom en sådan ateist
känner sig övertygad om att Guds existens är ett hinder för hans
egen existens.
Han kan inte känna sin egen existens samtidigt som han tror på Gud.
Därför säger han att det vore bättre om Gud inte existerar, så att jag kan
existera! Huvudorsaken till detta är att han inte älskar det goda, och därför
älskar han inte heller Gud. På denna väg gick den förlorade sonen, som
lämnade sin faders hus när han ville njuta sin frihet (Luk 15:13)!
Men den som älskar det goda känner ingen fiendskap mot
Gud, utan hans vilja är i överensstämmelse med Guds vilja.
Han älskar Gud och får sina ideal från honom. Han tycker om det goda
hos Gud och vill ha det i sitt eget liv. Gud blir hans enda längtan och hans
enda glädje.
Den som älskar det goda lever i ständig glädje och frid.
Han gläder sig i Herren, som Skriften säger: ”Gläd er alltid i Herren.
Än en gång vill jag säga: gläd er” (Fil 4:4). Han är glad eftersom han
finner glädje i livet med Herren, och han finner att Herrens vilja är densamma
som hans och att hans vilja stämmer överens med Herrens.
När förlorar man då sin kärlek till Gud och sin kärlek till att göra
det goda? Det sker när man lär känna det onda, får smak för det och
börjar njuta i det.
Detta var prövningen där den första människan föll för djävulens frestelse.
Adam och Eva kände bara det goda, men Satan ledde dem in till kunskap
om både gott och ont. Han ökade deras kunskap genom att föra in det onda
(1 Mos 3:5). Människan började uppleva det onda, och det uppstod ett
kärleksförhållande mellan människan och ondskan.
Det finns saker som människan mår bättre av att inte behöva
känna till eller uppleva. Om sådana saker säger Skriften: ”ökad
kunskap ger ökad smärta” (Pred 1:18).
Satan sade till Eva: ”den dag ni äter av den skall era ögon öppnas”,
12
och det hade varit bättre för dem att inte få sina ögon öppnade för den
sortens kunskap.
Det är mycket bättre för människan att bara känna det goda. Då lever
man ett lyckligt liv och älskar andra eftersom man bara ser det goda i dem.
En gång i evigheten ska vi få spy upp frukten som ger kunskap
om gott och ont. Då ska vi få glömma det onda och bara känna det
goda.
Gud kommer att utplåna ur vårt minne all den ondska vi sett under
solen. Bara det goda blir kvar, och vi ska få känna det, begrunda det, smaka
det, älska det och leva det. Vi ska göra det goda, men inte ansträngt eller
bara för att lyda budordet eller känna oss tvingade till det. Vi ska göra det
goda av kärlek till godheten.
Du ska veta att när dina gärningar en gång vägs på evighetens
våg och det framgår hur mycket gott du har gjort, då är det kärleken
i dem som Gud kommer att väga. Det är bara den kärleken som Gud
kommer att löna dig för.
Vad betyder då detta för vårt liv och våra gärningar?
Ta till exempel den andliga tjänsten. Den är inte bara en verksamhet där
man arbetar och predikar. Tjänar du människorna för att du älskar dem och
vill rädda dem, för att du älskar att se Guds kyrka och rike byggas, för att du
älskar Gud som älskar dem och för att de ska älska honom tillbaka? Om så
är fallet ska du veta att Gud tar vara på den kärleken i din tjänst för honom.
Vem lyckas i sin andliga tjänst om inte den som betraktar den
som helt och hållet kärlek: kärlek till Gud och kärlek till dem han
tjänar? Ju mer han tjänar dem desto mer ökar hans kärlek till dem,
och desto mer vill han tjäna dem!
Samma sak gäller givande.
Givande eller välgörenhet handlar inte bara om att uppfylla budordet,
för Skriften säger: ”Gud älskar en glad givare” (2 Kor 9:7). Gud behåller
för din räkning inte de pengar du skänker, utan den kärlek som överträffar
13
alla tionden, förstlingsfrukter och löften och som ger frikostigt och utan
missnöje.
Kärlek är den helige Andes första frukt. När Herren klandrar ängeln
för församlingen i Efesos och uppmanar honom att omvända sig,
sammanfattar han därför sin tillrättavisning i en enda mening utan att nämna
någon särskild synd: ”Men jag har det emot dig, att du övergett din
första kärlek” (Upp 2:4).
Gud begär denna kärlek, så han säger: ”Min son, ge mig ditt hjärta.”
Då ska hans vägar behaga dig (Ord 23:26). Kärlekens naturliga frukt är att
uppfylla budorden.
De som bara lever omvändelsens liv i det yttre men saknar den
inre kärleken, de misslyckas. Det beror på att deras gärningar och
relation till Gud saknar kärlek.
När Herren Kristus fick frågan vilket bud i lagen som är det allra viktigaste,
svarade han att det är det dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren
din Gud, av hela ditt hjärta… Du skall älska din nästa som dig själv…
På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna” (Matt 22:36-40).
Många ska säga till Herren på den yttersta dagen: ”Herre, har
vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn
drivit ut onda andar?” (Matt 7:22). Men han ska lägga allt detta åt
sidan och fråga hur mycket kärlek de har i sig.
Det handlar inte om mirakler och gåvor, för det är många som gått
förlorade trots alla gåvor de haft. Det är därför aposteln, efter att ha talat om
andliga gåvor, fortsätter med att tala om kärleken och beskriver den som
den förnämsta vägen (1 Kor 13).
Så stor kärlek som vi har till Gud, så stor blir också vår glädje
och salighet i evigheten.
Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i härlighet (1 Kor 15:41),
och det bestäms efter kärleken. Om du älskar Gud är du inte rädd, för
kärleken driver ut rädslan. Om du har sådan kärlek är du inte rädd för Gud
eller synd eller människor eller ens döden.
14
Med kärlek lever människan i ständig glädje, en glädje i Herren
som för henne fram från godhet till godhet i sitt triumftåg, en glädje i
livet med Herren där synden inte har någon plats i hennes hjärta.
Det kanske kommer en del strid och motstånd från djävulen, men
detta är bara yttre problem medan friden råder i det inre. I hjärtat bor
kärleken, glädjen och friden tillsammans.
Jag vill att du övar dig i denna kärlek. Lämna de utvändiga
fromhetsövningarna och sök dig in till kärlekens djup. Kärleken
upphör aldrig.
Petrus förnekade sin Mästare, han svor och bedyrade att han inte
kände honom! Men Herren hade bara en enda fråga till honom: Älskar du
mig? Och Petrus svarade:
”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär” (Joh 21:15-17).
Tack vare den kärleken fick Petrus förlåtelse och återupprättades till
sitt apostlaämbete.
Nu ska jag inte tala mer om kärleken här, eftersom jag har gett ut en
omfattande bok om detta ämne: Kärleken – den främsta av dygder.
15
16
ANDENS
FRUKTER
2
GLÄDJE
17
I begynnelsen skapade Gud människan till glädje.
Därför satte han människan i en lustgård, i Edens lustgård (1 Mos 2),
och gav henne alla upptänkliga bekvämligheter. För hennes skull hade han
skapat allt – himmel, ljus, floder, frukter, blommor… Och i evigheten har
han berett åt henne andra glädjeämnen, outsägliga ting som inget öga sett
och inget öra hört och ingen människas hjärta kunnat tänka sig (1 Kor
2:9). Dessutom lyfter Gud människan genom döden direkt till paradiset
där hon får uppleva glädjen i gemenskapen med Herren, änglarna och de
heligas själar.
Även i detta jordeliv har Gud gett människan många
glädjeämnen.
Han har gett henne en dag varje vecka till vila och glädje. I Gamla
testamentet gav Gud människan heliga högtider för att hon skulle glädjas
(3 Mos 23), och detsamma gäller i Nya testamentet. Han har låtit
människan kunna njuta av sitt arbete som hon sliter med under solen (Pred
5:17-18).
Här måste vi nu skilja på njutning och glädje.
Njutning gäller kroppen och dess sinnen, medan den sanna glädjen gäller
anden. Människan finner njutning i mat och dryck, i vackra syner och sköna
ljud. Detta är sinnliga njutningar. Men när man hör andlig musik eller andliga
ord är även anden delaktig, och då blir nöjet också andligt.
När vi talar om glädje menar vi andlig glädje. Det finns nämligen
också en glädje som berör egot, och den är falsk.
FALSK GLÄDJE
Ett exempel på falsk glädje är att glädjas åt sin fiendes olycka eller det
onda som händer denne. Detta är en synd hos egot, och den vise Salomo
sade: ”Gläds inte när din fiende faller” (Ord 24:17). Det är en syndig
18
glädje som kallas skadeglädje, och är oförenlig med kärleken eftersom
aposteln säger att kärlek ”gläder sig inte över orättfärdigheten” (1 Kor
13:6).
En glädje som bottnar i stolthet och självcentrering är en falsk
glädje.
När de sjuttio lärjungarna kom glada tillbaka och sade: ”Herre, till och
med de onda andarna lyder oss i ditt namn”, tillrättavisade Herren dem
och sade: ”gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över
att era namn är skrivna i himlen” (Luk 10:17-20). Ett annat exempel är
att glädja sig över att kunna tala i tungor! Detta är också en falsk glädje
eftersom den blandas med självupptagen stolthet över begåvningar istället
för intresse för Guds rike.
Vissa människor gläder sig över synden!
I så fall blir glädjen en synd bland deras övriga synder. Det påminner
oss om dem som aposteln beskrev som att de ”sätter sin ära i det som är
deras skam, dessa som bara tänker på det jordiska” (Fil 3:19).
Andra har sin glädje i banala materiella ting.
Ett exempel på detta är den äldre brodern som inte blev glad när hans
förlorade bror kom hem, utan anklagade sin far och sade: ”mig har du
aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner”
(Luk 15:29). En sådan människa som har sin glädje i att få en killing har
verkligen en outvecklad andlighet och endast världsliga begär!
Den vise Salomo hade erfarenhet av denna typ av glädje, han sade:
”Allt som mina ögon begärde gav jag dem…” Men han fann att allt
detta var meningslöst, som att försöka fånga vinden (Pred 2:10-11). Därför
uttalade han sina visa ord: ”Glädje kan sluta i sorg… Den vettlöse har
sin glädje i oförnuft… dårarnas hjärtan är i glädjens hus” (Ords 14:13,
15:21, Pred 7:5). Med detta syftade han naturligtvis på falsk glädje och
missriktad världslig njutning som är sinnlig, köttslig eller oandlig. Det leder
oss till frågan: Vad är då andlig glädje?
19
ANDLIG GLÄDJE
1. Det är glädje i Herren, över att få vara i hans närhet och
gemenskap och möta honom.
Lärjungarna blev glada när de såg Herren (Joh 20:20), för han hade
lovat dem: ”jag skall se er igen, och då skall era hjärtan glädja sig,
och ingen skall ta er glädje ifrån er” (Joh 16:22). Om denna glädje
sade aposteln Paulus: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga,
gläd er!” (Fil 4:4).
Detta är att alltid glädjas i Herren, i känslan att han är med oss, precis
som lärjungarna gladdes över att han var med dem och talade med dem
om Guds rike (Apg 1:3).
Gläder du dig över Guds närvaro i ditt och andras liv? Fråga dig
själv varje dag: Kommer din glädje av att du är med Herren, eller har
den andra orsaker?
2. Den heliga jungfrun kände denna andliga glädje i Herren och
uttryckte den i sin lovsång: ”Min själ prisar Herrens storhet, och
min ande jublar över Gud, min Frälsare” (Luk 1:46-47).
Den heliga jungfrun gladde sig över Herren och hans frälsning. Gör du
det också? Gläds du också över den frälsning, befrielse och försoning
som Herren har vunnit för din skull? Kyrkan påminner oss om denna
frälsning varje dag i den sjätte timmens bön så att vi kan glädjas. Vi fröjdas
över försoningen där han tog alla våra synder och utplånade dem med sitt
dyrbara blod. Vi är glada att Herren har friköpt oss med sitt blod och vi
har blivit hans, försonade med honom.
3. Ett annat exempel på andlig glädje är glädjen när man
omvänder sig och blir fri från synd.
Sådan glädje har den som blir kvitt en inrotad synd eller ovana som
haft makten över honom och där han nu framgångsrikt biktat sig och fått
förlåtelse. Det är samma glädje som den förlorade sonen kände när han
återvände till sin faders hus (Luk 15).
20
Se vad profeten David säger: ”Låt mig få höra fröjd och glädje, låt
de ben som du har krossat få jubla… Låt mig åter få jubla över din
frälsning” (Ps 51:10, 14).
Ja, vilken glädje får inte den människa som blir av med en ovana
som länge haft makten över honom, eller en synd där han varit svag och
fått bekänna gång på gång! Vilken glädje får inte den som blivit fri från
drogberoende, till exempel, eller tryckande onda tankar och orena
drömmar!
4. Vilken seger det är att övervinna sig själv!
Det är långt bättre än att vinna över andra, för när man övervinner sig
själv blir man fri i sitt inre. Därför sade den vise Salomo: ”Bättre styra sitt
sinne än inta en stad” (Ords 16:32). Den som tar hämnd har inte samma
glädje som den som behärskar sig och uthärdar. Därför blev profeten David
glad när den visa Abigail hjälpte honom avstå från att hämnas och spilla
blod (1 Sam 25:32).
5. Det finns också en glädje över syndare som omvänder sig.
Detta skapar inte bara glädje på jorden utan också i himlen, och som
Skriften säger ”blir det större glädje i himlen över en enda syndare som
omvänder sig…” (Luk 15:7). Och fadern till den förlorade sonen sade: ”nu
måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått
liv igen, han var förlorad men är återfunnen” (Luk 15:32). Så var det
också för kvinnan som hittade sitt borttappade mynt: hon samlade sina
väninnor och grannar för att glädjas med henne (Luk 15:8-9).
Hur stor är inte glädjen i att söka upp syndare och upprätta
dem!
Detta är en uppgift som vissa människor har fått, som aposteln Paulus
sade: ”Kristus… har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså
sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å
Kristi vägnar: låt försona er med Gud” (2 Kor 5:19-20). Vi gläder oss
när en människa blir försonad med Gud. Då blir det inte bara lön i himlen,
utan även glädje på jorden. Skriften säger också: ”den som återför en
21
syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler
många synder” (Jak 5:20).
Sannerligen väntar en djup glädje den som räddar en själ från döden
eller återupprättar en som avfallit eller en flicka som hamnat fel!
6. Vilken god gärning du än gör får du njuta dess glädje.
En god gärning skapar glädje i himlen och på jorden. Du känner glädje
när du hjälper en fattig människa, gläder en fattig familj eller tröstar någon
som har det svårt. Du känner en inre glädje eftersom du har skänkt lindring
till såriga hjärtan eller ordnat rättvisa åt en förtryckt människa. Du känner
glädje närhelst du gör något gott, till och med mot andra ting än människor.
Om detta sade en litterärt skolad man en gång: ”Jag vattnade ett träd men
fick inte ett ord till tack. Men när jag såg hur det levde upp, levde jag själv
upp.” Likaså gläder sig en mor över sina barns glädje, när hon ser att
barnet i hennes famn är nöjt eller att det går bra för hennes son eller dotter.
Detta är glädjen över att göra andra glada.
Den som betalar sitt tionde motvilligt får inte uppleva denna glädje.
Trots att han ger når hans gåva inte fram till Gud, för ”Gud älskar en glad
givare” (2 Kor 9:7). Han älskar den som ger med glatt och villigt hjärta.
Försök att finna denna givandets glädje i ditt eget liv.
Ett annat slags glädje är den andliga glädje som präster och andliga
ledare kan känna.
7. Prästers och andliga ledares glädje:
Den älskade aposteln Johannes säger i sitt brev till Gaius: ” Älskade
broder, jag hoppas att det går väl för dig i allt, och att du är frisk
liksom det står väl till med din själ… Ingenting gläder mig mer än att
höra att mina barn lever i sanningen” (3 Joh 2, 4). Detta är en del av den
andliga tjänstens glädje. Därför säger aposteln Paulus: ”Lyd era ledare och
rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga
räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt
hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er” (Heb 13:17).
22
En andlig ledare gläder sig när han ser att hans barn växer
andligen. Han gläder sig för deras skull, och även för sin egen skull
eftersom hans arbete har burit frukt.
Men det barn som inte lyder sin andlige fader eller vägledare, utan
stretar emot och vägrar foga sig, vållar honom sorg. Det barn som däremot
lyder och följer de goda råd han får brukar dock bära frukt. Dessa barn
påminner oss om den etiopiske eunucken som lyssnade till Filippus, kom
till tro, blev döpt och ”fortsatte sin resa, fylld av glädje” (Apg 8:39).
Låt oss glädjas över andras glädje och glädja oss djupt och innerligt
tillsammans med dem. Ett barn känner stor lycka när det ser att många
människor står omkring det och firar dess födelsedag och sjunger glatt
för det. Även vuxna blir glada när de har några omkring sig att fira sina
lyckliga stunder med.
Detta påminner oss om fredsoffret.
Fredsoffret åts av dem som hade framburit det, de gladde sig i Herren
tillsammans med sina vänner och tackade honom (3 Mos 7:12, 19). Detta
påminner oss också om det syrade brödet som bakas som tacksägelse för
ärkeängeln Mikael. Vissa bakar det och skickar en del till sina vänner för att
dela sin glädje över något mirakel som denna ängel gjort för dem. När vi
firar tillsammans med andra känner vi oss som en enda familj.
8. En högre glädje är när man kan glädjas åt prövningar, i förlitan
på att de bereder oss en välsignelse och en krona.
Aposteln Jakob säger: ”Räkna det som den största glädje, mina
bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar” (Jak 1:2). Vi ska inte
bara bära prövningarna, utan också glädjas över dem! Vi ska glädja oss
över korset, över den smala vägen, över allt vi måste utstå av lidande och
förföljelse. Vi måste glädja oss i Herren och ”dela hans lidande” (Fil 3:10)
och veta att om vi lider med honom ska vi också förhärligas med honom
(Rom 8:17). I tro vet vi att allt samverkar till det bästa (Rom 8:28). Låt oss
inte bara se på lidandet vi går igenom, utan också hoppfullt se fram emot vad
Herren tänker göra. Därför säger aposteln:
23
9. Var glada i hoppet (Rom 12:12)
Vårt hopp om en blomstrande framtid kommer av tron på att Gud ska
gripa in och verka. Det i sin tur får hjärtat att jubla, som det står i Psaltaren:
”Men låt alla som flyr till dig få glädja sig” (Ps 5:12). Den som sätter
sitt hopp till Herren blir aldrig besviken utan känner glädje, den glädje som
Herren ger.
Guds barn lever i ständig glädje, för glädje är Andens frukt.
Andens frukter är kärlek, glädje, frid … osv (Gal 5:22). En andlig
människa som älskar Gud och är älskad av Gud är alltid glad. Hur
omständigheterna än ser ut känner han att Gud kommer att verka, och han
gläder sig över det Gud gör. Gud är verksam även när vi inte kan se det han
gör. Vi ser det han gjort först långt senare, och då ska vi få glädja oss och
ingen kan ta den glädjen ifrån oss.
Guds barn gläder sig över Herren själv, och inte bara över hans
gåvor.
10. Glädje över framgång i tjänsten.
Johannes Döparen hade stor glädje över Herren Kristi
verksamhet och den framgång han hade.
Därför sade Johannes Döparen: ”Brudgum är den som har bruden.
Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt
över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt” (Joh
3:29). Johannes Döparen var glad över att ha fått föra bruden till
Brudgummen, trots att det innebar att hans egen verksamhet skulle ta slut.
Detta är den andliga glädjen, fri från egenintresse. En självisk människa,
däremot, gläder sig bara över sin egen verksamhet, som om han vore den
ende tjänaren. Sådant leder till konkurrens och avundsjuka mellan olika
tjänare så att ingen gläder sig över den andres framgång!
Vi kan inte föreställa oss den glädje folket kände över templet som
Serubbabel med stor möda byggde. Skriften beskriver den glädjen som
att folket ”grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många
24
andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst. Man
kunde inte skilja mellan det högljudda, glada jubelropet och folkets
högljudda gråt, ty folket ropade så högt att ljudet hördes vida omkring”
(Esr 3:12-13). Hur sanna är inte Psaltarens ord: ”De som sår med tårar
skall skörda med jubel” (Ps 126:5). De som arbetar på Herrens åker
gläder sig över frukten. Även om den heliga tjänsten innebär hårt arbete
fylls de av glädje mitt i slitet, som aposteln säger: ”bedrövade men alltid
glada” (2 Kor 6:10).
På ytan kan vi verka bedrövade av allt arbete och lidande i tjänsten,
men inom oss är vi faktiskt glada. Så säger aposteln Paulus: ”Nu gläder jag
mig mitt under mina lidanden för er” (Kol 1:24).
11. Var och en får glädja sig över frukten av sitt verk och över
det verk som Herren gjort för honom.
Psaltaren säger: ”Herren har gjort stora ting med oss, och vi är
glada” (Ps 126:3). Dessa ord antyder också tacksamhet.
Psalm 103 är full av denna tacksamma glädje: ”Lova Herren, min själ,
och glöm inte alla hans välgärningar.” Den som arbetar med Herren finner
glädje i arbetet med honom, i att hans möda inte är förgäves. Och Herren
säger: ”den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans”
(Joh 4:36).
12. En andlig människa gläder sig över andras glädje.
Skriften befaller oss: ”Gläd er med dem som är glada” (Rom 12:15).
Vi är en kropp, och om en kroppsdel lider så lider alla de andra med
honom. Om en kroppsdel gläder sig, så gläds alla andra tillsammans med
honom. Att vara delaktig i andras glädje är en dygd. När den heliga Elisabet
som hade varit ofruktsam födde ett barn och hennes grannar och släktingar
fick höra hur god Herren hade varit mot henne, kom de och gladde de sig
med henne (Luk 1:58).
Det finns dock en fara med att bara glädja sig när man får ta emot
gåvor, för om Guds gåvor då uteblir eller kanske bara fördröjs kan hjärtat
vända eller bli bedrövat så att man klagar på Herren.
25
Andliga människor gläder sig alltså inte över själva gåvan utan
över Givaren, över Guds kärlek och godhet. På så sätt gläder de sig
alltid i Herren.
De gläder sig över honom som över en far som tar hand om dem och
ger dem allt de behöver. De gläder sig över hans kärlek som de är helt
övertygade om, även ifall han inte skulle ge – eller snarare ifall de inte ser
hans gåvor, för Gud ger alltid.
Här vill jag ställa en fråga:
Hur är det då med döden? Är döden en källa till glädje, eller till
sorg eller rädsla?
Döden är en källa till andlig glädje för dem som vet var de hamnar efter
döden, exempelvis aposteln Paulus som gärna ville dö: ”Jag skulle vilja
bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre” (Fil 1:23). Ett
annat exempel är den gamle Simeon som sade: ”Herre, nu låter du din
tjänare gå hem i frid, som du har lovat, ty mina ögon har sett din
frälsning” (Luk 2:29-30).
De som däremot inte är förberedda inför döden och mötet med Herren
är rädda för döden och det som väntar efter döden. Att de inte är beredda
hindrar dem från att glädjas över döden.
Synd är generellt sett ett hinder för andlig glädje.
26
ANDENS
FRUKTER
3
FRID
27
Andens frukter som aposteln Paulus talade om omfattar kärlek,
glädje, frid… (Gal 5:22). Vi har redan talat om kärleken och glädjen, nu
ska vi fortsätta med frid.
Vi ska börja med en inledning om hur viktigt det är med frid och vilken
roll den spelar i Skriften, i bönen och i livet.
Sedan tar vi oss an tre huvudtyper av frid, nämligen:
1. Frid med Gud och frid från Gud
2. Frid med människor.
3. Frid i hjärtat, inre frid med sig själv.
FRID ÄR VIKTIGT
Frid är mycket viktigt för människans liv. Utan frid kan inget samhälle
bestå och ingen leva i lugn och ro. Frid är alla regeringars och nationers
längtan och mål så att människor kan leva lugnt och stilla, och utan frid styrs
världen av djungelns lag.
Gud vill att vi ska ha frid, och han ger den till oss.
Han sade till sina heliga apostlar: ”Frid lämnar jag efter mig åt er.
Min frid ger jag er… Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa”
(Joh 14:27). Dessa ord ur evangeliet ber vi varje dag under den tredje timmens
bön. På så sätt påminner vi oss om denna frid så att våra hjärtan inte blir
oroliga eller rädda.
Frid är den sång som ängeln sjöng dagen då Herren föddes: ”Ära vare
Gud i höjden och frid på jorden” (Luk 2:14).
Orden ”Frid vare med er” upprepas många gånger av den
officierande prästen under den heliga liturgin.
28
Han uttalar dessa ord vid som inledning till varje liturgisk bön, strax före
litaniorna och många gånger under mässan. Prästen ber att friden ska råda i
allas hjärtan, eftersom människan utan frid förlorar en viktig byggsten i sitt liv
och i sina relationer till andra.
Frid är också den dagliga hälsningen människor emellan, som
har sitt ursprung hos Herren och hans änglar.
När Herren efter sin uppståndelse mötte de båda Mariorna gav han
dem frid (Matt 28:9, arameiska), och när han kom till den övre salen sade
han till lärjungarna: ”Frid vare med er” (Joh 20:19). Dessa ord upprepas
tre gånger i detta kapitel i Johannesevangeliet (se även Luk 24:36).
Och när Herren sände ut sina lärjungar sade han till dem: ”När ni kommer
in i ett hus, säg då först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens
man, ska den frid ni tillönskar vila över honom. Annars ska den vända
tillbaka till er” (Luk 10:5-6).
När den heliga jungfrun Maria besökte den heliga Elisabet började hon
med att hälsa frid. När Elisabet så hörde Marias hälsning spratt barnet till i
hennes liv, och hon fylldes av den helige Ande (Luk 1:41). Tänk hur mäktig
den fridshälsningen var!
Likaså hälsade ängeln Gabriel den heliga jungfrun med samma hälsning
när han kom till henne med budskapet om Herren Kristi födelse (Luk 1:28).
Även våra fäder apostlarna inledde vanligen sina brev med orden ”Nåd
och frid” (Rom 1:7, 1 Kor 1:3, Gal 1:3, Ef 1:2, Rom 16, 3 Joh 15). Eftersom
friden är så viktig nämns den bland de första av Andens frukter (Gal 5:22).
Dessutom är frid nödvändigt i relationer, som aposteln säger:
”Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid” (Jak
3:18).
Friden nämns ofta i början och även i slutet på ett samtal. Vi läser att
profeten Elisa avslutade sitt samtal med syriern Naaman med orden: ”Gå i
frid” (2 Kung 5:19). Även Herren Kristus avslutade sitt samtal med
synderskan med orden: ”Gå i frid” (Luk 7:50).
29
FRID MED GUD
När människan skapades hade hon frid med Gud. Men när hon
syndade förlorade hon sin frid med Gud.
Så blev det för Adam (1 Mos 3), för Kain (1 Mos 4) och för alla onda
människor i alla släktled. Synd innebär nämligen en brytning med Gud (Luk
15:13) och fiendskap mot Gud (Jak 4:4, 1 Joh 2:5). Det står skrivet: ”Det
finns ingen frid för de ogudaktiga, säger Herren” (Jes 48:22, 57:21).
De ogudaktiga förlorar sin frid med Gud, både här på jorden och vid
tidens slut när Herren kommer tillbaka. Därför säger aposteln Paulus: ”Det
är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Heb 10:31).
Hur kan man då vinna försoning med Gud? (2 Kor 5:20).
De otroende försonar sig med Gud genom att ta emot tron, och
syndarna genom att omvända sig.
När det gäller tron säger Skriften: ”Då vi alltså har förklarats
rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus”
(Rom 5:1). Denna frid är frukten av det heliga blod som vår korsfäste Herre
utgöt för vår skull. ”Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och
rev ner skiljemuren” (Ef 2:14). Han skapade frid mellan himmel och jord.
När det gäller omvändelsen säger Gud – lovat vare hans namn! – ”Vänd
om till mig så skall jag vända om till er” (Mal 3:7). Och den älskade
aposteln Johannes säger: ”Mina älskade, om hjärtat inte anklagar oss är
vi frimodiga inför Gud” (1 Joh 3:21). Även S:t Augustinus säger i sin bok
Bekännelser: ”Våra hjärtan är oroliga tills de finner sin vila i honom.”
FRID FRÅN GUD
Sann frid kommer från Gud, som Psaltaren säger: ”Herren välsignar
sitt folk med frid” (Ps 29:11). Om denna frid säger aposteln:
30
”Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan
och era tankar” (Fil 4:7).
Gud är fridens Källa, fridens Furste och fridens Konung. Vi sjunger
hymnen Eb Uro till honom: ”O fridens Konung, giv oss din frid, skänk oss
din frid…” Och den första litanian i den heliga liturgin är Fridens litania
där vi ber Gud om frid över Kyrkan och hela församlingen.
Guds frid skyddar oss från djävulen, rädsla och bekymmer.
Därför bör vi komma ihåg Guds löften till oss.
Du finner frid i ditt hjärta om du tänker på Herrens ord: ”Se, på mina
händer har jag upptecknat dig” (Jes 49:16). ”På er är till och med alla
hårstrån räknade” (Matt 10:30). ”Men inte ett hår på ert huvud skall gå
förlorat” (Luk 21:18), ”ingen av er skall förlora så mycket som ett
hårstrå på sitt huvud” (Apg 27:34).
Du kan också känna den friden när du minns psalmerna som talar om
Guds beskydd, som t ex:
”Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen
skall inte skada dig om dagen, och inte månen om natten. Herren skall
bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ. Herren skall bevara
din utgång och din ingång från nu och till evig tid.” (Ps 121)
”Vår själ kom undan som en fågel ur fågelfängarens snara, snaran
gick sönder och vi kom undan. Vår hjälp är i Herrens namn, hans som
har gjort himmel och jord.” (Ps 124)
”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den
Allsmäktiges skugga…Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som
flyger om dagen… Om än tusen faller vid din sida, ja, tio tusen vid din
högra sida, så skall det inte drabba dig.” (Ps 91)
Många är Guds löften om frid i Psaltaren, och därför råder vi dig: Lär
dig psalmerna utantill, så kommer psalmerna att skydda dig.
Vi har nu talat om frid från Gud, men det finns andra sorters frid som är
falsk och inte kommer från Gud.
31
FALSK FRID
Det var sådan frid som de falska profeterna lurade folket med innan
exilen, så att de inte omvände sig eller fruktade Guds kommande vrede.
Därför sade Herren Gud i profetens Hesekiels bok: ”de leder mitt folk
vilse när de säger: ’Allt står väl till’, trots att allt inte står väl till” (Hes
13:10). ”De tar det lätt med att hela mitt folks skada och säger: ’Allt
står väl till, allt står väl till’. Men allt står inte väl till” (Jer 6:14).
Det är ett slags bedrägeri som gör nerverna och samvetet
okänsliga.
Satan gjorde samma sak när han lurade vår fader och moder genom att
säga: ”Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den
skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och
ont” (1 Mos 3:4-5).
På samma sätt är det när någon vill begå en viss synd, kanske stöld,
mutbrott, otukt eller bedrägeri. Han intalar sig att inget ont ska hända och
att allt ska sluta i frid!
En sådan falsk frid kan ha sina rötter i övermod och inbilskhet. En
sådan människa tror att hon kan göra allt ont hon vill i frid! En mördare
tror till exempel att han ska kunna begå sitt brott ytterst försiktigt, utan att
lämna spår efter sig, och att allt ska sluta i frid.
Allt detta är en falsk frid som målas upp av människans egen
fantasi, av djävulen, eller av dåligt sällskap och frestare.
FRID MED MÄNNISKOR
Människor hälsar varandra inte enbart med handen, utan också med
hjärtat och viljan. De säger ”frid vare med dig” från djupet av sitt hjärta och
önskar verkligen att den andre ska få frid.
32
Om det finns en konflikt mellan två parter bör de försonas.
Därför sade Herren i sin Bergpredikan: ”Därför, om du bär fram din
gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot
dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig
med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva” (Matt 5:23-24).
Det är därför även Kyrkan begär att vi försonas med varandra innan
nattvarden. Och i den heliga mässan ber vi försoningsbönen före Helgonens
liturgi (Anafora) och före prästvigningen.
Men aposteln förstod att det kan vara svårt att försonas med många
av våra fiender och motståndare, och därför sade han:
”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror
på er” (Rom 12:18).
Med vissa människor kan man faktiskt inte alltid leva i frid, såvida
man inte tar del i deras synd. Det kan bero på att de är ondsinta till sin
natur, eller kanske avundsjuka eller har onda avsikter mot dig eller är rädda
att ditt goda uppförande ska avslöja deras felaktigheter … eller liknande
orsaker.
Men vad gör man om det blir omöjligt att leva i frid med alla?
•
Var inte orsaken till striden.
Var den korsfäste, inte korsfästaren. Du kan få möta problem från
andra, men var inte den som börjar bråket. Var inte heller överkänslig för
andras fel och brister.
•
Var tålmodig och ödmjuk.
Var som profeten Mose, som var mer ödmjuk än någon annan
människa på jorden (4 Mos 12:3).
•
Försök att alltid vara mild och förlåtande.
Aposteln säger: ”Mina kära, ta inte hämnden i egna händer… Löna
33
inte ont med ont” (Rom 12:19, 17). Han begär att vi undviker vrede, ilska
och raseri, och säger: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra
det onda med det goda” (Rom 12:21).
Faktiskt är den som behärskar sig den starkare, medan den som inte
klarar av det är den svagare. Därför säger aposteln: ”Vi som är starka är
skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på
oss själva” (Rom 15:1).
•
Kräv inte att andra ska vara perfekta, utan acceptera dem som
de är och inte som de borde vara.
Vi accepterar ju naturen som den är, vare sig årstiden är regnig, stormig
eller het, och vi ber inte naturen ändra på sig. Låt oss göra på samma sätt
med andra. Alla människor är inte rättfärdiga och goda. Det finns så många
som är svaga eller har en dominant läggning. Människor är av olika typer,
och vissa är besvärliga. Var därför som en åskådare och låt dig inte beröras
av deras beteende, utan behandla dem förståndigt efter deras karaktär.
•
Genom mildhet och ödmjukhet kan man stå på god fot med andra.
Om en modig ande kan vinna många och få frid med dem, hur mycket
mer kan inte mildhet och ödmjukhet det! Om du försvarar sanningen, gör
det då lugnt och ödmjukt. Du har rätt att älska sanningen och försvara den,
men du kan inte tvinga andra att följa den. Gud gav oss budorden men
tvingar oss inte att följa dem.
Enda undantaget är kontakter med kättare och frestare.
Vi kan inte vara artiga mot kättare på bekostnad av tron. Se vad den
älskade aposteln Johannes säger om detta: ”Om någon kommer till er
utan denna lära, ska ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa
honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans
medbrottsling” (2 Joh 10-11).
Var på din vakt mot alla som försöker villa bort dig från tron. Var inte
artig mot sådana människor och välkomna dem inte i ditt hus.
34
Samma sak gäller dem som försöker vilseleda dig till synd och
fördärv. Undvik sådana människor.
Kom ihåg Skriftens ord: ”Låt er inte luras. Av dåligt sällskap blir
den bäste snart förstörd” (1 Kor 15:33). ”Lycklig den som inte följer de
gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare” (Ps 1:1).
INRE FRID
TAR BORT RÄDSLA
RÄDSLA
Brist på inre frid ger upphov till rädsla, oro, upprördhet och
många andra psykiska problem.
Ta som exempel en människa som profeten David, som hade frid i sitt
hjärta. Vad säger han om detta? ”Om en här belägrar mig fruktar ej
mitt hjärta. Om krig bryter ut mot mig är jag ändå trygg” (Ps 27:3).
”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du
är med mig” (Ps 23:4). Hela armén var rädd för att möta Goliat, men
David var inte rädd. Trots att han var ung hade han ett lejons hjärta, medan
hans äldre bröder var rädda. Kung Saul sade till honom: ”Inte duger du
till att slåss mot filistén, du är ju bara en pojke, och han har varit
krigare i hela sitt liv” (1 Sam 17:33). Men David sade med fast hjärta till
kungen: ”Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare,
ska gå ut och strida mot den där filistén” (1 Sam 17:32). Och David
berättade för kungen att han brukat valla sin fars får, och när ett lejon och
en björn kom och tog ett lamm ur flocken blev han inte rädd för dem utan
räddade lammet och dödade både lejonet och björnen (1 Sam 17: 32-36).
David var inte rädd för den djärve Goliat, för han litade på Guds
ingripande.
35
David sade ”striden är Herrens”. Det handlade alltså inte om svärd
och spjut! David sade till Goliat: ”Du kommer emot mig med svärd och
spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn… I dag skall
Herren utlämna dig åt mig” (1 Sam 17:45). Vilken stark tro på Gud, på
att han ska gripa in och visa omsorg. David var överhuvudtaget inte rädd,
och med sin tro förde han ut Guds namn på slagfältet. Han var övertygad
om att Gud var mycket starkare än Goliat och alla andra tappra krigare på
jorden. Därför uppmuntrande han dem och sade: ”Ingen bör tappa
modet” (1 Sam 17:32).
När frid råder i en människas hjärta blir hon inte bara trygg
och fridfull, hon förmedlar också frid till andras hjärtan.
Liknande exempel har vi hos Mose och Elisa. Båda var trygga och
kunde skapa frid i andra människors hjärtan.
När staden Samaria omringades av en armé var Elisa lugn, men hans
tjänare Gehasi var rädd. Gehasi kunde inte se hur Guds hjälp omgav staden,
så Elisa sade till honom: ”Frukta inte! De som är med oss är fler än de
som är med dem” (2 Kung 6:16). Sedan bad Elisa att Herren skulle öppna
tjänarens ögon så att han fick se.
Mose blev inte heller rädd när Faraos armé hann upp folket vid
havsstranden, men folket blev helt förskräckt när de såg hur döden hotade
dem. De hade inte den tro som behövdes för att se Herrens frälsning. Så
Mose sade till dem: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den
frälsning som Herren i dag skall ge er… Herren skall strida för er, och
ni skall hålla er stilla” (2 Mos 14:13-14).
Genom tron kan vi se Guds hjälp och frälsning så att vi inte
behöver bli rädda.
Petrus gick ut på vattnet mot Herren, men när han såg hur kraftigt det
blåste blev han rädd och började sjunka. Detta hände när han riktade blicken
mot vågorna istället för mot Herren Kristus. Så Herren tillrättavisade honom:
”Du trossvage, varför tvivlade du?” (Matt 14:30-31)
Gud begär att vi aldrig ska tappa modet.
36
Han säger: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er…
Känn ingen oro och tappa inte modet” (Joh 14:27). Gud har alltid
uppmuntrat sina barn och uppmanat dem att göra sig fria från rädslan. När
Josua kände sig svag efter Moses död sade Herren: ” Ingen skall kunna
stå dig emot i alla dina livsdagar. Så som jag har varit med Mose, så
skall jag också vara med dig. Jag skall inte lämna dig eller överge
dig. Var stark och frimodig… Var då inte förskräckt eller förfärad, ty
Herren, din Gud, är med dig vart än du går” (Josua 1:5-9). Han lovade
till och med: ”Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar”
(Jos 1:5).
Och se vilka vackra och trösterika ord Herren gav aposteln Paulus:
”Var inte rädd utan fortsätt att predika och låt dig inte tystas, ty jag
är med dig. Ingen ska angripa dig och göra dig något ont” (Apg 18:910). Och när patriarken Jakob var rädd för sin bror Esau, uppenbarade
sig Herren i en syn och tröstade honom med orden: ”Och jag ska vara
med dig och skydda dig vart du än går; jag ska föra dig tillbaka till
detta land” (1 Mos 28:15).
Rädsla är något främmande för den mänskliga naturen. Det är
något som trängt in i människans själ först efter syndafallet.
Adam levde med vilddjuren, med lejon, tigrar och leoparder, med
ormar och kräldjur, och han var aldrig rädd. Även vår fader Noa bodde i
arken med alla dessa vilddjur, han gav dem mat och skötte om dem utan
att bli rädd. Men när Adam föll i synd blev han rädd och gömde sig bakom
ett träd och sade till Herren: ”Jag hörde dig komma i trädgården och
blev rädd eftersom jag är naken, så jag gömde mig” (1 Mos 3:10).
Även Kain blev rädd liksom Adam. Han sade till Herren: ”Mitt straff
är för tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn.
Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som
möter mig kan döda mig” (1 Mos 4:13-14). Och så kom Kain att tillbringa
resten av sitt liv i skräck och utan frid i sinnet.
Synden gör att människan känner sig skild från Gud som är
källan till makt och beskydd, och därför blir hon rädd.
37
Synden gör människan rädd för att bli avslöjad och få sin synd
uppdagad inför andra. Hon blir rädd för syndens konsekvenser, det straff
som utdöms av samhället eller lagen, och för Gud och hans straffdom. Hon
är också rädd för sin egen svaghet inför synden, och för djävulen som har
fått makt över henne.
Rädslan försvinner när man får del av Guds förlåtelse och beskydd
och litar till Guds hjälp i stunder av svaghet. Man är inte rädd när man
känner att Gud är med, detta är något som garanterat driver ut rädslan
ur hjärtat.
Den som är rädd har blicken fäst på rädslans upphov och inte på
Gud som kan befria honom från den.
ORSAKER TILL RÄDSLA
Det finns många olika orsaker till rädsla, men alla kommer de
från människans eget hjärta.
Vissa är rädda för andras förtal, för deras påhopp och intriger, och
andra för deras avundsjuka. Den som tror på det onda ögat och dess
makt att skada kommer att leva i fruktan. Orsaken till hans rädsla är inte
det onda ögats makt, utan svagheten i hjärtat hos den som tror på sådant.
Vissa kanske är rädda för elaka människor och har inte Guds
hjälp för ögonen.
Därför sade Gud till Jeremia, som var rädd för folket: ”Låt dem inte
skrämma dig, ty jag är med dig och jag ska rädda dig… Se jag gör dig
idag till en befäst stad, en pelare av järn, en mur av koppar, som håller
stånd mot hela landet… De ska angripa dig, men de ska inte besegra
dig, ty jag är med dig… och jag ska rädda dig” (Jeremia 1:8, 18-19)
Vissa människor kan man känna rädsla inför trots att de alls inte
tänkt skada en.
38
Kung Saul, till exempel, var rädd för David och jagade honom överallt
för att ta livet av honom, trots att David aldrig ens tänkt tanken att skada
honom. Till och med när han hade Saul i sitt våld och David hade chansen
att döda honom, vilket hans följeslagare också rådde honom att göra,
sade David ändå: ”Herren förbjude att jag skulle handla så mot min
härskare, Herrens smorde, att jag bär hand på honom: han är dock
Herrens smorde” (1 Sam 24:7). David tillrättavisade sina underordnade
och lät dem inte resa sig mot Saul. Och se vad David sade till kungen:
”Mot vem har Israels konung dragit ut, vem är det du jagar? En död
hund! En ynka loppa!” Dessa ord fick Saul att brista ut i gråt och ropa till
David: ”Det är du som har rätt, inte jag” (1 Sam. 24:15-16).
Likt ett barn var Saul rädd för ett fantasifoster, för något som
inte fanns i verkligheten.
Barn kan skapa skrämmande vanföreställningar i sin tankevärld och
börja känna rädsla för mörkret där de inbillar sig att något döljer sig. De
kan också vara rädda för tjuvar som egentligen inte existerar, eller för
demoner där det i själva verket inte finns några. Dessa är fantasifoster som
skapats av rädslan i deras hjärtan. Barn är ibland rädda för att vara
ensamma, utan någon som skyddar dem från okända faror, och de kan
börja skrika och gråta av ingen annan anledning än rädsla.
Sådana rädslor kan följa vissa ända upp i vuxen ålder.
Det är därför vi finner studenter som är rädda för tentor och inbillar
sig att tentorna är svåra eller åtminstone rättningen sträng. Andra går och
är rädda för en anställningsintervju och tror att de ska misslyckas.
På samma sätt kan en flicka känna sig rädd när någon friar till
henne.
Hon är rädd för att han inte ska tycka om henne utan dra tillbaka sitt
frieri, och då skulle hon inte klara av att se folk i ögonen eller möta en
annan giftaskandidat, eftersom hon inbillar sig att även denne skulle dra
tillbaka sitt frieri. På så sätt växer sig rädslan allt starkare inom henne.
Andra är rädda för att misslyckas.
39
När en sådan människa tänker göra affärer blir han rädd att möta
misslyckanden eller motgångar genom konkurrenters intriger eller
medarbetares oärlighet. Är han fattig blir han rädd för att lida nöd, och är
han rik blir han rädd för att bli rånad. I alla situationer går han jämt och
ständigt omkring rädd.
Vissa människor är rädda för olyckor.
Om en sådan människa reser med flyg blir han rädd att planet ska
krascha, och han drar sig till minnes sådant han läst i tidningarna. Vilket
fordon han än reser med är han rädd för olyckor. Alla möjliga mörka
minnesbilder om sådana händelser gör sig ständigt påminda och fyller honom
med rädsla.
Det finns en sorts människor som är rädda för sin egen svaghet.
En sådan människa är rädd för sin oförmåga, sin tankspriddhet, sin
svaghet inför konkurrenter och motståndare och sin oförmåga att stå emot.
Det gör att hon tappar självförtroendet, modet och initiativkraften. Bilder av
maktlöshet och misslyckande dansar ständigt för hennes inre syn. Hon är till
och med rädd för synden och känner sig oförmögen att stå emot den.
Sådan rädsla ger upphov till förvirring, oro och bekymmer hos
människan och kan förlama hennes arbetsförmåga.
Det kan ha skadligt inflytande på själen och nerverna. Rädslan börjar
visa sig i anletsdragen, i utseendet, i rösten och rörelserna. Hon börjar
darra, blir blek, och hjärtat slår fortare. Alla kan se hennes rädsla som
visar sig i hennes beteende med tveksamhet, beslutsångest och sökande
efter beskydd.
Rädsla kan driva vissa till förtvivlan. De matar sig med orden: ”Vem
som helst som möter mig kan döda mig” (1 Mos 4:14). En andlig
människa är däremot inte rädd. Frid råder i hennes hjärta och ger henne
trygghet.
Vissa kan gå och vara rädda för döden eller för dödliga
sjukdomar.
40
När en sådan människa blir sjuk, blir hon modfälld och börja inbilla sig
det värsta om sjukdomen. Även vissa läkare kan gripas av denna rädsla!
Andra är rädda för infektion och kan ta till ovanliga åtgärder för att skydda
sig.
DE SOM INTE ÄR RÄDDA
En andlig människa som har frid i hjärtat är aldrig rädd för döden.
Lever man i rättfärdighet försvinner rädslan för döden ur hjärtat. Står
man förberedd med en sådan rättfärdighet ser man snarare fram emot döden,
eftersom den leder till gemenskap med Kristus, änglarna och helgonen.
Martyrernas och de heliga ökenfädernas berättelser är goda
vittnesbörd om detta.
Martyrerna fruktade varken död eller pina eller hot, de fruktade varken
tyranner, domstolar eller fängelser utan sjöng i fängelset och gladde sig över
att få möta Herren. Deras livsberättelser ger oss kraft så att vi slutar vara
rädda och istället har frid i våra hjärtan.
På samma sätt läser vi om ökenfäderna som inte var rädda för öknen
utan fann sin andliga glädje i ensamheten. Vi hämtar kraft ur deras
livsberättelser när vi ser hur de inte fruktade kampen mot djävulen eller öknen
och dess vilddjur, utan hur några av dem kunde bo i gravkammare utan att
vara rädda! Vi läser hur S:t Abba Makarios brukade sova om natten i en
gravkammare med huvudet vilande på en dödskalle! En gång talade
demonerna till honom ur dödskallen och hånade honom för att han skulle
förlora sin frid, men han blev aldrig rädd.
Var alltså stark och oförfärad. Låt friden råda i era hjärtan.
För att få frid och tillförsikt kan man påminna sig om Guds
beskyddande kraft.
41
Var viss om att Gud existerar och att han är verksam för ditt bästa. Var
viss om att varje problem har en lösning. Gud har många lösningar, och det
som är omöjligt för människor är möjligt för Gud. Än mer, allt är möjligt för
den som tror (Mark 9:23).
För att få inre frid kan vi tänka på att Guds ängel omger dem som
fruktar honom och räddar dem, och att vi har många änglar omkring oss
till vårt beskydd, vilket Skrifterna vittnar om med många exempel.
Låt oss också tänka på helgonens gärningar och deras förböner för oss,
så att vi vet att vi inte är ensamma. Låt oss tänka på hur Guds nåd och hans
helige Ande verkar i oss.
Vi bör emellertid vara på vår vakt mot ogrundad tillit.
Ett exempel på detta kan vara om någon fått cancer och hans vänner
försöker trösta honom med att det säkert bara är en godartad tumör. Ett
annat exempel kan vara om en ledare förlitar sig helt på vad hans
underordnade berättar för honom, att allt är ok, utan att själv inspektera
arbetet för att försäkra sig om det.
42
ANDENS
FRUKTER
4
TÅLAMOD
43
Andens frukter är, som aposteln Paulus säger: ”kärlek, glädje, frid,
tålamod…” (Gal 5:22-23). Dessa dygder hör ihop med varandra, så att
den som har kärlek också har glädje och frid och likaså tålamod, för
”kärleken är tålmodig” (1 Kor 13:4).
Tålamod kännetecknar en människa som är fördragsam,
vidsynt, ödmjuk och mild.
Den vise Salomo är ett exempel på detta, för ”Gud skänkte Salomo
vishet och stort förstånd och [vidsynthet] riklig som sanden på havets
strand” (2 Kung 4:29). Profeten Mose var också en mycket ödmjuk
människa, mer än någon annan på jorden (4 Mos 12:3).
A. GUDS TÅLAMOD
Gud är tålmodig och mild.
Om det inte hade varit för Guds tålamod, skulle vi alla ha gått under.
Guds tålamod kommer ur hans djupa barmhärtighet och mildhet. Profeten
David beskriver honom med orden: ”Barmhärtig och nådig är Herren,
sen till vrede och rik på kärlek” (Ps 103:8). Och aposteln Petrus säger så
här: ”Att vår Herre dröjer ska ni betrakta som en räddning” (2 Petr
3:15).
Gud har stort tålamod med syndare.
Han hade länge tålamod med hedningarna och deras avgudadyrkan tills
de omvände sig och kom tillbaka för att tillbe honom. Han fick ha stort
tålamod med folket i Nineve tills de ödmjukade sig inför honom med fasta.
Då godtog han deras omvändelse, men Jona blev missnöjd när Gud inte
straffade dem (Jona 3-4).
Gud hade länge tålamod med Farao, fastän han många gånger
svek sina löften.
44
Trots att Gud såg Faraos grymhet var han ytterst tålmodig och gjorde
inte slut på honom, utan gav honom tio plågor för att han skulle omvända
sig! Varje gång ropade Farao ”Jag har syndat” (2 Mos 9:27, 10:16)
och lovade omvända sig, men han syndade igen. Och Gud väntade tålmodigt.
Guds tålamod leder syndaren till omvändelse, men om han inte
omvänder sig blir han föremål för Guds straff.
Därför varnar aposteln Paulus syndaren så här: ”Bryr du dig inte om
Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att
hans godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och obotfärdiga
hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag…” (Rom 2:4-5).
Om du har syndat många gånger utan att bli bestraffad, tro då
inte att Gud aldrig kommer att agera.
Ditt mått kanske inte är fyllt än, för Herren sade en gång: ”Ty ännu
har inte amoreerna fyllt sina synders mått” (1 Mos 15:16). Men när
Sodoms mått var fullt, brände Gud upp staden i eld (1 Mos 19).
Tålamod hör till Guds natur, och det leder antingen till
omvändelse eller till straffdom.
Ett bra exempel på Guds tålamod är liknelsen om fikonträdet som
under tre år inte bar någon frukt. Ägaren tänkte hugga ner det så att det
inte skulle ta upp mark. Men trädgårdsmästaren kom med ett förslag:
”Låt det stå kvar ett år till, så ska jag gräva runt det och gödsla.
Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det”
(Luk 13:6-9).
Tålamod ger alltså möjlighet till omvändelse.
Herren visade stort tålamod gentemot folket i öknen, trots att
de var hårdnackade och ständigt klagade och ändrade sig.
Han sade: ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt
och motspänstigt folk” (Rom 10:21). Han hade emellertid tålamod med
dem och skonade en spillra av dem, som profeten Jesaja sade: ”Om inte
45
Herren Sebaot lämnat en spillra av oss, då vore vi som Sodom, Gomorra
skulle vi likna” (Jesaja 1:9).
Ett annat exempel på Guds tålamod är hur han behandlade folket
i Samarien.
En gång vägrade en by i Samarien att ta emot Herren eftersom han
var på väg till Jerusalem, så när hans lärjungar Jakob och Johannes såg
detta sade de: ”Herre, ska vi kalla ner eld från himlen som förgör
dem?” Men i sitt stora tålamod lät han dem inte att göra detta, utan
tillrättavisade dem istället med orden: ”Förstår ni inte vilken Ande ni
har i er? Människosonen har ju inte kommit för att förgöra människors
liv utan för att rädda dem” (Luk 9:52-56, fotnot). Och när tiden var
inne tog Samarien emot tron så att människorna lät döpa sig och fick ta
emot den helige Ande och bli frälsta (Apg 8:14-17).
Hur häpnadsväckande är inte Guds tålamod gentemot dem som
förföljer Kyrkan!
Den främsta av dessa är Saul av Tarsus, som sade så här om sig själv:
”fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han
förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag
gjorde” (1 Tim 1:13). Saul andades hotelser och mordlust mot Herrens
lärjungar, och när han fann dem som tillhörde Vägen förde han dem bundna
till Jerusalem (Apg 9:1-2). Men Herren hade tålamod med honom tills han
inte kunde spjärna emot udden längre – då uppenbarade sig Herren för
honom på vägen till Damaskus och kallade honom till sin tjänst. Så blev
Saul ett utvalt redskap åt Herren och en hedningarnas apostel, och han
arbetade hårdare än alla de andra apostlarna (Apg 9:3-16, 1 Kor 15:10).
Om inte Gud hade varit tålmodig med Saul, skulle Kyrkan ha gått miste
om en så stor tjänare som aposteln Paulus!
Gud var länge tålmodig med ståthållaren i Ensena, Erianus, som var
mycket grym i sin våldsamma förföljelse av helgonen under kejsar
Diocletianus tid. Många helgon blev martyrer för hans hand. Men Guds
tålamod förde Erianus till tro, och han blev till och med själv en martyr vars
åminnelse Kyrkan firar.
46
Många är de människor mot vilka Gud har visat stort tålamod.
Bland dessa finns Augustinus, Maria koptiskan, Pelagia, Moses den
svarte och många fler. De omvände sig och blev Kyrkans stjärnor som
tänder hopp i alla botgörares hjärtan. Augustinus blev biskop och en av
Kyrkans stora lärare, Moses den svarte blev en av de stora munkarna,
och Maria koptiskan blev eremit. Jag undrar: om inte Gud har varit tålmodig
med dem, skulle de då ha gått under allesammans? Skulle Kyrkan då ha
gått miste om sina välsignelser?
Gud har varit mycket tålmodig med många ateister och hedningar.
Han hade tålamod med bolsjevismen tills mer än hundra miljoner ryssar
återvände till tron. Även i Rumänien och gamla Sovjetunionen har många
kommit tillbaka till kristendomen och gläder sig i Herren. Och i
kristendomens begynnelse omvände Guds tålamod hedniska filosofer till
kristna filosofer.
Många magiker blev också omvända, t ex magikern Athanasius som
tillredde det dödliga giftet för S:t Georg, fast inte det skadade honom. En
annan är magikern Sidrachus som tillredde gift för Abba Kastour, men det
gjorde heller ingen skada. Dessa två tog emot tron och vann martyrernas
krona. Guds tålamod förde dem till tro när de lärde känna en kraft som var
större än deras magi.
Guds tålamod varar inte bara till dess att syndaren omvänder
sig, utan Gud väntar ända till den stund då tiden är kommen för hans
ingripande.
Gud väljer den tidpunkt när han anser att tiden är inne för hans verk och
hans gudomliga plan. Ett exempel på det är frälsningen.
Gud lovade våra första föräldrar att kvinnans avkomma skulle trampa
sönder ormens huvud (1 Mos 3:15). Men tusentals år gick och ormen
fortsatte hugga människor i hälen – tusentals, till och med miljontals av
kvinnans avkomma! I sitt häpnadsväckande tålamod väntade Gud på den
rätta tiden för inkarnationen (Gal 4:4).
47
Han väntade tills den heliga jungfrun föddes, för endast hon kunde bära
denna härlighet. Han väntade på Johannes Döparen som skulle få uppgiften
att bereda vägen för honom, och på de tolv som skulle föra uppdraget vidare
efter honom. Han valde den rätt tidpunkten för att uppfylla alla profetior och
andra ting, och detta var verklig vishet.
Alltså bör ingen fråga sig varför frälsningen dröjde så länge.
I själva verket har den inte alls blivit fördröjd. Den kom vid den tidpunkt
som Gud i begynnelsen hade bestämde för den. Men Guds tålamod skulle
förbereda allt inför frälsningen, och dessutom förbereda människorna till att
förstå och ta emot den. Om frälsningen hade kommit på Adams tid skulle
ingen ha förstått den, tagit emot den eller trott på den. Vårt problem är att vi
försöker förstå tidsåldrarna utifrån våra begränsade perspektiv, men Herren
säger:
”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin
makt har fastställt” (Apg 1:7).
Vi bör inte be Gud skynda sig, så som David i sin nöd gjorde när han
bad: ”Herre, skynda till min hjälp” (Ps 70:1). Nej, David, du borde ha
litat på att Gud var på väg till dig redan innan du bad honom om hjälp. Hans
hjälp nådde dig vid den bästa tänkbara tidpunkten.
Tänk till exempel på berättelsen om Josef den rättfärdige:
Hans bröder kastade ner honom i gropen, och Gud gjorde ingenting för
att rädda honom! De sålde honom som slav, och Gud verkade inte röra ett
finger! Josef blev orättvist anklagad och kastad i fängelse där han fick sitta
flera år, men hade Gud verkligen nonchalerat eller övergett honom? Inte alls,
Gud hade i sitt tålamod arrangerat och förberett den tid och stund då Josef
skulle göras till ledare och furste!
Om Gud hade löst Josefs problem direkt när han blev kastad i gropen,
så skulle Josef fått fortsätta leva som en enkel fåraherde!
Eftersom Gud är tålmodig, undervisar han också sina barn och
lär dem att vara tålmodiga.
48
Gud gick med på Elias begäran om regn efter tre och ett halvt år av
hungersnöd. Men Elia fick be om detta en, två, tre och upp till sex gånger,
och inget regn föll! Elia tappade inte modet utan fortsatte tålmodigt att be.
Och den sjunde gången hände det: ett moln, litet som en människohand,
steg upp ur havet (1 Kung 18:44). Då visste Elia att Gud hade besvarat
hans bön.
B. MÄNNISKANS TÅLAMOD
I det förra kapitlet talade vi om Guds tålamod, och i detta kapitel
kommer vi att tala om människans tålamod. Eftersom vi är skapta till Guds
avbild, till att vara honom lika (1 Mos 1:26-27), bör vi vara lika honom
även i tålamod.
Vem av oss människor har inte upplevt Guds tålamod när vi hamnat i
syndens grepp? Låt oss då behandla andra på samma sätt, med tålamod, för
så säger Skriften: ”med den dom ni dömer, ska ni dömas, och med det
mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er” (Matt 7:2).
I VÅRA RELATIONER
Vissa människor blir irriterade över det sätt som andra behandlar dem
på, och de står inte ut med det. Någon kanske säger: ”Jag har sagt till den
och den att han måste ändra på sitt uppträdande, men det händer ingenting!”
En fru kan säga så till sin man.
Detta ligger i vissa människors natur, och om de ska förändra
den behöver de tålamod från andra.
49
Det är inte lätt att förändra sin natur snabbt. Man kanske har viljan
men saknar förmågan. Sådana människor kan vara styrda av sitt humör, så
att de med eller utan avsikt gör samma misstag om och om igen. De kanske
inte ens inser att det de gör är fel.
Lärjungarna levde mer än tre år nära Jesus Kristus och lärde av honom,
liksom han vid ett tillfälle sade till dem: ”Lär av mig som har ett milt och
ödmjukt hjärta” (Matt 11:29). Men när de kom för att gripa honom slog
Petrus med ett svärd mot översteprästens tjänare och högg av honom örat
(Joh 18:10)! Herren tillrättavisade Petrus med orden: ”Alla som griper till
svärd ska dödas med svärd” (Matt 26:52).
Petrus kunde inte komma tillrätta med sitt häftiga temperament som
blossade upp vid ett flertal tillfällen. Herren fick tålmodigt ha fördrag med
honom fram till fottvagningen (Joh 13:6-10). Han gav uttryck för samma
obehärskade temperament när han felaktigt protesterade då Herren
berättade att han skulle lida under de äldste och översteprästerna och de
skriftlärda och bli dödad och på tredje dagen uppväckt (Matt 16:21).
Lärjungarna var alla tysta utom Petrus, som tog Herren åt sidan och började
förebrå honom: ”Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant ska aldrig
hända dig.” Men Herren tillrättavisade honom.
S:t Mose den svarte behövde på samma sätt stort tålamod från sin
läromästare S:t Esizuros tills hans natur förändrades och han blev botfärdig
och ödmjuk. Då blev han ett stort helgon och en lärare för många människor.
Genom tålamod kommer vreden mot syndare inte att få makt
över oss.
Därför säger Skriften: ”Varje människa ska vara snar att höra,
sen att tala, sen till vrede” (Jak 1:19). Att vara sen innebär att tålmodigt
och fördragsamt lyssna på andra. Därigenom får förståndet möjlighet att
resonera klokt om saken, och människan blir lugn så att hon undviker fel.
En tålmodig människa brukar vara sen till vrede.
Guds tålamod är stort eftersom han känner vår svaga natur.
Om detta säger profeten David: ”Han går inte ständigt till rätta med
50
oss, hans vrede varar inte för evigt… Ty han vet hur vi är skapade, han
minns att vi är mull” (Ps 103:9-14). Låt oss därför behandla varandra på
samma sätt, med tålamod, och medvetenhet om den mänskliga naturens
svaghet och dess tendens att falla.
Bibeln berättar om synden att ”många har fallit för hennes hand,
otaliga är hennes offer” (Ord 7:26).
FÖRKUNNELSE OCH KRISTEN TJÄNST
Vissa kan bli trötta eller tappa modet när deras tjänst inte bär frukt
direkt. De kanske till och med ser det som ett misslyckande. Men kristen
tjänst kräver faktiskt tålamod för att frukten ska mogna i frid. Tänk på hur
många år Herren höll ut i sin tjänst och förberedde lärjungarna. Trots att
tre år hade gått befallde han dem att stanna kvar i Jerusalem tills de blivit
utrustade med kraften från ovan (Luk 24:49)!
Tänk på trädet, som inte bär frukt förrän efter flera år.
Den som planterar får vänta länge på att trädet ska bära frukt, kanske
tre, fem eller sju år, beroende på trädets art. Den som planterar väntar
tålmodigt och får lära sig tålamod i praktiken.
Tålamod behövs också för att föda och uppfostra barn.
Efter befruktningen får kvinnan vänta nio månader på att få se sitt barn
födas. Barnet växer långsamt inom henne tills det har mognat och kommer
fram. S:t Johannes Chrysostomos förundrades över denna process och
sade: Om embryot behöver så lång tid för att växa, hur mycket tid och
tålamod behöver då inte en människa för att växa andligt!
Sedan behöver barnet tid för att börja tala, gå och lära sig. Vi kräver
inte att barnet ska lära sig saker som är över dess förmåga, utan vi väntar
tålmodigt och gläds när vi ser det växa i ålder och vishet.
51
Tålamod krävs också vid förkunnelse, kristen tjänst och
undervisning.
Ibland klarar människor inte en andlighet på hög nivå. Det var därför
aposteln Paulus sade till sin lärjunge Timotheos: ”mana tålmodigt och med
ständig undervisning” (2 Tim 4:2). Och till korintierna sade han: ”Jag gav
er mjölk, inte fast föda; den tålde ni ännu inte. Och ni tål den inte heller
nu eftersom ni fortfarande har kvar er gamla natur” (1 Kor 3:2-3). På
samma sätt drog apostlarna slutsatsen att de ”inte ska göra det svårt för
de hedningar som omvänder sig till Gud” utan bara skriva till dem ”att
de ska avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan
och från otukt, köttet av kvävda djur och blod” (Apg 15:19-20).
På samma sätt tillrättavisade Herren Kristus – ärad vare han! – de
skriftlärda och fariseerna: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem
på människornas axlar” (Matt 23:4).
En undervisning på hög nivå är därför något man inte bör ge alla.
En undervisning som går tålmodigt fram steg för steg frambringar goda
frukter. Om några inte kan utföra en viss andlig övning bör du inte förebrå
dem eller vara sträng mot dem. Var istället tålmodig med dem och uppmuntra
dem, som aposteln säger: ”uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha
tålamod med alla” (1 Thess 5:14).
Om en förkunnare som undervisar en grupp inte ser några framsteg, bör
han inte tappa modet eller anklaga sig själv för att vara olämplig för tjänsten
eller anklaga gruppen för att vara ofruktsam! Nej, problemet ligger varken
hos dig eller hos dem. Men det ligger i den kristna tjänstens natur att den
kräver tid och tålamod. Var alltså tålmodig och tro inte att människors natur
kan förändras på nolltid eller genom ett enda ord! Hönan ruvar på sina ägg
tills de kläcks och frambringar kycklingar, och fröna i jorden tar tid på sig att
gro och växa upp till träd som ger frukt. Innebär inte allt detta en väntan och
tålamod?
Vi bör alltså vänta tålmodigt, som Skriften säger:
”den som håller ut till slutet ska bli räddad” (Matt 10:22).
52
”Genom att hålla ut ska ni vinna ert liv” (Luk. 21:19).
Och profeten David sade: ”Jag längtar efter Herren, mer än
väktarna efter morgonen” (Ps 130:6). Det innebär att vänta tålmodigt
från början till slut.
I BÖNEN
Den som är tålmodig och uthållig ber utan att oroa sig över hur Gud
ska besvara hans bön. Han är övertygad om att Gud har hört hans bön
och att hela ärendet är överlämnat åt Gud, som kärleksfullt kommer att
svara vid rätt tid och på rätt sätt, efter sin vishet och sitt omdöme.
Vissa människor har inte denna sorts tålamod. De kan inte vänta
utan kanske till och med anklagar Gud och kritiserar honom!
De anklagar honom, men han har stort tålamod med dem och tar deras
anklagelser med jämnmod. De måste lugna sig och lita på att Gud är
verksam för dem. Han kanske fördröjer saker och ting, det kan i alla fall
verka så för oss, men han gör det för att öva oss i tålamod och tro. Han
kan komma under den sista nattväkten och besöka arbetarna så sent som
i elfte timmen (Matt 20:6-7)! Men detta gör han endast för att öva oss och
lära oss tålamod, som är en av Guds egenskaper.
Det kan verka som att Gud dröjer med att lösa problem!
Det bara verkar så, eftersom människan som står inför problemet är
oroad och upprörd. Hon vill att det ska bli löst genast och direkt. Hon har
inget tålamod med situationen. Gud har vid det laget tagit över problemet
och börjat lösa det, men han gör det på det sätt som han i sin vishet bedömer
är lämpligast.
Guds tålamod bör alltså inte göra dig orolig, utan snarare uthållig
i bönen.
53
FARAN MED BRIST PÅ TÅLAMOD
En människa som saknar tålamod drabbas av ångest, irritation
och störningar. Hon blir orolig och förlorar sin inre frid.
En sådan människa är ständigt orolig och sneglar ideligen på klockan.
Hon kan också vara obetänksam och orsaka sig själv stora problem. En
sådan människa kan i sin obetänksamhet fatta helt oöverlagda beslut, likt
någon som tror att Gud inte har besvarat hans böner och därför i protest
mot Gud svär att aldrig sätta sin fot i en kyrka igen!
Oro och brist på tålamod kan leda till att man förlitar sig på
mänsklig kraft och bristfällig mänsklig vishet.
När till exempel vår fader Abraham trodde att Gud inte uppfyllde sitt
löfte att ge honom en avkomling, sökte han sig till mänsklig vishet genom
att ta till sig Hagar för att få en avkomling (1 Mos 16:1-4)! När han sedan
inte såg att hans avkomma blev talrika som himlens stjärnor tog han Ketura
till hustru, och hon födde honom många söner (1 Mos 25:1-4).
Mänskliga vägar kan ge snabba resultat, men de verkar inte
enligt Guds vilja, som kan dröja men gör det för ett bestämt syfte,
för att ge välsignelse och välgång.
Guds vägar är lugna, successiva och leder fridfullt steg för steg till målet.
Vissa människor har så lite tålamod att de inte ens kan lyssna färdigt
på andra utan att avbryta den som talar.
Andra har inget tålamod när de ska lösa sina problem utan söker
sig till magiker och trollkarlar och väntar sig finna hjälp och lösningar
hos dessa!
Felen blir sannerligen många hos dem som inte har tålamod eller
uthållighet.
54
ANDENS
FRUKTER
5
VÄNLIGHET
55
Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet … som
Skriften lär oss (Gal 5:22). Vi har redan i de tidigare kapitlen talat om
kärlek, glädje, frid och tålamod, och vi kommer nu till vänlighet eller godhet.
När aposteln berättar om Herren säger han: ”Bryr du dig inte om
Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte
att hans godhet vill föra dig till omvändelse”? (Rom 2:4) Det är alltså
Guds godhet eller vänlighet som gör att han har tålamod med oss, och
hans godhet som för oss till omvändelse. Aposteln säger ju också: ”Men
när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna
uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi
hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny
födelse och förnyelse i den helige Ande” (Tit 3:4-5). Den förlåtelse som
Gud ger oss vid frälsningen och dopet är alltså ett uttryck för hans
barmhärtiga vänlighet och välvilja.
Vänlig godhet är en av Guds egenskaper som kännetecknar
hans möten med människor. Vänlighet är också något som
kännetecknar hans apostlar.
Därför sade aposteln Paulus om sin och sina medarbetares tjänst:
”under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor
uthållighet… under arbete, nattvak och svält, i renhet och insikt, i
tålamod och godhet…” (2 Kor 6: 4-6).
Våra fäder apostlarna kallade oss till att visa vänlighet.
Aposteln Paulus säger: ”Var goda mot varandra. Som Guds utvalda,
heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet,
ödmjukhet, mildhet och tålamod” (Ef 4:32, Kol 3:12). Vi lägger också
märke till att dygderna hänger ihop med varandra, så att vänligheten hör
ihop med mildhet, ödmjukhet, medkänsla och tålamod.
På samma sätt säger aposteln Petrus: ”ni ska alla leva i endräkt och
inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet.
Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna”
(1 Pet 3:8-9).
56
Men vi bör nog fråga oss: Vad är vänlighet? Vad kännetecknar
vänligheten? Och hur beter sig vänliga människor?
Vänlighet är en kombination av alla de dygder som nämns i Skriften.
Den är en naturlig frukt av ett liv i mildhet, ömsinthet, tacksamhet och
ödmjukhet, utan något av hårdhet, häftighet, grymhet eller dryghet. Det är
den milda och stilla anden som beskrivs av aposteln Petrus och som
kännetecknar en vänlig människa. Tyvärr tror vissa att det andliga livet
bara handlar om bön och fasta och ägnar inte en tanke åt hur bryskt de
beter sig mot andra! Till dessa vill vi säga:
Om du inte beter dig vänligt mot andra är du inte någon from
människa överhuvudtaget.
Den som inte har denna Andens frukt (Gal 5:22) är ingen någon andlig
människa, för han vandrar inte i gemenskap med Anden. Var därför goda
och vänliga mot varandra (Ef 4:32).
Denna egenskap, vänlighet, blir tydlig i hur fadern i liknelsen
bemötte både den förlorade sonen och hans äldre bror.
Den förlorade sonen gick till sin far och bad att få ut sin del av arvet,
men fadern tillrättavisade honom inte trots att sonen ville ärva sin far medan
denne fortfarande levde! Istället fördelade fadern lugnt och vänligt sina
ägodelar och gav sonen hans andel. När sonen sedan slösade bort sitt arv
på lösaktigt leverne och hamnade i nöd och hunger, kom han tillbaka till sin
far och erkände sitt misstag. Och fadern tog glatt emot honom. När sonen
fortfarande var en bra bit bort och inte ens hade erkänt sitt misstag än, fylldes
fadern av medlidande och sprang honom till mötes och omfamnade och
kysste honom. För att visa sin glädje över sonens återkomst lät han klä
honom i den finaste manteln, satte en ring på hans finger och slaktade
gödkalven åt honom. Vilken vänlighet och godhet!
Genom sin vänlighet fick fadern inte sin son att känna sig
krossad eller skamsen, inte heller klandrade han honom.
Han blev inte arg ens när hans äldre son kom med våldsamma
beskyllningar och blev så ursinnig över att brodern blev så väl mottagen att
57
han vägrade att gå in i huset för att fira broderns återkomst med dem. Fadern
blev inte arg över hans äldre sons hårda ord när denne anklagade honom för
att vara snål och orättvis: ”Här har jag tjänat dig i alla dessa år och
aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en
killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din
son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar
du gödkalven” (Luk. 15:29-30).
Fadern blev inte arg över dessa ord utan svarade istället vänligt: ”Mitt
barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla
fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad
och är återfunnen” (Luk 15:31-32).
Han varken klandrade eller förebrådde sin son för dennes anklagelser
mot fadern och brodern, utan svarade istället vänligt i positiva ordalag: ”allt
mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada.”
Den som har ett vänligt hjärta förebrår sällan, och när han
förebrår gör han det med ord som inte sårar.
Se hur Herren behandlade sin lärjunge Petrus, som hade förnekat
honom tre gånger med förbannelser och svordomar att ”Jag känner inte
den mannen” (Matt 26:69-74)! När Herren mötte honom efter
uppståndelsen kom han inte och påminde Petrus om att han hade förnekat
honom tre gånger med eder och svordomar, utan den enda förebråelsen
var att han tre gånger sade: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer
än de andra gör?” Och varje gång Petrus svarade ”Jag har dig kär”,
sade Herren till honom: ”För mina lamm på bete; var en herde för
mina får”. Petrus förstod att han fick en mild tillrättavisning av Herren,
och han blev bedrövad och sade: ”Herre du vet allt; du vet att jag har
dig kär” (Joh 21:15-17).
Den som har ett hjärta fullt av vänlighet vinner människor genom
sin mildhet.
Herren vann tullindrivaren Sackaios, den samariska kvinnan,
äktenskapsbryterskan som ertappades på bar gärning och kvinnan som
58
tvättade hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Han
vann dem alla till sig genom sin vänlighet och milda behandling. Han varken
förebrådde dem eller använde hårda ord. Rena motsatsen är det sätt på
vilket vissa så kallade fromma människor behandlar syndare eller sådana
de anser är syndare! De kan ofta skälla på dem med sårande ord och tro
att detta är helig glöd och att vittna för sanningen! De inbillar sig att de
leder människor till omvändelse. Herren Kristus är helt annorlunda, han
beskrivs på följande sätt:
”Han ska inte träta och ropa, och ingen ska höra hans röst på
gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den
tynande lågan” (Matt 12:19, Jes 42:3).
Han påminde inte tullindrivaren Sackaios om hans tidigare synder, utan
kallade honom vid namn mitt i folkmassan och bjöd in sig själv till hans
hus. Och när alla klagade att ”Han har tagit in hos en syndare”,
försvarade han Sackaios genom att säga att han också var en av Abrahams
söner. Och han förklarade: ”Idag har räddningen nått detta hus” (Luk.
19:5-9) Tänk om Herren hade förebrått Sackaios, hade han då vunnit
honom till sig? Nej, han vann honom genom sin vänlighet och mildhet.
När man tillrättavisar någon för hans synder är det stor skillnad
mellan grymhet och vänlighet, där det senare leder till att syndaren
bekänner sina synder och omvänder sig av egen fri vilja.
Så var det med Sackaios. Herren sade inte till honom att han var en
syndare, utan ansåg honom värdig att ta emot Herren i sitt hus trots hans
dåliga rykte. Denna mildhet fick Sackaios att säga: ”Hälften av vad jag
äger, Herre, ska jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av
någon, ska jag betala igen det fyrdubbelt” (Luk 19:8).
På samma sätt behandlade Herren den samariska kvinnan.
Han tillrättavisade henne inte för hennes synder och dåliga leverne,
inte heller gav han henne en lektion i botgöring och kyskhet, utan berättade
istället om det levande vattnet och om tillbedjan i ande och sanning (Joh
4:14, 23). Dessutom ledde han henne varsamt fram till en bekännelse genom
59
att säga: ”Gå och hämta din man”. Han visste att mannen inte var hennes
make och att deras relation var av ett sådant slag som man mycket väl kan
beskriva med sårande ord. Men Herren uttryckte det inte på det sättet,
som kunde ha sårat henne, utan sade: ”Du har rätt när du säger att du
inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har, är inte
din man. Där talade du sanning” (Joh 4:16-18).
Se hur Herren lägger in den pinsamma bekännelsen mellan två
lovord! Först säger han orden ”Du har rätt”, och efteråt ”Där talade
du sanning”.
Fastän hon levde i synd hittade Herren något att lovorda hos henne. På
så sätt förde han henne till omvändelse, och dessutom till att tro och förkunna
tron. Hon sade: ”Herre, jag ser att du är en profet”, och hon gick för att
kalla sitt folk till tro på honom: ”Kom så får ni se en man som har sagt
mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” På så sätt vann
Herren henne och alla människor i staden till tron (Joh 4:19, 29).
Med samma vänlighet bemötte Herren äktenskapsbryterskan
som ertappades på bar gärning.
De skriftlärda och fariséerna kom likt vilddjur och ville stena henne.
De ville att han skulle ge sitt godkännande till det som Lagen föreskrev.
Men med största vänlighet försvarade han istället kvinnan i hennes
förödmjukelse och skam och tillrättavisade dem som ville att hon skulle
stenas. Han sade till dem: ”Den av er som är fri från synd ska kasta
första stenen på henne” (Joh 8:7).
Och han böjde sig ner och skrev på marken, antagligen alla deras synder.
Ja, kvinnan ertappades på bar gärning, men där fanns ju också en man som
syndade med henne. Poeten Fouad Belaibal beskrev kvinnan:
De kallade dig en som säljer syndig kärlek –
Lögnare är de, ty skulden är köparens.
När Herren hade räddat kvinnan från hennes anklagare och de gått sin
väg, sade han till henne: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte
mer”. Kvinnan hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle finnas en så
60
vänlig och mild människa som kunde rädda henne från att bli stenad, döma
hennes anklagare och säga till henne: ”Inte heller jag dömer dig.”
Samma sak gjorde han för synderskan som tvättade hans fötter
med sina tårar.
Han sade inte ett enda sårande ord till henne, utan sade istället: ”dina
synder är förlåtna” (Luk 7:48). Sedan bevisade han för farisén Simon som
kritiserade henne att hon var bättre än han, och att hon älskade mycket och
därför fick mycket förlåtet. Därefter räknade Herren upp hennes goda
gärningar. I sin vänliga godhet fann Herren många saker att lovorda henne
för. Till slut sade han till henne: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid” (Luk
7:50).
Vänlighet hittar alltid goda sidor att lovorda och fokuserar aldrig
på de dåliga sidorna.
På tal om detta minns jag historien om föreståndaren för en flygskola.
När han hade förberett studenterna för sina slutprov var en student uppe
och flög med flygplanet och tappade kontrollen över det. Planet började
svaja i luften på ett mycket farligt sätt. Studenten förstod att han med all
säkerhet hade misslyckats med sitt slutprov och skulle bli avfärdad, och
var nu inställd på att åtminstone rädda sitt liv. Så han kämpade hårt och
lyckades ta ner planet med livhanken i behåll. Han väntade sig att få höra
föreståndarens beslut om att bli avfärdad, men till hans förvåning tryckte
denne varmt hans hand och gratulerade honom till att framgångsrikt ha
landat trots den farliga situationen – som den skickligaste pilot han någonsin
hade sett! Med dessa milda ord tröstade han honom och gav honom
dessutom några uppmuntrande råd.
Ett vänligt hjärta föraktar inte de svaga, utan stöttar dem.
Skriften säger: ”Uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha
tålamod med alla” (1 Thess 5:14). Om inte Gud behandlade oss på
detta sätt skulle vi alla förgås! Om de två gäldenärerna, som var skyldiga
femhundra respektive femtio denarer, sade Herren: ”När de inte kunde
betala efterskänkte han skulden för dem båda” (Luk 7:42). Han
61
föraktade inte Jerusalem när hon låg och sprattlade i sitt eget blod, utan
tvättade bort blodet, smorde henne med olja, satte en vacker krona på
hennes huvud och upphöjde henne till kunglig rang (Hes 16:6-13).
I sin vänlighet hittar Herren ibland ursäkter för dem som felar.
Han hittade en ursäkt för de tre lärjungarna som var med honom i
Getsemane men inte klarade att vaka med honom en enda timme. Han gav
dem en ursäkt genom att säga: ”Anden vill men kroppen är svag” (Matt
26:41). Trots att de sov sade han att anden var villig och tillskrev svagheten
deras kroppar!
I sin vänliga godhet har han inte behandlat oss efter våra synder eller
straffat oss efter våra missgärningar, eftersom han vet hur vi är skapade
och tänker på att vi är stoft (Ps 103). Med samma vänliga godhet ber
Kyrkan i ”De hädangångnas litania” om Guds nåd för de bortgångna med
orden: ”De var iklädda köttet och vistades i denna värld”.
I sin vänlighet tar Gud hänsyn till människors omständigheter och svaga
natur och förlåter dem. Han vet att de bara är stoft som vinden virvlar upp
i luften. Han har tålamod med dem under en tid, tills vinden lägger sig och
de står fasta.
I sin vänlighet tillåter Gud att hans barn klandrar honom och
grälar med honom. De får uttala hårda ord utan att han blir arg. I stor
vänlighet ger han dem möjlighet att fritt uttrycka vad de tänker och
känner.
Hur märkligt är det inte när Abraham – i sin bön för Sodom – säger så
här till Gud: ”Ska inte den som är hela jordens domare göra vad som
är rätt?” (1 Mos 18:25). Sedan börjar Abraham förhandla med Gud:
Om jag finner femtio rättfärdiga i staden… fyrtiofem… fyrtio… eller bara
tio! Och Gud svarar: ”Då ska jag inte förstöra staden för de tios skull”
(1 Mos 18:26-32). Se hur Herren i yttersta vänlighet tar emot Abrahams
ord och låter honom argumentera till det yttersta, tills det var Abraham
själv som slutade argumentera!
Med samma vänlighet tog Gud emot Moses förbön för folket.
62
Trots alla mirakel som de hade fått uppleva i Egypten och som Gud
hade gjort för dem i öknen tillbad de ändå guldkalven som de hade gjort. Så
Gud blev vredgad och ville förgöra dem i sin vrede. Men Mose gick emellan
och bad för dem: ”Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk… Låt inte
egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det
var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta.
Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot
ditt folk” (2 Mos 32:11-12). Och när Gud fick höra dessa ord blev han inte
arg utan förlät dem.
Profeten Jeremia sade också till Herren: ”Herre, du skulle få
rätt om jag tvistade med dig. Ändå vill jag ställa dig till svars: varför
har den gudlöse framgång, varför lever bedragaren i trygghet?”
(Jer 12:1)
Gud sade inte: ”Vad är detta för stoft som talar till mig om mina domar?
Hur vågar han anklaga mig för de gudlösas framgång eller för att strunta i
detta?!” Istället lyssnade han vänligt på honom och tröstade honom.
Guds vänlighet visade sig också när han bemötte profeten Jona.
Han avfärdade inte Jona på grund av hans olydnad, utan förde honom
på ett klokt sätt till lydnad. Han räddade honom från fiskens buk och
betrodde honom åter med uppdraget att varna Nineve. Men när Nineve
gjorde bot och Gud inte sände sitt straff över folket blev Jona synnerligen
missnöjd och arg, och han bad Gud ta hans liv. Men Gud svarade honom
med en vänlig förebråelse: ”Menar du att du har skäl till att vredgas?”
(Jona 4:1) Han väckte Jonas uppmärksamhet med hjälp av en ricinbuske
och förklarade för honom varför han hade tagit emot Nineves botgöring.
Häftighet fjärmar oss från våra nära och kära, medan vänlighet
och mildhet gör att vi till och med vinner våra fiender.
Dock har vänligheten sina gränser som inte bör överskridas. Ifall
den inte gör nytta bör man istället inleda bestraffning.
Aposteln säger därför: ”Se alltså här Guds godhet och stränghet:
Guds stränghet mot dem som fallit, och god mot dig om du håller fast
63
vid hans godhet; annars blir också du borthuggen” (Rom 11:22). Här
kommer vi att tänka på liknelsen om trädet som under tre års tid inte gav
någon frukt utan tog upp marken, så att ägaren ville hugga ner det. Men
trädgårdsmästaren sade milt till ägaren: ”Herre, låt det stå kvar ett år till,
så ska jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.
Om inte, kan du hugga bort det” (Luk 13:6-9).
64
ANDENS
FRUKTER
6
GODHET
65
Bland Andens frukter som nämns i Gal 5:22-23 finns godhet.
Hur kan man vara god, när Herren sade: ”Ingen är god utom en, och
det är Gud” (Mark 10:18)?
Med godhet menas endast relativ godhet, för absolut godhet är
en egenskap som bara Gud besitter.
Den är relativ och beror på hur mycket den helige Ande får verka i
människan, och hur väl människan gensvarar på detta och har gemenskap
med den helige Ande. Godhet är samma sak som den fullkomlighet som
nämns i Herrens ord: ”Var fullkomliga så som er Fader i himlen är
fullkomlig” (Matt 5:48). Här handlar det också om relativ fullkomlighet,
eftersom absolut fullkomlighet är en egenskap som bara Gud besitter.
Godheten är av två slag: negativ och positiv.
Negativ godhet innebär att undvika synder. Den finns representerad i
de flesta av de tio budorden, till exempel: ”Du ska inte ha andra gudar
vid sidan av mig. Du ska inte göra dig någon bildstod… Du ska inte
dräpa. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska
inte vittna falskt… Du ska inte ha begär…” (5 Mos 5:7-21).
Positiv godhet representeras i Gamla Testamentet av orden: ”Du ska
älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all
din kraft” (5 Mos 6:5). I Nya Testamentet representeras den av
saligprisningarna: Saliga de som är fattiga i anden … de ödmjuka … de
renhjärtade … de som håller fred … osv (Matt 5:3-11). Den blir också
tydlig i Andens frukter, som vi talar om här.
Vi bör följa båda dessa vägar, den negativa och den positiva: undvika
allt slags synd och vandra alla dygders väg.
Om någon uppnår fullkomlig godhet kommer han att sky synden
och undvika den. Om hans godhet minskar kommer han att reflektera
över den och reagera. Och om han förlorar godheten helt och hållet
kommer han att njuta av synden, ge sig hän åt den och till och med
söka upp den.
66
För att kunna leva ett liv i godhet bör man därför uppnå samma nivå
av att sky synden som Josef den rättfärdige, som sade: ”Hur skulle jag
då kunna handla så illa och synda mot Gud?” (1 Mos 39:9). Och
aposteln Johannes säger: ”Den som är född av Gud syndar inte… han
kan inte synda” (1 Joh 3:9).
Det är sant. Det finns saker som en andlig människa inte kan göra.
Han kan till exempel inte säga fula ord eller ljuga. Om han gjorde det
skulle han förakta sig själv, och han kan inte göra någonting ohövligt. Ju
mer man växer i godhet, desto mindre fel kan man göra.
Det finns dock en allvarlig sak att tänka på när man lever i
godhet: man kanske bedömer vissa synder som obetydliga och
därmed är oförsiktig med dem!
Synd är detsamma vare sig den bedöms som obetydlig eller allvarlig.
Ty Herren säger: ”Den som förbannar sin bror, undgår inte helvetets
eld” (Matt 5:22). Detsamma gäller för talets synder: ”Efter dina ord ska
du frias, och efter dina ord ska du fällas” (Matt 12:37).
Visst finns det vissa synder som är hemskare än andra, men bägge
slagen är oförenliga med godheten. En god människa bör varken synda på
det ena eller det andra sättet. Därför säger aposteln: ”Se alltså noga upp
med hur ni lever, inte som ovisa människor, utan som visa” (Ef 5:15).
Vad innebär det att godheten är en av Andens frukter?
Det har utan tvivel en dubbel betydelse. Den är frukten av den helige
Andes verk i människans hjärta, och den är också frukten av
människoandens gensvar på den helige Andes verk i människoanden. Den
kan också vara frukten av gemenskap med den helige Ande, alltså
människoandens gemenskap med Guds helige Ande i vilja och gärning.
Men hur är det med en människa som kämpar mot synden?
Kan vi säga att en sådan människa är god? Aposteln Paulus uppmanar
till sådan kamp: ”Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er
kamp mot synden” (Heb 12:4). Vi kan alltså säga att kamp mot synden
67
är en god sak som leder till godhet. Så blir det när människan får herravälde
över synden och uppnår kärleken till det goda, då man inte har någon
anledning att kämpa.
Ändock bör vi skilja mellan två slag av kamp.
Det ena slagets kamp sker mot synd som kommer utifrån, som när
helgonen mötte demonernas avundsjuka attacker. Denna slags kamp är inte
oförenlig med godheten, utan är snarare ett bevis på att människan är god
och avvisar den synd som för krig mot henne. Man bör inte ge efter utan
göra motstånd ända till blods i sin kamp mot synden.
Det andra slagets kamp är en kamp mot synd som kommer inifrån,
från det egna hjärtat, tankarna och känslorna. Detta visar att det inre jaget
ännu inte har uppnått renhet eller godhet, utan fortfarande strävar efter att
uppnå den. Det är dock en god kamp, hos ett hjärta som vill vara gott.
Om de rättfärdiga skyr synden, hur mycket mer skyr då inte
änglarna den!
Så när du begår en synd skrämmer du egentligen bort änglarna som
finns omkring dig, eller åtminstone skyddsängeln som ”inte sitter bland
bespottare” (Ps 1:3). Han försöker hindra dig från att synda, men om du
envisas håller han sig undan så att fienden får ett fotfäste i dig. Och om
synden är så avskyvärd för de rättfärdiga och änglarna, hur mycket mer
avskyvärd är den då inte för den allhelige Guden!
Synden är avskyvärd därför att vi begår den inför Gud.
Därför säger profeten David i botpsalmen (Ps 51:6) till Gud: ”Mot
dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina
ögon”. Det är inte bara synd inför Gud, utan än mer en synd mot Gud så
att vi bedrövar hans helige Ande (Ef. 4:30). Därför sade Josef den
rättfärdige: ”Hur skulle jag då kunna handla så illa och synda mot
Gud?” (1 Mos 39:9)
Den rättfärdige skyr synden därför att han vet att den innebär
att ”synda inför Gud” och ”bedröva Guds Ande”.
68
När människan syndar glömmer hon att hon är inför Gud och att Gud
ser henne när hon syndar. Om dessa syndare sade David: ”De har ej Gud
för sina ögon” (Ps 54:3). De var obetänksamma när de syndade.
Den rättfärdige, däremot, har ständigt Gud för ögonen, och därför aktar
han sig för att begå en synd inför Gud. Hur djupa är inte profeten Elias ord i
detta hänseende: ”Så sant Herren Sebaot lever, honom som jag står inför”
(1 Kung 18:15).
Den som säger att han bekänner sina synder direkt inför Gud har glömt
att han begick dessa synder inför honom utan att skämmas! Det är därför
bättre att han bekänner dem inför en präst så att han får skämmas och sluta
synda fler gånger.
Vissa förlorar sin godhet när de missbrukar Guds vänlighet.
Guds vänlighet hör ihop med hans godhet och hans helighet, och med
att han kallat oss till helighet och rättfärdighet. Den som missbrukar Guds
vänlighet bör tänka på apostelns ord: ”Bryr du dig inte om Guds oändliga
godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet
vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta
hopar du vrede över dig till vredens dag” (Rom 2:4-5).
Gud älskar godheten, och hans kärlek vill föra oss till godhet. Därför
har Gud gett oss många gåvor eller snarare krafter som för oss till godhet.
Bland dessa gåvor eller krafter finns följande:
•
Han har skapat oss till sin avbild, till att vara honom lika i
rättfärdighet och godhet, i förstånd, förnuft och vishet.
När vi genom synden förlorade denna gudomliga avbild gav han oss
istället avbilden i Herren Jesus Kristus, som är ”den osynlige Gudens
avbild” (Kol 1:15). Han gav oss den idealiska förebilden i godhet, så att
vi kan leva så som han levde (1 Joh 2:6).
Guds huvudsyfte med inkarnationen är förstås frälsningen. Men han
ville också återupprätta Guds avbild och den idealiska förebilden, som ett
andra syfte bland många andra.
69
•
När vår mänskliga natur blev fördärvad gav han oss
pånyttfödelsen i dopet.
I detta dop blir den gamla människan korsfäst och den nya uppstår
som Guds avbild till leva det nya livet (Rom 6:4, 6). Ur dopfunten kommer
en ny människa, född av vatten och Ande. Hur vackra och djupa är inte
aposteln Paulus ord om detta! Han säger: ”Alla vi som har döpts in i
Kristus har också iklätt oss Kristus”. Vi har med andra ord iklätt oss
den rättfärdighet som finns i Kristus.
•
För att vi ska kunna leva i godhet har han också gjort oss till
tempel för sin helige Ande.
Så här säger Skriften: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att
Guds Ande bor i er?” (1 Kor 3:16). Detta tar vi emot genom den heliga
oljan i smörjelsens sakrament genom vilket Guds ande tar sin boning i oss.
Samma ord upprepas av aposteln i samma brev där han säger: ”Vet ni inte
att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och
som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva” (1 Kor 6:19).
Denna helige Ande i dig överbevisar dig om synd och leder dig in i
hela sanningen. Han undervisar dig om allting och påminner dig om allt
som Herren har sagt (Joh 16:8, 13, 14:26). Därigenom hjälper han dig att
göra gott och leder dig in i ett liv i godhet.
•
Gud har gett oss sin nåd för att hjälpa oss att göra gott.
Med denna nåd avslutar Kyrkan varje gudstjänst i den sista välsignelsen:
”Nåd från vår Herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap
från den helige Ande åt er alla” (2 Kor 13:14).
Vi lägger också märke till att aposteln Paulus i de flesta av sina brev
antingen börjar med eller slutar med denna nåd. Han börjar Första
Korinthierbrevet med orden ”Nåd och frid från Gud, vår Fader, och
Herren Jesus Kristus”, och han avslutar samma brev med orden ”Nåd
från vår Herre Jesus åt er alla” (1 Kor 1:3, 16:23). På samma sätt gör
han i alla sina andra brev.
70
Denna nåd leder inte bara dig personligen till godhet, utan den
hjälper dig också i din tjänst att leda andra till godhet.
Därför säger aposteln Paulus: ”Men genom Guds nåd är jag vad jag
är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer
än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med
mig” (1 Kor 15:10).
Glöm alltså inte bort alla dessa krafter, och säg inte att godhetens
väg är svår.
Det är sant att den väg som leder till himmelriket är smal (Matt 7:14)
och att vi måste gå genom många lidanden för att träda in i Guds rike (Apg
14:22). Men Guds nåd är fullt kapabel att föra oss till fullkomlighet i livet
med Gud. Detta sade Paulus till ledarna för församlingen i Efesos: ”Och nu
överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att
uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade”
(Apg 20:32).
•
Herren Kristus själv är med oss och hjälper oss på hans väg.
Han säger: ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt
28:20). Och han säger: ”utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5). Be
honom därför att han ger dig förmågan att vara god. Säg till honom: ”Omvänd
mig, så blir jag omvänd” (Jer 31:18), för sade han inte: ”Be så ska ni få;
Sök så ska ni finna; Bulta så ska dörren öppnas” (Matt 7:7)?
•
För att föra oss in i godheten försåg Gud oss med samvetet.
Samvetet är Guds röst inom oss. Det dömer och befaller, det
tillrättavisar och klandrar, det leder oss in i godheten och hindrar oss från
att göra fel. Om ditt samvete är upplyst av den helige Ande som bor i dig
kommer samvetet att vara en stark vägledare till godhet och ett hinder för
det onda, men bara om du lyder ditt upplysta samvete.
•
För godhetens skull gav Gud oss budorden.
Om dessa säger profeten David: ”Hans bud är klart, det upplyser
71
ögonen… det gör enkla människor visa… mina fötters lykta och ett
ljus på min stig” (Ps 19:8-9, 119:105).
Den som vill vandra på godhetens väg bör alltså hålla sig till Guds ord för
vägledning, som Josua, Nuns son, sade: ”Ha alltid denna lag på dina läppar,
läs lagens bok dag och natt, så att du troget följer allt som står skrivet
där. Då kommer allt du gör att lyckas, då får du framgång” (Jos 1:8).
Aposteln säger också så här: ”Varje bok i skriften är inspirerad av
Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar
till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister
och rustad för alla slags goda gärningar” (2 Tim 3:16-17).
•
För godhetens skull har Gud sänt oss profeterna, prästerna
och vägledarna.
Han sände oss apostlarna och anförtrodde dem försoningens ämbete,
att mana oss till försoning med Gud (2 Kor 5:18, 20). Och han sade till
oss: ”Lyssna till era ledare och foga er efter dem. De vakar över era
själar” (Heb 13:17). Han gav oss också de andliga fäderna och prästerna
för att leda oss till godhet.
•
För att få oss att längta efter godheten har han gett oss
underbara löften:
”Åt den som segrar ska jag ge att äta av livets träd… ska jag ge
av det dolda mannat… ska jag ge ett nytt namn… ska bli klädd i vita
kläder… ska få sitta hos mig på min tron, liksom jag sitter hos min
Fader på hans tron” (Upp 2-3). Dessutom har han lovat oss saker som
ögat inte har sett, och örat inte har hört, och människohjärtat inte kunnat ana
(1 Kor 2:9).
•
Han har dessutom fastslagit ett straff om allt det ovanstående
inte hjälper.
Somliga leds nämligen till godheten enbart genom rädsla, åtminstone vid
vägens början, som det står skrivet: ”Att frukta Herren är början till vishet,
72
att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10). Aposteln säger också:
”Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot och frälsa genom
att rycka dem ur elden. Mot andra skall ni också vara barmhärtiga,
dock med fruktan” (Jud 22-23).
Straffdomen är fastslagen sedan tidernas begynnelse, sedan Adam och
Eva syndade (1 Mos 3). Det finns många exempel på straff i Gamla
Testamentet. Även i Nya Testamentet kan vi läsa om hur Ananias och Safira
syndade och hur stor fruktan kom över Kyrkan och över alla som hörde om
dessa ting (Apg 5:11). Ett annat exempel på straff i Nya Testamentet är det
som aposteln Paulus tilldelar syndaren i Korint, inte för att hämnas utan för
att dennes själ ska kunna räddas på Herrens dag (1 Kor 5:5).
Gud ske lov att han inte har ryckt bort oss plötsligt, medan vi
fortfarande befann oss i våra synder.
Gud ske lov att han låtit oss leva intill denna stund och gett oss en
chans att omvända oss och leva ett liv i godhet, som vi bör, så att vi inte
blir fördömda. Ty aposteln säger: ”Nu blir det ingen fällande dom för
dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet
i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag” (Rom
8:1). Att följa den andliga lagen innebär godhet, men att följa syndens lag
innebär döden! Därför säger aposteln så här:
”Vad man sår får man skörda. Den som sår i sitt kött ska skörda
förgängelse ur köttet, men den som sår i Anden ska skörda evigt liv
ur Anden” (Gal 6:7-8).
Detta är alltså Andens frukter: godhet här i denna värld, och evigt liv
där i den tillkommande världen. Ty i himmelriket ska inga andra än de
goda träda in. I det himmelska Jerusalem ska det aldrig någonsin komma
in något orent eller skändligt (Upp 21:27).
73
74
ANDENS
FRUKTER
7
TROHET
(TRO)
75
Den som lever ett andligt liv har därigenom trohet eller tro (samma
ord i grundtexten, ö. a.), för Skriften säger att troheten är en av Andens
frukter (Gal 5:23) och att tron är en av den helige Andes gåvor (1 Kor
12:9).
Med tro menas här inte en yttre eller teoretisk tro.
Här menar vi en andlig trohet som genomsyrar hela livet. Det handlar
om praktisk trohet, inte den teoretiska tro som även onda andar har. Ty
aposteln säger: ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda
andarna tror det och darrar” (Jak 2:19).
Det finns tro vad gäller läran, och trohet vad gäller livet.
Vissa kanske anser sig vara troende bara för att de rabblar upp
trosbekännelsen i kyrkan, trots att de i själva verket lever sina liv långt från
troheten! Men äkta tro är någonting som framträder tydligt i våra vardagsliv,
i våra handlingar och i vårt umgänge med Gud och människor.
Detta är den praktiska tron som visar sig i människans
gärningar.
Därför säger Skriften: ”Jag ska med mina gärningar visa dig min
tro”, och fastslår att ”tron utan gärningar är död” (Jak 2:18, 20)
Endast den tro som är levande och bär frukt får välsignelse.
Om din tro är levande kommer dess frukter att visa sig i ditt liv, för
”Varje träd som inte bär god frukt ska huggas bort och kastas i elden”
(Luk 3:9). Och aposteln säger: ”Det kommer inte an på omskärelse
eller förhud, utan på tron som får sitt uttryck i kärlek” (Gal 5:6)
Kärleken är i själva verket ett omfattande andligt program som inbegriper
många dygder, vilka räknas upp i 1 Kor 13.
Hur ska då tron och dess frukter börja visa sig i våra liv?
Det är en lång historia som i sin helhet omfattar även vårt livs minsta
detaljer. Låt oss utveckla detta med några exempel från våra känslor och
våra relationer till Gud och människor:
76
•
Om du verkligen tror att Gud är närvarande överallt och att han
ser och hör dig, kommer du aldrig att synda.
Du skäms över att Gud ser dig i din synd. Du skäms också över att
änglarna och helgonens andar ser dig synda. Du skäms för att synda inför
människor på jorden. Så om du inte skäms, betyder det att din tro på att
Gud är där och att han ser dig är svag eller rentav obefintlig. Se hur Josef
den rättfärdige avvisade synden med orden: ”Hur skulle jag då kunna
handla så illa och synda mot Gud?” (1 Mos 39:9)
•
Om du verkligen tror på Gud och hans omsorg och makt kommer
du aldrig att vara rädd. Rädsla är nämligen ett tecken på svag tro.
När aposteln Petrus blev rädd för blåsten började han sjunka. Så
Herren sade till honom: ”Du trossvage, varför tvivlade du?” (Matt 14:31)
Vi kan också läsa att Gehasi blev rädd för fiendens armé, medan
profeten Elisa såg hur Guds armé försvarade dem. Därför bad han för
Gehasi, att Gud skulle öppna hans ögon så att han kunde se (2 Kung
6:17). Ja, i tro kunde han se, inte med sina mänskliga ögon, och han såg att
de som var med dem var fler än de som var med fienden.
I sådan orädd tro sade profeten David i Herdepsalmen: ”Om jag än
vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig”
(Ps 23:3). Och i en annan psalm sade han: ”Jag har alltid Herren inför
mig, när han står vid min sida vacklar jag inte” (Ps. 16:8)
Om du tror att Herren är med dig kommer du inte att vara rädd.
Om du tror att han alltid är inför dig och står vid din sida blir du
orubblig. Du kommer att säga med psalmisten: ”Om en krigshär hotar
mig, känner jag ingen fruktan, om kriget kommer är jag ändå trygg”
(Ps 27:3). Men många blir i sin brist på tro inte bara rädda, utan hamnar i
förtvivlan genom sina bekymmer och sin oro.
•
Han som tror litar på Guds kraft inom honom och är viss om att
”allt är möjligt för den som tror” (Mark 9:23), som det står i
evangeliet.
77
Hur förunderliga och tröstande är inte dessa ord! Vi tror att Gud kan
göra vad som helst och att inget han beslutat är omöjligt för honom (Job
42:1), men att allt är möjligt för den som tror är förbluffande och fantastiskt!
Det ger oss en aning om hur mäktig och kraftfull tron är. Detta påminner oss
om aposteln Paulus ord:
•
”Allt förmår jag genom Kristus som ger mig kraft” (Fil 4:13).
Eftersom tron innebär kraft fyller den alltid människan med kraft så att
hon inte behöver vara rädd, orolig, upprörd, eller förtvivlad. Källan till
denna kraft är Gud som ger den åt människan. Därför säger psalmisten:
”Herren är min kraft och mitt värn, han blev min räddning” (Ps
118:14).
•
Med tron följer frid, både inre frid och frid med Gud.
Som aposteln säger: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har
vi frid med Gud” (Rom 5:1). Vi har denna frid genom att vi tror att Herren
på korset tog alla våra synder på sig. Vi tror också att ”när vi nu har gjorts
rättfärdiga genom hans blod, ska vi bli räddade genom hans liv” (Rom
5:9-10), och ”att Gud försonade hela världen med sig genom Kristus:
han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser” (2 Kor
5:19).
•
Genom denna tro och denna frid blir vi glada.
De troende är alltid glada… de är glada för att de litar på att Herren tar
hand om dem, och de tror att han är allsmäktig och att han är den gode
Fadern. När de lider nöd ger han, när de omvänder sig förlåter han, och när
han beskyddar dem är han mäktig att frälsa. Till och med när de råkar i
bekymmer säger de, fastän de verkar oroade, med aposteln: ”plågad men
alltid glad” (2 Kor 6:10). Därför säger aposteln till de troende: ”Gläd er
alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (Fil 4:4).
Är det inte tydligt hur Andens frukter hör ihop med varandra? Som
glädje, frid, trohet…
78
•
Tro är motsatsen till tvivel, så en troende tvivlar inte.
Tvivel avslöjar en svaghet i tron, och de båda hör ihop, som Herren
sade till Petrus: ”Du trossvage, varför tvivlade du?” (Matt 14:31)
Många börjar tvivla på grund av svaghet i tron! De ber, men tror att
Gud inte svarar eller att han dröjer med sitt svar, så de börjar tvivla. De
kan också börja tvivla på Guds kärlek och barmhärtighet när de möter
bekymmer, sjukdom eller problem, eller när någon av deras älskade dör.
En människa kan börja tvivla på läran om hon läser en bok eller artikel
som talar emot tron och samtidigt är svag i tron.
Sann tro är stark och kan inte rubbas.
Den står alltid fast, under alla tider och omständigheter, i alla svårigheter
och bekymmer. Se vad aposteln säger: ”Var därför fasta och orubbliga,
mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni
vet att ert arbete i Herren inte är förgäves” (1 Kor 15:58). Låt oss
komma ihåg dessa ord och alltid ha dem för ögonen.
Låt oss tro inte bara på Gud, utan också på att han verkar i oss
och samverkar med oss.
Låt oss tro att Gud ständigt verkar, att han utför sitt verk med oss som
individer och som grupp, med Kyrkan, samhället och hela världen, för vårt
bästa. På så sätt blir vi vissa om att Guds hand är med vad som än händer,
och att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom
8:28). Sådan tro ger oss frid och tröst.
Det finns dock olika grader av tro.
Tron är inte av samma grad hos alla människor, inte heller är den hos
en och samma människa av samma grad under hans livs olika skeden. Den
enskildes tro kan bli starkare en viss tid och svagare under en annan. På
samma sätt skiljer sig nybörjarnas tro från de fullkomligas. När Herren
frågade fadern till den besatte pojken om hans tro, svarade mannen: ”Jag
tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:24)
79
Det finns en sorts stark tro som gör under, och en sorts fullkomlig tro.
Om detta säger aposteln: ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg,
men saknar jag kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:2).
Tron kan liksom alla andra dygder öka och växa sig starkare. Petrus
var svag i tron inför tjänsteflickan medan Kristus stod inför rådet (Matt
26:70), men efter att han fick ta emot den helige Ande blev hans tro stark
så att han sade: ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29).
Aposteln definierade tron som ”en övertygelse om det man hoppas,
en visshet om det man inte ser” (Heb 11:1).
Det finns en skillnad mellan tro och det som är synligt. Vi tror att Gud
existerar, trots att han är osynlig. På samma sätt tror vi att änglar och andar
existerar, trots att vi inte kan se dem med våra ögon. Vi tror också på de
osynliga gåvor som vi får ta emot i Kyrkans heliga sakrament. Trots att
gåvorna är osynliga är vi förvissade om dem.
Tron har dock med sig vissa tecken som avslöjar och bevisar att
den finns där.
En troende bör inte vara högdragen eller arrogant, eftersom den som
tror att Gud finns och är närvarande inte kan bete sig högdraget inför honom.
Han vet om sig själv att han bara är stoft och aska (1 Mos 18:27).
Det är därför en troende visar vördnad när han ber.
Vid bön finns det något som helgonen kallar ”gott uppträdande vid
bönen”. Med detta menar de att knäböja, falla ner på ansiktet osv. Man står
vid bönen som om man stod inför en eldpelare. Därför säger vi i den heliga
liturgin: ”Stå i fruktan inför Gud, och hör det heliga evangeliet… tillbe Gud i
fruktan och bävan.”
Den som däremot står lojt under bönen eller ser sig omkring och låter
sig distraheras av olika ting, visar att han inte tror att han står inför Gud!
Det finns också en skillnad mellan bön i tro och bön i bristande
tro.
80
Den som tror är viss om att hans bön har nått fram till Gud och att Gud
har hört den och kommer att besvara den. Han är övertygad om att Gud
kommer att gripa in. Därför börjar vissa av Davids psalmer med en begäran
och avslutas med ett gensvar. Han avslutar till exempel Psalm 6 med orden:
”Gå bort från mig, ogärningsmän, Herren har hört min gråt. Herren
har hört min åkallan. Herren har tagit emot min bön” (Ps 6:9-10).
När det gäller trons tecken vill vi också gärna nämna detta: Du som tror
att Gud är sanning, enligt orden ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh
14:6), tror du på sanningen eftersom du tror på Gud?
Om du tror på sanningen, eftersom du tror på Gud som är
sanningen, lever du då efter sanningen och försvarar den?
Att leva efter lögnen är en slags svaghet i tron, eftersom att fly från
sanningen också innebär att fly från Gud.
På samma sätt: om du tror att Gud är ljus (1 Joh 1:5), tror du då på
ljuset och vandrar i det, eller vandrar du i mörker? Hur skulle du kunna
vandra i mörker om du tror på ljuset? Sade inte Herren: ”Jag är världens
ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret” (Joh 8:12)?
Vidare: om du tror på det eviga livet, bör du göra dig redo för
det.
Medan man gör sig redo kan man inte ha begär till något i världen, för
Skriften säger: ”Vänskap med världen betyder fiendskap med Gud”
(Jak 4:4). ”Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i
honom” (1 Joh 2:15). Med andra ord är den som vandrar i kärlek till
världen och dess begär inte en sann troende utan lever ett motsägelsefullt
liv.
Och om du tror att din kropp är Guds tempel, kan du då skända
den? Är det alls möjligt?
Aposteln säger: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds
ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel ska Gud förgöra honom:
Ty Guds tempel är heligt, och ni är templet” (1 Kor 3:16-17).
81
Han säger också: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den
helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni
tillhör inte er själva” (1 Kor 6:19).
När någon skändar sin kropp tror han varken att hans kropp är Guds
tempel eller att den helige Ande bor i den. Detsamma gäller den man som
skändar en kvinnlig troendes kropp, som också är den helige Andes tempel.
Av allt detta ser vi att ordet ”tro” har en djup och omfattande betydelse
som gäller hela livet. Aposteln säger:
”Undersök själva om ni har tro, pröva er själva” (2 Kor 13:5).
Prövningar är ett sätt att testa din tro. Vissa människors tro försvagas
eller går förlorad vid prövningar. Andra håller fast vid tron trots prövningarna,
likt de heliga martyrerna och bekännarna som orubbligt höll fast vid tron
trots allt de fick lida av tortyr, skador och hot.
Tvivel är också ett sätt att testa din tro.
De som satte foten i Röda havet och korsade det, trots vattenmassorna
och vågorna på bägge sidor runt omkring dem, hade inga tvivel
överhuvudtaget.
En stark tro segrar över alla tvivel som attackerar den. Därför kunde
Kyrkan i sin kraft besegra de irrläror som spred sig under 300-talet och
400-talet. Kyrkan exkommunicerade kättare och höll fast vid den sunda
tron.
Må Herren bevara oss fasta i tron och stärka oss i anden, så att vi kan
gå segrande ur alla strider som angriper tron.
82
ANDENS
FRUKTER
8
ÖDMJUKHET
(MILDHET)
83
Ödmjukhet eller mildhet är en av Andens frukter (Gal 5:23). Herren
nämnde den som en av de första saligprisningarna (Matt 5:5):
”Saliga är de ödmjuka, de ska ärva landet.”
Många av de heliga fäderna tolkade orden ”ärva landet” som syftande
på de levandes land, som psalmen talar om: ”Jag är viss om att få se
Herrens godhet i de levandes land” (Ps 27:13). Men man kan också se
det som vår jordiska värld, eftersom den ödmjuke brukar bli älskad av
alla även här på jorden. Han vinner både denna värld och de levandes
land.
•
Ödmjukhet och mildhet är så viktigt att Herren uppmanar oss
att lära det av honom. Han säger: ”Lär av mig som har ett milt
och ödmjukt hjärta” (Matt 11:29).
Han kunde ha bett oss att lära oss predikan, tjänande, kärlek,
barmhärtighet, vishet och all annan dygd och fullkomning, för han är summan
av all fullkomning och dygd, men han fokuserade på mildhet och ödmjukhet.
Och till dem som lär sig det sade han: ”Då skall ni finna ro för era
själar.”
Mildheten är så viktig att Kyrkan har satt den i början av
morgonbönen.
Vi kommer ihåg det från inledningen till ottesången, före psalmerna, i
stycket ur Paulus brev till efesierna där det står: ”Jag uppmanar er alltså,
jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt i er kallelse, alltid
ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek”
(Ef 4:1-2).
Det står alltså klart att mildheten är något av det viktigaste i det kristna
andliga livet. Den går hand i hand med ödmjukhet och anspråkslöshet.
•
Våra fäder apostlarna talade ofta om mildhet i relationer.
Aposteln Paulus säger: ”Bröder, om någon ändå skulle ertappas med
en överträdelse ska ni som är andliga människor visa honom till rätta,
84
men gör det med ödmjukhet och se till att du inte själv blir frestad”
(Gal 6:1).
Och aposteln Jakob säger: ”Om någon av er är vis och erfaren ska
han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten
till” (Jak 3:13). Han förklarade därefter hur en sådan mildhet är fri från
avund, självhävdelse, oordning och allsköns uselhet.
Aposteln Petrus talar också om skönheten hos en mild och stilla ande
som är mycket dyrbar i Guds ögon (1 Pet 3:4). Han säger också: ”Var
alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.
Men gör det ödmjukt och med respekt” (1 Pet 3:15).
•
Mildhet har sedan begynnelsen varit ett karaktärsdrag som
kännetecknat kristna mer än andra.
Det berättas från apostlarnas tid under första århundradet om en
hedning som träffade en av sina vänner och fann honom mild och gladlynt,
och då frågade han: ”Har du mött en kristen på din väg idag?” Det betyder
att man genom att möta en kristen, som vanligtvis är mild, blir påverkad
av honom och den mildhet som strålar från hans ansikte mot alla som
möter honom!
•
Eftersom ödmjukhet och mildhet är så viktigt lovordar Skriften
dem som är milda och ödmjuka. De båda dygderna går nämligen
hand i hand.
Psalmisten säger: ”De ödmjuka skall höra det och glädjas” (Ps 34:3),
”de ödmjuka skall ärva landet och glädja sig över stor frid” (Ps 37:11),
”Herren uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden”
(Ps 147:6), ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg”
(Ps 25:9).
När vi nu har läst allt detta om mildhet och milda människor, låt oss
undersöka vad mildhet innebär och vad som kännetecknar en mild och
ödmjuk människa.
85
DEN MILDES KÄNNETECKEN
Den milde är en godlynt och fridfull människa. Han är alltid
stillsam.
Han är lugn till sin karaktär, och även hans nerver, hans ord, hans
ansiktsuttryck och hans rörelser är lugna. Det är inte bara hans yttre som
är lugnt, utan även hans inre är lugnt. Hans hjärta och hans känslor är
lugna. Han är lugn i sina relationer med andra. Han är också ödmjuk,
liksom profeten Mose som beskrevs med orden: ”Mose var en mycket
ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden” (4 Mos 12:3).
Den mildes röst är alltid mild.
Hans röst blir aldrig högljudd eller skarp. Hans ord är varken stränga
eller skarpa. Den milde kännetecknas av sin stillsamma och lågmälda röst.
Den liknar vår milde Herres röst. När han mötte profeten Elia som var på
flykt undan den ondskefulla drottningen Isebel blåste en stormvind, men
Herren var inte i vinden. Sedan kom ett jordskalv, men Herren var inte i
jordskalvet. Sedan kom en eld, men Herren var inte i elden. Sedan kom
ljudet av en stilla susning, och det var Herren som talade och sade: ”Vad
gör du här, Elia?” (1 Kung 19:11-13).
Det är därför Herren Kristus i sin mildhet beskrivs med orden:
”Han ska inte träta och ropa, och ingen ska höra hans röst på gatorna.
Han ska inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande
lågan” (Matt 12:19-20).
Sådan är den milda människan. Hon för inte oväsen eller skriker och
bråkar, och hennes röst hörs inte på gatorna. Hennes ord är lugna och
milda. Hon väljer sina ord så att de blir hövliga och vänliga. Hon sårar
aldrig någon, oavsett hur den människans karaktär är. Hon släcker inte
ens en tynande låga, eftersom vinden kanske får den att flamma upp igen.
Allt detta beror inte på någon svaghet hos henne, utan på hennes
mildhet.
86
Detta påminner mig om en dikt som jag läste upp under
minnesgudstjänsten fyrtio dagar efter ärkediakonen Habib Guirgis bortgång
1951. Dikten lyder:
Du var kraftfull men utan häftighet,
mild men utan svaghet.
Du var vis, du tillrättavisade och tuktade i kärlek,
med barmhärtighet i din stämma.
Din väg var dygdig och rak,
din tunga ren och vit.
Ingen människa klandrade du,
ingen oförrätt mindes du.
Med kärlek och uppmuntran visade du
de förvillade till rätta, och de plågade fick frid.
Den mildes humör är fritt från häftighet och vrede.
Han är lugn och låter sig inte bli uppretad eller upphetsad. Han blir inte
arg eller upprörd och låter sig inte styras av oro. Hans nerver håller sig
ständigt lugna, och hans min är alltid godlynt och positiv. Han hämnas inte
och brukar inte våld för att lösa sina problem. Om någon förolämpar honom
tar han det tålmodigt och fördragsamt.
Se hur Herren Kristus under förhören och på vägen till korset var som
ett lamm som förs till slakt, som ett får inför den som klipper det, och han
öppnade inte sin mun (Jes 53:7). Och se vad aposteln Paulus säger om sig
själv och sina medarbetare: ”Man smädar oss och vi välsignar. Man
förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med
goda ord” (1 Kor 4:12-13).
Den milde ställer sig inte över andra som en bedömare.
Han sätter sig inte som domare eller blandar sig i andras angelägenheter.
87
Han tar sig inte makten att döma dem eller granska deras handlingar. Han
fördömer aldrig någon. Om han blir tvungen att döma är hans dom inte
obarmhärtig.
Den milde brukar vara blygsam och kan inte stirra människor
rakt upp i ansiktet.
Han skärskådar inte människors anletsdrag för att lura ut deras känslor
eller sanningshalten i deras ord. Om han frestas till det säger han till sig
själv: ”Det angår mig inte. Jag ska sköta mitt!” Han är av naturen mild och
inte benägen att snoka i andras angelägenheter.
Om han måste ingripa och tillrättavisa gör han det på ett lugnt,
ödmjukt och milt sätt.
Som aposteln säger ”skall ni som är andliga människor visa honom
tillrätta, men gör det med ödmjukhet” (Gal 6:1).
•
Så gjorde Herren Kristus i sin mildhet med den samaritiska
kvinnan (Joh 4).
Han sårade henne inte med ett enda ord. Istället för att tillrättavisa
henne ledde han henne milt och ödmjukt till en bekännelse. Sedan fann
han något gott att lovorda henne för: ”Du har rätt när du säger att du
inte har någon man… Där talade du sanning” (Joh 4:17-18). Med
sådan mildhet kunde han leda henne till omvändelse, till tro och till att bära
budskapet om Kristus till folket i hennes stad (Joh 4:29).
•
Han var likadan mot äktenskapsbryterskan som ertappades på
bar gärning.
Han tillrättavisade henne inte utan räddade henne från dem som ville
stena henne. Och när de gick sin väg sade han till henne: ”Kvinna, vart
tog de vägen? Var det ingen som dömde dig? … Inte heller jag dömer
dig. Gå nu och synda inte mer” (Joh 8:10-11).
•
Med samma mildhet bemötte han Petrus efter korsfästelsen.
88
Fastän Petrus hade förnekat Herren tre gånger och med förbannelser
svurit att han inte kände den mannen (Matt 26:74), sade Herren tre gånger
till honom: ”Älskar du mig?” Och tre gånger bekräftade han Petrus i hans
tjänst: ”För mina lamm på bete… Var en herde för mina får… För mina
lamm på bete” (Joh 21:15-17).
•
Han bemötte Nikodemus om natten med denna mildhet.
Han tillrättavisade inte Nikodemus för att han av rädsla för judarna
kom till honom på natten så att de inte skulle få reda på det. I sin mildhet
tog Herren hänsyn till hans svaghet. Efteråt ledde Herren Nikodemus till
att bekänna sin tro och till och med delta i förberedelsen för Herrens
begravning efter korsfästelsen!
Det är lätt att få en god relation med den milda människan. Vem
som helst kan stå på god fot med honom.
Han hetsar inte upp sig eller tar åt sig när man samtalar med honom.
Den som diskuterar med honom känner sig väl till mods även om han har
en annan åsikt, eftersom han vet att den milde inte blir arg eller räknar hans
fel. Det bästa exemplet på detta är:
Meningsskiljaktigheterna som Abraham och Mose hade med
Herren.
Herren Gud var så mild att vår fader Abraham kunde diskutera
Sodoms förstörelse med honom. Abraham sade till Herren: ”Ska du
verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige?
Kanske finns det femtio rättfärdiga… Så kan du inte göra, döda den
rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den
rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra!”
(1 Mos 18:23-25). Och Herren var tålmodig. Han läxade inte upp Abraham
utan sade milt till honom: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i staden
ska jag för deras skull skona hela staden.” Sedan fortsatte Abraham
att argumentera tills antalet sjönk till tio!
Gud var mild också när folket hade tillbett guldkalven och han var på
väg att förinta dem, då han lät Mose vädja för dem: ”Herre, låt inte din
89
vrede drabba ditt folk… Låt inte egypterna få säga att det var i ond
avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen
och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå
från det onda du har i sinnet mot ditt folk” (2 Mos 32:11-12). Och
Herren besvarade i sin mildhet Moses bön och utplånade inte folket!
Skulle någon av oss vara tålmodig om vår tjänare uttalade sådana
ord: ”Stilla din glödande vrede och avstå från det onda?” Detta är Herrens
mildhet.
En mild och ödmjuk människa har stort hjärta och mycket
tålamod.
Sådan var profeten Mose. När hans syster Mirjam hade anklagat honom
och Herren tillrättavisade henne, vädjade Mose för henne trots att hon hade
förolämpat honom. Han ropade till Herren: ”O Gud, gör henne frisk!” (4
Mos 12:13).
Bland dessa fina förebilder finns också de ord som sades om den vise
Salomo, att Gud skänkte honom vishet och stort förstånd och en vidsynthet
riklig som sanden på havets strand (1 Kung 4:29).
Den milde är alltid positiv och snäser aldrig åt någon.
Hans leende är varmt och älskat av alla, och hans min är trevlig och ger
tröst åt dem som ser honom. Han är lugn och kan inte klandra eller förebrå
eller uppträda hetsigt eller strängt, eller bli skarp i tonen när han tillrättavisar
någon.
Även om han blir illa behandlad börjar inte den milde beklaga
sig eller bli missnöjd eller ställa till med bråk.
Han hittar ofta en ursäkt åt andra som kan rättfärdiga deras beteende
och tänker inget ont om någon. Han pratar aldrig om de orättvisor han fått
utstå, som om ingenting hade hänt. Han blir inte ens sorgsen inombords,
och blir han provocerad försvinner hans vrede snabbt utan att förvandlas
till bitterhet.
Den milde är alltid sen till vrede.
90
Som aposteln Jakob säger: ”Varje människa ska vara snar att höra,
sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det
som är rättfärdigt inför Gud” (Jak 1:19). Vår milde Herre beskrivs som
”sen till vrede” (Jon 4:2) och ”nådig och barmhärtig” (Ps 103:8).
Den milde hetsar inte upp sig över varje liten småsak.
Blir han arg gäller det något allvarligt, och ofta å Guds vägnar. Han blir
inte vred för att försvara sig själv, sin värdighet eller sina rättigheter, så som
andra blir.
Om han blir arg, blir han inte ursinnig eller nervös. Hans vrede är bara
ett uttryck för hans invändning eller missnöje. Annars är han lugn och blir
inte så lätt upprörd eller flammar upp i raseri.
Den milde är fridfull och vill inte söka hämnd.
Den milde står inte emot det onda, som Herren befaller i Matt 5:39,
och han hämnas heller inte. Hellre tar han det utan att försvara sig, men då
kommer andra att försvara honom och tillrättavisa dem som förolämpar
honom: ”Hittar ni ingen annan att förolämpa än den här goda människan?
Han gör ingen något ont men får bära ont från onda människor!”
Han har inre frid och blir därför inte irriterad eller upprörd.
Inga yttre umbäranden kan rubba honom. Som Mar Isak sade: Det är
lättare att rubba ett berg än att reta upp en mild människa! Hans lugn är inte
spelat, eftersom hans yttre reflekterar hans hjärta. Han är som klippan i
vattenfallet som inte rubbas hur mycket vågorna och vattnet än slår emot
den.
Den milde brukar vara tålmodig och står inte upp för sina
rättigheter.
Ett exempel på detta är profeten David. Han blev smord till kung av
profeten Samuel (1 Sam 16:13), men Samuel återvände till Rama och gav
honom inte kungadömet! David blev en kung utan rike och fick återvända
till sin lilla fårhjord i ödemarken och ta hand om den. Sedan blev han
inkallad till att tjäna kung Saul som plågades av en ond ande, och David
91
skulle spela för honom för att lugna honom. Men sedan blev Saul avundsjuk
på honom och förföljde honom svårt och jagade honom genom öknen för
att döda honom.
Trots allt detta var David tålmodig och fördragsam. Han hävdade inte
sin rätt som smord kung. Han började inte beklaga sig eller sade till Samuel:
Vad hjälper det att jag blivit smord? Var är det där kungadömet som du
gav mig? Och så fortsatte det utan att han fick ut sin rätt under ungefär 15
års tid, tills Saul dog.
Den milde är inte envis och sätter sig inte på tvären.
Skriften säger ju: ”Gör allting utan knot och förbehåll” (Fil 2:14).
Den milde försöker inte vinna, eftersom han inte vill kämpa för att pracka på
andra sina synpunkter eller avgå med segern i en diskussion. Han säger helt
enkelt sin mening, grundar den och överlåter sedan åt andra att acceptera
den eller inte, utan att börja gräla eller kämpa. Det skulle strida mot hans
lugn.
Den milde vet inte av någon illvilja, slughet eller baktanke.
Han har inga dolda avsikter med det han säger. Det som är i hans
hjärta, det säger han, och det han säger, det kommer ur hjärtat. Det finns
inget av oärlighet eller hemliga planer hos honom. Han är tydlig och uppriktig.
Alla som har med honom att göra känner sig bekväma eftersom han är
öppenhjärtig och inte slug eller listig.
Han lever som en stilla bris över vattenytan.
Han rör inte upp några stormar eller orkaner på jorden, eller vågor och
strömvirvlar i havet. Han trivs inte med att leva i en sådan atmosfär, eftersom
den inte går ihop med hans karaktär eller hans lugn och mildhet eller hans
levnadssätt. Det är gott att vara i hans sällskap, eftersom han är godhjärtad
och inte skapar konflikter med andra eller vill tävla med dem. När han får
möta umbäranden låter han dem dra förbi utan att bli bitter av dem.
Det finns två sorters milda människor. Den ena är född mild, den
andra har fått vinna sin mildhet genom övning och kamp och nådens
verk i hjärtat.
92
S:t Paulus Al Basit (den enkle) var av den första sorten, medan den
andra sorten representeras av S:t Moses den svarte. I sin ungdom var han
elak och våldsam, till och med en mördare. När han kom till klostret för att
göra bot var munkarna rädda för honom. Men han började öva sig tills han
blev mild och god, kärleksfull, tjänstvillig och gästfri. Han blev till och med
en vägledare för många.
När vi talar om mildhet bör vi inte glömma hindren.
Auktoritet och ledarskap kan ibland utgöra ett hinder för mildhet. När
vissa människor hamnar i en ledarposition mister de sin mildhet och enkelhet
och börjar använda sin makt för att befalla, bestraffa och styra och ställa
över andra. De rättfärdigar sina övergrepp genom att kalla det fasthet och
beslutsamhet.
Välsignad är den som bevarar sitt lugn medan han utövar sin
auktoritet.
Vissa ledare använder våld mot dem som ställer till med bråk eller
vägrar rätta sig efter instruktionerna, medan andra ledare kan upprätthålla
ordningen med mildhet.
ÄR MILDHET OFÖRENLIGT MED
TAPPERHET OCH MOD?
Som vi tidigare nämnt innebär mildhet godhet, ödmjukhet och lugn.
Problemet är att vissa kan missuppfatta detta med mildhet och tro att en
mild människa skulle ha en svag personlighet eller vara ineffektiv som en
stillaliggande och orörlig kropp! Människor kan till och med göra honom till
föremål för skämt och åtlöje och se honom som en lat människa som inte
deltar i någonting! Detta är en missuppfattning om mildhet som står i strid
med Bibelns lära och de heliga fädernas och profeternas berättelser. Visst är
den milde godhjärtad och lugn, men detta är bara halva sanningen…
93
Den andra halvan av sanningen är att mildhet aldrig är oförenligt
med tapperhet och mod, men allt som sker under himlen har sin tid
(Pred 3:1).
Skriften säger att det finns ”en tid att plantera, en tid att rycka upp…
en tid att tiga, en tid att tala…” (Pred 3:2, 7). Och den milde bör veta när
och hur han ska handla.
När S:t Antonius fick fråga om vilken dygd som är viktigast, bön eller
fasta eller tystnad… svarade han att den viktigaste dygden är omdömet,
alltså att handla klokt och veta vad som behöver göras.
Godlyntheten är den mildes förhärskande natur, men när
situationen kräver en tapper och modig insats eller ett vittnesmål för
sanningen ska han inte dra sig undan med mildheten som
förevändning.
Ifall han drar sig för att handla när det verkligen behövs har hans mildhet
visat sig vara falsk. Den kanske bara består av slapphet, eller så har han
missuppfattat vad mildhet och andlighet är. Andlighet innebär ju inte att
bara praktisera en enda dygd och försumma alla andra, utan det innebär
snarare en kombination där alla dygderna samverkar som en harmonisk
och integrerad helhet.
I Herren Kristus – lovad vare han! – har vi ett ideal:
Herren Kristus var mild och ödmjuk i hjärtat, han bröt inte av
det knäckta strået eller släckte den tynande lågan (Matt 11:29,
12:20). Men:
När han såg hur judarna skändade templet genom att idka handel där,
körde han ut alla som köpte och sålde och välte omkull växlarnas bord och
duvförsäljarnas stolar. Och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus ska
kallas bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste” (Matt 21:12-13).
Skulle Herren Kristus i mildhetens namn ha låtit dem fortsätta göra
Faderns hus till en saluhall? Nej, han förenade mildhet och helig glöd. Så
kom hans lärjungar ihåg att det stod skrivet: ”Brinnande iver för ditt hus
skall förtära mig” (Joh 2:16-17).
94
På samma sätt som den milde Herren Kristus rensade templet
tillrättavisade han också de skriftlärda och fariséerna.
Det finns verkligen en tid för allt som sker under himlen: en tid för lugn
och en tid för glöd… en tid för tystnad och en tid för undervisning. De
skriftlärda och fariséerna vilseledde människor med sin felaktiga
undervisning, och därför måste den store Mästaren avslöja dem så att de
inte fick sitta på Moses stol i den nya kristna församlingen. Han sade till
dem: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till
himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill
komma dit in släpper ni inte in” (Matt 23:13). Skulle han i mildhetens
namn ha låtit dem fortsätta stå i vägen för porten till himmelriket?
Mildhet är en stor dygd, men den förenas här med helig glöd
och vittnesbörd för sanningen, som hos vår förebild Kristus.
Att vittna för sanningen är en viktig sak som Gud fordrar av oss. Vi läser
hans ord genom profeten Jeremias mun: ”Gå ut på Jerusalems gator och
se er noga omkring! Sök på torgen och se om ni kan finna någon, om
det finns en enda som handlar rätt och försöker leva hederligt – då ska
jag förlåta staden” (Jer 5:1). Och Herren sade till sina lärjungar: ”Ni ska
vittna om mig” (Apg 1:8).
Kan mildhet stå i vägen för vittnesbörd om sanningen? Bort det!
Här har vi en förebild i aposteln Paulus:
Detta blir tydligt i hur han uppträdde mot Petrus, som först åt tillsammans
med hedningarna men sedan drog sig undan i fruktan för dem som höll fast
vid omskärelsen när de kom. Paulus insåg att detta var hyckleri och berättar
att då ” vände jag mig öppet mot honom. Han hade ju dömt sig själv…
[då] sade jag till Kefas i allas närvar: Om du som är jude kan leva på
hedningars vis i stället för på judarnas, varför vill du då tvinga
hedningarna att göra sig till judar?” (Gal 2:11, 14)
Vem var det som talade så? Det var den milde Paulus som vid sin
tillrättavisning av korintierna sade: ”Jag, Paulus, som är så beskedlig
när jag är hos er och så myndig mot er när jag är långt borta, jag
besvär er vid Kristi mildhet och godhet…” (2 Kor 10:1). Denna milda
95
människa står ödmjuk inför sina andliga barn och ser sin tillrättavisning av
dem som myndig, men en annan gång finner han det nödvändigt att
tillrättavisa aposteln Petrus som jämfört med honom var både äldre och
erfarnare i Kristi tjänst! Han förenade mildhet med vittnesbörd för sanningen,
eftersom mildhet inte bör vara ett hinder för andra dygder.
Ett annat exempel är Abram (Abraham), fädernas fader, som
förenade mildhet med tapperhet och mod.
Abraham var onekligen mild, för vi ser honom buga sig för hetiterna
när han tog emot ett stycke mark där han skulle begrava Sara. Han bugade
sig för dem trots att de hade visat aktning för honom och sagt: ”Hör på
oss, herre. En Guds utvalde är du i vår krets, välj den förnämsta av
våra gravplatser” (1 Mos 23:6-7). Ändå bugade han sig för dem.
När denne milde Abraham fick höra att hans brorson Lot blivit
tillfångatagen i kriget mellan de fyra och de fem kungarna, ”mönstrade
han sina vapenföra män, de slavar som var födda hos honom, 318
man, och förföljde kungarna ända till Dan… ända till Hova… han
tog tillbaka allt byte; också sin brorson Lot och hans egendom tog
han tillbaka, likaså kvinnorna och de andra fångarna” (1 Mos 14:1416). Var Abrahams tapperhet och mod oförenligt med mildhet och
vänlighet? Bort det!
Den unge David som kämpade mot den djärve Goliat är ett annat
exempel på mildhet kombinerad med mod och styrka.
David var utan tvivel mild, för han var en lugn fåraherde och en skicklig
harpspelare, han var rödkindad med vackra ögon och såg bra ut. Men när
han kom till slagfältet för att kunna återvända hem med nyheter om sina
bröders situation, fick han höra hur Goliat utmanade armén och såg hur alla
stod tysta och rädda. Han greps av helig glöd, och fylld av mod, styrka och
tro sade han: ”ingen bör tappa modet” och erbjöd sig att gå och strida
mot honom. Sedan ryckte han fram mot Goliat och sade till honom: ”Herren
skall denna dag överlämna dig i min hand…” (1 Sam 17:32, 46).
Trots denna uppvisning i styrka och mod förlorade David inte sin
mildhet, för efteråt sade han till kung Saul som jagade honom: ”Mot vem
96
har Israels kung dragit ut, vem är det du jagar? En död hund! En
ynka loppa!” (1 Sam 24:15)
Ett annat exempel på en mild människa som å Guds vägnar
tillrättavisar och tuktar i helig vrede är profeten Mose.
Ingen kan förneka att Mose var ödmjukare än någon annan människa
på jorden (4 Mos 12:3). Men när samme ödmjuke Mose kom ner från
berget och fick se folket sjunga och dansa runt guldkalven som de gjort
och tillbett, kastade han stentavlorna ifrån sig och slog dem i stycken vid
bergets fot. Sedan tog han kalven som de hade gjort, brände den med eld
och malde den till stoft som han strödde ut i vattnet (2 Mos 32:19-20).
Han tillrättavisade också sin bror Aron, översteprästen, så att han blev
förvirrad och rädd och sade: ”Var inte vred, herre! Du vet själv hur de
dras till det som är ont… och de gav [guldet] åt mig och jag kastade
det i elden, och så kom kalven till” (2 Mos 32:22, 24) Mose straffade
folket, och ungefär tretusen föll döda ner den dagen. Helig vrede och
bestraffning hindras alltså inte av mildhet.
Mildhet är inte heller oförenligt med en stark personlighet som
påverkar människor.
Herren Kristus var mild men hade samtidigt en stark personlighet
som påverkade andra djupt. Men låt oss ta ett exempel på mänsklig
nivå, nämligen aposteln Paulus.
Vi talade tidigare om Paulus mildhet, men låt oss nu tala om hans
personlighet och påverkan.
I Apostlagärningarna läser vi om Paulus i hans fångenskap: ”Men när
Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den
kommande domen blev Felix förskräckt och sade: Det räcker för den
här gången. Men jag ska kalla på dig när jag får tid” (Apg 24:25).
Och när Paulus stod som fånge nästa gång, inför kung Agrippa, sade
han till kungen: ”Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du
tror.” Och kungen svarade: ”Det går fort för dig att få mig till kristen”
(Apg 26:27-28). Då sade Paulus med kraft och värdighet till kungen: ”Gud
97
give att inte bara du utan alla som idag lyssnar på mig blir sådana som
jag – men utan de här bojorna” (Apg 26:29). Står mildheten i strid med
en sådan styrka? Självklart inte.
När det blir nödvändigt står mildheten inte i konflikt med att
försvara sanningen.
Detta blir tydligt då kommendanten Claudius Lysias beordrade att
Paulus skulle förhöras under prygel för att de få reda på varför judarnas
skränade så emot honom. Vi kan läsa att ”När man band fast honom för
att piska honom sade han till officeren som var med: Är det tillåtet
att prygla en romersk medborgare som inte är dömd för något?” När
kommendanten fick höra detta gick han till Paulus för att själv försäkra sig
om saken, och då drog sig förhörarna genast undan. Även kommendanten
blev själv förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare
som han låtit fängsla (Apg 22:24-29).
Gjorde Paulus detta för att undslippa prygel? Nej, för han sade: ”Av
judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag” (2 Kor 11:24).
Men den här gången försvarade han en viss sanning och visade
kommendanten ett fel som denne var på väg att begå. Detta var inte
oförenligt med Paulus mildhet.
Samma sak hände en annan gång, när Festus som en väntjänst gentemot
judarna tänkte överlämna Paulus till att dömas av dem. Men Paulus försvarade
bestämt sin rätt och sade till Festus: ”Jag står inför kejsarens domstol, och
det är här jag ska dömas… Jag vädjar till kejsaren”, varpå Festus sade:
”Du har vädjat till kejsaren, till kejsaren ska du fara” (Apg 25:9-12).
Det var i själva verket inte så att Paulus var rädd för judarna, utan han
ville helt enkelt komma till kejsaren i Rom för att predika där. Anledningen
var att Herren hade uppenbarat sig för honom och sagt: ”Var inte rädd,
Paulus. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem, måste du också
vittna i Rom” (Apg 23:11). Därför försvarade Paulus sin rätt med mildhet
och förnuft. Han sade inte något oriktigt utan åberopade sin lagliga rätt.
Mildhet hindrar inte att man varnar en syndare för att rädda
honom från ett felsteg eller en viss fara.
98
Som aposteln Judas sade i sitt brev: ”Somliga… ska ni ha förbarmande
med och rycka ur elden och rädda” (Jud 23).
Tänk dig att du får se en vän eller släkting på väg att ingå ett olagligt
äktenskap: med en nära släkting, eller efter en skilsmässa utanför Kyrkan,
eller efter att ha bytt religionstillhörighet, eller på väg mot borgerlig vigsel
osv. Skulle du då på grund av mildhet låta bli att varna honom för det
felsteg han är på väg att begå? Nej, det är din plikt att tala honom till rätta,
lugnt och sansat, utan att såra honom eller visa stolthet. Om du tiger innebär
din tystnad ett fel. Mildhet innebär inte att leva som en död kropp bland
människor. Du får ge uttryck för din personlighet, fast på ett milt sätt, om
det så sker med en enda mening som när Johannes Döparen sade: ”Det
är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne” (Matt 14:4).
Aposteln Paulus sade: ”Håll er därför vakna, och kom ihåg att
jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar”
(Apg 20:31). Hans mildhet hindrade honom inte från att varna var och en,
fast på ett milt vis och under tårar.
Och om man använder ett hårt ord…
Människor är inte vana vid att höra hårda ord från den milde. Så om det
någon gång inträffar förstår de att det måste finnas en mycket god anledning,
och därför gör hans ord intryck på dem.
Tror du att den milde är undantagen från Herrens befallning till sina
lärjungar: ”Ni ska vittna om mig” (Apg 1:8)? Självklart inte. När det blir
nödvändigt måste man vittna om sanningen.
Om man har möjlighet att rädda någon som blir attackerad,
skulle man då med mildhet som förevändning avstå från detta?
Inte kan man säga: ”Det angår inte mig. Vad har det med mig att göra?
Lämna mig ifred!” Nej, istället rycker man tappert ut för att milt rädda den
anfallne. På så sätt räddade Herren Kristus äktenskapsbryterskan från att
stenas. Till dem som ville stena henne sade han: ”Den av er som är fri
från synd ska kasta första stenen på henne.” Han sade det milt utan att
avslöja deras synder, och skrev istället ner dem på marken.
99
Någon kanske frågar: Kan den milde döma någon? Finns det
några exempel på detta i Skriften?
Ja, det finns många exempel hos Herren Kristus, han som är mild och
ödmjuk i hjärtat (Matt 11:29).
Kristus sade: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma
världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh 3:17),
och till judarna sade han: ”Ni dömer på människovis, jag dömer ingen”
(Joh 8:15). Trots detta fortsatte han direkt efteråt: ”Om jag ändå dömer är
min dom riktig” (Joh 8:15). Och fastän han sade till äktenskapsbryterskan:
”Inte heller jag dömer dig” (Joh 8:11), dömde han faktiskt många vid ett
flertal tillfällen. Han dömde de skriftlärda och fariséerna (Matt 23), han dömde
judarnas präster med orden: ”Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett
folk hos vilket det kan bära frukt” (Matt 21:43), och han dömde sin
lärjunge Petrus när denne var fel ute när det gällde korsfästelsen och sade till
honom: ”Herre, något sådant skall aldrig hända dig” (Matt 16:23).
Aposteln Paulus sade till sin lärjunge Timotheos: ”Ställ dem som felar
till svars i allas närvaro, så att också de andra tar varning” (1 Tim
5:20).
Nu har du fått se exempel på att Kristus dömer och att aposteln och
biskopen gör detsamma. Därför säger jag:
I vissa situationer finner den milde att han måste tala och inte
kan tiga, liksom Elihu talade i berättelsen om den rättfärdige Job
och hans vänner.
Jobs fjärde vän Elihu var tyst i 28 kapitel medan Job och hans tre
vänner diskuterade. När dessa sedan slutade tala, eftersom Job såg sig
som rättfärdig (Job 32:1), berättar Skriften: ”Men Elihu från Bus, Barakels
son, av Rams släkt, greps av vrede. Han vredgades på Job som tyckte
sig ha rätt mot Gud, och han vredgades på de tre vännerna för att de
inte funnit något att säga som visade Jobs skuld” (Job 32:2-3).
Den milde Elihu var länge tyst medan de som var äldre än han talade,
men till slut kunde han inte tiga längre när han såg att ett sanningens ord
100
behövde sägas. Så han sade: ”Jag är en yngling, ni är gamla män,
därför vågade jag inte visa min kunskap för er. Jag tänkte: Åldern
ska tala, åren ska lära ut vishet”. Men när han inte fann vishet hos dem
fick han tala och tillrättavisa Job med Guds ord på läpparna. Han var den
ende som Job inte sade emot (Job 32-37).
Vissa har auktoritet eller snarare ansvar att döma.
Detta är inte oförenligt med mildhet. Sådana människor är föräldrar,
andliga fäder, lärare med sina elever, chefer med sina underordnade…
Kom ihåg att prästen Eli blev dömd av Gud för att han inte hade tyglat
och dömt sina barn (1 Sam 3:13).
Om Skriften befaller mig att inte ha gemenskap med lösaktiga,
äktenskapsbrytare och andra syndare (1 Kor 6:9), ska jag då säga att jag
inte dömer dem? När vi inte ska ha gemenskap med dem eller de andra
som nämns i 1 Kor 6:9-11, innebär inte det att döma dem? På samma sätt
uppmanas vi att inte ta emot dem som avviker från den sunda läran, som
aposteln säger: ”Om någon kommer till er utan denna lära ska ni inte
släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den
som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling” (2 Joh 10-11).
Skulle vi i mildhetens namn ta emot dessa? Aposteln säger: ”En del
människors synder ligger i öppen dag och får sin dom i förväg” (1
Tim 5:24). Det är inte du som dömer dem, utan deras egna gärningar. Det
enda du behöver göra är att på ett milt sätt undvika dem.
101
102
ANDENS
FRUKTER
9
SJÄLVBEHÄRSKNING
(KYSKHET)
103
Den som lever efter Anden vinner självbehärskning som en frukt av
sitt andliga liv. Vad är då självbehärskning, och hur kan man uppnå den?
Självbehärskning innebär att man har kyskhet och kontroll över sin
kropp, sina sinnen, sitt tal, sina tankar, sitt hjärta, sin penna, sin hand osv.
TALETS KYSKHET
Talets kyskhet innebär att undvika alla dåliga och onyttiga ord.
Om detta säger Herren: ”varje onyttigt ord som människorna yttrar
ska de få svara för på domens dag” (Matt 12:36). Sådana ord kallade
han till och med ”orena”, för han säger: ”Det är inte det som kommer in i
munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det
gör människan oren” (Matt 15:11). Men en kysk människa låter sig aldrig
orenas av något ord.
Den som är kysk i sitt tal kan inte uttala ett förolämpande eller
sarkastiskt ord.
En kysk människa respekterar andra och sårar inte någon med sårande
ord eller ord av förakt, hån eller missaktning. Jag kommer ihåg att jag på
minnesgudstjänsten för ärkediakon Habib Guigis, fyrtio dagar efter hans
bortgång, sade:
Din väg var dygdig och rak,
din tunga ren och vit.
Ingen människa klandrade du,
ingen oförrätt mindes du.
Den som slänger ur sig sårande eller hårda ord likt stenar mot andra
är alltså inte en människa som är kysk i sitt tal. Den som är kysk i sitt tal
förtalar inte människor eller gör dem till åtlöje, utan han är hövlig och
anständig och väger varje ord innan han yttrar det. Dessutom behöver han
104
inte anstränga sig för att tala kyska ord, eftersom han är van vid det och
det ligger i hans natur.
Den som är kysk i sitt tal kan inte tala oartiga eller oförskämda ord.
Han kan till exempel inte använda fula sexuella ord eller dra sexuella
vitsar eller historier, eller ens höra på när andra berättar sådant. Den som är
kysk i sitt tal kan inte med att sjunga oanständiga sånger, utan skäms för att
ta sådant i sin mun till och med när han är ensam hemma. Han kan inte
sjunka till en så låg nivå. Hans hövlighet hindrar honom från att använda ett
språk som bryter mot anständighetens regler.
Den som är kysk i sitt tal är van vid det hövliga samtalets regler.
Han kan till exempel inte avbryta den som talar eller bryta in med
några ord, eller höja rösten vid en meningsskiljaktighet. Han skulle aldrig
förnedra någon för att förstärka sin position eller förolämpa någon under
en argumentation. Hans hövlighet kan inte tillåta sådant.
Den som är kysk i sitt tal är alltid objektiv i sina argument och blandar
aldrig in personliga angelägenheter. Hans uttryckssätt är förnuftigt och
logiskt. Han utmålar inte motparten som dum eller okunnig och lockar inte
heller fram sådana egenskaper hos honom, utan koncentrerar sig istället
på det ämne som samtalet gäller.
Pennans kyskhet är en följd av talets kyskhet.
Med detta menar vi att en kysk människa följer allt det ovannämnda
när han skriver. Han skriver inte sådant som förtalar andra eller sårar och
förolämpar dem. Han skriver heller aldrig en osanning om någon, utan
hedrar och respekterar alla. Han är ärlig i allt han skriver.
Detta för oss vidare till kritikens kyskhet och ärlighet.
Rättvis kritik är oskyldig och objektiv. Den innebär att endast söka
sanningen, bedöma saker på ett sunt sätt och nämna goda sidor före de
dåliga som man inte håller med om, och på så sätt ge ett erkännande åt allt
som är rätt. Man gräver inte i människors intentioner och inre avsikter som
endast Gud känner till.
105
Ändock brukar jag alltid mena att talets synd är en sekundär
synd.
Jag menar att det okyska talets synd är följden av en annan synd som
föregått den, nämligen hjärtats okyskhet. Herren säger: ”En god människa
bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond
människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun
säger vad hjärtat är fullt av” (Luk 6:45).
HJÄRTATS OCH TANKENS KYSKHET
Denna kyskhet är grunden för all yttre kyskhet. Ty Skriften säger:
”Framför allt annat som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty
från det utgår livet” (Ords 4:23).
Hjärtats kyskhet innebär kyskhet i känslor, lidelser och
sinnesintryck, och även kyskhet i vilja, avsikter och önskningar.
Ur en och samma källa, ur hjärtats kyskhet, kommer tankens kyskhet,
talets kyskhet och sinnenas kyskhet. Så om du finner att din tanke irrar sig
in på en okysk väg, gör då genast motstånd och stoppa den innan detta
sprider sig till andra organ. Tanken tar sig nämligen uttryck genom talet,
sinnena eller gärningarna.
Hjärtats och tankens kyskhet hör också ihop med det
undermedvetnas kyskhet.
Det undermedvetna fungerar utifrån de tankar, bilder, önskningar och
känslor som ligger lagrade i det. Om dessa har varit okyska visar detta sig
genom okyska drömmar och tankar, som vi vet av skapelseberättelsen
där varje träd frambringar frukt efter sitt slag (1 Mos 1:11-12).
Alla bör alltså vara noga med kyskhet i hjärta och tanke och fylla dessa
med andlighet, renhet och kärlek till det goda, så att de blir en källa till
kyskhet i tal, sinne och kropp.
106
KROPPENS KYSKHET
Detta innebär att avhålla sig från köttets alla usla begär och från
allt begär till denna materiella värld.
Aposteln Johannes talade om detta i sitt första brev: ”Älska inte
världen och det som finns i världen… Ty det som finns i världen, vad
kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med…” (1
Joh 2:15-16).
Köttets begär innefattar allt slags äktenskapsbrott samt kärlek
till bekvämlighet och frosseri.
Det innefattar många olika kroppsliga begär, men det farligaste av
dem alla är äktenskapsbrott. En kysk människa gör därför allt vad han
kan för att undvika sådana begär.
Han har inte begär till något och blir heller inte orsak till att
andra faller hän åt begär.
Om han angrips av frestelser mot kroppens kyskhet står han emot dem
av all sin kraft, med rent hjärta och stark vilja, och lägger aldrig någonsin ner
sina vapen. Aposteln Paulus ord till hebréerna är sannerligen storartade, när
han tillrättavisar dem: ”Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i
er kamp mot synden” (Heb 12:4). Detta är att verkligen göra motstånd,
oavsett om yttre omständigheter trycker på.
Det kyska hjärtat är grunden för kroppens kyskhet.
Vi har en förebild i Josef den rättfärdige, som av sin herres hustru
dagligen blev utsatt för syndens påtryckningar. Hon hade auktoritet över
honom och kunde vålla honom skada om han avvisade henne, men han
bevarade sin kropp kysk genom att han var kysk i hjärtat och hade Gud
för ögonen i allt han gjorde och höll fast vid den andliga läran som kräver
kyskhet. Så han sade: ”Hur skulle jag då kunna handla så illa och
synda mot Gud?” (1 Mos 39:9-10)
Kyskheten har sin grund i hjärtats inre tillstånd och dess kyskhet.
107
Josef den rättfärdige som ännu inte var befäst mot synden genom
äktenskapet stod fast vid en sådan prövning, medan kung David som hade sju
hustrur föll i synd. Förklaringen ligger i hjärtats inre tillstånd: om det liksom
Josefs hjärta är kyskt och besegrar alla frestelser, eller om det liksom Davids
hjärta är svagt och har kärlek till synden och ger vika när det angrips av synden.
Kroppens kyskhet hör också ihop med blygsamhet.
Om en kvinna blottar sin kropp på ett okyskt sätt, om hon visar vissa
kroppsdelar eller bär åtsittande eller genomskinliga kläder, blir hon en
stötesten som får andra att falla.
Om kvinnan försöker rättfärdiga ett sådant beteende med att
hon vill visa sin kvinnlighet, visar hon i själva verket bara sin
okyskhet.
Hon kan ha som ursäkt att detta är senaste modet, men man bör inte
låta modet härska över anden eller ta till sig modeskaparens påbud som
viktigare än Guds bud. En blygsam kvinna accepterar aldrig ett nytt mode
som är oförenligt med blygsamhet, eftersom detta bli till fall för en annan.
Om hon gör det får hon inte komma in i kyrkan klädd på ett sådant sätt,
särskilt inte vid den heliga nattvarden.
Kyskhet är också oförenligt med vissa sorters utsmyckning
och makeup.
Här har vi Petrus välkända ord om kroppslig utsmyckning, där andens
skönhet är att föredra framför den kroppsliga: ”den inre dolda människans
skönhet, med sitt oförgängliga smycke, ett milt och stilla sinnelag. Det
är dyrbart i Guds ögon” (1 Pet 3:4).
Vi förnekar inte kvinnan rätten att göra sig vacker, men det måste
hålla sig inom kyskhetens gränser så att det inte blir till fall för andra.
Det sätt på vilket man går eller talar kan också gå emot
kyskheten.
Kyskheten omfattar livets alla områden och undviker allt beteende som
kan väcka syndiga känslor. Kvinnan kanske säger att den man som blir
108
upphetsad är en svag människa som saknar kyskhet. Kanske är det så, men
hon bör visa hänsyn för deras svaghet och inte få dem på fall. Aposteln
Paulus sade: ”Vi som är starka är skyldiga att hjälpa dem som är svaga
med deras bördor och får inte tänka på oss själva” (Rom 15:1).
Vi uppmanas att inte bara bevara vår egen kyskhet, utan också
tänka på andras kyskhet så att de inte förlorar sin kyskhet på grund
av oss.
Om detta sade Herren: ”Ve dig, värld, med dina förförelser… Det
vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen
än att kunna förleda en enda av dessa små” (Matt 18:7, Luk 17:1-2).
Vare sig du är man eller kvinna bör du tänka på andras kyskhet
istället för att bli orsak till att andra får kämpa med sin kyskhet.
Kvinnan bör inte bli till fall genom sin skönhet och kvinnlighet, inte
heller mannen genom frestelser, känslor och löften, eller genom ett överdrivet
vänskapligt och familjärt beteende. Det kan ofta börja på ett oskyldigt
sätt, eller verka så, men sluta på motsatt sätt.
Kroppens kyskhet bör bevaras även när man är ensam på sitt
rum.
Detta gäller sättet på vilket man sitter eller sover. Den som är blygsam
på sitt rum kommer också att vara det ute i andras sällskap. Detsamma
gäller för motsatsen. Här kan det behövas en inövad vana, och den börjar
i hjärtat.
Även i det äktenskapliga samlivet bör man vara noga med
kyskheten.
Därför säger aposteln Paulus: ”äktenskapet ska alltid hållas i ära
och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och
äktenskapsbrytare skall Gud döma” (Heb 13:4). Det äktenskapliga
samlivet är gott, men bör hållas inom kyskhetens gränser. Detta är vad
aposteln menar med den obefläckade sängen.
Detta för oss in på sinnenas kyskhet, särskilt ögats, örats och handens.
109
ÖGATS KYSKHET
Ögats kyskhet kan bevaras genom att undvika att se med begär.
Kanske var det detta som aposteln Johannes menade med ”vad
ögonen åtrår” (1 Joh 2:16) och som den rättfärdige Job menade när han
sade: ”Jag slöt ett avtal med mina ögon, att aldrig titta efter en flicka”
(Job 31:1). Herren själv sade: ”den som ser på en kvinna med åtrå har
redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap” (Matt 5:28).
Detta innebär att okyskhet i hjärtat ger upphov till okyskhet hos
ögat.
När en kysk man ser en kvinna är hans blick kysk. Den blir syndig
först när hjärtat blir orenat. Detta hände med Potifars hustru och Josef, när
hon ”kastade sina blickar mot honom” (1 Mos 39:7). Visst hade hon
sett honom varje dag, men därefter började hon kasta blickar mot honom
på ett annat sätt, med ett hjärta fyllt av begär.
Samma sak hände med vår moder Eva och trädet som gav kunskap
om gott och ont. Trädet stod där mitt i lustgården (1 Mos 3:3) och Eva
gick säkert förbi och såg det varje dag, men med ett kyskt hjärta utan
begär. Så när började problemen? De började när Evas hjärta förändrades
av den frestelse som ormen lade fram när den sade till Eva: ”Ni skall visst
inte dö… den dag ni äter av den skall era ögon öppnas… ni blir som
Gud” (1 Mos 3:4-5) Först då såg Eva att trädet ”var gott att äta av…
en fröjd för ögat… det skänkte vishet” (1 Mos 3:6). Varifrån kom detta
begär efter trädet? Det kom från förändringen därinne i hjärtat.
En kysk människas blick kännetecknas inte av begär utan av
blygsamhet.
Detta gäller inte bara sex, utan även respekten mot dem som är äldre.
Sonen understår sig inte att se på sin far med oförskämd blick, utan snarare
med respekt och aktning där han inte lyfter blicken på ett utmanande sätt.
Det sägs att Abba Pigimi levde under 18 års tid med de heliga fäderna i
klostret utan att någonsin se någon av dem direkt i ögonen.
110
Vissa blickar är okyska på ett annat sätt.
Ett sådant exempel är en spionerande och utforskande blick som gräver
i andra människors inre för att lura ut deras avsikter och hemligheter eller
manipulera dem.
ÖRATS KYSKHET
Ett kyskt öra tjuvlyssnar inte.
Tjuvlyssnaren försöker få reda på hemligheter som han inte har rätt
till. Den som på sådant sätt tar för sig av andras personliga angelägenheter
beter sig sannerligen inte väluppfostrat.
Ett annat slags öra njuter av att lyssna på liderliga samtal eller
sexuella vitsar och sånger.
Ett sådant öra är en äktenskapsbrytares. Andra öron njuter av att
lyssna på förtal eller skvaller om hur deras fiender misslyckats eller kommit
på fall. Sådan skadeglädje är oförenlig med kyskhet. Därför säger Skriften:
”Gläd dig inte åt din fiendes fall, jubla inte när han störtar omkull.
Det kan väcka Herrens misshag så att han vänder sin vrede från
honom” (Ords 24:17-18).
HANDENS KYSKHET
En kysk hand tar inte det som tillhör andra, vare sig genom stöld
och snatteri eller genom utpressning.
Den som gläder sig åt orätt vinning är också okysk. Sådant kallas i
Skriften ”penningbegär” (1 Tim 3:3). Detta gäller ocker, där ockraren
111
utnyttjar de fattigas situation, och monopolsituationer där man tar ut höga
priser till köparnas nackdel. Genom sådana handlingar kan vissa fylla sina
händer med frukten av de fattigas arbete. Om detta sade jag en gång i en
dikt:
De ryckte maten ur hungrigas mun,
från diande som avvants i förtid.
En kysk hand är också kysk när den ber om något.
En kysk människa blygs att be om något, och om han får blygs han för
att ta emot. Den okyske kan däremot be om saker han inte har rätt till,
som om det vore en rättighet han gått miste om! Och även när han får kan
han mycket väl be om mer eftersom han tycker det är för lite. Sådana
människor kan också be Gud om saker de tycker sig ha rätt till! Sådan var
den förlorade sonen som bad sin far om att få ut sin andel av arvet (Luk
15:12).
112
113
ANDENS
FRUKTER
I Faderns, Sonens
och den helige Andes namn,
en Gud. Amen.
I denna bok presenteras nio dygder som
utgör Andens frukter.
Dessa är frukten av din mänskliga själs
gemenskap med den helige Ande, eller
kanske snarare frukten av den helige
Andes verk i dig och ditt gensvar på hans
verk.
De nio frukterna är kärlek, glädje, frid,
tålamod, vänlighet, godhet, trohet,
ödmjukhet och självbehärskning. Var och
en leder in i alla de andra, och de hör alla
ihop.
Fråga dig nu vad du saknar av dessa
frukter, och öva dig i att utveckla dem.
Herren vare med dig!
114
