Kroksbäcksgemenskapen

Kroksbäcksgemenskapen
En återblick av Tommy Lindén
Denna artikel är en personlig, förenklad beskrivning av en mångfacetterad och komplicerad
verklighet, såväl när det gäller analysen av vårt samhälle som utvecklingen av det som så
småningom kom att kallas Kroksbäcksgemenskapen.
Alla som kom in i denna gemenskap har en egen historia. Min berättelse sker utifrån mitt
perspektiv. Man skulle kunna skriva en mer "objektiv" redogörelse, men det skulle kräva
omfattande intervjuer med olika inblandade. Ett projekt som kanske någon annan vill ta på
sig.
För en mer vetenskaplig analys av gemenskapsfenomenet i Sverige under 70-80-talet
rekommenderar jag Knut Frohms intressanta doktorsavhandling "Livsstil eller organisation",
samt hans bok "Den tidiga kristna rörelsen".
Den nya välfärden
I fredens år 1946 såg jag, liksom nästan 140000 andra svenska barn, dagens ljus. Vår
föräldrageneration hade upplevt två världskrig, med allt vad det innebar av materiell
knapphet, försakelse m.m. De längtade efter fred, stabilitet och materiell välfärd. Den välfärd
som växte fram under 50- och 60-talet upplevdes som en stor välsignelse. Fred och stabilitet
tillsammans med vetenskapliga framsteg på en mängd olika områden gjorde att man nu
kunde skaffa sig allt det man tidigare bara drömt om. Mat, kläder, hus, bil och nöjen. Samtidigt
blev samhället allt mer sekulariserat. Som ofta, när allting verkar ordna sig, vänder
människan Gud ryggen. För många blev välfärden själva meningen med livet. Materialismen
blev en av det moderna samhällets husgudar åt vilken man offrade andra värden – familj,
äktenskap, trohet, vänskap m.m.
Den nya generationen, som föddes efter krigen, tog den materiella välfärden för given. Men
många reagerade mot den själlösa samhällsutveckling materialismen medförde.
En del protesterade mot det man upplevde som en ojämn fördelning av de materiella
resurserna i världen. Framför allt anklagades USA för en imperialistisk politik som gagnade
de redan rika och som utnyttjade befolkningen i fattiga länder. Man hyllade kommunistiska
revolutionärer som Fidel Castro, Che Guevara, Mao Tse Tung som man ansåg stod för
frihet, sanning och rättvisa. Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme, som aktivt deltog i
USA-fientliga demonstrationer, lyckades med konststycket att få USA att framstå som det
stora hotet mot fred och demokrati i världen medan Sovjetunionen och Kina betraktades som
goda krafter. En historiebeskrivning som många i dag nog vill revidera.
I den socialistiska rörelsen på 60-talet, som engagerade många ungdomar, fanns en del
goda rättviseideal. Samtidigt fanns det en djup misstro mot auktoriteter. Föraktet mot kyrka
och religion, som odlats sedan upplysningstiden, fick ny näring i det allt mer sekulariserade
samhället. Hedeniusdebatten under 50-talet bidrog till att dumförklara den kristna tron. Marx
tes om religionen "den är folkets opium", åberopades ofta i debatten. På samma gång
frodades ett intresse för främmande religioner och livsåskådningar. Hermann Hesses bok
Siddhartha blev en kultbok man bara måste ha läst. Beatles åkte till Indien för att lära sig
trandencental meditation. Alla sade sig söka sanningen.
Sekulariseringen och auktoritetsföraktet tillsammans med en längtan efter mening i livet
skapade en mängd oreglerade uttryck för frihet, bland annat inom sexualetikens område.
Man nedvärderade den kristna synen på äktenskap och familj som ansågs vara förlegad och
livsförnekande. En liberal syn på droger, som marknadsfördes av artister som Bob Dylan,
Beatles, Rolling Stones m.fl., växte också fram.
För många ungdomar var livet en blandning av politisk aktivism och frigörelse från
förlegade konventioner.
Jesus – den sanne revolutionären
Själv var jag, i slutet av 60-talet, påverkad av såväl den politiska vänstern som av
hippierörelsens love and peace-budskap. Den kristna tron som jag växt upp med lämnade
jag i tonåren. Mitt liv kretsade kring konst, musik, livsåskådning och modern poesi. Vad
kristendomen hade att ge trodde jag mig veta och det var inget för mig.
Vid denna tid, då jag var 23 år, stötte jag på en kille från Navigatörerna, Han utmanade mig
att börja läsa Bibeln, speciellt det som handlade om Jesus. Jag menade att jag visste vad
Bibeln handlade om, jag hade ju gått i söndagsskolan som liten, men gick ändå med på att
läsa lite i den. Detta gav mig vid denna tidpunkt inte särskilt mycket, det vara som att läsa
Konfucius, lite gammaldags visdomsord.
Dock, vid ett tillfälle, sent en kväll, ställde jag mig själv en del frågor om Jesus. Var han en
historisk person? Ja det trodde jag, det fanns det många bevis för, även i utombibliska källor.
Men var han Guds son, född av en jungfru? Dog han på ett kors för att försona människan
med Gud? Uppstod han från de döda? Sitter han i dag på Guds högra sida i himmelen, och
ska han komma tillbaka till jorden som Bibeln påstår?
Till min förvåning fann jag att jag innerst inne trodde på vad Bibeln sa. Lite chockad undrade
jag vad detta skulle leda till. Samtidigt insåg jag att Jesus måste vara väldigt annorlunda än
vad jag hittills tänkt. Jag förstod att Jesus var en revolutionär, radikalare än Che Guevara
och Mao Tse Tung, som inte bara ville förvandla det yttre. Det slutade i regel som i Orwells
klassiker "Djurfarmen". Revolutionärerna blev så småningom de nya förtryckarna. Men
Jesus ville komma åt orsaken till allt förtryck och alla orättvisor. Han ville förvandla
människohjärtat. Och när jag såg detta sa jag till mig själv – honom vill jag följa.
Gatuevangelisation
Min omvändelse var extremt odramatisk, jag visste knappt om jag var omvänd då jag
vaknade morgonen därpå, men något hade hänt, jag hade sagt ja till Jesus. För att göra en
lång historia kort, leddes jag så småningom till ett sammanhang, en musik- och
evangelisationsgrupp, benämnd Kampanjgruppen, i Malmö. Gruppen leddes av min syster
Birgitta och en kille som hette Claes-Göran Nilsson (numera Wendick). I sammanhanget
fanns även en del trevliga tjejer som nog bidrog till att att jag började hänga med gruppen. Jag
var singel, hade haft några förhållanden tidigare, men var nu öppen för det kristna
alternativet, ett livslångt äktenskap.
Claes och jag fick bra kontakt. Vi upplevde bägge att vårt samhälle hade spårat ur och att
som världen såg ut i dag kunde det inte dröja länge, enligt Bibeln, innan Jesus kom tillbaka till
vår jord. Men innan dess måste människorna få del av frälsningens budskap, evangeliet.
Claes hade en idé om att vi måste väcka uppmärksamhet. Han kunde tänka sig att gå ut på
gågatan i Malmö med sandwich-plakat för att utmana malmöborna med Bibelns budskap.
Men han ville inte gå ut ensam.
Jag brottades ett tag med tanken på att, på detta sätt, göra mig till allmänt åtlöje, bli en dåre
för Kristus, och att bli betraktad som en fullkomlig idiot av mina socialistiska vänner. Och till
slut kunde jag inte motstå denna frestelse.
En vacker dag 1970 stod, på gågatan i Malmö, två unga män med plakat hängande över
mage och rygg. På det ena plakatet stod "Tillbaka till Bibeln", och på det andra "Jesus är
nyckeln", där var också en bild med en nyckel och på en dörr på vilken det stod "Sanningen".
Vid den här tiden talade alla om att man sökte sanningen. Vårt budskap var att Jesus är
den sanne revolutionären, nyckeln till sanningen och själv Sanningen. Bibeln är boken där
sanningen uppenbaras, inte "Das kapital", "Maos lilla röda" eller "Sex, drugs and rock n' roll".
En del kristna ungdomar blev utmanade av det hela och ville vara med på gågatan, med
plakat, och dela ut traktater och prata med folk. Arbetet växte och vi delade upp oss i team
som stod utanför flera av de stora varuhusen i Malmö. Vårt arbete var inte kopplat till någon
speciell kyrka. Emellertid började vi ha återkommande samlingar i vår lägenheten på
Davidhallsgatan i Malmö. Där bodde jag, min bror Kent samt en vän till oss, David Smeds.
Från och till bodde där även en del andra som behövde någonstans att bo, vi hade ett öppet
hem. Claes hade vid denna tidpunkt gift sig med Gunnel från Kampanjgruppen, de bodde nu i
en egen lägenhet.
Vi träffade ibland på andra likasinnade, bland annat två heltända tjejer, Marita som
studerade till socialpedagog och Karin som studerade på musikhögskolan. De bedrev ett
eget evangelisationsarbete på Malmös gator och hade samlingar i lägenheten de hyrde
tillsammans. De kände ett behov av stöd från kristna bröder i sitt arbete och slog sig ihop
med vårt gäng. Vi mötte Knut Frohm i Centrumkyrkan tillsammans med Rune Brännströms
team som var på besök där. Knut blev en drivande kraft i den fortsatta utvecklingen. Vi hade
också en hel del kontakt med Jesushuset i Lund och Sune och Berit Bäckman i Markarryd,
Johannes Facius och Solii Deo Gloria i Köpenhamn, Ingemar Martinsson och Ljus i Öster,
och många fler. Vi besökte även kyrkorna i stan, Filadelfiakykan, Centrumkyrkan i
Rosengård och andra kyrkor. Vi åkte ofta ut och hade möten runt om i Skåne och övriga
landet, i kyrkor, på skolor, fängelser m.fl. ställen. Vi införskaffade en Mercedesbuss för detta
syfte. I bussens fönster satte vi stora skyltar, "Gud är kärlek", "Jesus är vägen" o.s.v.
Bussen väckte uppmärksamhet på Malmös gator vilket ledde till att tidningen Sydsvenskan
tog kontakt med oss för att göra ett reportage. Naiva som vi var trodde vi de hade seriösa
avsikter, men när reportaget kom var det inget vi ville kännas vid. Vi lärde oss att alltid
bergära att få granska artiklar i förväg när man har att göra med journalister.
En förkunnare som påverkade oss mycket vid denna tid var TL Osborn, en amerikansk
världsevangelist i vars spår det förekom mycket helande och mirakler. Osborns budskap var
enkelt men kraftfullt. Gud är en god Gud, han vill dig väl.
Ett annat evangelistpar med samma budskap, som vi mötte på Centrumkyrkan i
Rosengård, var Ian och Rose Mary Andrews. De styrkte vår tro på att Gud verkligen fanns
nära oss och utförde mirakler även i vår tid och i vårt land.
När vi tågade in på mötena i Centrumkyrkan brukade pastorn där, Bror Olofsson, hälsa
oss med "här kommer Jesusfolket". Ryktena om en stor oorganiserad ungdomsväckelse i
USA benämnd "Jesuspeople", som vi kunde identifiera oss med, hade nått Sverige.
"Kom och se"
En sak som ofta plågade mig vid denna tid var att vi hade stora visioner men inte så mycket
att visa upp. Filippus ord till den misstänksamme Natanael "Kom och se", ringde ofta inom
mig. Jag önskade att kunna säga till alla dem vi mötte som var tveksamma till den kristna tron
– kom och se.
En dag besökte Claes och jag, på Bror Olofssons inrådan, förvaltare Jarl på Malmö
kommun. Vi framförde en önskan om en större fastighet där vi kunde bo och utveckla vårt
arbete som vi menade gagnade Malmö stad. I vårt arbete mötte vi många människor med
problem av olika slag som vi försökte hjälpa. Efter flera besök fick vi så småningom hyra
Gamla Ålderdomshemmet i Västra Klagstorp, i Malmös utkant.
1974 flyttade Claes och Gunnel, Knut, Kent, Pierre, Marita, Karin, Pop och jag själv in i vår
nya gemenskapsbostad i Västra Klagstorp. Visionen var att leva ett gemenskapsliv på
samma sätt som lärjungarna gjorde när de vandrade med Jesus för 2000 år sedan. Vi skulle
lära oss att leva i ljuset med varandra och att praktisera Bibelns ord i vardagen. En
karaktärsdanande modern version av klosterliv som skulle få vår tro att mogna och bära god
frukt.
Huset i Västra Klagstorp blev den nya mötesplatsen för våra samlingar som fler och fler
besökte.
Vid ett tillfälle kom Peter Jonsson. Han hade gått på bibelskola i USA och sökte efter kristen
gemenskap i Sverige. Hans mamma hade en stor etagelägenhet vid Ribersborg som stod
ledig som Peter kunde få tillgång till. Eftersom många av dem vi hade kontakt med var
intresserade av gemenskapsboende beslöt vi att ta tillfället i akt. Några av oss i Västra
Klagstorp, jag och Karin bildade en ny boendecell, i den magnifika lägenheten med utsikt över
havet, tillsammans med Peter, Eva Eriksson (numera Ekman) samt Tommie och Gunilla
Naumann som kom från Jesushuset i Lund.
Fram till denna punkt hade vår gemenskap inte haft något uttalat ledarskap, vi var bara
systrar och bröder som levde tillsammans med Jesus som vår mästare. Emellertid kom
tanken om ledarskap upp då och då och vid en speciell samling vi hade avskildes Claes och
jag som ledare i det som nu kallades Gemenskapen, eller då vi var på olika konferenser –
Malmögemenskapen.
Claes och Gunnel, Knut med flera flyttade strax därefter till Rosengård tillsammans med en
del andra. Nu fanns vår gemenskap utspridd på tre platser i Malmö.
I Slottsstaden fick vi kontakt med en ungdomsgrupp på Mellanhedskapellet som av
ungdomarna fått smeknamnet Mellepelle. Flera av dessa ungdomar, Dan, Christina, Peter,
Viveca, Camilla, Ralph, Johan och flera, började komma till våra samlingar och blev en del av
Gemenskapen.
Under de första åren vi levde och arbetade med evangeliet tillsammans var vi helt inriktade
på detta. Vi var pionjärer i tron, vi hade en stark tro på evangeliets makt att kunna förändra,
inte bara oss som personer, men hela samhället. Vi var bröder och systrar i tron och var
mycket restriktiva då det gällde parrelationer och romanser. Detta var ett medvetet drag för
att bryta med den sekulära trenden i samhället. Vi tog emot mycket undervisning bl.a. via
böcker och kassettband som rörde området sex och samlevnad. Vår vision var att forma ett
samhälle på Bibelns grund mitt i det gamla samhället. Guds rike är mitt ibland er, hade Jesus
sagt till sina lärjungar. Vi såg Guds rike som ett samhälle i samhället där Guds ordning och
bibliska principer skulle råda.
Vi upplevde att den kristna kyrkan i västvärlden hade stagnerat på många områden.
Kristna levde i världen och gick till kyrkan en gång i veckan. Vi ville vara kyrkan, leva det
kristna livet i vardagen och gå ut i världen med evangelium. Så här i efterhand kan man väl
tillstå att vi ibland var orättvisa i vår bedömning av andra kristna. De upplevde nog, ibland
med rätta, ett visst ungdomligt övermod i vår attityd. Samtidigt tog vi inte avstånd från övriga
kristenheten utan arbetade mycket på att att ha bra relationer med kyrkorna i staden.
Från singlar till barnfamiljer
1975 var det inte många i Gemenskapen som var gifta. Jag, liksom många av de andra
singlarna, bad till Gud om en livspartner. De flesta av oss kände inte att vi fått gåvan att leva
ogifta.
Vid ett tillfälle då jag kände denna fråga särskilt angelägen tyckte jag mig höra Guds röst
som sa "öppna dina ögon". Där såg jag Karin, vid frukostbordet, vacker som en dag.
Karin och jag var mycket goda vänner. Vi hade känt varandra i flera år och bott
tillsammans i gemenskapsboende. Jag hade nu upptäckt Karin men hon hade ännu inte
upptäckt mig. Jag blev hennes körskolelärare, bjöd henne på konserter, och vi gick långa
promenader tillsammans. Men mer blev det inte. Först när Gunilla Naumann en tid senare sa
till henne, "Märker du inte att Tommy är intresserad av dig", gick det upp ett ljus.
Karin och jag bodde på etagelägenhetens övre plan med våra rum bredvid varandra. När vi
började sällskapa blev det problematiskt att bo så nära varandra. Som ledare i gemenskapen
kände jag behovet av att vara ett bra föredöme.
Vi löste det hela genom att gifta oss, endast tre månader efter vi börjat sällskapa. Vi bodde
då kvar i lägenheten med de andra. Här fick vi också, efter ganska exakt tio månader, vårt
första barn.
Strax efter vårt bröllop gifte sig Pierre och Marita, och sedan blev det bröllop på bröllop under
en lång tid. Alla i Gemenskapen ställde upp så att de som gifte sig fick en riktigt bra fest.
Gemenskapen började så sakta förändras. Från att i huvudsak bestått av unga singlar
började den nu befolkas av småbarnsfamiljer.
Slottsstaden, där vi bodde vid Ribersborg tillhörde de mest eftertraktade stadsdelarna i
Malmö, Därför var det svårt att hitta lediga lägenheter där när nya från gemenskapen ville
flytta dit. Tommie Naumann och jag började åka runt i Malmö för att rekognosera bland
Malmös bostadsområden. På Kroksbäck, ett ganska nergånget område, fanns många lediga
lägenheter. Vissa höghus stod nästan tomma. Men där fanns även trevåningshus med stora
gårdsplaner, lämpliga för barnfamiljer. Även här fanns många tomma lägenheter. Kroksbäck
var motsatsen till Slottsstaden, där vi nu bodde, med en stor altan på tionde våningen med
utsikt över Öresund ända till Danmark.
Flytt till Kroksbäck
Den 15 december 1977 flyttade jag och Karin som första familj till en trea på mellangården på
Kroksbäck. Strax därefter kom Tommie och Gunilla. Vi var osäkra på hur många som skulle
nappa på detta nya tilltag. En del undrade nog varför man måste välja ett av Malmös värsta
områden att bo i. Men efterhand kom fler och fler. Efter ett tag hade jag min bror Kent och
hans familj som närmsta granne. Min syster Birgitta och hennes familj i våningen under oss.
Inger och Annika i våningen över oss. Karins syster Tea och hennes familj i trappuppgången
bredvid. Snart bodde det gemenskapsfolk i varje trappuppgång på mittgården.
Vi hade till att börja med samlingar i våra hem, men efter ett tag hyrde vi en källarlokal på
mittgården där även tidskriften Logos hade sitt kontor.
Logos och Team Offset
Tidskriften Logos hade startats några år tidigare av Claes och mig i Malmö samt Rune
Brännström och Ingemar Källström i Stockholm. Produktionen var förlagd till Malmö. Vi
tryckte tidningen till att börja med på min pappas lilla tryckeri i Genarp. Vi hade tidigare använt
detta tryckeri för att trycka egna skrifter, traktater och bibeldelar på slaviska språk som
smugglades in i kommunistländerna där vi hade kontakt med en del kristna församlingar. Vid
ett tillfälle deltog vi i att bygga om en bil med lönnfack för bibelsmuggling. Detta skedde på min
svåger Keas, pappas verkstad i Timrå. Bilen blev tyvärr konfiskerad av sovjetiska
gränspolisen några år senare och de som då körde den hamnade i sovjetiskt häkte. En hel
del skriverier om denna händelse förekom i svensk press. De blev så småningom frisläppta.
När tidningen skulle förfärdigas hjälpte alla i gemenskapen till. Senare tog jag, Claes och min
svåger Kea över tryckeriet från min pappa och flyttade det till Malmö. Göran Ekman kom till
en Logos-samling och blev efter ett tag involverad och tog sedermera över ledningen för
tryckeriet. Tryckeriet bytte namn från G-tryck till Team Offset. Både Logos och Team Offset
kom att betyda mycket i Gemenskapen. Många från Gemenskapen jobbade där, heltid eller
deltid. Att göra karriär på annat håll hade inte hög status i början. Detta ändrades senare då
många utbildade sig och läste vidare på universitet och högskolor.
Kroksbäck renoveras
Den första tiden på Kroksbäck minns jag som mycket inspirerande. Tommie Naumann och
jag delade nu ledarskapet för Kroksbäcksgemenskapen. Samvaron var enkel och glädjefylld
samtidigt som det fanns en hög överlåtelse till den gemensamma visionen. Några av
grannarna i Kroksbäck kom till tro och blev en del av det hela.
När det lokala bostadsbolaget MKB fann att Kroksbäck började befolkas av skötsamma
människor som betalde hyran i tid blev de intresserade av att rusta upp området.
Tillsammans med andra ansvarsfulla hyresgäster fick vi vara med och ha synpunkter på
olika förbättringar. När renoveringsfasen, som kostat många miljoner, var klar, använde
MKB, Gemenskapen i sin annonsering för att locka hyresgäster till det nya trygga
renoverade Kroksbäck.
Nya möjligheter
Gemenskapsboendet erbjöd många möjligheter. Familjelivet var prioriterat. Att ha ett öppet
hem var en självklarhet för de flesta. Många ensamstående bodde med familjer. Hos mig och
Karin bodde en tid Anneli som var som en storasyster för de mindre barnen i familjen. Vi hade
även andra som bodde hos oss tillfälligt. Småbarnsmammorna var inte isolerade i sina
lägenheter utan hade varandra på nära håll. När vädret tillät fikade man på gården med de
andra hemmavarande. Behövde någon lite barnfri tid fanns det alltid någon som kunde passa
barnen ett tag. När Karin läste till undersköterska kunde våra små flickor vara hos sin
moster Tea och sina kusiner i trappuppgången bredvid, och senare hos Eva Ekman, de
timmar Karin var borta.
Att dela sina liv med varandra låg inte enbart på det terapeutiska planet. Själva delade vi
under ett tag bil med Claes-Göran och Marie, hushållsassistent med Tommie och Gunilla
osv. Ett sätt att hålla nere kostnader. Och det man inte hade själv kunde man låna av
varandra. Det var lätt när man bodde nära varandra.
Då det gällde sociala relationer ville vi inte isolera oss. Vi ville vara inkluderande, bygga
relationer till vår omgivning och till andra kristna i staden. Visionen var att leva i världen men
med en kristen livsstil och med kristna värderingar. Jesus lärde oss bedja: Kom Guds rike,
ske Guds vilja, såsom i himmelen även på jorden. Orden "kom och se" verkade kunna bli
verklighet.
Några bibliska sanningar vi dryftade mycket vid denna tid och senare var:
1. Guds rike – staden på berget. Om att forma en alternativ livsstil genom vilken
evangeliets ljus skulle lysa för människorna i det sekulära samhället.
2. Äktenskapet och familjen. Vi såg kärnfamiljen som samhällets minsta byggsten och stod
emot den sekulära trenden att marginalisera denna viktiga institution. Samtidigt förespråkade
vi utökade kärnfamiljer och uppmuntrade ensamstående och familjer att bilda en större familj
tillsammans. Detta innebar nödvändigtvis inte att man måste bo tillsammans. Det var mer en
fråga om att bygga relationer som gagnade bägge parter, som var inkluderande.
3. Förbundsrelationer. I Bibeln ser man att Guds handlande med människan hela tiden sker
genom förbund, d.v.s. en överenskommelse mellan parter. Det nya förbundet som Jesus
instiftar genom nattvarden inbegriper alla som på allvar deltar i denna förbundsmåltid. Alla
dessa ingår ett förbund, inte bara med Gud, utan också med varandra. Denna
förbundstanke, menade vi, måste få konsekvenser i vår gemenskap. Vi måste överlåta oss
till varandra och inte leva individualistiskt, leva i ljuset och vara beredda att ställa upp för
varandra när det kniper.
4. Församlingen. Gemenskapen hade ingen matrikel eller någon egen kyrkobyggnad. Vi
menade att det fanns bara en församling. Det enda som skiljde de troende åt var tid och rum.
Sedan kunde församlingen ha många olika uttrycksformer på olika geografiska platser.
Gemenskapen var ett sådant uttryck för församlingen i Malmö. Eller om man ville tala om
församlingen på Kroksbäck,
5. Ordet och bönen. Bibelordet var en auktoritet. Bibelkunskap var en nödvändighet om
man ville hänga med i de teologiska- och ideologiska samtalen. Vår uppfattning var att Bibeln
är skriven av människor men inspirerad av Guds ande. Vi erkände den textkritiska metoden
att tolka Bibeln men tog avstånd från den historiekritiska.
Enskild och kollektiv bön, tillbedjan och lovsång förekom livligt och uppmuntrades. Vissa
funderingar, och senare även kritik, förekom då det gällde den form av förbön som fick
beteckningen "andlig krigföring". Begreppet härstammar från Efesierbrevet 5 där Paulus talar
om den andliga striden. Så här efteråt kan man väl fundera över om vi ibland fäktade i luften.
Därmed inte sagt att Paulus verklighetsuppfattning inte stämmer. Det är väl mer en fråga om
hur man tillämpar kunskapen.
6. Auktoritet och underordnande. Detta var en undervisning, influerad av bl.a. dicipleshiprörelsen som nämns längre fram, som skapade en hel del frustrationer. Intentionen med
undervisningen var välmenad, men tillämpningen skapade ibland problem.
7. Kristen enhet. Detta var, utifrån Jesu bön i Joh 17, ett begrepp som var högaktuellt under
70-talet. Speciellt Ingemar Källström minns man som en enhetens apostel som ofta besökte
de olika kyrkorna i staden för att visa sin samhörighet med alla.
Gemenskapen växer
Arbetet med tidskriften Logos (senare Exodus) förde oss i kontakt med många kristna
grupper över hela landet. Liknande gemenskaper som vår fanns på många andra håll. Vi
hade mycket utbyte med gemenskaperna i Upplands Bro, Sollentuna, Järfälla, Handen,
Uddevalla, Borås m.fl., samt med kommuniteter i England, Tyskland och USA.
Vid ett Logos-sammanträde i Stockholm upplevde Claes och jag att Rune inte hade den
trygga bas för sin predikotjänst och sin familj, som han behövde för att kunna resa runt i
landet och förkunna Guds ord. Jag förde fram tanken på att vi skulle erbjuda Rune att flytta
ner till oss och ha Malmögemenskapen som bas. Rune med familj skulle bli ett bra tillskott för
Malmögemenskapen som bestod av mycket unga familjer, Rune hade betytt mycket för
många av oss genom de små familjära uppbyggelsekonferenser han anordnat i början på 70talet. När vi nämnde detta för Rune blev han mycket intresserad. Samtidigt började vi tala om
möjligheten att samla hela malmögemenskapen på en och samma plats.
När vi förde fram dessa tankar för de andra föll de i god jord. Rune och hans familj flyttade till
Kroksbäck liksom Ingemar Källström. Nu var hela Logos-arbetet lokaliserat till Malmö. Lite
senare började folket i Rosengård och Västra Klagstorp också flytta till Kroksbäck. Efter ett
tag var vi alla samlade till en enda stor kommunitet på Kroksbäck.
Förutom de som bodde på Kroksbäck fanns det många som relaterade till Gemenskapen
och som kom till våra samlingar. Många var även medlemmar i kyrkorna i staden, vilket
skapade en viss frustration hos en del av pastorerna. Man upplevde att dessa medlemmar
ibland visade större lojalitet mot Gemenskapen än mot den egna församlingen i sina
prioriteringar. Detta var naturligtvis ett problem. Vi försökte lösa detta genom att ha en
pågående dialog med kyrkorna. Under en tid träffades några av oss från Gemenskapen
regelbundet med pastorer från andra församlingar för att bygga relationer och söka Guds
vishet tillsammans för utvecklingen i Malmö.
Ledarskapet i Kroksbäcksgemenskapen utökades efter hand. Vi praktiserade ett pluralt
ledarskap som vi menade var en biblisk modell. När Rune flyttade ner var det inte tänkt att
han skulle ingå i Gemenskapens lokala ledarteam. Han hade en resande tjänst och skulle ha
gemenskapen som bas. Efter hand ändrade vi oss dock och inbjöd Rune till
ledarsamlingarna. Rune var, efter Ingemar Källström och David Hjalmarsson, äldst av oss
och hade erfarenhet på viktiga områden som kunde vara oss till hjälp. Ledarteamet bestod så
småningom av Claes, Tommie, Peter, Knut, Rune, Dan, Evert och mig själv. Flera hundra
personer relaterade vid det här laget till Gemenskapen varav ett hundratal bodde på
Kroksbäck. De flesta var unga barnfamiljer eller singlar.
Nya verksamheter
Många olika verksamheter föddes under denna tid. Rune och Elsa som hade tonårsbarn
påtalade behovet av en bra skola för barnen. Vi andra som hade barn som snart skulle börja
skolan gav respons till tanken om en egen gemenskapsbaserad skola. En möjlighet för
barnen att möta samma värderingar i skolan som i hemmet och i Gemenskapen.
En kristen friskola var vid denna tid mycket ovanligt. Vi mötte mycket motstånd, även från
kristet håll, men fick en hel del hjälp från Solängsskolan i Örkelljunga, en av de få kristna
friskolorna i Sverige vid den tiden.
1984 började åtta elever, bl.a. vår äldsta dotter Lina, i nystartade Mariaskolan, en
föräldrarförening. Skolan fanns till att börja med i en källarlokal på Kroksbäck och omfattade
årskurs ett och två.
I dag har Mariaskolan helt nya lokaler som hyser 220 elever och har vid flera tillfällen
utsetts till Malmös bästa skola.
En annan verksamhet var Agape-hjälpen, en second-hand-butik som Bo Christer Jönsson
tog ett huvudansvar för, vars överskott bl.a. gick till ett hjälparbete i Surinam.
Vi hade också under ett tag ett speciellt evangelisationsteam som Håkan Stentorp ledde. Det
bestod av några ungdomar som med en minimilön arbetade med att nå ut med evangeliet i
Malmö.
Vi sände ut ett team, bl.a. familjerna Naumanns och Martinssons, till Österike och hade
planer på att sända fler team till andra platser. Ett gäng flyttade senare till Lund.
Under en period tog vi hand om utvisningshotade assyriska flyktingar. De tillhörde den Syrisk
Ortodoxa kyrkan och hade flytt förföljelsen i sin hemby i Turkiet. Vi hyrde en lägenhet åt dem
och de blev en del av gemenskapen och var med på våra samlingar. Kommunikationen med
dem var inte helt lätt eftersom våra språkkunskaper i arameiska och turkiska var
begränsade. Ett av deras barn lärde sig lite svenska och fick tjänstgöra som tolk. Senare
fick de uppehållstillstånd och flyttade till släktingar i Södertälje.
Inflytande från England och USA
Vår gemenskap var nu den största husförsamlingsbaserade kommuniteten i Sverige. Detta
tillsammans med tidskriften Logos, som efter ett tag bytte namn till Exodus, gjorde att vi fick
mycket kontakter både inom och utanför Sverige. I England hade växt fram en stor
husförsamlingsrörelse, likaså i USA. "Apostlar" från dessa sammanhang började besöka oss
mer frekvent, och vi dem. Speciellt från den starka dicipleship- eller shepherd-rörelsen, med
högkvarter i Forth Lauderdale, ansåg man nog att vi och andra gemenskaper i Sverige,
borde tillägna oss deras metodik och underordna oss dem. Denna rörelse som under en tid
var mycket inflytelserik arbetade med en ledarskapsmodell utifrån Jesu sätt att träna
lärjungar. Bakgrunden var att en del kända förkunnare, Derek Prince, Bob Mumford, Earn
Baxter samt några till hade observerat hur en del av deras kollegor stod väldigt ensamma i
sitt one-man-ledarskap och hur detta ibland ledde till att de hamnade i besvärliga situationer
och i omoral. Därför, som jag förstått det hela, beslöt Derek Prince och de andra att
underordna sig varandra, leva i ljuset och rådgöra med varandra inför viktiga beslut. De
flyttade till Fort Lauderdale för att kunna bo nära varandra och utveckla denna nya livsstil
som även innebar att de tog sig an yngre bröder för att hjälpa dem i deras andliga utveckling.
Allt detta var gott och väl. Fortsättningen blev dock att deras lärjungar följde samma mönster,
värvade lärjungar som i sin tur gjorde samma sak. Rörelsen blev starkt hierarkisk med mer
eller mindre mogna ledare ju längre ner i hierarkin man kom. Detta ledde så småningom till
starka spänningar och maktkamp och ibland till ett kontrolltänkande där människor inte
vågade göra någonting utan att fråga sin ledare.
Derek Prince och de övriga i toppskiktet bröt så småningom med systemet. En
kontrollorganisation var inte vad de eftersträvat och de beklagade de negativa följderna som
uppkommit på många håll. Tanken med en herde, en ledare med lärjungar omkring sig, kan
kanske vara en bra modell när ledarens mognad och kompetens vida översteg lärjungarnas.
När eleven efterfrågade en sådan relation och verkligen hade något att lära av sin lärare.
Men när gapet var marginellt blev det frustrerande för lärjungarna att ha en ledare som man
ibland tyckte både var okunnig och omogen, i synnerhet om man upplevt ledarskapet som
påtvingat.
En reflektion jag själv haft utifrån alla ledare jag mött och allt jag hört om ledarskap är att det
finns en stor skillnad mellan ledarskap i Guds rike och det som finns i världen. Jesus sa till
sina lärjungar: "Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras
stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill
vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall
vara de andras slav."
Det tycks inte finnas någon annan karriär att göra i Guds rike än att dö från sitt ego. Att
sträva efter storhet är att bli en tjänare. Det är därför Guds rike kommer att bestå för evigt
medan andra riken kollapsar efter hand. Om ett rike bara består av människor som har sin
glädje i att tjäna andra kommer alla att bli betjänade och alla kommer att vara glada. Rätt
smart uträknat av Gud, eller hur.
Kroksbäcksgemenskapen gick aldrig in i dicipleship-systemet, men vi blev påverkade av det.
Och eftersom vi i andlig mognad stod på ungefär samma nivå var det svårt att utse någon
ibland oss som mästare och herde för de andra. Även om Rune var äldst och sedan jag och
Claes var skillnaderna mellan oss och de andra i ledarteamet förhållandevis små då det
gällde erfarenheter och andlig mognad. Jag såg oss mer som en lärjungaskara som hade
Jesus som vår läromästare, ungefär som de första lärjungarna. Dem undervisade Jesus
bland annat med orden: "Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla
bröder."
En sak som var bekymmersam var att det nya ledarteamet visade sig inte fungera
friktionsfritt tillsammans. Det blev efterhand allt tydligare att vi drog åt olika håll. Vi fick hjälp
från olika sammanhang att hitta lösningar. Husförsamlingsledare i England, Roland och Carrie
Smith och senare Larry Alberts ägnade mycket tid tillsammans med oss. Kristna ledare i
Skandinavien, Johannes Facius, Sven Nilsson, Kjell Sjöberg, Gunnar Olsson m.fl. var också
involverade på olika sätt.
Inflytande från trosrörelsen
Många i gemenskapen, inte minst ledarna, var väl förtrogna med trosförkunnelsen i England
och USA. Rune Brännström ordnade troskonferenser i Sverige under tidigt 70-tal. Vi fick en
hel del kontakt med "trosförsamlingen" i South Chard i England. Peter Jonsson hade i mitten
av 70-talet, gått på Hagins bibelskola i Oklahoma. Många av oss andra tog emot Osborns,
Greenwoods, Andrews, Kenyons, Hagins, med fleras, undervisning med stort intresse.
Samtidigt läste vi böcker av Watchman Nee, Wilhelm Bergling och andra förkunnare som lade
mer tonvikt på det inre kristna livet, helgelse och karaktärsdaning. Vår uppfattning var att
trosbudskapet lätt skapade individualister som gick sina egna vägar utan att bry sig om att
lyssna på andra. Denna undervisning måste kompletteras med annan undervisning vilket
bland annat tidskriften Logos/Exodus försökte göra. Olyckligtvis lade vi i Gemenskapen
under en tid tonvikten på lojaliteten mot kollektivet och den gemensamma visionen på ett sätt
som många upplevde som hämmande. När trosrörelsen kom till Sverige i början på 80-talet
fanns det en del i Gemenskapen som tyckte att budskapet om att ha en egen vision och att
själv "höra från Gud" var befriande. Ett budskap som i högsta grad är relevant och bibliskt,
men som ibland krockar med den kollektiva visionen och som kan kräva viss anpassning.
En del lämnade vid denna tid Gemenskapen för att ansluta sig till trosförsamlingar. Många
lämnade sedan trosförsamlingarna när de efter en tid upplevde att liknande lojalitetskrav
uppträdde där.
Uppbrott
För min egen del ledde utvecklingen i ledarteamet till att jag och min familj tog ett sabbatsår
och åkte till USA 1987. Jag hade då varit med från början och levt ca 15 år i Gemenskapen.
Vad som sedan hände på Kroksbäck kan jag inte redogöra för.
Under tiden i USA bad jag mycket för min familjs framtid, vi hade nu fyra barn, vi skulle få
ett femte några år senare. Jag bad också dagligen för mina bröder i ledarskapet, inte minst
för dem jag upplevt konflikt med. Jag är säker på att de gjorde likadant. Därför, en tid efter
hemkomsten från sabbatsåret, kunde vi genom Guds nåd försonas med varandra och börja
samarbeta igen. Detta är en frukt av den kristna tron som är oerhört värdefull, att kunna
förlåta och försonas.
Ofta ropar vi efter rättvisa i olika konflikter. För Gud verkar inte vår rättvisa vara så
betydelsefullt. Naturligtvis bör vi kunna tala ut med varandra på ett respektfullt sätt. Men Gud
tycks ha en annan agenda än vi. Gud fostrar oss för evigheten. För honom är det viktigare
att vi lär oss stå emot en oförrätt och lär oss lägga ner våra liv för varandra än att ge oss rätt
i varje enskild fråga.
Det märkliga med Kroksbäcksgemenskapen är att fastän de yttre strukturerna så
småningom upplöstes finns den fortfarande kvar genom relationerna mellan dem som levde
tillsammans, och som fortfarande på något sätt lever tillsammans. De konflikter som fanns
mellan oss som ledare är försonade. I dag kan vi se varandra i ögonen och önska varandra
Gud välsignelse. Jag hoppas att alla andra som var med också kan finna försoningens väg i
de fall det behövs.
Gemenskapens grundläggande vision tror jag kan sammanfattas med en titel som fanns på
en bok om kristna komuniteter som kom under 70-talet, "Living together in a world falling
apart". Att leva nära varandra och dela det kristna livet i vardagen, med Jesus i centrum,
känns lika angeläget i dag som i början av 70-talet. Och vi har inte gett upp. Vi jobbar
fortfarande på det.
Slutord
De flesta gamla "gemenskapare" jag möter uttrycker mycket glädje över gemenskapstiden.
Men utifrån de erfarenheter och den kunskap vi har i dag skulle nog många av oss gjort en
del saker annorlunda. Dock samverkar allt till det bästa för dem som älskar Gud, säger
Bibeln. Det är ett bra ord att ta till sig, eller hur?
Guds välsignelse till er alla!
Tommy Lindén