Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikes-departementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild av
läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Nederländerna 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Nederländerna fäster av tradition stor vikt vid frågor om mänskliga rättigheter,
såväl inrikes- som utrikespolitiskt. I Haag finns ett flertal viktiga internationella
institutioner med anknytning till de mänskliga rättigheterna, till exempel Internationella domstolen, Tribunalen för krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien
samt den Internationella brottmålsdomstolen. Man arbetar även med att inrätta
en tribunal som ska utreda mordet på Libanons förre premiärminister Rafiq
Hariri.
Generellt är respekten för mänskliga rättigheter god. Nederländerna är ett av få
länder som inte omnämns i Amnesty Internationals årsrapport för 2006. Våld i
hemmet fortsätter dock att vara ett utbrett problem. Kritik har även riktats mot
asylprocessen och mänskliga rättighetsorganisationer har också uppmärksammat användandet av diplomatiska garantier. Problem finns vidare när det gäller
människohandel och illegal prostitution. Som positivt kan dock framhållas att
dessa problemområden står högt upp på den politiska agendan och att lösningar, i vissa fall nydanande, diskuteras i en öppen debatt.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s
konventionskommittéer
Nederländerna har ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet. När det
2
gäller konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har
landet avgett tolkningsdeklarationer avseende artiklarna 10, 12, 14 (3d,
5, 7), 19 (2) och 20 (1)
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT). Nederländerna har
undertecknat, dock inte ratificerat, det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr. Uttalanden har gjorts av nederländska
representanter som tyder på att man avser att ratificera detta under
senare halvan av 2007. Nederländerna har reserverat sig mot artikel 1 i
FN:s tortyrkonvention
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt det tillhörande protokollet om handel med barn.
Nederländerna har även undertecknat, dock inte ratificerat,
tilläggsprotokollet om barn i väpnade konflikter.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities. Nederländerna
undertecknade konventionen 20 mars 2007. Man har inte undertecknat
tilläggsprotokollet
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of all Persons from Enforced Disapearances har inte undertecknats
av Nederländerna.
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC). Nederländerna är värdnation för domstolen som
är placerad i Haag
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Alla
tillhörande protokoll är undertecknade, men protokoll nummer sju –
som skrevs under 1984 – har ännu inte ratificerats
I juli 2006 besöktes Nederländerna av en av FN:s specialrapportörer. Han
besökte landet i rollen som expert på våld mot kvinnor, för att undersöka de
nederländska kvinnornas situation. Han lämnade en, på några punkter, kritisk
rapport (se mer om detta under avsnitt 14 och 18).
3
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
I Nederländerna är aktiv dödshjälp tillåtet sedan 2002, då den mycket uppmärksammade lagen om dödshjälp trädde i kraft. Lagen är den första i sitt slag
i världen. Den innebär i korthet att en läkare under vissa förutsättningar får
lämna aktiv dödshjälp till patienten utan att det betraktas som ett brott. Varje
fall granskas i efterhand av en särskild kommitté. Förespråkarna menar att varje
människa har rätt att förfoga över sitt liv och att lagen, med sina tydliga förutsättningar och kontrollmekanismer, ger lidande människor i livets slutskede
möjlighet till ett värdigt slut. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna har
dock uttryckt viss oro för att lagen inte tar tillräcklig hänsyn till riskerna för
otillbörliga påtryckningar (från till exempel anhöriga) som kan leda till att kriterierna kringgås och att det i framtiden ges dödshjälp rutinmässigt. Kommittén
är vidare kritisk till att lagen även tillämpas på barn från 12 års ålder.
Nederländerna har i likhet med ett antal andra länder kritiserats för användandet av så kallade diplomatiska garantier vid utlämnande av misstänkta terrorister till länder där de riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig
behandling. Human Rights Watch (HRW) har särskilt uppmärksammat
Turkiets begäran att få den kurdiska kvinnan Nuriye Kesbir utlämnad. Efter att
tidigare ha beviljat justitieministerns begäran att få henne utlämnad beslutade
Nederländernas högsta domstol i september 2006 att upphäva sitt tidigare
beslut. Om Turkiet lämnar övertygande garantier på att hon inte kommer att
utsättas för tortyr kan beslutet komma att ändras igen.
Europarådets kommitté mot tortyr har kritiserat förhållandena för frihetsberövade personer som misstänkts för brott. I en rapport från 2002 uppmärksammades alltför begränsade möjligheter till vistelse utomhus och läsning.
Vidare påvisade kommittén brister i den misstänktes rätt till advokat under
polisförhör. Kommittén ansåg dock att förhållandena i nederländska fängelser
överlag är goda.
Nederländerna har i två fall fällts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) avseende de stränga säkerhetsåtgärder som tillämpats ifråga om
fångar som placerats i isolering, så kallad EBI (Extra Beveiligde Inrichting).
Domstolen fann i båda fallen att säkerhetsåtgärderna utgjort omänsklig eller
förnedrande behandling och således en kränkning av de klagandes rättigheter
under artikel 3 i Europakonventionen.
För personer placerade i EBI tillämpas mycket stränga regler för att helt
utesluta möjligheten för rymning. De intagnas celler genomsöks rutinmässigt
och i samband med detta sker såväl kroppsvisitering som kroppsbesiktning.
4
Domstolen fann att det långtgående tillämpandet av kroppsbesiktningar inte
kunde rättfärdigas eftersom det ofta skedde utan att vara motiverat ur
säkerhetssynpunkt. I båda fallen var det bevisat att de intagna mådde psykiskt
dåligt av förfarandet och att detta förhållande var känt för myndigheterna.
Den 11 januari 2007 meddelade den Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna (ECHR) dom i fallet Salah Sheekh mot Nederländerna.
Domstolen fann att Nederländerna hade kränkt artikel 3 (förbud mot tortyr
eller omänsklig behandling) i den Europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter (EKMR) genom att besluta om avvisning av en somalisk medborgare utan att närmare ha undersökt riskerna för att denne kunde bli utsatt
för omänsklig behandling i sitt hemland. Domen föranledde starka reaktioner
hos de nederländska myndigheterna och regeringen hemställde om att hänskjuta målet till domstolen i stor sammansättning (Grand Chamber) i syfte att
erhålla ett förtydligande. Denna begäran avslogs av Europadomstolen den 23
maj 2007. Beslutet föranledde den nederländska regeringen att ändra de riktlinjer som tillämpas av den nationella migrationsmyndigheten (IND) i syfte att
bringa praxis i samklang med EKMR:s krav. IND har nu att beakta den individuella risk som en asylsökande kan vara utsatt för i ljuset av den allmänna
situationen i det aktuella landet samt det faktum att personen i fråga tillhör en
utsatt minoritetsgrupp. De nya riktlinjerna innebär även att migrationsmyndigheten inte enbart kommer att basera sina överväganden angående hotbilden på
ambassadrapportering, utan även ta hänsyn till andra informationskällor.
Under oktober 2006 kritiserades Nederländerna av Human Rights Watch för
att deportera HBT-personer (homo-, bi- samt transsexuella personer) från Iran
som sökt asyl i landet. Nederländerna ändrade dock sin praxis och beslutade
redan samma månad att dessa asylsökande skulle anses som en speciell grupp
vars säkerhet inte kan anses garanterad i Iran.
4. Dödsstraff
Nederländerna avskaffade dödsstraffet i fredstid år 1870. Det var då det tredje
landet i världen att avskaffa det. Dödsstraffet i krigstid avskaffades 1982.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det förekommer inga uppgifter om ofrivilliga försvinnanden eller godtyckliga
frihetsberövanden. Nederländerna är en del av Schengen-området och tillämpar därmed nämnda avtals regler för viseringar och in- och utresetillstånd.
Kampen mot terrorism har trappats upp efter de senaste årens terrorattacker.
En ny terroristlag har trätt i kraft och flera förslag till ökade befogenheter för
åklagare och polis är under utredning. Flera av dessa förslag har kritiserats för
5
att tänja på gränserna till såväl artikel 5 (rätt till frihet och säkerhet) som artikel
8 (rätt till privat- och familjeliv) i Europakonventionen.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Nederländerna har ett välutvecklat rättsystem, med tydliga garantier för rättsäkerhet. Ett mål kan prövas i tre instanser, där högsta domstolen endast utreder
huruvida de lägre instanserna har tillämpat lagen korrekt när de fattat sitt beslut. Någon bedömning av bevisningen sker då inte.
Sedan 1982 har Nederländerna en nationell ombudsman med uppgift att utreda
och bedöma administrativa myndigheters ageranden i förhållanden till enskilda.
Under 2006 tog ombudsmannen emot 14 607 skriftliga klagomål, en ökning
med 23 procent sedan föregående år. 36 procent av rapporterna togs upp till
prövning. Det största antalet klagomål rörde beslut relaterade till sjuk- och
hälsovård, så som olika typer av bidrag och administration av pensioner.
Det ska i sammanhanget nämnas att Nederländernas generösa regler för tillåtande av anonyma vittnesmål har kritiserats av FN:s kommitté för mänskliga
rättigheter ur ett rättssäkerhetsperspektiv. I Nederländerna kan vittnesmål
avläggas utan att vare sig den tilltalade, den offentliga försvararen eller åklagaren är närvarande och utan att dessa parter får veta vittnets identitet. År 2002
fälldes Nederländerna av Europadomstolen för användandet av ett anonymt
vittnesmål under en brottmålsprocess. Domstolen fann att den nederländske
domaren i målet tillåtit det anonyma vittnesmålet utan att göra en tillräckligt
noggrann bedömning av hotbilden mot vittnet. Rättegången hade därför inte
uppfyllt kraven på en rättvis rättegång som ställs i Europakonventionens sjätte
artikel. I mars 2007 fälldes landet ännu en gång för brott mot samma artikel.
Bakgrunden var att en domstol hade beslutat att ägodelar som tillhörde en
person misstänkt för stöld skulle konfiskeras. Nederländerna ansågs av domstolen härmed ha brutit mot oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2.
7. Straffrihet
Straffrihet är inte något som kan betraktas som ett problem i det nederländska
samhället. De nederländska domstolarna har ansträngt sig för att förhindra att
straffrihet inträffar. Ett mycket uppmärksammat fall var det mot Frans van
Anraat. Han dömdes i december 2005 för krigsbrott efter att ha försett Saddam
Husseins regim med kemikalier som användes i attacker mot kurderna 1987
och 1988. Det ansågs bevisat att han känt till vad kemikalierna skulle användas
till, något som fått många att ifrågasätta bevisvärderingen. De nederländska
domstolarna har universell rättsutövning över brotten folkmord, brott mot
mänskligheten, krigsförbrytelser och tortyr. Enligt den nu gällande lagen måste
dock den misstänkte befinna sig i Nederländerna och brottet måste ha begåtts
6
efter den 1 oktober 2003 då lagen trädde i kraft. Domstolen får endast agera
om varken de nationella domstolarna i landet där brottet begåtts eller den
Internationella brottmålsdomstolen kan eller vill agera. Tre personer har dömts
i Nederländerna, där domstolen agerade under universell rättsutövning.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Den nederländska grundlagen skyddar yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och
religionsfrihet. Generellt respekteras och uppmuntras dessa friheter. Exempelvis har religiösa minoriteter tilldelats tid att sända sina åsikter på radio och tv.
Det finns ett islamiskt institut där imamer och islamska teologer utbildas.
Riksdagen har föreslagit att arbetstillstånd till utländska imamer ska avvecklas
fram till 2008 för att öka antalet inhemskt utbildade religiösa ledare.
Domstolar och kommissionen för likabehandling, den så kallade ’’Commissie
Gelijke Behandeling’’ (CGB), (se mer om denna under avsnitt 16) har vid flera
tillfällen tagit upp fall som rört rätten att bära huvudduk på arbetsplatser och
skolor. Generellt gäller att den rätten får inskränkas endast av säkerhetsskäl
eller oförenlighet med myndigheters uniformer. Som ett exempel på CGT:s
praxis kan nämnas att ett förbud i skolorna mot att bära niqaab (slöja som
täcker ansiktet) inte bedömdes vara diskriminering på grund av religion,
eftersom förbudet avsåg att underlätta kommunikation med och identifiering
av eleverna.
Det förekommer fall där yttrandefriheten ställs mot religionsfriheten. Det gäller framför allt uttalanden som fördömer homosexualitet. Praxis säger sedan
länge att sådana uttalanden är tillåtna om de görs på religiösa grunder.
Arbetsgivare är skyldiga att ta hänsyn till religiösa krav från sina anställda.
Anställda har rätt att vägra arbeta på söndagar av religiösa skäl, såvida inte
arbetets natur, till exempel inom vården, hindrar det.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Nederländerna är en parlamentarisk demokrati och en konstitutionell monarki.
Parlamentet består av en indirekt vald första kammare och en direkt vald andra
kammare. Eftersom det saknas annan mandatspärr än den som följer av parlamentets storlek (150 i den politiskt dominerande andra kammaren och 75 i den
första), är det ganska lätt för små partier att komma in. Den andra kammaren
fylls genom personval där partierna listar sina kandidater. Den första kammaren fylls genom nomineringar från provinserna. Nederländerna har i princip
alltid koalitionsregeringar, eftersom valsystemet gör det mycket osannolikt att
något parti ska få egen majoritet. Man strävar efter att undvika minoritetsregeringar. Det nederländska samhället präglas traditionellt av kompromisser och
7
koalitioner. Historiskt har detta att göra med övertygelsen om att skilda religiösa och ideologiska uppfattningar ska respekteras och få möjlighet att påverka de beslut som fattas.
34,2 procent av riksdagens ledamöter är kvinnor. Av de sjutton ministrarna i
regeringen är fem kvinnor (räknar man med statssekreterarna, som i Nederländerna ingår i regeringen, är antalet elva av tjugosex).
Nederländerna har en offentlighetsprincip reglerad i grundlagen som generellt
sett respekteras.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Arbetslösheten i Nederländerna uppgår enligt statistik från september 2007 till
cirka 4,5 procent. Bland kvinnor är arbetslösheten 3,0 procent och bland
männen 2,2. Bland invandrare är arbetslösheten tre gånger så hög som bland
infödda nederländare.
Utöver en lag om likabehandling finns även regler syftande till icke-diskriminering i arbetslivet. Diskriminering förekommer dock. Kvinnor har mindre chans
att bli befordrade och har oftast lägre positioner än männen, framför allt på
grund av att de i så stor utsträckning arbetar deltid (se mer härom under avsnitt
14). Kvinnor som arbetar i den privata sektorn tjänar i genomsnitt 23 procent
mindre än männen, men om utbildning och erfarenhet beaktas sjunker siffran
till 7 procent.
Fackföreningar är tillåtna och får agera fritt. Cirka 25 procent av arbetarna är
fackligt anslutna och cirka 80 procent täcks av kollektivavtal. Minimilönen i
Nederländerna är € 1 317/månad. Den lagliga arbetsveckan har 40 timmar och
rätten till övertidsarbete är reglerad. Minimiåldern för anställning är 16 år och
det finns mycket strikta regler för feriearbete. Under 2004 rapporterades 28
procent av alla företag ha brutit mot de arbetsrättsliga reglerna.
Nederländerna har skrivit under och ratificerat ILO:s (International Labour
Organization) åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Alla har enligt grundlagen lika rätt till vård. Någon diskriminering är inte
tillåten. Kvaliteten på vården är bra, men den är relativt dyr.
År 2006 genomfördes en omfattande reform av sjukförsäkringssystemet.
8
Denna innebar bland annat att sjukförsäkringen privatiserades. Alla invånare är
skyldiga att ha en sjukförsäkring, och kan välja mellan ett antal privata försäkringsbolag. Försäkringsbolagen har inte rätt att neka någon försäkring och de
har inte heller rätt att ta ut en högre premie för dem som är äldre eller behöver
mer vård. Den försäkrade betalar en nominell premie som är lika hög för alla
med samma försäkringspolicy. Utöver detta betalar försäkringstagaren en
inkomstbaserad premie. Arbetsgivare är skyldiga att ersätta sina anställda för
den inkomstbaserade premien. Personer med exempelvis kroniska sjukdomar
eller handikapp som kräver vård under lång tid kompenseras för kostnaderna.
Hälsosektorns andel av statens totala budget är 9,8 procent.
12. Rätten till utbildning
Artikel 23 i den nederländska grundlagen fastställer att utbildningen ska vara
fri. Bland annat följande grundprinciper gäller för utbildningssystemet:
möjligheten att etablera skolor på olika religiösa och ideologiska
grunder
ekonomisk jämställdhet mellan offentliga och privata skolor
krav på lokala myndigheter att tillhandahålla offentlig utbildning
Den grundläggande utbildningen i Nederländerna är obligatorisk för alla barn
mellan fem och sexton år. 99,3 procent av barnen börjar dock skolan redan vid
fyra års ålder. Skolgången är avgiftsfri, men från 12 års ålder måste föräldrarna
betala för böcker och annat material. I många skolor uppmuntras föräldrarna
att lämna frivilliga donationer. Föräldrarna måste även betala för luncherna
under hela skoltiden. Två tredjedelar av skolorna drivs privat, men de finansieras av statliga medel. Det är gott om religiösa skolor, även om många av dem,
särskilt de kristna, inte längre har någon direkt religiös inriktning på utbildningen. De religiösa skolorna har rätt att neka elever som inte tillhör deras religion,
men i praktiken sker det inte ofta. Under 2005 slutade 10 procent av eleverna
skolan utan fullständiga betyg.
Det finns sedan länge riktlinjer som säger att skolor ska undervisa om olika
religioner och ideologier. De ska arbeta för att bekämpa diskriminering och
intolerans.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsstandarden i Nederländerna anses vara hög, en av de högsta i världen.
6 procent av invånarna anses ligga under den gräns för fattigdom som Nederländerna själva satt. Nederländerna har ett socialförsäkringssystem med möjligheter för dem som av någon anledning inte kan arbeta att få ekonomisk hjälp.
9
En del av det finansieras genom premier till socialförsäkringarna som dras direkt från arbetstagarnas lön tillsammans med inkomstskatten, resterande del
finansieras av staten. På senare år har det börjat talas om ett utbrett bidragsberoende som regeringen måste arbeta för att bryta. Utöver socialbidrag, arbetslöshetsersättning, arbetsskadeersättning, sjukpension etcetera, finns bland
annat barnbidrag och en statlig pension.
Nederländerna är rankade på 10:e plats på UNDP:s Human Development
Index.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Diskriminering på grund av könstillhörighet förekommer inte i lagstiftningen
och kvinnans rättsliga ställning är densamma som mannens. CGB (se mer
härom under avsnitt 16 nedan), tar emot och behandlar klagomål rörande
könsdiskriminering. År 2005 lämnades 53 beslut avseende könsdiskriminering,
främst i anställningsfrågor.
Kvinnor och män genomgår högre utbildning i lika stor utsträckning. Trots
detta påvisar arbetsmarknaden i Nederländerna stora skillnader mellan kvinnor
och män sett till arbetstid och löner. Andelen yrkesarbetande kvinnor uppgick
till 54 procent år 2005, jämfört med 79 procent för männen, och dessutom
arbetar kvinnor deltid i betydligt större utsträckning än män (drygt 60 procent
av kvinnorna jämfört med cirka 10 procent av männen). En orsak till detta är
den bristfälligt utbyggda och dyra barnomsorgen. Antalet kvinnor på arbetsmarknaden ökar dock betydligt snabbare än antalet män vilket talar för att en
positiv förändring är på gång. Regeringen strävar efter att öka andelen kvinnor
som är ekonomiskt självständiga till över 60 procent år 2010 (idag cirka 40
procent). Bland annat arbetar regeringen med att ta fram en policy för att
bekämpa orättvisa skillnader på arbetsmarknaden. Dessutom pågår arbete för
att ta fram instrument för att upptäcka skillnader i lönesättningen hos företag
och för att hjälpa anställda att själva utvärdera lönesättningen ur ett jämställdhetsperspektiv. Snittlönen för kvinnor är ungefär 50 procent lägre än snittlönen
för män vilket främst beror på den stora andelen deltidsarbetande kvinnor. Det
bör i sammanhanget noteras att familjeekonomin i Nederländerna ofta gör det
möjligt att leva på en lön, främst på grund av att skattekvoten är relativt låg
(cirka 39 procent jämfört med 52 procent i Sverige).
Våld mot kvinnor utgör ett problem. Enligt Socialministeriet utsätts årligen
ungefär 200 000 kvinnor för våld i hemmet. 50 000 av dessa kvinnor har
utsatts för grovt våld, med till exempel sexuella inslag, och i 60-80 fall per år
10
har våldet dödlig utgång. Mörkertalet är stort då uppskattningsvis endast 10
procent av kvinnorna polisanmäler våld i hemmet. Årligen åtalas cirka 800 män
för brott begångna mot sin partner. Regeringen stöder olika program för att
minska och förebygga våldet mot kvinnor, bland annat genom att ge finansiella
bidrag till ett femtiotal olika centra där utsatta kvinnor kan söka skydd och få
hjälp av socialarbetare och psykologer. Vidare ges rätt för misshandlade kvinnor, som lämnar sin partner, att erhålla sociala förmåner såsom bostadsbidrag
och underhåll för barnen. Det är kommunernas uppgift att arbeta mot våld i
hemmet på lokal nivå. Endast 11 procent av de medelstora kommunerna har
en särskild policy för detta.
FN:s expert på våld mot kvinnor som besökte Nederländerna under året kritiserade i sin rapport landet för att inte tillräckligt görs för att bekämpa våld mot
kvinnor (se mer härom under avsnitt 2). I strafflagstiftningen finns ingen enskild kategori för våld mot kvinnor, det finns bara könsneutrala uppdelningar
på olika typer av våld. Det och att det inte finns något starkt koordinerande
maskineri, menar experten, gör att de utmärkta möjligheter som finns, både på
nationell och lokal nivå, inte blir effektiva.
Prostitution, som varit tillåtet sedan 1815, förekommer öppet i Nederländerna.
Eftersom det bedöms omöjligt att genom regler förhindra prostitution, är
lagstiftningen inriktad på styrning och övervakning snarare än förbud. Sedan
den 1 oktober 2000 är licensierad bordellverksamhet tillåten. Syftet med
avkriminaliseringen är att öka kontrollen över de cirka 2 000 bordeller och
sexklubbar som finns i Nederländerna och därigenom motverka ofrivillig
prostitution, skydda minderåriga samt minska utnyttjandet av kvinnor som
befinner sig illegalt i landet.
Den nya lagen utvärderades hösten 2002. Det framkom då att kommunernas
och den lokala polisens kontroll varierade i de olika regionerna. Den illegala
verksamheten kunde därför fortsätta genom att flytta till de områden där
övervakningen var som sämst. Trots ofullkomligheter i implementeringen var i
princip samtliga berörda, det vill säga prostituerade, bordellägare och myndigheter samt även allmänheten, positiva till lagen som sådan. Experter på Justitieministeriet menar att utvecklingen idag går åt rätt håll. Legaliseringen har lett
till en sanering av bordellerna och den illegala sektorn har inte expanderat.
Varken utbud eller efterfrågan på sexuella tjänster tycks ha ökat sedan lagens
tillkomst. Polisens arbete att spåra illegala bordeller underlättas av ett ökat
samarbete med prostituerade och kunder vid de legala bordellerna. Ytterligare
uppföljning av lagens implementering planeras inom kort.
Legaliseringen av bordeller har lett till en för svenska ögon något främmande
debatt, där banker och skattemyndigheter kritiseras för att inte göra tillräckligt
11
för att underlätta de prostituerades affärsverksamhet. Den nederländska sexindustrin beräknas årligen omsätta 1,6 miljarder euro.
Det är svårt att få officiella siffror på hur många kvinnor som misstänks vara
offer för människohandel i Nederländerna. Ungefär 10 procent av de totalt
35 000 prostituerade i landet uppskattas vara offer för människohandel.
Offren kommer främst från Central- och Östeuropa, men cirka 12 procent av
dem befinner sig redan i Nederländerna när de lockas till prostitution.
Nederländerna har sedan 2002 en särskild nationell byrå kallad NRM
(Nationaal Rapporteur Mensenhandel) som årligen rapporterar om området.
I 2007 års rapport konstaterar man att problemet fortfarande finns kvar, även
i den licensierade sektorn. För att komma tillrätta med detta föreslås i
rapporten ett obligatoriskt samarbete mellan lokala myndigheter och
bordeller. Rapportören konstaterar också att situationen för de offer för
människohandeln som samarbetar med rättsväsendet har förbättrats. Nu
erbjuds den som vittnar ett tillfälligt uppehållstillstånd, boende och sjukvård
i Nederländerna. Man konstaterar dock att offrens möjlighet till ersättning
bör förbättras och avser att ytterligare studera situationen för drabbade
individer.
Efter rekommendationer från NRM antog regeringen under 2005 en nationell
handlingsplan mot människohandel. Det finns en 500 man stor nationell polisgrupp som arbetar uteslutande med att utreda misstänkt människohandel och
att träna andra poliser i hur de ska handskas med eventuella offer. Sedan 1982
finns den statligt finansierade Stiftelsen mot kvinnohandel som verkar på fältet
och deltar i internationella projekt.
Kvinnlig könsstympning är inte tillåtet enligt lag. Uppskattningsvis utsätts
minst 50 flickor om året för ingrepp. Frågan har debatterats flitigt under de
senaste åren. Förslag har bland annat lagts fram om att undersökningar hos
skolläkare ska bli obligatoriska inom grupper där ingrepp är vanligt förekommande. Det finns riktlinjer för hur läkare och andra berörda ska agera vid
misstanke om brott.
15. Barnets rättigheter
Barnets rättigheter är på många plan skyddade i den nederländska lagstiftningen. Barn har rätt att utvecklas i en hälsosam och harmonisk miljö. Om det
finns misstanke om att denna rättighet kränks har myndigheterna en skyldighet
att ingripa. Barnets intresse ska då alltid ha företräde. Barns välmående försäkras genom ett antal, av staten välfinansierade, program som arbetar för bland
annat hälsa, utbildning och allmän information.
12
Nederländerna har haft långtgående planer på att, i likhet med Sverige, inrätta
ett ombudsmannainstitut för barnfrågor. Dessa planer har dock inte följts upp,
vilket man fått kritik för av FN:s barnrättskommitté. Däremot har landet etablerat en särskild kommissionär, som i ungdomsfrågor ska ansvara för koordineringen mellan de berörda ministerierna.
Barnmisshandel är ett stort problem i Nederländerna. I en rapport från 2005
angavs att så många som 100 000 barn utsatts för misshandel under det senaste
året. Varje år dör mellan 50 och 80 barn till följd av misshandel. På grund av
ett högt antal anmälningar är väntetiderna för att få hjälp långa. Regeringen har
dock minskat väntetiderna genom att avsätta mer pengar till den byrå för skydd
av barn som finns.
I april 2007 trädde ett tillägg till den nederländska civilkoden i kraft. Det förbjuder psykiskt och fysiskt våld i uppfostrande syfte. Förbudet gäller även i
hemmiljön.
Regeringen har inlett ett omfattande projekt för att bekämpa barn- och ungdomsbrottslighet, som under de senaste åren stigit något. För barn under
12 år, som alltså inte är straffmyndiga, finns det så kallade Stopprogrammet.
Syftet är att tidigt uppmärksamma barn på väg in i kriminalitet och därmed
förhindra framtida grövre kriminalitet.
De relativt långa handläggningstiderna för brott begångna av barn har varit ett
problem. Regeringen har därför angivit vilka tidsramar som ska iakttas. Tiden
mellan det första förhöret och domstolens utslag bör vara maximalt sex månader och mellan dom och straffverkställighet bör det inte dröja mer än en månad. Samtliga berörda myndigheter har därför samordnat sina procedurer för att
ovan angivna tidsgränser ska kunna respekteras framöver.
I slutet av 2004 kom den nationella ombudsmannen med en rapport som
visade att ett stort antal omhändertagna barn och ungdomar, på grund av
platsbrist, placerats på ungdomsanstalter trots att de inte dömts för något brott.
Ombudsmannen poängterade att detta inte bara är otillåtet enligt Europakonventionen, utan även olämpligt eftersom anstalter av det slaget inte har möjlighet att möta dessa barn och ungdomars särskilda behov. FN:s barnrättskommitté har också kritiserat Nederländerna för detta.
Beträffande ekonomiskt utnyttjande av barn (art 32 i barnkonventionen), ratificerade Nederländerna 2003 ILO-konventionen 182 om de värsta formerna av
barnarbete.
För bekämpning av sexuellt utnyttjande och sexuellt våld mot barn bedrivs
sedan ett par år tillbaka ett nationellt handlingsprogram. Programmet syftar till
13
tidig upptäckt och rehabilitering. En handbok på området har publicerats. FN:s
kommitté för mänskliga rättigheter har välkomnat detta initiativ, men samtidigt
uttryckt kritik mot att det fortfarande är ett stort antal barn som drabbas.
I lagen om sexuella trakasserier finns särskilt reglerat om skolans skyldighet att
polisanmäla fall bland skolelever. Vidare föreskrivs om vilket tillvägagångssätt
som skall iakttas om en relation uppstår mellan lärare och elev.
Rekrytering till landets väpnade styrkor börjar vid 17 års ålder, men deltagande
i väpnade strider är inte tillåtet förrän vid 18 år.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Nederländerna är ett land där cirka 10 procent av den totala befolkningen är
invandrare av utomeuropeiskt ursprung. De största minoritetsgrupperna är
turkar, marockaner och surinameser. Nederländerna har tidigare förskonats
från allvarliga rasistiska och diskriminerande yttringar. Sedan terrorattackerna i
USA den 11 september 2001 har dock antalet incidenter ökat markant och en
tydlig skepsis gentemot muslimer kan skönjas i det nederländska samhället.
Den negativa hållningen har förstärkts till följd av två mycket uppmärksammade mord på offentliga kritiker av den muslimska kulturen – partiledaren Pim
Fortuyn (2002) och journalisten/samhällsdebattören Theo van Gogh (2004).
Det var dock endast i det senare fallet som förövaren själv var muslim. Ett
antal nederländska politiker har uttalat sig om islam och framhållit att islam är
oförenlig med landets traditioner och sociala värderingar. 55 procent av nederländarna sägs ha ofördelaktiga åsikter om muslimer.
En allt vanligare inställning är att invandrarna bättre bör anpassa sina normer
och värderingar till det nederländska samhället. Från att tidigare ha betonat
invandrares rättigheter har inriktningen på integrationspolitiken svängt till att
uppmärksamma invandrares skyldigheter. Regeringen har infört en ny strängare
policy när det gäller så kallad anhöriginvandring. Ett av de mest kontroversiella
inslagen är kravet på att den sökande, redan innan han eller hon lämnar sitt
hemland, har skaffat sig grundläggande språkkunskaper i nederländska. Vidare
ska den sökande själv, eller den anhörige i Nederländerna, bekosta de introduktionsprogram (’’Medborgarskapskurser’’) som krävs för uppehållstillstånd.
Medborgarskapskurserna är obligatoriska och innehåller momenten nederländska språket (600 studietimmar), grundläggande kunskap om det nederländska
samhället samt förberedelse inför arbetslivet.
Kravet på medborgarskapskurs ska enligt regeringens planer även komma att
omfatta invandrare som redan bor i landet och som, i vissa fall, har förvärvat
nederländskt medborgarskap. Vad avser den senare gruppen sker för
14
närvarande en juridisk granskning om integrationskravet är förenligt med konstitutionens krav på likabehandling av nederländska medborgare.
Beträffande situationen för personer tillhörande minoriteter kan konstateras att
personer med invandrarbakgrund har svårare att komma in på arbetsmarknaden. I viss mån förklaras detta av att utbildningsnivån är lägre bland vissa minoritetsgrupper. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har efterlyst mer information från Nederländerna om konkreta resultat av de åtgärder som vidtagits
för att förbättra de etniska minoriteternas position på arbetsmarknaden och
inom universiteten.
På lagstiftningsområdet ligger Nederländerna generellt sett långt framme i
arbetet mot diskriminering. 1994 antog Nederländerna en lag om likabehandling (AWGB) som förbjuder direkt eller indirekt diskriminering på basis av
religion, ras, kön eller sexuell läggning. Kommissionen för likabehandling
(CGB) har till uppgift att på enskildas eller eget initiativ utreda misstänkta
överträdelser av lagen. CGB:s beslut är inte bindande, men väger tungt och
följs regelmässigt. Antalet fall för behandling under 2005 ökade, jämfört med
2004, från 428 till 621. Under 2006 behandlades 694 fall. De vanligaste diskrimineringsfallen under 2006 rörde ålder, etnisk bakgrund, handikapp/kronisk
sjukdom eller diskriminering på grund av kön (i fallande ordning).
Byrån för diskriminering på Internet (MDI) tar emot anmälningar om diskriminerande uttalanden på framför allt nederländska hemsidor. De har ingen möjlighet att själva kräva att innehållet ändras eller tas bort, men de vidarebefordrar regelmässigt informationen till polismyndigheten.
Till följd av konferensen mot rasdiskriminering som hölls i Sydafrika 2002 har
regeringen tagit fram en nationell handlingsplan för att bekämpa rasdiskriminering. Planens fokus ligger på arbete, utbildning, infrastruktur och grannsämja.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Från och med den 1 april 2001 kan homosexuella män och kvinnor, utöver att
ingå registrerat partnerskap, även gifta sig borgerligt med i stort sett samma
rättsverkningar som ett heterosexuellt giftermål. Kyrklig välsignelse av vigseln
kan därefter ske (vilket dock inte är nödvändigt eftersom den borgerliga vigseln
har rättslig verkan i Nederländerna), men kyrkor och trossamfund är inte
förpliktade att utföra sådan. Homosexuella par kan även adoptera nederländska
barn. Av CGB:s 290 beslut under 2005 var endast två fall relaterade till sexuell
läggning, vilket torde indikera att diskriminering inte är vanligt förekommande.
Trakasserier av homosexuella har på senare år ökat, speciellt i större städer.
Det rör sig till största delen om verbala trakasserier från muslimska ungdomar.
15
18. Flyktingars rättigheter
Utlänningslagen, som trädde i kraft 2001, har – troligen i kombination med
sämre ekonomisk konjunktur – lett till att asylinvandringen till Nederländerna
drastiskt minskat under senare år. År 2004 tog landet emot knappt 10 000
asylsökande, att jämföras med ca 43 000 personer år 2000. FN:s specialrapportör som besökte landet under 2006 kritiserade lagen för dess effekter.
Lagen, som innebär att beslut ska fattas inom 48 timmer efter ankomst, har
inneburit att inte bara antalet asylsökande utan giltigt skäl har minskat utan
även de med giltigt skäl. Proceduren är extra problematisk för kvinnor som
väljer att inte från början ange att de utsatts för traumatiska fall av förföljelse,
till exempel våldtäkt. De är förhindrade att slutfölja sin asylprocess såvida de
inte kan visa att det var traumat självt som gjort att de inte kunnat avslöja det
för myndigheterna. Rapportören var också bekymrad över det stora antal
självmord och försvinnanden som sker på förläggningar för dem som nekats
asyl. Ett särskilt stort antal unga flickor försvinner och de löper stor risk att
hamna i situationer där de utnyttjas för människohandel eller sexuell
exploatering.
Under år 2004 fattade den nederländska regeringen beslut om att inleda ett
ambitiöst återvändandeprogram (Project Terugkeer) som skulle resultera i en
repatriering av 26 000 personer (främst de som fått avslag på sin första asylansökan) inom tre år. Project Terugkeer lyckades inte med sin ursprungliga
ambition. När ett år återstod av projektet hade endast knappt 9 000 av de
planerade 26 000 lämnat Nederländerna. Genom införandet av den allmänna
amnestin avslutades detta projekt den 1 maj 2007.
En allmän amnesti för asylsökande blev under hösten 2006 en viktig politisk
fråga i Nederländerna. I koalitionens regeringsförklaring i februari 2007 föreslogs att en amnesti skulle införas och i slutet av juni månad trädde amnestin i
kraft.
Under amnestin kan utländska medborgare komma i fråga för ett uppehållstillstånd om de ansökt om asyl före den 1 april 2001, varit kontinuerligt bosatta i
Nederländerna efter den 1 april 2001 och skriftligen förklarat sig villiga att dra
tillbaka överklaganden i asylärenden om de erhåller uppehållstillstånd under
amnestin. Den omfattar även familjemedlemmar till en utländsk medborgare
under vissa förutsättningar.
Olika faktorer kan dock diskvalificera en asylsökande från att komma i fråga
för amnestin, till exempel om utlänningen kan anses utgöra en ordnings- eller
säkerhetsrisk, har dömts till fängelsestraff eller begått krigsförbrytelser.
16
Nederländerna har vid flera tillfällen kritiserats för att skicka tillbaka personer
till länder – särskilt Irak, Somalia och Kongo, där deras säkerhet inte kan
garanteras.
19. Funktionshindrades rättigheter
I december 2003 utvidgades diskrimineringslagstiftningen till att även omfatta
olika former av funktionshinder. Det blev därmed straffbart att diskriminera
personer med funktionshinder eller kroniska sjukdomar, eller att anstifta till
sådan diskriminering. Ytterligare lagstiftning på området är föremål för diskussion i parlamentet men det är svårt att bedöma när den kan komma att träda i
kraft.
Enligt lagen om faciliteter för funktionshindrade har kommunerna ansvaret att
se till att personer med funktionshinder i så hög grad som möjligt kan leva ett
normalt liv i samhället. Lagen reglerar boende, hjälp till transport och rullstolar.
Enligt en företrädare för paraplyorganisationen för kroniskt sjuka och funktionshindrade (Chronisch Zieken en Gehandicaptenraad) fungerar detta bra i många
kommuner, men sämre i andra.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett stort antal nationella och internationella organisationer som agerar i Nederländerna utan restriktioner från myndigheter. Enligt många av organisationerna själva är myndigheter mycket hjälpsamma och samarbetsvilliga.
Något som upprört många organisationer är att Nederländerna under 2004
inledde en process mot organisationen Médecins sans frontières (Läkare utan
gränser) i en schweizisk domstol. Nederländerna krävde att Médecins sans
frontières (MSF) skulle betala tillbaka de pengar som den nederländska staten
betalade i lösensumma för en nederländsk medborgare, som blev kidnappad i
ryska Kaukasus när han arbetade där för MSF. Nederländerna hävdar att det
rört sig om ett lån till organisationen. Nederländernas talan avvisades i mars
2007 av förstainstansdomstolen, men landet har överklagat till högre instans.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Det kan inte anses finnas något behov för Sverige att arbeta aktivt för att
främja de mänskliga rättigheterna i Nederländerna. Landet samarbetar med
interna-tionella organisationer och FN-organ bland annat avseende
rapportering till FN:s konventionskommittéer.
