Födda att representera Gud,
på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid
Föreläsning 7
Helig andning, gudomlig relation, andra etappen
Torsdag 1 december 2016
Inledning
Vi hör intimt samman med Gud. Vi är skapade till Guds avbild och likhet och vi
representerar Gud inför varandra. Vår kallelse är att bli gudomliggjorda genom
vårt beteende mot varandra som grundas i vår rehem, livmoder, det vill säga i
barmhärtigheten som upprörs över lögn, orättfärdighet och maktmissbruk.
Varhelst vår nästa behöver vårt stöd kallas vi att avbryta våra egna planer för att
vi alla ska kunna komma på fötter och stå upprätta tillsammans. Gemenskapen
och jämbördigheten finns nedlagd i själva gudomliggörandet.
Gud beskrivs som en ”gudsvind”, ruah elohim, och denna gudsvind talar och
åtskiljer ljus från mörker, skapar klarhet utifrån det dunkla, den materia som
redan förefinns. Denna ruah, ande, är en skapande ande, en ande som ger liv och
upphov till skapande varelser i sin egen rätt. Guds ande, gudsvinden, är
urkraften för all maktdelning och för en jämbördig relation, och för en ständig
förnyelse och förvandling som blir ett slags förebild för hur vi själva ska bygga
våra relationer och vårt samhälle i vår tur. Det är denna gudomliga relation
mellan Gud och alla Guds medskapare, liksom relationen mellan medskaparna
själva, som vi ska reflektera över i den här föreläsningen. Nästa gång ska vi gå
vidare med den sociala gemenskapen och förutsättningarna för dess
sammanhållning, det vill säga de teologiska grunderna för samhällsbygget i
stort.
I den femte föreläsningen talade jag om ruah elohim och nämnde att begreppet
bör översättas med ”Guds andning”. När Gud andas så är det själva gudsordet
som skapar i betydelsen skänker mening till materien som redan finns där. När
denna materia får mening är den fylld av Guds ande, eller som jesuiten Pierre
Teilhard de Chardin har sagt ”I materiens hjärta finns världens hjärta, Guds
hjärta”.1 Guds andning är alltid skapande, förändrande, den är Gud. I samma
föreläsning citerade jag ur Jobs bok där Elihu säger till Job: ”Guds ande skapade
mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv”, Job 33:4. Jag konstaterade också att
det finns något oförutsägbart i Guds andning och därmed också i vårt eget
skapande vilket Johannesevangeliets författare målar på ett livfullt sätt: ”Vinden
blåser var den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer
eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden,” Joh 3:8.
1
Citerat i King, Ursula, The Search for Spirituality, Our global quest for meaning and fulfilment, Canterbury
Press, London, 2009, sid 152; på franska Le Coeur de la Matière
1
Våra nya insikter och uppfinningar kommer ofta oanmälda. De är visserligen ett
resultat av lång möda och intensiv forskning, men den slutliga upptäckten så att
säga bara finns där en dag.
I samma föreläsning betonade jag också att det fanns ett vittne till den skapande
gudsvinden, den kvinnliga Visheten och henne måste vi återvända till om en
gudomlig relation ska ha någon mening för oss. Den kvinnliga visheten var i
”faderns sköte” från det ögonblick som Guds andning börjar tala fram skapelsen
ur dunkelheten. Och jag påminner om det jag sade att det är hon som blir en han
i Jesus Kristus när ordet blir kött. Och det är han som ordagrant ”gör exegetik”
av Gud, utlägger Gud i ord och handling, under en historiskt begränsad tid.
Vidare slog jag fast att Johannesprologens gränser är porösa, närmast
genomskinliga och därför djupt fascinerande. Vi vandrar mellan tid och evighet,
mellan en abstrakt symbol i ordet, och konkret förkroppsligande i köttet, mellan
Vishetens kvinna och den enfödde sonen, mellan det uttalade ordet självt, Gud,
och det förklarade, tolkade ordet, människosonen. Gudsuppenbarelsen sker i en
dialog, genom ordet. När det tar form, låter det sig formas på nytt och på nytt.
Genom att citera ur Elizabeth Johnsons bok, Ask the Beasts, fick vi ett
evighetsperspektiv på skapelsen. ”Den ständigt skapande livets Gud, källan till
oändliga möjligheter, fortsätter att föra världen mot en oförutsägbar framtid,
genomsyrad av ett radikalt löfte: vid tidens slut kommer inte alltets Skapare och
Uppehållare att överge skapelsen utan förvandla den på ett ofattbart sätt till en
ny gemenskap med det gudomliga livet.”2
Mänsklig andning, nefesh
I den andra skapelseberättelsen, 1 Mos 2:5 ff, börjar Gud med att skapa en
könsneutral varelse av jord i vilken Gud blåser in sin livsande. ”Då formade
Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes
näsborrar, så att hon blev en levande varelse”, 1 Mos 2:7. Jordavarelsen, den
könsneutrala människan, får livsprincipen, nishmat hayyim, egentligen ”livets
andning”, som Gud blåser in genom dess näsborrar och den blir en levande
varelse, en nefesh, egentligen en andning. Skapelseakten återger en relation som
sker genom andningen som är livet självt.
Nefesh betecknade ursprungligen struphuvudet och svalget och får en
bibetydelse av människans behov, hennes längtan, hunger och törst. Hon måste
bli tillfredsställd av någon annan för att överleva. Andningen är henne given
men den kan också tas ifrån henne. Människan är inte något oberoende och
2
Johnson, Elizabeth, Ask the Beasts, Darwin and the God of Love, Bloomsbury, London, 2014; s 124
2
självständigt, utan beroende av andning och föda i vid bemärkelse som alltid
kommer utifrån. Ibland översätts nefesh med mun, den kroppsdel som tar emot
den fysiska näringen som tillfredsställer människan. I Predikaren 6:7 läser vi
”Människan sliter ständigt för bröd, men hungern blir aldrig stillad” och mer
ordagrant står det ”Människans arbete är för munnen, och likväl tillfredställs
aldrig hennes nefesh.”3
Nefesh kom med tiden att beteckna själva andningen. Den mänskliga varelsen
har aldrig en andning i bibeln, hon är sin andning. På samma sätt ska vi hos
Paulus se att hon inte har en kropp, utan är sin kropp. Människan är andningen
eller så är hon inte alls, existerar helt enkelt inte. I berättelsen om Elias och
änkan i Sarefat framkommer det tydligt. I Första Kungaboken 17:17 läser vi att
”En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk.
Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas”, ordagrant ”till
slut fanns ingen andning, neshama, i honom”. Sedan fortsätter berättelsen med
en dialog mellan änkan och Elia ”Då sade hon till Elia: ”Vad har du här att göra,
gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för
att döda min son.” Han svarade henne: ”Ge mig din son!” Så tog han pojken ur
hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade
honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Herre, min Gud, hur kan du handla
så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Och han
sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min
Gud, låt pojken få liv (andning) igen” (1 Kung 17:18-21). I vers 22 får vi veta att
Herren hör Elias bön och att pojken börjar andas igen, nefesh, och får tillbaka
livet. Ibland andas även Gud med nefesh, som när sabbatsbudet inskärps i 2 Mos
31:17: ”Den är ett evigt tecken som förenar mig och israeliterna, ty på sex dagar
gjorde Herren himmel och jord, men den sjunde dagen vilade han och hämtade
andan”, egentligen ”andades han”.
Det är andningen som gör oss till levande eller döda varelser, om vi kan
upprätthålla en relation eller inte. Att leva är att vara relationell eftersom vi inte
överlever som helt autonoma varelser. Ingen människa kan överleva av egen
kraft utan vi har behov som andra måste tillfredsställa för att vi inte ska dö.
Nefesh är i det sammanhanget själva livsprincipen och har i viss mån samma
betydelse som blodet. Rinner blodet bort från oss, dör vi. Bibliskt hör blodet och
andningen ihop. I 5 Mos 12:23 sätts ett direkt likhetstecken mellan de båda:
”Men håll orubbligt fast vid att inte förtära blodet. Blodet är livet, och du får inte
äta livet tillsammans med köttet.” Nefesh har här översatts med ”livet”.
Ordagrant står det alltså: ”Men håll orubbligt fast vid att inte förtära blodet.
Blodet är andningen, och du får inte äta andningen tillsammans med köttet.”
Ännu tydligare blir det i 3 Mos 17:11a: ”Ty varje varelses liv (nefesh) är dess
3
Wolff, Hans Walter, Anthropologie de l’Ancien Testament, Labor et Fides, Genève, 1974 ; s 17
3
blod …”. Ordagrant står det ”Ty varje kötts andning är dess blod …”. Blodet är
köttets andning.
Nefesh har ofta översatts med ”själ” och när vi möter begreppet ”själ” borde vi
således tänka ”andning”, ”liv” eller ”relation”. Vi kan betrakta vår kropp, som
levandegjord genom nefesh, som ett redskap för våra mellanmänskliga relationer
men också för vår relation till Gud. Varje andetag är en påminnelse om att jag
får mitt liv av Gud, inte en gång för alla, utan i just varje andetag. Gud och jag
relaterar till varandra. Själen, andningen, är själva relationen. På flera ställen i
bibeln översätts också nefesh med ”person” i betydelsen en enskild individ. Det
är människans nefesh som bibliskt uttrycker den direkta relationen till Gud. I
Psaltarpsalm 103:1 läser vi ”Lova Herren, min själ (nefesh), hela mitt jag vill
prisa hans heliga namn!” När vi tänker på oss som skapade till Guds avbild och
likhet är vi en helhet, en enhet och inte en kropp och en själ. Vi är kött som
andas. I bibeln beror allt liv av om Gud ”andas på det” eller inte, det vill säga
om det över huvud taget finns till eller inte. På frågan om djur har en själ kan vi
således svara ja. Djuren är också sin andning och genom andningen relaterar de
till sin omgivning precis som människan. Begreppet själ står för relation, och
djur relaterar till varandra liksom till andra arter.
Gudomlig andning, ruah
Ruah, vind och ande, används mestadels antingen som en naturkraft eller i
relation till Gud. Wolff kallar det för ett ”theoantropologiskt” begrepp eftersom
den gudomliga anden eller andningen i allmänhet relaterar till människan och
hennes omgivning.4 Vi kan också själva få del av ruah och denna kraft har att
göra med vår egen skaparkraft och vårt gudomliggörande.
Som ett meteorologiskt begrepp betecknar ruah en vind som är i rörelse. Det är
inte fråga om luften som element i största allmänhet. Det är en naturkraft som
orsakar förändringar som i berättelsen om hur Röda havet torrläggs och Israels
folk kan vandra torrskodda genom det: ”Mose sträckte ut sin hand över havet,
och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så
gjorde han havet till torrt land” 2 Mos 14:21. Vinden som torrlägger havet är
just ruah.
Människan kan få del av denna ruah i form av andedräkt, andning eller ande.
Den är något mer än bara nefesh. Ruah ger oss inte bara den fysiska andningen
utan också ”livsfläkten”, inspirerar innehållet i våra liv. I Job 34:14-15 läser vi:
”Om han återtar sin ande (ruah), tar tillbaka sin livsfläkt, då förgås allt levande
4
Wolff, Hans Walter, Anthropologie de l’Ancien Testament, Labor et Fides, Genève, 1974 ; s 36
4
på en gång, och människan blir åter till jord.” Nefesh hör ihop med det
förgängliga köttet men den fysiska andningen tycks inte räcka för människans
överlevnad som en hel person. Hon behöver del av ruah, av gudsanden, för att
på bästa sätt relatera och fungera socialt. Hon behöver ruah för sin kreativa
förmåga. I den kända historien hos profeten Hesekiel är det Guds ruah som ger
livet till de förtorkade benknotorna: ”Herrens hand rörde vid mig, och med sin
ande (ruah) förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av
benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt
förtorkade. Han frågade mig: ”Människa, kan dessa ben få liv igen?” Jag
svarade: ”Herre, min Gud, det vet bara du.” Han sade: ”Profetera och säg till
dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla
er med ande (ruah) och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött
och dra hud över er, jag skall fylla er med ande (ruah) och ge er liv. Då skall ni
inse att jag är Herren, Hes 37:1-6.” Vi kan också påminna oss Psaltarpsalm
104:29-30: ”Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras
ande (ruah), och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande (ruah), då
skapas liv. Du gör jorden ny.” Guds ande är alltid något nytt och fräscht, något
som utvecklar och förvandlar och som på något sätt är förutsättningen för vår
egen skaparförmåga.
I Jesajas profetia om skottet som ska skjuta upp ur Jishajs avhuggna stam och
fullborda Guds vilja med mänskligheten är det Guds ruah som ska uppfylla
denna person. ”En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall
skjuta upp ur hans rot. Han är fylld av Herrens ande (ruah), vishetens och
insiktens ande (ruah), klokhetens och kraftens ande (ruah), kunskapens och
gudsfruktans ande (ruah). Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter
rykten. Rättvist dömer han de svaga, med oväld skipar han rätt åt de fattiga i
landet. Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg, de ondas liv blåses ut av
hans tal. Rättvisan är hans bälte, troheten bär han kring livet. Då skall vargen bo
med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en
liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger
sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett
barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något
ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är
fyllt av vatten”, Jes 11:1-9. Drömmen om fred och rättfärdighet går bara att
förverkliga om vi tar emot och låter oss fyllas av Guds ruah. Men det behöver
inte förbli en ouppnåelig dröm och raderna är inte en paradisskildring förlagd i
en annan värld. Det här är möjligt om Guds ruah får verka och vi låter oss ledas
av denna gudsande till en förändring av tillvaron. Hindret för rättfärd och fred
ligger alltid hos oss själva, inte i att det skulle vara omöjligt. Gång på gång säger
bibelberättelserna att Guds dabar, skapelseord, liksom Guds ruah, skaparande,
inte är utan kraft. Men de måste tas emot.
5
Nefesh och ruah i kristet sammanhang
Hur förstår vi nefesh och ruah i kristen kontext? Helt kort ska vi titta lite på hur
Paulus tar sig an människans kropp och hennes relation till Gud med andningen
och anden som utgångspunkt. På grekiska motsvaras nefesh av psyche och på
latin av anima. Det översätts nästan alltid med ”själ” vilket är lika oegentligt
som att nefesh gör det. Ruah blir pneuma på grekiska som både står för ande och
andning och på latin spiritus. Latinets spiritus ligger till grund för vårt begrepp
”inspiration” som kan betyda både inandning men också en skapande ingivelse.
I den klassiska litteraturen syftade ordet på gudarnas möjlighet att sända en
gudagnista till människan i hennes konstnärliga skapande.
Till skillnad från evangelisten Johannes, som ser sarx, köttet, som något neutralt
och som människans fysiska och förgängliga tillvaro, och därtill som Guds
villkor som människa, så betraktar Paulus köttet ofta som en motsats till anden,
pneuma. I Romarbrevet 7:18-19 läser vi de kända raderna: ”Jag vet att det inte
bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig,
men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag
inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Det är i det köttsliga, i sarx,
som synden kan verka, menar Paulus, samtidigt som köttet inte är syndigt i sig.
Men eftersom det är förgängligt menar han att det är mer utsatt för syndens
lockelser. Vi lever i köttet, något annat är inte möjligt. Vi lever i köttet, men inte
nödvändigtvis efter köttet, det vill säga vi behöver inte ge efter för synden som
manipulerar köttet, det vill säga, oss.
Paulus föredrar att tala om människan som soma, kropp, att hon är sin kropp.
Kroppen är det verktyg med vilket personen relaterar till sin omgivning, medan
relationaliteten snarare skulle beskrivas med nefesh och / eller ruah i den
hebreiska kontexten. Paulus ser ”kroppsligheten” som en del av vårt sociala
vara, vår interaktion och samverkan med allt som omger oss också med det
gudomliga. När han talar om tredelningen ”ande, själ och kropp” bör man knyta
detta till Schema Israel, ”Hör Israel”, den judiska trosbekännelsen i 5
Moseboken 6:4 - 5 där människan lovar sitt helhjärtade och allomfattande
engagemang för Gud. ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall
älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din
kraft.” I 1 Thessalonikerbrevet 5:23 får vi Paulus version av trosbekännelsen:
”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande (pneuma),
själ (psyche) och kropp (soma) bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck
när vår herre Jesus Kristus kommer.” Det är också kroppen som ska lovprisa
Kristus som Paulus skriver i Filipperbrevet 1:20: ”Jag väntar och hoppas att jag
aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid frimodigt skall våga
lovprisa Kristus med min kropp (soma), vare sig den skall leva eller dö.”
6
I Första Korintierbrevet 12 utlägger Paulus hur vi alla är delar av Kristi kropp
och interaktionen mellan de olika delarna. Här är det pneuma, i betydelsen
gudomlig ruah, och soma, kroppen, som är sammanvävda i en ömsesidig
relation. ”Ty liksom kroppen (soma) är en och har många delar och alla de
många kroppsdelarna bildar en enda kropp (soma), så är det också med Kristus”
(1 Kor 12:12). ”Med en och samma Ande (pneuma) har vi alla döpts att höra till
en och samma kropp (soma), vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria,
och alla har vi fått en och samma Ande (pneuma) att dricka” (1 Kor 12:13).
”Kroppen (soma) består inte av en enda del utan av många” (1 Kor 12:14). Här
beskriver Paulus ett dynamiskt samspel människor emellan liksom mellan
människan och Gud och den sammanhållande länken är anden, pneuma.
Soma används också om den uppståndna kroppen. I 1 Kor 15:44 läser vi ”Det
som blir sått som en kropp (soma) med fysiskt liv (psychikon) uppstår som en
kropp (soma) med ande (pneumatikon). Finns det en kropp med fysiskt liv, så
finns det också en med ande.” Här framkommer tydligt att psyche har samma
betydelsevärde som nefesh och pneuma som ruah. I det resonemang som följer
märker vi att när psyche, den fysiska andningen upphör, så dör kroppen (soma).
Men vid uppståndelsen får vi en förvandlad kropp som då fylls av pneuma, Guds
egen andning, det vill säga hebreiskans ruah. Den kroppen blir då oförgänglig,
precis som Gud, som ju inte har någon kropp. Paulus kan därför dra slutsatsen i
1 Kor 15:50 att kött och blod, sarx och haima, inte kan ärva Guds rike, utan
endast en förvandlad kropp, en kropp helt fylld av gudsanden, en soma
pneumatikon.
I 1 Korintierbrevet 3:16-17 brister Paulus ut i en lovsång om kroppen som där
blir Guds tempel, fylld av Guds ande, pneuma: ”Förstår ni inte att ni är Guds
tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud
förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.”
Om våra kroppar är Guds tempel och Guds Ande bor i oss återspeglar vi Guds
härlighet i allt det vi är. Härligheten ligger inte i perfektionen, inte i den
utslätade hyn, i den vältränade kroppen. Härligheten ligger i människans liv, det
liv hon återspeglar genom sin kropp och hur hon bemöter andra och livet självt.
Här finns fröet till vår kallelse att bli heliga. Det är i den åldrande kroppen, i
rynkorna, i blicken som upplevt kärlek, sårbarhet, smärta, sorg, bekymmer och
glädje, som vi återspeglar Gud. Denna Guds Ande som har sin boning i oss gör
att vi som människor återspeglar Guds härlighet i våra kroppar. Vi är en helhet,
kropp, själ och ande, soma, psyche (nefesh) och pneuma (ruah), och det är vi
som hela människor och personer som relaterar till Gud, till våra medmänniskor
liksom till skapelsen i sin helhet. I vår kropp, i vår blick och i vår andning finns
hela vår historia samlad, inte bara min personliga historia, utan hela
mänsklighetens historia, hela skapelsens historia. Dominikanen och teologen
7
Yves Congar har skrivit i I believe in the Holy Spirit: ”vi måste ta de utsagor på
allvar som hävdar att våra kroppar kan transfigureras, förvandlas, genomlysas
och så återspegla Guds härlighet och den Helige Andes frid och glädje”. 5
Genom våra kroppar uttrycker vi Guds Ande, ruah. Materien är ju andens form,
som Teilhard de Chardin har sagt. Om vi så påtagligt är både materia och ande
är vår egen kropp den plats där vi kan möta Gud, liksom vi möter Gud i alla
människor oavsett vilka religiösa traditioner de tillhör, eller om de inte tillhör
någon alls. Yves Congar säger att ”Gud själv är närvarande och bor i vårt
innersta djup, Gud är intimior intimo meo, ’Gud är mer intimt förbunden med
mig än jag med mig själv’. Det betyder att den troendes hjärta, i den mån Anden
bor där, är platsen där Gud möter sig själv …”6 Det förtjänar att kraftfullt
betonas att Gud möter sig själv i var och en av oss. Att då bli medveten om Guds
ande i oss själva handlar om hur vi relaterar till vår kropp, om hur långt vi är
beredda att bejaka vår kroppslighet i alla dess aspekter. Vi måste inse att Gud
vill förkroppsligas, bli en del av skapelsen. Hela vår judisk-kristna trostradition
handlar om hur Gud skapar skönhet och mening utifrån en dunkelhet. Det
märkliga är att vi alltid tycks streta emot denna gudomliga skapelseprocess. Gud
vill förkroppsligas i och genom materien, i och genom oss, medan vi har en
tendens att vilja fly bort från materien, bort från världen. Som om det andliga
skulle finnas utom och bortom verkligheten! I bibeln åtskiljs aldrig Gud och
människan, Gud och skapelsen, Gud och verkligheten. Den bibliske Guden är en
Gud som är helt hängiven människan. Vi kan helt enkelt inte dölja eller bortse
från det mänskliga när vi talar om Gud. Kroppen är central för kristen tro: Gud
blev människa och antog kött, Guds ord blev kött, född av kvinna och dödad på
ett kors. Kyrkofadern Ireneus’ kända sentens sammanfattar den ömsesidiga
relationen mellan människa och Gud som att ”Guds ära är den levande
människan.”
Kallelsen till jämbördiga relationer
Efter denna djupdykning i vår gudomliga konstitution som människor är det
dags att börja antyda några konkreta konsekvenser för ett socialt förhållningssätt
och hur vår kallelse att gudomliggöras kan gestaltas. Den här gången snuddar
jag bara vid dessa frågor och fördjupar tankarna under kommande föreläsningar.
I andra skapelseberättelsen återges hur en jämbördig relation kommer till mellan
två människor när könsdifferentieringen skapas av Gud genom att Gud försänker
5
Congar, Yves, I believe in the Holy Spirit, The complete three-volume work in one volume, Crossroad
publishing, New York, 1997, II:82
6
Congar, Yves, I believe in the Holy Spirit, The complete three-volume work in one volume, Crossroad
publishing, New York, 1997, II:117
8
jordavarelsen i dvala, i en extas, i ett tillstånd utanför den skapade verkligheten.
Begreppet ”extas” syftar på att Gud gör om skapelsen av jordavarelsen som nu
blir till två människor. De två känner igen varandra, de är kött av varandras kött,
ben av varandras ben. De är helt jämbördiga och ändå två unika personer.
Kallelsen blir att lära känna den andre, att relatera till varandra för att växa och
bli sig själva. Det är i det ögonblicket vi också får en första kritisk granskning av
Gud. De två människorna som känner igen sig i varandra trots differentieringen
kan genom sin relation få varandra att växa och börjar ett slags diskussion om
Gud, om den tredje parten. Även om de är tre åtskilda parter, så är ändå kvinnan
och mannen, direkt vidrörda av Gud, de delar Guds andning, och är beroende.
Men Gud är också beroende av människorna, de blir Guds dialogpartners, de
som kan argumentera med och ifrågasätta Gud.
Maktdelningen mellan Gud och människa är förvisso tydligast i den första
skapelseberättelsen, där avbilden och likheten betonas. Den berättelsens
tillkomsthistoria har att göra med att kungadömet hade upphört och därmed att
kungen som representant för Gud inte längre fanns. Representationen gick helt
enkelt över till varje människa född in i världen. Den andra berättelsen som är
väsentligt äldre speglar mer den erfarenhet människorna hade av sin direkta
tillvaro. Den speglar naturens hårdhet och de sociala fakta så som människan
uppfattade dem när berättelsen kom till.
Den kristna tolkningen av jämbördighet blir tydlig i dopet som en
sammanhållande faktor. I och genom dopet blir personen del av Kristi kropp och
får gåvan och ansvaret att representera Kristus fullt ut. Allt det som Jesus
förkunnade och gjorde ska nu på ett eller annat sätt förverkligas konkret här och
nu och inte i en utomjordisk paradistillvaro. Paulus brev, de vi kallar för
äktpaulinska, är en värdefull källa för att tolka hur detta skulle förverkligas i den
begynnande kristna gemenskapen.
Det oförutsägbara, det som sker – tid och evighet
Den bibliska traditionen framhäver alltid tid och processer framför rum och
slutna grupper. Allt talar om en oförutsägbarhet och öppenhet. Allt kan hända
och allt är möjligt om man inte har något emot det, för att parafrasera Tove
Jansson. ”I öster klarnade himlen i väntan på att solen skulle gå upp. Hon var
färdig att komma, om några minuter var natten slut och allt kunde börja om från
början igen. En ny port mot det otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan
hända om man inte har nånting emot det.”7
7
Jansson, Tove, Muminpappans memoarer, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1950, 1968; s 169
9
Traditionen blir levande genom oss när vi låter oss ledas av gudsanden genom
historien. Det är anden som vägleder oss med hela sanningen som författaren till
Johannesevangeliet säger.8 Anden blåser vart den vill, och vår uppgift blir att
vara öppna och följsamma. Det är ingen bekväm roll, att bryta förtryckande
mönster och gå emot seder och bruk, på det sätt som Jesus gjorde. Anden
skänker ingen trygghet utan förväntar sig medskapare utan tungt bagage. Tron är
en skatt som blir rikare ju mer den förmedlas, traderas, och som blir lättare att
bära ju mer rotad den är i mänsklighetens hela troshistoria och ju mer integrerad
den är i oss själva. Troshistoriens fulländning ligger inte i det förgångna utan i
horisonten som avlägsnar sig ju mer vi närmar oss den.
Utmaningen för kristen lära i det här avseendet är att ruah, pneuma och själva
traditionen, traderingen, ifrågasätter det man kallar för absoluta och definitiva
sanningar, de slutna rummen. Kan vi verkligen säga att Gud uppenbarat sig på
ett definitivt sätt i Jesus Kristus? Tar sig inte människan en otillbörlig
maktbefogenhet när kyrkan hävdar definitiva och absoluta sanningar om Gud?
Ruah och pneuma ligger nära begreppet ”nåd”, som inte heller passar in i ett
slutet lärosystem. Den amerikanska författaren Kathleen Norris skriver att ”Om
inte Gud skulle handla på sätt som förvirrar oss, så skulle inte nåd vara nåd.”9
Upplysningstidens rationalitet, positivistiska tänkande och även begreppet
intelligens, liksom kyrklig lära och dogmer, måste kanske underkastas ruah i
hela dess vidd? Då måste vi betrakta trons ord som ”mänsklighetens poesi” som
den engelske poeten Samuel Taylor Coleridge har sagt. I dag måste vi lämna
positivistisk kunskap och låta visheten ta över om vi ska ha en chans att överleva
som goda samhällsvarelser.
Visheten
Guds levande skaparord, dabar, är också visheten, den förkroppsligade visheten,
så som hon beskrivs i bland annat Ordspråksboken: ”Herren skapade mig som
det första, som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan. I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns”.10 Och vidare: ”när han satte en gräns för
havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grundvalar, då
var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte
ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med
människorna”.11 Visheten är ett slags första villkor för all existens. Det är
Visheten som bestämmer den kosmiska ordningen och det är hon som
8
Joh 16:13
Norris, Kathleen, Amazing Grace, A Vocabulary of Faith, Lion Publishing, Oxford, 2000; s 168
10
Ords 8:22-23
11
Ords 8:29-31
9
10
undervisar människan om detta.12 Det som Visheten talar, det vill säga, det som
är Guds ord till människorna, det är människan kallad att lyssna till, att söka.
”Hör, visheten ropar, insikten låter höra sin röst. Hon står uppe på höjderna, vid
alla vägar och vägskäl.”13 Det är endast Visheten som har kännedom om hela
skapelsehistorien, dess inre verklighet och historiska rörelse, eftersom Hon är
den enda som var med från begynnelsen som ett Guds vittne. I dialog med
gudsanden kan människan bli vis.
När den engelske teologen David Ford talar om teologen Henri de Lubac
beskriver han honom på följande sätt: ”Han är helt och fullt engagerad med
historien för nuets och framtidens skull, med resultatet att den kristna traditionen
går att omfatta på ett fräscht, relevant och utmanande sätt. I teologiska termer
kan det beskrivas som profetisk vishet.”14 Den profetiska visheten är rotad i
historien och engagerad i nuet för att förändra tillvaron till en bättre framtid.
”Lär känna Herren”, säger profeten Jeremia. På hebreiska är kunskap och
kännedom samma ord som för ”samlag”. En vishetens kunskap är något djupt
intimt i människan, något personen själv erfarit. Den kunskap om Gud som
profeten Jeremia avser bygger på både en självinsikt, en självkännedom, en
kärlek till oss själva liksom till Gud och nästan. Det är inte en intellektualiserad
kunskap, där människan säger något om Gud, teologi, eller om sig själv,
antropologi. Istället är det ett inlyssnande på Guds ord som ett personligt tilltal i
vårt aktuella sammanhang, det är ett ord från Gud till oss, en teologi. Självklart
är orden om Gud i båda sammanhangen mänskliga, men det första är
intellektualiserat och det andra är erfarenhetsbaserat. Denna typ av kunskap
hävdar den spansk-indiske teologen Raimon Panikkar är en form för gemenskap
med hela verkligheten i syfte att nå befrielse från ångest, oro och fruktan, en
hjälp att leva i nuet.15
Den bibliska visheten ger oss några kriterier för att gå vidare. Jag sade att tid och
processer har företräde framför rummet. Det är ett sådant kriterium. Ett annat är
att verkligheten och livet som sådant har företräde framför idéer som alltid är en
form för mänskliga ideologier som söker makt. Enhet i mångfald har företräde
framför alla former för konformitet och uniformitet. Utifrån dessa kriterier
kommer vi att under nästa termin reflektera vidare kring en teologisk
antropologi för vår tid.
Sr Madeleine Fredell OP
12
New Interpreter’s Bible, Volume V, Abingdon Press, Nashville, 1997; s. 92
Ords 8:1-2
14
Ford, David, F., The Future of Christian Theology, Wiley – Blackwell, Oxfrod, 2011; pp. 13-14
15
Panikkar, Raimon, The Rhythm of Being, The Gifford Lectures, Orbis Books, Maryknoll, New York, 2010; s
188
13
11
