Predikan i S:t Hans kyrka Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag den 6 februari 2011 Mika 7:7-8 * Apostlagärningarna 2:42-46 * Lukas 2:22-40 D enna predikan handlar om vad jungfru Marie frambärande av Jesus i templet säger oss om Jesus (i alla fall något av det). Jesus låter sig bli buren av jungfru Maria – och uppenbarligen inte bara de första nio månaderna utan också därefter. Nog hade Jesus kunnat gå själv, Han som har all makt i himlen och på jorden, men Han avstod från möjligheten och lät sig i stället bli buren. Så fortsätter Han att göra. Marias efterträdare är den kristna kyrkan. Nog kan Jesus klara sig utan den, men Han avstår från möjligheten och låter sig i stället bli buren av den. Jesus låter sig bli funnen i Jerusalems tempel, alltså judarnas allraheligaste plats, den som Gud hade gjort till sin särskilda hemvist. Himlarnas himmel rymmer inte Gud och Han är verkligen alltid överallt. Och samtidigt lovade Han att vara extra förtätat och säkert just i Jerusalems tempel. Där lät Jesus sig bli funnen. Han bröt inte med sin judiska identitet eller med de gamla ordningarna. Han gav dem däremot en fortsättning 33 år senare just i Jerusalem när Han uppstod från de döda och därmed, sade Han, gjorde sin kropp till Guds särskilda hemvist, till det nya Jerusalems tempel, den plats där Gud nu är extra förtätat. Och Kristi kropp är den kristna kyrkan. Att Han lät sig bli funnen i templet säger oss alltså, en gång till, att Han låter sig bli funnen i den kristna kyrkan. Jesus låter Symeon och Hanna vänta; det förefaller till och med som om de spanat länge efter Herren och väntat på sin räddare (GT-texten). Inte så att Jesus kom för sent. Han kom när det var dags, när ”rätta tiden var inne” (Markus 1:15). Kanske visste Symeon och Hanna att Jesus kommer, visar sig och griper in först när det är dags, och det kan dröja innan den stunden kommer. De klagade i alla fall inte på att de fick vänta. Jesus och den Helige Ande samarbetar. Anden var över både Symeon och Hanna, stod det. Han hade uppenbarat för Symeon att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Messias och Han hade gett Hanna profetians gåva. Anden ledde Symeon till templet och såg till att Hanna kom fram just när Jesus kom. Innan Jesus blev människa i jungfru Maria 10 månader och 10 dagar före Marie kyrkogång, var Jesus hos Gud Fader och den Helige Ande i den enda gudomen i himlen och hade full koll på vad Anden gjorde med Symeon och Hanna. Han kände alltså de båda långt innan de fick se Honom. Fast när Han avstod från sin allestädesnärvaro och sin allmakt när Han blev människa, fick Anden göra jobbet ensam. Vilket Han förstås gjorde utan problem. Anden vittnar alltid om Jesus (Johannes 15:26), lär oss och påminner oss ständigt om Honom (Johannes 14:26), som det står. Anden är vår Hjälpare, Han kallar, upplyser, helgar och behåller hela kristenheten på jorden i en rätt tro, står det i Luthers lilla katekes, alltså så som Anden kallade, upplyste och ledde Symeon och Hanna i deras Jesus-tro. Jesus låter sig bli framburen som ett offer. Maria kom med två duvor till ett synd- och reningsoffer. Samtidigt som hon höll de två duvorna i ena handen, höll hon Jesus i sin famn och bar därmed Honom, som 33 år senare skulle bära fram sig själv som det offer som en gång för alla försonar all synd, befriar från ondskans och djävulens makt och gör oss rena från all skuld. Genom dig skall gå ett svärd, sade Symeon profetiskt, det är som om han såg just det att Marias förstfödde son skulle slaktas som ett offerdjur. Jesus låter sig bli framburen som offret en gång för alla, Jesus är svaret inte bara på Symeons och Hannas väntan och längtan, utan på hela världens väntan och längtan. Symeon visste det: Hans ögon skådade inte bara den tröst han längtat efter utan den frälsning som Gud berett åt alla folk, den som är ljuset till och med för hedningarna. Mötet med Jesus var å ena sidan ett personligt möte för Symeon och Hanna, och båda tackade och prisade Gud, uppenbart lyckliga över vad som hänt dem. Å andra sidan säger Symeon att Jesus är ljuset för hedningarna och frälsningen för alla folk. Jesus är alltså både personlig och universell. Han är ljuset både i människors själar och i världsutvecklingen, i forskningen, kulturen, politiken, nöjeslivet, vad ni vill. Världen längtar, säger kristen tro, efter frälsningen – och Jesus är svaret på denna längtan, frälsningen för alla folk. Världen sitter i mörker och Herren är dess ljus (GT-texten). Men hur i all världen ska vi, den lilla kristna kyrkan, kunna bära det ljuset till alla och allt? Det står i episteln, ty den är en modellberättelse som beskriver hur Marias efterträdare och det nya Jerusalems tempel beter sig: de håller fast vid apostlarnas undervisning, alltså den bibliska trosläran, de lever i församlingens gemenskap, bryter brödet, alltså firar mässa, och deltar i de gemensamma dagliga bönerna. Men det var ju inte det denna predikan skulle handla om. Den ska i stället nu fullbordas med den sjunde saken om Jesus. Jesus växte och fylldes av styrka och vishet. Det är det naturliga också för tron på Jesus och för livet i en församling. Den ska inte stå still. Det är helt OK att tron är ofärdig och omogen, men det ska inte stanna därvid – utan alltmer fyllas av styrka och vishet. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst