Predikan i S:t Hans kyrka Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag
den 6 februari 2011
Mika 7:7-8 * Apostlagärningarna 2:42-46 * Lukas 2:22-40
D
enna predikan handlar om vad jungfru Marie
frambärande av Jesus i templet säger oss om
Jesus (i alla fall något av det).
Jesus låter sig bli buren av jungfru Maria –
och uppenbarligen inte bara de första nio månaderna utan också därefter.
Nog hade Jesus kunnat gå själv, Han som har
all makt i himlen och på jorden, men Han avstod
från möjligheten och lät sig i stället bli buren.
Så fortsätter Han att göra. Marias efterträdare
är den kristna kyrkan. Nog kan Jesus klara sig
utan den, men Han avstår från möjligheten och
låter sig i stället bli buren av den.
Jesus låter sig bli funnen i Jerusalems tempel, alltså judarnas allraheligaste plats, den som
Gud hade gjort till sin särskilda hemvist. Himlarnas
himmel rymmer inte Gud och Han är verkligen
alltid överallt. Och samtidigt lovade Han att vara
extra förtätat och säkert just i Jerusalems tempel.
Där lät Jesus sig bli funnen. Han bröt inte med sin
judiska identitet eller med de gamla ordningarna.
Han gav dem däremot en fortsättning 33 år senare
just i Jerusalem när Han uppstod från de döda och
därmed, sade Han, gjorde sin kropp till Guds särskilda hemvist, till det nya Jerusalems tempel, den
plats där Gud nu är extra förtätat.
Och Kristi kropp är den kristna kyrkan. Att Han
lät sig bli funnen i templet säger oss alltså, en
gång till, att Han låter sig bli funnen i den kristna
kyrkan.
Jesus låter Symeon och Hanna vänta; det
förefaller till och med som om de spanat länge
efter Herren och väntat på sin räddare (GT-texten).
Inte så att Jesus kom för sent. Han kom när det
var dags, när ”rätta tiden var inne” (Markus 1:15).
Kanske visste Symeon och Hanna att Jesus kommer, visar sig och griper in först när det är dags,
och det kan dröja innan den stunden kommer. De
klagade i alla fall inte på att de fick vänta.
Jesus och den Helige Ande samarbetar.
Anden var över både Symeon och Hanna, stod
det. Han hade uppenbarat för Symeon att han inte
skulle se döden förrän han sett Herrens Messias
och Han hade gett Hanna profetians gåva. Anden
ledde Symeon till templet och såg till att Hanna
kom fram just när Jesus kom.
Innan Jesus blev människa i jungfru Maria 10
månader och 10 dagar före Marie kyrkogång, var
Jesus hos Gud Fader och den Helige Ande i den
enda gudomen i himlen och hade full koll på vad
Anden gjorde med Symeon och Hanna. Han kände
alltså de båda långt innan de fick se Honom. Fast
när Han avstod från sin allestädesnärvaro och sin
allmakt när Han blev människa, fick Anden göra
jobbet ensam. Vilket Han förstås gjorde utan problem. Anden vittnar alltid om Jesus (Johannes
15:26), lär oss och påminner oss ständigt om Honom (Johannes 14:26), som det står. Anden är vår
Hjälpare, Han kallar, upplyser, helgar och behåller
hela kristenheten på jorden i en rätt tro, står det i
Luthers lilla katekes, alltså så som Anden kallade,
upplyste och ledde Symeon och Hanna i deras
Jesus-tro.
Jesus låter sig bli framburen som ett offer.
Maria kom med två duvor till ett synd- och reningsoffer. Samtidigt som hon höll de två duvorna i ena
handen, höll hon Jesus i sin famn och bar därmed
Honom, som 33 år senare skulle bära fram sig
själv som det offer som en gång för alla försonar
all synd, befriar från ondskans och djävulens makt
och gör oss rena från all skuld. Genom dig skall gå
ett svärd, sade Symeon profetiskt, det är som om
han såg just det att Marias förstfödde son skulle
slaktas som ett offerdjur. Jesus låter sig bli framburen som offret en gång för alla,
Jesus är svaret inte bara på Symeons och
Hannas väntan och längtan, utan på hela världens
väntan och längtan. Symeon visste det: Hans ögon
skådade inte bara den tröst han längtat efter utan
den frälsning som Gud berett åt alla folk, den som
är ljuset till och med för hedningarna.
Mötet med Jesus var å ena sidan ett personligt
möte för Symeon och Hanna, och båda tackade
och prisade Gud, uppenbart lyckliga över vad som
hänt dem. Å andra sidan säger Symeon att Jesus
är ljuset för hedningarna och frälsningen för alla
folk. Jesus är alltså både personlig och universell.
Han är ljuset både i människors själar och i världsutvecklingen, i forskningen, kulturen, politiken,
nöjeslivet, vad ni vill. Världen längtar, säger kristen
tro, efter frälsningen – och Jesus är svaret på
denna längtan, frälsningen för alla folk. Världen
sitter i mörker och Herren är dess ljus (GT-texten).
Men hur i all världen ska vi, den lilla kristna
kyrkan, kunna bära det ljuset till alla och allt? Det
står i episteln, ty den är en modellberättelse som
beskriver hur Marias efterträdare och det nya Jerusalems tempel beter sig: de håller fast vid
apostlarnas undervisning, alltså den bibliska trosläran, de lever i församlingens gemenskap, bryter
brödet, alltså firar mässa, och deltar i de gemensamma dagliga bönerna.
Men det var ju inte det denna predikan skulle
handla om. Den ska i stället nu fullbordas med den
sjunde saken om Jesus.
Jesus växte och fylldes av styrka och vishet.
Det är det naturliga också för tron på Jesus och för
livet i en församling. Den ska inte stå still. Det är
helt OK att tron är ofärdig och omogen, men det
ska inte stanna därvid – utan alltmer fyllas av
styrka och vishet.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
