2
• nationalnyckeln till sveriges flora och fauna
familj
Arthropoda
Hexapoda
Lepidoptera
Lasiocampoidea
stam
understam
ordning
överfamilj
familj
Lasiocampidae — ädelspinnare
Familjen omfattar kraftigt byggda arter som ofta uppvisar tydlig könsdimorfism. Fjärilarna intar ingen
näring. Larverna är kraftigt behårade. Flertalet arter
lever i skogsmiljöer men några förekommer på öppna
gräsmarker. Larven av en art kan emellanåt orsaka
skogsskador även i Norden.
underfamilj
släkte
R1
R2
R3
Sc
R4
R5
M1
M2
M3
Cu1
Cu2
2A+1A
Sc+R1
RS
Ädelspinnare är kraftigt
byggda arter varav många
vilar så att bakvingarna syns
väl. Detta är särskilt utvecklat
hos gruppen bladspinnare,
här rostfärgad bladspinnare
Gastropacha quercifolia. Vilo­
ställningen gör att fjärilarna
påminner om ett knippe
svartnade eller mögliga blad.
M1
M2
M3
Cu1
3A
2A+1A
FOTO: JIMMY ADOLFSSON
Cu2
Vingribbor hos Lasiocampidae
Familjen Lasiocampidae utgörs nästan uteslutande
av kraftigt byggda fjärilar som oftast har breda framvingar och jämförelsevis små bakvingar. De flesta
arterna har långa hår på kroppen liksom ofta på de
inre delarna av vingarna. Fjärilarna varierar i storlek
från ganska små till mycket stora, och honor av ett
par arter i Norden kan nå nästan 90 mm i vingspann.
Ädelspinnare vilar med vingarna taklikt lagda över
kroppen. Fjärilarna har som regel utpräglad könsdimorfism; honorna är ofta större eller betydligt större
med längre framvingar som ofta är ljusare tecknade.
Antennerna är hos flera arter jämförelsevis långa, hos
hanar dubbelt kamtandade ända till spetsarna och hos
honor med kortare kamtandning eller sågtandning.
Sugsnabeln är reducerad i storlek eller saknas helt.
Labialpalperna är välutvecklade och pekar ofta rakt
F antenn
C antenn
lasiocampidae •
Larverrna hos en del arter kan försvara sig med
hjälp av hår som lätt lossnar och kan irritera
hud och slemhinnor. Här larv av tallspinnare
Dendrolimus pini.
FOTO: STEFAN EVERTSON
framåt eller är något böjda uppåt. Fasettögonen är
små, ofta håriga och döljs vanligen av huvudets långa
hår. Hos några arter har honan en rund massa av tätt
packade hår vid bakkroppsänden, t.ex. hos arterna i
släktet Eriogaster. Tympanalorgan saknas hos alla arter. Benen är korta, kraftiga och tätt behårade.
Familjen karakteriseras främst av följande unika
egenskaper: framvingens ribba R2 är alltid gemensamt skaftad med R3, ribba M1 och M2 utgår från
diskcellen med långt avstånd mellan varandra, samt
diskcellerna på såväl fram- som bakvingar är smala
och korta. Dessutom har ädelspinnare en amplexiform vingkoppling, och puppornas sugsnabelskida är
kort eller kraftigt reducerad. Bakvingarnas kostalfält
har ofta några biribbor som är riktade framåt, exempelvis hos arter inom släktena Euthrix, Phyllodesma,
Gastropacha och Odonestis. Vingarna är ofta kamouflagefärgade i grå, gula eller brunröda färger. Vingteckningen består som regel av jämförelsevis få element
och är mer sällan kontrastrikt tecknade. Hos några
arter som förekommer utanför Europa har honorna
förkrympta vingar eller är vinglösa. Flertalet arter
flyger på natten men några är dagaktiva. Honan flyger knappast före parningen och är betydligt tyngre
än hanen. Fjärilen är kortlivad; hanen dör strax efter
att en eller flera parningar genomförts, och honan dör
hos många arter direkt efter äggläggningen, vilken
kan pågå under en till några få dagar. Eftersom honorna hos flertalet arter är jämförelsevis tunga är deras spridningsförmåga begränsad. De unga långhåriga
larverna kan dock flyga långa sträckor med vinden,
och som fullvuxna kan de vandra jämförelsevis långa
sträckor för att hitta lämpliga förpuppningsplatser.
Äggen är ofta ganska stora, ovala, något plattade och har mikropylfläck på ena sidan. Hos arter inom t.ex. släktena Phyllodesma och Gastropacha
kan äggen ibland vara tydligt tecknade. Larverna
är som regel kraftigt behårade och ofta rikt mönstrade, och de lever antingen enskilt eller i grupper. Hos arter inom släktena Eriogaster och Malacosoma lever larverna i stora, vävda bon. Håren på
flera arters larver, dock långt ifrån alla, och även
på vissa kokonger kan lätt lossna och orsaka hudirritationer hos känsliga personer. Puppan är kort och
kraftig, ofta hårig och ibland pudrad. Den ligger i en
mer eller mindre kraftig kokong som ofta är försedd
med invävda larvhår.
Familjen Lasiocampidae förekommer i alla världsdelar men uppvisar sin största artdiversitet i de tropiska delarna av Indoaustralien och i Afrika. I dagsläget är sammanlagt ca 2 200 arter beskrivna. Numera
anses familjen Lasiocampidae bestå av fem underfamiljer: Chondrosteginae, Chionopsychinae, Lasiocampinae, Macromphaliinae och Poecilocampinae
(Franclemont 1973, Lemaire & Minet 1999, Regier
m.fl. 2000). Av dem förekommer Chondrosteginae,
Lasiocampinae och Poecilocampinae i Europa. Få studier av släktförhållandena inom underfamiljerna har
gjorts och framtida rön kan förväntas innebära ändringar i klassifikationen. I Palearktis förekommer ca
290 arter och i Europa 39 vilka förs till 16 släkten. Sju
släkten representeras i Europa av endast en art vardera (Razowski & Karsholt 1996). I Nearktis förekommer bara 35 arter (Hodges m.fl. 1983).
Äggen av ädelspinnare är
jämförelsevis stora med
hos många arter vacker
ornamentering. En del arter
lägger dem i spiralformiga
ringar runt kvistar eller strån
eller i oregelbundna hopar.
FOTO: ANDERS AMANDUSSON
Pupporna är korta och kraftiga, ofta håriga
och ibland pudrade.
FOTO: STEFAN EVERTSON
3
