Naturvårdsprogram - Tomelilla kommun

Naturvårdsprogram
för Tomelilla kommun
Allmän del
Områdesbeskrivningar
Kungsörn i Fyledalen
Titel: Naturvårdsprogram för Tomelilla kommun
Dnr KS 2007.10334
Antaget i KF 10 maj 2010 §66
Utgiven av: Tomelilla kommun
Texter:
Per Carlsson
Beställningsadress: Tomelilla kommun
Samhällsbyggnad
Gustafs torg 16
273 80 Tomelilla
Copyright: Innehållet i denna skrift får gärna citeras eller refereras med uppgivande av källan.
Bilder få inte kopieras utan fotografernas tillstånd.
Layout: Claes von Gegerfelt, cvg.se
Tryckt: Tomelilla kommun
Omslagsbild: Brösarps backar
Foto:
Per Carlsson sid: 5,8,12,17,24,27,28,29,31,35,36, 38,40,41,42,45,47,48,49,50,51,52,53,54,
55,56,57,61,63,68,69,71,74,75,76,77,78,81.
Claes von Gegerfelt sid: Omslag, 6,9,11,18,19,22,32,41,43,44,80.
Göran Gustvsson: sid: 2,9,40,41,47,49,53,55-57,59-67,69-73,77-79
Christer Persson sid: 8
I
N
N
E
H
Å
L
L
Del I Allmän del
1. Förord 2. Inledning
4
8 Vattenmiljöer
29
5
Våtmarker
Sjöar
Åar och vattendrag
29
30
30
9 Lagstiftning §
33
9.1 Miljöbalken
Kap 1. Övergripande bestämmelser
Kap 2. Allmänna hänsynsregler
Kap 3. Grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och
vattenområden
Kap 4. Särskilda bestämmelser för ­hushållning
med mark- och vatten för vissa ­
områden i landet
Kap 7. Skydd av områden
Kap 8. Särskilda bestämmelser om skydd för
djur- och växt­arter
Plan- och bygglagen
33
33
33
Naturvårdsprogrammets syfte
5
Internationella mål
5
Nationella miljömål
6
Sveriges 16 miljömål
7
Åtgärdsprogram för hotade arter
8
Vattenvårdskommittéer
9
Kommunens nuvarande engagemang i n
­ aturvård10
3 Biologisk mångfald – diversitet
10
Utdöendevågor
Bevarandemotiv
10
10
4. Naturförhållanden
13
Läge och klimat
Geologi
Prekambriskt urberg
Kambrosilurisk sandsten
Kvartärgeologi
Weichselistiden
Jordarter och jordartbildning
Moräner
Skånes berggrund (karta)
Skånes jordarter (karta)
Isälvslagringar
Issjösediment
Jordarter – markanvändning
Bergtäkter, gruvor och grustäkter
13
13
13
14
14
14
14
14
15
16
17
17
17
18
5 Efter istiden –
från nomadliv till bofasthet
19
19
20
20
20
20
21
Jägarstenålder (12.000 - 6.200 B.P.)
Stenålder (6.200 - 3.800 B.P)
Bronsålder (3.800 - 2.500 B.P)
Järnålder (2.500 - 1.000 B.P)
Medeltid (1.000 - 450 B.P)
Nya tiden (450 - P)
6 Dagens landskap
23
23
23
23
23
Österlenslätten Södra mellanbygden
Österlenska backlandskapet
Linderödsåsen
10 Skyddsformer
Nationalparker Naturreservat Biotopskyddsområde förklarade av
skogsvårdsstyrelsen Naturminne
Djur- och växtskyddsområde
Strandskyddsområde
Landskapsbildsskydd
Övrigt
Natura 2000
Riksintresse naturvård och riksintresse
friluftsliv 33
33
33
36
36
37
37
37
37
37
37
37
37
37
37
38
Del II Områdesbeskrivningar
39
11 Områden
39
12. Ordlista
83
13. Referenser
85
7 Skyddsvärda naturtyper och miljöer 24
Kulturlandskapet
Naturbetesmarken – Utmarken
Ängen – Inägan
Skogen
Lövskog
Jätteträd
Sumpskog
Barrskog
24
24
25
25
25
26
27
28
3
Förord
Det landskap som vi ibland upplever som statiskt är under ständig förändring. Från att för
12.000 år sedan ha varit istäckt, återbeskogades landskapet och när människan övergick
från nomadliv till bofasthet för ca 6.000 år
sedan, ledde det så småningom fram till ett
varierat och artrikt landskap.
För 150 år sedan behövde en ökande befolkning mättas och för att få odlingsbar mark
torrlades stora delar av det Skånska landskapet. Sjöar, våtmarker och bäckar försvann men
även ängar och betesmarker togs i anspråk.
Många djur- och växtarter fick svårt att klara sig. I förlängningen ledde torrläggningen
även till att haven övergöddes, en effekt som
ingen då hade kunskap om. Idag försöker vi
med stora kostnader att återskapa många av
dessa miljöer. Men förändringar kan också
vara plötsliga, katastrofartade händelser som
under loppet av några timmar förändrar hela
landskapsbilden. Kända händelser är stormen
1967 och stormen Gudrun vintern 2005.
Dagens landskapsförändringar har bl.a. sin
upprinnelse i dålig lönsamhet hos småjordbruket. Tomelilla kommun, precis som andra
kommuner i samma situation, är särskilt utsatta. Igenväxande ängar och betesmarker leder
på många håll till att skogen åter sluter sig.
Österlens stora dragningskraft är det vackra
landskapet. Om det åter sluter sig kan turistnäringen påverkas. En förändring från det
småskaliga mot det storskaliga, oavsett om det
är öppet eller igenvuxet, kommer att påverka
den biologiska mångfalden på ett negativt
sätt. Vad det får för konsekvenser, kan vi endast gissa oss till. En studie har visat att barn
under tolv år trivs bäst i det öppna savann-
4
liknande landskapet – kanske en rest och ett
minne från vårt ursprung på den afrikanska
savannen. I studier har man mätt hur kroppen slappnar av i denna miljö. Blodtrycket
sjunker, pulsen blir jämnare och musklerna
slappnar av. Det öppna kulturlandskapet har
alltså positiva hälsoeffekter vilka är svåra att
ekonomiskt värdera.
Den amerikanska biologen Edward O Wilson,
som en gång myntade begreppet biologisk
mångfald, har i sin bok, Livets mångfald, pekat ut världens ”Hot spots” – områden med
extremt hög biologisk mångfald och som representerar hela jorden. Genom att i första
hand lägga de stora naturvårdande insatserna
på dessa områden så kan vi rädda en stor del
av världens biologiska mångfald, menar Wilson.
Syftet med Tomelilla kommuns naturvårdprogram är att öka förståelsen för vår natur och
vilka processer som skapat den. Med ökad
förståelse kan upplevelsen i naturen bli än
större och respekten för den öka. Men syftet
är också att direkt eller indirekt visa hur vi kan
hjälpas åt att bevara och sköta naturen, så att
kommande generationer kan glädjas och njuta
på samma sätt som vi kan göra. Naturvårdprogrammet beskriver hur kommunens landskap
har uppstått, geologiska förutsättningar, vad
som är viktigt med biologisk mångfald, vilka
naturtyper som hyser stor biologisk mångfald
och vilken lagstiftning som styr naturvården.
Under områdesbeskrivningar presenteras
kommunens egna ”Hot spots”. Förhoppningsvis väcker läsningen tankar och idéer om hur
just du kan påverka för att behålla en levande
landsbygd med öppna landskap och en hög
biologisk mångfald.
Allmän del
Inledning
I Tomelilla kommuns översiktsplan är framtagandet av en naturvårdsplan en prioriterad åtgärd. I naturvårdsverkets rapport 4911
”Planera för natur” menar man att begreppet
naturvårdplan är något missvisande och använder istället begreppet naturvårdsprogram.
Hädanefter följs naturvårdverkets nomenklatur och detta dokument benämns för naturvårdsprogram.
Naturvårdsprogrammet utgör en samlad redovisning av naturvårdens bevarandeintressen
i Tomelilla kommun. Naturvårdsprogrammet
byggs upp av två delar:
Allmän del: Redovisning av dagens naturförhållanden, befintliga skydd och områdesbeskrivningar.
Åtgärder: Angivande av åtgärder och mål för
naturvården i Tomelilla kommun, presenteras i kommande miljömålsredovisning.
Getingspindel, en värmekrävande art som nyligen
etablerat sig i Sverige
­Naturvårds­programmets syfte är:
• att presentera en aktuell samlad översikt över
kommunens naturvärden och eventuella skydd
• att utgöra ett underlag för den fysiska planeringen på regional och kommunal nivå
• att ligga till grund för ställningstaganden i
olika natur- och miljöfrågor
• att peka ut de områden som har stor ­betydelse
för naturvård och friluftsliv
• att öka förståelsen hos allmänheten för naturen och fördjupa och bredda kunskapen om
denna.
Internationella mål
Sverige har genom avtal förbundit sig att leva
upp till ett antal naturvårdskonventioner.
De tre viktigaste är:
Konventionen om biologisk mångfald 1992
(Rio de Janerio)
Målet är att den biologiska mångfalden skyddas och bevaras samt att alla delar av denna
mångfald nyttjas på ett hållbart sätt. Uttryckt i
punktform har konvention­en följande mål:
• Bevarande av biologisk mångfald.
• Hållbart nyttjande av mångfaldens beståndsdelar.
• Rättvis fördelning av den nytta som kan
­utvinnas ur genetiska resurser.
Fågeldirektivet (Rådets direktiv 79/409/EEG
från 1979 om bevarandet av vilda fåglar).
År 1979 beslöt EU-länderna att införa särskilda regler för skydd av fåglar, fågeldirektivet
(Rådets direktiv 79/409/EEG). Fågeldirektivet
berör totalt 200 fågelarter som förekommer i
medlemsländerna. Av dem finns 66 i Sverige.
Varje medlemsland ska:
• Vidta åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla fågelarter i livskraftiga populationer
(exempelvis reglera fågeljakten).
• Vidta särskilda åtgärder för fågelarter som
är listade i direktivets bilaga 1. Bl.a. ska särskilda skyddsområden pekas ut. Skyddet
kan också handla om att återställa livsmiljöer för fåglarna.
Direktivet innehåller flera regler som styr ländernas möjligheter att jaga och handla med
fåglar.
Habitatdirektivet (Rådets direktiv 92/43/EEG
från 1992 om bevarande av livsmiljöer samt
vilda växter och djur).
Habitat har en bred tolkning och innefattar
allt från formationer i naturen till biotoper och
växtsamhällen. Direktivet behandlar olika naturtyper och andra artgrupper än fåglar. Dock
ingår inte lavar, mossor och svampar.
Totalt listas över 170 naturtyper i bilaga 1 till
habitatdirektivet, varav 88 finns i Sverige.
5
Varje medlemsland ska:
• Föreslå områden av gemenskapsintresse
med dels berörda naturtyper, dels arter som
nämns i direktivets bilaga 1.
• Se till att nödvändiga åtgärder vidtas i områdena för att bevara arternas livsmiljöer så
att de kan fortleva i livskraftiga bestånd och
att naturtyperna bevaras långsiktigt.
För både habitat- och fågeldirektivets områden
gäller att medlemslandet ska se till att Natura
2000-områdena (se förklaring sid 37) får den
skötsel de behöver, samt övervaka att deras
naturvärden bevaras så att tillståndet för berörda naturtyper och arter förblir gynnsamt.
I en bilaga till direktivet listas cirka 700 skyddsvärda arter, varav 101 förekommer i Sverige.
EU:s ramdirektiv för vatten
Vatten är en av våra viktigaste naturresurser
och ändå sker ett överutnyttjande i Europa.
Vatten känner inga gränser och det är därför nödvändigt att arbetet med att komma till
rätta med problemen sker på en internationell
nivå.
Ramdirektivet för vatten fastslogs av EU 2000
och innebär att omfattningen av vattenskyddet utvidgas till att gälla allt vatten. Det vill
säga vattendrag, sjöar, kustvatten och grundvatten. Samtidigt fastställs klara mål för att allt
vatten i Europa senast 2015 ha uppnått ”en
god status”. En annan nyhet är att arbetet med
att uppnå målen genomförs inom definierade
Avrinningsområden
”På en given plats i ett vattendrag kan
man bestämma det landområde från vilket nederbörden förr eller senare kommer
ut som vatten i vattendraget. Det kallas för
vattendragets avrinningsområde vid den
platsen. Det begränsas av en vattendelare
som skiljer ett avrinningsområde från ett
annat. Det är en gräns i naturen, som
man kan rita ut på kartor genom att studera topografin (höjdnivåer). På den ena
sidan av vattendelaren rinner vattnet ned
i ett avrinningsområde, på den andra sidan i ett annat. Avrinningsområdet kan
bestämmas för en godtycklig plats i vattendraget” (www.smhi.se).
6
naturliga avrinningsområden och inte efter
administrativa gränser.
Sverige är uppdelat i 5 stycken vattendistrikt.
Tomelilla kommun ingår i södra Östersjöns
vattendistrikt och dess myndighet är placerad
i Kalmar.
Nationella mål
I Rio hölls 1992 ett FN-möte där de allt mer
akuta miljöfrågorna stod i centrum. Resultatet
av mötet blev handlingsprogrammet Agenda
21 som anger riktlinjer för att uppnå hållbar
utveckling genom att utrota fattigdom och
undanröja hoten mot miljön. I Sverige som i
flera andra länder fick arbetet med Agenda 21
stort genomslag på det lokala planet.
För att kunna följa upp Riokonventionen enades Sveriges riksdag 1999 om 15 miljökvalitetsmål (sedan 2005 är det 16 stycken). Till
dessa följer nationella delmål. Målen kommer
att följas upp med 5 års mellanrum och kommer att brytas ner på läns- och kommunalnivå. Tomelilla kommun arbetar med att bryta
ner de nationella målen på en lokal nivå.
innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig. Målet skall uppnås
på ett sådant sätt och i en sådan takt att den
biologiska mångfalden bevaras, livsmedelsproduktionen säkerställs och andra mål för
hållbar utveckling inte äventyras. Sverige har
tillsammans med andra länder ett ansvar för
att det globala målet kan uppnås.”
2. Frisk luft
”Luften skall vara så ren att människors hälsa
samt djur, växter och kulturvärden inte skadas.”
Sveriges 16 miljömål
Miljökvalitetsmålen syftar till att:
• främja människors hälsa
• värna den biologiska mångfalden och
­naturmiljön
• ta till vara kulturmiljön och de kultur­
historiska värdena
• bevara ekosystemens långsiktiga
­produktionsförmåga
• trygga en god hushållning med natur­
resurserna
Generationsmålet
Strävan är att vi till nästa generation ska ha
löst de stora miljöproblemen. Det betyder att
alla viktiga åtgärder i Sverige ska vara genomförda till år 2020 (2050 då det gäller klimatmålet).
För att vi ska nå generationsmålet krävs ett
stort engagemang hos många aktörer i samhället. Här ses kommunernas arbete som avgörande, då förankringsarbetet ut mot samhällets olika aktörer är en viktig del i att nå ett
lyckat resultat.
Nedan presenteras de 16 beslutade miljömålen.
Endast de mål som är relevanta ur naturvårdssynpunkt presenteras närmre. Uppgifterna är
hämtade från den officiella miljömålsportalen
– www.miljömål.nu.
1. Begränsad klimatpåverkan
”Halten av växthusgaser i atmosfären skall i
enlighet med FN:s ramkonvention för klimatförändringar stabiliseras på en nivå som
3. Bara naturlig försurning
”De försurande effekterna av nedfall och
markanvändning ska underskrida gränsen för
vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen ska heller inte öka korrosionshastigheten i tekniska material eller kulturföremål och byggnader.”
4. Giftfri miljö
5. Skyddande ozonskikt
6. Säker strålmiljö
7. Ingen övergödning
”Halterna av gödande ämnen i mark och vatten ska inte ha någon negativ inverkan på
människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig
användning av mark och vatten.”
8. Levande sjöar och vattendrag
”Sjöar och vattendrag ska vara ekologiskt hållbara, och deras variationsrika livsmiljöer ska
bevaras. Naturlig produktionsförmåga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets ekologiska och vattenhushållande
funktion ska bevaras, samtidigt som förutsättningar för friluftsliv värnas.”
9. Grundvatten av god kvalitet
”Grundvattnet ska ge en säker och hållbar
dricksvattenförsörjning samt bidra till en god
livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag.”
10. Hav i balans, levande kust och skärgård
11. Myllrande våtmarker
”Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet ska bibehållas och
värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.”
7
12. Levande skogar
”Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion ska skyddas samtidigt som
den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas.”
delmål 1 och 2 till ett rikt djur- och växtliv
är framtagandet av åtgärdsprogram centrala.
Dessa är även en del i arbetet med att uppnå
en gynnsam bevarandestatus för arter upptagna i habitat- och fågeldirektivet.
13. Ett rikt odlingslandskap
”Odlingslandskapets och jordbruksmarkens
värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion ska skyddas samtidigt som den
biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks.”
Idag anses ca 5 % av Sveriges djur, växter och
svampar vara så hotade att de riskerar dö ut.
För att stoppa utrotningen av hotade arter arbetar naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelserna med att ta fram åtgärdsprogram.
Vissa inriktar sig på livsmiljöer som hyser
många arter medan andra är inriktade endast
mot en art. Satsningen på att ta fram åtgärdsprogram rör ungefär 210 program och över
500 arter. Målet fram till 2015 är att andelen
hotade arter skall ha minskat med 30 %.
14. Storslagen fjällmiljö
15. God bebyggd miljö
16. Ett rikt djur- och växtliv
”Den biologiska mångfalden ska bevaras och
nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och
framtida generationer. Arternas livsmiljöer och
ekosystemen samt deras funktioner och processer ska värnas. Arter ska kunna fortleva i
långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig
genetisk variation. Människor ska ha tillgång
till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald, som grund för hälsa, livskvalitet och välfärd.”
Åtgärdsprogram för ­hotade
arter
I delmålen för levande sjöar och vattendrag,
hav i balans, myllrande våtmarker, levande
skogar och ett rikt odlingslandskap ingår att
ta fram åtgärdsprogram för hotade arter. För
Tomelilla kommun hyser många sällsynta och
artrika miljöer vilket gör att ett stort antal åtgärdsprogram berör kommunen. Bland dessa
kan särskilt nämnas åtgärdsprogram för rikkärr och sandstäpp.
Ett åtgärdsprogram fungerar som ett vägledande dokument och fastställs av Naturvårdsverket.
Innehållet i åtgärdsprogrammen består av en
översikt om den hotade arten, artgruppen eller naturtypen och vilka åtgärder som krävs
för att bevara den. Programmen ska även
peka ut var ansvaret för genomförandet ligger
samt var kostnaderna ska tas. Sist i åtgärdsprogrammen finns en plan för att följa upp
åtgärderna.
Lövgroda en art som tidigare omfattats av åtgärdsprogram men vars population nu anses stabil.
Foto: Christer Persson.
8
Vattenvårdskommittéer
Tomelilla kommun är delad i sex större avrinningsområden. Från norr till söder: Julebodaåns, Verkeåns, Kävlingeåns, Nybroåns, Tommarpsåns och Kabusaåns avrinningsområden.
I Tomelilla kommun är Nybroåns avrinningsområde det största. Tomelilla kommun deltar
i sammanlagt i tre olika vattendragsorganisationer: Nybroåkommittén, Kävlingeåns vattenvårdsförbund samt det nybildade Österlens vattenvårdsförbund. Nybroåkommittén
har som syfte att genom kemiska och fysikaliska undersökningar mäta vattenkvaliteten
och därefter komma med förslag på åtgärder
i avrinningsområdena. Österlens vattenvårdförbund kommer att ha ungefär samma inriktning som Nybroåkommitten.
Tomelilla kommun deltar även i Kävlingeåprojektet vilket är ett åtgärdsprogram som
syftar till att minska miljöproblemen i vattendragen och sjöarna inom Kävlingeåns avrinningsområde. Projektet har sedan starten 1995
anlagt en mängd dammar och våtmarker i avrinningsområdet.
Havsöring på väg upp i Nybroån för att leka.
I och med EU:s införande av vattendirektivet kommer det att bildas vattenråd för flera
av avrinningsområdena. Ett vattenråd är en
frivillig sammanslutning av aktörer inom ett
huvudavrinningsområde, som gemensamt
strävar efter att nå ett helhetsperspektiv för
områdets vattentillgångar.
Hallamölla Skånes högsta vattenfall med sina sammanlagda 23 meter
9
Kommunens nuvarande engagemang i
naturvård
Tomelilla kommun har en kommunekolog
anställd på Team Samhällsbyggnad.
Bland kommunekologen arbetsuppgifter kan
nämnas:
• svara för kommunens räkning på remisser
angående naturvårdsfrågor.
• representera kommunen i olika vattenvårdsförbund
• svara för kommunens räkning på våtmarksprojekt
• granska bygglov i eller i närheten av värdefull/skyddad natur
• miljögranska detaljplaner
• representera kommunen i arbetsmarknadsprojekt som inkluderar naturvård
• initiera och driva naturvårdsprojekt
Sedan många år tillbaka deltar kommunen
tillsammans med länsstyrelsen, skogsstyrelsen och Simrishamns kommun i ett landskapsvårdsprojekt. Projektet delfinansieras
av Tomelilla kommun. I kommunerna jobbar
arbetslagen med underhåll av staket, parkeringsplatser, stängselövergångar och vandringsleder främst inom skyddade områden.
Här har bland annat utförts naturvårdsinriktade röjningar i Kronoskogen, byggts en led
och utsiktspunkt vid Laxtrappan i Skogsbacken, gjorts övergångar in på de södra delarna
av Brösarps backar. Staket och angöringsplatser till de nya naturreservaten har gjorts i ordning. Slyrester vid Borstakärrs våtmarker har
tagits bort och man har även röjt för en fiskväg förbi Smedtorpsdammen.
Biologisk mångfald – diversitet
Biologisk mångfald delas upp i tre olika nivåer:
1.Variation mellan olika ekosystem
2.Variation mellan arter
3.Genetisk variation inom arter
Biologisk mångfald är variationen bland allt
levande. Evolutionen har genom årmiljonerna skapat en enorm mångfald av olika arter.
Gjorda uppskattningar landar på en siffra mellan 5 och 100 miljoner arter. Dessa har anpassat sig till omgivningen och dess krav. Många
arter har också dött ut av naturliga orsaker
till exempel bristande förmåga att anpassa sig
till förändrade villkor eller konkurrens av en
bättre anpassad art.
Inom varje art finns en stor variation av gener och varje individ har en unik uppsättning
gener. Det är denna variation som är grundförutsättningen för evolutionen hos arten och
därmed uppkomsten av nya arter. I en föränderlig värld är det bra att ha en bred ”bas”
att stå på. Det den som är bäst anpassad till
rådande omständigheter som överlever och
får möjlighet att föra sina gener vidare. Kunskapen om den genetiska variationen inom
arter är oftast bristfällig.
10
Den sista nivån är variationen mellan och
inom ekosystem. Vissa ekosystem är väldigt
artrika medan andra är naturligt artfattiga.
Utdöendevågor
Arter dör ut och nya arter bildas – det är en
naturlig process. Ibland inträffar större förändringar som får enorma konsekvenser för
livet på jorden. Mest känd är dinosauriernas
försvinnande för 65 miljoner år sedan. Den
teori som är mest anammad är att en meteorit
slog ner på jorden och vid kollisionen fördes så mycket stoft ut i atmosfären att solstrålarna fick svårt att nå marken. Dessa nya
villkor klarade däggdjuren bättre - de var med
andra ord bättre anpassade för de nya livsbetingelser som uppstått. Sedan början av livets
historia och fram till idag, har jorden drabbats
av flera liknande ”utdöendevågor”. Sammanlagt känner vi till 5 stycken. En 6:e våg sveper just nu över jorden och det speciella med
denna våg är att den är orsakad av en enda
art – människan.
Bevarandemotiv
”Vi är en del av jorden och den är en del av oss.
De doftande blommorna är våra systrar; hjorten, hästen, den stora örnen – dessa är våra
bröder. Bergskammarna, saften i ängsgräset,
ponnyns kroppsvärme och människans – allt
tillhör samma familj.
utdöendet? Inom naturvårdsbiologin brukar
man föra fram fyra olika huvudmotiv:
Vadhelst som drabbar jorden, drabbar också
jordens söner. Om människorna spottar på
jorden spottar de på sig själva. Detta vet vi.
Jorden tillhör inte människan; människan
tillhör jorden. Detta vet vi. Allting är sammanlänkat som blodsband inom en familj. Allting
hör ihop.
• ekonomiskt/nytto,
Människan vävde inte livets väv, hon är blott
en tråd i den. Vadhelst hon gör mot väven, gör
hon mot sig själv.”
Detta är en del av Suquamihövdingen Seattles
budskap till den amerikanska regeringen som
övertog den mark hans folk brukat sedan urminnes tider.
Dessa ord skrevs ned för 150 år sedan men
det var inte förrän på 60-70-talet som den ”civiliserade” människan i högre grad uppmärksammade den negativa påverkan vi har på
miljön. Seattles ord är i högsta grad aktuella.
Vad ska vi då ha mångfalden till, och varför
är det så angeläget att vi bromsar takten på
• estetiska,
• etiska
• livsuppehållande.
Estetiska
Naturen har under årtusenden varit en källa
för inspiration och avkoppling. Åtskilliga är
de konstnärer, poeter och musiker som låtit
sig inspireras av naturen.
Mångfaldskonventionens definition
av biologisk mångfald
Med biologisk mångfald menas:
Variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive bl a landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem
och de ekologiska komplex i vilka de ingår;
detta innefattar mångfald inom arter, mellan
arter och av ekosystem.
Fyleån
11
Ett rikt varierande landskap har en avkopplande inverkan på oss. Det är vetenskapligt
bevisat att barn som växer upp med tillgång
till naturupplevelser mår mycket bättre.
av naturen försvinner dagligen ett hundratal
arter som aldrig kommer att kunna återskapas eftersom vi inte ens känner till deras existens.
Många djur visar upp en enastående skönhet.
Under vintermånaderna är det många som
matar fåglar och väntar på att det ska lysa
rött från en domherres bröst vid fågelbordet.
Tomelilla kommun är en populär plats bland
fågelskådare. Till Fyledalen kommer folk från
hela norra Europa för att få se kungsörn och
havsörn cirkla runt i termiken som skapas i
dalen. På 70-talet var Fyledalen en av de säkraste platserna att se den då mycket sällsynta
röda gladan (se faktaruta sid 32).
Ett annat exempel är de naturliga reningssystemen i våra vattendrag och våtmarker som
inte fungerar som de borde göra. Detta leder
till övergödning av Östersjön vilket i sin tur
påverkar fiskbestånden och därigenom fiskenäringen.
Under semestern passar många på att snorkla
för att få uppleva ett korallrev i Thailand eller
varför inte en tångbank i Bohuslän.
Ett rikt landskap har stor dragningskraft på
turism och friluftsliv. Detta gynnar både hälsa
och ekonomi. Anledningen till att Österlen är
ett populärt område att förlägga semestern
eller att ha ett sommarboende i är ju bland
annat för det vackra landskapet. Det är därför en kommunal angelägenhet att bevara och
skydda den vackra naturen i sydöstra Skåne.
Ekonomisk/nytto
För att kunna nyttja våra naturresurser är det
nödvändigt med fungerande ekosystem. Det
är ekosystemen som förser oss med mat men
också råmaterial till andra produkter. Minst en
tredjedel av de aktiva komponenterna i mediciner kommer direkt ifrån eller har utvunnits
ur kemiska delar av svamp, växter eller andra
organismer. Ta till exempel den slumpartade
upptäckten av mögelsvampen Penicillium, en
upptäckt som revolutionerande läkekonsten.
Många komponenter till nya mediciner är
ännu inte upptäckta.
Alla våra sädesslag men även ris och majs
har vi förädlat från vilda släktingar. Det finns
mängder av nya fenomen, arter, ekologiska
samband som väntar på att bli upptäckta och
som kan gagna oss i framtiden. Men i och
med skövling, förgiftning och fragmentering
12
Etiska
Etiska motiv är naturligtvis svåra, för att inte
säga omöjliga, att mäta i ekonomiska termer
eller bedömas ur vetenskapliga termer. Har vi
inte ett moraliskt ansvar att bevara och skydda
naturen och dess värden för kommande generationer? Det är detta moraliska ansvar som
styr miljömålsarbetet (se miljömål sid 7). Idag
har vi stora kunskaper om den negativa påverkan, vi har och har haft på naturen och då
borde det också vara vårt ansvar, att använda
oss av denna kunskap, för att i görligaste mån
ställa till rätta och förbättra, vad vi en gång
har fördärvat.
Livsuppehållande
Detta är på inget sätt det minst betydelsefulla
motivet. Precis som indianhövdingen Seattle
insåg för 150 år sedan är vi helt beroende
av fungerande ekosystem. Vi är till exempel
helt beroende av fotosyntetiserande organismer, antingen direkt eller indirekt. Det är
dessa som fångar solenergin och därmed gör
den tillgänglig för andra organismer – däribland oss själva. Men fotosyntesen tar även
bort koldioxid från atmosfären och ersätter
den med syre. Biologiska processer påverkar
även jordmånsbildning, temperaturen, nederbörden etc. Biologisk mångfald handlar alltså
även om vår fysiska överlevnad.
Även om vi idag har stor kunskap finns det få
långvariga studier om sambanden och bräckligheten i ekosystem. Vad är det som gör att
ett ekosystem kollapsar och vilka konsekvenser får det?
Naturförhållanden
Klimatet i Tomelilla är av kusttyp men med
något mer utpräglade årstidvariationer än i
kustområdena.
Geologi
Berggrunden i ett område har stor betydelse
för jordarterna, vilka i sin tur har stor betydelse för markanvändningen. Tomelilla kommun, liksom Skåne i övrigt, kan grovt sett delas upp i två olika berggrundsområden. I norr
finns det prekambriska urberget och i söder
den faneroozoiska sedimentära berggrunden.
Tomelilla kommun ligger i sydöstra delen av
den centrala lerskifferslätten som är belägen
mellan urbergshorstarna Romeleåsen och Linderödsåsen.
Prekambriskt urberg
Skånes urberg tillhör de sydvästra delarna av
den Baltiska skölden och kan delas upp i ett
östligt och ett västligt område. Dessa områden åtskiljs av den så kallade Protoginzonen.
Protoginzonen delar det gnejsdominerade
Sydvästsverige från den granitdominerade
berggrunden i Blekinge och Småland. Den
nordöstra delen av Skånes berggrund består
dock till största delen av gnejs som är kiselsyrarik och fattig på basiska näringsämnen.
Gnejs bildades när vulkaniska och andra bergarter utsattes för veckning och uppvärmning
under prekambruim för ca 1.500 miljoner år
sedan. Till stora delar är urberget täckt av
mäktiga sedimentära bergarter. Urberget går
bland annat i dagen i våra horstar: Söderåsen,
Hallandsåsen, Romeleåsen, Kullaberg, Nävlingeåsen och Linderödsåsen.
Genom mellersta Skåne, i nordväst – sydostlig
riktning, sträcker sig Tornquistzonen. I denna
tektoniska zon har berggrundsrörelserna varit
kraftiga och förkastningar har bildat horstar
och gravsänkor. Rörelsernas riktning och kraft
märks tydligast i riktningen på de skånska
horstarna.
I sprickor har glödhet magma trängt upp,
stelnat och bildat diabas. Genom Skåne går
flera hundra diabasgångar i nordväst – sydostlig riktning. Dessa bildades för mellan 250350 miljoner år sedan. Diabas vittrar lättare
än gnejs och granit vilket i urbergsterräng
kan leda till dalstråk. I terräng av sedimentära bergarter kan diabasgångarna bilda åsar.
Ett exempel på en sådan ås ligger ca 1 km
öster om Bollerup (se vidare under områdesbeskrivningar).
Eon
Milj. år
Period
2
65
Kvartär
Tertiär
63 Ma
Krita
75 Ma
Jura
55 Ma
Trias
30 Ma
Perm
55 Ma
Karbon
65 Ma
Devon
50 Ma
Silur
40 Ma
Ordovicium
65 Ma
Kambrium
70 Ma
140
195
225
Fanerozokium
Läge och klimat
Tomelilla kommun är beläget i den sydöstra
delen av Skåne och ingår i den region som är
mer känd som Österlen. Den södra delen av
kommunen präglas av ett intensivt jordbrukslandskap medan den norra delen utgörs av
ett omväxlande skogs- och jordbrukslandskap
som sträcker sig upp på Linderödsåsens södra
sluttningar. Den södra delen av kommunen är
till stora delar mjukt kuperad medan nivåskillnaderna i norr är mer markerade och i sydost
blir landskapet mer flackt.
280
345
395
435
500
570
Tabell 1: Geologiska tidsperioder.
Ma (mega-annum) = miljoner år
13
Kambrosilurisk sandsten
De kambriosiluriska sedimentära bergarterna
bildades för mellan 570 - 400 miljoner år sedan i de grunda hav som i omgångar täckte
Skåne. Skånes geografiska läge ändrades mellan kambrium och silur från 40 och 60 grader sydlig bredd till strax söder om ekvatorn.
Floder och älvar förde ut lera och sand som
under tryck och kemiska processer cementerade. Böljeslagsmärken visar att havet de avsattes i var grunt, troligtvis inte mer än några
tiotals meter. Kambrosiluriska sedimentbergarter sträcker sig från Söderåsens sydöstra
delar ut mot kusten mellan Sandhammaren
och Skillinge. Dessa består huvudsakligen av
svarta och grå skiffrar. Lagerföljden är mäktigast, upp till 1.000 meter eller mer, i sydväst och tunnar ut mot nordost. Sydväst om
­Fyledalsförkastningen saknas kambriosiluriska bergarter och ersätts där av yngre sedimentära bergarter.
Kvartärgeologi
Kvartärgeologi behandlar de geologiska processer som skapat landskapet under de senaste två miljoner åren. I naturvårdsprogrammet berörs bara den delen av kvartära tiden
som spelat störst roll för dagens landskap och
markanvändning – nämligen den senaste istiden.
Weichselistiden
Jordens klimat har skiftat åtskilliga gånger under årmiljonernas gång. Kalla perioder med
stora nedisningar har växlat med varmare avsmältningsperioder. Längden på dessa perioder har varierat. Under den senaste årmiljonen
har jorden haft 8 större nedisningsperioder om
vardera ca 100.000 år. Perioderna emellan, så
kallade mellanistider eller interglacialer har
varat mellan 10.000 - 20.000 år. Det normala
under den senaste årmiljonen har alltså varit
ett istidsklimat.
Den senaste istiden i det nordeuropeiska nedisningsområdet kallas för Weichselistiden och
mellanistiden som föregick denna kallas för
Eeminterglacialen. Pollenanalyser visar att en
klimatförändring som innebar en övergång
mot ett kallare klimat inleddes för ca 100.000
år sedan. Detta var början på Weichselistiden.
Vägen mot ett istäckt Skandinavien följde inte
14
en enkel klimatkurva utan tillfälliga varma
perioder avbröt isbildningen vid flera tillfällen. För ca 30.000 år sedan nådde isen Skåne
och för ca 20.000 år sedan nådde inlandsisen
sin största utbredning. Dess södra gräns gick
över mellersta Jylland via norra Tyskland och
vidare över Baltikum. Isen nådde på flera håll
en mäktighet av flera kilometer. Denna enorma mängd is band upp mycket vatten och
ytan på världshaven låg därför lägre än idag.
Dess tyngd pressade ner marken minst 800
meter jämfört med dagens läge. Än idag reser
sig marken sakta från Småland och norr ut. I
Skåne har landhöjningen i princip upphört.
Jordarter – jordartsbildning
För 20.000 år sedan blev klimatet varmare och
isen började dra sig tillbaka. Men inte heller
avisningen, deglaciationen, följde en enkel
klimatkurva utan isen gjorde flera nya framstötar. Under isens framryckning hade sten
och block brutits loss från den underliggande
berggrunden. Beroende på berggrundens beskaffenhet, bland annat hur lätteroderat materialet var, så finfördelades stenen och blocken
i olika grad inuti isen.
Tomelilla kommun består till stora delar av
fyra jordartsområden (se kartskiss Skånes
jordarter):
1.Isälvsavlagringar – har bildats av strömmande smältvatten och är en sorterad jordart.
2.Moränlera – har bildats av inlandsisen där
berggrunden består av sedimentära berg­
arter.
3.Sandig-moig morän – har bildats av inlandsisen där berggrunden består av urberget.
4.Issjösediment – har bildats i issjöar framför
isfronten.
Moräner
Moräner kallas de sediment som avsatts direkt från glaciäris, där smältvattnet långsamt
dränerats bort utan att föra med sig partiklar.
Detta innebär att moränerna inte är sorterade
eftersom isen för med sig allt från stora block
till små lerpartiklar.
I norra Skånes urbergsområden bildades en
grövre morän som är mer näringsfattig än
den ler och kalkhaltiga morän som bildades
i områden med sedimentär berggrund. De
Skånes berggrund
Från SGUs berggrundsdatabas Skåne län. SGU serie Ba 43.
© Sveriges geologiska undersökning (SGU). Medgivande: 30-2121/2007
sedimentära bergarterna är modermaterialet
till den bördiga moränleran i södra delen av
Tomelilla kommun.
Isälvsavlagringar
Isens smältvatten samlades i tunnlar och
sprickor och rörde sig mot iskanten. Under
denna transport sorterades materialet i olika
fraktioner. Finare och därigenom lättare material som lerpartiklar fördes vidare medan sand,
grus och sten avlagrades där isälvarna rann
fram. Transporten av material i isens smältvatten har gett upphov till de isälvsavlagringar
vilka Österlen är väldigt rik på. Isälvsavlagringarna utgör idag åsar, kullar och fält med grovt
sorterat material. Samhället Tomelilla är byggt
på en större isälvsavlagring som kallas Smedstorpsfältet. I området har man länge brutit
grus i täkter. Smedstorpsfältet är också en av
anledningarna till förekomsten av den mycket
hotade och sällsynta grodarten lökgroda (se
områdesbeskrivningar Tryde – groddjur).
Spår efter smältvattenkanaler och tunnlar
finns också kvar i landskapet i form rullstensåsar som till exempel Listarumsåsen (se om-
15
Skånes jordarter
Från SGUs jordartsdatabas Skåne län. 2000. SGU serie Ba 55.
© Sveriges geologiska undersökning (SGU). Medgivande: 30-605/2006
16
rådesbeskrivningar). I dessa kan man se det
tyngre, grövre materialet i botten och det lättare, finare materialet överst.
Om man tittar på jordartskartan så ser man att
samtliga isälvsavlagringar och erosionsdalar
i området viker av mot Fyledalen (se områdesbeskrivningar sid 40). Dalen, vars botten
ligger 50 meter under det omkringliggande
landskapet eroderades ut av de enorma vattenmängder som när isen drog sig tillbaka,
rann här igenom på sin väg mot Vombsänkan och havet. Det vill säga att vattnet rann åt
motsatt håll jämfört med idag.
Issjösediment
När isen smälte dämdes issjöar upp mellan
iskanten och Linderödsåsen. I dessa sjöar sedimenterade mindre partiklar som sand och
grus. Dessa sediment betecknas som issjösediment. I issjöarna lämnade den tillbakagående
isen stora block av is. När sjöarna tömdes på
vatten låg dessa, ibland enorma, dödisblock
länge kvar i landskapet där de sakta smälte
undan. Efter avsmältningen bildades då gropar på de platser där dödisen legat. Det är
bland annat denna process som skapat det
kuperade sandområdet i Brösarps backar (se
områdesbeskrivningar Verkeån sid 43).
Jordarter – markanvändning
Beroende på jordarternas olika ursprung och
därigenom även dess kornstorlek uppvisar de
olika fysikaliska och kemiska egenskaper. Ju
mer korn finfördelas ju större blir deras sammanlagda yta. Som exempel kan tas en kubisk
sten med 1 dm sida. Denna har en yta av endast 6 dm². Delas stenen i mindre bitar, ökar
den sammanlagda ytan av bitarna. Samma sten
nedbruten till korn av lerstorlek har en total
yta som närmar sig ett halvt hektar (5.000 m²).
Växternas möjligheter att ta upp näringsämnen ur mineralkornen är beroende av rötternas angreppsyta. Finare material möjliggör för
växten att effektivare ta upp näring. En jordart
med finare kornstorlek (moränlera) har dessutom en bättre vattenhållande förmåga än en
med grövre kornstorlek (sandig-moig morän).
Moräner som innehåller lättvittrade mineraler
har ofta höga järn-, magnesium-, krom- och
kobolthalter. Vanligtvis är pH-värdena ganska
höga vilket har stor betydelse för markens
bördighet och dess förmåga att neutralisera
surt nedfall. I områden med sura graniter och
porfyrer, innehåller moränerna svårvittrade
mineraler som binder upp kalium, natrium,
bly och ofta volfram. Här är pH-värdena ganska låga. Det är dock inte endast kornstorleken som begränsar växternas näringsupptag,
det mesta av näringen recirkuleras då växterna förmultnar.
Brösarps backar
17
Den näringsfattiga och blockrika sandigamoiga moränen som bildats i områden med
gnejsberggrund lämpar sig bäst för skogsbruk.
Den finns i kommunens norra del och det är
där vi idag ser skogsbruket som den främsta
näringen. Den näringsrika och lerhaltiga moränleran som bildats genom nedbrytning av
sedimentära bergarter lämpar sig utmärkt för
spannmålsodling. Som tidigare nämnts finns
dessa jordar i kommunens mellersta och södra delar och det är här vi finner det intensiva
jordbruket.
På grund av den rika förekomsten av issjösediment och isälvsavlagringar är grusförekomsterna i kommunen jämförelsevis stora.
Här finns flera nedlagda grustag där specifika
biologiska värden finns samlade (se områdesbeskrivningar under Tryde, Ljungavången och
Högaborg). I den östra delen av kommunen
finns ett område som är avsatt som riksintresse
för värdefulla ämnen och mineral (se vidare
under lagstiftning, Miljöbalken 3 kap).
Bergtäkter, gruvor och grustäkter
Kommunens mest kända historiska bergtäkt
ligger i Andrarum. Brytningen i Andrarum
hade sin storhetstid under 1700-talet då över
800 människor bodde i samhället. Här utvanns
alun som användes för garvning inom läderindustrin, betning av garn före färgning, samt
som blodstoppare inom medicinen. Alunen
utvanns ur alunskiffer, vilka är lerskiffrar med
ett högt organiskt innehåll och som bildades under Kambrium. Alunskiffer är kalkfattig men insprängt i den finns ibland fossilrika
kalkkonkretioner i form av orstensbollar.
I Onslunda bröts flusspat (fluorit) och blyglans som hade avsatts av hett grundvatten
i sprickor. Flusspaten användes vid framställning av aluminium i den svenska försvarsindustrin under andra världskriget.
Skifferlager vid Alunbruket
Storskaligt jordbrukslandskap
18
Efter istiden – från nomadliv till bofasthet
I det följande kapitlet ges en kortfattad beskrivning av de olika perioder som format
Tomelilla kommun. Från det att isen för 12.000
år sedan drog sig tillbaka, via ett skogsbeklätt
landskap för 6.500 år sedan fram till dagens,
delvis intensivt uppodlade jordbrukslandskap.
Jägarstenålder (12.000-6.200 B.P.)
Isens framfart över landskapet utplånade så
gott som alla spår efter växter, människor
och djur. Genom att studera pollenanalyser
(se faktaruta) och de delar av Nordvästeuropa
som inte berördes av inlandsisen, har vi kunnat skapa oss en bild av den flora och fauna
som kan ha funnits tidigare. Troligtvis var de
skogar som täckte Skåne betydligt artrikare än
dagens ädellövskogar.
Pollenanalys
Pollenanalys är en av de viktigaste metoder som
används för att kunna beskriva hur landskapet
har förändrats från den senaste istiden fram till
idag. Genom att med mikroskop studera pollen som ansamlats i torvmossar kan vi få en
uppfattning om vilka växter som fanns under
en bestämd tidsperiod. Pollen är väldigt motståndskraftiga mot nerbrytning och kan klara sig
i syrefria miljöer i åtskilliga tusen år.
Forskarna borrar sig ner i mossarna och kan på
så sätt nå ner till perioden då isen täckte Skåne.
Borrkärnornas olika lager representerar tiden
fram till idag. Via kol-14 metoden ålderbestäms
de olika lagren.
Pollenanalyserna användas sedan för att göra
pollendiagram och genom att studera dessa
går det att sluta sig till vilken typ av klimat som
rådde. Pollensammansättningen visar också
om landskapet hölls öppet och om det odlades
några sädesslag.
I isavsmältningens spår började återkoloniseringen av Skåne. För ca 17.000 år sedan hade
isen blottlagt de första landområdena i Skåne.
Flora och fauna följde den tillbakadragande
isen och kunde utnyttja den nu blottlagda
marken. Klimatet i isens närhet var närmast
tundraliknande. Eftersom ingen urlakning
hade hunnit ske, var det ett högt näringsinnehåll. Detta i kombination med avsaknad av beskuggning gjorde att konkurrenssvaga växter
gynnades. Denna typ av växter finner vi idag i
fjällen, i alvarsmarker på Öland och på Asiens
stäpper. Eftersom Sverige, via Danmark, hade
landkontakt med övriga Europa följde snabbt
en invandring av däggdjur i isens spår. Vanligast var ren, men man har även funnit skelett
efter jättehjort, visent och mammut.
Med renen följde människan. Renen var troligtvis människans vanligaste bytesdjur och de
äldsta boplatsfynden ca 12.000 år gamla är från
samma tidsperiod. Dessa fynd ligger ofta i anslutning till sjöar och vattendrag. Sedan människans intåg så har den biologiska mångfalden på flera olika sätt påverkats. Många stora
däggdjur som jättehjort och mammut dog ut
i Nordeuropa redan i istidens slutskede och
kanske spelade människans jakt en stor roll
i detta.
Efter den primära kolonisationen av mossor,
lavar och örter etablerade sig dvärgbjörk och
dvärgvide. Fynd av däggdjur som älg, skogshare, mellansork, varg, björn, järv, desmanråtta och sisel finns från ca 12.000 år sedan.
För mellan ca 15.000 och 12.000 år sedan
skiftade klimatet mellan perioder av arktiskt
klimat och somrar med en medeltemperatur
runt 10° C. För ungefär 12.000 år sedan inträffade en klimatförbättring som innebar att
fjällbjörkskogar återigen bredde ut sig. En
sista kall period för 10.000 år sedan markerar slutet på Weichselistiden. Då inleds post-
19
glacialtiden och klimatförbättringen gick allt
snabbare. Isen smälte med en hastighet av
150-200 meter om året. Det rådde stäppartade
förhållanden och nya däggdjur som vildhäst
och uroxe invandrade. Återigen vandrade
björken in och bildade örtrika skogar och efter några hundra år följdes den av tallen som
kunde etablera sig i den ljusa björkskogen.
I de leriga och näringsrika jordarna i Skåne
etablerade sig hasseln och konkurrerade ut
björken. Men på de fattigare jordarna behöll
tall/björkskogarna sin dominans. Något efter hasseln kom alen. Den kunde konkurrera
ut björk, vide och sälg på våta marker längs
sjöar och vattendrag. Därefter etablerade sig
alm, ek, lind och ask. Hasseln trängdes undan
till skogsbryn och gläntor. En ny invandring
av däggdjur följde med tall/hasselskogarnas
utbredning. Kronhjort, vildsvin men troligtvis
även rådjur, räv, utter, grävling, mård, loddjur,
och vildkatt spred sig över landskapet.
gelsen och en utveckling mot byar kunde
skönjas. Landskapet som växte fram gav utrymme åt en allt högre biologisk mångfald. På
grund av det mer varierade landskapet ökade
mängden olika livsutrymmen (biotoper). Nya
arter av djur och växter som var anpassade
till ett mer öppet landskap invandrade söderifrån. Vid den här tiden invandrade två nya
trädslag till Skåne – bok och avenbok.
För ca 6.000 år sedan spred sig bruket att odla
vilda grässlag hit från Orienten. Fastän människan fortsatte att jaga, fiska och samla, så
tog bruket att odla och hålla boskap över alltmer. Denna övergång från ett nomadliv till ett
mer bofast liv har sedan dess i högsta grad
påverkat vår natur och den biologiska mångfalden på ett fundamentalt sätt.
Vinterfodret tog man från ängsmarker. Uttrycket ”äng är åkers moder” kommer från
detta brukningssätt. Ängsmarkerna tillsammans med åkern hägnades in för att skyddas
mot betesdjuren. På så sätt uppstod in- och
utmarker. Från utmarken togs bland annat ved
och virke. Förr spreds gödseln från kreaturen
i betesmarkerna på ett naturligt sätt men nu
fick man den samlad och kunde utnyttja den
för att tillföra åkern näring. För att klara behovet av gödsel krävdes ängs- och betesarealer
som var många gånger större än åkerarealen.
Förhållandet mellan åker/bete och äng var
ungefär 1/25.
Stenåldern (6.200 - 3.800 B.P.)
Klimatet var visserligen fortsatt behagligt och
fuktigt men kulmen på värmeperioden var
nådd och en viss försämring hade inträffat.
Människan började öppna landskapet för att
möjliggöra odling av spannmål. Träden togs
bort med bland annat ringbarkningsteknik
och svedjebruk. På den röjda marken odlades
vete, korn eller hirs. Det alltmer öppna landskapet gynnade boskapsskötseln Man började
hålla sig med får, getter och nötboskap som
kunde utnyttja åkrarna när de efter ett par års
uppodling var utarmade på näringsämnen.
Bronsålder (3.800 - 2.500 B.P.)
Under bronsåldern intensifierades brukandet
av markerna. Mängden betesmarker ökade
och betesdjuren blev fler. Landskapet blev
mer och mer öppet. Skogarna användes för
bete och blev mer öppna än de tidigare varit.
Fortfarande var basen i ekonomin kreatursskötsel. Under bronsåldern samlades bebyg-
20
Järnålder (2.500 - 1.000 B.P.)
Under järnåldern blev jordbruket allt viktigare och fick så småningom större betydelse
än kreatursskötseln. Runt övergången mellan
bronsålder och järnålder inträffade en klimatförsämring. Det blev kallare, fuktigare. Ett klimat liknande det vi har idag. Det sämre klimatet gjorde att det troligtvis blev foderbrist
under vinterhalvåret och man började stalla
in djuren under vintern. Förändringen har i
mångt och mycket stått sig in i våra dagar.
Medeltid (1.000 - 450 B.P.)
Medeltiden karaktäriseras av ett liknande
klimat som det vi har idag: kallt och fuktigt.
Troligtvis nådde den köldtåliga granen Skåne norrifrån under den här perioden. Under
medeltiden togs ”nya” marginella områden i
bruk.
Nya tiden (450 - P.)
Sveriges befolkning växte kraftigt under slutet
av 1700-talet och behovet av åkermark för att
mätta befolkningen ökade. För att klara detta
var det nödvändigt att effektivisera jordbruket.
Jakob Faggot, som var inspektor på lantmäterikontoret, ansåg att man måste börja med att
bilda större enheter genom sammanslagning
av små. Förslaget rörde endast ägorna och
inte själva bebyggelsen. Denna typ av skifte
benämns storskifte och fick ett litet genomslag i dåvarande Kristianstads län. Det var
först efter att Rutger Maclean på Svaneholms
slott genomfört det så kallade enskiftet på
sina ägor, som skiftesreformen slog igenom
fullt ut. Detta innebar att byarna splittrades
upp och gårdarna flyttades ut på slätten.
Efter skiftena förändrades markanvändningen
på ett markant sätt. Mellan 1805 till 1914 så
ökade andelen åker från 13 till 54 %. Detta
gjordes bland annat genom sjösänkningar, utdikningar av våtmarker och genom uppodling
av ängs- och betesmarker. Landskapet blev
mer monotont och en stor negativ förändring
av den biologiska mångfalden i landskapet
inleddes.
Bild: Större våtmarksområde utanför Tryde som
idag är utdikat. Våtmarken uppstår delvis under
perioder med hög nederbörd.
Förändringarna har fortsatt mot ett allt mer
storskaligt landskap. Endast rester finns kvar
av det småskaliga artrika landskap, som var
vanligt bara för 50 år sedan. Ändrade konsumtionsmönster gör att det idag är svårt för småjordbruk att konkurrera på en alltmer global
marknad. Konsekvenserna blir att landskapet
blir svårt att hålla öppet med hjälp av betande
djur. Detta gäller speciellt små betesmarker i
kommunens norra och mellersta delar.
Sänkningarna av sjöar och utdikningen av
våtmarker var en av de största förändringarna
av kulturlandskapet. När sjöar sänktes och
våtmarker torrlades uppstod ett behov av att
öka avrinningen. Detta åstadkoms genom att
åar och bäckar rätades, breddades och fördjupades. Man la även en del av vattendragen i
rör. På så sätt vann man ur brukarsynpunkt ett
flertal fördelar: man slapp köra runt dikena,
man kunde odla marken ovanpå dikena och
vattnet rann undan ännu snabbare. I början
av 1900-talet började man att täckdika, vilket
innebar att system (ofta fiskbensliknande)
med först sten och sedan tegelrör grävdes
ner i åkermarken. Dräneringen av åkermarken bidrog till att odlingsförutsättningarna
förbättrades betydligt, men den ökade avrinningen innebar i sin tur ytterligare behov av
fördjupning och breddning av åar och bäckar.
Idag uppstår liknande problem då andelen
hårdgjorda ytor som till exempel vägar, parkeringsplatser och tak ökar i samband med
exploatering. Rören klarar inte av att svälja
den ökade mängden vatten och ofta blir kostnaderna för att åtgärda problemen väldigt
höga. I och med befarade klimatförändringar
med ökade nederbördsmängder väntas dessa
problem öka.
Klimatförändringarna kommer p.g.a. en väntad temperaturhöjning medföra stor påverkan på den biologiska mångfalden. Effekter
syns redan på växters och djurs reproduktion, etablering av värmekrävande arter, växtsäsongens längd, fördelning och storlek hos
populationer, utbrott samt förekomst av skadeorganismer och sjukdomar. Vilka effekter
den ökande temperaturen får på ekosystemnivå är svåra att förutse.
21
Faktaruta Övergödning
Konsekvenserna av människans utsläpp av föroreningar i form av gifter och avloppsvatten uppmärksammades redan i början av 1900-talet. Vattendrag stank och fungerade ibland som spridare av
sjukdomar. Den ständiga tillförseln av näringsämnen orsakade övergödning (eutrofiering) i sjöar
och hav. Sjöarnas naturliga igenväxningsprocess
påskyndades och algblomningar blev vanligare.
De näringsämnen som orsakar övergödning är
främst kväve och fosfor. Resultatet i insjöar blir
mycket förenklat att planktontillväxten blir stor
vilket gynnar planktonätande fisk som mört och
braxen och missgynnar rovfisk som gädda och gös.
Vid kraftig tillförsel av näringsämnen, i både sjöar
och hav, kan den massiva tillväxten av alger orsaka
syrefria bottnar när de döda algerna bryts ner.
Bottendjur och fisk dör om tillståndet håller i sig. I
värsta fall bildas svavelväte som är mycket giftigt.
Sammantaget kan sägas övergödning får stora
negativa konsekvenser för djur och växter
Den första åtgärden som vidtogs var att man
började sortera bort skräp på reningsverken.
Detta gjordes via mekaniska filter i form av galler.
22
Förbättringarna var omedelbara men långt ifrån
tillräckliga. Fortfarande fanns näringsämnen lösta i
vattnet som fortsatte att göda insjöar och hav. På
1950-talet lärde man sig tekniken att biologisk
rena avloppsvatten genom mikroorganismer.
På 1960-talet kom fosforhaltiga tvätt- och diskmedel ut på marknaden. Eftersom det oftast råder
brist på fosfor i naturliga sjösystem gjorde tillförseln att problemen kvarstod. På 1970-talet började
man att kemiskt rena vattnet genom att fälla ut
fosforn.
Fortfarande sker läckage av näringsämnen till våra
vattendrag, sjöar och hav. En av de stora källorna
idag är jordbruket. Visserligen har jordbruket alltid
läckt näring men förr i tiden fanns fler våtmarker och sjöar. I dessa miljöer återförs kvävet, via
bakteriella processer (denitrifikation) på botten, till
atmosfären och i lugnt vatten kan partikelbundet
fosfor sedimentera.
Även enskilda avlopp bidrar med gödande ämnen.
Tomelilla kommun arbetar sedan 2001 med att
inventera enskilda avlopp för att identifiera sådana
som inte är godkända och sedan ställa krav på
åtgärder.
Dagens landskap
1. Österlenslätten
I de södra delarna av kommunen är landskapsbilden starkt präglad av det storskaliga
jordbruket och väldiga åkrar dominerar. Här
finns oftast lite av de värden som vi förknippar med det småskaliga landskapet. Odlade
ytor erbjuder per definition en liten variation
och innehåller således ingen hög biologisk
mångfald. Skörd och markberedning innebär
ofta en fara för många djur. Djur och växter,
som en gång var vanliga i jordbruksbygden,
är hårt trängda.
Dock finns ofta rester av det gamla jordbrukslandskapet kvar i form av alléer, stenrösen,
åkerholmar och småvatten. I det annars monotona landskapet utgör dessa landskapselement viktiga refuger för växter och djur.
Eftersom dessa är extra viktiga att bevara är
de skyddade enligt Miljöbalken (se vidare under kapitlet Lagstiftning/biotopskydd sid 3435). Här och var finns även lite större rester
av kulturlandskapet insprängda. Exempel är
Ullstorpsdalen och Nedrabyris (se områdesbeskrivningar sid 54 och 72). Många gånger
finns dessa värdefulla områden längs åar eller
bäckraviner, där man på grund av topografin
inte kommit åt att odla.
Vattendragen är ofta uträtade och fördjupade
och det intensiva jordbruket lämnar spår i
vattnet i form av gödande ämnen som kväve
och fosfor. Trots kraftig påverkan av mänskliga aktiviteter hyser vattendragen inom området flera hotade och sällsynta arter.
2. Södra mellanbygden
Landskapet i mellanbygden är mer varierat
med öppna åkermarker, naturbetesmarker
bokskogar och barrplanteringar. Ett flertal av
kommunens värdefulla områden är knutna till
detta småskaliga mosaikartade landskap.
Vattendragen är på flera ställen kraftigt påverkade av dikning och näringsläckage men
man finner även naturligt slingrande delar
här. Tommarpsån har sina källsprång öster
om Kronovall och har uppe i skogstrakterna
kvar mycket av sin naturliga sträckning.
3. Österlenska backlandskapet
Nordöstra delen av kommunen utgörs av ett
omväxlande backlandskap med skogs- och
betesmarker. Skogen är till stor del ung och
skogsmarkerna där den växer har många
gånger varit uppodlade eller betade. Inne i
skogarna finns ofta rester kvar från den tid
då landskapet var öppet i form av fägator
och stenrösen. Även äldre jätteträd i skogarna
minner om denna tid. Överallt finns betesmarker och åkrar insprängda. Tack vare sin
småskalighet och variation innehåller området en mängd olika biotoper och tack vare
dessa en hög biologisk mångfald. I området
finns ett flertal hotade djur- och växtarter. Det
är här i nordost som en del av kommunens
största sammanhängande värdefulla område,
Verkeåns naturreservat, finns.
Vattendragen i denna del är oftast mindre påverkade av mänskliga aktiviteter och har ofta
höga biologiska värden.
4. Linderödsåsen
Linderödsåsen har sin östra utpost Tomelilla
och Simrishamns kommuner. Större delen
av Verkeåns naturreservat ingår i detta landskapsområde. Värdena är knutna till det varierande mosaiklandskapet på den milda sydvästsluttningen. I området finns en stor areal
av naturbetesmarker med ett stort inslag av
enefälader. Jordbruken är oftast små vilket ytterligare förstärker mosaiken.
Vattendragen i området är till stor del opåverkade och har mycket höga naturvärden. Områdets största vattendrag, Verkeån, är klassat
som nationellt särskilt värdefullt och är ett av
södra Sveriges renaste. Ån är en god reproduktionslokal för havsöring.
23
Skyddsvärda naturtyper och miljöer
Listan på olika naturmiljöer kan göras lång.
Det finns flera system för att i större eller i
mindre skala dela upp naturen i olika naturtyper. Till Natura-2000/habitatdirektivet finns
det listat 170 olika naturtyper varav 88 finns i
Sverige. Skogsstyrelsen använder vid bildande
av biotopskyddsområden 18 olika biotopkategorier och det generella biotopskyddet omfattar 7 olika miljöer.
För att göra naturvårdsprogrammet lättillgängligt indelas naturmiljöerna i ett mycket
förenklat system. Naturmiljöerna består av
landskapselement där man oftast finner höga
biologiska värden. Att även den i kommunen
inte naturligt förekommande barrskogen får
en kort presentation, beror på att den är vanlig i de norra delarna och att det får anses som
pedagogiskt viktigt.
Till varje naturmiljö presenteras de hot som
finns mot dess värden samt vilka miljömål
som berörs. Vad gäller försurning utgör den i
de flesta fall inget hot i kommunen då berggrunden oftast är kalkrik. I de norra delarna
där det finns sura bergarter kan det dock
innebära ett hot.
Naturbetesmarker vid Brösarps backar
24
Kulturlandskapet
Kulturlandskap finner vi över hela kommunen
men det är i de mellersta och norra delarna
som dess karaktäristiska miljöer fortfarande
dominerar.
Naturbetesmarken – Utmarken
Naturbetesmarker är betesmarker som under
modern tid inte utsatts för kultivering. De har
inte blivit gödslade, dränerade, kalkade eller
förbättrade med redskap för att öka produktionsförmågan. Naturbetesmarker var väldigt
vanliga förr och är en av de naturtyper i vårt
land som hyser störst biologisk mångfald. I
mitten av 1800-talet fanns det ca 2 miljoner
hektar naturbetesmarker mot ca 300.000 hektar idag.
Den stora artrikedomen beror på att dessa
marker är väldigt varierande och innehåller
en ett stort antal olika livsmiljöer för växter
och djur. Tack vare kontinuerlig betning får
ingen art övertaget och en massa växter kan
samsas på samma yta. Normalt sett råder det
brist på kväve i marken vilket gör att de flesta
växter och djur är anpassade till dessa förutsättningar.
Särskilt värdefulla är de bryn som skapas där
betesmarken går över i ett skogsparti. Här skapas en mängd olika biotoper och om brynet
ligger åt söder sker en snabb uppvärmning
redan tidigt på våren, vilket gynnar en mängd
olika organismer.
Naturbetesmarkerna innehåller även kulturhistoriska värden i form av gärdsgårdar, odlingsrösen, fägator och hamlade träd. Dessa
bidrar även med att öka mängden biotoper
och därmed arter. Förutom de höga biologiska värdena är naturbetesmarkerna förknippade med skönhetsvärden och är ofta viktiga
områden för rekreation. Brösarps backar är
de mest kända naturbetesmarkerna i Tomelilla kommun.
Hot: Igenväxning, klimatförändringar, gödsling och försurning
Miljömål: 3. Bara naturlig försurning; 13. Ett
rikt odlingslandskap; 16. Ett rikt djur- och
växtliv.
Ängen – Inägan
Ängen är en ogödslad okultiverad naturlig
slåttermark. Från ängen tog man det kreatursfoder som skulle användas under vintermånaderna. I Sverige fanns det i början av
1800-talet ca 2 miljoner hektar mot dagens ca
2.500. Många ängar har odlats upp, dränerats,
gödslats eller såtts in. På grund av den återkommande hävden i form av slåtter, som gör
att markerna utarmas på näringsämnen, ges
utrymme för en hög biologisk mångfald. Slåttern gör också att inga arter får övertaget. Det
mest kända området som delvis slås är Benestads backar (se omgivningsbeskrivningar).
Hot: Uppodling, gödsling, klimatförändringar,
försurning och igenväxning.
Miljömål: 3. Bara naturlig försurning; 13. Ett
rikt odlingslandskap; 16. Ett rikt djur- och
växtliv.
Sandstäpp
Skogen
Sandstäpp är en mycket sällsynt naturtyp som
nästan uteslutande finns i sydöstra Skåne.
Sandstäppens vegetation är väldigt artrik
med inslag av flera sydeuropeiska arter. Även
insekter och svamp uppvisar stor artrikedom.
Sandstäpp kan bildas i sandrika områden med
hög kalkhalt. För att naturtypen inte skall
försvinna krävs kontinuerliga omrörningar
och störningar i markskiktet. Störningarna
kan bestå av tramp från djur och människor
men även kaniners bökande och slitage från
maskiner kan spela stor roll. Det största hotet
mot sandstäppen är framförallt igenväxning
på grund av för lite störningar.
Skogen täckte ursprungligen större delen av
Skåne och skulle så göra även idag om inte
människan påverkat landskapet. Den skog
som finns idag är utsatt för stor påverkan av
människans brukande och en väldigt liten del
är av urskogskaraktär. Skånes samt en del av
Blekinges och Hallands skogar tillhör det centraleuropeiska ädellövskogsbältet. Bältet kallas även för den nemorala zonen (den kontinentala regionen i Natura 2000 sammanhang).
Av denna skog finns det endast kvar ca 0,2
procent i relativt ursprungligt skick.
Skånes största sandstäppsområde finns på
Brösarps norra backar. Här blommar backsippa, fältsippa, vårspärgel, stenkrasssing,
grusbräcka, och vårveronika på våren. En bit in
i juni syns mängder av sandnejlika men även
backnejlika, backlim, backtrift, stor sandlilja,
vårstarr och flentimotej. Under senare delen av
sommaren syns gulfetknopp och backtimjan
blomma.
Under en inventering 2007 hittades 2 rödlistade svampar på backarna, bland annat mörk
stjälkröksvamp.
Lövskog
Den nemorala skogen karakteriseras av ekoch bokbestånd. Området begränsas norrut
av granens naturliga utbredningsområde, vilket sträcker sig in i de nordöstra delarna av
Skåne. På grund av den relativt låga befolkningstätheten i Sverige så har det inte funnits
samma exploateringstryck som i Centraleuropa. Detta har lett till att det på sina ställen
finns kvar lövskogsområden med naturliga
drag. Den förhållandevis låga befolkningstätheten speglar sig också i antalet tunga miljöbelastande industrier. Den svenska skogen
är därför mindre påverkad av luftföroreningar
25
men sett ur ett historiskt perspektiv är även
våra skogar påverkade.
Som ett exempel kan nämnas förekomsten av
luftföroreningskänsliga arter som lunglav (Lobaria pulmonaria) och skägglav (Usnea sp),
som för bara par hundra år sedan var vanliga i
våra skogar, men som nu är ytterst sällsynta.
Omloppstiden på dagens brukade skogar är
ca 100 år, vilket innebär att träden oftast skördas innan de nått en, ur biologisk synvinkel,
värdefull ålder. Många arter kräver en lång
skoglig kontinuitet för att klara sig. Detta gäller särskilt lavar, mossor och svampar. Bristen på gamla träd visar sig även i bristen på
död ved, högstubbar och lågor. Det har fått
till följd att en mängd arter knutna till just död
ved har blivit sällsynta. Problemet har uppmärksammats och inom dagens miljöcertifierade skogsbruk tas viss naturvårdshänsyn och
en del död ved lämnas kvar i skogen.
Det gamla skogslandskapet var mer dynamisk
än dagens. Bland annat så spelade skogsbränder och stormfällning en stor roll för skogens
föryngring. Troligtvis var den ursprungliga
ädellövskogen även påverkad av stora gräsätare som till exempel uroxar och visenter. De
störningar som djuren gav upphov till hjälpte
till att bilda ett mosaikartat artrikt skogslandskap.
Hot: Avverkning, klimatförändringar och försurning.
Miljömål: 3 Bara naturlig försurning; 12 Levande skogar; 16 Ett rikt djur- och växtliv.
Jätteträd
Många av våra rödlistade arter är knutna till
jätteträd. I det gamla odlingslandskapet fanns
gott om stora fristående lövträd. Det var allmänt känt att trädbärande marker var bördigare än kala och dessutom var löv en viktig vinterföda. Träden erbjöd också behövlig
skugga i sommarsol och skydd i regn och
rusk. Eftersom eken behövdes till skeppsbyggen var den under lång tid skyddad och tillhörde staten.
Idag finns gamla träd kvar i betesmarker, i
gårdsmiljöer, i rasbranter, i alléer och i igenvuxna hagmarker.
26
Urskogen i Bialowieza
På gränsen mellan Polen och Vitryssland
ligger nationalparken Bialowieza som är
en av Europas sista och största blandurskogar. Bialowieza är ca 147.000 hektar
men det är endast den ca 10.500 hektar
stora kärnan i området som är skyddad.
Skogen utnyttjades under långt tid för
tsarens jakt vilket gjort att den aldrig koloniserats. Den högre faunan utgörs av
älg, varg, lodjur, kronhjort, rådjur, vildsvin, bäver och den art som området
mest är känt för – visenten. Även björn
har funnits i området men har försvunnit på grund av jakt. Även övriga organismgrupper kan visa upp en imponerande artrikedom.
Eftersom Bialowieza-områdets klimat
liknar södra Sveriges kan vi ana oss till
att våra skogar såg ut ungefär så här för
några hundra år sedan. Det mer öppna
landskapet runt omkring skogen är av
den småskaliga typen. Det finns gott
om översvämningsmarker, småvatten,
stenmurar, och åkerholmar vilket gör att
även det öppna landskapets arter uppvisar en hög mångfald. I byn Bialoweiza
växer nu ett turistcentra upp och den
som vill uppleva en sista rest av europeisk vildmark bör åka hit.
Efter Polens inträde i EU sker stora förändringar inom landets jord- och skogsbruk vilket förmodlingen kommer att
påverka de biologiska värdena negativt.
Träd som får stå fritt blir exponerade för
mycket sol och slipper konkurrens om vatten
och näring. Träd som dessutom hamlas blir,
på grund av den lilla kronan, mindre känsliga
för hårt väder. Dessa faktorer gör att träden
kan bli mycket gamla.
Träd som får stå kvar och självdö kommer under sin levnad att fungera som livsmiljö för en
mängd olika arter. Jätteträd hyser på grund av
sin storlek en mängd olika små biotoper. Träd
lutar ofta åt något håll och på den sida där
regnvattnet tar sig ner trivs ofta fuktäskande
organismer som t ex mossor. I håligheter le-
ver fladdermöss, insekter och fåglar. Det finns
solexponerade ytor och ytor i skugga. Grenar
kan ha brutits och i brottytan får lavar, mossor
och svampar fäste. Listan på möjliga mikrobiotoper kan göras näst intill oändlig. En ek
som får bli riktigt gammal och självdö kan under sin levnad hysa uppåt 1.500 olika arter.
Österlens naturvårdsförening registrerar kontinuerligt förekomsten av jätteträd på Österlen.
Hot: Beskuggning, avverkning och brist på
återväxt.
Miljömål: 12 Levande skogar; 13. Ett rikt odlingslandskap; 16. Ett rikt djur- och växtliv.
Sumpskog
En av de mest artrika miljöerna är sumpskogarna. En sumpskog är som namnet antyder
en blandning av våtmark och skog och innehåller både arter som trivs i båda miljöer, men
även rena sumpskogsarter. Sumpskogarna är
ofta väldigt varierande vilket också bäddar för
Ädellövskog
För att ett en skog, enligt lagen, ska räknas
som ädellövskog skall den innehålla minst
70% lövträd samt 50 % ädla lövträd Beståndets areal måste dessutom vara minst ett halvt
hektar. Varför vissa träd benämns ädla beror
förmodligen på deras viktiga funktion förr i
tiden. Cirka en tredjedel av alla hotade och
missgynnade skogslevande arter hör hemma i
ädellövskogen.
Ädla lövträd
Lundalm Skogsalm
Vresalm
Ask
Avenbok
Bok
Skogsek (Stjälkek)
Bergek (Druvek)
Skogslind
Bohuslind
Skogslönn
Naverlönn
Fågelbär
Källa: Skogsstyrelsen
Listarumsåsens naturreservat
27
en hög mångfald. I landskapet finner vi ofta
sumpskogar längs med vattendrag och i naturliga svackor. Skogsstyrelsen har genomfört
inventeringar av sumpskogar i kommunen.
Hot: Granplantering, dikning, klimatförändring och oförsiktigt skogsbruk.
Miljömål: 11 Myllrande våtmarker 12 Levande
skogar; 16. Ett rikt djur- och växtliv.
Barrskog
Någon naturlig barrskog finns inte i kommunen. Granens naturliga gräns finns i höjd med
Osby och den närmsta naturliga tallskogen
finns vid Hanöbukten. Odlade granskogar tillhör en av de minst variationsrika biotoperna
i kommunen. Dessa oftast täta planteringar
släpper igenom väldigt lite ljus och gör marken är näst intill steril. Här finns oftast väldig
lite döda träd och liten åldersvariation mellan
individerna. Oftast skördas träden innan de
uppnått en ålder där lavar och mossor etablerat sig. Planterade granskogar blir efter ett
tag ogenomträngliga och därigenom näst intill
omöjliga att utnyttja för rekreation. Granskogen är också genom sina svårnedbrutna barr,
Bokskog
28
Rödlistan
En Rödlista är enligt artdatabanken: ”en förteckning över arter som enligt specifika kriterier
bedöms löpa risk att försvinna från det område
som listan avser, t.ex. ett land eller hela värden. Arterna placeras i kategorier som speglar
försvinnanderisken.”
De fem vanligaste rödlistekategorierna är:
1. Re - Försvunnen (Regionally extinct)
2. Cr – Akut hotad (Critically endangered)
3. En – Starkt hotad ( Endangered)
4. Vu – Sårbar (Vulnerable)
5. Nt – Missgynnad (Near Threatened)
en naturlig markförsurare vilket leder till förlust av näringsämnen. I Sveriges södra delar
är granen extra känslig för blåst. Den snabba
stamtillväxten kompenseras inte med en lika
snabb tillväxt av rotsystemet.
Tallskogen blir aldrig lika beskuggande och
därigenom är markvegetationen annorlunda.
Hot: Inga direkta.
Vattenmiljöer
Våtmarker
En våtmark är ett vitt begrepp som omfattar
allt från fuktig mark till sjöstränder. Enligt våtmarksinventeringens definition (Löfroth 1991)
är en våtmark: ”sådan mark där vatten till stor
del av året finns nära under, i eller strax över
markytan samt vegetationstäckta vattenområden. I de flesta fall kan vegetationen användas
för att skilja våtmark från annan mark. Minst
50 procent av vegetationen ska vara ”hydrofil”, d.v.s. fuktighetsälskande, för att man ska
kalla ett område för våtmark.”
Våtmarker har historiskt spelat en viktig roll
bland annat eftersom de producerade foder till husdjuren. Under kontrollerade eller
okontrollerade översvämningar avsattes näring ifrån vattnet på markerna som därigenom
blev extra produktiva. Vassen användes för att
göra tak och i de artrika miljöerna bedrevs
jakt.
I takt med en ökande befolkning under 1700talet börjande man torrlägga sjöar och dika
ut våtmarker för att få mer odlingsbar mark.
Tomelilla kommun, precis som andra kommuner i framförallt södra Skåne, har varit utsatt för omfattande torrläggningar. En titt på
kartan över ytvatten avslöjar bristen på våta
miljöer i landskapet.
Fastän vinsterna med utdikningen är uppenbara går det inte att bortse från att naturen har
Rikkärr vid Djurrödsbäcken
lidit stor skada. Våtmarker har blivit sällsynta
och därför finner man många rödlistade arter
i och omkring dessa miljöer. Förlusten av våtmarker har även resulterat i att näringsläckaget till havet i form av kväve och fosfor ökat.
Våtmarker fungerar som biologiska reningsverk där kvävet via bakteriella processer omvandlas till ofarligt luftkväve och fosfor, som
är partikelbundet, sedimenterar i det lugna
vattnet. Näringsläckaget har fått stora konsekvenser på de marina miljöerna. Överskott på
näring leder till onormalt hög tillväxt av bland
annat alger. Våldsamma algblomningar under
sommaren kan leda till syrebrist på bottnarna.
När algerna blommat färdigt och dör sjunker
de till botten. Under nedbrytningen förbrukas
syre vilket gör miljön giftig för de flesta organismer. I slutändan påverkas fiskbestånden
vilket i sin tur får ekonomiska konsekvenser.
En stor del av kulturlandskapets skönhet förlorades genom torrläggningen. På många ställen är det fortfarande möjligt att skönja spåren
efter de öppna vattendrag som en gång korsade landskapet. Genom att studera flygfoton
kan man ofta se att jorden där våtmarkerna
eller vattendragen legat är mörkare.
Våtmarker delas upp i olika g
­ rupper:
1. Myrar
I myrar samlas det organiska innehållet eftersom de syrefria förhållandena gör att ingen
nedbrytning sker. Substratet som bildas heter
torv. Torv bröts förr i tiden för att användas
som bränsle.
• Mossar: Vattnet i mossarna är näringsfattigt
eftersom det kommer från regn som inte
hunnit näringsberikas. På grund av det låga
näringsinnehållet och den låga pH-nivån är
mossarna oftast väldigt artfattiga. Få arter
klarar av dessa förhållanden.
• Kärr: Vattnet i kärr kommer från omkringliggande marker och från grundvattnet.
Näringsinnehållet är oftast måttligt och
pH-värdet är högt. Kärr som har hög kalkhalt kallas rikkärr och de med extremt hög
kalkhalt kallas extremrikkärr. Kärr kan vara
skogsbevuxna och kalls då sumpskog.
29
• Blandmyrar. Dessa är ett mellanting mellan
mossar och kärr.
2. Stränder:
En typ av våtmark som påverkas av vatten
från sjöar, hav och vattendrag. Ibland är de
skogsbevuxna och kallas då för strandskogar.
3. Övriga
De våtmarker som inte passar in i ovan nämnda kategorier. Hit hör bland annat fuktängar,
fukthedar, vissa sumpskogar och märgelhål.
En av de mest sällsynta och mest värdefulla
våtmarkerna är de långgrunda varierande stora våtmarkerna som ligger i betesmarker och
som genom betet hindras från att växa igen.
Dessa våtmarker uppvisar genom sin stora variation en hög mångfald. Kommunen är fattig
på denna våtmarkstyp.
Kommunens största våtmark heter Värbergsmosse-Bontoftamosse och ligger i kommunens mellersta del strax norr om Kronovall
(se områdesbeskrivningar sid 73).
Hot. Utdikning, igenväxning, klimatförändringar och utsläpp.
Miljömål: 11 Myllrande våtmarker; 16 Ett rikt
djur- och växtliv.
Rikkärr
Rikkärr är mineralrika myrar med ett nära
neutralt pH-värde (6-8) och kännetecknas av
en mycket stor artrikedom av särskilt kärlväxter men uppvisar även en stor mångfald av
mossor, snäckor och insekter. Ofta finner man
rikkärr i kalkrika områden. Rikkärren är inte en
homogen naturtyp utan varierar beroende på
pH, näringsinnehåll, klimat, fuktighet, lutning,
storlek, historisk hävd o.s.v. På grund av utdikning och utebliven hävd är rikkärr sällsynta
och många av dess arter rödlistade. Rikkärren
omfattas av åtgärdsprogram (ÅGP) och berör
nationellt sammanlagt 160 rödlistade arter.
På grund av den kalkrika berggrunden i, framförallt den södra delen, hyser kommunen flera
för Skåne unika rikkärr.
Typiska arter: kärrknipprot, slankstarr, näbbstarr, majviva, slåtterblomma, honungsblomster
30
Sjöar
Tomelilla kommun är en sjöfattig kommun
med endast två sjöar: Verkasjön (8 ha) och
Tunbyholmssjön (10 ha). Att Sverige är ett
väldigt sjörikt land beror till stor del på den
senaste istiden. Sjöar uppvisar precis som våtmarker en stor variation sinsemellan. Några
egentliga sjöar som sänkts i samband med
torrläggningen av Skåne finns inte i kommunen. Däremot finns det gott om utdikade våtmarker.
Hot: Övergödning och klimatförändring
Miljömål: 8 Levande sjöar och vattendrag; 16
Ett rikt djur- och växtliv.
Åar och vattendrag
Ett vattendrag som får rinna fritt slingrar sig
vanligen fram – det meandrar. På så sätt skapas ett flertal olika miljöer där många olika
växt- och djurarter kan leva. Djur och växter
i åar och vattendrag är anpassade till att leva
i strömmande och rinnande vatten. Denna
miljö skiljer sig på många sätt från miljön i
stillastående vatten. Rinnande vatten är oftare
kallare och har högre syrehalter och för att
inte svepas med det rörliga vattnet krävs speciella anpassningar. Ett slingrande vatten som
beskuggas av buskar och träd och vars botten
består av grus och sten är ofta väldigt värdefullt. Bottenfauna i form av insektlarver, kräftdjur och musslor trivs i denna miljö. Dessa är
sedan en förutsättning för högre fauna som
till exempel fisk.
Substrat, som död ved, är viktigt för ett vattendrags struktur och därigenom mångfalden.
Under avvattningsperioden mellan 1750-1950
rätades, fördjupades och/eller rörlades många
både större och mindre vattendrag. Många
viktiga biotoper längs dikena samt markens
och dikenas förmåga att magasinera vatten
försvann. Bristen på magasinerande förmåga
visar sig speciellt under våren när höga flöden, på grund av snösmältning och tjällossning, ofta leder till översvämningar. Det intensiva jordbrukslandskapet i kommunens södra
del är kraftigast utdikat.
Örupsån är ett exempel på ett kraftigt påverkat
vattendrag som rinner i en dal strax söder om
Tomelilla. Ån, som senare övergår i Nybroån,
är kraftigt fördjupat och kanaliserat. På grund
av bland annat markanvändning och utsläpp
uppvisar ån extremt höga närsaltshalter och
bottenfaunan är artfattig. Trots det leker havsöring regelbundet i ån. Havsöring finns i nästan alla åar och bäckar där den kan komma
upp och den letar sig även upp till centrala
Tomelilla där den årligen leker i Välabäcken
(se områdesbeskrivning Skogsbacken).
På grund av markanvändningen i den norra
delen av kommunen är vattendragen mindre
påverkade där. Ett exempel är Verkeån. Ån
omges längs nästan hela sträckan av klibbal.
Det är nästan bara där den passerar vissa betesmarker som den inte beskuggas. Oftast meandrar ån fram genom landskapet. Längs ån
häckar kungsfiskare, strömstare och forsärla.
Fyleån översvämmad i Fyledalen
Spridningskorridorer
Många biologiskt värdefulla områden riskerar ofta
att bli isolerade öar i landskapet. Isolering försvårar spridning av organismer och genetiskt utbyte
mellan organismer. Det är därför viktigt att det i
landskapet finns spridningskorridorer genom vilka
djur och växter kan sprida sig. En spridningskorridor kan utgöras av ett vattendrag med omgivande
skyddszon, en stengärdsgård, en allé eller en
läplantering. Skyddszoner längs vattendrag kan
dessutom fungera som vandringsstråk ut i landskapet. Viktigast är att kärnområdena knyts ihop.
Risken för isolering är störst för kärnområden i
kommunens södra delar. Där dominerar det storskaliga jordbrukslandskapet och åkrarna går ofta
ända upp i varandra. Viktiga landskapselement
som stengärdsgårdar och alléer är sällsynta och
vattendragen är ofta kanaliserade med inga eller
få beskuggande träd.
Region Skåne har i dokumentet ”Strategi för en
grön struktur i Skåne” gett förslag på utvecklingsstråk för att knyta samman värdekärnor i det
skånska landskapet.
31
Flera sällsynta fiskarter lever i ån. Bottenfaunan indikerar låga föroreningshalter och är
väldigt artrik
Regleringar i form av dammar finns i flera av
åarna. Den största dammen Tomelilla kommun är Smedstorpsdammen, den ligger norr
om Smedstorps kyrka. Dammar i vattendrag
innebär ofta ett hinder för vandrande fiskarter
som ål och öring, men utgör naturligtvis även
Gladan och Tomelilla
Gladan (Milvus milvus) som numera heter röd
glada, sågs länge av människan som en konkurrent om födan. Människor var rädda för att gässlingar, ankungar och kycklingar skulle bli tagna.
Detta gjorde att gladan utsattes för en hänsynslös
jakt. Denna jakt pågick legalt fram till 1919 då
gladan fridlystes. Jakten bedrevs inte enbart här i
Sverige. Eftersom gladan var en flyttfågel jagades
den även utomlands under flyttningen. Det har
även spekulerats om miljöförändringars eventuella inverkan på nedgången i gladbeståndet men
troligtvis var det jakten som gjorde att gladan var
nära utrotningens rand.
I slutet av 1950-talet märktes en markant minskning av antalet utsträckande (flyttande) glador
över Falsterbonäset. När man undersökte orsaken
fann man att en stor del av gladorna hade börjat
övervintra i Tomelillatrakten. Orsaken till detta
visade sig vara slakteriet. Under 50-talet lärde sig
gladan att utnyttja slakteriets avfall. I Tomelilla
hämtade traktens bönder avfall vid slakteriet och
detta spreds på åkrarna. Den nya födoresursen
gjorde att gladan i allt högre grad stannade kvar
under vintern. Därigenom undveks flyttningen
med alla dess faror. Helt plötsligt vände trenden
för gladan och antalet ökade stadigt.
32
vandringshinder för bottenfaunan. Alla åarna
är på någon av sina sträckor rätade och fördjupade. Många av dikena ingår i så kallade
dikningsföretag vilka är samfälligheter bildade
med avsikt att stå för underhållet.
Hot: Rensningar, övergödning, klimatförändring och utsläpp
Miljömål: 8 Levande sjöar och vattendrag; 16
Ett rikt djur- och växtliv.
På grund av nya miljölagar förbjöds spridning av
slakteriavfall i slutet av 60-talet. Återigen såg det
mörkt ut för gladan. Populationen var ännu inte
tillräckligt stark för att dess överlevnad skulle kännas säker. I mitten av 1970-talet startade ”Projekt Glada”. Tillstånd gavs då till att man spred
slakteriavfall i Fyledalen där gladan hade ett av
sina starkaste fästen. Det lyckade projektet gjorde
att man mellan åren 1989-1993 kunde exportera
glador till Storbritannien. Projekt Glada lades ner
1992/1993.
Som kuriosa kan nämnas att gladan förr i tiden
var ett säkert vårtecken. Hon anlände i mars
månad och kallades för meraftonsfågel. Dagarna
ansågs då vara tillräckligt långa för att införa
ytterligare ett mål mat mellan middag och kvällsvard.
Lagstiftning §
Miljöbalken
Den 1 januari 1999 trädde en ny miljölagstiftning i kraft. Miljöbalken är en sammanslagning av ett 15-tal olika lagar på miljöområdet
och skall ge ett mer samordnat grepp på miljölagstiftningen.
Nedan redovisas övergripande de sex kapitel
som är mest relevanta för naturvården. Efter
kapitel 7 och 8 redovisas också deras tillhörande förordningars betydelse.
Kap 1. Miljöbalkens mål och
­bestämmelser
I 1 § definieras hur miljöbalken skall tillämpas:
Miljöbalken skall tillämpas så att:
1.människors hälsa och miljön skyddas mot
skador och olägenheter
2.värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas
och vårdas
3.den biologiska mångfalden bevaras
4.en god hushållning av mark, vatten och
­fysisk miljö tryggas
5.återanvändning och återvinning främjas så
att ett kretslopp uppnås.
Kap 2. Allmänna hänsynsregler
De allmänna hänsynsreglerna tar bland annat upp kravet på att verksamhetsutövaren
skall skaffa sig den kunskap som behövs för
att skydda människors hälsa och miljön mot
skada eller olägenhet. I 4 § 1 st tas lokaliseringen av verksamheter upp. En sådan plats
skall väljas som är lämplig med hänsyn till 1
kap. 1 § (se ovan) 3 kap. och 4 kap.
Kap 3. Grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och
vattenområden
Bestämmelserna i kapitlet skall främja väl genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt.
1 § Mark- och vattenområden skall användas
för det eller de ändamål för vilka områdena
är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet
och läge samt föreliggande behov. Företräde
skall ges sådan användning som medför en
från allmän synpunkt god hushållning.
2 § Stora mark- och vattenområden som inte
alls eller endast obetydligt är påverkade av
exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt påverka områdenas karaktär.
3 § Mark- och vattenområden som är särskilt
känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturmiljön
Kapitel 3 ger även skydd åt brukningsvärd
jordbruks och skogsmark. Områden som
innehåller värdefulla ämnen och mineral skall
också skyddas mot ”åtgärder som påtagligt
försvårar utvinningen av dessa”.
Kap 4. Särskilda bestämmelser för
hushållning med mark- och vatten
för vissa områden i landet
Kapitlet behandlar de områden i landet som i
sin helhet anses vara av riksintresse på grund
av sina natur- och kulturvärden. Inom områdena skall natur- och kulturvärdena ges företräde när andra konkurrerande anspråk
prövas. Vid prövning beaktar man hela det
geografiska områdets samlade natur- och kulturvärden.
Kap 7. Skydd av områden
Kapitel 7 överensstämmer i stora drag med
naturvårdslagen (NVL). Kapitlet tar upp den
enskildes ansvar i förhållande till allemansrätten Bestämmelser om nationalparker, naturreservat, biotopskyddsområde , växt- och
djurskyddsområde, strandskyddsområde samt
marinvetenskaplig forskning behandlas. Det
centrala ansvaret för områdesskydd ligger hos
naturvårdsverket. Inom länet är länsstyrelsen
ansvarig medan kommunerna är ansvarig för
det områdesskydd den förordnat om.
33
Nationalparker (2-3 §§)
Nationalparker utgör oftast större sammanhängande områden som i första hand skall
tillgodose hänsyn till naturmiljön. De är statlig
ägda och staten kan tillgripa expropriation för
ändamålet.
Naturreservat (4-8 §§)
Naturreservat kan bildas av länsstyrelse och
kommun i syfte att ”bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer
eller tillgodose behov av områden för friluftslivet”. Till skillnad mot nationalparker kan enskilda eller kommunen vara markägare.
Biotopskyddsområde (11 §)
”Mindre mark- eller vattenområden som utgör
livsmiljöer för hotade djur- eller växtarter eller
som är särskilt skyddsvärda får av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som biotopskyddsområde”.
Vilka områden som avses finns beskrivet i
”Förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken” (se ). Det finns anledning att citera
texten till förordningen då ett flertal av dessa
miljöer finns i jordbrukslandskapet och i allra
högsta grad i Tomelilla kommun.
Djur- och växtskyddsområde (12 §)
Denna paragraf ger länsstyrelsen eller kommun rätt att via föreskrifter reglera jakt och
allmänhetens tillträde i ett visst område för att
skydda en hotad växt eller djurart. De mest
kända områdena i Sverige rör fågelskyddsområden på exempelvis öar. I Tomelilla kommun
kan det bli aktuellt att införa beträdnadsförbud i vissa naturreservat för att skydda groddjur under lekperioden. Detta skydd införs i
sådant fall av länsstyrelsen som är förvaltare
av naturreservaten i kommunen.
Strandskyddsområde (13-18 §§)
Syftet med strandskyddet är att säkra tillgängligheten för allmänhetens friluftsliv och att
trygga goda livsvillkor på land och i vatten
för djur- och växtlivet. Strandskydd gäller generellt en sträcka från vattenlinjen och 100
meter upp på land och råder vid hav, insjöar
och vattendrag. I vissa fall kan skyddet utökas
till att gälla upp till 300 meter ifrån vattenbrynet. Paragraferna beskriver vilka regler och
undantag som finns och i vilka fall dispens
kan fås.
34
Förordningen om områdesskydd e
­ nligt
miljöbalken
5 § Biotoper med generellt skydd
Följande biotoper har ett generellt skydd och
ligger under länsstyrelsens ansvar
1. Alléer
Lövträd planterade i en enkel eller dubbel rad
som består av minst fem träd längs en väg eller i ett i övrigt öppet landskap. Träden skall
till övervägande del utgöras av vuxna träd.
2. Källor med omgiven våtmark
Områden i terräng där grundvatten koncentrerat strömmar ut och där den våtmark som
uppkommer till följd av det utströmmande
vattnet, högst uppgår till ett hektar.
3. Odlingsrösen i jordbruksmark
På eller i anslutning till jordbruksmark upplagda ansamlingar av stenar med ursprung i
jordbruksdriften.
4. Pilevallar
Hamlade pilar i rad bestående av minst fem
träd med ett inbördes avstånd av högst 100
meter i en i övrigt öppen jordbruksmark eller
invid en väg där marken mellan pilträden är
plan eller upphöjd till en vall, eller av tre träd,
om vallen är väl utbildad, mer än 0.5 meter
hög och två meter bred. Biotopen omfattar
trädradens längd med den bredd den vidaste
trädkronans projektion på marken utgör. Om
vallen är bredare är trädkronans projektion på
marken omfattar biotopen vallen i sin helhet.
5. Småvatten och våtmarker i jordbruksmark
Småvatten och våtmarker med en areal av
högst ett hektar i jordbruksmark, som ständigt
håller ytvatten eller en fuktig markyta såsom
kärr, gölar, vätar, översilningsmarker, kallkällor, märgelgravar, öppna diken och dammar.
Arealbegränsningen avser inte linjära element
som öppna diken. Dammar anlagda för bevattningsändamål innefattas inte i denna biotop, även om sådana dammar kan utformas så
att de tillför naturvärden.
Vid tillfällig uttorkad mark avläses om mark­
ytan normalt är fuktig med hjälp av förekomsten av fuktighetsälskande vegetation. Är
sådan vegetation vanligt förekommande är
markytan normalt fuktig.
6. Stenmurar i jordbruksmark
Uppbyggnader av sammanpassade, på varandra lagda stenar, som har en tydlig, långsträckt
utformning i naturen.
7. Åkerholmar
Holmar av natur- eller kulturmark med en
areal av högst 0.5 hektar som omges av åkermark eller kultiverad betesmark.
6 § Biotoper som avgränsas av
S­kogsstyrelsen
Följande biotoper, belägna på skogsmark,
kan skyddas med stöd av 6 §. Skyddet gäller
först efter det att skogsvårdsstyrelsen beslutat om avgränsning av biotopskyddsområdet.
Skogsvårdsstyrelsen ansvarar för skyddet och
vården av dessa biotoper. De skyddade områdena uppgår till högst fem hektar vardera.
•
•
•
•
•
•
Brandfält
Lövbrännor
Äldre naturskogsartade skogar
Örtrika allundar
Ravinskogar
Mindre vattendrag och småvatten med omgivande mark
• Örtrika sumpskogar
• Äldre sandskogar
• Äldre betespräglad skog
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Kalkmarksskogar
Rik- och kalkkärr
Alkärr
Hassellundar och hasselrika skogar
Källor med omgivande våtmarker
Myrholmar
Ras- eller bergbranter
Mark med mycket gamla träd
Strand- eller svämskogar
7 § Biotoper som avgränsas av
­länsstyrelsen
Följande biotoper, belägna på jordbruksmark
eller mark som inte omfattas av skogsvårdslagen, kan skyddas med stöd av 7§. Skyddet gäller först efter det att länsstyrelsen beslutat om
avgränsning av biotopskyddsområdet. Länsstyrelsen ansvarar för skyddet och vården av
dessa biotoper. De skyddade områdena uppgår till högst fem hektar vardera. För naturliga
bäckfåror finns dock ingen storleksgräns.
• Rik- och kalkkärr i jordbruksmark
• Ängar och naturbetesmarker
• Naturliga bäckfåror på mark som inte omfattas av skogsvårdslagen
• Ras- eller bergbranter på mark som inte
omfattas av skogsvårdslagen
Borstakärr
35
Kap 8. Särskilda bestämmelser om
skydd för djur- och växt­arter
denna förordning har markerats med N eller
n är det förbjudet att
Kapitlet innehåller bestämmelser om skydd
för djurarter och skydd för växtarter (fridlysningar). Även utsättning av djur – och växtarter regleras. Skydden kan gälla arter som kan
komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden.
1. avsiktligt fånga eller döda djur
2. avsiktligt störa djur, särskilt under djurens
parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och
flyttningsperioder
3. avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen
4. skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser
Förbudet gäller alla levnadsstadier hos djuren.
Utsättningar av hotade grod- och paddarter
har varit och är aktuella i Tomelilla kommun.
Artskyddsförordningen
Artskyddsförordningen ”innehåller bestämmelser om fångst, dödande, tagande i naturen, handel och andra åtgärder med exemplar
av djur- och växtarter som behöver skydd eller kan utgöra hot mot levande exemplar av
sådana arter.”
I bilagan till artskyddsförordningen finns de
arter som kräver noggrant skydd enligt habitatdirektivet. Aterna har i bilagan markerats
med ett N eller n. Under kapitlet fridlysning
finns bestämmelserna för dessa arter.
1 a § I fråga om vilda fåglar och i fråga om
sådana vilt levande djurarter som i bilagan till
Argynnis Paphia – Silversträckad pärlemofjäril
36
Artskyddförordningen gäller överallt vilket
innebär att bestämmelserna skall tillämpas
även inom detaljplanelagda områden.
Plan- och bygglagen
Plan- och bygglagen reglerar fysisk planering
och byggande. Det är denna lag som fastställer
kravet på att kommunerna skall ha en översiktsplan. Översiktsplanen behandlar markoch vattenanvändningen och bebyggelseutvecklingen för kommunens hela yta. Den är
inte bindande men skall ge en vägledning för
beslut om användningen av mark- och vatten
områden.
Skyddsformer
Nationalparker
Nationalparker utgör oftast större sammanhängande områden som i första hand ska tillgodose hänsyn till naturmiljön. De är statlig
ägda och staten kan tillgripa expropriation för
ändamålet.
Naturreservat
Naturreservat kan bildas av länsstyrelse och
kommun i syfte att ”bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer
eller tillgodose behov av områden för friluftslivet”. Till skillnad mot nationalparker kan enskilda eller kommunen vara markägare.
Biotopskyddsområde förklarade av skogsvårdsstyrelsen
”Mindre mark- eller vattenområden som utgör
livsmiljöer för hotade djur- eller växtarter eller
som är särskilt skyddsvärda får av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som biotopskyddsområde”.
Skogsvårdsstyrelsen får enligt miljöbalken förklara ”särskilt skyddsvärda mark- och vattenområden” som biotopskyddsområden. Vilka
områden som avses finns beskrivet i ”Förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken”.
Se även tidigare kapitel - Lagstiftning
Naturminne
Kommun eller länsstyrelsen får förklara ett
särpräglat naturföremål som naturminne om
det behöver skyddas eller vårdas särskilt.
­Naturminnet kan även innefatta ett område på
marken om det behövs för att bevara natur­
föremålet. Jätteträd är ett exempel på ett naturföremål som kan förklaras som naturminne. För naturminnen gäller samma lagstiftning
som för naturreservat.
Djur- och växtskyddsområde
För att skydda en djur- eller växtart inom ett
område får länsstyrelse eller kommun med­
dela föreskrifter som inskränker rätten till jakt
eller fiske eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.
Strandskyddsområde
Strandskyddets syfte är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att
bevara goda livsvillkor på land och i vatten
för djur och växter. Strandskydd gäller generellt en sträcka från vattenlinjen och 100 meter upp på land och råder vid hav, insjöar och
vattendrag.
Landskapsbildsskydd
Landskapsbildsskydd är gammal skyddsform
för landskapsbilden och stöds av naturvårdslagens 19 § i dess lydelse före den 1 januari
1975. Skyddet gäller först och främst den visuella upplevelsevärdena och kommer successivt att ersättas med annan lagstiftning.
Bestämmelser gäller dock fortfarande. Landskapsbildsskyddet reglerar inte skogsbruk
och jordbruk utan framförallt bebyggelse, vägar eller andra anläggningar som kan påverka
landskapsbilden negativt.
Övrigt
Natura 2000
Två EG-direktiv ligger bakom Natura 2000:
Habitatdirektivet och Fågeldirektivet. Natura
2000 är ett europeiskt nätverk för skydd av naturen. Syftet är att hejda utrotningen av växter
och djur genom att skydda dess livsmiljöer.
Natura 2000 områdena innehåller naturtyper
som är viktiga att skydda ur ett europeiskt
perspektiv. Detta gör att många av områdena
inte är unika ur ett nationellt perspektiv. EUländerna skall tillse att de arter och livsmiljöer
som ingår i nätverket skall ha en gynnsam
bevarandestatus.
Med gynnsam bevarandestatus för arter menas:
1.Artens populationsutveckling visar att den
på lång sikt kommer att förbli livskraftig
2.Artens utbredningsområde inte minskar
inom en överskådlig framtid och att
37
3.Förekomsten av artens livsmiljö är och bedöms fortsatta vara tillräckligt stor för att
upprätthålla livskraftiga populationer på
lång sikt
Med gynnsam bevarandestatus för naturtyper
menas
1.Naturtypernas utbredningsområde och före­
komst inom utbredningsområdet är stabilt
eller ökar
2.Naturtypernas särskilda strukturer och
funktioner, som är nödvändiga för att de
ska kunna bibehållas, bedöms finnas under
en överskådlig framtid och att
3.Naturtypernas typiska arter åtnjuter ”gynnsam bevarandestatus”
Åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område är tillståndspliktiga. Varje Natura 2000-område ska
ha en bevarandeplan som beskriver områdets naturvärden samt de åtgärder som krävs
för bevarande. I bevarandeplanen ska också
lämplig skyddsfrom anges. Länsstyrelserna är
ansvariga för framtagandet av bevarandeplanerna.
Alla områden som är Natura 2000 är också
riksintressanta för naturvården.
Många områden som är av riksintresse för
naturvård och friluftsliv är ibland även, helt
eller delvis, skyddade som till exempel naturreservat. Beskrivningar av områdena finns i så
kallade registerblad och finns tillgängliga via
länsstyrelsen eller naturvårdsverket.
För att utgöra en påtaglig skada på naturmiljön ska åtgärden orsaka mer än en obetydlig
skada på de värden som utgör grunden för
riksintresset.
Riksintresse naturvård och
­riksintresse friluftsliv
Områden som är riksintressanta för naturvården ska ”representera huvuddragen i svensk
natur , belysa landskapets utveckling och visa
mångfalden i naturen ur ett nationellt perspektiv.” Riksintressanta områden för friluftslivet ska vara lättillgängliga, de ska uppvisa
höga natur- och kulturvärden och vara variationsrika. ”Miljöbalken kräver att områden av
riksintresse för naturvård, kulturmiljövård och
friluftsliv ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Dessa
s.k. hushållningsbestämmelser har emellertid
direkt verkan enbart vid prövning av exploateringsföretag som i lagens mening innebär
ändrad markanvändning (t.ex. att skogsmark
ersätts av tätortsbebyggelse). Vid fortsatt
markanvändning av hittillsvarande slag har
bestämmelserna endast en rådgivande funktion. Miljöbalkens 1 kap. 2§ anger i vilka fall
hushållningsbestämmelserna är tillämpliga.”
38
Skåneleden över Brösarps norra backar