Encalypta mutica
Trubbklockmossa
NE
NA
LC
Mossor
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Nära hotad (NT)
B2ab(iii,v); C2a(i)
Klass: Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning: Encalyptales, Familj: Encalyptaceae, Släkte: Encalypta
(klockmossor), Art: Encalypta mutica - trubbklockmossa I.Hagen Synonymer: Encalypta mutica I. Hag.
Kännetecken
Trubbklockmossa är en akrokarp bladmossa som växer i centimeterhöga, tuvor. Bladen är smalt tunglika med trubbig
spets. Nerven är ovanligt kraftig men kort och slutar strax före bladspetsen. Arten är samkönad och kapslar är
vanliga. Kapseln är cylindrisk med en slät yta och fästad på ett 2--8 mm långt, mörkrött skaft. Kapselskaftets bas har
en skålformad och uppåtriktad rest av mössan. Peristom saknas. Mössan är stor, klocklik och omsluter hela kapseln.
Mössan övergår hastigt i sprötet, och dess nederkant är flikad. Sporerna är 24--32 µm breda och mörkbruna.
Specialiserad vegetativ förökning är inte känd. Trubbklockmossa kan förväxlas med slät klockmossa E. vulgaris, men
den senare är oftast betydligt större, den saknar alltid flikar i nederkant av mössan och den har ett kapselskaft vars
bas har en paraplyliknande rest av mössan med en konisk övre del.
Utbredning och status
Arten är sällsynt i Sveriges kalkdistrikt från Öland till Torne lappmark, men något vanligare i fjällen. I Norge är arten
ungefär lika ovanlig, men där är bestånden på de enskilda lokalerna små, och inventeringar under slutet av 1900-talet
antyder att arten har försvunnit från en del av sina tidigare lokaler - inklusive typlokalen utanför Trondheim. Arten
finns även i norra Finland. Trubbklockmossa betraktades länge som endemisk för Skandinavien inklusive Svalbard.
Fynd under senare tid visar att arten är ganska vitt utbredd på nordliga breddgrader och att den finns i Estland,
Rumänien, Ukraina, Ryssland, nordvästligaste Nordamerika och på Grönland. Den finns med på den finska, rumänska
och estniska rödlistan (Hodgetts 2015).
Ekologi
Arten förekommer i flera olika kalkrika miljöer. Den är funnen på alvarmark och i anslutning till kalkbrott i låglandet
samt i kalkhaltiga sydsluttningar i fjällen. Växtplatserna utgörs av blottad, kalkhaltig jord som periodvis är blöt, men
snabbt torkar ut vid torr väderlek. Lokalerna ligger ofta mycket solexponerat. Trubbklockmossa är en pionjärart som
är beroende av måttlig störning som motverkar igenväxning av växtplatserna. Viktiga störningsmekanismer är
extensiv betesdrift och ett hårt klimat med frostsprängning och jorderosion. Följearter är ofta plyschmossa Ditrichum
flexicaule, slät klockmossa E. vulgaris, trindmossa Myurella julacea och jordkrusmossa Weissia controversa.
Hot
Igenväxning, upphörd eller alltför intensivt betestryck och exploatering i form av stenbrytning utgör potentiella hot
mot arten.
Åtgärder
Kända lokaler bör hävdas på lämpligt sätt eller skyddas från exploatering.
Övrigt
Utländska namn - NO: Buttklokkemose; FI: pohjankellosammal.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Naturvård
Konventioner: Habitatdirektivets bilaga 2
Litteratur
ECCB. 1995. Red Data Book of European Bryophytes. European Committee for Conservation of Bryophytes,
Trondheim.
Hallingbäck, T. 2006. Encalypta mutica trubbklockmossa, s. 66. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 623], Bladmossor. Sköldmossor - blåmossor : Bryophyta : Buxbaumia - Leucobryum. Artdatabanken, Sveriges
lantbruksuniversitet, Uppsala.
Hodgetts, N. G. 2015. Checklist and country status of European bryophytes - towards a new Red List for Europe. Irish
Wildlife Manuals 84. National Parks and Wildlife Service, Department of Arts, Heritage and the Gaeltacht, Ireland.
Horton, D. G. & Murray, B. M. 1976. Encalypta brevipes and Encalypta mutica, gymnostomous species new to North
America. Bryologist 79: 321-331.
Mogensen, G. S. 1988. Taxonomy and distribution of Greenland mosses I. Encalypta brevipes, Encalypta mutica,
Encalypta longicolla and Amblyodon dealbatus. Nova Hedwigia Suppl. 90: 387-395.
Nyholm, E. 1954-69. Illustrated moss flora of Fennoscandia 2. Musci. Lund.
Författare
Nils Cronberg 1998. Rev. Tomas Hallingbäck 2006. Uppdaterad 2010. Rev. Niklas Lönnell & Henrik Weibull 2015,
2016.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
