LE DAr e Ulrika Svalfors
Pastor i Gemensam Framtid
Forskare i systematisk teologi med livsåskådningsforskning, Uppsala universitet
Andlighet utan villkor
”Ja, visheten gav röst åt de stumma och lät
barnen tala rent.” (Salomos vishet 10:21)
Det är en så vacker bibelvers, ”ja, visheten
gav röst åt de stumma och lät barnen tala
rent”. Visheten som en bild för Gud. Det
är en hoppfull bibelvers som inte andas
så mycket tro som ett skeende, en befriande händelse för den som haft svårt att
ta plats. Hjälp och räddning för den som
inte kan formulera en tydlig önskan om
det. Det är något att vila i emellanåt när
orden blir för viktiga. Att andlighet kan
vara något annat än självdisciplin och inre
fördjupning. Att det kan vara en obrukad
röst och ett klingande barnrop. Vilsamt,
hoppfullt, tillitsfullt. Och samtidigt, det
är något som skaver med bilden. Det är
någonting med idén om de stumma, idén
om barn i behov av att tala rent som känns
en smula konstruerat. För att inte säga romantiserat.
”Som ” – det är ett lurigt ord enligt den
norske teologen Stålsett. ”Den som inte
tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in” (Mark 10:15). I samma
stund som detta ”som” uttalas blir det en
norm för vuxna, barnen osynliggörs ”i
sig”, det vill säga som konkreta levande
varelser och individer med unika erfarenheter. ”Vi har alla ett barn inom oss” är på
det viset ett ganska lurigt uttalande. Då
blir detta att vara barn inte något unikt
som vi behöver ta reda på vad det innebär
genom att besvära oss om att fråga eller
se (inte betrakta). För vi har ju det alla
inom oss. Och så blir barnets upplevelser
marginaliserade. Och på samma gång blir
ett av villkoren för att vara en del av det
åtråvärda och efterlängtade riket, att man
kan inordnas i vuxenheten. Uttrycket att
”ta emot som ett barn” innebär att man
inte är ett barn, man är en vuxen. Som
kan tala. Rent och klart. Kan det vara det
som skaver? Att bilden av stumma och
barn som talar i själva verket nonchalerar
de stumma och barnen?
Resonemanget känns obehagligt
välbekant. ”Det är ju fantastiskt det ni
skriver, det innebär att också vi män har
den kvinnliga sidan i oss, inte sant?” Den
kommentaren fick jag för länge sedan av
en lärare vars namn jag icke nämner, efter
att ha gjort mitt första försök att förstå
feministisk teologi. Och jag insåg vidden
av mitt misstag. Min text, min röst, kunde
användas för att ännu en gång negligera
min röst. Jag behövdes inte. Min röst
kunde inte bidra med något unikt i sig
– också mina erfarenheter kunde tolkas
av en man i sina bästa år.
”Den som inte tar emot Gud som en
kvinna, kommer aldrig att nå gudsskådandets djup.” Så skulle man kunna uttrycka
en del av mina forskningsresultat. Villkoret för att få vara med, för att bli inkluderad, bli lyssnad på är att man tillägnar sig
kvinnliga egenskaper. Att man blir ”som”
en kvinna. Och för att kunna bli det kan
man inte vara en kvinna, för då finns det
liksom ingen förändring att genomgå,
inga djup att beträda. Så märkligt kan det
bli, så förrädiskt kan idealiserande bilder
inkludera på ytan och samtidigt exkludera på djupet.
Vilka ”som” villkorar andligheten i våra
kyrkor, i dina sammanhang? Vem får
bära möjligheten och tvånget att visa på
andliga djup? Vilka bilder, vilka riktlinjer, vilket liv är det som vi anser gestaltar Guds närvaro mitt ibland oss? Det
är frågor som vi behöver ta med oss när
vi anordnar välbehövliga retreater eller
kanske styr stegen genom livsbejakande
pilgrimsvandringar. Vem får rum mitt ibland oss? Får jag rum i detta nu? Att ställa
den typen av frågor är viktigt, menar jag,
för att vår andlighet ska bli en ansvarsfull
andlighet. En andlighet som inte bara ser
till vårt eget behov utan till vad det behovet gör med andra, med oss.
Vilka ”som” villkorar andligheten i våra kyrkor, i dina sammanhang? Vem får bära möjligheten och tvånget att visa på
andliga djup? Vilka bilder, vilka riktlinjer, vilket liv är det som
vi anser gestaltar Guds närvaro mitt ibland oss?
E l sa n r 3 2012
