Programberedningens
verksamhetsrapport 2009
Programberedningen
Programberedningens uppdrag som omfattar hela länet, är att öka kunskapen
om patienters och närståendes behov och att förmedla dessa till
landstingsfullmäktige. Programberedningen verkar även för bättre förståelse
och ökad samverkan mellan verksamhetsansvariga och förtroendevalda.
Verksamhetsrapporten 2009 är ett underlag inför styrelsens beredning av
landstingsplanen 2011.
Programberedningen har 11 ledamöter:
Anders Öberg (s) ordförande
Elisabeth Lindberg (s)
Lennart Synnergren (s)
Camilla Wallin (s)
Ove Haarala (v)
Marie Nyberg (mp)
Birgitta Pounu (ns)
Anna Scott (ns)
Rolf Wessel (m)
Ingrid Larsson (c)
Katarina Morin (fp)
Jenny Grönberg, utredare
Rapportens disposition:
Uppdraget 2009
Kort om; Nationella riktlinjer för diabetesvård och HÖK:en Handlingsöverenskommelse Diabetes Norrbotten
Metod och återkoppling
Programberedningens analys och slutsatser
Referensgruppens synpunkter
Programberedningens utvärdering samt ekonomiska redovisning
1
Uppdraget 2009
Diabetes (Diabetes Mellitus) är inte en utan flera olika sjukdomar med
olika orsaker. Den gemensamma nämnaren är att sockerhalten i blodet
är för hög.
Vid diabetes typ 1 har kroppens egen produktion av insulin
helt eller nästan helt slutat att fungera. Det är ofta unga som
utvecklar typ 1 diabetes.
Vid diabetes typ 2 kan kroppen fortfarande producera insulin,
men den mängd som produceras räcker inte för kroppens
ökade behov som beror på en resistens som utvecklas mot
insulin.
De båda diabetestyperna har många gemensamma drag men skiljer sig
också åt på viktiga punkter, till exempel hur de behandlas och orsaken
till att någon får sjukdomen.
Oavsett diabetestyp är det främsta målet med behandlingen att försöka
upprätthålla en så normal blodsockernivå som möjligt.
Diabetes är en av de stora folksjukdomarna. I Sverige räknar man med
att det finns cirka 400 000 människor med diabetes.
Programberedningen har under 2009 arbetat med diabetes, typ 1 och 2.
Programberedningens målgrupp i medborgardialogen har varit patienter och
anhöriga som lever med diabetes.
Beredningen har under året arbetat tillsammans med en referensgrupp.
Referensgruppen 2009 består av fotvårdare, dietister, representanter från
primärvården och specialistvård.
Programberedningen har i stor omfattning träffat patienter och anhöriga
inom det aktuella området.
Nationella riktlinjer för diabetesvården
Diabetes är en folksjukdom. Cirka 40 000 personer av befolkningen har typ
1-diabetes och cirka 365 000 personer har typ 2-diabetes. Ungefär lika
många beräknas ha sjukdomen oupptäckt.
Nationella riktlinjer för diabetes publicerades senast 1999. De riktlinjer
Socialstyrelsen tar fram nu skiljer sig mycket från de tidigare, bl.a. genom
den mer systematiska arbetsmetoden. Dessutom fokuserar riktlinjerna i
större utsträckning än tidigare på de frågor där vården behöver vägledning.
Riktlinjerna omfattar vård av vuxna både med typ 1- och typ 2-diabetes, men
inte vård av barn med diabetes.
Riktlinjerna kommer att innehålla rekommendationer t.ex. om olika
livsstilsåtgärder, kontroll av blodsocker, olika utbildningsinsatser,
behandling vid graviditet, glukoskontroll, olika åtgärder vid hjärtkärlsjukdomar samt komplikationer.
2
De Nationella riktlinjerna innehåller rekommendationer om prioriteringar,
vilket ger sjukvården hjälp att välja ut och erbjuda den vård som gör största
möjliga nytta för patienten till en rimlig kostnad. Bland annat är
förebyggande vård och tidig upptäckt viktiga delar för att minska
komplikationer hos patienterna. Genom Nationella riktlinjer får
beslutsfattare bättre möjligheter att både se de behov som finns för
sjukdomsgruppen och därmed även kunna fördela resurserna efter behoven.
Riktlinjerna ger även förutsättningar för att vården följs upp på ett mer
enhetligt och säkert sätt.
Riktlinjerna innebär att vården kan erbjuda patienterna en kunskapsbaserad
och därmed en god och säker vård. Ett exempel
inom patientutbildningsområdet är att riktlinjerna granskar ett flertal olika
typer av metoder för patientundervisning för att se vilken som har störst
patientnytta. Vården kan sedan prioritera de utbildningsmetoder som har
störst effekt till en rimlig kostnad. Patienterna får tillgång till utvärderade,
evidensbaserade utbildningsmetoder och därmed ökar möjligheten för dem
att uppnå en god hälsa. Riktlinjerna medför även att vården för personer med
diabetes blir mer likvärdig oavsett var man bor, eftersom sjukvården får
samma kunskap att utgå ifrån. (Källa: Socialstyrelsen)
Kommentar
En preliminär version av dessa riktlinjer är nu färdig. Den slutliga
versionen beräknas vara klar december 2009.
Programberedningen förutsätter att dessa implementeras i verksamheten och
därmed blir en del av Höken (se nedan).
Hur säkerställer vi att de nya nationella riktlinjerna når ut och
implementeras i vården?
Hök – Handlingsöverenskomelse Diabetes
Landstingsledningen gav hösten 2006 "Länsgrupp Diabetesvård" i uppdrag
att föreslå åtgärder för att förbättra länets diabetesvård.
Länsgruppen har tillsammans med yrkesgrupperna inom diabetesvården tagit
fram en "Handläggningsöverenskommelse" (HÖK) som anger hur
landstinget finner och utreder länets diabetiker, hur landstinget erbjuder dem
fortsatta kontroller, ger en optimal evidensbaserad vård samt hur landstinget
följer upp diabetesvården och gör kvalitetsjämförelser. Dokumentet är
antaget och godkänt i november 2007 och ska kontinuerligt uppdateras.
Gruppen har även till uppdragsgivaren redovisat en "Slutrapport" med
förslag till strukturförändringar i diabetesvården. Dokumentet är antaget och
godkänt i augusti 2007.
Länsgruppen fungerar som "expertgrupp" och ska övergripande verka för att
god diabetesvård bedrivs. I uppdraget ingår att vara uppdaterad, att utveckla
mål och mått för diabetesvården i länet, föreslå förbättringsåtgärder samt
initiera och arrangera utbildning. (Källa: Norrbottens läns landsting)
3
Kommentar
Utvecklandet av handlingsöverenskommelsen för diabetesvården i
Norrbotten har varit positivt. Diabetesföreningen upplever att införandet har
förbättrat standarden på länets diabetesvård avsevärt. Det är viktigt att
Höken implementeras för att få en likvärdig vård i hela länet.
Hur säkerställer vi att Höken når ut i hela länet samt fortsätter att
utvecklas?
Nationella Diabetesregistret NDR
NDR är både ett nationellt resultatregister för diabetesvården och ett
pedagogiskt förbättringsverktyg i den fortlöpande kvalitetsprocessen vid de
enskilda vårdenheterna. Enheterna kan redovisa sina resultat lättillgängligt
och kontinuerligt. I kapitel 7 i patientdatalagen (SFS 2008:355) som trädde i
kraft den 1 juli 2008 finns bestämmelser om regionala kvalitetsregister som
omfattar patientens rätt till information för personuppgifter som behandlas i
nationella kvalitetsregister och som kommer att gälla från den 1 juli 2009.
Alla enheter inom Norrbottens läns landsting som bedriver diabetesvård ska
rapportera till NDR. (Källa www.ndr.nu)
Kommentar
Programberedningen erfar att vårdens rapportering till det Nationella
diabetesregistret inte fungerar tillfredställande i Norrbotten.
Hur kan rapporteringen och kvaliteten av länets del till det nationella
diabetesregistret öka?
Metod
Programberedningen har deltagit i föreläsningar, seminarier och konferenser
för att bygga upp en kunskapsbas kring de aktuella diagnoserna.
Under 2009 har beredningen utökat och utvecklat medborgardialogen. En
allt större del av ledamöternas dagar har ägnats åt att föra dialog med
patienter och anhöriga. Programberedningen har ordnat egna möten med
patienter och anhöriga samt deltagit på möten som ordnats runt om i länet.
Beredningen har tillsammans med Diabetesföreningen i Norrbotten anordnat
träffar runt om i länet där diskussionen varit lärorik och utvecklande.
Programberedningen har medverkat på skolsköterskornas träff i Boden för
att diskutera barn och unga med diabetes. Beredningen har även cyklat med
en sträcka för att stödja diabetesforskningen tillsammans med
cykelbudkaveln som diabetesförbundet anordnade under sommaren 2009.
Programberedningen har också arrangerat en mycket uppskattad äventyrsdag
för barn med diabetes på western farm med över 70 deltagare.
Programberedningen vill tacka Diabetesföreningen och dess medlemmar i
Norrbotten samt andra informanter. De upplevelser och vittnesmål
beredningen fått ta del av har varit ovärderliga för genomförandet av
uppdraget.
4
Programberedningens analys och slutsats
Programberedningens intryck av vården för diabetiker är varierande. En del
medborgare upplever vården som tillfredställande medan andra har vittnat
om brister.
Programberedningens uppgift är att lyssna till och föra dialog med patienter
och anhöriga för att på så sätt belysa deras synpunkter och behov. Detta ska
på sikt förbättra vården för diabetiker i Norrbotten.
Analys och slutsatsdelen är uppdelad i två områden: Prevention och
Diabetesvård. Därefter följer referensgruppens synpunkter.
Baserat på faktamaterial, medborgardialog och övrig kunskapsinhämtning
har beredningen valt att lyfta några särskilt viktiga behov till
landstingsfullmäktige:
Prevention
Vad gör sjukvården för att invånarna inte ska drabbas av diabetes?
Enligt § 12 i hälso- och sjukvårdslagen ska hälso- och sjukvården arbeta för
att förebygga ohälsa och i övrigt verka för en god hälsa hos hela
befolkningen. I patient – och anhörig kontakt bör sjukdomsförebyggande
och hälsofrämjande insatser systematiskt integreras.
Enligt den folkhälsopolitiska strategin för Norrbotten (Framtagen av
landstinget och kommunförbundet i samverkan) ska landstinget och
kommunerna arbeta förebyggande: ”Åtgärderna måste komma innan någon
drabbas av ohälsa”.
Ett dilemma för hela hälso- och sjukvården är;
- Vad är individens ansvar och vilka krav kan vården ställa på patienterna?
Den främsta teorin kring varför diabetes blir allt vanligare är ett antal
livsstilsfaktorer vilken tros vara den största ”boven i dramat”.
Den västerländska livsstilen har medfört en ökad urbanisering, fysisk
inaktivitet samt ohälsosamma matvanor och rökning – vilket i sin tur medför
stora risker att drabbas av ohälsa till exempel diabetes.
I arbetet med att ta fram behovsbilden för Norrbotten har en av beredningens
ständiga frågor varit; Hur skulle ett förebyggande arbete kunna ske för att
förhindra att fler kommer att få diagnosen diabetes i framtiden?
Det finns därför starka skäl att redan nu identifiera alla tänkbara preventiva
metoder för en ökad medvetenhet och kunskap om hur vården kan bidra till
att dämpa ökningen av antalet personer som kommer att få diabetes såväl
som hur individen kan bedriva egenvård för att inte drabbas.
Behovsbilden
Patienter och anhöriga upplever att informationen kring diabetes generellt är
bristfällig. Många föräldrar efterfrågar bättre information under förskoleoch skolåldern. Man upplever också att vården ha otillräckliga kunskaper när
man söker vård för misstänkt diabetes.
5
Analys och slutsats
Att helt minska och förhoppningsvis även delvis kunna förhindra att
människor drabbas av diabetes typ 2 kanske inte är möjligt. Möjligheten
finns idag att identifiera och kartlägga de personer som finns i den såkallade
riskgruppen med högt blodtryck, bukfetma, känd hjärt- kärl sjukdom eller
personer med diabetes i släkten.
Programberedningen anser att patienter och anhöriga har rätt till en god och
tillräcklig information i ett försök att hindra uppkomsten av diabetes i länet.
Här bör riskgruppen vid mötet med vården få möjlighet till ett samtal hur de
själva aktivt kan påverka sin situation genom sitt val av mat, motion och
alkohol och tobaksvanor, samt ställa frågor runt sin livssituation.
Beredningen menar vidare att samtal kring livsstilsfrågor skall grundläggs
redan som barn och ungdom, ett val som inte är så lätt att göra som ung utan
ett stöd från föräldrar och vuxna i barns närhet är ett måste.
Utifrån att det går att identifiera riskgrupperna finns det möjlighet att sätta in
och göra riktade åtgärder för att på ett tidigt stadium uppmärksamma
tendenser till en framtida diagnos. Ett exempel på detta kan vara
graviditetsdiabetes som kan utvecklas till typ 2 diabetes på sikt.
Hur kan vården aktivt arbeta för att förebygga uppkomsten av diabetes?
Hur kan vården nå unga för samtal kring livsstilsfrågor?
Diabetesvården
Hur kan vården hjälpa mig att på bästa sätt leva med min sjukdom?
Mötet med patienten och information
Patienter och anhöriga vill mötas av respekt och förståelse när de söker vård,
det är viktigt att man får en bra kontakt med personalen och att de lyssnar
både på patienten och dennes anhöriga.
Generellt anser föräldrarna till barn med diabetes att vården för barn och
ungdomar fungerar väldigt bra. En del föräldrar med diabetesbarn har dock
upplevt att vården skuldbelägger dem för barnets diagnos och att de anses
bära ansvaret för att barnet drabbats av sjukdomen.
Patienter och anhöriga upplever att det inte finns tillräcklig kunskap om
diabetiker och deras behov hos vårdcentralerna och akutmottagningarna i
länet när man söker vård för en annan sjukdom. Här finns det stora
skillnader mellan olika orter.
Många upplever svårigheter att känna tillit och förtroende för vården när de
möter ny personal under varje besök hos vården. En kontinuitet kring
personalförsörjningen behövs för att förtroendet ska finnas.
Tidigare hade vården en såkallad ”Diabetesskola” för patienter och anhöriga
som skulle lära dem att leva med sjukdomen, detta direkt efter man fått sin
diagnos. Denna utbildning finns inte kvar men många patienter och anhöriga
anser att den bör återinrättas. Diabetesföreningen vill väldigt gärna hjälpa till
med att återinföra diabetesskolan då de anser att det är viktigt för gruppen
6
med uppdaterande och återkommande utbildningstillfällen.
Patienter och anhöriga anser också att man bör uppmanas av vården att ta
med en anhörig vid läkarbesöken, särskilt vid beskedet.
En del patienter berättar att deras diabetes uppstått som en biverkning av
mediciner. Information till patienter och anhöriga om denna risk saknas
anser de drabbade patienterna.
Analys och slutsats
Programberedningen anser att ett respektfullt bemötande där personalen
lyssnar till patienten såväl som de anhöriga bör vara en självklarhet.
Programberedningen vidhåller att vårdcentralerna och akutmottagningar bör
ha den kunskap som behövs för att på ett professionellt sätt kunna bemöta
patienterna. Beredningen upplever att väldigt många länsbor är nöjda med
sin diabetesvård men att en fortsatt utveckling behövs för att utjämna de
olikheter inom diabetesvården som finns inom länet.
Förtroendet för vården är väsentligt för en god vård i länet och åtgärder bör
tas för att patienten ska känns förtroende för sin vårdgivare.
Programberedningen förespråkar återinförandet av diabetesskolan för att på
detta sätt rusta patienter och deras anhöriga med den kunskap de behöver för
att kunna leva med sin sjukdom. Diabetesskolan bör innefatta träff med
dietist, kunskap om att sköta och vårda sina fötter, råd för att lära sig att
motionera utifrån förmåga och möjlighet samt olika former av träffar med
andra som fått samma diagnos. Beredningen anser vidare att
diabetesförbundet kan bidra med viktig kunskap och erfarenhet som bör tas
tillvara.
Beredningen anser att information kring diabetes som biverkning av
mediciner är en självklarhet.
Beredningen kan konstatera att kontinuiteten mellan vårdens aktörer och
patienter är en viktig fråga för både patienter och anhöriga. Detta gör att det
ökade behovet av kontinuitet i kontakten med läkare, diabetessköterskor och
dietister bör mötas så att kommunikationen mellan vården och brukaren
underlättas.
Kommunikation
Patienter och anhöriga upplever svårigheter att komma i kontakt med vården,
särskilt diabetessköterskan, under semesterperioder. Svårigheterna upplevs
olika beroende på vart i länet du är bosatt.
Patienter och anhöriga tycker att kontakten mellan vårdcentralerna och
sjukhusets specialistvård inte fungerar som den bör, de upplever ofta att
information som skulle ha skickats mellan de olika instanserna inte kommit
fram eller är felaktiga.
Analys och slutsats
Beredningen menar att en direkt kontakt med diabetessköterskan på hem
orten för råd och stöd bör vara en självklarhet, oavsett tid på året eller var i
länet man är bosatt. Åtgärder bör tas för att information om patientens
tillstånd kan delas av aktuella vårdinstanser.
7
Hur kan man säkerställa en mer likvärdig vård oavsett var man är bosatt i
länet?
Hur kan vården säkerställa en kontinuitet bland vårdpersonalen?
Hur kan vården samarbeta med patient- och anhörigföreningar på ett
bättre sätt?
Hur kan kommunikationen mellan vårdcentralerna och sjukhusen
förbättras?
Skulle fler diabetessköterskor och dietister öka kvalitén på diabetesvården?
Vilka åtgärder måste tas för att länets diabetiker ska få tillgång till råd och
stöd av dietist?
Ögonvård, fotvård, tandvård
Patienterna anser att kontroller och uppföljning av ögonstatus för diabetiker i
länet är tillräcklig.
Patienterna tycker generellt att kvinnor är bättre på att själva ta hand om sina
fötter än män, därför nyttjar fler män än kvinnor fotvården. Patienterna
konstaterar även att alla orter inte har någon fotvård och att detta ibland
medför långa resor.
Patienter och anhöriga anser att tryckkammaren för behandling av fötter på
Sunderby sjukhus bör tas i bruk (se kommentar senare).
Patienterna anser att kontroller och uppföljning av tandvården för diabetiker
i länet är tillräcklig, de allra flesta är väldigt nöjd med sin tandvården.
Analys och slutsats
Programberedningen kan konstatera att tandvården, fotvården och
ögonvården i länet ofta fungerar tillfredställande men stora lokala skillnader
finns.
Skulle ett samarbete i såkallade ”team” bestående av läkare, sköterskor,
dietister, fotvårdare och tandläkare förbättra vården för diabetiker?
Hur arbetar tandvården för att uppmärksamma diabetespatienters behov?
Hjälpmedel
Patienter och anhöriga menar att landstinget ofta prioriterar ett lägre pris på
hjälpmedel såsom insulinpumpar och teststickor snarare än kvalité på
produkterna. De anser att landstinget ofta byter märken på produkterna vilket
ställer till problem för patienterna. Dessa byten innebär exempelvis extra
arbete för brukarna som hela tiden måste lära sig hur de nya pumparna
fungerar.
Patienter och anhöriga saknar en kanal för information kring forskning och
vilka nya hjälpmedel som finns tillgängliga på marknaden.
Patienter och anhöriga anser att utlämningen av hjälpmedel på
8
vårdcentralerna inte fungerar bra. För många patienter innebär det många
och långa resor till närmsta utlämningsställe. Vissa redogör för att de till och
med måste ta ledigt från jobbet för att åka och hämta olika hjälpmedel.
Tidigare har patienterna kunnat hämta exempelvis sprutor på apoteket vilket
många vill återinföra.
Analys och slutsats
Programberedningen anser att patienter bör ha möjlighet att hämta ut sina
hjälpmedel så nära sin bostadsort som möjligt och utanför kontorstid.
Hur kan landstinget skapa bättre förutsättningar och öka tillgängligheten
för nödvändiga hjälpmedel till diabetespatienter?
Diabetes bland barn och ungdomar
Föräldrarna till barn och unga med diabetes anser generellt att vården för
barn med diabetes många gånger fungerar bättre än vården för vuxna med
diabetes.
Man anser dock att samarbetet mellan sjukvården och skolhälsovården måste
förbättras, personalen inom barnomsorgen behöver mer kunskap om
diabetes. Det engagemang och den förståelse som finns bland skolsköterskor
och barnomsorgens personal är ofta på frivilligbasis och inte bestämmelser
och regler från landsting eller kommun.
Föräldrarna anser att diabetesvården för barn och ungdomar i första hand bör
gå att lösa på hemorten för att förskona barnen från långa resor och
försvårande av möjligheten av att kunna leva utan att sjukdomen ska bli ett
hinder i vardagen. De anser vidare att barn och ungdomar bör få fortlöpande
kost- och träningslära för att bättre kunna handskas med sin sjukdom allt
eftersom de blir äldre.
Analys och slutsats
Programberedningen anser att åtgärder bör tas för att förbättra och förenkla
situationen för barn och unga som lever med diabetes. Programberedningen
anser att landstinget i större utsträckning bör vara behjälplig kommunerna i
Norrbotten med att förse skolpersonalen inom barnomsorgen med de rätta
kunskaperna. Rådgivning i den dagliga skolverksamheten, stöd och hjälp
saknas idag.
Beredningen anser inte att diabetesföreningen lyckats fånga upp barn och
unga med diabetes och kan konstatera att det finns ett stort behov av
mötesplatser för föräldrar med barn som har diabetes och även att barn och
unga med diabetes får tillfälle att träffas.
Hur kan landstinget bistå med kunskap och kompetens samt vara länets
kommuner behjälpliga, i att underlätta för de diabetessjuka barn och
ungdomarnas vardag främst i förskolan/ skolan?
Referensgruppen
Programberedningen har istället för att bilda en ny verksamhetsgrupp använt
sig av den referensgrupp som redan finns i länet då deras erfarenheter och
9
kunskaper i ämnet är ovärderliga för arbetet.
I referensgruppen 2009 har följande medverkat: Christer Andersson
(distriktsläkare Arvidsjaur VC) Ulf Bolsöy (Överläkare medicinska
specialiteter) Anna Granström (Enhetschef medicinska specialiteter) Eva
Nyström (utredare medicinska specialiteter) Anita Pettersson (fotvården)
Beatrice Pirak (distriktssköterska Jokkmokk VC).
Referensgruppen anser inte att vården arbetar aktivt med prevention för att
hindra personer i riskgruppen att drabbas av diabetes.
Arbetet kring att förhindra en persons diabetes att förvärras i länet uppnås
bäst av ”teamarbete” alltså, ett team av dietister, läkare, sjuksköterskor och
sjukgymnaster som arbetar tillsammans kring patienten. Man möter då
patienten med ett mer samordnat budskap.
Användandet av insulinpumpar ökar både bland vuxna och barn i
Norrbotten. Referensgruppen anser att det är viktigt att diabetessköterskorna
har liknande resurser i hela länet, idag har varje sköterska cirka 300-400
patienter.
Referensgruppen vill även särskilt lyfta graviditetsdiabetes som ett växande
problem i länet, drabbas man av diabetes under graviditeten blir man
generellt typ 2 diabetiker inom 10 år.
Mötet med patienten och information
För att patienterna ska få ett bättre bemötande och bättre information
förespråkar referensgruppen mer tid för fler individuella möten samt ett
bättre samarbete mellan vården och patientföreningarna.
För att patienterna i länet ska få en likvärdig vård måste varje sköterska
ansvara för ett färre antal patienter.
Analys och slutsats
Programberedningen instämmer med referensgruppen och anser att mer tid
för det enskilda patient mötet behöver avsättas samt ett bättre samarbete
mellan vården och patientföreningarna.
Kommunikation
Det finns stora resursskillnader i länet för diabetessköterskor. På sommaren
har diabetessköterskorna lite tid att jobba med patienter och måste ibland gå
in på andra avdelningar. Detta gör att det är svårare att komma i kontakt med
vården under sommaren.
Idag finns det 12 dietister att tillgå i Norrbotten varav 2,2 tjänster är avsatta
för diabetiker - detta innebär att diabetikerna i länet delar på 0,0073 dietister
per patient.
Främsta orsaken till att Diabetesskola för patienter och anhöriga har upphört
är utrymmes- och kompetensbrist. Pedagogisk kompetens är mycket viktig
för att diabetesskolan ska fungera.
Efter diagnos kallas diabetikern till återträff inom 6 månader, då är insikten
och kunskapen om sjukdomen fortfarande i sin linda, patienten är ofta
chockad efter första mötet och tar inte till sig all information.
Referensgruppen anser att det är väldigt viktigt att man tar med sig en
anhörig vid besöket.
10
Stafettläkare – ett stort problem i samtliga delar av länet, 1 av 3 tjänster inom
primärvården är vakanta. Referensgruppen befarar att denna problematik
kommer att kvarstå med införandet av vårdvalet.
Analys och slutsats
Beredningen kan konstatera, i likhet med referensgruppen, att en större
kontinuitet bland vårdpersonalen behövs för att diabetikerna i länet ska få
den bästa möjliga vården. Att ta med en anhörig till sitt läkarbesök bör vara
en självklarhet, om detta inte framgår ska åtgärder tas för att tydliggöra detta
för patienten.
Ögonvård, fotvård, tandvård
Referensgruppen anser att ögonvården och fotvården fungerar bra
Referensgruppen berättar att det är svårt att få fotvårdare till vården norr om
Stockholm. De manliga patienterna är generellt tyngre och äldre, kvinnorna
är mer ofta noga med sina fötter och behöver således inte fotvård lika ofta.
Användandet av tryckkammare gör att sår på fötterna läker snabbare, i värsta
fall kan såren, utan behandling, leda till amputation. Det finns en
tryckkammare på Sunderby sjukhus som inte används på grund av att det
inte finns kompetens för att ta den i bruk.
Analys och slutsats
Programberedningen kan konstatera att tandvården, fotvården och
ögonvården i länet fungerar tillfredställande.
Hjälpmedel
Referensgruppen menar att det finns en stor skillnad mellan behov och
efterfrågan från patienterna. Kostnaden för testmaterial är idag lika höga som
kostnaden för medicinering. Rekommendationen från vården för frekvensen
av teststicksprover har begränsats i och med att det inte finns någon säker
evidens vad gäller tester i högre grad.
Fysisk aktivitet på recept (FAR) nyttjas väldigt bra bland barn med diabetes
vilket ger en mindre konsumtion av läkemedel Ett bra samarbete mellan
vården och idrottsföreningarna finns.
Matordination på recept (MOR) bör nyttjas bättre anser referensgruppen.
Förslag
Programberedningen föreslår att landstingsfullmäktige beslutar att uppdra åt
landstingsstyrelsen:
Att föreslå åtgärder som tillgodoser de behov beredningen
uppmärksammat.
Återkoppling
Under året har en fortlöpande återkopplingsverksamhet genomförts gällande
uppdraget 2008 (Barn och ungas psykiska ohälsa). Aktiviteter har
genomförts i olika delar av länet för att informera patienter och anhöriga om
hur rapporten utformades, vad styrelsen svarade och vad som händer
framöver.
Programberedningen har under september månad genomfört en
konstutställning med föreläsningar kring ämnet psykisk ohälsa på
11
Norrbottens Museum tillsammans med Attention Norrbotten. Under våren
har vi även träffat bröstcancerföreningen för återkoppling av uppdraget
2007.
Programberedningen kommer under 2010 kontinuerligt att hålla fullmäktige
informerade om de återkopplingsaktiviteter som genomförs.
Utvärdering av beredningens arbete
Programberedningen har utvärderat arbetet enligt de mål som beskrivs i
verksamhetsplanen 2009:
Programberedningen anser att de under året har lärt sig mycket och att
samarbetet i gruppen har fungerat väldigt bra.
Samarbetet med de patient- och anhörigföreningar man kommit i kontakt
med har varit bra och givande. Föreningarna har upplevt mötet med
landstingspolitiker som positivt och dialogen har varit utvecklande vid
mötena som anordnats runt om i länet.
Det nya materialet som införskaffats till beredningen under 2008,foldrar med
information om beredningens arbete tillsammans med ett vykort där
medborgare skickar in sina åsikter till beredningen, har använts flitigt och
har gett ett gott resultat.
Beredningen har även vissa områden där man vill fortsätta utveckla effektiva
metoder. Ett exempel på detta är hur man bättre ska nå fler patienter och
deras anhöriga, speciellt på små orter. Beredningen vill inför nästa år
fokusera på att möta patienter och anhöriga som inte engagerar sig i de olika
föreningarna runt om i länet.
Ett annat utvecklingsområde är att fortsätta arbeta för att spridningen av
dialogen ska bli likvärdig över länet. Dock har denna förbättrats i jämförelse
med dialogen under förra årets uppdrag.
Ekonomisk redovisning
Fördelningsområden
Budget
Utfall
Resultat
Arvoden och
omkostnader
916 032
345 179
570 853
Omkostnader för
aktiviteter
150 000
83 151
66 849
Verksamhetsgruppen Innefattas i
(2224kr)
Summa
428 330
Arvoden och
omkostnader
1 066 032
637 702
Ekonomiska redovisningen avser perioden 081101-090930 (Observera
redovisningsperioden).
Ledamöternas aktiviteter
Antalet dagar som de 11 ledamöterna sammanlagt
12
Genomsnitt arbetade dagar/ledamot
ägnat åt beredningsarbete
118,5
10,77
Redovisad period 081101-090930 (observera redovisningsperioden).
13
