1
Predikan 9:e e.tref. 2014-08-17
I Bjuröklubbs kapell – av Hans Marklund
Profeten Amos levde på 700-talet före Kristus. Det var en tid av kraftigt ekonomiskt uppsving, ett
uppsving som medförde att klyftorna i samhället ökade. Det gjorde att de gamla reglerna från Mose
förbund med Gud på Sinai, som byggde på familje- och stamsolidaritet, blev alltmer spiritualiserade och
ritualiserade. Den gamla tanken var att man inom släkt och familj skulle hjälpa varandra att sköta om
djuren och jorden. Folket skulle leva i gemenskap och tänka på helheten – detta var själva livsnerven i
det förbund som Gud slutit med folket.
Logiken var från början enkel. Den eller de inom folket som inte visade solidaritet med andra, bröt
förbundet med Gud. Det var detta brott mot förbundet som Amos kritiserade. Det som hände var att den
maktägande klassen, i samband det ekonomiska uppsvinget bröt mot själva förbundstanken.
Denna maktelit var dock inte villig att acceptera konsekvenserna av detta brott utan istället ville man
koncentrera det religiösa livet till mera ofarliga områden som de rätta ordningarna för gudstjänster och till
olika renhetsföreskrifter. Amos dom över dessa försök är hård.
Amos oro handlar om att själva livsnerven i relationen till Gud och till medmänniskorna håller på att
förstöras. Grundtanken med förbundet var ju att ett svek mot en medmänniska också var ett svek mot
Gud. En tanke som vidgas och blir ännu tydligare i Jesu förkunnelse.
Lite kortfattat och förenklat kan man säga att vi som är döpta och medlemmar i Kristi kropp, vi har
fått något unikt att förvalta, nämligen vetskapen om att det är möjligt att leva i gemenskap med Gud,
alltings skapare och ursprung. Det viktigaste med den insikten är inte att det är en förklaring till hur
allting blev till, utan det viktigaste med den insikten det är att det är en stark etisk uppmaning till ett
rättfärdigt och gott handlande.
Därför kan man också säga att den vanligaste formen av gudsförnekelse, den handlar inte om att säga
att Gud inte finns, utan den handlar om att man behandlar sin medmänniska som om han/hon inte vore
skapad och älskad av Gud. Att svika människor är att svika Gud.
Amos säger detta tydligt, med lite olika variationer i sin bok. Evangeliets ord om att det är omöjligt
att tjäna två herrar säger egentligen samma sak. Att tjäna Gud är ju djupast sett inget annat än att tjäna
sina medmänniskor. Och det Gud vill ge oss i nattvarden, i bönen och bibelläsningen, det är mod,
förlåtelse, kraft och upprättelse. Han vill ge oss detta för att vi ska orka fortsätta kampen för det goda mot
det onda.
Varför uttrycker jag mig på detta viset? Jo, därför att det är lika lätt i vår tid, som på Amos tid, att
göra religionen till något andligt, något privat, något som bara har med åsikter och regler att göra. Det
2
allvarliga med nyandlighet och privatreligiositet det är att man tappar bort den etiska utmaningen, den
moraliska kompassen som finns i kraven från Gud på kärlek och tjänst av våra medmänniskor.
Vad som händer när människor tappar bort insikten att alla människor är skapade till Guds avbild, det
kan vi se på många håll. Vi kan se det i vårt eget samhälle i det ofta dolda våldet mot kvinnor och barn.
Vi kan se det då det gäller invandrare och flyktingar, homosexuella och lesbiska.
Det sägs saker om dessa grupper som vi inte skulle acceptera att de sas om andra i vårt samhälle. Att
misshandeln med ord får ske så öppet som den gör, det leder också till att somliga tror att det är OK att
även hålla på med fysisk misshandel.
Själv kom jag i närkontakt med vad som händer när man tappar bort denna insikt, under min tid på
Balkan 1999. Människor som jag tyckte verkade trevliga och omtänksamma mot släkt och vänner, blev
helt annorlunda när dom började tala om den andra folkgruppen. När somliga serber talade om albaner
trodde man knappt att det var människor det handlade om och det motsatta gällde förstås också. Samma
mönster ser vi i konflikten mellan Israeler och Palestinier och mellan shia och sunnimuslimer i Irak, bara
för att nämna några exempel.
Jag blev flera gånger förvånad över denna snabba förvandling mellan attityder hos människor, det
kändes ibland som om de flesta man mötte var kusiner med Dr Jekyll / Mr Hyde. Människans ondska har
många bottnar och historien på Balkan har sin egen perversa logik, jag ska därför inte försöka ge mig in
på att förklara varför det blev som det blev. Det som är tydligt är dock att man inte har respekt för de
människor man möter. Det är viktigt att vi reagerar mot andra människors ondska och dumhet, risken är
dock att vi inte ser vår egen.
Den som läser sin Bibel väl, upptäcker snart att de flesta och de skarpaste varningarna handlar om
vad girighet och pengar kan ställa till med. Visserligen finns det också uttalanden mot sexuella synder,
men det kan aldrig jämföras med girighetssynderna. Därför är det märkligt att vi kristna inte är mera
aktiva och mera tydliga i kampen mot girigheten i vårt samhälle.
Marknaden har verkligen ersatt Gud på ett övertydligt sätt. Den vördnad som somliga, inte minst i
media, visar den allsmäktiga marknaden, den känns oerhört olustig.
Det är denna tillbedjan av marknaden som är det verkligt stora hotet mot mänskligheten, samtidigt är
det också ett hot mot den kristna tron eftersom de gamla kristna kärnländerna, också är de länder som har
svårast att värja sig mot den nya tidens tillbedjan av marknaden.
Samtidigt som jag säger detta måste vi konstatera att marknadsekonomin hjälpt oerhört många
människor ut ur fattigdom och misär.
Vi kan också se att Jesus hade en pragmatisk syn i dagens liknelse om den ohederlige förvaltaren när
han säger: ”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag
säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när
mammon lämnar er i sticket.”
3
Amos hade svårt med sina predikningar mot sin tids materialistiska avarter och jag tror att det är ändå
svårare i vår tid att nå ut med denna typ av budskap. Möjligen skulle det kunna få effekt om alla kyrkor i
Sverige beslöt sig för att under de kommande fem åren inte säga något om synder med sexuell
anknytning, för att i stället kunna ägna all energi åt att bekämpa mammonsdyrkan istället.
Personligen tror jag att vi måste gå en annan väg och det slog mig när jag läste igenom några gamla
predikningar och jag hittade ett citat från 80-talet i Aftonbladet där den Aids-sjuke Sighsten Herrgård
skrev bl.a. följande: ”Kyrkan har svikit de Aids-sjuka. Kyrkan borde ha ett väldigt stort ansvar. Det
gäller särskilt för de smittade som ännu kan leva i många år. De behöver stöd och där kan kyrkan göra
mycket.”
Sighsten Herrgårds öppna brev till Svenska kyrkan, avslutades på följande sätt: ”Eller är Svenska
Kyrkan den trygga famn människor i nöd kan komma till? Så som en riktig kyrka borde vara. Jag frågar
- och jag önskar att alla aktiva inom Svenska Kyrkan, och alla de som borde vara det, ikväll grundligt
läser det kristna kärleksbudet som sitt nattord innan lampan släcks. Tänk på kärleksbudet sedan ni läste
det, och gå i morgon bitti ut och handla efter det. Gå ut i den verklighet som så väl behöver er. Det är
bråttom.” Dessa ord är fortfarande aktuella 25 år senare.
Uppgiften för oss kristna är inte i första hand att moralisera över egna eller andras misstag, utan att
visa på goda och levande förebilder som t.ex. Sighsten Herrgård förväntade sig. Det viktiga för oss är att
förvalta och utveckla de ideal som vi säger oss tro på.
Själv arbetar jag i ett speciellt kristet arbete, nämligen Skellefteå Stadsmission. Det blir inte så
mycket predikande, men väl många djupt mänskliga möten. Att möta den ekonomiska, psykiska och
andliga fattigdom som många med missbruksproblem hamnar i är en stor utmaning. Samtidigt finns det i
denna utsatthet en öppenhet och en omsorg om varandra som borde vara en förebild för alla.
För samtidigt som drogerna och alkoholen ”kidnappat” hjärnans belöningscentrum, så finns en
öppenhet och ödmjukhet inför livet. När personerna är drogfria eller rätt medicinerade är det ofta både
roligt och stimulerande att vara tillsammans. När samma personer misslyckats och återfallit kan det vara
smärtsamt och jobbigt att möta dom.
Jag anser att den kristna tron och gemenskapen i en församling har mycket att erbjuda människor
som fastnat i missbruk. Tyvärr är det ofta svårt för människor att ta sig in i en församling. De sociala
koderna och de vänskapsband som finns i många församlingar kan vara väldigt utestängande trots det vi
säger oss tro på och stå för.
Att gå i kyrkan, att läsa med i trosbekännelsen, att vara med i olika aktiviteter kan ha blivit så
självklart för oss att vi glömt bort varför vi gör det. Ibland kan en kyrka bli mer av en social gemenskap
av likasinnade än ett tecken på Guds närvaro i världen. Men vår tro och vår delaktighet i kyrkan får inte
bli något självändamål. Vi får aldrig glömma att grunden för vår tro det är Jesu självutgivande kärlek.
4
Denna självutgivande kärlek är en verklig utmaning i vår tid, där självupptagenheten har så många
dräkter. Självupptagenheten kan klä sig i pengar, karriär, fritidsintressen och den kan även klä sig i
väldigt fromma kläder ibland.
Kristen tro handlar om ett både ock. Jag tror nämligen att mitt i vardagen, mitt i kallelsen till tjänst,
till att våga vara profetisk, så måste vi också våga möta mysteriet utan att kunna förklara allting. Mitt
eget möte med kyrkor i andra länder har bidragit till denna insikt. Nattvardens mysterium, att Gud blev
människa för att vi bortom orden skulle kunna ana att universums skapare och Herre vill vara oss lika
nära som brödet och vinet, det är ett mysterium som vi hela tiden behöver återvända till om vi ska orka
hålla sanningen och rättfärdigheten levande.
Vi är förvaltare både av ett krav om rättfärdighet som gäller alla människor och av ett erbjudande om
närhet och försoning. Tappar vi bort det ena så blir det andra svårt att förstå, för att inte säga meningslöst.
AMEN
