12 NYA ÅLAND
FREDAGEN DEN 28 JUNI 2013
GIFTIG De enskilda blommorna hos tulkörten är små men tillsammans ger de masseffekt.
Midsommarblomster och riddarskinnbaggar
Förra fredagen var det både midsommarafton och sommarsolstånd, precis som det
ska vara. Några problem att hitta sju sorters
blommor att lägga under kudden borde det
inte ha varit för de unga som vill hålla på
traditionerna.
En av de växter som märks mest är just
midsommarblomstret.
Midsommarblomster eller skogsnäva (Geranium sylvaticum),
som den också heter, gör väl skäl
för namnet på sitt sätt men å andra sidan har klimatuppvärmningen gjort att den i dagens läge
blommar redan i slutet av maj.
Exempelvis hittade vi det första blommande exemplaret i år
den 24 maj i Finström.
Arten är väl en av våra allra van-
ligaste arter och den finns ända
uppe i Lappland, där den växer i
fjällbjörkskogarna.
Bäst trivs den på frisk-fuktig
näringsrik mark i skogar och på
ängar samt längs våra landsvägar.
Midsommarblomstret har violetta blommor, som vanligtvis
sitter två och två i större knippen. Ibland hittar man dock helt
vita blommor, framför allt längre
norrut, och nyligen hittade jag ett
exemplar med ljust rosa blommor.
Normalt är blommornas kronblad försedda med en mörkare
streckteckning som ska styra bin
och humlor in till blommans pollen och brukar kallas honungsstreck.
Arten tillhör ordningen näveväxter och både familjen och släktet
nävor. Av familjen nävor finns det
13 arter på Åland.
De mest vanliga och lättigenkännliga, förutom midsommarblomster, är blodnäva (G. sanguineum) som växer på torrängar
och stinknäva (G. robertianum)
som växer på kväverik mark
bland block och stenar i lövskog,
i strandlundar och på liknande
platser.
Vanliga krukväxter, som är
mycket nära släkt med nävorna
är pelargonerna (Pelargonium
spp.), som Linné ursprungligen
sammanförde med nävorna under släktnamnet Geranium.
Detta märks fortfarande i
engelskan där pelargonerna
fortfarande heter Geranium
medan näva heter cranesbill
(trannäbb), vilket också grekiskans Geranium betyder.
Att nävor sedan ibland kallas
storknäbbar hos oss, kan kanske bero på språkförbistring.
En annan, kanske mer förbisedd och okänd växt som
också är aktuell för tillfället,
är tulkörten (Vincetoxicum hirundinaria). Den växer längs
våra havsstränder och ute på
holmarna i skärgården. Blommorna är små och gulvita och
sitter i täta knippen.
Fröna är bruna och försedda
med en lång hårtofs, som gör
att de kan spridas med vinden.
VARNINGSSIGNAL Den röda färgen och det svarta mönstret visar att LJUST ROSA På detta exemplar av midsommarblomster syns horiddarskinnbaggarna är giftiga. Parning på gång.
nungsstrecken tydligt.
På tulkörten kan man ibland
se riddarskinnbaggar (Lygaeus
equestris), en skalbaggsliknande varelse som livnär sig av att
suga saft av tulkörten och vars
larver gärna äter av denna växt.
Tulkörten är mycket giftig men
larverna klarar ändå av att äta
den men blir på det sättet själva
giftiga.
Skinnbaggen är röd med en
riddarsköldsliknande teckning
och det har visat sig att de larver
som äter tulkört, blir rödare än
de som lever på andra värdväxter.
Riddarskinnbaggens röda färg
är alltså en signal till potentiella
fiender: ”Jag är giftig!”. Rött
och gult, ofta kombinerat med
svart, är exempel på så kallad
aposematisk färgteckning, alltså
just varningssignaler.
Andra djur som inte är farliga
kan också ha dessa färger, exem-
pelvis blomflugor som liknar getingar, men i det fallet talar man
om mimikry – skyddande likhet.
I vår natur är tulkörten den enda
representanten för sin familj, oleanderväxter, som alla är mycket
giftiga. I våra hem kanske vi odlar släktingar så som exempelvis
porslinsblomma (Hoya carnosa)
och doftranka (Marsdenia floribunda) och dit hör också den
växt som ger stryknin (Strychnos nux-vomica) samt oleander
(Nerium oleander).
Ralf
Carlsson
NATURLIGTVIS
[email protected]
VANLIG VÄXT Nu i midsommartider blommar midsommarblomstret
som bäst.
