IKONOKLASM OCH GRÄNSARBETE

ERIK OTTOSON TROVALLA
IKONOKLASM OCH GRÄNSARBETE
NIGERIA I SPÅREN AV MUHAMMEDKARIKATYRERNA
Artikeln är ett delresultat av projektet
Heliga ting i det postsekulära samhället
www.varldskulturmuseerna.se/etnografiskamuseet
Copyright © Erik Ottoson Trovalla 2013
ISBN 978-91-85344-68-0
”Heliga ting i det postsekulära samhället” bedrevs vid Etnografiska museet under 2010 och 2011 med medel från Kulturrådet. Projektet leddes av
docent Lotten Gustafsson Reinius, intendent vid Etnografiska museet, och
innefattade delstudier av fil.dr Ylva Habel, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, respektive fil.dr Erik Ottoson
Trovalla, etnolog från Uppsala universitet. Se även artiklarna Heliga ting i
det postsekulära samhället: En introduktion (https://www.varldskulturmuseerna.se/forskning-samlingar/forskning/publicerat/heliga-ting/) av Gustafsson Reinius och Det kusliga kommer hemifrån: VooDolls, pseudomagi av
svenskt märke (https://www.varldskulturmuseerna.se/forskning-samlingar/
forskning/publicerat/heliga-ting/) av Habel.
INTRODUKTION
I början av februari 2006 rapporterade nigerianska tidningar om hur
handlare i den norra, huvudsakligen muslimska, delen av landet hade
börjat dra tillbaka danska varor från sina butiker och marknadsstånd
i protest mot karikatyrerna av profeten Muhammed som publicerats
i den danska dagstidningen Jyllandsposten i september föregående
år. Mest påtaglig var bojkotten av mejeriprodukter, till exempel Arlas
pulvermjölk Dano Milk. Ett par veckor senare utbröt de första allvarliga våldsamheterna i landet. I samband med upplopp i de nordliga
städerna Maiduguri och Katsina den 18 februari dödades ett femtontal kristna. Veckan därpå skulle hämndattacker mot muslimer komma att kosta omkring ytterligare hundra människor livet på olika
platser i den södra delen av landet.
Reaktionerna i Nigeria var en del av en protestvåg som drog över
hela världen. Starkast var den i länder med stora muslimska grupper,
men också många andra fördömde publiceringen, som de såg som
motiverad av islamofobi och rasism (Klausen 2009:8). Precis som i
Nigeria tog sig protesterna många uttryck i alla dessa länder. Somliga
ägde rum på gatorna, i form av demonstrationer och upplopp. Andra
tog formen av debattartiklar, insändare och liknande i medierna. På
många platser inleddes också bojkotter mot varor från Danmark och
från andra länder där tidningar återpublicerat bilderna.
Fokus för den här studien är de motreaktioner som ägde rum i
Nigeria efter Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna i september 2005. En viktig aspekt av karikatyrkrisen var att händelserna kom att ingå i en global cirkulation av ställningstaganden,
argument, känslor och material, men samtidigt hela tiden förankrades i det lokala, i många olika delar av världen. Nigeria, som under lång tid har präglats av ökande etniska och religiösa spänningar,
utgör ett exempel på detta. När händelserna i karikatyrernas efter-
3
följd kom att kugga in i en explosiv inrikespolitisk dynamik, drabbades landet hårt. Ett annat skäl till att fokusera just på Nigeria är att
mycket av det som skrivits om karikatyrkrisen utgår från att en klyfta
uppstod mellan Europa och muslimska samhällen huvudsakligen i
öster. Även om det inte var uttalat färgades mediernas rapportering
av föreställningen om en ”clash of civilizations” (Huntington 1996)
mellan en stereotypiserad muslimsk värld befolkad av ”araber”, och
en lika stereotypiserad sekulär eller kristen värld belägen i Europa
och USA. Konflikten föreställdes alltså ha en tydlig öst–västlig riktning, trots att de flesta dödsoffren återfanns just i Nigeria (Klausen
2009:108; Rudling 2006:76).
Empiriskt utgår undersökningen i första hand från tidningsartiklar
publicerade i engelskspråkiga nigerianska dagstidningar vid tiden för
händelserna.1 Under en sexmånadersvistelse i staden Jos i centrala
Nigeria år 2007 fick jag även tillfälle att diskutera händelserna med
såväl kristna som muslimer.
Krisen visar hur det materiella kan laddas med religiös och politisk
signifikans och hur olika ting kan röra sig in och ut ur laddade sfärer
genom de sätt på vilka de hanteras av olika aktörer. Runt karikatyrerna formerades starka ställningstaganden om den andres religion,
såväl som brist på densamma. Motreaktionerna kom även de att tydliggöra det materiellas mångfasetterade betydelser. I och med bojkotterna kom till exempel danska konsumtionsvaror som Dano Milk att
fyllas med innebörd på det religiösa planet, som manifestationer av
den avlägsne fiende som skapat karikatyrerna.
En av de saker händelseförloppet visar är hur konflikter kan ladda
föremål. När dikotomin med oss eller mot oss började råda, påverkades också relationen till tingen. Det faktum att materiella ting är så
användbara som kommunikationsmedel och som identitetsmarkörer
gör att de lätt låter sig förknippas med olika ställningstaganden. Detta
Jag är tacksam mot Ulrika Trovalla som gett mig tillgång till en del av de tidningsartiklar jag använder i studien och vars genomläsningar och kommentarer varit
mycket värdefulla.
1
4
skapar i sin tur en ny osäkerhet i förhållande till det materiella. Är
tingen med oss eller mot oss (Jackson 2005:130; jfr Andersson Trovalla 2011:79–109)? I det läget kan vilka föremål som helst anta en
signifikans för motsättningarna. En förhoppning med den här studien är att kasta ljus över de processer i vilka ting kan laddas med
betydelser och såväl bli begärliga som avskyvärda (jfr Gustafsson
Reinius 2005).
Här finns också tydliga lärdomar att dra för institutioner som är
närvarande i den offentliga debatten: inte bara för traditionella medier, utan även för kultur- och kunskapsinstitutioner som gallerier,
scener och museer, vars verksamhet då och då kommer i beröring
med frågor om yttrandefrihetens gränser. Många museer brottas till
exempel ständigt med de etiska frågor som uppstår när man förvarar
och ställer ut vissa laddade föremålskategorier (t.ex. Hallgren 2010;
Masterton 2010).
”MUHAMMEDS ANSIKTE”
Den 30 september 2005 publicerade den danska dagstidningen Jyllandsposten ett antal teckningar under rubriken ”Muhammeds
ansigt” – Muhammeds ansikte (Rose 2005). Tidningen, som är en
av Danmarks största till upplagan, vänder sig i första hand till en
konservativ medelklass, mestadels bosatt på landsbygden (Klausen
2009:11). I ett försök att utmana det man såg som undfallenhet och
överdriven hänsyn till religiösa muslimers känslor hade man bestämt
sig för att bryta mot ett tabu, enligt vilket inga bilder får skapas som
föreställer profeten Muhammed. I tidningen fanns tolv teckningar,
utförda av lika många tecknare, som fått i uppdrag av tidningen att
porträttera profeten som de själva såg honom.
Uppmaningen hade ursprungligen gått ut till den fackförening som
organiserar det relativt lilla kollektivet av danska tidningstecknare,
men endast femton av fyrtiotvå svarade. Två av dem hade invändningar mot själva projektet, en annan avböjde av rädsla för repressalier,
5
medan tolv skickade in sina bidrag (Klausen 2009:14 f.). En stor del
av de övriga var bundna av avtal med konkurrerande tidningar och
kunde därför inte delta även om de skulle ha velat (Klausen 2009:17).
De tolv bidragen uppvisar en stor variation i hur man tolkade uppdraget och vad man ville förmedla. Några av dem skulle komma att
uppfattas som djupt kränkande mot muslimer, medan andra i stället
kritiserade Jyllandsposten och främlingsfientliga strömningar i Danmark. Tyvärr kom inte variationen i budskapen att uppmärksammas
särskilt mycket, delvis beroende på att diskussionen mycket snabbt
blev svartvit, delvis på att teckningarna – i vanlig ordning när det
gäller satiriska teckningar i dagspress – byggde på referenser som var
starkt nationella och svåra att förstå i en internationell kontext.
Som exempel på det senare kan tas den teckning som föreställer ett skolbarn framför svarta tavlan i klassrummet. På tavlan står
en text skriven på persiska med arabiska bokstäver: ”Jyllandspostens
journalister är ett gäng reaktionära provokatörer” (Alhassan 2008:45).
På teckningen står texten ”Mohammed, Valby skole 7A” med en pil
riktad mot pojken, vilket anger att Mohammed i det här fallet inte är
profeten Muhammed utan ett helt vanligt skolbarn, bosatt i Valby, en
förort till Köpenhamn som ofta figurerar i den danska diskussionen
om integration. På hans tröja, som går i det lokala fotbollslagets färger, står texten ”Fremtiden”.2 Att teckningen är kritisk mot Jyllandspostens tilltag står ganska klart, men det är också tydligt att mycket
få besitter de kunskaper och tolkningsramar som behövs för att förstå hela dess innebörd. En annan teckning föreställer en man med
stereotypt europeiskt ansikte, iförd turban, i vilken en apelsin ramlar ned från skyn. På apelsinen står texten ”PR-stunt”. I handen har
mannen en teckning av en streckgubbe med skägg, likaledes iklädd
turban. Apelsinen som faller ned i turbanen refererar till ett danskt
talesätt som syftar på att ha oförtjänt tur. Mannen på teckningen har
Se t.ex. Wikipedia: ”Descriptions of the Jyllands-Posten Muhammad Cartoons”.
http://en.wikipedia.org/wiki/Descriptions_of_the_ Jyllands-Posten_Muhammad_cartoons. Hämtat 16 maj 2011.
2
6
stora likheter med Kåre Bluitgen, en barnboksförfattare som några
månader tidigare hade beklagat sig över svårigheterna med att hitta
en konstnär villig att illustrera hans bok om profeten Muhammed.
Även denna teckning kräver ganska stora insikter i danska referenser
för att den kritiska tonen ska framgå.
Den teckning som kom att få störst genomslag internationellt föreställer en man med stereotypa ”arabiska” drag, vilket egentligen
innebär att gestaltningen lånar uttryck från en lång tradition av antisemitiska karikatyrer, som överdriven kroknäsa och stickande blick.
På huvudet har han en turban i vilken vilar en bomb med tänd stubin.
På turbanen finns ett emblem med den muslimska trosbekännelsen,
shahada, i arabisk kalligrafi.3 Även om denna teckning sågs som det
tydligaste beviset för den genuina illvilja mot islam som proteströrelsen ansåg ligga bakom publiceringen av karikatyrerna, var tecknarens
avsikt med bilden inte fullt så entydig; hans kritik riktade sig enligt honom själv mot extrema islamistiska terrorister som försökte
ta över islam för sina syften. Men i stället läste de flesta – och inte
bara muslimer – teckningen som ett likställande av islam, religiös
extremism och terrorism (Klausen 2009:20 ff.). Några av de andra karikatyrerna uppfattades också som starkt provokativa såväl till form
som till innehåll. Ett par av dem inkluderar sexuella anspelningar,
grova sådana i ett av fallen. I flera andra figurerar svartmuskiga män
med överdrivna näsor och dragna vapen. Bomber förekommer i tre
av teckningarna. Ytterligare en teckning föreställer en man i skägg
och turban och med en gloria som tecknats som en platt ring ovanför hans huvud. Eftersom ringen tecknats i perspektiv, som en ellips
där den främre kanten försvinner ut i intet, skulle glorian lika gärna
kunna tolkas som ett par horn.
En komplikation värd att uppmärksamma är att det, givet att
så få avbildningar av profeten gjorts genom historien, är svårt att
med säkerhet säga hur han såg ut. Det finns visserligen detaljerade
Formuleringen lyder ”La illaha ila Allah wa Muhammadun rasoolollah”, vilket
betyder ”det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud”.
3
7
beskrivningar i de biografier som berättar om profetens liv (se t.ex.
al-Alwani 2001:23 ff.), men den litteraturen är inte vida känd i Skandinavien, så tecknarna hade inga etablerade konventioner om profetens utseende att förhålla sig till. Varifrån hämtade man då sina
föreställningar?
Needless to say, one falls back on one’s racial prejudices: the Prophet
must look like a “typical” Arab. But what does a typical Arab look
like? He looks like the typical Jew, of course, that one finds in the Nazi
cartoons of the past but also in the present-day anti-Jewish cartoons in
Arab countries and the underground anti-Semitic literature in Europe
and the United States. It is amazing how different ingrained hatreds
can often produce identical results. (Naim 2006:42)
När tecknarna var helt och hållet utlämnade till sin egen föreställningsförmåga blev utifrånperspektivet påtagligt. På samma gång
passerade, kan man hävda, bildspråket ibland den otydliga gränsen
mellan den drastiska och tillspetsade stil som är typisk (och omistlig)
för karikatyrtecknande, och rasistisk stereotypisering.
Enligt statsvetaren Jytte Klausen, som gjort den hittills mest utförliga studien av karikatyrkrisen, präglas upprinnelsen till publiceringen, i likhet med åtminstone några av teckningarna, av en slående brist på insikt i vad man satte igång. Även om läger för och
emot teckningarna snabbt etablerades och utmålade initiativet som
heroiskt och lovvärt respektive utstuderat ondsint, är sanningen snarare att hela historien var illa genomtänkt och i mycket styrdes av
slumpen. Chefredaktören Carsten Juste erkände i efterhand detta,
och förklarade att han skulle ha avstått om han vetat det han senare visste (Klausen 2009:3, 19). Man hoppades säkert på en debatt,
men att karikatyrerna under det närmaste halvåret skulle komma att
återpubliceras i hundrafyrtiotre tidningar i femtiosex länder (Klausen
2009:49) hade man inte förutsett.
Till att börja med fick karikatyrerna dock inte så mycket internationell uppmärksamhet. Det skulle dröja ända fram till den 17
oktober innan den egyptiska tidningen Al Fagr, som den första
tidningen utanför Danmark, återpublicerade en av dem (Hervik et
8
al. 2008:32 f.).4 Dessförinnan hade dock en viss diplomatisk aktivitet
börjat äga rum. I ett brev till den danske statsministern Anders Fogh
Rasmussen, daterat den 12 oktober, begärde ambassadörerna för elva
länder med huvudsakligen muslimsk befolkning ett möte för att diskutera de villkor de danska muslimerna levde under. Karikatyrerna
togs där upp som ett av fyra exempel på ett hårdnande klimat (Hervik et al. 2008:32 f.). Ett brev med liknande lydelse skrevs även av den
Islamiska konferensen (OIC). Fogh Rasmussen valde dock att endast
kommentera klagomålet angående Muhammedkarikatyrerna, och
avböjde det föreslagna mötet med hänvisning till att den danska regeringen inte kunde lägga sig i vad en tidning valde att publicera
(Hervik et al. 2008:32 f.). Medieforskaren Peter Hervik har argumenterat för att det var inrikespolitiskt nödvändigt för Fogh Rasmussen
att ”spinna” frågan som en entydig tryckfrihetsfråga i motsats till en
fråga om regeringens politik i förhållande till den muslimska minoriteten i landet (Hervik 2008:59). Samma tolkning gör Klausen, som
ser regeringen Fogh Rasmussens starka beroende av det främlingsfientliga Dansk Folkeparti som motivet för statsministerns hållning
(Klausen 2009:66, 149). Det har argumenterats för att denna vägran
att ta emot ambassadörerna var ett katastrofalt misstag utan vilket
de internationella protesterna inte skulle ha nått den omfattning de
skulle komma att göra (t.ex. Hervik et al. 2008:33). Nu nådde konflikten nämligen en mellanstatlig nivå.
En vändpunkt kom när en delegation av företrädare för danska
muslimska församlingar sammanställde en dossier med bland annat
fotostatkopior av karikatyrerna5 och började presentera den för musSe också Wikipedia: ”List of Newspapers that Reprinted Jyllands-Posten’s Muhammad Cartoons”. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_newspapers_that_reprinted_
Jyllands-Posten’s_Muhammad_cartoons. Hämtat den 17 maj 2011.
5
Tre ytterligare bilder inkluderades också, vilka enligt uppgift hade skickats via
e-post till danska muslimer i samband med att motreaktionerna mot karikatyrerna
uppmärksammades i medierna. De flesta insåg dock inte att dessa bilder i själva
verket inte hörde till dem som publicerats i Jyllandsposten. Det hela har tolkats som
att personerna bakom dossieren ville krydda innehållet. Själva säger de att de ville
visa vilken situation de danska muslimerna levde i, och då blev det relevant att även
4
9
limska regeringar och organisationer i Nordafrika och främre Asien.
Kampanjen inleddes i Kairo den 3 december, dit de blivit inbjudna
av den egyptiska regeringen. Vid OIC:s möte i Mekka några dagar
senare cirkulerade dossieren bland delegaterna (Klausen 2009:37 f.)
Karikatyrerna hölls där fram som ett av flera exempel på vad man
beskrev som en tilltagande islamofobi i Danmark (Hahn 2008:196;
Klausen 2009:7 f ). I och med dossieren sattes karikatyrerna in i ett
sammanhang där muslimers utsatta situation i Europa kom i fokus.
När sedan Magazinet, en liten norsk tidning på den kristna högerkanten, återpublicerade bilderna den 10 januari 2006 fanns därmed
en tydlig berättelse mot vilken karikatyrerna kunde förstås, och då
ökade de internationella spänningarna (Klausen 2009:47: Rudling
2006:84). Två veckor senare återkallade Saudiarabien sin ambassadör i Danmark. Inom de närmaste veckorna skulle flera danska ambassader komma att brännas ned. Samtidigt inleddes bojkotter mot
danska varor i flera länder (Becker 2008:126; Goldstone 2007:211;
Klausen 2009:1; Maamoun & Aggarwal 2008; Rudling 2006:85). Det
proteströrelsen krävde var en ursäkt från å ena sidan Jyllandsposten,
å andra sidan den danska regeringen. Frågan blev mycket laddad i
Danmark, där en överväldigande majoritet ansåg att man inte skulle
be muslimerna om ursäkt (Klausen 2009:32). Så småningom kom
olika slags ursäkter ändå att framföras. I slutet av januari kom en från
Jyllandspostens chefredaktör Carsten Juste. Den 2 februari gav Fogh
Rasmussen en intervju i en arabisk satellitkanal där han förklarade
att det danska folket inte hade någon avsikt att förolämpa muslimer
och att han fördömde alla uttalanden och handlingar som kränker
andras religiösa känslor. Även om han själv på hemmaplan förnekade att han i och med detta hade bett om ursäkt, räckte uttalandet mycket långt för att dämpa ilskan hos religiösa ledare över hela
världen (Klausen 2009:41). Men tyvärr hade snöbollen vid det laget
oåterkalleligen satts i rullning. I månadsskiftet januari-februari fördömdes karikatyrerna vid fredagsbönen i moskéer över hela Mellanvisa dessa bilder (Hahn 2008:196; Naim 2006:43).
10
östern (Klausen 2009:105). Den första fredagen i februari höll Yusuf
al-Qaradawi, det Muslimska brödraskapets president, en predikan på
satellitstationen Qatar TV, i vilken han uppmanade muslimer världen över att enas i en internationell protestdag mot karikatyrerna
(Klausen 2009:103). Denna uppmaning skulle komma att hörsammas
i många länder.
KARIKATYRKRISENS MATERIALITET
Händelseutvecklingen som inleddes med publiceringen av Muhammedkarikatyrerna visar tydligt på hur betydelser skapas i människors
interaktion med det materiella. Det som började som ett tidningstryck skulle sannolikt ha fått helt andra konsekvenser om det stannat inom Jyllandspostens ordinarie läsekrets (Klausen 2009:11). I och
med att de även publicerades i elektronisk form, blev karikatyrerna
dock tillgängliga på ytterligare arenor (Klausen 2009:4 f.). Men det
var alltså i form av fotostatkopior i en dossier som karikatyrerna på
allvar kom att hamna på den globala scenen:
The dossier turned up at various important junctures at meetings in the
Middle East, where angry resolutions against the Danes were passed.
And travelled back to Europe in the briefcases of Muslim association
leaders who had attended those meetings. (Klausen 2009:7)
Jytte Klausens beskrivning gör tydligt hur karikatyrerna fick en ny
agens genom att kopieras och cirkulera från hand till hand. Formen
var inte längre massmediets generella tilltal, utan ett personligt
utbyte mellan individer. I händelseutvecklingen som följde skulle
karikatyrerna fortsätta att förflyttas fram och tillbaka mellan olika
medier och materialiteter, var och en med sina egna förutsättningar
och konsekvenser. Motreaktionerna å sin sida hade sin egen materialitet, såväl i form av upplopp, ambassadbränder, cyberattacker,
sms-meddelanden via mobiltelefoner och debatter i medierna, som
av bojkotter mot pulvermjölk och smör. Karikatyrkrisen kan med
11
rätta kallas multi-materiell.
När nyheten först nådde Nigeria blev reaktionerna starka men
icke-våldsamma. De första nigerianska kommentarerna om karikatyrerna kunde ses i pressen fredagen den 3 februari 2006, samma dag
som Muslimska brödraskapets president utropat till en internationell
protestdag (Klausen 2009:103). Religiösa ledare i Kano i den norra
delen av landet reagerade framför allt på att ett flertal europeiska tidningar valt att återpublicera bilderna. Från deras perspektiv var det
svårt att inte se detta som en samordnad demonstration från västliga
medier. Svaret måste därför bli brutna diplomatiska förbindelser och
handelsbojkotter mot de länder vars medier valt att visa lojalitet med
Jyllandsposten. ”We should paralyse them economically since this is
the only thing they sanctify”, sa Muhammad Turi, en av ledarna för
Islamic Movement in Nigeria (Business in Africa 2006).
Samma dag inleddes också de folkliga protester på gatorna som
skulle komma att fortsätta i flera dagar. Tidningen Daily Trust, baserad i Kano, beskrev hur tusentals demonstranter samlades efter
fredagsbönen och tågade in mot stadens centrum. En av talarna uttryckte att karikatyrerna utgjorde ett försök att provocera fram våldsamma reaktioner bland muslimer, så att man senare skulle kunna
anklaga dem för att vara terrorister. Uppmaningar till samma sorts
bojkotter som muslimer i andra länder inlett kunde ses på plakat och
cirkulerade även via sms-meddelanden. Ett exempel löd: ”Defending
the integrity of our beloved Prophet (PBUH)6 is the duty of every
Muslim. The least we can do is to boycott all products made in Denmark and Norway, e.g. Nido, Dano milk etc” (Kazure & Machika
2006). Av dessa är Nido i själva verket inte en skandinavisk produkt
utan ett varumärke inom det schweiziska Nestlé; denna sammanblandning var inte ovanlig i de händelser som följde.
Christian Association of Nigeria (CAN) insåg tidigt risken att ilskan
mot de europeiska nationerna skulle öka spänningarna mellan kristna
PBUH är en förkortning av frasen ”peace and blessings be upon him”, vilken troende muslimer ofta tillägger när de nämner profeten Muhammed i text.
6
12
och muslimer i Nigeria. CAN, som är den största paraplyorganisationen för kristna i Nigeria, har militanta drag (Falola 1998:7)
och har flera gånger gjort utspel som drivit på våldsutvecklingen
(se t.ex. Bastian 2006:47). Det är viktigt att komma ihåg att båda
sidor av den religiösa klyftan i Nigeria har varit aktivt involverade i
de våldsutbrott som skakat landet, och att det som gjort situationen
så eldfängd är en sedan länge pågående ömsesidig demonisering (se
t.ex. Hackett 2003; Marshall 2009; Obadare 2006). Denna gång insåg dock CAN vikten av att uttala sitt fördömande av karikatyrerna
(BBC News 2006a), en fredstrevare som inte skulle bli bortglömd.
Under den händelseutveckling som följde skulle flera kommentatorer
påminna om den förspillda möjlighet till en fredlig utveckling som
CAN:s uttalande inneburit (t.ex. Adegboyega 2006; Agande 2006;
Daily Trust 2006b; Obateru et al. 2006).
Händelser i omvärlden får ofta konsekvenser för relationerna
mellan kristna och muslimer i Nigeria. Inte minst har ”clash of
civilizations”-temat kommit att flätas samman med inhemska nigerianska tolkningsramar. En sedan länge etablerad bild är att den norra
delen av landet söker kontakter med länder i Mellanöstern, medan
södra Nigeria lierar sig med den kristna världen, framför allt med
Europa och USA. Verkliga och inbillade sådana närmanden har flera
gånger förstärkt misstänksamheten mellan landsändarna. En tvistefråga som kom att bli het åren närmast efter 2001 var hur Nigeria
skulle ställa sig till USA:s krig i Afghanistan och Irak. Muslimer noterade att USA i första hand verkade rikta sina krigshandlingar mot
muslimska länder och betraktade kampanjerna som aspekter på ett
religionskrig (Bastian 2006:43). Kristna nigerianer fruktade å sin sida
att muslimska extremister skulle bygga upp al-Qaida-celler i landet
(Andersson Trovalla 2011:59).
Även CAN:s försök att distansera sig från Danmark och de andra
europeiska länderna bör ses i ljuset av denna klyfta i förhållande till
omvärlden. Det blev viktigt att betona att kränkningen fick stå för
dem som i första hand hade utfört den, och därmed understryka
att konflikten var med Danmark och inte med de kristna i Nigeria.
13
Samma ambition kunde även utläsas i kommentarer från muslimskt
håll. I takt med att karikatyrerna blev ett självklart diskussionsområde i offentliga sammanhang, uttryckte religiösa frontfigurer å
ena sidan stark upprördhet, å andra sidan oro över vad som skulle
hända om protesterna gick över styr. Flera kommentarer visade på
svårigheten i att hitta rätt balans mellan de båda hållningarna. I en
uppmaning till bojkott av danska produkter förklarade en framstående
affärsman sin beredvillighet att riskera allt för att försvara profeten
Muhammed, men tillade: ”We must learn to live with one another
with respect and avoid anything that would set us against one another and truncate or undermine the hard-earned and prevailing
peace in our country which is prone to ethno-religious upheavals”
(Gwantu 2006b). Lösningen blev ofta att protestera kraftfullt men att
även ge budskapen en tydlig adress. Därför försågs protesterna med
nationella markörer. Plakat med anti-danska slogans var vanliga och
den rödvita flaggan brändes på gatorna (IRIN 2006b). Det väcktes
även krav på att Nigeria som nation skulle agera med diplomatiska
medel – krav som inte fångades upp av de nationella myndigheterna,
men väl av det delstatliga parlamentet i Kano State.
Efter en helg av möten, uttalanden i pressen och gatuprotester över
stora delar av den afrikanska kontinenten kände många offentliga personer i norra Nigeria pressen på sig att ta ställning. På tisdagen tog talmannen för Kanos parlament initiativet till en manifestation som samlade omkring tvåhundra personer inklusive de fyrtio ledamöterna.
Höjdpunkten i manifestationen var när talmannen tände eld på den
danska flaggan. Den ovanliga händelsen fick stor uppmärksamhet i
medierna, och gav även spridning till nyheten att parlamentet dagen
innan hade fattat beslut om omfattande ekonomiska sanktioner mot
danska företag verksamma i regionen. En beställning på sjuttiotvå
bussar annullerades och förhandlingar om ett vattenkraftverk värt
tjugofem miljoner USD avbröts (BBC News 2006b). Vidare hade man
röstat igenom ett förbud mot försäljning av Dano Milk, Nido milk
(sic) och övriga produkter från skandinaviska länder (Musa 2006).
Även från privata företag hördes reaktioner. Företrädare för for-
14
donsimportören Buoshishi Auto Ventures Ltd deklarerade att de
brutit med sin danska partner Bukkehave och avsåg att inte längre ha
några ekonomiska mellanhavanden med danska företag. De uppmanade även andra affärsidkare att göra detsamma. Bolagets ordförande Alhaji Yahaya Muhammad beskrev publiceringen av karikatyrerna
som ett försök att utså onödig bitterhet, hat och fiendskap mellan
muslimer och icke-muslimer, och slå sönder den fred och ömsesidiga
respekt som med få avbrott rått ända sedan profeten Muhammeds
tid i Medina. Dessutom, påpekade han, hade danska företag länge
gjort stora vinster på att handla med muslimska länder världen över,
och det var märkligt att man valt att förstöra sitt goda namn på detta
sätt (Gwantu 2006b).
Även mindre affärsidkare deltog i bojkotten. En knapp vecka efter
att nyheterna om karikatyrerna nått Nigeria rapporterade tidningarna att de flesta av handlarna på marknaderna i Kano nu avstod
från att sälja danska produkter. För många av dem hade Dano Milk
varit en storsäljare, men nu fick lagren ligga. En av handlarna berättade att han hade köpt in ett stort parti, men sedan han hört om
karikatyrerna såg han alla eventuella intäkter från dem som haram,
förbjudna. ”For now I would stop dealing with their products. I have
plenty of them in my store until I hear from the Denmark government and that would determine my decision”, sade han (Ibrahim &
Marafa 2008). På Singer Market, där torrvaror utgör en stor del av
utbudet, hade handlare dessutom förstört två säckar med Dano Milk
när nyheten kom (Ibrahim & Marafa 2008).
Under den första halvan av februari växte oron för att karikatyrkrisen skulle utlösa den typ av våldshandlingar mellan kristna
och muslimer som i ökande grad kommit att hemsöka olika delar
av Nigeria. Inför fredagsbönen den 10 februari vädjade chefsimamen
vid Abuja National Mosque, Sheik Musa Muhammad, till polisen att
förstärka säkerheten för att förebygga våldsamma demonstrationer
i huvudstaden Abuja. Muslimska poliser i civila kläder borde delta
vid bönen, föreslog han, för att kunna fånga upp eventuella planer
på våldsamheter. Själv skulle han omedelbart rapportera sådana pla-
15
ner om han fick höra talas om dem. Ingen medveten och ansvarsfull
muslim, menade han, skulle låta sig förknippas med demonstrationer
som ledde till oro. Han berömde CAN:s ställningstagande och såg
det som ett bevis, om något sådant behövdes, på att de kristna i Nigeria
inte var deras fiender (Abubakar 2006c).
Samtidigt växte frustrationen. Representanter för The Muslim
Student Society of Nigeria reagerade på teckningen med bombturbanen, som man menade likställde muslimer och deras profet med
terrorister, och ansåg att den kastade profetens rykte på sophögen.
Publicerandet av bilden var inget annat än en samfälld krigsförklaring mot islam, och världens muslimer måste resa sig och försvara sin
religion (Aliyu 2006).
En kommuniké undertecknad av religiösa ledare i Yobe State i
norra Nigeria kallade publikationen ett hot mot världsfreden, och
uppmanade landets president att avbryta alla diplomatiska förbindelser med Danmark och Norge, samt fortsätta med bojkotterna mot
danska produkter. Kommunikén offentliggjordes i samband med en
protestmarsch som samlade tusentals deltagare under Ashura-firandet – en viktig högtid inom shiaislam, där man hedrar minnet av
profetens sonson Husayn, som dog vid slaget vid Karbala år 680. Att
förlöjliga profeten är ett mycket allvarligt brott, och man påminde
om att den som gör sig skyldig till sådant riskerar att dödas i enlighet
med islamisk lag. Samtidigt vädjade man till muslimer i Yobe State
att vara återhållsamma i sina protester, och ha i åtanke att islam är
en fredlig religion (Bego 2006; Gusau 2006). Också sultanen i Sokoto
ansåg att islam var under attack från västliga länder och krävde att
den federala regeringen skulle reagera med diplomatiska medel mot
Danmark. Vidare borde den danska missionen i Nigeria stängas, som
en markering. När omvärlden attackerar måste muslimer försvara sig,
menade han, men påminde även han om att islam alltid kännetecknats av tolerans och fred (Mohammed 2006).
16
ELD OCH GRÖNA LÖV
Lördagen den 18 februari skulle komma att bli en vändpunkt. På ett
sätt innebar dagen en kulmen på karikatyrkrisen för Nigerias del,
på ett annat sätt skulle den leda in händelseförloppet i en annan,
nationell och djupt tragisk, riktning. Exakt vad som hände var till en
början oklart, vilket avspeglar det faktum att situationen vid det här
laget hade hunnit bli ganska komplex. Det som stod klart var att upplopp hade rasat under lördagen den 18 februari i städerna Maiduguri
och Katsina i norra Nigeria. I Maiduguri hade flera dödsoffer krävts
– så småningom kom det mesta att tala för att omkring femton personer hade mist livet. I Katsina hade en person dött. I båda städerna
hade en relativt omfattande materiell förstörelse också skett; särskilt
utsatta hade kyrkor och affärsverksamheter tillhörande kristna från
södra Nigeria varit.
I Maiduguri hade våldsamheterna börjat som en fredlig demonstration mot karikatyrerna, i samband med en offentlig föreläsning
om profeten Muhammed som ägde rum på ett av stadens torg. Mitt
under föreläsningen hade någon ertappat en ficktjuv. Bråk hade uppstått och polisen hade skjutit tårgas för att skingra folkmassan. Men
i stället kom de upprörda känslorna att explodera. De flesta som deltagit på torget hade inte märkt någonting av episoden med ficktjuven
utan trodde att polisen börjat skjuta för att de ville upplösa själva
demonstrationen. Snabbt hade små grupper formerats som beväpnade sig med påkar och andra tillhyggen och började vandalisera
och plundra. Svartabörsförsäljare av bensin – en mycket vanlig syn
på gatorna i hela Nigeria – hade snabbt blivit av med sina varor. Den
omedelbara tillgången på literflaskor och gallondunkar med bensin
gjorde troligen förstörelsen mer omfattande än vad som annars skulle ha varit fallet (This Day 2006a).
Veckan efter beskrev reportrar från den kristna tidningen Daily
Champion hur de färdades genom den drabbade staden. Bland de
brända resterna av kyrkor såg de människor som letade efter saker
som skonats från elden och plundrarna: stolar, musikinstrument,
17
”heliga böcker” (Gukas & Ailemen 2006). I den muslimska tidningen
Daily Trust uttalade sig ledaren för Borno Muslim Forum, som arrangerat mötet och demonstrationen, och beklagade det som hänt.
Det var ungdomar som låg bakom upploppen, ungdomar som agerat
på eget bevåg. Själva hade de inlett lördagens program med att påpeka att de kristna inte var deras fiender. De påminde om CAN:s fördömande av karikatyrerna, och att Vatikanen hade gjort detsamma
(Daily Trust 2006b).
Att upploppen ägde rum just i Maiduguri och Katsina var ingen
slump. De båda städerna hade utsetts till att hysa offentliga utfrågningar om en kontroversiell ändring av landets konstitution som
föreslagits av president Olusegun Obasanjo. Dessa skulle hållas på
onsdagen veckan efter bråken.
1999 var ett betydelsefullt år för Nigeria. Då hölls de första demokratiska valen sedan 19837, och Obasanjo utsågs till president. 2003
hölls återigen val, efter vilka Obasanjo satt kvar som president. Nästa
val skulle hållas 2007 och skulle innebära slutet på hans tid i palatset
på Aso Rock i Abuja. Konstitutionen som antagits 1999 begränsade
nämligen antalet mandatperioder till två. Det var detta som Obasanjo ville ändra på.
Förslaget var kontroversiellt på flera sätt. Dels var Obasanjo en av
de gamla militärdiktatorerna, och även om han den gången avslutat
sin tid vid makten genom att under fredliga former överlämna den
och därmed bereda väg för vad som skulle komma att bli en kortvarig period av demokrati mellan 1979 och 1983, fanns misstanken att
Obasanjos agerande skulle leda tillbaka landet till diktatur. Dessutom
skulle en tredje period med Obasanjo störa den allt känsligare balansen mellan det södra kristna och det norra muslimska Nigeria. En
informell överenskommelse, och enligt många en förutsättning för
att landet skulle hålla ihop under ett demokratiskt styre, var att de
Försök att återgå till demokrati gjordes även i början av 1990-talet, med parlamentsval på delstatsnivå 1991 och ett presidentval 1993, vilket dock annullerades
av den dåvarande diktatorn Ibrahim Babangida.
7
18
norra och södra delarna, oavsett vilket parti som vann, skulle turas
om att förse landet med en president. Obasanjo är från söder, och
var dessutom en ”pånyttfödd kristen” och djupt övertygad pingstvän
(Obadare 2006). Sedan självständigheten 1964 hade de allra flesta av
Nigerias diktatorer och presidenter varit från de norra delarna, vilket
kristna från de södra delarna såg som en stark snedvridning av maktbalansen. Många av dem talade därför om Obasanjos återinträde i
bibliska termer, som en second coming och ett Guds infriande av löftet
att befria sina barn (Obadare 2006:669).
När de militära administratorerna 1999 ersattes av demokratiskt
valda guvernörer kunde politiska opinioner bland gräsrötterna göra
sig gällande. I flera av de nordliga staterna hade många röster länge
argumenterat för att sharia-lagen skulle tillämpas över hela det juridiska området, och inte bara i civilmål som tidigare. Detta krav bör
ses mot bakgrund av ett dåligt fungerande rättssystem (Andersson
Trovalla 2011:129), samt en lång lista av ekonomiska, infrastrukturella och andra brister, som skapat en stark misstro mot sekulära styrelseformer i norra Nigeria (Falola 1998:31). Redan några månader efter
valen 1999 inledde Zamfara, som den första av tolv stater, införandet av sharia för brottmål (Ludwig 2008:609; se också Angerbrandt
2011). Införandet av demokrati innebar alltså inte bara att landet fick
en president som tydligt företrädde ett av de två rivaliserande maktblocken, utan även att det andra maktblocket tog ett ordentligt steg
bakåt. År 2006 var denna klyfta påtaglig.
Omvärldens rapportering av händelserna tog fasta på det muslimska norra Nigerias distansering från södern och på de upprörda
känslorna som karikatyrerna orsakade, men missade till stora delar
betydelsen av Obasanjos ambitioner. I synnerhet i Katsina var den
föreslagna ändringen av konstitutionen den kanske viktigaste faktorn som utlöste våldet. På lördagen hade gatorna i staden fyllts av
plakat, medan bilar och motorcyklar dekorerats med gröna löv – ett
vanligt element i Nigerias urbana signalsystem. Löven är ofta ett
tecken för revolt, strejk eller upplopp, men de kan även betyda att
något är till salu. En kvist med gröna löv är ett utropstecken som
19
låter betraktaren ana att något pågår.
Det som i själva verket mobiliserat massorna i Katsina var Obasanjos försök att få sitta kvar en tredje period, men eftersom guvernören i Katsina State stödde förslaget, misstänkte man att han skulle
försöka stoppa de planerade protesterna. Därför hade man i stället
sökt tillstånd för en demonstration mot Muhammedkarikatyrerna
(Labaran 2006). Efter att ha samlats på ett av stadens torg och talat
en stund om karikatyrerna, hade man alltså övergått till att tala om
det verkliga ärendet. Snart hade man tågat mot guvernörspalatset.
Framme vid palatset hade demonstranterna blivit beskjutna av polisen, varvid en person dött. Snabbt hade då demonstrationen övergått
i upplopp, vandalisering och plundring (Ibrahim 2006).
Under söndagen och måndagen skulle det uppskruvade läget resultera i våldsamheter även i Gombe och Bauchi, två andra städer
i norr. Många började frukta att situationen skulle eskalera ytterligare. Kommentarerna i tidningarna var olycksbådande. Försöken
från arrangörerna av mötet i Maiduguri att ta avstånd från upploppet fick inte mycket gehör, och man luftade sin oro för att personer
från de norra delarna av landet som bodde i söder kunde utsättas för
hämndaktioner (Babadoko & Sanusi 2006). Från kristna kom också
förtäckta hot och varningar om vedergällning. CAN:s ledare i det
starkt våldsutsatta Plateau State, beläget mitt emellan norr och söder, deklarerade att man hade vapnen redo (Ajayi et al. 2006). Peter
Akinola, anglikansk ärkebiskop och CAN:s president på riksplanet,
deklarerade i ett uttalande att den senaste tidens händelser ingick i
en långsiktig plan på att göra Nigeria till en muslimsk nation och
att man inte kunde förvänta sig att kristna skulle vara passiva inför
utvecklingen. Muslimer, sade han, hade inte ”monopol på våldsutövning”. I ljuset av det som hände dagen efter skulle han komma att få
en hel del kritik för sitt utspel (Ekklesia 2006; IRIN 2006a).
Sydöstra Nigeria skulle komma att bli skådeplatsen för nästa kapitel i den tragiska händelseutvecklingen. På tisdagen började långfärdsbussar med döda kroppar från Maiduguri i lastutrymmena
anlända till staden Onitsha för att begravas av sina släktingar. Vid
20
åsynen av kropparna exploderade staden i våldsamheter som skulle pågå i två dygn och kosta omkring hundra personer livet (Daily
Trust 2006a; IRIN 2006a; Onyekamuo 2006; Purefoy 2006). Ungdomar beväpnade med klubbor, macheter och bensindunkar samlades
vid busstationen och drog in i de områden i staden där personer som
härstammade från norra Nigeria bodde (IRIN 2006c). Våldet var omfattande. Guvernörens egen bedömning var att tio- till femtontusen
personer hade deltagit i attackerna (Edike & Anayookoli 2006). Moskéer och marknader där många från norr var verksamma brändes
ned. Tusentals muslimer sågs fly mot bron över Niger för att sätta
sig i säkerhet på andra sidan. Vid brofästet möttes de av ytterligare
angrepp. Ögonvittnen beskrev hur människor brändes till döds (BBC
News 2006d). Många uppges också ha blivit kastade över brokanten,
ned i floden (BBC News 2006c). På andra håll sattes vägspärrar upp,
vid vilka bilar söktes igenom på jakt efter personer som såg ut att
vara hausa eller tillhöra någon av de andra folkgrupperna från norra
Nigeria (ibid.).
På kvällen sänkte sig ett oroligt lugn över staden. Flyktingar undan
våldet hade sökt skydd i militärförläggningen. På morgonen spreds
ett rykte att några av dem hade smitit ut i skydd av mörkret och
angripit en skola. Ryktet gav ny energi till raseriet, och en ny dag av
våldsamheter inleddes (IRIN 2006d).
När den andra dagen av våldsamheter i Onitsha hade passerat
var hela landet på helspänn. Över hela norra Nigeria, men särskilt
i Maiduguri, Katsina och Bauchi där våldsamheterna startat, fruktade invånare med rötter i södra delen av landet hämndaktioner. Tusentals flydde till polisstationer och militärförläggningar, där de fick
sitta hopträngda i solen på kaserngårdarna. Runt om i södra Nigeria
fortsatte smärre attacker mot människor från norr att ske. I Onitsha
glödde fortfarande ilskan och grupper av ungdomar fortsatte att dra
omkring på gatorna (Daily Trust 2006a), men intensiteten ebbade
successivt ut.
21
RÖSTER EFTER UPPLOPPEN
Veckan därpå var diskussionen i den nigerianska pressen intensiv.
Vad var det egentligen som hade hänt? Det stod klart att antalet
döda var stort och att omfattande ekonomiska värden också hade
gått förlorade. Men hur hängde händelserna ihop, och hur kopplades
händelser på det lokala planet till den nationella och internationella
situationen? Kommentarerna i tidningarna grupperade sig i två diskurser, som orienterade sig efter klyftan mellan de norra och de södra
delarna av landet. De nordliga tidningarna kom att domineras av det
muslimska perspektivet, medan de sydliga dominerades av det kristna. Denna fördelning var dock långt ifrån absolut; kristna skribenter
skrev då och då i nordliga tidningar, liksom flera muslimer skrev i de
sydliga. I synnerhet gällde det skribenter tillhörande gruppen yoruba,
som dominerar i sydväst och som består av muslimer i ungefär lika
hög grad som av kristna. För dessa föll det sig många gånger naturligast att skriva i sydliga tidningar som Vanguard, Daily Champion
eller This Day. Trots att de båda diskurserna alltså ofta korsade de
geografiska gränserna kom de snabbt att skilja sig starkt från varandra – inte enbart genom att de beskrev händelserna på varsitt sätt,
utan genom att de kretsade kring helt skilda frågor. Det stod klart
att det splittrade landet, vid sidan av de gemensamma upplevelserna
av förlust, rädsla och våld, hade genomlevt två olika kriser. De olika
ståndpunkter som utvecklades styrdes därför av olika behov. De mediala diskurserna försåg den egna landsändan med material för en
slags krisbearbetning, i form av sakupplysningar, argument och en
kontext att placera in händelserna i.
Inom den kristna diskursen beskrev såväl nyhetsartiklar, ledare,
kolumner och insändare i första hand de inledande upploppen i Maiduguri och Katsina. Det som hänt i Onitsha och på andra platser i de
södra staterna tonades till stor del ned; påfallande ofta nämndes det
inte ens. Annars beskrevs hämndattackerna ofta som förståeliga eller
nödvändiga för att visa de norra staterna att man hade förmågan att
sätta hårt mot hårt (Adegboyega 2006; This Day 2006b). Även om
22
våldet i söder hade utövats av kristna mot muslimer i lika hög grad
som det omvända gällt i norr, var det endast det senare som beskrevs
som religiöst motiverat. Betoningen avspeglar det faktum att en av de
centrala frågorna för skribenterna i de sydliga tidningarna var vem
som i första hand bar skulden för den gångna veckans oroligheter. De
hade startat i norr, men hämndattackerna i söder hade kostat många
fler människoliv.
Frågan om hur publiceringen av karikatyrerna, som en i både tid
och rum avlägsen händelse, kunde leda till det som hänt i Nigeria
togs i det här sammanhanget ofta som intäkt för att muslimer var i
grunden oresonliga (t.ex. Eyoboka 2006; Iloegbunam 2006; This Day
2006b). Man återkallade minnet av andra tillfällen när muslimers
kränkta känslor orsakat kriser. Ett exempel som ofta togs upp var
protesterna i samband med Miss World-tävlingen som skulle ha ägt
rum i Abuja 2002, men som fick flyttas till London efter blodiga sammanstötningar (t.ex. Adegboyega 2006; Eyoboka 2006). En annan
åsikt som ofta hördes gjorde gällande att den federala regeringen inte
gjort tillräckligt för att skydda kristna i de nordliga staterna. Man
menade att när muslimer i söder eller i mellanbältet några år tidigare
utsatts för motsvarande våld hade man varit mycket mer benägen att
skydda dessa. Detta, ansåg man, avspeglade en orättvisa som gick
långt tillbaka i Nigerias historia (Onoyume 2006). En inte ovanlig
åsikt var att upploppen i norr ingick i en långsiktig plan att förvandla
hela Nigeria till en muslimsk nation, och att motsvarande våld i söder
var beklagligt men nödvändigt som ett sätt att sätta stopp för denna
agenda (IRIN 2006a). I samband med de närmast föregående årens
ökande spänningar mellan landsändarna hade den ömsesidiga misstron stigit till en sådan nivå att många trodde att den andra sidan
planerade ett utrotningskrig. I samband med våldsamheterna hade
rykten spritts att attackerna i norr hade sponsrats av utländska intressen som ville decimera den kristna befolkningen i landet (Eyoboka
2006). Många av dessa artiklar och ledarspalter höjde rösten för att
myndigheterna på nationell och delstatlig nivå måste ta makten över
extremisterna på ömse sidor om konflikten, fängsla de skyldiga och
23
sätta stopp för våldsspiralen (t.ex. Adegboyega 2006; Eyoboka 2006;
Olaniyonu 2006), något som ansvariga politiker fångade upp i sin
retorik, men knappast i handling.
Den kris som händelserna väckte till liv bottnade för den södra
delen av landet bland annat i det trauma som det nigerianska inbördeskriget, eller Biafrakriget, inneburit. Detta krig, som utkämpades
mellan 1967 och 1970, var ett av de blodigaste i Afrikas historia, och
även om det i första hand satte utbrytarrepubliken Biafra i motsättning till hela den nigerianska nationen, fanns starka inslag av den
rivalitet mellan norr och söder som präglat landet genom hela dess
historia. När kristna skribenter försökte bena upp det som hänt,
väcktes samtidigt en historia till liv i vilken den grundläggande frågan, vare sig den var uttalad eller inte, var huruvida norr och söder, kristendom och islam, kunde samexistera inom samma gränser
(Iloegbunam 2006).
Den kristna diskursens fokus på nationella frågor – om maktfördelning mellan landsändar och om förutsättningarna för den nigerianska nationens sammanhållning – motsvarades inte av ett lika starkt
intresse inom den muslimska. Den nordliga tidningen Daily Trust
rapporterade dock om krav på lokalt och regionalt självstyre som
emanerade från grupper i söder (t.ex. Hallah 2006a; Hallah 2006b).
Även om artiklarna var sakligt skrivna, kan själva bevakningen av
ämnet mycket väl ha gett många läsare uppfattningen att våldet i
söder varit motiverat av planer på att slutgiltigt dela landet i två.
Annars ställdes inte de norra delarna av Nigeria mot de södra eller
islam mot kristendomen i lika hög grad som i den kristna diskursen.
I huvudsak gjordes få detaljerade beskrivningar av hämndattackerna i söder, och få argument lades fram för vilken sida som gjort
sig skyldig till värst övergrepp, kanske av den anledningen att man
ville undvika frågor om vems skulden för händelseutvecklingen var.
De höga tongångarna från tiden före upploppen tystnade och man
rörde sig mot jämförelsevis moderata positioner. Frågorna kom att
rikta in sig på den muslimska umman, alltså den globala muslimska
gemenskapen, och dess relationer till omvärlden. I norr kom krisen
24
alltså att uppstå inom islam – hur skulle man förstå våldsutbrotten i
förhållande till kränkningen av profeten? I tidningarna var enigheten
stor om att våldsamheterna var emot islam och därför klandervärda. Man var bekymrad över att de som förknippade islam med våld
skulle få vatten på sin kvarn, och betonade att förövarna hade varit fattiga, desperata ungdomar som snarare agerat ut sin frustration
över dystra framtidsutsikter i ett vanskött Nigeria, än motiverats av
religiös övertygelse. Men man var lika överens om att kränkningen
av profeten hade varit oacceptabel. Frågan var vilka reaktioner man
trots allt kunde se som motiverade. Många förordade att protester
och missnöjesyttringar på gatorna skulle ersättas av ett nytt fokus
på islams budskap om fred, tålamod och förlåtelse (t.ex. Abubakar
2006a). Flera röster identifierade en allvarlig ömsesidig brist på förståelse för den andre i väst och den muslimska världen. Abdul-Lateef
Adegbite, generalsekreterare för The Supreme Council for Islamic
Affairs, den viktigaste paraplyorganisationen för muslimer i Nigeria,
talade om hur lokala händelser idag spelas ut globalt, med oförutsägbara resultat. I Danmark hade man säkert inte förstått hur muslimer
skulle reagera på karikatyrerna. I Nigeria hade man å andra sidan
inte förstått de lagar och konventioner som europeisk press verkar
under (Bilesanmi 2006).
I Nigeria, ett land med en stark och mångfasetterad press och där
det är högt i tak i diskussioner som förs i medierna, var yttrandefrihetens gränser en het fråga. En essä i den annars övervägande kristna
dagstidningen This Day inledde med en stilla undran över hur ett
litet land i norr, hittills endast känt genom de oskyldigaste saker, som
smör av märket Lurpak och sagor av H. C. Andersen, kunnat hamna
i centrum för en allvarlig global kris. Kärnan i problemet var att yttrandefriheten – en av de viktigaste friheterna i ett samhälle – utnyttjats av de europeiska tidningarna för att visa sitt maktövertag över
den muslimska världen. Författaren argumenterade emot tolkningen
att kulturskillnader skulle göra det svårt för muslimer utanför Europa
och USA att förstå vad yttrandefrihet betyder i dessa länder. I själva
verket finns en känsla för heder, respekt och hänsyn i alla länder,
25
och mer än så krävs inte. Slutsatsen måste vara att yttrandefrihet bör
åtföljas av respekt, annars riskerar man att hat, intolerans och oskyldiga dödsoffer blir följden (Agunbiade 2006).
Den europeiska rapporteringen om motreaktionerna mot Muhammedkarikatyrerna var starkt färgad av en polarisering mellan vad
som ofta beskrevs som ”väst” och ”den muslimska världen”, något
som gjorde att stora delar av den mer moderata muslimska kritiken
filtrerades bort, till förmån för mer stereotypa bilder (Saleh 2008:187).
En stor del av kommentarerna som vid tiden för karikatyrkrisen publicerades i muslimska tidningar och på bloggar från olika delar av
världen präglades inte av intolerans och religiös extremism utan av
nyanserade frågeställningar kring olika länders traditioner och lagar kring offentliga uttalanden. Så var fallet även i Nigeria. Man noterade att yttrandefriheten var långt ifrån oinskränkt heller i väst.
Undantag gjordes, konstaterade man, i samtliga länder, till exempel
när det gällde hets mot folkgrupp, förnekelse av Förintelsen och även
blasfemi. Det senare var förbjudet i flera länder i Europa, bland annat
i Tyskland, Storbritannien och Danmark – något som inte undgick
de intellektuella i Nigeria (Agunbiade 2006; Garba 2009; jfr Klausen
2009:143 f.). De flesta hade inget emot de nämnda inskränkningarna.
I själva verket låg mycket av debatten ganska nära en europeisk mittfåra; de flesta såg yttrandefrihet som en viktig princip, men menade
i likhet med exemplet ovan att publicister och andra borde avhålla
sig från att såra eller provocera i onödan. Kadunas guvernör Ahmed
Mohammed Makarfi vädjade till alla religiösa ledare att uppmuntra
sina anhängare att respektera andras känslor och menade att ett kallt
nyttjande av yttrandefriheten lätt kunde göra mer skada än nytta
(Aodu 2006). Mer radikala röster frågade sig varför det i Europa,
trots inskränkningarna som skulle skydda olika grupper mot rasism
och intolerans, gick bra att kränka just muslimer. Ledaren för Islamic
Movement in Nigeria, Mustapha Nasidi, menade att yttrandefriheten
i sig inte hade haft något att göra med beslutet att publicera karikatyrerna, utan att motivationen snarare hade varit att medvetet såra
muslimer (Bego 2006). Ibraheem Al-Zakzaky, sedan länge en front-
26
figur inom den radikala shiarörelsen i Nigeria, menade att västländerna länge hade gömt sig bakom yttrandefriheten för att förlöjliga
muslimer. Det var dags för muslimer att förena sig och glömma sina
små skiljaktigheter. Annars skulle islams fiender förgöra både dem
och deras religion (Gwantu 2006a).
Några år senare skulle nyhetssajten Amana Online, som bevakar
händelser av intresse för norra Nigeria, beskriva Muhammedkarikatyrerna som det mest okänsliga övertrampet mot andra människors
kultur som skett i mannaminne. Samtidigt funderade man över det
rättmätiga i de olika reaktionerna i Nigeria och på andra platser. Den
övergripande frågan var huruvida de protestformer man valt var i
enlighet med islam (Garba 2009). När det gällde de upplopp som
sedermera övergick i våldshandlingar mot kristna, var saken klar:
Considering the peaceful nature of Islam and the behaviour of our
Prophet Muhammad (S.A.W), how Islamic are demonstrations, riots
and protests generally? How Islamic is it, to kill innocent Christians
and wantonly destroy their properties in this matter? (Garba 2009)
Lite mer komplicerad var frågan om huruvida bojkotterna mot danska
produkter var berättigade. Vilka effekter hade de ekonomiska sanktionerna på de många danskar som var oskyldiga? Trots allt var fem
procent av danskarna muslimer, påminde artikeln, och dessutom var
många kristna och ateister starkt emot publikationen. Profeten själv
hade påpekat att ingen ska anklagas för ett brott som någon närstående har gjort sig skyldig till, och som han eller hon inte har någon
del i. Samtidigt var bojkotterna en tydlig signal om hur allvarligt man
tog på kränkningar av det här slaget, och kanske kunde de påverka
tillämpningen av den danska blasfemilagstiftningen (Garba 2009).
Frågan om lämpliga motreaktioner har varit ständigt återkommande sedan tiden för händelserna. Under hela karikatyrkrisen
hänvisades ofta till formuleringar om respekt för religion som fanns
inskrivna i FN:s stadga från 1945, och som många nigerianska uttolkare menade att Danmark och andra länder brutit mot (t.ex. Abubakar 2006b; Kazure 2006). När man i muslimsk press talade om att de
27
ansvariga för karikatyrerna borde straffas, var det ofta med hänvisning
till relevanta nationella och internationella lagar. Dessa krav fick dock
påfallande lite uppmärksamhet i västliga medier, som hellre rapporterade om flammande dödshot (jfr Saleh 2008:177, 187).
MATERIELLT UTBYTE
Nästan fem månader hade gått sedan karikatyrerna först publicerades. Den globala krisen hade byggts upp långsamt, nästan mödosamt, till den kulmen som upploppen i Nigeria innebar. När man
blickar tillbaka på de händelser som kom att bli vändpunkter i förloppet inser man att konsekvenserna många gånger hade kunnat undvikas. I stället pumpades hela tiden mer energi in i konflikten och
positionerna cementerades.
Från de olika parternas håll såg konflikten ibland bedrägligt enkel
ut. Såväl Jyllandspostens redaktörer och supportrar som proteströrelsens olika aktörer trodde länge uppriktigt att om bara den andre tog
del av argumenten skulle man förstå varandra. Flemming Rose, kulturredaktör på Jyllandsposten, beklagade i efterhand det faktum att
relativt få tidningar världen över valt att återpublicera karikatyrerna.
Om muslimerna hade sett dem med egna ögon, trodde han, skulle de
inte ha tyckt att de var så farliga (Klausen 2009:26). Chefredaktören
Carsten Justes ursäkt som publicerades på de danska ambassadernas
hemsidor den 30 januari uttryckte att teckningarna var ”sober and
were not meant to be offensive to Muslims” (Juste 2006). Afrol News
rapporterade i en artikel om protesterna i Afrika att skandinaviska
diplomater gjorde sitt bästa för att förklara att karikatyrerna – som
få hade sett – inte var så illasinnade som ryktena hade gjort gällande
(Afrol News 2006). Dessa uppfattningar stämmer inte alls med verkligheten – Klausen beskriver till exempel hur de flesta muslimer som
bara läst om karikatyrerna fann dem långt värre än de väntat sig när
de fick se dem för första gången. Icke-muslimer, däremot, tenderade
att undra vad som föranlett de starka känslorna (Klausen 2009:27).
28
Uppfattningen speglar snarast hur svårt det är att se saker från den
andres perspektiv.
Flera röster i proteströrelsen såg också kunskapsbrist som orsaken till problemen. Om danskarna och de andra i Europa som
återpublicerat bilderna hade haft bättre kännedom om profetens
karaktär skulle det ha varit en naturlig sak att beskriva honom och
islam på ett respektfullt sätt. Så resonerade till exempel Muslimska
brödraskapet i Egypten. Till skillnad från de mer oförsonliga och
konfrontativa tongångarna som emanerade från regimen Hosni Mubarak ville man förbättra relationen till omvärlden genom att sprida
kunskap om profetens liv och gärning (Klausen 2009:106). Liknande
förslag kom från muslimska opinionsbildare i Europa (ibid.:118) liksom i Nigeria (Abubakar 2006a). Tyvärr kom dock inte sökandet efter
samförstånd, vare sig det var väl eller illa genomtänkt, att dominera
kommunikationen. I förgrunden kom i stället ömsesidiga känslor av
att vara utsatt för den andres aggressioner och förtryck.
Ett sätt att förstå karikatyrkrisen är att se den som en exchangesituation, där man utbytte materiella uttryck enligt ett mönster där
man avsåg att återgälda en oförrätt som motparten åsamkat (t.ex.
Graeber 2001; Mauss 2002; Myers & Coombes 2001). Varje steg på
vägen beskrevs av respektive sida som ett svar på något den andre
gjort sig skyldig till, och målet var hela tiden att upphäva vad man
såg som en rubbad balans. Karikatyrerna presenterades till att börja
med som en motreaktion mot vad som beskrevs som en lång historia
av självcensur, påtvingad av ett klimat av politisk korrekthet. Enligt
Jyllandspostens chefredaktör Carsten Juste hade den utlösande faktorn varit en händelse som ägt rum några månader tidigare. Barnboksförfattaren Kåre Bluitgen, som höll på med en bok om profeten
Muhammed, skulle under sommaren ha försökt engagera en illustratör. Han hade enligt ett rykte som cirkulerade i pressen kontaktat ett
flertal illustratörer, men samtliga hade tackat nej med hänvisning till
att islam förbjuder avbildande av profeten och att de fruktade repres-
29
salier.8 Enligt Juste var det dags att ställa detta missförhållande till
rätta, och det var mot den bakgrunden man beställde karikatyrerna
(Hervik et al. 2008:31; Klausen 2009:14).
När kännedomen om karikatyrerna spreds över världen följde en
diskussion inom muslimska kretsar om exakt hur de skulle uppfattas, och hur man följaktligen borde svara. Även om de danska och
europeiska kommentatorerna hade betonat avbildningsförbudet och
lyckades förmedla bilden av att det i första hand var religiösa bildstormare man hade att göra med, var det inte själva avbildandet som
var den stora stötestenen ur muslimskt perspektiv. Förbudet mot att
avbilda profeten Muhammed omfattas förvisso av de flesta, men inte
av alla muslimska riktningar. I flera manuskript från olika tider finns
han avbildad, och i till exempel Teheran och Istanbul tillverkas och
säljs bilder av heliga personer till troende (Klausen 2009:138). Bakgrunden till avbildningsförbudet är principen att inget får gå före
eller framför Gud, eftersom det kan leda till avgudadyrkan, eller shirk
(Plate 2006:58). Men det finns alltså en stor variation i hur denna
princip tolkas.
Bilder utförda av icke-muslimer faller dessutom under ett annat
område. Ett känt exempel är den fris med bilder av historiskt viktiga
personer inom det juridiska området – bland andra profeten Muhammed – som pryder USA:s högsta domstol. År 2001 utfärdades en
fatwa9 som klargjorde hur man skulle se på frisen i relation till islams
lag (Klausen 2009:141). Fatwan kom fram till att olika traditioner har
rätt till sitt eget sätt att kommunicera. Islam baseras på ordet och
poesin, medan bilden har en mycket starkare roll inom kristendomen
och därmed har den kommit att få en stark historisk betydelse i väst.
Det finns inget stöd i islam, menade författaren, för att hindra andra
Politiken, en annan av Danmarks största dagstidningar, gjorde en egen undersökning av fallet och kunde visa att de flesta av Bluitgens och Jyllandspostens påståenden saknade grund (Klausen 2009:17 f.).
9
En fatwa är ett uttalande som klargör hur islamsk lag ska tillämpas i olika fall,
och uttalas enligt de flesta traditioner av en behörig lagkunnig person, kallad mufti.
Fatwan fungerar ungefär som ett juridiskt prejudikat.
8
30
från att uttrycka sig i enlighet med sin tradition. Fatwan avslutades
med noteringen att avbildningen på frisen var gjord med respekt och
därför i själva verket förtjänade tacksamhet från muslimer (al-Alwani
2001). Avbildningsförbudet, i likhet med de flesta andra religiösa förhållningsregler, gäller alltså i första hand dem som är bundna av det
genom sin tro (jfr Saleh 2008:187). När det gäller karikatyrerna var
det alltså inte ett upplevt brott mot ett generellt avbildningsförbud
man reagerade på, utan att profeten, och därmed islam, porträt�terades på ett respektlöst sätt (Klausen 2009:139). De ansvariga för
publiceringen hade, uppfattade man, ansträngt sig för att tänka ut
det mest sårande angrepp på muslimer man kunde, för att därefter
genomföra det. När motreaktionerna började formeras var de alltså
inte motiverade av svårlösta teologiska frågor utan av vad man uppfattade som avsikten bakom publiceringen. Man hade utsatts för ett
påhopp och ville ge igen. Vad som vidtog var en serie försök att ge
ett passande uttryck för vad kränkningen betydde.
Bojkotterna kom att fungera som ett sätt att undersöka en motpart
som var avlägsen och höljd i dunkel, men det var inte bara avsändaren som saknade tydliga konturer. Även själva karikatyrerna var utom
räckhåll för de allra flesta. I Nigeria, till skillnad från i många andra
länder, återpublicerades inte bilderna. Det framgår också tydligt att
de flesta av de nigerianska journalister som skrev om karikatyrerna
och de reaktioner de gav upphov till, själva inte hade sett teckningarna. Ofta gjorde tidningarnas skribenter till och med en medveten
markering av detta faktum, kanske som ett sätt att ta avstånd. Många
av skribenterna hade vid tidpunkten uppfattningen att det rörde sig
om en enda bild, och talade om karikatyren i singular. När en mer
ingående beskrivning av karikatyrerna (eller ”karikatyren”) gjordes,
var det teckningen av profeten med bomben i turbanen som åsyftades. Liksom i resten av världen var det den teckningen som sågs som
mest sårande.
Teckningarna fanns att beskåda på Internet, men det var inte
många i Nigeria som hade möjlighet att ta del av dem där. En undersökning utförd under april 2006 i tretton länder av institutet Pew,
31
visade att de flesta i Nigeria fått kännedom om karikatyrerna genom
medierna eller vänner, eller i moskén eller kyrkan. Endast omkring
en procent hade fått kännedom om dem via Internet (Pew Global
Attitudes Project 2006:32; se också Klausen 2009:115).
Få av deltagarna i bojkotterna, eller för den delen i de efterföljande
våldsamheterna, hade alltså själva kunnat eller velat se bilderna. Hur
påtagliga än händelserna blev, skedde de alltså i en lika påtaglig frånvaro av bilderna i sig. I stället kom karikatyrerna att erfaras genom
vad man skulle kunna kalla sekundära materialiteter. Den primära
ledtråden till hur allvarlig kränkningen av profeten var, blev hur omfattande och hur starka protesterna blev, hur långt känslorna bar och
hur mycket fysisk och psykisk energi man kunde omsätta i handling.
Motreaktionerna, med sina starka materiella inslag, kan alltså förstås som en handgriplig undersökning av hur karikatyrerna skulle
förstås.
IKONOKLASTISKA PRAKTIKER
Bojkotter är ingen nyhet i relationerna mellan muslimska samhällen och den euroamerikanska världen. Redan 1908, då habsburgarna annekterade Bosnien-Hercegovina, inleddes vad som beskrevs
som en ”muslimsk bojkott” mot köpmän i Ottomanska riket (Koese
2008:750). Även Danmark hade fått känna på handelssanktionernas
kraft under oljekrisen 1973–1974, då den dåvarande statsministern
uttalat sitt stöd för Israel (Klausen 2009:4). Vid tiden för karikatyrkrisen var Danmark inte mindre sårbart för denna typ av åtgärder;
litet, exportberoende och med storföretaget Arlas omfattande exponering mot muslimska länder, blev man starkt påverkad av sanktionerna (t.ex. Maamoun & Aggarwal 2008). När chefen för Al-Othaim
Holding Company, som äger flera saudiska varuhuskedjor, i samband
med att han drog tillbaka danska varor från hyllorna sade att ”Danmark har tryckfrihet, men muslimer har frihet att köpa eller inte
köpa” (Hasan & Tago 2006), var det alltså inte bara ett exempel på
32
ett senmodernt och marknadsliberalt sätt att göra politik, utan ett
etablerat sätt att reagera.
För Nigerias del hade man under loppet av tre veckor gått igenom en lång rad av olika reaktioner. De första två veckorna efter att
nyheten om karikatyrerna nådde landet präglades av olika handelsbojkotter. Men när frågan om karikatyrerna kuggade in i Nigerias
explosiva inrikespolitik och det spända läget mellan kristna och muslimer inom landet, uppstod en våldsspiral som snabbt blev omöjlig
att kontrollera. Samtidigt ändrades tonen i tidningarnas skildringar
av det som hände. De tvärsäkra rösterna för och emot ersattes, om
än tillfälligt, av trevande och osäkra. Det var lättare att hitta en stabil
ståndpunkt i en konflikt i vilken den ena parten var långt borta, än
när hela den politiska, religiösa och mänskliga komplexiteten måste
tas med i beräkningen.
Kraften i det materiella aktualiserades gång på gång under händelseutvecklingen. Behovet att uttrycka det man kände födde en stark
önskan att identifiera en motpart, och man kom att söka efter avsändaren bakom karikatyrerna bland de danska produkter som fanns att
tillgå på marknaden. Varorna blev ställföreträdande för de danska
tecknare, redaktörer och politiker av vilka man hade en mycket otydlig bild. Bojkotterna blev ett sätt att lära känna den andre genom de
spår och tecken denne hade efterlämnat.
Det första steget var att identifiera vilka varor som var danska.
Sms-meddelanden började cirkulera med listor över varumärken. I
tidningsartiklar nämndes en lång rad produkter, allt ifrån Lego och
andra leksaker till möbler. Man fick också lära sig hur man identifierade ursprungsland genom siffrorna under streckkoden. De få som
hade tillgång till Internet kunde ladda ned affischer med en samling
danska logotyper (t.ex. ”Ahmed” 2006).
Liksom i många andra av de länder där protesterna blev starka var
det mejeriprodukter från Arla som den nigerianska publiken snabbt
kom att fokusera på. Särskilt kom pulvermjölken Dano Milk att förkroppsliga motsättningarna. Det finns många förklaringar till detta.
En anledning var att den var en relativt billig vara och därför var
33
Dano Milk-burk inköpt i Nigeria 2007. Foto: författaren.
vanligt förekommande i små och stora sammanhang. Saluförd även i
de enkla kioskerna av ohyvlade bräder som brukar kanta marknader
i Nigeria och avbildad på reklamskyltar överallt i gaturummet, var
den tillgänglig och närvarande för många. Detta faktum gjorde det
samtidigt möjligt att i någon relevant bemärkelse avstå ifrån den.
Medan de stora och dyra varorna och projekten, som fordon och
beställda kraftverksdammar, kunde bojkottas endast av de rika och
av myndigheterna, kunde nästan alla använda pulvermjölken som uttryck för sin åsikt.
Att vardagsvaror hamnar i centrum för symbolisk krigföring i globala konflikter är inte ovanligt. När Frankrike avstod från att delta i
USA:s invasion av Irak år 2003 förordade somliga att french fries hädanefter skulle kallas freedom fries (Jackson 2005:88). De anti-franska stämningarna i USA ställde också tillverkaren av French’s Mustard i skottlinjen, som tvingades gå ut i ett pressmeddelande och förklara att
34
varunamnet syftade på ett efternamn och inte på landet Frankrike.10
Under protesterna mot Muhammedkarikatyrerna skedde liknande
namnbyten. I Iran döptes till exempel Danish pastries (wienerbröd)
om till the Prophet Muhammad’s Roses (Rudling 2006:87).
En semiotisk läsning av Dano Milks förpackningar ger ytterligare
en ledtråd till hur den kom att bli ett lämpligt symboliskt mål för
protesterna. Med bland annat bilder föreställande danska landskap
och de rödvita färgerna från Dannebrogen har man försökt betona
produktens nationella ursprung, som ett sätt att etablera märkesidentitet. Det är inte svårt att se hur dessa tecken kunde laddas om och
komma att stå för det danska, europeiska, vita och i förlängningen
kristna (Jönsson 2005:37 ff.; jfr Dyer 1997). Det var alltså lätt att förknippa produkten med en avsändare, både på ett konkret och symboliskt plan.
Som Håkan Jönsson visat när det gäller det svenska sammanhanget har mjölk länge varit ett starkt symbolladdat livsmedel. Under
1900-talet kom den att förknippas med hälsa, modernitet, framsteg
och svensk nationalkänsla (Jönsson 2005). Melanie DuPuis beskriver
en intressant utveckling utifrån USA:s horisont, i vilken mjölken under industrialiseringen laddades om från att ses som farlig, smutsig,
besmittad och olämplig som människoföda, till att få ungefär samma
konnotationer om modernitet och hälsa som den har i Sverige (DuPuis 2002). Vänder man blicken mot Afrika framkommer en annan
bild och en annan historia. Mjölkprodukter har flera gånger stått i
centrum för kontroverser där internationella företags vinstintresse
kommit på kollisionskurs med enskilda människors hälsa. 1970- och
1980-talens skandal kring Nestlés bröstmjölksersättning är ett exempel (Ermann & Clements II 1984; George 1978). Melaminskandalen
år 2008, då importerad mjölk från Kina gav upphov till många för-
Wikipedia: ”Freedom Fries”. http://en.wikipedia.org/wiki/Freedom_fries. Hämtat den 13 juni 2011.
10
35
giftningsfall, är ett annat.11 De konnotationer av trygghet, standardisering och hälsa som mjölken väcker i en europeisk eller amerikansk
kontext motsvaras alltså av en mer komplex bild i Nigeria. Mjölk,
vare sig den är importerad eller – vilket på grund av en mycket liten
inhemsk produktion är ovanligt – inhemsk, kan ibland vara farlig och
kontaminerad.
Karikatyrerna aktualiserade på ett effektivt sätt flera olika konfliktaxlar och var, som Jytte Klausen skriver i en parafras på Claude
Lévi-Strauss, bra ”things to think with” (Klausen 2009:3), men detsamma kan alltså sägas om pulvermjölken. Genom olika omständigheter kom den att tydligt materialisera flera viktiga relationer: mellan en storskalig, global ekonomi och en småskalig hushållsekonomi,
Europa och Afrika, och, genom en serie betydelseglidningar som
sattes igång av händelseutvecklingen, mellan islam och kristendom.
När ting förflyttar sig mellan olika identiteter laddas också handlingar om. Som fysiska föremål i omgivningen var de olika konsumtionsvarorna möjliga att beröra, hantera, manipulera och förstöra.
Den pulvermjölk som nyss hade varit en vardaglig hushållsprodukt
blev genom karikatyrkrisen laddad med närvaron av något illasinnat.
Den övergick från att vara ett ”object of desire” till att bli ett ”object
of revulsion” (Classen & Howes 2006:200; jfr Gustafsson Reinius
2005:40). Mjölken kom att bli en symbol för en upplevd euroamerikansk fientlighet mot islam och en materialisering av den andres
illvilja. Därmed blev det en religiös handling att avstå från den. På
samma sätt blev det ett ställningstagande att fortsätta använda den.
Våren 2006 ville många visa sitt avståndstagande mot protesterna
genom att deklarera att man tänkte fortsätta att köpa danska produkter – detta lika demonstrativt som andra bojkottade dem. Ett exempel var bloggen Para Pundit, baserad i USA, som deklarerade att det
var dags att stödköpa danska varor och räknade upp så många man
kunde komma på. Listorna som cirkulerade bland bojkottens föreÄven det kinesiska företaget som stod bakom den kontaminerade mjölken var
knutet till Arla (Wiese & Lund 2008:87).
11
36
trädare återanvändes här, men i omvänt syfte (”Para Pundit” 2006).
Den konservativa journalisten och bloggaren Michelle Malkin,
även hon från USA, svarade ett par dagar senare med en ännu
mer omfattande lista under inlägget ”Don’t forget: Buy Danish”
(”Michelle Malkin” 2006). De danska varorna förmådde alltså att
suga åt sig en stor del av den symboliska konflikten som karikatyrerna hade förorsakat och kom att symbolisera relationen mellan
en kristen eller sekulär euroamerikansk position och en muslimsk.
Därmed kom pulvermjölken att kläs med en lika överraskande som
påtaglig religiös signifikans.
Karikatyrerna framkallade starka känslor världen över. Det har framhållits att de på ett effektivt sätt satte fingret på ett antal brännande
teman i mötet mellan olika världsbilder. De skapade snabbt en polarisering som satte fart på ett ömsesidigt utbyte av stereotypiseringar
(Eide 2008; Klausen 2009:10). Detsamma kan sägas om motreaktionerna; även de satte fingret på viktiga processer. I Nigeria träder
olika tolkningar av det nationella i relation till både det regionala och
det globala hela tiden fram. Bojkotterna blev ett sätt att få grepp om
det danska, men samtidigt skapades en självbild av Nigeria, eller åtminstone norra Nigeria, som en del av den muslimska världen. Detta
kom genast på kollisionskurs med andra nationella självbilder, såväl
kristna som sekulära.
Den fas i konflikten som kännetecknades av bojkott och förstörelse av varor som kommit att förkroppsliga en avlägsen motpart i
Danmark, övergick i och med upploppen till en annan, där aggressionen riktade sig mot fysiskt närvarande fiender. Även denna fas visar
på den potential som ligger i att hantera den andres materialitet: på
samma sätt som man tidigare hade riktat olika former av våld mot till
exempel danska konsumtionsvaror, blev nu den andres hus, affärer,
moskéer, kyrkor och fysiska kroppar målet för attackerna. Detta är
ett återkommande mönster i Nigeria, där en av de första reaktionerna
under sammanstötningar många gånger är att attackera de mest påtagliga symbolerna för den andre, det vill säga kyrkor och moskéer
37
(Andersson Trovalla 2011:73 ff.).
Hur ska man då förstå de materiella uttrycken som utbyttes mellan
Jyllandsposten med supportrar och proteströrelsen? En tanke som
anmäler sig är att det inte var ting som utbyttes. Snarare utbytte man
handlingar. Men dessa hade starka kopplingar till respektive föremålsvärldar och handlade egentligen om olika sätt att hantera det
materiella. Det som utbyttes var ett ömsesidigt förkastande av den
andres symboler och materia. Karikatyrerna stod för ett förkastande av en muslimsk pietet i förhållande till hur profeten Muhammed
skulle representeras. Reaktionerna blev som sagt mångfacetterade,
men det svar som i första hand nådde avsändarna i Europa var ett
förkastande av dansk mjölk. I dessa processer av ömsesidigt gränsarbete knöts successivt ett specifikt meningsinnehåll till de respektive symbolerna.
Båda sidornas handlingar kan beskrivas som ikonoklastiska praktiker, där man vände en destruktiv kraft mot den andres symboler.
Bruno Latour skriver i förordet till boken Iconoclash om handlingar
som lika väl kan vara destruktiva som konstruktiva (Latour & Weibel 2002:14 f.), en tvetydighet som även gjorde sig gällande i fallet
med karikatyrkrisen. Det våld man riktade mot varandras symboler
var mångbottnat. Karikatyrerna var till att börja med inte ett försök att förstöra den andra sidans bilder, utan att underminera det
som bilderna stod för. Bojkotterna mot mejeriprodukter riktade sig
inte mot symboler som danskarna själva hade valt, utan mot objekt
som under förloppets gång kom att representera danskhet för proteströrelsen. Jyllandspostens redaktörer och supportrar lyckades få
muslimerna att framstå som religiösa fanatiker. Genom att bojkotta
pulvermjölken av religiösa skäl och dessutom rituellt förstöra den
på gatorna i bland annat Kano, behandlade proteströrelsen å sin
sida denna konsumtionsvara som om den vore ett religiöst objekt.
På så sätt kunde man utmåla danskarna som en av de muslimska
klichébilderna av väst – att det enda man ser som heligt är pengar,
något som i sig kan kallas en nidbild eller karikatyr av den andres
religiositet. I båda fallen kan man se en dubbel rörelse där man å
38
ena sidan laddade symbolerna, å andra sidan saboterade dem, allt
för att effekten av det man gjorde skulle vara intensiv och dessutom
frammana rätt känslor.
HUMOR SOM GRÄNSARBETE
Tätt knutet till den position i konflikten som stödde Jyllandsposten
var en föreställning om humor som ett demokratiskt verktyg. Inte
bara skribenter, tecknare och politiska kommentatorer utan även
vanliga medborgare reagerade starkt vid tanken på att den hävdvunna rätten att skämta skulle inskränkas. Bilder väcktes av diktaturer där maktens företrädare slår ned på politiska satiriker. Implicit i
denna tankegång var humorns riktning uppåt, som ett av den svages
vapen mot övermakten (Scott 1985:350; jfr Bakhtin 1984; Mbembe
1992:8 f.). Det går knappast att överskatta betydelsen av denna
tankefigur när man försöker förstå varför ett så stort stöd för Jyllandsposten och karikatyrerna mobiliserades. I en europeisk självbild efter upplysningen finns också föreställningen att humor är en
förutsättning för ett modernt, förnuftigt och rationellt samtalsklimat
(Billig 2005:175; Smith 2009:150). Därifrån är steget inte långt till att
använda humor som ett disciplinerande verktyg, riktat mot personer
man inte anser vara civiliserade nog att till fullo passa in. Flemming
Rose argumenterade för att man i ett demokratiskt samhälle måste
vara beredd att stå ut med att förolämpas och förlöjligas (Klausen
2009:7). Föreställer man sig situationen som en där humorn riktas
uppåt mot auktoriteter och makthavare är det lätt att hålla med. Men
i det här fallet blev karikatyrerna i stället en utmaning till den danska
muslimska minoriteten att bevisa för Jyllandspostens läsare att de var
integrerade och civiliserade, något som i sig retade många. Dipesh
Chakrabarty har beskrivit förhållandet mellan Europa och den koloniserade världen som en relation där någon säger ”inte än” till någon
annan, där demokrati, jämlikhet och självstyre är självklara rättigheter – men ”inte än”, inte förrän man är disciplinerad, organiserad
39
och civiliserad nog (Chakrabarty 2000:8). Samma relation ser man
ofta i integrationssammanhang; det uppfinns ständigt nya nivåer av
likhet man måste uppnå innan man kan ses som en naturlig del av
nationen.
Närbesläktad är tanken om humor som en enande kraft, som något
man kan mötas i, men som också tydliggör gränser mellan vem som
blir inkluderad och vem som blir exkluderad. Att dela humor ses ofta
som ett tecken på att man är kompatibla (Billig 2005:185 ff.). Därmed
uppstod också en livlig diskussion om huruvida karikatyrerna var
roliga eller inte (Smith 2009:164) – en fråga som i ljuset av de mycket
allvarliga konsekvenserna som följde kan tyckas underordnad, men
vars betydelse man förstår om man sätter den i samband med inkluderings- och exkluderingspraktiker, och frågan om vilken sida man
skulle ställa sig på. Moira Smith har argumenterat för att karikatyrerna var ett försök att framkalla ”humor support” från dem vars
värderingar sammanföll med Jyllandspostens, och ”unlaughter”, en
påtaglig frånvaro av skratt, från dem som inte inkluderades i skämtet.
”When the laughter is not shared”, säger hon ”it constructs exclusion
as much as inclusion” (Smith 2009:150; jfr Billig 2005:192 ff.). Karikatyrerna skapade en situation där de danska muslimernas utanförskap
manifesterades genom att en gräns drogs mellan vem som skrattade
och vem som i extra påtaglig bemärkelse inte gjorde det.
SEKULARISMENS GRÄNSER
Vad är egentligen en religiös motsättning? Det är inte alltid fråga om
rena dispyter om trosfrågor. I stället sammansmälter ofta flera dimensioner, till exempel konflikter om ekonomiska eller andra resurser eller etniska motsättningar. Frågan är hur dessa olika axlar kommer att förknippas med varandra. I denna process kan det materiella
få en betydelse. I bojkotten mot danska produkter sammanstrålade
bilder av religion med bilder av vad västerländsk materialism stod för.
Alltsammans fick också en bakgrund av den ”nya världsordningen”
40
efter 11 september 2001 (jfr Bastian 2006). I Danmark uppstod en
motsatsställning mellan positionerna ”dansk” och ”muslimsk”, vilket
i sig är intressant på många sätt. Frågan är till att börja med längs
vilken axel de båda möttes, eller, för att formulera frågan annorlunda,
på vilket sätt det danska som nationalitet kunde bli motsatsen till islam
som religion. Svaret är antagligen att den danska positionen rymde
många outtalade antaganden om vilken religion som sågs som normal och rimlig. I detta ligger en intressant dynamik med relevans för
stora delar av det europeiska området, inte minst Sverige. I skuggan
av sekulariseringsprocesserna har många religiösa uttryck tolkats om
och kommit att identifieras som förment religionsneutrala traditioner eller sedvänjor. I en situation där man inte talar så mycket om
nationell eller religiös identitet smälter dessa samman i handlingar
som kan vara både och eller ingetdera. Tydliga exempel kan vara
skolavslutningar i kyrkan eller luciafirande på dagis – de är båda fulla
av religiös symbolik och praktik, ändå ses de av flertalet som uttryck
för svensk tradition snarare än religion. Att tillhöra (i första hand)
Svenska kyrkan, men utan att vara särskilt aktiv, har beskrivits som
ett fundamentalt sätt att utöva svenskhet (Davy 2000:3). Alltför stora
avvikelser från denna lågintensiva lutheranism ses som på ett eller
annat sätt extrema; varken ateister eller hängivna frikyrkobesökare
inryms i denna normalitet, än mindre utövare av andra religioner än
kristendomen.
Begreppet sekularism betyder på ytan att politik och samhällsliv
inte struktureras av religion. Men även i sekulära stater är frånvaron
av religion inom samhällsinstitutionerna för det mesta långt ifrån
absolut. I stället blir det tydligt att sekularism i själva verket består av
känsliga överenskommelser där religionen varken är helt närvarande
eller helt frånvarande (Goldstone 2007:230 f.). Det betyder i sin tur att
begreppet sekularitet alltid fylls med innehåll i specifika, ofta lokala
kontexter, och mot en bakgrund av både traditioner, sociala strukturer och religiösa föreställningar (Asad 2003:25; Urban 2008). I skandinaviska länder balanserar den nationella självförståelsen på gränsen
mellan det moderna, sekulära arvet och det kristna. För många har
41
dessa båda strömningar smält samman till den grad att det är svårt
att se var den ena slutar och den andra börjar. Konkret betyder det att
andra religioner ofta uppfattas som mer ”religiösa” än kristendomen,
som uppfattas som sval, balanserad och förnuftig. Det betyder i sin
tur att det sekulära som kategori kan rymma långt fler kristna element än till exempel muslimska. Detta gällde också i hög grad för de
euroamerikanska medierna, där skildringarna av karikatyrkrisen ofta
kom att sätta likhetstecken mellan islam och överdriven religiositet,
medan en motsvarande sammansmältning mellan kristendom och
sekularism ägde rum. Mellan raderna kan man ana en mängd olika
försök att förstå det religiösa genom det sekulära och vice versa.
Även om publiceringen av karikatyrerna till att börja med avsågs
som ett skämt, lite lättsam läsning mot slutet av sommarens nyhetstorka eller ”silly season” (Klausen 2009:15), fanns ända från början
en allvarlig klangbotten. Det är en tolkningsfråga om den bakomliggande ambitionen var omsorg om yttrandefriheten eller om den
snarare hade att göra med främlingsfientlighet. Men avsikten med
karikatyrerna måste rimligen ha varit att framkalla en situation där
den ”danska” positionen framstod som behärskad och mån om frihet
och demokrati, medan den ”muslimska” framstod som extrem och
reaktionär. Bojkotterna å sin sida positionerade Danmark som ett
mammons rike, där endast ekonomisk vinning hölls heligt.
Genom hela serien av händelser kom konflikten att spelas ut längs
många olika axlar. Till att börja med manifesterades en gränsdragning inom Danmark mellan en ”infödd” majoritetsbefolkning och
en ”invandrad” muslimsk. Lika snabbt kopplades konflikten in i en
europeisk antirasistisk diskurs som ibland gjorde sig skyldig till att
dra hela Danmark över en kam. Längs en tredje axel försökte den
internationella proteströrelsen först utverka en ursäkt, sedan finna
en egen gottgörelse genom sanktioner. Ett flertal ytterligare axlar
uppstod inom olika länder inom såväl som utom Europa, där karikatyrkrisen fick inrikespolitisk betydelse (Naim 2006:42). I vissa
europeiska länder (inklusive Danmark), där svaga regeringar var
beroende av högerextrema och främlingsfientliga partier (Klausen
42
2009:66, 149), tvingades man snabbt in i svartvita diskussioner. I
Egypten såg regimen Mubarak sin chans att positionera sig som en
muslimsk förkämpe och på så sätt underminera sin främsta rival, det
Muslimska brödraskapet (Klausen 2009:168). I Nigeria, där den absoluta majoriteten av alla dödsfall ägde rum, blev karikatyrerna en del av
existerande religiösa motsättningar mellan kristna och muslimer och
en nationell maktkamp som hade decennier på nacken.
Polariseringen som mobiliserades i samband med karikatyrkrisen
lyckades i en viktig bemärkelse sätta sin prägel på det efterföljande
samtalsklimatet. Föreställningen om en stark gräns mellan å ena sidan
yttrandefrihet och demokrati och å andra sidan islam och förtryck,
ifrågasätts fortfarande sällan. Något som framgår när man studerar
det som sades av olika röster när det begav sig, är hur stora likheter
som faktiskt fanns i synen på yttrandefrihetens förutsättningar och
gränser. I såväl Nigeria som i många andra länder med en stor muslimsk befolkning var en stor del av debatten snarlik den som fördes i
Europa: man värnade om yttrandefriheten men noterade med förståelse de olika undantag som görs i samtliga europeiska länder, mot förtal,
hets mot folkgrupp, förnekelse av Förintelsen och så vidare. Mediernas
”självcensur” är en annan aspekt – att väga allmänintresset mot eventuella negativa konsekvenser av en publicering är en given och ständigt
närvarande del av det normala redaktionella arbetet på till exempel
en dagstidning, något som även Jyllandspostens chefredaktör Carsten Juste kallat för självklart (Klausen 2009:8). Ett talande, och för
Jyllandsposten lite pinsamt exempel, är att tidningen två år tidigare
avstod från att publicera karikatyrer av Jesus – av den anledningen
att man trodde att kristna skulle kunna bli sårade (Klausen 2009:43;
Naim 2006). Men när de västliga medierna skrev artiklar om ambassadbränder och upplopp avstod man samtidigt från att rapportera
om den sansade diskussion som faktiskt pågick, där man talade om
lagrum i dansk och internationell rätt och om hur man kunde motverka att muslimer och islam demoniserades.
Händelserna kring karikatyrerna och motreaktionerna mot dem
kopplar till flera frågor av vikt för museerna. Vid sidan av att ha re-
43
levans för en växande diskussion om det materiellas betydelse för
människors kommunikation, traditioner, framtidsbilder och självförståelse (t.ex. Edwards et al. 2006; Henare et al. 2007; Miller 2005),
tydliggör händelseförloppet de snabbt föränderliga villkoren för hur
man kan framträda i olika offentligheter. Ett möjligt svar på frågan
om hur karikatyrkrisen alls kunde uppstå är att Jyllandspostens redaktörer missbedömde den grundläggande frågan om vem de talade
med (se Eide et al. 2008:13). Den tilltänkta publiken var i första hand
den danska majoritetsbefolkningen, inom vilken man förväntade
sig att olika ståndpunkter skulle utkristallisera sig. I andra hand
måste man ha väntat sig vissa reaktioner från minoritetsgruppen
av danska muslimer. Vad man inte väntade sig var att karikatyrerna
skulle förflyttas till andra kontexter och uppröra människor över
hela jorden.
Vad som hände kan beskrivas som att den ursprungliga offentligheten – alltså Jyllandspostens läsekrets – kom att spilla över i andra,
större offentligheter. Med den förskjutningen kom också reglerna för
vad som kunde uttryckas att förändras.
I händelseförloppet finns lärdomar att hämta även för andra former av framträdanden på offentliga arenor, till exempel museiutställningar. I takt med globaliseringen av olika medieflöden försvinner
möjligheten att en gång för alla bestämma gränserna för en offentlighet. Det betyder också att man inte heller kontrollerar utgångspunkterna för diskussionen och därmed inte heller hur ett uttalande kan
tolkas. En av tankefigurerna som anmälde sig när massmedierna beskrev de starka protesterna mot karikatyrerna var fjärilen vars vingslag startar en orkan på andra sidan jorden (t.ex. Reynolds 2006): karikatyrernas räckvidd verkade inte stå i proportion till den jylländska
dagstidningens normala ställning, och som sagt hade många, särskilt
icke-muslimer, svårt att sätta sig in i hur sårande andra kunde uppleva dem. Problemet med tankefiguren i det här sammanhanget är
att den friskriver från ansvar. En brännande fråga är hur man ska se
på kopplingen mellan valet att publicera karikatyrerna och de många
dödsfall som kan tillskrivas protesterna. I vilken grad faller ansvaret
44
på Jyllandsposten? Svaret kan sägas vara någonstans mellan helt och
hållet och inte alls. Möjligheten att en museiutställning kan få samma
katastrofala följder är fullt tänkbar. Det ställer höga krav på förarbete
och eftertanke.
45
REFERENSER
Abubakar, Ahmed. 2006a. ”Illiteracy Bane of Crises in Nigeria –
DG SSS”, Daily Trust. 28 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602280486.html. Hämtat 2 mars 2006.
Abubakar, Ahmed. 2006b. ”Kano Assembly Burns Danish, Norwegian Flags”, Daily Trust. 8 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602080390.html. Hämtat 9 februari 2006.
Abubakar, Shehu. 2006c. ”Cartoon: Chief Imam Urges Police to Beef
Up Security in Abuja”, Daily Trust. 10 februari 2006. http://allafrica.com/stories/printable/200602100611.html. Hämtat 10 februari
2006.
Adegboyega, Tunji. 2006. ”No One has Monopoly of Violence”, Daily
Champion. 27 februari 2006. Hämtat 2 mars 2006.
Afrol News. 2006. ”Cartoon Protests Spread to Niger, Nigeria, Somalia”, Afrol News. http://www.afrol.com/articles/17997. Hämtat 14
september 2010.
Agande, Ben. 2006. ”Two Hours of Carnage in Maiduguri: ’The
Dead Are Not the Real Victims, We Are!’”, Vanguard. 26 februari
2006. http://allafrica.com/stories/200602270315.html. Hämtat 2
mars 2006.
Agunbiade, Tayo. 2006. ”Politics of Freedom of Expression”,
This Day. 16 februari 2006. http://allafrica.com/stories/printable/200602170468.html. Hämtat 21 februari 2006.
”Ahmed”. 2006. ”Support Your Prophet … Boycott Danish Products”, Baask.com. 8 februari 2006. http://baask.com/diwwan/index.php?topic=705.0. Hämtat 18 juni 2011.
Ajayi, Rotimi, Ajiya, Bala & Dogare, Tanimu. 2006. ”Mayhem:
Troops Deployed in Maiduguri, Katsina”, Vanguard. 20 februari
2006. http://allafrica.com/stories/200602210654.html. Hämtat 22
februari 2006.
al-Alwani, Taha Jaber. 2001. ”Fatwa Concerning the United States
Supreme Courtroom Frieze”, The Journal of Law and Religion. XV:
1–28.
46
Alhassan, Amin. 2008. ”The Twelve Cartoons: A Discursive
Inquiry”.,Transnational Media Events: The Mohammed Cartoons and
the Imagined Clash of Civilizations. Red. E. Eide, R. Kunelius & A.
Phillips. Gothenburg: Nordicom.
Aliyu, Sadeeq. 2006. ”Udus M.S.S. Condemn Danish Cartoon”,
Daily Trust. 10 februari 2006. http://allafrica.com/stories/printable/200602100580.html. Hämtat 10 februari 2006.
Andersson Trovalla, Ulrika. 2011. Medicine for Uncertain Futures: A
Nigerian City in the Wake of a Crisis. Uppsala: Acta Universitatis
Upsaliensis.
Angerbrandt, Henrik. 2011. ”Political Decentralisation and Conflict: The Sharia Crisis in Kaduna, Nigeria”, Journal of Contemporary African Studies. 29(1): 15–31.
Aodu, Abdulraheem. 2006. ”Makarfi Condemns Blasphemous Danish Cartoon”, Daily Trust. 13 februari 2006. http://allafrica.com/
stories/printable/2UU0U2130920.html. Hämtat 21 februari 2006.
Asad, Talal. 2003. Formations of the Secular: Christianity, Islam, Modernity. Stanford, Calif.: Stanford University Press.
Babadoko, Sani & Sanusi, Isa. 2006. ”Muslim Leaders, CAN Condemn Riots”, Daily Trust. 20 februari 2006. http://allafrica.com/
stories/200602200466.html. Hämtat 21 februari 2006.
Bakhtin, Michail. 1984. Rabelais and his world. Bloomington, Ind.: Indiana University Press.
Bastian, Misty L. 2006. ”’Terror against Terror’: 9/11 or ’Kano War’
in the Nigerian Electronic Press?” Red. A. Strathern, P. J. Stewart &
N. L. Whitehead. Terror and Violence: Imagination and the Unimaginable. London: Pluto.
BBC News. 2006a. ”Nigeria’s Christians Back Muslims”, BBC News.
3 februari 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/4677570.stm.
Hämtat 6 september 2010.
BBC News. 2006b. ”Nigerian MPs Burn Denmark’s Flag”, BBC News.
7 februari 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/4689314.stm.
Hämtat 11 mars 2011.
BBC News. 2006c. ”Nigerian Religious Riots Continue”, BBC News.
47
24 februari 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/4749534.stm.
Hämtat 20 april 2011.
BBC News. 2006d. ”Rioting in Southern Nigerian City”, BBC News.
22 februari 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/4677570.stm.
Hämtat 22 februari 2006.
Becker, Karin. 2008. ”The Power of Pictures in Journalistic Discourse:
As News, as Commentary, as Art”. Red. E. Eide, R. Kunelius & A.
Phillips. Transnational Media Events: The Mohammed Cartoons and
the Imagined Clash of Civilizations. Gothenburg: Nordicom.
Bego, Abdullahi. 2006. ”Urge Govt to Break Ties With Denmark”,
Daily Trust. 14 februari 2006. http://allafrica.com/stories/printable/200602140248.html. Hämtat 21 februari 2006.
Bilesanmi, Olalekan. 2006. ”Cartoon Riots: Thugs, Not Muslims,
Killed Igbo in Maiduguri – Lateef Adegbite, Islamic Council
Scribe”, Vanguard. 26 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602270318.html. Hämtat 2 mars 2006.
Billig, Michael. 2005. Laughter and Ridicule: Towards a Social Critique
of Humour. London: Sage.
Business in Africa. 2006. ”Nigerian Clerics Slam Cartoons”, Business
in Africa. 3 februari 2006. http://icms.iac.iafrica.com/pls/cms/iac.
page?p_tl=1341&p_t2=4163&p_t3=0&p_t4=0&p. Hämtat 7 februari 2006.
Chakrabarty, Dipesh 2000. Provincializing Europe: Postcolonial Thought
& Historical Difference. Ewing: Princeton University Press.
Classen, Constance & Howes, David. 2006. ”The Museum as Sensescape: Western Sensibilities and Indigenous Artefacts”. Red. E.
Edwards, C. Gosden & R. B. Phillips. Sensible Objects: Colonialism,
Museums and Material Culture. Oxford: Berg.
Daily Trust. 2006a. ”Onitsha Crisis Youths Burn Corpses”, Daily
Trust. 24 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602240193.
html. Hämtat 2 mars 2006.
Daily Trust. 2006b. ”Our Peaceful Programme was Disrupted - Muslim Forum”, Daily Trust. 20 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602200467.html. Hämtat 21 februari 2006.
48
Davy, Grace. 2000. Religion in Modern Europe: A Memory Mutates. Oxford: Oxford University Press.
DuPuis, E. Melanie. 2002. Nature’s Perfect Food: How Milk Became
America’s Drink. New York: New York University Press.
Dyer, Richard. 1997. White: Essays on Race and Culture. London:
Routledge.
Edike, Tony & Anayookoli. 2006. ”22 Killed as Mayhem Spreads
to Onitsha”, Vanguard. 22 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602220111.html. Hämtat 22 februari 2006.
Edwards, Elizabeth, Gosden, Chris & Phillips Ruth B. Red. 2006.
Sensible Objects: Colonialism, Museums and Material Culture. Oxford:
Berg.
Eide, Elisabeth. 2008. ”The Loop of Labelling: Orientalism, Occidentalism and the Cartoon Crisis”. Red. E. Eide, R. Kunelius & A.
Phillips. Transnational Media Events: The Mohammed Cartoons and
the Imagined Clash of Civilizations. Gothenburg: Nordicom.
Eide, Elisabeth, Kunelius, Risto & Phillips, Angela. 2008. ”Contrapuntal Readings: Transnational Media Research and the Cartoon
Controversy as a Global News Event”. Red. E. Eide, R. Kunelius &
A. Phillips. Transnational Media Events: The Mohammed Cartoons and
the Imagined Clash of Civilizations. Gothenburg: Nordicom.
Ekklesia. 2006. ”Christians Kill Muslims Following Warning by
Nigerian Archbishop – News from Ekklesia”. Ekklesia. 23 februari 2006. http://www.ekklesia.co.uk/content/news_syndication/
article_060223nigeria.shtml. Hämtat 20 april 2011.
Ermann, M. David & Clements II, William H. 1984. ”The Interfaith
Center on Corporate Responsibility and Its Campaign against
Marketing Infant Formula in the Third World”. Social Problems.
32(2): 185–196.
Eyoboka, Sam. 2006. ”Okogie, Oritsajefor, Others Warn: Those who
Killed our People Must not Go Scot Free”, Vanguard. 26 februari
2006. http://allafrica.com/stories/200602270231.html. Hämtat 2
mars 2006.
Falola, Toyin. 1998. Violence in Nigeria: The Crisis of Religious Politics
49
and Secular Ideologies. Rochester, N.Y.: University of Rochester Press.
Garba, Ahmed. 2009. ”The Cartoon Controversy and Islamic Jurisprudence”. 4 september 2009. http://www.amanaonline.com/Articles/art_1814.htm. Hämtat 21 mars 2011.
George, Susan. 1978. ”Nestle Alimentana SA: The Limits to Public Relations”. Economic and Political Weekly. 13(37): 1591–1593,
1595–1602.
Goldstone, Brian. 2007. ”Violence and the Profane: Islamism, Liberal
Democracy, and the Limits of Secular Discipline”, Anthropological
Quarterly. 80(1): 207–235.
Graeber, David. 2001. Toward an Anthropological Theory of Value: The
False Coin of Our Own Dreams. New York: Palgrave.
Gukas, Raymond & Ailemen, Tony. 2006. ”’17 Killed, 30 Churches
Burnt’ in Maiduguri Mayhem”, Daily Champion. 20 februari 2006.
http://allafrica.com/stories/200602210563.html. Hämtat 22 februari 2006.
Gusau, Isa Umar. 2006. ”Cartoon: Ulama Ask FG to Sever Ties With
Denmark”, Daily Trust. 14 februari 2006. http://allafrica.com/stories/printable/200602140361.html. Hämtat 21 februari 2006.
Gustafsson Reinius, Lotten. 2005. Förfärliga och begärliga föremål: Om
tingens roller på Stockholmsutställningen 1897 och Etnografiska missionsutställningen 1907. Stockholm: Etnografiska museet.
Gwantu, Wasziri Isa. 2006a. ”Apology Not Atonement for Blasphemy – Zakzaky Tells Denmark”, Daily Trust. 9 february 2006.
http://allafrica.com/stories/printable/200602090134.html. Hämtat 9 februari 2006.
Gwantu, Wasziri Isa. 2006b. ”Cartoon Controversy … Kano Coy
Severes Ties With Danish Partners”, Daily Trust. 8 februari 2006.
http://allafrica.com/stories/200602080297.html. Hämtat 12 mars
2011.
Hackett, Rosalind I. J. 2003. ”Managing or Manipulating Religious
Conflict in the Nigerian Media”. Red. J. Mitchell & S. Marriage.
Mediating Religion: Conversations in Media, Religion and Culture. London: T&T Clark Ltd.
50
Hahn, Oliver. 2008. ”Pictures Travel, Discourses Do Not: Decontextualisation and Fragmentation in Global Media Communication”.
Red. E. Eide, R. Kunelius & A. Phillips. Transnational Media Events:
The Mohammed Cartoons and the Imagined Clash of Civilizations. Gothenburg: Nordicom.
Hallah, Tashikalmah. 2006a. ”Igbos kick against seccession”, Daily
Trust. 3 mars 2006. http://allafrica.com/stories/200603030443.
html. Hämtat 6 mars 2006.
Hallah, Tashikalmah. 2006b. ”Igbos Seek Own Village in Bauchi”, Daily Trust. 28 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602280480.html. Hämtat 2 mars 2006.
Hallgren, Claes. Red. 2010. Mänskliga kvarlevor: ett problematiskt kulturarv. Stockholm: Etnografiska muséet.
Hasan, Javid & Tago, Abdul Hannan Faisal. 2006. ”Boycott of Danish
Goods over Blasphemous Cartoons”, Arab News. 27 januari 2006.
http://archive.arabnews.com/?page=1&section=0&article­­=76912.
Hämtat 13 maj 2011.
Henare, Amiria J. M., Holbraad, Martin & Wastell, Sari. Red. 2007.
Thinking Through Things: Theorising Artefacts Ethnographically. Milton Park, Abingdon, Oxon: Routledge.
Hervik, Peter. 2008. ”Original Spin and Its Side Effects: Freedom of
Speech as Danish News Management”. Red. E. Eide, R. Kunelius
& A. Phillips. Transnational Media Events: The Mohammed Cartoons
and the Imagined Clash of Civilizations. Gothenburg: Nordicom.
Hervik, Peter, Eide, Elisabeth & Kunelius, Risto. 2008. ”A Long and
Messy Event”. Red. E. Eide, R. Kunelius & A. Phillips. Transnational
Media Events: The Mohammed Cartoons and the Imagined Clash of
Civilizations. Göteborg: Nordicom.
Huntington, Samuel P. 1996. The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. New York: Simon & Schuster.
Ibrahim, Lawal. 2006. ”One Dead, 105 Arrested”, Daily Trust. 20 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602200465.html. Hämtat 21 februari 2006.
Ibrahim, Salisu & Marafa, Salisu. 2008. ”Kano Traders Boycott
51
Danish, Norwegian Products”, Biafra Nigeria World News & Archives. 9 februari 2006. http://news.biafranigeriaworld.com/archive/triumph/2006/02/09/kano_traders_boycott_danish_norwegian_products.php. Hämtat 9 september 2010.
Iloegbunam, Chuks. 2006. ”No Basis for Unity”, Vanguard. 28 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602280167.html. Hämtat
2 mars 2006.
IRIN, (United Nations Integrated Regional Information Networks).
2006a. ”At Least 123 Killed as Anger over Cartoons Fuels Existing Tensions”, United Nations Integrated Regional Information Networks. 23 februari 2006. http://www.irinnews.org/Report/58248/
NIGERIA-At-least-123-killed-as-anger-over-cartoons-fuelsexisting-tensions. Hämtat 2 mars 2006.
IRIN, (United Nations Integrated Regional Information Networks).
2006b. ”Niger: Thousands Protest Caricature of Prophet Muhammad”, United Nations Integrated Regional Information Networks. 8 februari 2006. http://www.irinnews.org/report.aspx?reportid=58082.
Hämtat 12 mars 2011.
IRIN, (United Nations Integrated Regional Information Networks).
2006c. ”Nigeria: Deadly Cartoon Protests in North Spark Reprisals in
South”, United Nations Integrated Regional Information Networks. 21 februari 2006. http://www.irinnews.org/report.aspx?reportid=58082.
Hämtat 22 februari 2011.
IRIN, (United Nations Integrated Regional Information Networks).
2006d. ”Nigeria: Dozens Dead as Sectarian Violence Continues in
Southern City”, United Nations Integrated Regional Information Networks. 22 februari 2006. http://reliefweb.int/node/200807. Hämtat
12 mars 2011.
Jackson, Michael. 2005. Existential Anthropology: Events, Exigencies,
and Effects. New York: Berghahn Books.
Juste, Carsten. 2006. ”Apology from the Danish Paper Jyllandsposten”,
Ministry of Foreign Affairs Denmark. 30 januari 2006. http://www.
ambmoskva.um.dk/en/menu/Embassy/News/ApologyFromThePaperJyllandsPosten.htm. Hämtat 10 maj 2011.
52
Jönsson, Håkan. 2005. Mjölk: En kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi. Eslöv: B. Östlings bokförlag Symposion.
Kazure, Musa. 2006. ”Kano Govt Cancels Contracts with Denmark”,
Daily Trust, 9 februari 2006. http://allafrica.com/stories/printable/200602090128.html. Hämtat 9 februari 2006.
Kazure, Musa & Machika, Aliyu. 2006. ”Muslims Demonstrate in
Kano Against Cartoon Blasphemy”, Daily Trust. 6 februari 2006.
http://allafrica.com/stories/printable/200602061110.html. Hämtat
9 februari 2006.
Klausen, Jytte. 2009. The Cartoons That Shook the World. New Haven,
Connecticut: Yale University Press.
Koese, Yavuz. 2008. ”Nestlé in the Ottoman Empire: Global Marketing with Local Flavor 1870–1927”, Enterprise & Society. 9(4):
724–761.
Labaran, Abdu. 2006. ”Why the State Nearly Burn”, Daily Trust. 20 februari 2006. Hämtat 2 februari 2006.
Latour, Bruno & Weibel, Peter. 2002. Iconoclash: [beyond the Image
Wars in Science, Religion, and Art]. Karlsruhe: Zentrum für Kunst
und Medientechnologie.
Ludwig, Frieder. 2008. ”Christian–Muslim Relations in Northern
Nigeria since the Introduction of Shari’ah in 1999”, Journal of the
American Academy of Religion. 76(3): 602–637.
Maamoun, Ahmed & Aggarwal, Praveen. 2008. ”Guilty By Association: The Boycotting of Danish Products in the Middle East”,
Journal of Business Case Studies. 4(10): 35–42.
Marshall, Ruth. 2009. Political Spiritualities: The Pentecostal Revolution
in Nigeria. Chicago: The University of Chicago Press.
Masterton, Malin. 2010. Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous Interests of Old Human Remains. Uppsala: Acta Universitatis
Upsaliensis.
Mauss, Marcel. 2002. The Gift: The Form and Reason for Exchange in
Archaic Societies. London: Routledge.
Mbembe, Achille. 1992. ”Provisional Notes on the Postcolony”, Africa.
62(1): 3–37.
53
”Michelle Malkin”. 4 februari 2006. ”Don’t Forget: Buy Danish”,
http://michellemalkin.com. Hämtat 3 maj 2011.
Miller, Daniel. Red. 2005. Materiality. Durham, N.C.: Duke University
Press.
Mohammed, Aminu. 2006. ”Sever Ties With Denmark – Sultan Tells
FG”, Daily Trust. 15 februari 2006. http://allafrica.com/stories/
printable/200602150275.html. Hämtat 21 februari 2006.
Musa, Yakubu. 2006. ”Prophet’s Cartoon: Lawmakers Burn Danish,
Norwegian Flags”, This Day. 8 februari 2006. http://allafrica.com/
stories/200602080433.html. Hämtat 9 februari 2006.
Myers, Fred R. & Coombes, Annie E. 2001. The Empire of Things:
Regimes of Value and Material Culture. Santa Fe: School of American
Research Press.
Naim, C. M. 2006. ”A Clash of Fanaticisms”, Comparative Studies of
South Asia, Africa and the Middle East. 26(3): 341–346.
Obadare, Ebenezer. 2006. ”Pentecostal Presidency? The LagosIbadan ’Theocratic Class’ & the Muslim ’Other ’”. Review of African
Political Economy. 33(110): 665–678.
Obateru, Taye, et al. 2006. ”Cartoon: Mayhem Spreads to Bauchi,
Gombe”, Vanguard. 21 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602210116.html. Hämtat 21 februari 2006.
Olaniyonu, Yusuph. 2006. ”Mr. President, Douse This Tension,
Please”, This Day. 27 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602280493.html. Hämtat 2 mars 2006.
Onoyume, Jimitota. 2006. ”PFN Wants Emergency Rule in Bauchi,
Borno, Katsina”, Vanguard. 27 februari 2006. http://allafrica.com/
stories/200602270472.html. Hämtat 2 mars 2006.
Onyekamuo, Charles. 2006. ”Onitsha: the Aftermath …”, This Day.
24 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602270091.html.
Hämtat 2 mars 2006.
”Para Pundit”. 2 februari 2006. ”Time to Buy Danish Products to
Counteract Muslim Boycott”, Para Pundit. Hämtat 11 september
2010.
Pew Global Attitudes Project. 2006. Muslims in Europe: Economic Wor-
54
ries Top Concerns about Religious and Cultural Identity. Washington.
Plate, Brent S. 2006. Blasphemy; Art that Offends. London: Black Dog
Publishing.
Purefoy, Christian Allen. 2006. ”Five Days of Violence by Nigerian
Christians and Muslims Kill 150”, The Independent. 24 februari 2006.
http://www.independent.co.uk/news/world/africa/f ive-daysof-violence-by-nigerian-christians-and-muslims-kill-150-467546.
html. Hämtat 20 april 2011.
Reynolds, Paul. 2006. ”Cartoons and the globalisation of protests”,
BBC News. 22 februari, 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_
east/4740020.stm. Hämtat 2 september 2010.
Rose, Flemming. 2005. ”Muhammeds ansigt”, Jyllandsposten. 30 september 2005. http://multimedia.jp.dk/archive/00080/Avisside_Muhammed-te_80003a.pdf. Hämtat 5 september 2010.
Rudling, Per Anders. 2006. ”Denmark as the Big Satan: Projections
of Scandinavia in the Arab World and the Future of Multiculturalism”, Review of European and Russian Affairs. 2(3): 73–112.
Saleh, Ibrahim. 2008. ”The Bubble World of Polarization: Failing to
Realize the Blind Spots in the Cartoon Controversy”. Red. E. Eide,
R. Kunelius & A. Phillips. Transnational Media Events: The Mohammed Cartoons and the Imagined Clash of Civilizations. Gothenburg:
Nordicom.
Scott, James E. 1985. Weapons of the Weak: Everyday Forms of Peasant
Resistance. New Haven: Yale University.
Smith, Moira. 2009. ”Humor, Unlaughter, and Boundary Maintenance”, Journal of American Folklore. 122(484): 148–171.
This Day. 2006a. ”Gajere, Slain Cleric, Friend of the Talakawas”, This
Day. 24 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602270156.
html. Hämtat 2 mars 2006.
This Day. 2006b. ”PFN Blames ’Failed Politicians’ for Religious
Crises”, This Day. 28 februari 2006. http://allafrica.com/stories/200602280435.html. Hämtat 2 mars 2006.
Urban, Greg. 2008. ”The Circulation of Secularism”, International
Journal of Politics, Culture, and Society. 21(1/4): 17–37.
55
Wiese, Maria Tauber & Lund, Kristian Nørfelt. 2008. Arla Foods:
Driving Sales Through Entry into Sub-Saharan Africa. Copenhagen
Business School.
56