Klas Eklund 01-08-13
Ekonomen som tandläkare
Krönika i SvD
I våras gav jag ut en liten bok som kritiserade förslaget om ”Tobinskatt”, dvs omsättningsskatt på
valutahandel. Dessutom deltog jag i en hearing i ämnet i Riksdagen. Min tes var att Tobinskatten
må ha ädla syften – minska svängningarna på valutamarknaden och föra över pengar till tredje
världen – men att den inte är något effektivt medel att nå dessa mål.
Efter en behaglig semester – från konjunkturer, räntor och Tobin – har jag nu återvänt till dator
och skrivbord. När jag går igenom sommarens kommentarer och klipp i ämnet Tobinskatt finner
jag att de nästan alla rör sig på ett moraliskt eller politiskt plan. De handlar inte alls om ekonomi
och än mindre om de faktiska förutsättningarna för skatten.
I Aftonbladet skriver en krönikör att min bok kännetecknas av ”moralisk lättja”. I en recension av
boken för landets bibliotek skriver anmälaren att jag inte tillräckligt behandlar ”de politiska och
symboliska sidorna” av frågan. På DNs kultursida kan jag läsa att den ”politiskt laddade
emotionaliteten” i frågan är väsentlig och att Tobinskatten inte bara är en ”nationalekonomisk
ingenjörsfråga”.
Kort sagt: Ekonomen Eklund må ha rätt i sak – men som räknenisse har han ”emotionellt” fel.
Detta har fått mig att något fundera över den ekonomiska debatten och dess villkor. Poängen med
min kritik av Tobinskatten var just att den, även om den ”emotionellt” låter så bra – ta från
slemma spekulanter och ge till fattiga – inte fungerar i verkligheten. Jag försökte medvetet se
bakom symbolfrågorna, skära igenom det politiska blomsterspråket och undersöka den krassa
verkligheten. Men mina kultursideskritiker säger att detta tillvägagångssätt är fel. Det är tvärtom
den politiskt/symboliska aspekten som är den viktiga. Ändamålet är viktigare än frågan om medlet
fungerar.
Men ändamålet kan inte få helga vilka medel som helst.
Den store ekonomen Keynes skrev en gång att ekonomer är som tandläkare. Samhällsekonomi är
inte särdeles gloriöst eller vackert, inte något gott i sig. Men det är nödvändigt, ungefär som
tandläkeri. Ekonomer försöker ta reda på varför saker går snett, hur man kan reparera ekonomier
som inte fungerar. Vi hittar fel och vi påpekar orimligheter. Vi kommer med förslag om hur
ekonomier ska lagas – som tänder. Vår specialitet är att tala om för människor i maktställning –
såväl politiker som journalister – att vissa populära tankar tyvärr inte fungerar. Vi påpekar
obehagligheter för folk som inte vill låtsas om dem. Inte för inte kallas disciplinen för den ”dystra
vetenskapen”.
Är detta att förakta? Är detta mindre värt än emotioner och symbolik?
Jag tycker inte det. Ekonomi är inte kultur, civilisation, demokrati. Men det är i många avseenden
basen och förutsättningen för ett gott liv i dessa avseenden. Utan ekonomiskt välstånd, utan en väl
fungerande ekonomi, är många av mänsklighetens större och ädlare mål helt enkelt omöjliga att
nå. Och utan den samhällsekonomiska vetenskapens ibland dystra funderingar blir det svårare att
bygga den ekonomiska basen för välstånd och civilisation.
Därför är det i högsta grad relevant – ja, önskvärt! – att skärskåda politiskt och ”emotionellt”
populära förslag med kylig ekonomblick. Visst kan det klinga skönt från dem som sjunger med
änglarna. Men det är alltför sällan de har de bästa råden för den verkliga ekonomin, den som
avgör hur det faktiskt går med jobben och inkomsterna.
