SALIG ÄR TÖRSTEN
Om kristen andlighet med många ansikten
Björne Erixon
Boken kan rekvireras från
Björne Erixon
Apellunden Bjärka-Säby
590 55 Sturefors
Telefon; 013- 440 77 Mobil; 073 784 52 92
E-post: [email protected]
Blogg: http: bjorneerixon.wordpress.com
Bibelcitaten är hämtade från Bibel 2000
Copyright Svenska Bibelsällskapet
ISBN 978 -91-633-4280-6
Tryckt hos: Bäcklund Grafiska AB
Omslag: Petter Berg
Textbearbetning: Elia Mörling
HB Agape
Björne Erixon
© Björne Erixon 2010
2
Innehållsförteckning
Förord..................................................................................................... 5
Inledning .............................................................................................. 10
Kap. 1 Att leva med den Helige Ande................................................. 27
Kap. 2 Hjärtats hängivna barmhärtighet.............................................. 61
Kap. 3 Att leva av Ordet ...................................................................... 94
Kap. 4 Ett helat liv ............................................................................. 118
Kap. 5 Rättvist liv .............................................................................. 144
Kap. 6 Den inre bönen ....................................................................... 155
Kap. 7 Enhet och mångfald ............................................................... 177
Litteraturtips ...................................................................................... 198
3
4
Förord
”Teolog är den som ber i ande och sanning, och den som ber i ande
och sanning är teolog”. Med den devisen gav den tidiga kyrkan uttryck för hur man uppfattade teologin, talet om Gud och därmed teologens uppdrag. Teologins mål var att göra bönen sannare och mer levande. Bönens halt och kraft stod i relation till den kunskap om Gud
som stavas delaktighet i den Heliga Treenigheten. All teologi syftade
till människans gudomliggörelse, hennes förening med Gud.
Inte alla som kallas teologer lever upp till denna uppfordrande definition. Och långt ifrån all teologi ger näring åt bönen och gudskärleken.
Desto större glädje är det att få i sin hand en bok vars författare har en
livslång gärning som teolog bakom sig och på samma gång är en ivrigt
törstande gudssökare. I Björne Erixons gärning och författarskap är
teologi och bön två sidor av samma verklighet, något som i hög grad
utmärker den bok han nu utger i samband med sin 70-års dag.
Björne Erixon har vigt sitt liv åt att förkovra och fördjupa sig i Bibeln.
Hans sanningslidelse och mod att gå egna vägar gjorde sig tidigt gällande och har ibland lett till att han betraktats med misstänksam blick
bland sina egna. Det förvånar inte att han ofta känt ett betydande
släktskap med en självständig tänkare och predikant som Sven Lidman. Likt denne har Björne Erixon alltid värjt sig för tendenser till likriktning och inställsamhet. Kärleken till sanningen har ett pris. Inte
alla är beredda att betala det.
Som en av de första inom svensk pingströrelse genomgick Björne
Erixon en akademisk utbildning i teologi . De redskap den teologiska
bildningen skänkte honom integrerade han i den egna traditionens ideal att närma sig bibeltexten för att lyssna till Guds röst . På ett ovanligt
sätt kom han att förena den djupt rotade tron på Skriften som Guds ord
med det oavbrutet öppna sinnet. Som teolog är Björne Erixon förankrad i den kärlek till Bibeln som alltid utmärkt pingströrelsens folk,
samtidigt som han är främmande för en biblicism som berövar Skrif5
ten dess djupdimension. Det har gjort honom till en teolog – och kristen- som ständigt befinner sig i rörelse och inte är till salu.
Det öppna sinnet och det sökande hjärta har med åren fört Björne
Erixon i kontakt med en mångfald av andliga traditioner och format
hos honom det ekumeniska sinnelag som är så utmärkande för denna
bok. Där andra ser antingen eller, visar han hur vi behöver både och.
Både tungotal och tystnad, både kontemplation och mission, både
ordning och frihet. Här ligger styrkan hos Björne Erixon som teolog
och förkunnare, och därmed den stora förtjänsten med denna bok .
Han är inkarnationsteolog i ordets bästa mening på samma sätt som
fullheten av gudomlig och mänskligt förenas i Jesus Kristus måste den
kristne älska och värna jorden som Gud skapat och tänka på det som
finns i himlen där hennes liv är dolt med Kristus hos Gud.
”Salig är törsten” rymmer en teologisk vision som förenar de rikedomar och insikter som förvaltats av olika rörelser och kyrkor genom
historien. Författaren är därmed ett vittne om Apostelns ord, att det
endast är tillsammans med alla de heliga som vi ”förmår fatta bredden
och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som
är väldigare än all kunskap”.
Genom sin förmåga att i liv och tro förena olika perspektiv och uttryck
framstår Björne Erixon som en av vår kristenhets viktiga brobyggare.
Denna bok kan beskrivas som en summa theologia, ett kompendium
över en livslång gärning i Ordets tjänst. En ”ekumenisk pingstvän”
som han vill kalla sig själv, ger oss här sitt andliga testamente och utmanar läsaren att ständigt vidga hjärta och tanke för den Gud som alltid är större än allt vi förmår omfamna och tänka.
Peter Halldorf
Bjärka- Säby den 6 september 2010
6
Förord
Det här är en bok som beskriver den inre klimatförändring som pågår
inom den svenska Pingströrelsen. Björne Erixon kallar sig själv en
”ekumenisk pingstvän”. Det handlar om att vårda den djupa relationen
till den helige Ande, men inte acceptera den exklusivitet som periodvis handlat om hur pingstvänner inbillat sig ha ensamrätt på karismatisk kristendom.
Björne Erixon rannsakar sitt inre inför Johannesevangeliets texter.
Tillsammans får vi söka djupet i enskilda ord och uttryck där Jesus
står i centrum och Den helige Ande är närvarande. Törsten efter helhet
och äkthet smittar av sig under läsningen. Det inre rummet präglas av
bokens atmosfär av helig Närvaro. Intresset till fördjupad kunskap
väcks med förnyad iver att vilja förstå mer. Björne Erixon citerar och
anknyter till en mångfald av litteratur som imponerar, men också blir
vägledande.
Det räcker inte att läsa den här boken en enda gång för att sedan ge
den en plats i bokhyllan. Den första genomläsningen dröjer sig kvar i
tänkandet. Några sammanhang förstod jag inte riktigt. Samtidigt finns
denna ”väckelseatmosfär”, som bryter fram på ett märkligt sätt och
motiverar till längtan, andlig törst, en önskan om inre helighet och
renhet.
Björne Erixon skildrar områden inom trons verklighet som också motiverar till frågor, behovet av det öppna samtalet, i relation till hur Johannesevangeliets budskap ska tillämpas. Efter min första läsning av
boken får jag intrycket att syftet främst gäller den inre personligt andliga äktheten och gudstjänstens förnyelse. I fortsatta samtal behövs
tänkandet kompletteras med hur vardagen, yrkeslivet, fritiden kan påverkas av samma genuina trovärdighet.
7
Ett viktigt avsnitt i Björne Erixons bok handlar om det som drabbade
hans far Helge Erixon. Det berör mitt innersta på ett speciellt sätt eftersom min egen far upplevde något liknande. Dessutom var våra fäder Helge och Tage nästan tvillingsjälar i en gemensam längtan som
också innebar en svårhanterlig smärta. Det handlar om en period inom
Pingströrelsen när Lewi Pethrus inbillade sig att framgången främst
skulle handla om aktiviteter, explosiva händelser, exklusivt profilerat
av den egna rörelsen, medan det fanns andliga ledare som tidigt
skrämdes av ensidighet och pingstvännernas rädsla att bejaka den helige Andes närvaro också i de historiska kyrkornas gemenskap och näraliggande frikyrkosamfund.
Stanley Sjöberg
8
Tack
Jag vill tacka några personer som på olika sätt betytt mycket för bokens tillkomst. Min fru har haft ett stort tålamod med mina datorövningar och gemenskapen med henne under många år klingar med i allt
jag skriver och vill gestalta. Att du stått ut med mina ”föreläsningar”!
Pingstförsamlingen i Linköping tog emot oss med öppna armar, när vi
kom till Bjärka- Säby 2006. Tack Anders Ekstedt med team för förblivande generositet.
Peter Halldorf, tack för en skapande dialog! Tack Stanley Sjöberg för
ditt förord. Tack alla ni som jag under åren haft möjlighet att leva i
dialog med, alla kursdeltagare i olika kursen genom många år, Anette
Fredriksson på Bibelskolan, du har lyssnat till mina frågor och reflektioner, tack.
Framför vill jag tacka Herren. Jag vill att min bok skall bli till människors glädje och till Guds ära.
9
Inledning
Jaså, du är kristen? Ja, jag vill vara och jag vill bli en kristen. Är inte
det att vara trångsynt? Är det inte en rad förbud? Så kan det låta
ibland. Invändningarna haglar över dig och mig. Vad svarar man på
det? Man kan välja olika strategier. En del kristna skulle nog helst
hänvisa till personliga upplevelser av olika slag. Man vilar tryggt på
sin egen erfarenhet. Subjektiviteten är sanningen, som utmanaren
dansken Sören Kierkegaard myntade det en gång. Andra går in i en
häftig apologetik. Försöker alltså ge så goda argument som möjligt för
tron. (Gustavsson, 1997) (Kreeft Peter och Tacelli, 1994) Eller varför
inte undersöka en grundbok i religionsfilosofi, den borde väl ge objektiva argument, för och emot kristen tro? (Jonsson U. , 2008) Allt det
där har sitt givna värde, både gränser och möjligheter. Inte minst att
hyfsa frågeställningarna. Samtidigt finns de stora gåtorna i livet, som
gör ont, är ont och som vi får leva med.
Den här boken handlar inte om argument för och emot kristen tro.
Som sagt, om det kan du läsa i andra goda framställningar. Jag vill
istället försöka berätta om rikedomen i tron. Jag vänder mig till dig
som är eller vill vara, eller vill bli, en kristen. Och även till dig som
kanske är nyfiken på kristen tro. Eller så har du mer eller mindre lämnat kyrkan, men har kvar en personlig tro. För människor med olika
bakgrunder vill jag, så gott jag förmår, berätta om hur olika traditioner, det är andliga livsflöden, ser ut. När jag gör det, vill jag göra det
med glädje. Tänk att den kristna tron rymmer en sådan mångfald! Och
ändå finns det mer, ty min begränsade erfarenhet, som man och västerlänning, innebär i sig en gräns. Även om vi alla kan läsa oss till,
och ta reda på, genom studier och besök, den rikedom som kristen tro
innebär i andra delar av världen idag. (Fjärstedt, 2009)En ”brunbränd”
kristendom breder ut sig mer än någonsin.
10
Många av oss skulle behöva lyfta blicken och inse att den kristna tron
inte främst är en västerländsk variant. Den är ju universell! Varje kultur bidrar med sitt gensvar på evangeliet, som spränger våra kulturella
inskränkningar. När Ordet från Gud, blir kött och blod, i varje land
och folk, anar vi en del av evangeliets djupa rikedom. Perspektiven
växer och glädjen över tron fördjupas.
Mitt i allt detta, får jag vara en del. Jag har mött, och fått del av, olika
andliga livsflöden, på olika sätt. En del har jag fått tidigt i mitt liv som
kristen. Andra har senare kommit in i mitt liv, genom egna och andras
erfarenheter. Jag vill försöka undvika att betygsätta andra kristna.
Djupast sett är det nog Gud som känner ”de sina”. Se t.ex. 2 Tim 2;
19, Joh. 10;14
Jag kommer inte att undvika mina bedömningar av den kristna tron.
Jag vill söka den äkta gemensamma kristna tron, som är en tillgång för
alla som vill vara kristna. (Thunberg L. , 2005). Alltså försöka skilja
mellan sak och person.
En personlig bakgrund
Jag vill vara en ekumenisk pingstvän! Med betoning på vill. För mig
har det varit en slags längtan, målsättning och inriktning sedan 1970.
Ibland sörjer jag djupt över den ytlighet min egen tradition tyvärr visar. Det finns en slags svart-vit tonårstro, som alltför ofta blivit en
mall.
Lång kristen erfarenhet missgynnas ibland och fokus läggs på nykristnas, begripliga, entusiasm. Många gånger genom åren har jag därför
undrat, varför lämnar du inte denna typ av miljö? Den frågan lever jag
med och varje dag jag är kvar ger jag ju mitt svar. Den situationen och
de frågorna finns hos många idag. Många ”röstar med fötterna”. Man
stannar hemma från gudstjänsten eller väljer noga, efter egna behov,
när man kommer. I allt mitt sökande efter den äkta tron, vill jag, med
Guds hjälp, söka undvika högmod och självförakt. Det är så lätt att tro
att man är bättre, eller sämre, än andra. Jämförelserna haglar i luften
11
och plågar oss. Då är det Guds nåd, som gäller och omfattar oss alla,
den vila vi kan luta oss emot.
Jag har alltså inte lämnat mitt sammanhang, som är Pingströrelsen.
Varför? Därför att jag vill försöka leva kvar i det som är mina rötter.
Men jag vill göra det som en ekumenisk pingstvän! Kanske kan jag,
på något sätt och i någon mån, öppna för andra. Det låter som en paradox, och är ibland en utmaning. Den här spänningen hotar ibland att
driva mig till cyniskt förakt. Ibland öppnar den sig som en underbar
gåva. Då är det Guds nåd som jag ser och är med om.
När jag för länge sedan trodde att det skulle, kanske, vara möjligt, att
leva som en ekumenisk pingstvän, beslöt jag mig för att både leva öppen mot alla kristna livsflöden och försöka ta vara på det som är evangeliskt och konstruktivt i min egen miljö. Ibland har det varit svårt,
ibland gett mig nya möjligheter. Samtidigt inser jag att det är viktigt
att försöka undvika självgodhet, förakt för andra uttryck för tron än de
jag själv är van vid.
När jag ibland sökt ord för att uttrycka min hållning, har jag ofta stannat vid den här formuleringen; Hemma överallt och hemlös överallt,
det har varit och kommer nog att vara en del av min lott i kristenheten.
Jag har ibland, tyvärr, med sorg skämts för ytligheterna, barnsligheterna, maktspelet och liknande i min egen miljö. Fördenskull vill jag
inte blunda för den enorma potential som finns i en pentekostal karismatisk form av kristen tro. Samtidigt som jag ser att andra kristna miljöer även inrymmer både förtjänster och brister. Kyrkans historia är
förvisso inte alltid en rolig historia! Samtidigt som det finns enorma
perioder av upprättelse för den kristna tron. Detta ger inspiration och
glädje, mitt i nutidsbetraktelserna. (Hill, 2008)
Jag växte upp i en pingstfamilj. Föräldrar och syskon var medlemmar
och mer eller mindre aktiva i den lokala pingstförsamlingen. Jag blev
tidigt döpt i vatten. Min bror var 8 år och jag 10 år. Vi tjatade på våra
föräldrar tills de gav med sig. Under några grå tonår gled jag mer eller
mindre bort från tron. Under de senare tonåren ”drabbades” jag av
12
Guds tilltal och beröring. På ett läger för ungdom mötte jag i en predikan Guds tilltal. Det var som om talaren satt inne i mitt öra . Han
beskrev tydligt både vad jag förlorat och vilka nya möjligheter som
kunde öppna sig. I ett enkelt ”militärtält”, i samband med ett läger för
ungdomar, bad jag, morgonen efter, intensivt till mitt livs Gud. En
omvändelse till Jesus Kristus ägde rum, med moraliska, andliga och
intellektuella dimensioner. Min läslust exploderade, som en av flera
konsekvenser. Bibeln blev en god vän under intensiva år in i vuxenåldern. Fortfarande öser jag ur den källan.
Att den aldrig sinar är verkligen inte min förtjänst! Skriften har en
förunderlig förmåga att ständigt öppna sig för den som lägger örat till.
Gud talar fortfarande i och genom Skriften. Mitt liv med Bibeln har
fortsatt genom åren, från starten i övre tonåren. Dessutom har jag under åren haft förmånen att predika evangeliet i olika kristna miljöer.
Det har varit en positiv inbjudan till nyfikenhet, tacksamhet och upptäckarglädje. Under alla år jag i olika sammanhang lett bibelstudier
och predikat, har jag dessutom mött och levat med kristna med skilda
förtecken. En övning att söka se var den gemensamma kärnan finns.
Den som vi lever av, dagligen. Den som även kan bli integrerad i våra
djup, för att bli vårt personligt egna. Alltså motsatsen till en opersonlig utantilläxa.
-----------
Under några år på 1960- talet drogs jag in i en ytterst kontroversiell
väckelserörelse; Maranata. Det var ett slags ”sturm und drang” period,
med omistliga erfarenheter och gruvliga besvikelser i en blandning
som gett både permanent glädje och bitvis ångest (Erixon, 2002). Då
fick jag en stark doft av högspänningskristendom, med omistliga inslag av hängivenhet, Jesustro och mod att våga ”gå mot strömmen”.
Jag vill inte vara utan dessa erfarenheter.
13
Många skarpskurna, självständiga och självsvåldiga personligheter
fick jag möta och dela livet med. En slags ”högspänningskristendom”
alltså, med olika förtecken, brister och förtjänster. De åren bildade en
paradoxal väv av komplexa erfarenheter, men, kom det att visa sig,
även ett omistligt bidrag av erfarenheter och insikter. Men detta påminner mig om en historia, påhittad eller verklig vet jag inte; några
kritiserar judar och säger, ni judar lever bara i historien! Nej, blir det
tydliga svaret; vi lever inte i historien, men historien lever i oss! Vårt
minne är en tillgång. Utan levande minne dör kyrka och tro.
Däremot har det ofta varit besvärande för min omgivning, att jag haft
en tid i Maranata. Nästan ingen har ställt frågor och få tycktes vara intresserad av denna period i mitt liv. Ibland har jag även undrat varför
en del, ovisst hur många, som en gång mottog välsignelser via Maranata, senare i livet verkar skämmas för det.
Det är som om man skämdes för ”enkla föräldrar”. Egentligen är det
Guds verk vi då förnekar. Även om det självklart kan finnas annat inblandat i vår historia. Mognadens väg är att inkludera och omfamna
hela sitt liv, i tid och rum. Det är Guds nåd som gör detta möjligt.
Att erkänna det beklagliga i splittring och senare utveckling av den
miljön, är en sak, som i tider av mognad bör vara självklara inslag. Att
på djupet, i förunderlig tacksamhet, bära med sig erfarenheter av en
verklig Gud, är en helt annan sak.
Men att försöka tränga undan eller förneka det goda? Varför gör en
del detta? Jag kunde berätta både fantastiska och positiva ting och om
det som blev en återvändsgränd. Erfarenheter från den tiden, några år
på 1960-talet, hur kristna miljöer kan fungera, har hjälpt mig i möten
och samtal med människor. Jag vill alltså inte förneka de positiva erfarenheterna från den tiden. Samtidigt har det varit livsnödvändigt att
vända och vrida på frågor varför det blev som det blev: hur kan en
brinnande väckelsefåra sluta i en steril och aggressiv återvändsgränd?
Och vad tar jag med mig ut i livet efter denna sejour? (Erixon, Rymma
eller rymmas?, 2002) (Aronson, 2005)
14
Den här typen av erfarenheter, från många olika kristna miljöer, kan
nog en del läsare känna igen sig i. En tid av blandade erfarenheter i en
kristen miljö, har satt djupa spår hos många människor. Vi har dem
mitt ibland oss. En del har i yttre mening lämnat sin uppväxtmiljö,
andra finns kvar i yttre mening, men lämnat den i inre mening.
(Dahlgren, 2008)
I slutet av 1960-talet kom jag in i ett ofrånkomligt vägval: vad innebär
ett uppbrott från Maranata? Kan jag verkligen ”återvända” till en
”vanlig” församling? Samtidigt kunde jag ana några positiva tecken i
vissa kristna sammanhang. Den karismatiska väckelsen hade börjat
knacka på kristenhetens dörrar som hoppfulla tecken med förhoppning
om Andens regn över förtorkad jord. Ser jag Andens goda vårtecken?
Jag kunde inte, i min misstro, förneka det. Det blev vägledande .
Kanske att den ”gamla” Pingströrelsen kunde förnyas och vidgas? Jag
kunde, efter lång tid av inre reflektion, bön till Gud och samtal med
goda vägledare, fatta ett avgörande beslut; jag vill vara en ekumenisk
pingstvän! Efter det beslutet har jag, på olika sätt, sökt att med Guds
hjälp gestalta den inriktningen.
-----------
Perspektiven har vidgats genom åren. Det finns en tacksamhet till Gud
som låtit mig upptäcka olika aspekter av kristen tro, genom skilda
kristna sammanhang.
Att vilja vara en ekumenisk pingstvän? Egentligen är detta inte något
märkligt. En del rötter till denna inriktning kan finnas i min uppväxtmiljö. Jag har en bror som blev omvänd och levande kristen under en
kampanj under ledning av en väckelsevangelist som hörde hemma i
Svenska Missionsförbundet (nuv. Svenska Missionskyrkan) Den förkunnare, som förde min bror till kristen omvändelse, kom sedermera i
sina tältmöten under många år att möta de politiska partiledarna.
15
Det var alltså John Hedlund, legendarisk pionjär i väckelsearbete, och
en genuin gestaltare och arvtagare till den evangelisttradition som, har
bl.a. Frank Mangs som portalgestalt. (Hedlund, 1981) (Hedlund, För
Guds skull, 1982). På den tiden, mitten av 50-talet, deltog inte ortens
pingstförsamling i den kampanjen. Min brors omvändelse blev ett
kontroversiellt faktum. En del medlemmar i den lokala pingstförsamlingen hade nog sina dubier om riktigheten i hans omvändelse. Så
småningom lades väl tvivlen…
Men det hindrade alltså inte Vår Herre att verka frälsande genom en
av pingstvänsledningen inte accepterad form av verksamhet. Senare
öppnades även den församlingen för ett bredare samarbete med andra
kristna församlingar. Det brukar ju gå så, som bekant. Fast inte alltid.
Mina föräldrar präglades av öppenhet och gestaltade en slags kristen
tro, som bars upp av det gemensamma för olika kristna. Min farmor
Selma var i sin ungdom officer i Frälsningsarmén, med starka väckelser. Min farmor och farfar var under många år baptister. Min pappa,
Helge, reste som pingstpredikant i landet i skilda kristna miljöer. Detta
var en ovanlig väg för de allra flesta pingstpredikanter under 1950talet. Under en viss tid fick han förfrågan från fyra olika kristna samfund att bli deras riksevangelist. Han tackade nej till samtliga, trots att
miljön i Pingst var allt annat än generös. Han vill gå ”en inre väg”,
mitt i den miljö han en gång fötts in i genom omvändelsen till Kristus.
I hans mångfacetterade boksamling kan jag också se hur bred och djup
hans läsning blev. Som ung pingstförkunnare, med sex års folkskola,
slukade han teologer, filosofer och andra typer av författare från en
rad skilda miljöer. Där möter vi t.ex. enslingen, utmanaren Sören
Kierkegaard och ekumenen Nathan Söderblom, för att nu bara nämna
något om spännvidden av hans läsning. Det arvet vill jag föra vidare
idag.
16
Det kan betyda att inse och leva med att den egna uppväxten, eller
tillhörigheten till en viss församling eller samfund vi äger, inte kan
vara hela den samlade kristna tron. Jag vill verkligen försöka måla,
åtminstone något, av den helheten så mycket jag förmår! (Mursell,
2006)
Det märkliga är att när någon berättar för andra kristna om den glädjen, går en del kristnas humör ner i moll.
Är det inte märkligt? Är vi rädda för en större mångfald eller är de erfarenheter vi har, den insikt i Bibeln vi fått del utav, inte värda ett större rum?
---------
Lider vi av minnesförlust?
Idag när massmedia svämmar över, i populärkulturens många alster,
förlorar ofta bibeln sin förut givna plats. Många, även kristna inte
minst, känner bättre till populärkulturens många gestalter. Vad gör vi
åt det? Kan eller ska vi försöka bry oss om detta? Trons framtid avgörs till stor del, vilket svar vi i konkret handling ger. När rotlöshet
och historielöshet breder ut sig, är vandringen mot eviga källor mer än
nödvändig. Salig är törsten! (Clèment, 2004)
Och när vi läser av eller besöker kristna konferenser, eller andra gudstjänster, ser vi tydligt hur ofta Bibeln ibland tyvärr ersätts av mer eller
mindre personligt fixerade ”karismatiska reseberättelser”, där det egna
egot mer eller mindre står i fokus. Självklart finns det goda undantag.
Vi behöver fler sådana! Vi behöver den ”stora berättelsen”, som omfattar hela den bibliska uppenbarelsen. Utan den, rotad i vårt inre och
som formande kraft, blir vi som granna julgranar. Vi lyser en tid, sen
slocknar allt. Och livet rinner bort .
17
Berättelsen tar aldrig slut
Den som varit med om en resa, säger man, har något att berätta. Detta
gäller även mycket annat i livet. När vi fick vår förstfödda, en dotter,
var det ingen svårighet för mig att livligt berätta för vänner och kompisar det fantastiska som hänt. Sen föddes ytterligare två döttrar och
barnbarn. Det fanns mycket att fylla många berättelser med!
Så kan jag tänka mig att min bok vill vara: att berätta om hur stor,
bred och djup den kristna tron egentligen är. Jag vill däremot inte alls
påstå att jag själv gestaltar detta, men tron lockar mig hela tiden tillbaka till centrum; evangeliet om Jesus Kristus.
Tack!
Under otaliga timmar i enskilda samtal har jag fått förmånen att blicka
in i människors brokiga liv. Och i olika litterära beskrivningar tolkas
det komplexa livet i all dess skönhet och vemodiga sårbarhet. Mycket
av smärta, ångest, oro och spirande hopp har fått ett språk. Mycket av
detta klingar med i min framställning som nu börjar ta form. Egentligen borde varje förkunnare, även ta del av olika typer av själavårdssamtal. Många gör det. Min fråga borrar sig djupt ner i mitt eget hjärta; har mötet med alla dessa kämpande människor påverkat mitt liv
och min predikan? På vilket sätt i så fall?
Har jag upptäckt hur Bibelns människors liv är fylld av kamp, tvivel
och sökande. För att inte tala om alla dessa misslyckade människor.
Eller väljer jag ut enbart ”lyckade” människor och historier om lyckade slut? Att vi så ofta, så hårt och bestämt, bär våra masker, gör den
kristnes existens i församlingen onödigt svår. Ärlighet är ingen världssensation, men det borde vara det ”normala” språket, vi för mellan
oss.
18
Kravet på att vara lyckad, ha en lyckad familj pressar många till små
eller stora lögner. Hur säger man som det är? (Persson, 2004)
Men i allt lyser Guds barmhärtighet. Den blir ärligare uppfattad, mot
bakgrund av kampen och brottningen med livet och dödens ofrånkomliga realitet. Och alla liv utan ”happy ending”, som visar på svaghet
och plågsam utsatthet.
Hur mycket av denna bibliska befriande realism märks i våra predikningar? På vilka sätt påverkar det vår människosyn och gudsbild? Det
finns ett hopp mitt i det svåra, som drabbar oss. Men inte alltid som vi
tänkt oss. Våra mallar är ofta felriktade, trånga eller uttryck för felaktig teologi.
Självklart respekterar jag tystnadsplikten hos alla dem jag samtalat
med. Självklart helt och hållet. Men den närhet till många människors
inre värld, som jag fått tillgång till, har format mig. Tack skall ni ha!
(Persson, 2004) (Thurfjell, 2009)
När vi hittar ett språk för alla delar av vårt liv, tar vi gestalt och blir
synliga för oss själva och för andra. Ty människan är ju en berättelse!
Läs gärna hur Jesus ”slog följe med” sörjande lärjungar enligt Lukasevangeliets spännande berättelse. (Lukas 24: 13- 35)
Jesus
Han skrev inte en rad, men ingen är så omskriven! Han bad och sjöng
Psaltarens böner. Matteus 26; 30 Från sina barnaår blev han väl förtrogen med den heliga Skrift. En sak, minst, torde aktuell Jesusforskning vara överens om: den historiske Jesus har en ytterst tydlig judisk
historisk bakgrund. (Young, 1995) Den historiske Jesus var jude.
Jesus sjöng ”lovsången” (Ps 115- 118) inför sin offerdöd, Matt 26:30.
Ingen är så besjungen. Det är inget slut på skrifter om Jesus från Nasaret. (Pelikan, JESUS Through the Centuries , 1999) Den kristna kyrkan utsatte evangelieskrifterna för en noggrann prövning innan den
slutgiltigt bestämde sig för att det är fyra evangelieskrifter, som bildar
19
grund för berättelsen om Jesus. Sen dess är de kanske några av de
mest grundligt undersökta böcker i hela världslitteraturen.
Forskare, och även andra, har under mer än tvåhundra år med både vetenskapligt grundad akribi och ibland mer av egen fantasi genomlyst
alla dessa texter. (Ratzinger, 2007) Varje tid har satt på Jesu sina egna
”åsiktskläder”. (Pelikan, 1999)
Vi tolkar, beskriver och berättar om Jesus utifrån vår tids kultur, fördomar, insikter och längtan. Och idag ger vi Jesus till varandra genom
våra egna liv. I sånger, i erfarenheter av glädje och sorg.
Hela livet speglas i de Jesusbilder vi ger varandra. Det är delar av den
rekonstruktion av Jesus-bilden som pågått under tvåtusen år. Just därför behövs mer än någonsin det personliga och gemensamma studiet
av evangelierna, för att Jesusbilden inte skall kidnappas av subjektivismens stråtrövare i tyckandets tyranni. Och det gemensamma, kan
bli det personligt integrerade.
------Varför Johannesevangeliet?
Vi har fyra, kanoniska, av den kristna erfarenheten och gemenskapen
erkända, evangelier. Jag och många med mig tror att Guds Ande vakat
över den processen. Var och en har sin särart. De blir fyra omistliga
skrifter, som är delar av trons mäktiga bygge. Den unga kyrkan, de
första kristna, prövade alltså noga vilka framställningar av Jesus som
den kunde erkänna som sant apostoliska till lära och ursprung. För att
kristen tro ska kunna bli tydlig, trovärdig, engagerande och livskraftig.
Men varför har jag valt att skriva utifrån just Johannes? Det finns
många skäl.
Kontrasten mellan det till synes enkla och det oerhört djupa lockar
mig och föder obändig nyfikenhet.
20
I den fortsatta framställningen kommer du märka flera anledningar till
varför jag valt att skriva utifrån Johannesevangeliet.
Sen min ungdom har Johannesevangeliet följt mig, i läsning, och ofta i
egen och andras undervisning.
Den senaste tiden har jag undervisat ur särskilda teman från Johannesevangeliet. Jag har dessutom använt några filter genom vilka jag studerar det fjärde evangeliet. Jag har hittat mina filter, eller speglar, från
sex olika kristna traditioner, eller andliga livsflöden, som betytt och
betyder ofantligt mycket för att förstå innebörden av det kristna livet.
Mitt material som beskriver dessa andliga rikedomar har en av flera
källor i en av Richard Fosters eminenta böcker ”Strömmar av levande
vatten”, (Foster, 2000).
Foster finns med som en bakgrund, mot vilken jag tar spjärn. Boken
finns med som en av många referenser. Mitt i min framställning
kommer jag nu och då att inom parentes hänvisa till olika författare
och framställningar. Detta vill jag göra som en möjlighet för dem som
vill fördjupa sig i den litteratur som finns i skilda ämnen. Längst bak i
boken ser du en litteraturlista, där du på egen hand kan botanisera i
den gemensamma kristna vishetsskatten. Det goda arvet, som inte
blundar utan avtäcker verkligheten, gång på gång.
Om du inte har detta intresse, kan du självklart strunta i mina hänvisningar till olika författare! För min del har denna litteratur, vars helhet
jag låter läsaren ana en liten del, öppnat nya vidgande perspektiv.
Den gemensamma kristna tron är som ett universum av djup insikt,
erfarenhet och förtrogenhet med Gud och människan. Det finns ett
kunskapsarv, en visdomskälla, dit alla kallas att ösa ur. Litteraturen
kan ju bara till en del återge helhet, djup och mångfald av den kongeniala erfarenhet som den bygger på. Böcker kan aldrig ersätta den livgivande erfarenheten, men de kan, i bästa fall, samla upp och ge en
språklig dräkt för erfarenheterna. Att sen i olika sammanhang samtala
om de böcker man läst, det vore en förmån man kunde önska alltfler
idag.
21
Den unga frikyrkorörelsen var ett läsande folk. Tillsammans med
andra folkrörelser, som arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen, byggde
de det moderna Sverige. (Westin, 1956) Idag har vi inte, på samma
sätt som förr, ett folkrörelsesverige. Men läsecirklar, i och utanför
kyrkornas hank och stör, borde få växa så mycket som möjligt!
En dröm kunde vara att kristna inbjöd sina goda vänner och grannar,
som inte bekänner kristen tro, att tillsammans bilda en läsecirkel kring
litteratur av bärande existentiell art.
Jag vill skynda mig att tillägga. Det finns självklart även andra medel
för dialog; filmer, teater, bilder, sånger, gudstjänster med hela sitt register etc.
Svensk kultur rymmer enormt många anknytningar till kristen, religiös
och existentiell problematik.
----------
Tillbaka till mitt huvudspår! Det tragiska, som alltför ofta händer, är
att skilda grupper och enskilda kristna, istället för att glädjas åt rikedomen i den gemensamma kristna tron, mer eller mindre upplever sig
hotade.
Det är som om den djupnande insikten skrämmer istället för att locka
oss! En orsak kan vara att vi har blivit alltför vana vid våra revir. Men
vi ser dem inte själva som revir!
Jag kommer att komplettera Richard Fosters sex olika andliga livsflöden, som grund för studiet, med en sammanfattande dimension av det
kristna livet. Jag tänker nämligen på det ekumeniska andliga livsflödet
Det är ju en brinnande helhets- och enhetsvision av Jesu lärjungars
enhet. Lidelsen för Andens djupa och autentiska enhet i kyrka och församling har på olika sätt drivit mig och tydligt färglagt mitt kristna liv.
22
Allt som allt blir det då faktiskt sju speglar, filter eller dimensioner,
varigenom tron träder fram via Johannesevangeliet. Richard Foster
kallar dem växelvis för traditioner och livsflöden. Jag ansluter mig
gärna till Fosters terminologi.
Räcker det med en evangelieskrift?
Hur skulle kristen tro och kristet liv ha sett ut om vi enbart haft tillgång till ett evangelium, t.ex. Johannesevangeliet? Vi skulle säkerligen få en kristendom med vissa betoningar och medan andra saknades. Nu insåg kyrkan tidigt vikten av att bekräfta fyra evangelier, för
att helheten skulle kunna bevaras. I en tidigare bok har jag sökt beskriva olika bilder av kristen tro och församling utifrån frågan vad
som skulle ha skett om vi haft enbart en evangelieskrift. (Erixon,
2009).Det finns självklart andra källor till en liknande kunskap
(Strauss, 2007)
Vårt studium kommer att koncentrera sig kring viktiga teman ur Johannesevangeliet.
Därför kan det vara bra att läsa det gång på gång och låta Johannesevangeliet skölja in i sinnet med hela sin genuina kraft.
Daglig läsning med kortare eller längre avsnitt under en längre period
öppnar det förunderliga evangeliet!
Vi dras in i en svindlande värld, där vi får tydligt utrymme. Vi får kliva in i, vi lockas in i, en verklighet där vi är myndigförklarade av livets Gud. Vi möter en Gud som blivit synlig i en människa, Jesus,
som samtidigt är Gud av evighet.
Ansvariga och fria att ge vårt personliga gensvar. Det kan leda till
växt i tro, hopp och kärlek och tillbedjan av den Ende Guden.
Vårt studium kommer att utifrån vissa avsnitt och teman hos Johannes
söka belysa olika spiritualiteter (fromhetsriktningar, andliga flöden)
Allt detta görs utifrån närläsning av Johannesevangeliet.
23
På ett flertal ställen i min bok hänvisar jag till läsestycken. De är tänkta som en slags paus, läs dem och låt Ordet sjunka ner i hjärtat, gärna
under bön.
---------
Enkel och djup
Många påstår att Johannesevangeliet är enkelt och lättillgängligt. Det
kan se så ut till en början. Men när studiet fortskrider, när livet med
Johannesevangeliet djupnar, märker den uppmärksamme läsaren ständigt nya ting. Lager efter lager öppnar sig.
Det är som att gå ner i en omätligt djup gruva. Schakt efter schakt visar sig för våra häpna sinnen! Vishetens gruva öppnar sig för våra
tacksamma och öppna sinnen. Glädjens och förundrans tårar bryter
fram. När våra liv växer, vidgar sig evangeliet mer och mer. Och våra
växande liv får plats i en verklighet, som öppnar sina märkliga djup
för den som fortsätter sitt sökande.
Du får plats! Du kan, ödmjukt och i tillbedjan, stå upprätt och myndig
med hela ditt liv i detta rum. Det kan vara värt mycket att ha detta i
minnet när vi närläser Johannesevangeliet utifrån de specifika aspekter
jag redan antytt. (Gruenler, 1986; Sjöberg, 2007)
Framför allt växer bilden av Jesus fram. Han som är av evighet och
som blir en sann, verklig och äkta människa. Han blir en av oss. Han
delar våra villkor, gråter vår gråt, delar vår glädje, dör vår död. Och
uppstår till evigt liv. Allt detta målar den fjärde evangelisten med
osedvanlig skärpa, finess och glädje. Djup talar till djup.
När jag söker beskriva de olika andliga livsflödena, vill jag försöka
göra det utifrån min och andras erfarenheter i liv och läsning.
Och självklart finns det många som på en mängd spännande sätt gestaltat och gett kropp åt dessa andliga rikedomar både i historien och i
nuet. Det finns en kreativ oro, en öppnande nåd, som ges till den som
törstar efter insikt, barmhärtighet och genuin erfarenhet av en levande
Gud. Salig är törsten! Det finns en oro, som driver oss vidare i sökan24
det. Ty vi anar att vi bara nuddat vid ytterkanten av Guds stora hemlighet.
Vi ber
Herre, led oss vidare in i din sanning. Vi vill följa Dig och ta emot det
som du vill ge oss
Tron är mer än ”rätta åsikter”, åsiktspaket att bruka som revirmarkör
gentemot andra kristna. Tron är en fråga om relation, ett kärleksförhållande till den Gud som i Jesus ger sig själv i ett helt liv. Och i en total
offerdöd på korset.
Följ med mig i min upptäcktsfärd. Men läs mig kritiskt, nyfiket och låt
oss tillsammans vandra den stig som leder till livet. Ingen av de andliga livsflödena jag söker beskriva ges perfekta uttryck i historia eller
nutid. De kanske inte alltid speglar hel trohet mot uppenbarelsen. Men
de berikar våra liv. Tillsammans vill dessa andliga livsflöden peka på
och visa hän mot Jesus. Han är den ende som fullt ut, trovärdigt och
totalt gestaltar alla livsflöden. De utgår egentligen från Honom. Ju mer
av dessa flöden som berikar våra liv, desto närmare kommer vi Herren
och desto närmare kommer vi varandra. Tron djupnar och gemenskapen växer fram och gestaltar ärlighet, öppenhet och glädje.
Så mitt beslut står fast: här får du en berättelse, en slags skildring av
Andens olika flöden genom olika tider och rakt ini nuet. Hör gärna av
dig med kommentarer. Mina kontaktuppgifter finns i början av min
bok.
Välkommen!
Vi ber:
tack Gud för Johannesevangeliet. Hjälp oss att ta in budskapet och
ärendet in i våra liv. Låt det forma vårt liv, våra tankar, våra inre
djup. Tack för de olika andliga livsflöden som Din Ande gett ditt folk i
alla tider. Hjälp oss se dem som en gemensam skatt att värna, fördjupa och utveckla. Till Din ära
25
26
