Karolinska Institutet 200 år

Karolinska Institutet 200 år
Från ett institut till danande af skickelige fältläkare
till ett internationellt väl känt medicinskt universitet
av Jan Lindsten professor emeritus, Olof Ljungström fil.dr och
Daniel Normark fil.dr, Kulturenheten, Karolinska Institutet, Stockholm
OMSLAGSBILD
Tavla av Arne Engström (1920-1966) som skildrar lärare och
kolleger, vänner och fiender på Karolinska Institutet vid ett fiktivt besök på Gröna Lund 1946 (finns idag på institutionen för
medicinsk biokemi och biofysik – MBB). Längst till vänster står
en lätt maskerad Lars Gyllensten och nedanför honom Nanna
Svartz klädd i basker och konstnärsrosett. Figuren i gulrutig keps
föreställer rättspsykiatrikern Gösta Rylander och bredvid honom
ses trätobröderna Einar Hammarsten och Göran Liljestrand.
Till höger om dem finns av någon anledning Gösta Häggqvists
dotter. Herrn till höger med hatten på svaj och en cigarett i
mungipan skall föreställa Torbjörn Caspersson och
ovanför honom återfinns ett nidporträtt av Ture Petrén. Mannen med gult ansikte och napoleonhatt är Sven Hellerström
och till höger om honom två kvinnor, Greta Hammarsten och
Mirjam Furuhjelm. Gentlemannen i cylinderhatt till vänster är
Wilhelm Boseus, och kvinnan till vänster Aina Verstegh (Arnes
Engströms kurskamrat senare gift med John Lind). Den sportige
mannen i mössa i framkanten av den röda bussen är Henrik
Lagerlöf och mannen i nöjesfältets slänggunga Rolf Sievert
vilket inte var en tillfällighet. Bilden är ställd till förfogande av
professor Wilhelm Engström.
Denna essä publicerades ursprungligen som en artikel i
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift vol.15, nr.1, sid 15-45
men återpubliceras nu med tidskriftens tillåtelse. Innehållet
är identiskt, men av tekniska skäl har vissa anpassningar varit
nödvändiga. Vi vill tacka tidskriftens redaktör Jan Halldin
för tillståndet att publicera artikeln också på detta sätt.
2 
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
Innehållsförteckning
Institutets grundande De sex första åren Jämställdhetskampen Karolinska institutet 1910 Det andra århundradet Viktiga händelser i punktform Framtidshistoria Summary KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
Sid
4
6
8
11
14
20
23
23
3 
Institutets grundande
Karolinska Institutet (KI) grundades formellt den 13 december 1810 genom ett beslut av Kung Karl XIII. Situationen i
landet var vid den tiden tämligen kaotisk. Kung Gustaf IV
Adolf hade avsatts efter det att Sverige förlorat 1808–1809
års krig mot en allians av länder med Ryssland i spetsen. Befolkningen var decimerad, sjukligheten hög inte minst inom
försvarsmakten, antalet läkare begränsat och ekonomin så
usel att det införts importförbud till och med på läroböcker.
Härtill kom att freden 1809 innebar att Finland och Sverige
separerades.
Som en uppmaning till nationell samling och ett angrepp
på Ryssland skrev Esaias Tegnér dikten Svea för vilken han
belönades med Svenska Akademiens Stora Pris. Innan
dikten publicerades, vilket inte skedde förrän 1817, krävdes
en omskrivning, och det är i denna senare och mindre
aggressiva version som man finner de klassiska raderna:
Gråt, Svea, vad du mist, men skydda vad du äger!
Från sundets rika strand längst upp till fjällhög nord,
där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda!
O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda.
Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tamda undersåtar,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!
Kravet på större hovsamhet berodde på att den år 1810
utsedde kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte, sedermera
Karl XIV Johan, inte ville stöta sig med segrarmakten
Ryssland, i synnerhet som något stöd för en konflikt med
Ryssland inte kunde förväntas från kejsar Napoleon och
Frankrike.
För de ledande inom hälso- och sjukvården i Sverige stod
det klart att sjukvården behövde förstärkas särskilt av den
händelse man skulle dras in i ett nytt krig. Många framstående
och inflytelserika läkare, till exempel Carl von Linné, Nils
Rosén von Rosenstein och Olof af Acrel hade under årens
lopp förgäves arbetat för att reformera sjukvården inklusive
läkarutbildningen. Ett steg i den riktningen togs dock 1797
då Congl. Chirurgiska Societeten, som hade ansvar för utbildningen av kirurger, uppgick i Collegium Medicum (1813
ombildat till det statliga ämbetsverket Sundhetskollegiet,
idag Socialstyrelsen). Betydelsen av denna sammanslagning, som skedde efter långvariga strider, var främst att den
minskade avståndet mellan den tidens två huvudgrupper av
medicinska utövare, läkarna och kirurgerna. De universitetsutbildade läkarna var skolade i antikens och medeltidens
4 
medicinska tradition, och avståndet uppstod i samband
med att de praktiskt arbetande kirurgernas kunskapsområde
utmönstrades ur universitetsmedicinen under medeltiden
enligt fransk modell. Som en följd här av organiserades
kirurgerna i stora delar av Europa istället som ett hantverksskrå med mästare och gesäller. Läkarna hade högre socialt
status medan kirurgerna, som var betydligt fler och utgjorde
ryggraden i militärsjukvården, oftast var bättre betalda. Integrationen gjorde således de bägge yrkena statusmässigt mer
jämbördiga och förberedde dem för en sammanslagning.
För att komma till rätta med problemen inom hälsooch sjukvården och få en lösning till stånd utan att dra ut
ytterligare på tiden tillsatte riksdagen i maj 1810 i all hast en
läkarevårdskommitté i vilken bland annat ingick professorn i
anatomi och kirurgi tillika medlemmen av Collegium Medicum Anders Johan Hagström (adlad Hagströmer 1812),
professorn i förlossningskonst och ordföranden i Collegium
Medicum David von Schulzenheim och den aktade läkaren
Carl Trafvenfelt, som alla var betydelsefulla förkämpar för
såväl en sjukvårdsreform som inrättandet av ett nytt institut
för läkarutbildning i Stockholm. Kommittén kunde arbeta
fort då det mesta av arbetet var gjort sedan länge, och på
basen av den utredning som presenterades i juli samma år
samt med stöd av höga representanter för hälsovården i den
engelska flottan föreslogs att man snabbt skulle inrätta ett
institut till danande af skickelige fältläkare i Stockholm. En
bred offentlig opinion skapades för förslaget underblåst av
aktuella krigshot – Napoleon tvingade nämligen Sverige att
förklara krig mot England 1810, dock utan att det ledde till
några krigshandlingar länderna emellan. I december samma
år beslutade riksdagen på förslag av Carl Trafvenfelt att ett
sådant institut skulle inrättas. Beslutet ingick i ett större ekonomiskt åtagande där uppförandet av ett garnisonssjukhus
i Stockholm utgjorde den största posten. Inledningsvis kom
institutet därför att vara underordnat byggnadskommittén.
Det bör påpekas att även om motståndet mot institutets
tillkomst var stort inte minst från landets två traditionella
universitet, de i Lund och Uppsala, så var tankarna bakom
dess organisation inte nya eftersom liknande institutioner
hade inrättats tidigare på flera platser i Europa, främst i
Wien, Berlin och Sankt Petersburg, vilket var väl känt.
De tre nämnda nyckelfigurerna var betydelsefulla på
många andra sätt. Bland annat startade de tillsammans med
Jacob Berzelius, Jonas Henrik Gistrén, Erik Gadelius och
Henrik Gahn d.ä. Svenska Läkaresällskapet 1807 – till att
börja med som en förening för diskussion av medicinska
vetenskapliga publikationer.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
Julius Rocca beskriver händelserna kring institutets tillkomst i sin bok Forging a Medical University. The Establishment of Sweden´s Karolinska Institutet (2006), som ingick i
firandet av KI:s 200-årsjubileum, genom att citera den första
meningen i en artikel av Anders Retzius (institutets andre
inspector – rektor – under åren 1830–1860) från 1854 som
sammanfattar avsikten med institutets tillkomst på följande
kärnfulla sätt:
Flere skriftställare hafva ansett Carolinska MedicoChirurgsika Institutet till sitt ursprung vara en stiftelse
för Chirurgers undervisning; detta är ett fullkomligt
misstag. Det står alltså klart att man redan från
begynnelsen avsåg att skapa en institution för medicinsk utbildning omfattande såväl medicin som kirurgi.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
5 
De sex första åren
Det nystartade institutet delade lokaler med Collegium
Medicum i det tidigare slottsbageriet på Riddarholmen
(Fig.1) (byggnaden kom sedermera att utnyttjas som
bostadshus, i vilket vår nationalskald August Strindberg
föddes 1849, men revs 1863) fram till den 12 september
1816 då det flyttade till egendomen Glasbruket på Kungsholmen. Flytten skedde med pråmar över Riddarfjärden. I
en av dem fraktades den värdefulla samling av böcker och
handskrifter, som erhållits dels från Collegium Medicum,
dels genom flera stora donationer (bland annat av institutets
förste inspector Anders Johan Hagström), och som idag
utgör en stor och oersättlig del av Hagströmerbibliotekets
samlingar – KI:s och Svenska Läkaresällskapets medicinhistoriska bokmuseum. En annan av pråmarna, som innehöll
professor Hagströmers anatomiska och kirurgiska preparat,
förliste däremot.
Att institutet var tänkt att inta en större roll än vad den
ursprungliga officiella beteckningen angav framgår av att
det redan 1811 fick namnet Mediko-kirurgiska Institutet.
Dessutom infördes stora förändringar i institutets första
reglemente (1815) i enlighet med dessa intentioner. Benämningen Karolinska Mediko-kirurgiska Institutet – ibland
föregått av Kungliga eller Congliga – infördes dock först den
18 februari 1817 genom följande beslut av Kungl. Maj:t:
Beträffande den af Eder …… gjorda underdåniga
hemställan rörande en Inscription ofvanför porten till
det blifvande Auditorium och Laboratorium Chemicum, hafve Wi i nåder beslutit att denna Inscription må blifva: Carolinska-Institutet med årtalet 1816.
Det beslutade namnet togs emellertid inte i bruk. I stället
blev Karolinska mediko-kirurgiska institutet den vedertagna
beteckningen. Det nuvarande, kortare namnet Karolinska
Institutet kan ses som en återgång till 1817 års beslut utlöst
av studentrevolten 1968.
I det här sammanhanget kan också nämnas något om
institutets sigill (Fig.2) som inte beskrivits tidigare. I alla KI
kataloger efter andra världskriget har man nämligen kunnat
läsa att institutet har ända från sina första verksamhetsår använt ovan avbildade sigill med en äskulapstav som omges av
en ormskål och en tupp. Men så är inte alls fallet. KI begagnade länge Collegium medicums och därefter Sundhetskollegiets sigill. Det var först vid ett möte 1850 som institutets
inspektor Anders Retzius väckte frågan om inte KI likt
rikets övriga läroverk borde ha ett eget sigill. Detta skedde
i en bisats till en diskussion om utformandet av en särskild
6 
akademiuniform för KI som skulle vara billig nog för alla
professorer att anskaffa. Man valde dock att uppskjuta ett
beslut härom, och frågan återkom först vid ett möte den
21 december 1854 när den som inspektor för en tjänstledig
Anders Retzius vikarierande Gustaf von Düben anmälte
att han låtit förfärdiga sigill och stämpel för Institutet, och
förevisade detsamma. Den mekaniska hävarm för stämpling
som instrumentmakaren B. A. Nyman förfärdigat visade
sig dock vara felkonstruerad. I stället för att enbart stämpla
papperet stansade den nämligen ut sigillet. Efter reklamation
och modifikation fungerade den dock som avsett. Proceduren
är märklig eftersom man i ett ärende som detta kunde ha
förväntat sig ett kungligt beslut.
Grundandet av institutet gick som framgått snabbt i
slutskedet. Däremot dröjde det som nämnts ända till 1815
innan det första reglementet fastställdes. Trots detta hade
verksamheten pågått ända sedan starten genom att institutet försågs med lärarresurser (sex professurer och därtill
knutna sex adjunkttjänster) som var större än de som fanns
vid de medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och
Uppsala. De två första professurerna tillsattes visserligen inte
officiellt förrän 1813 och de övriga ett par år senare, men i
praktiken var flertalet av professorerna nog verksamma vid
institutet redan från och med det första arbetsåret.
Av de sex professurerna var två nyinrättade, de i praktisk
och teoretisk medicin med Carl Fredrik Weltzin respektive
Erik Gadelius som innehavare, medan tre, som inrättats
långt tidigare vid Collegium Medicum, överfördes till institutet: anatomi och kirurgi Anders Johan Hagströmer, kemi
och farmaci Jöns Jacob Berzelius och obstetrik och gynäkologi Jacob Alm. Samtidigt knöts professor Bergianus Olof P.
Swartz till institutet som professor i farmakodynamik och
farmakognosi.
Såväl utbildningen som forskningen kom igång snabbt.
Två läroböcker gavs ut: Berzelius’ Lärbok i Kemien del 2 år
1812 (del 1 utkom redan 1808 medan den sista delen, del
5, inte gavs ut förrän 1828) och Alms Handbok för Barnmorskor på Kungl. Maj:ts nådigste befallning utgifven år
1814 - liksom drygt 190 vetenskapliga originalarbeten varav
flera i utländska tidskriftserier. Mest produktiv var Berzelius
(Fig.3) som stod för cirka 170 av arbetena. Flera av dessa
var dessutom banbrytande, till exempel Om de bestämda
proportioner hvari den oorganiska naturens beståndsdelar finnas förenade. Summariskt resultat af de försök som
häröfver blivit anställde (1811), Öfversigt af djurkemiens
(fysiologisk kemi) framsteg och närvarande tillstånd (1812)
( tidigare versioner av detta verk, som anses utgöra starten
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
för den moderna biokemin, utgavs redan 1806 och 1808)
och upptäckterna av flera grundämnen. Härutöver utkom
tre doktorsavhandlingar under den aktuella tidsperioden: De
Febri puerperali conamen (Översikt över barnsängsfeber)
av Gustaf Toppelius 1812, Enchiridii Toxicologiae tentamen
(Försök till översikt över toxikologi) av Nils Gabriel Sefström 1813 och Observationes circa Lithotomiam (Observationer rörande lithotomi) av Carl Johan Ekström 1815.
Mot bakgrund av alla de uppgifter som det nystartade
institutet hade att ta itu med imponeras man av den framgångsrika starten. Institutets forskare hade uppenbarligen
valts med stor omsorg - man ville att det skulle bli framgångsrikt. Självfallet bidrog Berzelius omfattande och
nyskapande forskning i högsta grad härtill.
Fig.2. Karolinska Institutets sigill genom tiderna, till vänster
det ursprungliga sigillet från 1854, i mitten det som skapades
av Karl-Erik Forsberg i slutet av 1960-talet och som justerades
2005 av varumärkesbyrån ESSEN (till höger).
Äskulapstaven är uppkallad efter läkekonstens gud
Asklepios (Aesculapios), son till Apollon som brukade åtföljas
av en orm. Ormen mottog föda ur gudinnan Hygieas (dotter till
Apollon) skål . Tuppen symboliserar det nya livet, en offergåva
åt Apollon från dem som tillfrisknat från sjukdom. Det är detta
som Sokrates syftar på med sina sista ord när han tömt giftbägaren: O, Kriton, vi är skyldiga guden Asklepios en tupp.
Glöm inte att offra den åt honom.
Fig.1. Riddarholmen år 1820 sedd från söder med bland annat
Collegium medicums och Karolinska Institutets tidigare, gemensamma byggnad (ur Lennmalm 1910).
Fig.3. Porträtt av Jacob Berzelius (ur Hagströmerbibliotekets
porträttsamling).
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
7 
Jämställdhetskampen
Det motstånd som fanns mot KI redan från starten, den så
kallade medicinska frågan, fortsatte under lång tid. Institutet företräddes till en början framför allt av Jacob Berzelius
(Berzelius utnämndes till ständig sekreterare i Kungl. Vetenskapsakademien 1819 men avgick inte formellt som professor vid KI förrän 1831) och därefter av Anders Retzius, Per
Henrik Malmsten och Carl Gustaf Santesson d.ä., medan
motståndarlägrets förgrundsgestalt var professor Israel
Hwasser i Uppsala. Berzelius framförde sina synpunkter i ett
långt och uppmärksammat yttrande 1837 som utgjorde ett
svar på den av Hwasser 1829 utgivna boken Om Carolinska
Institutet (signerad E.R.U.F. – En Röst Ur Fängelset).
Lennmalm (1910) beskriver de två personligheterna på
följande sett:
Berzelius var den klara, kalla, logiska naturvetenskaps-
mannen, som försmådde teorier och spekulationer.
Hwasser var en ordets man, Berzelius en handlingens man. Hwasser representerade teorien, Berzelius praktiken (Hwasser ansåg, att han själf representerade lärdomen, Berzelius rutinen). De voro hvarandra så olika som eld och vatten, och de förstodo inte hvarandras språk.
Kampen var tidvis hård och skulle vara ända till 1874 – så
länge att alla de ursprungliga och tongivande kombattanterna på bägge sidor hade gått ur tiden. I ett kungligt brev
av den 12 december 1873 beslöts nämligen att KI skulle ha
samma rättigheter som de traditionella universiteten från
och med september 1874. Det var alltså först då som KI fick
full examinationsrätt och som doktorsavhandlingsarbeten
kunde utföras, försvaras och betygsättas vid institutet (det
enda man inte fick göra var att promovera doktorer, och
den möjligheten erhöll KI först 1906). Om tillkomsten av
KI innebar ett steg mot att undanröja motsättningen mellan medicin och kirurgi så fullbordade 1873 års beslut den
processen.
Orsaken till konflikten var tvåfaldig. De traditionella universiteten var principiellt emot att en fakultet skulle brytas ut
ur universitetsgemenskapen, och – särskilt vid universitetet i
Uppsala – var man rädd för att förlora makten över medicinsk utbildning och forskning och att tyngdpunkten härför
i landet skulle förskjutas till huvudstaden. Detta var inte helt
obefogat. KIs företrädare hade närheten till den politiska
makten i Stockholm, och dessutom fanns det mekanismer i
läkarutbildningsreglementet som placerade KI i en starkare
ställning än vad som framgår vid första påseende. Genom
1822 års förordning stod det nämligen klart att institutet
inte enbart var förenat med Garnisonssjukhuset utan också
med såväl Sundhetskollegium som övriga sjukhus i Stockholm. Institutet skulle nämligen som enda institution i
landet utbilda kirurgie magistrar, och dess lärare fick överta
8 
Sundhetskollegiums ansvar för ämbetsmannaprövning. En
godkänd sådan prövning krävdes för att man skulle vara berättigad till en statlig läkartjänst. Utan den var man hänvisad
till privatpraktik, men patientunderlaget i form av en välbeställd medel- och överklass som kunde betala för en privatläkares tjänster var alltför begränsat för att kunna försörja
ett större antal privatpraktiker särskilt utanför huvudstaden.
Den svenska läkarkåren var därför främst hänvisad till statliga tjänster som provinsial-, stads- eller regementsläkare.
Universiteten upplevde prövningsrätten som en provokation
eftersom det innebar att de elever som de examinerat måste
godkännas ytterligare en gång. Redan Linné hade på sin tid
under ett halvsekel beklagat sig över att en läkarstudents
långa studiegång måste avslutas med praktik vid huvudstadens sjukhus. Skälet var att dessa sjukhus kunde erbjuda
patientmaterial och möjligheter till klinisk praktik som de
små universitetsstäderna omöjligt kunde motsvara (tendensen att förflytta tyngdpunkten i medicinens utveckling från
de traditionella universiteten till huvudstäderna fanns även i
England, Frankrike, Tyskland och Österrike).
För att bli kirurgie magister krävdes tre examina som
förenklat kan beskrivas som en preklinisk, en klinisk och en
kirurgisk examen. Den prekliniska och kliniska utbildningen vid institutet liknade den utbildning som gavs i Lund och
Uppsala men berättigade inte till vare sig medicine kandidat
eller medicine licentiat examen. Institutets elever var därför
tvungna att börja om vid universiteten ifall de ville avlägga
dessa examina trots att de avlagt kirurgie magister examen
vid KI. Resultatet blev att institutet fick få grundutbildningselever, vilket upplevdes som en orättvisa. Samtidigt hade
institutet som nämnts kontroll över den kiurgiska examen.
Detta politiska rävspel ledde således till att klyftan mellan
medicin och kirurgi bibehölls tills vidare.
I praktiken utvecklades dock verksamheten vid KI
inte särskilt fort. Det skulle dröja ända till 1845 innan en
ny professur tillkom (den första professuren i världen i
pediatrik med Fredrik Theodor Berg som förste innehavare
om än endast som tillförordnad), och 1874 fanns det vid KI
inte fler än 14 professurer inklusive 5 e.o. professurer (de
första docenttjänsterna, två stycken, tillsattes 1863). Det bör
också nämnas att Serafimerlasarettet blev officiellt förenat
med KI som universitetssjukhus genom ett kungligt brev
1836 samtidigt som överkirurgen där, Carl Johan Ekström
(adlad Ekströmer 1837), utnämndes till professor i kirurgi.
Med en så liten skara av professorer var behovet av formella
sammanträden begränsat, men regelbundna, protokollförda
sådana infördes från och med 1828. Begreppet lärarkollegium nämns däremot inte förrän 1861 då KI frigjordes från
Sundhetskollegiet.
År 1861 var dock mer betydelsefullt ur en annan synvinkel. Genom ett kungligt beslut avskaffades nämligen då
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
den särskilda kirurgie magister examen. Institutet förlorade
än Det tycks dock som om en relativt stor andel av de
därmed sin särställning och underställdes det universitetsintagna studerande gick vidare och avlade doktorsexamen.
gemensamma kanslersämbetet om än med eget ekonomiskt
Av de 750 personer som avlade medicine doktorsexamen
ansvar. Samtidigt fråntogs institutet rätten att examinera i
i Sverige under åren 1811–1874 i Sverige, men kom dock
teoretiska prekliniska ämnen, som exempelvis medicinsk
endast 48 (6%) har kunnat identifieras som formade vidfrån
kemi, och det skulle dröja ytterligare 13 år innan man fick
KI. Det anmärkningsvärda med dessa 48 är dock den höga
tillbaka denna rätt och därmed tilläts examinera medicine
frekvensen av senare akademiska karriärrer bland dem. Inte
kandidater. Trots detta formella bakslag satsade riksdagen
mindre än 30 av dem erhöll med tiden professurer, flertalet
stort på KI under 1860-talet genom att rusta upp och bygga
vid KI (8 blev dessutom inspectorer/rektorer varav 5 vid
nya lokaler på glasbrukstomten på Kungsholmen inklusive
KI). En möjlig slutsats är att lärarkadern vid KI valde ut
lokaler till institutiomed omsorg vad man
ner i ämnen som man
uppfattade som lointe hade examinavande yngre män som
tionsrätt i
förmodades kunna
På lokalsidan var
reproducera den egna
utvecklingen således
professorskåren.
mer märkbar. FlerDen medicinska
talet av Glasbrukets
forskningen var vid
tidigare byggnader
den tiden huvudrevs nämligen på
sakligen uppbyggd
1860-talet (vissa, till
kring läkarens vandexempel den tidigare
ring mellan sjukbiblioteksbyggnaden,
och föreläsningsfinns dock fortfasalar, dissektionsrande kvar) och nya,
rum, bibliotek och
större lokaler togs i
preparatsamlingar.
bruk 1866 (Fig.4).
Kemiska analyser och
Tillbyggnader gjordes
fysiologiska studier
Fig.4. Östra delen av Kungsholmen på 1860-talet med Eldkvarn (till höger)
sedan 1886 och
kunde utföras, men
och Karolinska Institutets nybyggnad från 1866 (till vänster). Publiceras med
1911, och KI förblev
forskningen hade i
tillstånd av Stockholms stadsmuseum.
i dessa lokaler fram
första hand klinisk
till 1940-1950-talen
inriktning. Vid KI
då institutionerna successivt flyttade till det nuvarande
bedrevs den tidiga forskningen inom de så kallade teoretiska
campusområdet i Solna. Byggnaderna, som ännu finns kvar,
ämnena i kemi och anatomi. Berzelius kemiska forskning
utnyttjas idag av Stockholms Stads Förvaltning.
ägde ofta rum i hans kök med tämligen enkla medel och var
Möjligheterna att rekrytera och utbilda unga forskare
initialt inte en plats där unga forskare formades. Anatomerna
var under hela denna tidsperiod begränsade. Forskning var
å andra sidan utförde sina forskningsuppgifter inom den
inte heller nödvändigtvis en huvudangelägenhet för läkarna
jämförande anatomin i dissektionssalen, det vill säga i form
som profession. Något formellt hinder fanns förstås inte för
av en detaljerad utredning av makroanatomiska strukturer
studerande från Stockholm att lägga fram en doktorsavinom alla delar av djurvärlden vilket var i tidens anda vid
handling, men gruppen av studenter ur vilken man kunde
1800-talets mitt. Resultaten av dessa ansträngningar samlarekrytera blivande doktorander var liten, och dessutom nådes i stora anatomiska museer.
got formellt hinder fanns inte för studerande från Stockholm
På KI skapades dessa samlingar, som i sig tjänade som
att lägga fram en doktorsavhandling, men gruppen av stuundervisnings- och forskningsmaterial, främst av Anders
denter ur vilken man kunde rekrytera blivande doktorander
Retzius med början på 1840-talet. Den välkända kraniolovar liten, och dessutom krävdes att man for till universiteten
giska samlingen var ett specialmaterial inom den jämförande
i Lund eller Uppsala och där antogs av en handledare (praanatomin som byggdes upp i KI:s anatomiska museum.
eses). Den medicinska doktorsgraden erhölls vid tiden ofta
Avhandlingarna hade i början av den aktuella perioden
för föga omfattande insatser, och vissa professorer upprätttraditionsenligt mest karaktär av enkla översikter skrivna på
höll närmast ett slags examensfabriker. En relativt stor andel
latin och saknar egentligt vetenskapligt intresse (den första
av rikets medicinstuderande disputerade också. Inte mindre
avhandlingen skriven på svenska och den senaste skriven
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
9 
på latin utgavs 1826 respektive 1833). Disputationsakten var
enligt den medeltida traditionen framför allt en övning i argumentation och försvar av en position, och man får känslan
av att avhandlingarnas betydelse var mer knuten till praeses
meritering. Hans namn (några kvinnliga professorer fanns
inte under den här tidsperioden) stod skrivet med störst text
på titelbladet, och ofta var det han som också hade skrivit
avhandlingen. Från och med mitten av 1850-talet sker dock
en kvalitetshöjning samtidigt som praeses roll tonas ned,
vilket med stor sannolikhet hade ett samband med genomförandet av 1852 års universitetsstatuter. Frågeställningarna
skärps, metodologin utvecklas, djurexperiment införs och
kliniska försök läggs upp och utvärderas på ett mer kvalificerat sätt. Det är också intressant att notera att doktoranderna i ett par fall utfört delar av sitt avhandlingsarbete vid
utländsk institution.
Ur vetenskaplig synvinkel är kanske Per Johan Wisings
avhandling Till kännedom om Balantidium coli hos människan från 1871 mest intressant. Infektioner med denna
tarmparasit var tidigare känd hos djur men beskrivs här för
första gången hos människa. Den ursprungliga iakttagelsen
hade dock i det här fallet gjorts av Wisings handledare vid
KI professor Per Henrik Malmsten redan 1857.
Kampen för jämställdhet med universiteten tärde stundtals hårt på krafterna, men den var också enande och sporrande, och på 1850-talet skedde en kraftig utveckling av den
vetenskapliga aktiviteten på KI. Berzelius hade dött (1848),
men Anders Retzius stod på höjden av sin karriär.
Lennmalm (1910) sammanfattar situationen på följande sätt:
” ... Det var glansdagar för institutet. Anders Retzius å
ena sidan, de nämnda stora klinici å den andra, höjde institutet först i de svenska läkarnas ögon, så i Sveriges, sedan i Europas. Den unga medicinska skolan i Stockholm blef allmänt känd och ärad öfver den vetenskapliga världen.
... Ifall man opartiskt skärskådar saken, så finner man alldeles otvifvelaktigt, att institutet hade bättre institutioner och kliniker, och att många af institutets professorer voro både som vetenskapsmän och lärare öfverlägsna sina
kolleger vid universiteten.
... Royal College of Surgeons utfärdade den 18 mars 1853 en skrifvelse hvari Karolinska Institutet och Serafimerlasarettet erkänns såsom ett lasarett och en skola, från hvilka intyg om fullbordade studier mottagas i och för ansökan om membership och fellowship vid detta College.”
(Fredrik Theodor Berg 1841), och Om dödligheten under
första lefnadsåret i olika delar av landet (Fredrik Theodor
Berg 1869) (Berg blev chef för Statistiska Central Byrån
– tidigare Tabellverket – 1858), Alcoholismus chronicus
eller chronisk alkoholsjukdom. Ett bidrag till dyskrasiernas
kännedom; enligt egen och andras erfarenhet (Magnus Huss
1854) som belönades med Montyonpriset av den franska
vetenskapsakademien 1854, Trichophyton tonsurans, hårskärande mögel (Per Henrik Malmsten 1845), och Infusorier
såsom intestinaldjur hos människan (Per Henrik Malmsten
1857). Till dessa skulle man kunna lägga Gustav Zanders
medicine licentiatavhandling (1864) Om mekanisk gymnastik – en av grundpelarna i nutidens sjukgymnastik (Fig.5).
Fig.5. Illustration ur Gustav Zanders medicine licentiat
avhandling Om Mekanisk Gymnastik (1864).
De vetenskapliga arbeten som utförts av de kliniker som
Lennmalm här syftar på är i första hand de om Torsk i mikroskopiskt anatomiskt hänseende (stomatomykos hos barn)
10 
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
Karolinska Institutet 1910
Karolinska Institutets hundraårsfest (Fig.6) firades den
13 december på Riddarhuset i närvaro av den kungliga
familjen. Greve Karl Axel Hampus Mörner, professor i kemi
och institutets åttonde rektor i ordningen, höll ett långt
inledningsanförande i vilket han sammanfattade institutets utveckling sedan grundandet (återgivet i sin helhet av
Liljestrand 1960). Utöver vad som redan beskrivits finns det
skäl att beröra en del viktiga händelser som inträffade mellan
åren 1874-1910 och som tas upp i detta tal eller beskrivs i
Lennmalms bokverk om KIs historia (1910).
Vid jämförelse med akademiskt prioriterade ämnen
som historia och filosofi åtnjöt naturvetenskaplig forskning vid den här tiden inte tillnärmelsevis samma prestige
som den fick senare under 1900-talet. Trots begränsat
statligt stöd till universitet och högskolor samt avsaknad
av privata forskningsstödjande fonder utvecklades utbild-
Fig.6. En sida ur tidningen Idun från tidpunkten för Karolinska Institutets 100-årsjubileum
år 1910. Publiceras med tillstånd av Stockholms stadsmuseum.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
11 
nings- och forskningsverksamheten vid KI kontinuerligt
mellan 1874-1910. Exempel härpå är antalet professurer och
doktorsavhandlingar som ökade från 14 (1874) till 22 (1910)
respektive från 48 (1810-1874) till 101 (1875–1910). Under
tiden fram till 1910 var det dock endast en kvinna som disputerade, Anna Stecksén år 1900. Det är också under denna
tid som en avhandling får högsta betyg för första gången
(1890) (Fig.7). Respondenten var ingen mindre än Allvar
Gullstrand som sedermera (1911) tilldelades Nobelpriset
i Fysiologi eller Medicin för hans upptäckter rörande ögats
dioptrik.
Fig.7. Titelbladet på Allvar Gullstrands doktorsavhandling
Bidrag till astigmatismens teori (1890) som tilldelades högsta
betyg, laudatur. Han utnämndes därefter till docent vid KI och
kallades 1894 till professuren i oftalmologi i Uppsala. 1911
tilldelades han nobelpriset i fysiologi eller medicin.
12 
Undervisningens kvalitet genomgick en radikal förbättring
från och med 1839 då Magnus Huss utnämndes till adjunkt
och biträdande överläkare i medicin vid Serafimerlasarettet.
Det var han som lade grunden till undervisningen i klinisk
medicin i Sverige, och trenden höll i sig länge genom trägna
insatser av bland annat professor Per Henrik Malmsten.
Förbättrade mikroskop och införandet av väl planerade
djurexperiment ledde till en guldålder för strukturforskningen, och det var då som Gustaf Retzius’ och Axel Keys
verk över centrala nervsystemet gavs ut (1875-1876) (se
omslaget) för vilket de mottog den franska vetenskapsakademiens Montyon pris 1878. Parallellt härmed utvecklades
den patologiska anatomin inte minst under ledning av just
Axel Key.
Samtidigt härmed började en helt annan typ av forskning,
som utnyttjade andra undersökningsmetoder, att växa fram
och få allt större betydelse, den experimentella fysiologiska
forskningen. Den satte laboratoriet i fokus och gjorde detta
till den miljö inom vilken undervisning förmedlades och
studenter skolades till forskare på det sätt som var gängse
på den europeiska kontinenten från mitten av 1800-talet. På
KI kom den att företrädas av kraftfulla ledare som professorerna Christian Lovén (upptäckaren av den nervösa regleringen av vasomotoriken), Robert Tigerstedt (upptäckaren
av renin) och Jöns Johansson (ordförande i Nobelkommittén
vid KI under åren 1918–1926).
Ett annat område som fick sitt internationella genombrott
under slutet av 1800-talet var bakteriologin. Redan tidigt
gjordes viktiga och originella iakttagelser inom mikrobiologi vid KI, som till exempel i de ovan nämnda arbetena av
Theodor Fredrik Bergs (1841) och Per Henrik Malmsten
(1845 och 1857). Liksom fysiologin var bakteriologin
laboratoriebaserad, men till skillnad från den förstnämnda
gick utvecklingen inom bakteriologin på KI trögt. Det
skulle dröja mycket länge innan institutet fick professurer i
bakteriologi och virologi (1947 respektive 1948) och ändå
längre innan de prekliniska bakteriologiska och virologiska
institutionerna skulle få permanenta lokaler (1958 respektive årsskiftet 1960/1961).
Även om bakteriologin således hade trög start på KI så
var dess betydelse i den kliniska verksamheten på sjukhusen
desto större. På Karolinska sjukhuset fanns det till exempel
en självständig bakteriologisk enhet redan vid sjukhusets
start 1940. Att bakteriologin fick ett sådant genomslag kan
tillskrivas de experimentella bevis för dess riktighet som
Louis Pasteur producerade på 1860-talet och den antiseptiska praktik som infördes av framför allt Joseph Lister och
som var baserad på dessa bevis. Även om infektioner ännu
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
inte kunde behandlas direkt sedan de fått fäste så innebar
antiseptiken nya möjligheter till förebyggande av allvarliga
sjukdomar. Inte minst kirurgerna fick därigenom tillgång till
infektionskontroll som, utöver anestesiologin som tillkommit redan på 1840-talet, utgjorde ett mycket värdefullt
komplement. Men den kliniska betydelsen till trots mötte
bakteriologin motstånd inom läkarkåren vilket fördröjde
dess genomslag. Det bakteriologiska forskningsarbete av
pionjärkaraktär som gick ut på att identifiera själva sjukdomsalstrarna med Robert Koch som främsta namn på
1870-1880-talen kom KI forskare inte alls att ägna sig åt.
Som en följd här av etablerades systematisk undervisning i
bakteriologi vid KI först 1895 och då inom ramen för institutionen för patologisk anatomi.
På kliniksidan utkom en rad viktiga vetenskapliga arbeten
från KI som till exempel de om näthinneavlossning (Erik
Nordensson 1886), effekten av ultraviolett ljus på ögat
(Johan Widmark 1889), polio som epidemisk sjukdom
(Heine-Medins sjukdom) (Oskar Medin 1890), sambandet
mellan socio-ekonomiska faktorer och barns hälsa (Isak
Jundell 1906) och de första thoraco- och laparoskopiundersökningarna (titthålskirurgi) i världen (Hans
Christian Jacobaeus på Serafimerlasarettet 1910).
Ytterligare några händelser under den här tidsperioden bör
apostroferas i det här sammanhanget:
• 1877–Medicinska Föreningen bildades (ett embryo
härtill kan ha funnits redan 1820).
• 1887–Professor Per Henrik Malmsten donerade medel till en professur i nervsjukdomar (KI:s första donations-
professur som fortfarande finns kvar).
• 1888–Karolina Widerström avlade som första kvinna i Sverige läkarexamen vid KI.
• 1888–KI erhöll medel för inrättande av den första
professuren i oftalmiatrik i landet. Två sökande (Erik Nordensson och Johan Widmark) konkurrerade om tjänsten och en våldsam akademisk fejd med internatio nella förgreningar utbröt. Widmark utnämndes till
professor men först 1891. I protest häremot avgick
Gustaf Retzius och Per Johan Wising som professorer
vid KI.
• 1895–Alfred Nobel anförtrodde i sitt testamente lärar kollegiet vid KI att utse mottagare av Nobelpriset i
Fysiologi eller Medicin.
• 1898–Tandläkarinstitutet började sin verksamhet som en del av KI. Det blev självständigt 1948 under namnet
Tandläkarhögskolan men återgick till KI i form av odontologiska fakulteten 1964. Ingen tandläkare
disputerade under tiden fram till 1910.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
Exakt varför Alfred Nobel valde KI som prisutdelare är inte
känt. Men han kom ursprungligen från Stockholm och hade
donerat pengar till KI tidigare i samband med moderns död
(1889). Han var också väl orienterad om den medicinska
forskningen i landet och visste att forsknings- och utbildningsverksamheten vid KI vilade på solid naturvetenskaplig
grund. Det är inte heller uteslutet att sedermera professorn i
fysiologi Jöns Johansson, som under sin tidiga karriär arbetade i Nobels laboratorium i Sévran utanför Paris under fem
månader 1890-1891 med problem rörande blodtransfusion,
kan ha haft ett inflytande på testamentets utformning.
Efter Alfred Nobels död den 10 december 1896 startade
en lång och intensiv diskussion om betydelsen av de föreslagna priserna och deras förvaltning. Så småningom kunde
dock stadgar fastställas, och de första Nobelprisen delades ut
1901. Få uppdrag i KIs historia har betytt så mycket för institutets ställning i det internationella forskarsamhället som det
att utse Nobelpristagare i Fysiologi eller Medicin.
13 
Det andra århundradet
Andra världskriget är kanske den händelse under åren 19102010 som haft störst inverkan på samhällsutvecklingen. Inte
minst fick det avgörande effekter på högre utbildning och
forskning. Sverige var ju inte indraget i kriget, och trots beredskapstjänstgöring, ransoneringar och besparingar – också
inom utbildning och forskning – så pågick KIs verksamhet
under hela krigstiden, och när kriget var slut i maj 1945 stod
Sverige, och KI, relativt sett väl förberedda i en värld som
såg positivt på framtiden och var van vid motgångar. Sverige
var den enda industrination i Europa där infrastrukturen var
intakt och arbetskraften omedelbart tillgänglig. De ekonomiska förutsättningarna var också ljusare än på länge.
Det ekonomiska uppsvinget
Sverige startade alltså med ett rejält försprång framför övriga
Europa (U.S.A. med 50 % av världens ekonomi 1950 kunde
man förstås inte närma sig). Så sent som 1948 var Sverige
som medlem i G6 gruppen världens sjätte största ekonomi
utanför Sovjetblocket. Det motsvarar idag den relativa position som Storbritannien och Frankrike intar. Även sedan de
stora europeiska industrinationerna kommit igång igen på
1950-talet höll sig Sverige kvar på tio-i-topp listan. Kriget
hade dessutom gett de västallierade demokratiska staterna,
inte minst U.S.A., erfarenhet av att initiera och driva stora
projekt som samlade statliga, akademiska och privat näringslivs resurser för definierade ändamål. En aktivare statsmakt med uppenbart intresse för forskning och utveckling,
framför allt i U.S.A., fick sin parallell också i efterkrigstidens
Sverige, där årliga ökningar av bruttonationalprodukten på
uppåt ett tiotal procent tillät kraftiga statliga satsningar.
Forskningsfinansieringen förändrades också under denna
period, flera privata forskningsstödjande stiftelser tillkom
redan före kriget (Wallenberg Stiftelsen 1917 och Svenska
Sällskapet för Medicinsk Forskning, som till stor del styrdes
från KI, 1919). Dessutom var amerikanska stiftelser, framför
allt Rockefeller Foundation och vad som senare blev
National Institutes of Health, beredda att under den närmaste efterkrigstiden satsa forskningspengar inte minst på
svenska forskare. Men den på sikt viktigaste förändringen i
Sverige var inrättandet av medicinska forskningsrådet 1945.
Flera KI forskare hade engagerat sig häri däribland Ulf von
Euler, Ragnar Granit, Einar Hammarsten, Erik Jorpes,
Göran Liljestrand, Hugo Theorell och Axel Westman. Den
operativa ledningen av rådet sköttes inledningsvis av Gunnar
Löfström, som efterträddes av Bror Rexed (1951–1963) och
sedermera av Bengt Gustafsson (1963–1977) och Henry
Danielsson (1977–1989) alla med anknytning till KI. Rådet
hade till en början inte särskilt stora resurser, men det
delade ut forskningsanslag från statliga medel efter priorite-
14 
ring av forskarna själva, vilket var en ny princip för forskningsfinansiering. Medan universitetsorganisationen täckte
kostnaderna för utbildnings- och forskningsbehoven bland
redan etablerade ämnen med tillgängliga statsbidrag kunde
forskningsråden och de privata stiftelserna finansiera forskning inom nya områden i större utsträckning. Framgången
lät inte vänta på sig och resurserna förstärktes successivt.
1955 fanns det exempelvis 115 så kallade rådsforskare vid
KI.
Tar man ett steg tillbaka så kan utvecklingen vid KI under
tiden före första världskriget beskrivas som ganska stillsam.
Undervisningen gick sin gilla gång, och bortsett från ett
par mycket betydelsefulla och internationellt uppmärksammade forskningsinsatser, som till exempel Hans Christian
Jacobaeus’ införande av titthålskirurgi 1910 och Robin
Fåhraeus’ upptäckt av sänkningsreaktionen 1917, hände inte
särskilt mycket. Men när ekonomin sedan förbättrades efter
kriget så tog allting plötsligt fart. Såväl den prekliniska som
kliniska verksamheten blev alltför trångbodd på Norr Mälarstrand respektive Serafimerlasarettet vilket så småningom
ledde till att de prekliniska disciplinerna successivt flyttade
till campusområdet i Solna från och med mitten av 1940talet och fram till 1956 (Fig.8) samtidigt som det nya universitets- och rikssjukhuset Karolinska sjukhuset invigdes 1940
och senare (1948) Gustaf V:s forskningsinstitut beläget på
sjukhusområdet (Fig.9). Serafimerlasarettet fortsatte dock att
fungera som universitetssjukhus fram till 1980.
Mätandets möjligheter
Den apparatutrustning som på 1920-talet stod till vårt förfogande var i jämförelse med dagens hjälpmedel så enkel att man efteråt undrar hur vi kunde frambringa några resultat alls. Svaret är naturligtvis att så många
enkla experiment återstod att göra att de enklaste
apparater kunde räcka till.
Hugo Theorell, Växlande vindar, 1977
På det nya campusområdet fick varje institution sin egen
byggnad med laboratorier, föreläsningssal, kontor och i
många fall även verkstad. Det mesta av den löpande administrationen sköttes också på respektive institution, och som
en följd här av var behovet av en central administration litet
och kunde tillgodoses av en minimal stab. Mycket av den
forskningsutveckling som då skedde byggde just på metodoch därmed sammanhängande apparatutveckling. Så mycket
som en tredjedel av den tillgängliga ytan kunde upptas av
verkstäder, glasblåseri, och ingenjörernas och den tekniska
personalens verksamhet. Några firmor som kunde utveckla
ny apparatur för kommersiellt bruk fanns inte, och när de
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
Fig.8. Karolinska Institutets campusområde i Solna vid tidpunkten för institutets 150-årsjubileum
(ur Karolinska Institutets informationsbroschyr, 1960).
Fig.9. Flygbild av Karolinska sjukhuset omkring år 1950. Publiceras med tillstånd av Stockholms stadsmuseum.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
15 
väl kom så var det på initiativ av forskare. Ett exempel härpå
var LKB vars tillkomst kan tillskrivas Uppsalakemisterna
tillika Nobelpristagarna The Svedberg och Arne Tiselius.
Men KI var också engagerat häri under mellankrigstiden
genom kemiinstitution och Hugo Theorell, som 1937 blev
föreståndare för den första avdelningen vid Institutets medicinska Nobelinstitut, den för biokemi. Hugo Theorell var
också KIs förste Nobelpristagare (1955).
Det var också vid tiden för andra världskriget som
Torbjörn Capersson utvecklade ultraviolett mikrospektrofotometri vilket ledde till att han blev den forskare på KI
som drog till sig störst anslag från Rockefeller Foundation
under längst tid (1934–1960). Han gick sin egen väg, och
var kanske den ende svenske forskare som spelade en viktig
roll internationellt vid den molekylära genetikens tillkomst.
Hans doktorsavhandling från 1936 (vid bara 26 års ålder)
väckte omedelbart internationellt uppseende. Caspersson
lyckades först i världen utföra kvantitativa kemiska analyser
av delar av enskilda celler. Förutsättningen var tillgången
till en teknologi som han hade lärt sig vid den legendariska
optikfirman Carl Zeiss i Jena, och teknisk apparatur som
han fått med sig därifrån genom dess fysiker August Köhler
(det moderna ljusmikroskopet är av Köhlers design, liksom
lamporna i moderna biografprojektorer). Den viktigaste
effekten av Casperssons avhandling var att den fick den unge
amerikanske genetikern Jack Schulz från T.H. Morgans fly
room (bananflugan, Drosophila melanogaster), pionjärinstitutionen för genetisk kartläggning vid California Institute
of Technology i Pasadena, att släppa allt för att komma till
Stockholm och samarbeta med Caspersson under åren
1937-1939. Samarbete resulterade i en artikel i Nature 1939
där de påvisade RNAs inblandning i cellens proteinsyntes,
ett viktigt första steg vad gäller förståelsen av budbärar-RNA
funktionen. Senare, i början av 1950-talet, blev det av Schulz
drivna cancerforskningsinstitutet i Philadelphia genom
Casperssons förmedling en viktig plats i Georg Kleins
utveckling till tumörbiologisk forskare. Det var därifrån som
Klein hämtade de första inavlade mössen till KI. Aveln av
dessa i ett annex till Casperssons cellforskningsinstitut (idag
CMB), blev grunden för KI:s tumörbiologiska institution
(idag MTC).
Institutionsbyggande
Parallellt härmed framträdde flera personer som skulle få en
lyskraft utöver det vanliga och som hade en särskild förmåga
att dra till sig unga begåvade forskare. På den preklinska
sidan kan nämnas Einar Hammarsten (1889–1968), Erik
Jorpes (1894-1973) och Göran Liljestrand (1886–1968) som
16 
vi med dagens språkbruk skulle kunna kalla för science
managers och entreprenörer, medan namn som Clarence
Crafoord (1899–1984), Erik Lysholm (1891–1947), och
Herbert Olivecrona (1891–1980) var framträdande inom
kliniken. Som en följd härav och den allt bättre ekonomin
ökade antalet högre tjänster successivt och därmed också
antalet doktorander liksom forskningsproduktionen. KI
blev snart ledande inom medicinsk forskning i landet och
specialistsjukvården stod på topp inom många områden.
Detta medförde, kanske tillsammans med Nobelprisens
dragningskraft, att en ström av gästforskare och läkare från
världens alla hörn besökte vad man internationellt ofta kal�lar The Karolinska (så besökte till exempel 797 gästforskare
KI under minst 2 månader mellan åren 1962–69).
Inom KIs prekliniska forskning utgjorde de kemiska och
fysiologiska institutionerna ett slags kompletterande men
också rivaliserande kraftcentra. Kemiinstitutionen byggdes
upp till en forskningsinstitution i världsklass av Einar Hammarsten med början på 1920-talet (i en översikt över Medicinska forskningsrådets historia beskrevs Hammarsten som
en virtuos taktiker, hårdför, hängiven och osjälvisk klanhövding för en stor och betydande skola med låtsad eller äkta
nedlåtenhet mot det mesta medicinska utanför kemien).
Hans forskningsområde var nukleinsyror, men några riktigt
stora upptäckter finns inte knutna till hans namn. Han var
dock en ytterst framgångsrik institutionsbyggare och kan
räknas som upptäckare av Hugo Theorell och Torbjörn
Caspersson. Precis som Theorell kom Caspersson att knytas
till en renodlad forskningsavdelning vid KI, institutionen för
cellforskning och genetik, som från 1945 också ingick som
en avdelning i det Medicinska Nobelinstitutet. Även Erik
Jorpes (1894-1973) hade en betydelsefull roll i kemiinstitutionens kraftsamling. Vid sidan om Hammarsten arbetade
han som laborator innan han fick en särskild professur i
medicinsk kemi (1946). Därigenom dubblerades institutionens resurser. Jorpes stora intresse för att förbättra, rena och
standardisera kemiska preparat för terapeutiska ändamål
kom att fungera som en brygga mellan KI, läkemedelsindustrin (exempelvis AB Vitrum) och klinikerna. Särskilt
betydelsefullt blev hans tidiga arbete med Clarence Crafoord rörande reningen av heparin (1936-37) som fick stor
användning för att förhindra blodets koagulation i samband
med hjärt-lungoperationer. Viktiga arvtagare till Jorpes vad
gäller framställningen av rena preparationer av viktiga och
ofta kliniskt användbara äggviteämnen blev Viktor Mutt
samt Birger och Margareta Blombäck.
Göran Liljestrand utgjorde ett komplement, och kanske
en rival, till Hammarsten. Möjligen var Liljestrand min-
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
dre framgångsrik i att skapa bestående forskningsmiljöer,
men å andra sidan var han synnerligen framgångsrik som
talangscout och coach. Liljestrand matchade medvetet fram
den unge Ulf von Euler, som från 1939 kom att bekläda
professuren i fysiologi. von Eulers forskningsstil var på sätt
och vis traditionellt djurfysiologisk, men med en endokrinologisk inriktning som gjorde den originell vid KI. Han
var dessutom fenomenalt skicklig i att identifiera intressanta och lovande forskningsproblem. Inte nog med att han
själv 1970 belönades med ett Nobelpris för sina studier över
noradrenalin, han tog också de första stegen i utredningen
av prostaglandinerna, som så småningom kom att utvecklas
och fullföljas av Sune Bergström och Bengt Samuelsson,
vilket nobelprisbelönades 1982.
Det var också nu som fysiologerna förfinade sina
forskningsmetoder med hjälp av nykonstruerad apparatur.
Efterkrigstidens svenska fysiologiska forskning dominerades
av neurofysiologin. Vid KI företräddes den sedan 1940
av finlandssvensken Ragnar Granit. Han hade utbildats
i Storbritannien, och som professor vid universitetet i
Helsingfors var han från 1937 en av de forskare som Rockefeller Foundation satsade på för att experimentellt utreda
de neurofysiologiska omständigheter som man väntade sig
skulle ligga till grund för en ny, naturvetenskaplig psykologi
(Rockefeller stödde hans forskning ända fram till 1963). Till
följd av Finska Vinterkriget bedömde Granit att förutsättningarna för att utveckla den egna forskningen i Helsingfors
var beskurna. Erbjuden oftalmologiprofessuren vid Harvard
University, lockades Granit, på anstiftan av Ulf von Euler
och den samma år disputerade Carl Gustaf Bernhard, istället
till Karolinska Institutet. Till att börja med blev han chef för
en separat neurofysiologisk institution, som 1945 permanentades som en avdelning vid det Medicinska Nobelinstitutet. Liksom inom biokemi och cellforskning var Granits och
hans doktoranders forskning starkt beroende av utvecklandet av apparatur, i hans fall elektronisk mätapparatur.
Granits status som forskare bekräftades av ett Nobelpris
1967.
Vid sidan av Granits avdelning inom Nobelinstitutet
skapades i början av 1950-talet en andra fysiologiprofessur
vid KI, också den med neurofysiologisk inriktning, nu åt
Bernhard.
En förutsättning för den beskrivna utvecklingen var
förstås tillgången till ett stort antal högt kvalificerade forskningsingenjörer vilket KI prioriterade högt. En av dem var
Ragnar Ryhage, som var anställd vid kemiinstitutionen och
som utvecklades till en världsauktoritet på masspektrometri.
Han var också den förste icke-medicinare som disputerade
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
– inte för titeln medicine doktor utan för en docenttjänst
(1960/61). Den andre var Åke Åkeson på biokemiska institutionen 1962.
Denna framgångriska forskning som i hög grad byggde
på tekniska lösningar och mätapparatur förändrades under
1970-talet. Forskningsproblemen blev inte irrelevanta, men
de stora verkstäderna avvecklades och ingenjörerna och
teknikerna omplacerades. KI gick från att vare en teknikproducent till att bli en teknikrecipient. Man var visserligen
tillräckligt stor för att kunna uppträda som teknikproducent,
men när kostnaderna och skalan på den apparatur som
krävdes till slut blev alltför hög kunde KI utan åthävor lägga
sådant arbete åt sidan. Istället köpte man teknisk utrustning
och använda den sedan med framgång, men inte längre som
teknikens pionjärer. Den amerikanske teknikhistorikern
Derek de Solla Price beskrev denna utveckling redan 1960
som uppkomsten av Big Science, särskilt inom den fysiska
forskningen, men den stod samtidigt som modell för medicinsk och molekylärbiologisk forskning.
Bland övriga forskningsinsatser på 1940-talet kan
nämnas Astrid Fagraeus klarläggande av plasmacellernas
antikroppsproduktion, Örjan Ouchterlonys utveckling
av immunodiffusionsmetodiken, Erik Kugelbergs karakterisering av den perifera motoriska enheten och Lars
Leksell införande av stereotaktisk operationsteknik inom
neurokirurgin. På 1950-talet fick sedan Sven Ivar Seldingers konstruktion av en ny, perkutan angiografimetod, Åke
Sennings och Rune Elmqvists konstruktion av den första
implanterbara pacemakern, Fritiof Sjöstrands metodologiska utvecklingsarbete inom elektronmikroskopi (även det
ett Rockefellerfinansierat projekt) och Bengt Gustafssons
utveckling av metoder för att hålla bakteriefria djur levande i
kuvöser, vilken möjliggjorde studier som kräver bakteriefria
djur stor betydelse, starkt internationellt genomslag.
Samtidigt som efterkrigstiden bjöd på en intensifiering
av forskningen kom den att kännetecknas av en markant
ökning av utbildning, i synnerhet universitets- och högskoleutbildning. Efter andra världskriget fanns det cirka 14.000
studenter i Sverige, år 2000 var motsvarande siffra 320.000.
Flera nya högskolor tillkom och vi gick från elit- till massuniversitet. Paradoxalt nog påverkade denna förändring
inte KI i samma utsträckning som övriga läroanstalter. Det
relativa antalet professorer inom det medicinska området
har varit oförändrat, ungefär en fjärdedel av Sveriges totala
medicinska professorspopulation, och antalet läkarstuderande har endast tredubblats på KI sedan andra världskriget
(antalet läkarstuderande var faktiskt fler under 1970-talet än
idag). Men helt opåverkat var inte KI, och laboratorieblocket
17 
på campusområdet (Berzeliuslaboratoriet) som byggdes
innebära sämre förutsättningar för forskarnas verksamhet,
1969 var ett försök att samla grundutbildningen i en och
men det är en mycket mer komplicerad värld, med högre
samma byggnad – en metod som övriga universitet också
insatser, som de verkar inom.
var tvungna att ta till med tanke på den drastiskt ökade
studentpopulationen.
Gamla discipliner kontra forskningens utveckling
Ett viktigt steg i KIs senare utveckling togs 1972 då det
År 1944 utnämndes Torbjörn Caspersson till professor i
nya universitetssjukhuset i Huddinge invigdes och Kliniskt
cellforskning, men på hans begäran ändrades benämningen
Forskningscentrum, Novum, skapades i anslutning härtill
året därpå till cellforskning och genetik. Detta var något
under åren 1985-1992, vilket innebar en avsevärd förstärknytt, och redan vid Casperssons utnämning till docent 1936
ning av forskningsresurserna (Fig. 10).
hade benämningen vållat huvudbry. Hans handledare keOm man vill generalisera beskrivningen av utvecklingen
miprofessorn Einar Hammarsten hade föreslagit medicinsk
inom den medicinska forskningen i Sverige och internatiobiofysik, men lärarkollegiet ansåg att det var en tautologi
nellt under de sista decennierna av 1900-talet, kan man utgå
och fastställde medicinsk fysik. Casperssons professur var
ifrån hur tillexceptionell och
gängliga medel
skräddarsydd för
påverkat forshonom. Den tillkom
karnas villkor.
också i en tid när
Forskarna fick
benämningen på
större resurser
övriga professurer
och möjligheter
fortfarande återän någonsin
speglade de breda,
tidigare, men
traditionella medisamtidigt börcinska disciplinerna.
jade en rad nya
Förutsättningen
och inflytelseriatt skapa en ren
ka intressenter
forskningsprofesmed legitima
sur var den frihet
intressen i
som det Medicinska
forskningen
Nobelinstitutet gav.
att uppträda –
Caspersson var ett
finansiärerna.
exempel på en ung
Gårdagens
spetsforskare vars
forskare var en Fig.10. Flygfoto över campus-området i Huddinge år 2006.
specialisering placerade
enskild professor
honom utanför de etasom genom sin
blerade prekliniska ämstatliga anställning garanterades en låg miniminivå av forsknesområdenas räckvidd. Han kunde omväxlande beskrivas
ningsmöjligheter inom ramen för sin tjänst. Dagens forskare
som biofysiker, genetiker, cytolog eller allt på en gång. Men
samarbetar i storprojekt med mångdubbelt dyrbarare teknik,
det fanns bieffekter, en identitetskris, genom att han inte var
ibland av ett slag som kräver centra som endast kan finanämnesrepresentant. Idag förefaller hans forskningsinriktning
sieras genom internationellt samarbete. Där staten en gång
med snäv specialisering och breda implikationer påfallande
var enda finansiär och garant för forskningens frihet, och en
modern. Man skulle kunna säga att konstruktionen av hans
ganska disträ sådan, är dagens medicinska forskare gynnad
professur föregrep, eller inledde, en utveckling som präglat
av en statsmakt som visar större intresse för verksamheten
efterkrigstidens medicinska forskning och som lett till att de
än någonsin, men som samtidigt ställer större anspråk på
traditionella ämnesgränserna upphävts.
redovisning och avkastning, inklusive på forskningens helst
Under den senaste 50-årsperioden har forskningsdirekta tillämpbarhet.
situationen nämligen ändrats ganska radikalt på ett annat
Det privata näringslivet blev en avnämare av forskarnas
sätt. Gränserna mellan olika ämnesområden har successivt
kompetenser redan i början av 1900-talet och har därefter
suddats ut. Den medicinska genetiken är ett exempel härpå.
kommit att integreras allt mer i universitetens forskningsarUnder mitten av århundradet analyserades nedärvningen av
bete. Idag kan hela institut och institutioner vara beroende
mer eller mindre sällsynta sjukdomar, och flera KI forsav dem. Ingenting i denna utveckling behöver nödvändigtvis
kare fick under den tiden sina namn knutna till specifika,
18 
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
genetiskt betingade syndrom, till exempel Sjögren-Larssons,
Ivemarks, Alströms och Kugelberg-Welanders syndrom, och
antalet medicinska genetiker var litet. Efter cytogenetikens
och framför allt den molekylära genetikens genombrott har
ämnet fått en helt annan basal och praktisk klinisk betydelse,
och genetisk metodik är idag allmängods inom forskningen.
Denna utveckling ledde till att den gamla institutionsindelningen så småningom blev överspelad, den tidigare
institutionen ersattes av ett antal forskargrupper. Det är mot
den bakgrunden man skall se den institutionsreform som
KI genomförde på 1990-talet. Drygt 150 institutioner och
medicinska myndigheter belägna i Stockholm reducerades i
ett slag till ett 30-tal, av vilka en del omfattade forskargrupper med såväl preklinisk som klinisk verksamhet. Lägger
man därtill att KI slogs samman med Hälsohögskolan 1998
och att väsentliga delar av institutets forskning idag bedrivs
vid sex sjukhus i stockholmsregionen så framträder en tydlig
bild av institutet som ett stort medicinskt universitet. Styrkan är att nästan all medicinsk verksamhet är samlad under
en hatt, det vill säga samma idé som låg bakom institutets
grundande.
Utsuddandet av ämnesområdesgränserna ledde även
till att fakultetsgränserna blev mindre uppenbara. Samarbetet mellan olika universitet inom och utanför landet
stimulerades och ökade i omfattning. Införandet av EUforskningsanslag utgjorde samtidigt en pådrivande kraft.
Även samarbetet med näringslivet intensifierades och
formaliserades. Forskarna fick upp ögonen för att upptäckter
kan kommersialiseras och KI startade flera bolag för att underlätta denna process. Externa forskningsanslag har bland
annat som en följd här av fått allt större betydelse inom
forskningsfinansieringen. Baksidan av denna utveckling har
varit att statens stöd till universiteten dragits ned successivt
med avsikten att öka konkurrensen. Resultatet har blivit att
inga högre tjänster längre är fullt finansierade utan måste
täckas av overheadkostnader som dras på samtliga externa
forskningsanslag.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
19 
Viktiga händelser i punktform
Det finns en lång rad händelser vid KI som var och en förtjänar att beskrivas i detalj men där vi här får nöja oss med en
punktformig sammanfattning av några av de viktigaste. De
som inträffade fram till 150-årsjubileet 1960 finns däremot
beskrivna i stor detalj av Liljestrand (1960).
Viktiga reformer
• 1966–som en följd av Helsingforsdeklarationen som gavs ut 1964 av World Medical Association bildades en
etisk nämnd på Karolinska sjukhuset 1965. Den om vandlades året därpå till Karolinska Institutets forsknings-
etiska kommitté. 1974 introducerades sedan ämnet etik i
läkarutbildningsprogrammet. Såväl utbildningen i etik som handläggningen av forskningsetiska och andra etiska frågor har sedan dess utvecklats väsentligt på såväl lokal som regional och nationell nivå.
• 1993–LUA-medlen (Läkarutbildningsavtalet, statens
ersättning till landstinget för merutgifter orsakade av läkarutbildningen på landstingets sjukhus) hade tidigare överförts från staten (KI) direkt till Stockholms läns lands-
tings samlade budget. 1993 skapades en särskild budget post för dessa medel som sedan återfördelades till klini-
kerna baserat på forskningsaktivitet. Eftersom landstinget
lade till ett lika stort belopp innebar detta att stora forsk-
ningsmedel (totalt cirka 800 miljoner kronor), större än medicinska forskningsrådets, blev tillgängliga och kunde utnyttjas mer effektivt (den så kallade stockholmsmodellen).
• 1993–antalet institutioner minskades från 152 till 35 storinstitutioner (idag 22) till vilka löpande administration decentraliserades.
• 1997–Karolinska Institutet fick status som medicinskt universitet.
• 1998–KI och Hälsohögskolan i Stockholm slogs samman vilket medförde att studentantalet ökade från cirka 2 000 till 4 500 (Fig. 11). Härmed fick KI också fyra student-
föreningar som dock reducerades till två relativt snart, Medicinska respektive Odontologiska Föreningen.
• Samma år omorganiserades KI så att den medicinska och odontologiska fakulteten avvecklades och ersattes av tre styrelser – en för vardera forskning, forskarutbildning och utbildning.
Några nyckeltal
• Antalet professorer (exklusive laboratorer och prosektorer) var 6 år 1810, 14 år 1874, 22 år 1910, 45 år 1960 och 328 år 2009. Den kraftiga ökningen efter 1960 orsakades dels av att alla tidigare prosektorer och laboratorer omvand
20 
•
•
•
•
lades till biträdande professorer 1979, dels av införandet av kompetensbefordran 1998. Den första kvinnliga pro-
fessorn vid KI var Nanna Svartz som utnämndes 1938.
KI:s budgetomslutning uppgick till i medeltal 63
miljoner kronor under åren 1965/66–1968/69 och till 4 880 miljoner kronor under 2009, varav 36 respektive 57 procent utgjordes av externa forskningsanslag. Vad gäller omslutning var KI det tredje största universitetet i landet år 2009.
Antalet grundutbildningsstudenter (se ovan och Fig.11)
Antalet försvarade doktorsavhandlingar har ökat avsevärt under årens lopp som framgår av Fig. 12 och 13.
Den första kvinnan som disputerade vid KI var Anna Stecksén (1900), och den förste tandläkaren Gotthard Thourén (1917), foniatrikern Rolf Leandersson (1972), sjukgymnasten Inga Arvidsson (1985) och logopeden Britta Hammarberg (1986).
Under 5-årsperioderna 1975-1979 och 2000-2004 utgick 4 569 respektive 13 328 publikationer från KI enligt Web of Science.
Utbildningsprogram
• KI har idag 37 utbildningsprogram. De äldsta är läkar-
programmet (sedan 1810), tandläkarprogrammet (sedan
1898), sjukgymnastprogrammet (sedan 1940), och logo-
pedprogrammet (sedan 1964). Flertalet av de övriga
tillkom under 1990-talet, särskilt i samband med KI:s sammanslagning med Hälsohögskolan 1998.
• Härtill kommer doktorandutbildningen som omfattade 2 296 registrerade doktorander (varav 726 med utländsk grundexamen, 726 med grundexamen vid KI och 844 med grundexamen vid annat svenskt lärosäte) vid ut-
gången av 2009.
• 1986 startade KI ett försöksprogram för läkarutbild-
ning med forskningsanknytning (LäFo). Avsikten var att öka kunskapsöverföringen mellan preklinik och
klinik. Under årens lopp har totalt sett 270 studenter
antagits efter begåvningstester och intervjuer. En
utvärdering har visat att 89% av LäFo-studenterna
avlagt läkarexamen och 35% doktorsexamen. Mot svarande siffror för kontrollgruppen var 81% respektive
6%. Försöket är numera avbrutet bland annat därför att den så kallade Bologna-överenskommelsen förväntas leda till ett främjande av studenternas vetenskapliga utveckling.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
Fig.11. Antalet studenter vid KI och Hälsohögskolan i Stockholm. Den ljusgråa linjen visar
antalet läkarstuderande, den svarta linjen det
totala studentantalet vid institutet, och den
mörkgråa linjen det totala antalet studenter vid
KI och Hälsohögskolan före och efter sammanslagningen 1998.
Fig.12. Antalet doktorsavhandlingar i medicin
plus odontolgi i Sverige sedan 1973. Den gråa
linjen visar antalet avhandlingar från KI och
den svarta det totala antalet från samtliga
övriga lärosäten.
Fig.13. Ökningen av antalet doktorsavhandlingar inom olika discipliner vid KI mellan tidigt
1970-tal och nutid.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
21 
Undervisnings- och forskningssjukhus knutna till KI från
1810 och framåt
• Allmänna barnhuset (1924 omvandlat till barnsjukhus –Norrtulls sjukhus) (1845–1951), Allmänna barnbörds huset grundat 1775 (1811–1976), Andra gardets sjukhus
vid Claes på Hörnet (1811), Beckomberga sjukhus (1935–
1995), Danderyds sjukhus grundat 1922 (undervisnings sjukhus sedan 1967), Garnisonssjukhuset (1811–1829), Huddinge sjukhus (sedan 1972), Karolinska sjukhuset
(sedan 1940), Konradsbergs sjukhus (1862–1941),
Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus grundat 1854
(undervisningssjukhus 1924–1970), Maria sjukhus
(1924–1940), Roslagstulls sjukhus (1893–1993), Rättspsykiatriska sjukhuset på Långholmen (1921–1978), Sabbatsbergs sjukhus (1879–1979), Sachsska barnsjuk-
huset grundat 1911 (undervisningssjukhus sedan 1978), S:t Eriks sjukhus (sedan 1924), S:t Görans sjukhus (sedan 1888), Serafimerlasarettet grundat 1752 (undervisnings-
sjukhus 1836–1980), Södersjukhuset grundat 1944
(undervisningssjukhus sedan 1966).
Forskningscentra på undervisningssjukhusen
• Ett antal forskningscentra har framgångsrikt kombinerat
klinisk erfarenhet och preklinisk teori. Efter Gustav V
forskningsinstitution (1948) på Karolinska sjukhuset
byggdes bland annat: forskningscentret Novum (1985–
1992) i anslutning till Huddinge Universitetssjukhus med stiftelserna för bioteknik, oral biologi, nutrition och toxi-
kologi, och strukturbiologi, samt forskningslaboratorierna Cancercentrum Karolinska (CCK 1998) och Centrum för
molekylär medicin (CMM 1997) på Karolinska sjukhuset.
KIs Universitetsbibliotek och Medicinska informationscentralen
• 1967 inrättades den medicinska informationscentralen (MIC) för databaserad litteratursökning vid KIs Uni
versitetsbibliotek (KIB), och genom samarbete med National Library of Medicine i U.S.A. blev KI det första
MEDLARS centret utanför U.S.A. Härur utvecklades
sedan MEDLINE och SUNET. MIC lades ned 1998 i och med att tjänsterna då kunde förmedlas via INTERNET i stället. Denna händelsekedja har bidragit till att göra KIB till det största medicinska biblioteket i Norden.
22 
Nobelverksamheten
• KI:s lärarkollegium fungerade som prisutdelare fram till 1977 då det ersattes av Nobelförsamlingen som består av 50 professorer vid KI och är juridiskt fristående från
KI. Anledningen till denna förändring var dels infö randet av en ny sekretesslag som skulle medföra att alla handlingar vid statliga myndigheter skulle behandlas
som offentliga, dels en lärarreform som innebar en
kraftig utökning av antalet lärare i lärarkollegiet.
• Det medicinska nobelinstitutet tillkom 1937 och finan-
sierades helt eller delvis av Nobelstiftelsen fram till 1958. Byggnaderna ägdes dock av Nobelstiftelsen fram till 1972 då det ekonomiska ansvaret övertogs av staten, det vill
säga KI. Nobelinstitutet hade ursprungligen tre avdel ningar – biokemi, cellforskning och genetik samt neuro fysiologi. Dessa har successivt ändrat karaktär och är numera integrerade med KIs övriga institutioner, och efter en omorganisation 2010 handlägger Nobelinstitutet Nobelförsamlingens externa akademiska frågor.
• Under årens lopp har fem KI forskare belönats med Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin: Hugo Theorell (1955), Ragnar Granit (1967), Ulf von Euler (1970) samt Sune Bergström och Bengt Samuelsson (1982).
• Varje pristagare skall enligt gällande statuter hålla en
Nobelföreläsning. På KI utgör detta en av årets höjd-
punkter för såväl forskare som studenter.
• Förutom alla arrangemang under Nobelveckan förekom
mer Nobelsymposier, Nobelkonferenser och Föreläsnings-
serier inom ramen för Nobelverksamheten spridda under året.
Samarbete med det omgivande samhället
• KI har sedan länge haft ett omfattande och nära sam arbete med Stockholms läns landsting. Sedan början av 1990-talet har dessutom samarbetet med närings livet intensifierats. Dom ett led häri bildas Karolinska
Institutet Holding AB 1995, Karolinska Innovations AB 1996, samt Karolinska Education AB och Karolinska Research Services AB 2000. Vidare startade KI University Press 2005 med avsikten att publicera populärvetenskaplig litteratur av hög kvalitet, och hittills har ett 25-tal titlar getts ut.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
Framtidshistoria
Summary
Den framtida historien är den som skall förverkliga dagens
vision och därför kan den påverkas av dem som är verksamma vid KI idag. När KI grundades fanns det en vision och
den förverkligades trots omgivningens motstånd. Idag är
motståndet ett annat, och tiden en annan, och därför måste
visionen förnyas.
Dekanus för medicinska fakulteten vid Vanderbilt
School of Medicine i Nashville Tennessee hade en vision
när han hävdade att det finns tre saker som är viktiga för en
medicinsk högskola – studenter, studenter och studenter.
Budskapet var naturligtvis att tar man hand om studenterna och ger dem en fullgod utbildning så löser sig många
andra problem enklare, till exempel nyrekrytering av såväl
nya studenter som blivande och etablerade forskare. KI
bör alltså anstränga sig extra mycket för att rekrytera de
bästa studenterna och ge dem en attraktiv och meriterande
utbildning. Till skillnad från övriga universitet i Sverige är
KI fortfarande ett elituniversitet med förutsättningar att
knyta samman grundutbildning och forskning, resurser som
massuniversiteten saknar.
KI är ett medicinskt och inte ett allmänt naturvetenskapligt universitet. Det är detta som utgör särdraget och
därmed grunden för visionen och möjligheten att leva upp
till den rollbeskrivning som KI myntade 1997 – att förbättra
människors hälsa genom forskning, utbildning och information – inte enbart i Sverige utan med ett vidare, globalt
perspektiv.
KI:s styrka – och svaghet – är idag dess storlek. Det
mesta finns på KI, men med storleken plus statliga och
egna påfund sväller byråkratin på bekostnad av kreativiteten. Motståndet och utmaningen idag ligger kanske inte i
omvärlden utan inom KI självt. De forskningsutvärderingar
som gjordes i slutet av 1990-talet visade till exempel att det
fanns för många forskargrupper som sysslade med samma
problem utan att känna till varandra. Växa är lätt, men trimma är svårare. Men det är kanske nödvändigt om kvaliteten
skall kunna hållas hög i det enda relevanta perspektivet, det
internationella. Bristvaran är toppkrafter snarare än pengar
– Berzelius var toppkraften den gången KI grundades och
pengar var en bristvara. Med toppkrafter följer också förutsättningen att förvalta Nobeluppdraget.
Karolinska Institutet was founded in 1810 and accordingly
celebrated its 200th anniversary in 2010. In the present
paper the development of the institute from a school for
the education of army surgeons with only six professors to
an internationally well known medical university with 37
educational programs and 328 professors in 2009 is summarized. This includes among other things a presentation of
• important scientific contributions from the institute,
• the number of students and different aspects of under
graduate and graduate training,
• leadership and administrative reforms,
• the work of the Nobel Assembly and Medical Nobel Committee,
• ongoing collaboration with the industry and authorities responsible for health care in the region,
• national and international financing of the research at the institute,
• premises for the preclinical departments and clinical departments at the different university hospitals in the Stockholm region over the years.
When Karolinska Institutet was founded material resources
were scarce but there were persons of top caliber, especially
Berzelius. Since then the institute has developed considerably and been fortunate to foster a long series of internationally well known scholars within the preclinical as well as
the clinical field. Today the strength – and weakness – of the
institute is its size, not so much lack of resources. Growing
is relatively easy, trimming the organization is much more
difficult. Thus, the challenge is not to lose focus and not
to accept an increasing bureaucracy which might hamper
creativity.
KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR
23 
Källor och litteratur
Arkiv
Archiv Carl Zeiss, Carl Zeiss AG, Jena, Tyskland.
Centrum för vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv, Stockholm.
Karolinska Institutets arkiv. Lärarkollegiets protokoll,
Riskarkivet, Arninge.
Rockefeller Archive Center (RAC), Tarrytown, New York, U.S.A.
Litteratur
Bergström Anders, Marcus Lars, Koch Daniel. KI, Arkitektur
och kunskapsmiljö – Tävlingen, Etableringen, Förnyelsen.
Akademiska Hus Stockholm AB, 2010.
Engström Wilhelm. Studentliv. Karolinska Institutet University
Press, Stockholm 2010.
Erlingsson Eva-Lotta. Gammelgården. En berättelse om
Karolinska Institutets äldsta byggnad. Karolinska Institutet
University Press, Stockholm 2010.
Hagenfeldt Kerstin (red.). Utbildning vid Karolinska Institutet (tre volymer – De två fakulteternas tid, Det medicinska
universitetet och Strategier). Karolinska Institutet University
Press, Stockholm 2010.
Holmberg Arne. Biografi över J. J. Berzelius. Tryckta arbeten
om och av Berzelius. Almquist & Wiksell, Stockholm –
Uppsala 1933.
Johannisson Karin, Nilsson Ingemar, Quarsell Roger. Medicinen blir till vetenskap. Karolinska Institutet under två århundraden. Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2010.
Lennmalm Frithiof . Karolinska Medico-kirurgiska Institutets
Historia 1810–1910. Isaac Marcus’ Boktryckeriaktiebolag,
Stockholm 1910.
Liljestrand Göran. Karolinska Medico-kirurgiska Institutets
Historia 1910–1960. Almquist & Wiksell, Stockholm –
Göteborg – Uppsala, 1960.
Lindsten Jan, Hagelin Ove, Jansson Tomas, Johansson Gertie.
KI avhandlingar 1810–1874. Inträdesdokument i ett beständigt akademiskt karriärsystem. Hagströmerbiblioteket,
Stockholm 2010.
Lindsten Jan, Hagelin Ove, Jansson Tomas, Johansson Gertie.
114 Important Scientific Contributions from Karolinska
Institutet. Hagströmerbiblioteket, Stockholm 2010.
Ljungström Olof. Ämnessprängarna, Karolinska Institutet och
Rockefeller Foundation. Karolinska Institutet University Press,
Stockholm 2010.
Malmborg Anna-Stina. Karolinska Institutets rektorsporträtt.
Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2006.
Persson Anders och Sjöqvist Folke (red.). Huddinge sjukhus
1972–2002. Författarna och Karolinska universitetssjukhuset,
Stockholm 2010.
Rocca Julius. Forging a Medical University. Karolinska
Institutet University Press, Stockholm 2006.
Theorell Hugo. Växlande vindar. Natur och Kultur, Stockholm
1977.
Trofast Jan. Jacob Berzelius och Karolinska Institutet.
Hagströmerbiblioteket, Stockholm 2010.
Karolinska Institutet. The Royal Medical School in Stockholm.
Almqvist & Wiksell, Stockholm – Göteborg – Uppsala, 1960.
Författarna har fått tillstånd att publicera Fig.4, 6 och 9 av Stockholms stadsmuseum,
och och Fig.10 av Bergslagsbild AB för vilket vi vill framföra ett stort tack. Vi vill också
tacka professor Nils Sjöstrand för berikande diskussioner.
Karolinska Institutet
SE-171 77 Stockholm
08-524 800 00
ki.se