Predikan på Midsommardagen
Kista kyrka, den 21 juni 2008
Texter: Första Moseboken 9:8-17, Kolosserbrevet 1:21-23 och Markusevangeliet 6:30-44
Av Michael Öjermo, kyrkoherde
___________________________________________________________________________
När Gud skapade himmel och jord såg han att allt var gott. Och det blev afton och det blev
morgon. Efterhand insåg Gud dessvärre att skapelsen inte förblev god. Människan, skapelsen
krona, skötte sig inte. Kain mördade Abel. Blod flöt på marken. Skymningen sänkte sig över
människornas värld. Och Gud såg att det inte var gott.
Gud blir vred och bestämmer sig för att förgöra hela sin skapelse. En förskräcklig flod
dränker alltihopa. Det var som vi sett på bilder från Kina den senaste månaden. Stora mängder
vatten ödelade allt land. Människor och djur dödades. Kadaver av djur och lik av människor
flöt på det smutsiga översvämningsvattnet. Gud var vred och lät sin vrede drabba allt levande.
Skapelsen blev inte som Gud tänkt sig.
Men Gud hade i varje fall så pass mycket sinnesnärvaro att han skonade en liten spillra. Han
lät Noa och hans familj bygga en ark, en stor båt; med den tidens mått mätt i varje fall. Enligt
vad som berättas i Bibeln skulle arken se liten ut i jämförelse med någon av de stora
finlandsfärjorna inne vid Stadsgården eller i Värtahamnen. Men Gud lät i varje fall rädda Noa
och hans familj, med djur av allehanda slag. När flodens vatten sjunkit undan kunde Noa och
hans familj lämna arken, och livet fortsätta. Gud tycks ha dragit en suck av lättnad. Han hade i
varje fall inte förstört allting. Nej, Gud var trots allt förtjust i sin skapelse och i människan,
som han skapat till sin likhet och avbild.
När jorden dränkts i vatten ångrade Gud sin vrede och bestämde att så arg skulle han aldrig
någonsin mer bli. Gud upprättar därför ett förbund med Noa och hans söner. ”Aldrig mer skall
det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga
jorden.”
Tecknet på förbundet mellan Gud och Noa är regnbågen. Regnbågen som vi ser i skyn när det
regnar och solen står i rätt vinkel mot jorden, den regnbågen är tecknet på förbundet mellan
Gud och Noa. Gud kommer aldrig mer att förgöra mänskligheten, på det sätt som en gång
skedde. Gud har besinnat sin vrede. Gud har lugnat ner sig.
Nu gör vi ett rask kliv i historien. Vi tar ett raskt kliv från berättelsen i Första Moseboken om
Noa och regnbågen och Guds vrede, till Markusevangeliet och berättelserna om Jesus.
Markus berättar hur Jesus en gång mättar femtusen män, kvinnor och barn oräknade, med
hjälp av fem bröd och två fiskar.
Jesus fylldes av medlidande med de människor som följt efter honom; ”för de var som får
utan herde, och han undervisade dem länge”. Det fanns visserligen gårdar och byar i närheten,
där de kunde skaffa mat när kvällen kom och alla var hungriga. Men Jesus ville visa något!
Han ville visa hur barmhärtig Gud är mot oss människor. Därför befallde Jesus att folket
skulle ”slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs”. Jesus läste tackbönen, bröt brödet ”och
gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket”.
2
Jesus tog brödet, läste tackbönen och delade ut åt folket. Denna berättelse om Jesus som
mättar så många människor kommer att upprepas här i Kista kyrka idag. Om en liten stund
firar vi tacksägelsemåltiden, eucharistin. Då kommer jag att spela rollen av Jesus, Våra
träbänkar här i kyrkan får representera det gröna gräset. Prästen kommer att läsa tackbönen
och sedan kommer vi att dela ut brödet och vinet, och det kommer att räcka till alla som
sträcker fram sina händer för att ta emot Guds gåvor.
Jesus fylls av medlidande med oss människor. Det är skillnad mot hur Gud i Gamla
testamentet slungade sin vrede mot allt levande, och dränkte det mesta i flodens vatten. Men
Gud besinnade sig i sin vrede och satte regnbågen i skyn som ett tecken på sitt förbund med
Noa. När sedan Gud verkligen ville visa vem han är, så sände han Jesus till oss.
Jesus är Guds son som speglar Guds himmelska härlighet, men som samtidigt är vår broder.
Jesus vet hur vi har det, känner våra förhållanden, har insikt i människolivets villkor. Och han
fylls av medlidande med oss.
I tacksägelsemåltiden, eucharistin, får vi gång efter gång sätta oss i det gröna gräset och delta
i himmelrikets fest. Här finns plats för alla, här finns bröd till alla, här finns Herren Jesus
Kristus, som förbarmar sig över oss. Vi firar himmelrikets fest, gång efter gång, efter gång.
Det är ett sådant överflöd, en sådan stor glädje, en sådan oerhört stark upplevelse inför Guds
ansikte, som vi får vara med om.
Men, mina kära vänner, samtidigt som himmelrikets fest pågår, så ser världen fortfarande
eländig ut. Flodens vatten en gång kommer igen, i tsunamin, i översvämningarna i Kina, och
nu senast i USA. Guds skapelse lider av ondska och elände. Vi firar visserligen himmelrikets
fest, men vi är ännu inte framme, vi är ännu inte framme vid himmelrikets slutgiltiga
härlighet. Vi är på väg, men långt ifrån framme.
Därför manar oss aposteln Paulus i brevet till de kristna i Kolossai. ”Håll fast vid er tro, ha en
stadig grund, och vik inte från det hopp ni har fått höra om i evangeliet.” Det finns många skäl
som gör att tron kallnar. Det finns många orsaker till att vår grund rämnar under oss. Det finns
anledning från tid till annan att vika från det hopp vi har fått höra om i evangeliet. Ibland kan
det vara riktigt tröttsamt att försöka framhärda i ett slags tro på Gud, som världen ser ut.
Men aposteln Paulus manar oss hålla ut, trots allt. Och så beskriver han vad som väntar.
Kristus skall låta oss ”träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga”. Om vi håller
ut i det hopp vi har fått höra om i evangeliet. Då skall vi få ”träda fram inför sig, heliga och
fläckfria och oförvitliga”.
Mina kära vänner,
Vi må leva i en värld som drabbas den ondes förrädiska angrepp, men vi ska försöka vara
heliga.
Vi må leva i en värld som drabbas av synd och elände, men vi ska försöka vara fläckfria.
Vi må leva i en värld där många lämnar hoppet och drunknar i svartsyn och medömkan, men
vi ska försöka vara oförvitliga.
3
Vi som idag delar tacksägelsemåltiden, eucharistin, är kallade att vara heliga, fläckfria och
oförvitliga. Håll ut i hoppet. Kom ihåg förbundet mellan Gud och människan varje gång Ni
ser regnbågen mot himlen. Minns hur Jesus mättade människorna som väntade i det gröna
gräset. Det är vår kallelse, vår uppgift, att vara heliga, fläckfria och oförvitliga. Och inget
mindre. Heliga, fläckfria och oförvitliga. Inget mindre.
Amen.
