Hella Wuolijoki och vinterkrigets fred

Stockholm den 2 februari 2015 ● Grand Hotel
Hella Wuolijoki och vinterkrigets fred
KIMMO RENTOLA ● Helsingfors universitet
[email protected]
Författaren och affärskvinnan Hella Wuolijoki var en viktig sovjetvän i 1920- och 1930talets Finland. I sovjetiska underrättelsedokument förekommer hon som agent med det
genomskinliga täcknamnet
POET,
men relationen var mer komplicerad än så. Hella
lyckades bevara, om inte sin självständighet, så i varje fall en viss rörelsefrihet samt
utrymme för initiativ och även för eftersträvan av egennytta. Hennes arbetsprinciper var
inte från Stalins tid utan äldre; de härstammade från världsrevolutionens år och
tidigare.
Wuolijoki hade förmågan att umgås med så väl makthavare, diplomater som den
kulturella eliten och kunde inta samma våglängd som den hon samtalade med. Som
klassisk och energisk salongsvärdinna fick hon höra ett och annat, också om politiska
kretsar som annars kunde vara avlägsna. 1 ”Alla kände alla” i en stad som Helsingfors.
Före och under vinterkriget prövades Wuolijokis användbarhet. Hennes kontaktperson
var Zoja Rybkina (Jartseva), en erfaren underrättelseofficer med litterär begåvning. 2
Senare kom hon att bli Sovjetunionens främsta barnboksförfattare. Förmodligen av
Wuolijoki fick hon veta att finska tysklandsvänner hade bittert besvikna återvänt från
Berlin, där allt stöd blev nekat.
1
Ett exempel på en sådan här långväga uppgift kunde vara den noggranna rapporten av den estniska magister
Villem Ernits Finlandsbesök och stamförvantskap. INO GUGB NKVD:s specialmeddelande nr 248195. 22.2.1936
2
Zoja Voskresenskaja, Pod psevdonimom Irina (Moskva 1997), 90-1, 104-5, 112-8.
Det viktigaste uppgift från Wuolijoki var om fristen för det finska ”krigskabinettets”
eftergifter vid Moskvaförhandlingarna. Man kunde tänka sig att avstå från några öar i
Finska viken och diskutera Åland, men någon militärpakt skulle inte undertecknas och
den Röda armén skulle inte släppas in på fastlandet.3 Det här låter som ett erbjudande.
Kan den socialdemokratiska ledaren Väinö Tanner, medveten om Wuolijokis kontakter,
ha slängt ut en trevare? Men Stalin ville inte röra Åland. Ett lockande objekt, men ett
som skulle dra med Sverige och Tyskland. Det ville han inte.
Wuolijokis kompromissfärgade bild av Tanners inställning inverkade kanske på att
underrättelseledningen i Moskva hysade hopp när det gällde SDP. Berijas son har
hävdat att hans far inte förespråkade en marionettregering i Finland utan föreslog att
man skulle ’bearbeta’ socialdemokraterna. 4
Wuolijokis information påverkade inte Stalins beslut att anfalla. Där stödde han sig på
strategiska kalkyler och beräkningar av stormakternas och Sveriges agerande enligt
uppgifter från underrättelsetjänsten. Sin viktigaste underrättelse om Finland fick Stalin
inte från Helsingfors utan från London, där de fem Cambridge-spionerna hade fått
kännedom om detaljer i Mannerheims djupa pessimism.
Hur anfallet genomfördes den 30:e november 1939 väckte finländarna upp till hårt
motstånd. En stormakt som började utan att förklara krig, bombarderade civila, och
framför allt uppförde marionettregeringen i Terijoki. Det var inte längre frågan om små
öar och en liten förskjutning av gränsen, utan om hela landet och självständighet, om liv
och död. Regeringen i Helsingfors var nu redo för eftergifter men Sovjetunionen
avvisade kontaktförsöken och uppgav att man inte förde krig mot Finland; tvärtom –
man hade redan rett ut alla frågor med Kuusinens ”regering”.
3
4
Berija till Stalin, Molotov och Voroshilov, nr 4647/B, 17.10.1939.
Sergo Berija. Moi otets Berija (Moskva 2002). 75.
Så tog den pessimistiska Mannerheim sin markalksstav, den undanfallande Tanner blev
den mest beslutsamme ledaren i regeringen, och arbetare och jordbrukare som var vana
vid utomhusarbete blev soldater och gjorde vad de kunde för att lojalt stödja den
vänster- och centerregering som deras familjer hade röstat fram.
Finländarnas motstånd gjorde att Stalin förlorade det som han mest behövde: en snabb
seger. Situationen höll på att bli besvärlig för honom. Sverige gav Finland så mycket
hjälp i form av pengar och utrustning att Molotov senare sade till en svensk diplomat
”Det var ert krig”. Västmakterna Frankrike och Britannien förberedde militära åtgärder
mot Sovjetunionen. Av dessa fick Stalin överdriven information eftersom han stoppade
informationsflödet från London. Han misstänkte att britterna hade försett honom med
falska uppgifter eftersom allt gick annorlunda än han hade tänkt sig. Även Cambridgefemman verkade nu för bra för att vara sant.
I skenet av informationen från Paris verkade västerländernas hjälpprojekt ännu större
och mera beslutsamt än det verkligen var. Och visst fanns det en livsfarlig dimension i
västprojekten: möjligheten att bombardera Baku och andra oljekällor. Också Turkiet
kunde komma att ansluta sig i kriget.5
Ryssarna visste hur svårt det var för väst att bistå Finland direkt. Sverige ville inte ha
västmakter på sin mark; det skulle ha varit en direkt invit för tyska motåtgärder. Och
västmakterna knappast hade erfarna trupper för ett arktiskt krig. Däremot var Kaukasus
inom räckhåll, och därifrån hämtade Sovjetunionen över 90 % av sin råolja och bensin.
En attack mot Baku kunde vara ödesdiger. Britterna räknade ut att om Sovjetunionen
blev indraget i omfattande krigsoperationer samtidigt på andra håll än Finland så skulle
den krävande logistiska ansträngningen i förening med ett krympande oljeutbud kunna
leda till ett ”allmänt sammanbrott [general breakdown] för Rysslands militär, industri
5
Berija till Stalin, Molotov och Voroshilov, nr 227/B, 13.1.1940; Berijas sons redogörelse för Stalins reaktion på
denna uppgift Berija, Moi otets, 76.
och jordbruk.” Till sitt försvar hade Baku jaktplan och luftvärnsartilleri, ”men eftersom
de är ryska [being Russian] så är dessa försvarsmedel inte så effektiva som man på
grund av deras antal kunde tro”. Tre flottor med Mark IV Blenheimplan (”long-nose”)
skulle säkert uppföra sin mission.6
Det var denna hot som rådde när Hella Wuolijoki reste till Stockholm för att sondera på
utrikesminister Tanners uppdrag. För Finlands del gällde det att ta reda på om
regeringen i Helsingfors kunde få kontakt med Moskva. Och Tanner visste att Wuolijoki
om någon kunde komma till tals med ryssarna.
Medan Hella var i Stockholm ändrade Stalin åsikt om kriget mot Finland.
Kommunistiska internationalens generalsekreterare Georgi Dimitrov, som vågade föra
dagbok på toppnivå i Moskva, kom att teckna ner detta. Efter Lenins minneshögtid i
Bolsjojteatern den 21 januari 1940 förklarade Stalin krig i politbyråns utrymmen. Först
var hans ton självsäker, ideologiskt färgad och olycksbådande för finländarna:
Världsrevolution som enda åtgärd – det är dumheter. Det visar sig i olika länder vid olika tider.
Också Röda arméns verksamhet är knuten till världsrevolutionen. (...) Skyddskåristerna är 150 000
till antalet – där har vi det vita Finlands styrka. Vi har dödat 60 000 och måste döda resten också
men sedan är det klart. Bara barn och gamlingar återstår. Vi vill inte ha Finlands territorium. Men
Finland måste vara tillmötesgående mot Ryssland.7
Först sparkade Stalin alltså mot Trotskij och presenterade sin egen teori om
världsrevolutionen. Den skulle avancera bit för bit, och ofta med Röda arméns hjälp.
Där ser vi första frön till folkdemokratierna. Liknande förutsägelser innebar Stalins
karaktärisering av det Finland som han skulle vara nöjd med.
Det vita Finland och skyddskåren var återkommande teman i propagandan. För Sovjet
var det ideologiskt omöjligt att medge att det som de hade emot sig var Finlands folk.
6
7
Chiefs of Staff Committee. ’Military implications of hostilities with Russia’, februari 1940.
Georgij Dimitrovs dagbok 21.1.1940, Dimitrov, Dnevnik (Sofia 1997)
Däremot i Sveriges ledning visade man entusiasm över de röda Tammerforspojkarnas
framgångar.8
Men det var annat också som låg bakom Stalins ord om skyddskår. Tidigare samma dag
hade Hella Wuolijoki träffat två underrättelseofficerare från Moskva, Andrej Graur och
Boris Jartsev (Rybkin). Även om Wuolijoki rest till Stockholm för att sondera för
utrikesministerns räkning var hon i NKVD:s ögon en agent och behandlades som en
sådan, det vill säga förväntades rapportera. Om rapporterna har det sipprat ut
information lite i taget från olika Moskva-arkiv. Enligt en källa vars ursprung är
dimmigt fick Stalin veta att Tanner, enligt Wuolijokis utsaga, hade yttrat följande:
Finlands regering väntade sig inte krig utan ett ryskt ultimatum, som hade ställt
regeringen och folket inför ett val. Utan det kunde man inte gå med på Moskvas krav
eftersom skyddskåristerna skulle ha motsatt sig det och ett inbördeskrig hade kunnat bli
följden. Nu var situationen en annan, när stora mängder av skyddskårister hade stupat
vid fronten.9
Även om Tanner var en cynisk realist ska man inte tolka budskapet ordagrant. Men
någonting sådant måste det har varit som Stalin fick och läste innan kvällen på
Bolsjojteatern. Han utläste svaghet där och hotade med sin vanliga lösning för de svaga,
utrotning. Därefter utbringade han en skål för Röda arméns kamp för sitt rykte, även om
”en aning solkade”.
Då förändrades stämningen. Marskalk Georgij Kulik från försvarsfolkkommissariatet
kom med dåliga nyheter. Dimitrov antecknade endast att nyheter var ”oangenäma”.
Som vanligt klandrade Stalin budbäraren, stirrade med sina gula tigersögon och sade:
8
Uttalande av f.d. utrikesminister Rickard Sandler. Social-Demokraten 19.1.1940
Ohto Manninen, ’NKVD:s personliga kontakter som bakgrund till Moskvafreden’, Sotilasaikakauslehti 2014:2, s.5052. Källan är ryska forskares anteckningar (i början av 1990-talet) om den promemoria som Berija sände. Professor
Manninen fick texten översatt till finska.
9
Ni befinner er i panik. Jag ska sända er (...) en bok i psykologins grunder. – De grekiska prästerna
var kloka. När de fick dåliga nyheter gick de i bastu, badade och tvättade sig, och först därefter tog
de itu med händelserna och fattade beslut. Genom sina organ får människan alla möjliga intryck
och påhitt – och all möjlig skit. Det finns nervcentra som begränsar sådant. (Men hos Kulik är de
svaga!) Man måste sätta allt skräp åt sidan och fatta sina beslut utgående från fakta och inte från
stundens intryck eller obefintliga fasor!
Hur löd då Kuliks nyhet? Uppenbarligen var det en underrättelserapport om ett
omedelbart hot mot Baku och Kaukasus. Det kan man sluta sig till eftersom Stalin,
liksom i sina egna tankar, senare lade till följande ord:
Det är inte vi utan turkarna som förlorar på det här. Vi är till och med glada över att befrias från
vissa vänskapsband med Turkiet.
Den före detta teologistuderanden beredde nu sig på att följa munkarna; med andra ord
att överväga och fatta beslut utgående från fakta. Det var inte lätt. Stalin sågs dyster och
sjuk. Under tolv dagar arbetade han bara en dag på sitt kontor. Den dystra stämningen
återspeglades av en serie nya avrättningar på toppnivå efter en längre paus.
Rapporterna från London påskyndade beslutet om freden. I början av januari trodde
ännu ambassadör Maisky att britterna, intelligentare än fransmännen, inte skulle lägga
sig i kriget med full kraft. Sedan varseblev han hur tanken spred sig att Tyskland och
Sovjetunionen hade lierat sig, och att den senare var mera sårbar. Under trycket från
den allmänna opinionen fick interventionen hela tiden mera medhåll. Churchills
helomvändning och slagkraftiga tal den 20 januari (”only Finland: superb, nay,
sublime... shows what freemen can do”) var ett avgörande tecken. I ett långt brev till
Molotov slöt sig Maisky till att tiden höll på att rinna ut. 10
10
Maiskys dagbok, 11, 25 och 26.1.1940, Dnevnik diplomata; Maiskys brev till Molotov, 26.1.1940. DVP xxiii: I. 5356.
Uppgifter från Hella Wuolijoki bekräftade fakta i Helsingfors. 11 Innan hon utarbetade
dem skickade hon hälsningar till sin gamla vän (och före detta älskare) Michail Trilisser
som hade varit chef för underrättelsetjänsten. Hälsningen gick inte framme eftersom
Trilisser fanns med på listan över de 346 personer som akut skulle dömas till döden, och
blev avrättad den 2 februari. På samma lista fanns författaren Isaak Babel och
krigskorrespondenten Michail Koltsov, som återuppstod senare samma år i
Hemingways roman Klockan klämtar för dig. I boken heter han Karkov.
Den viktigaste uppgiften från Wuolijoki var någonting som inte sades direkt: att
Kuusinens regering inte hade något understöd i Finland. Agentinformation var alltid
mer trovärdig i Moskva; bristen av anhängare betydde också att övergivande av
Kuusinen inte skulle orsaka någon seriös prestigeförlust. Stalin beslöt att sluta fred för
att undvika ett större krig, men också Hella var viktig som en direkt led till Helsingfors
och för sin information att Helsingforsregeringen hade och behöll makten, men skulle
gå med på stora eftergifter för att uppnå fred.
Om det hade funnits gott om tid hade Stalin inte svalt sin stolthet och förhandlat med en
regering som man hade deklarerat som obefintlig, men som inte hade försvunnit utan
istället förolämpat Röda arméns rykte. Men nu var det ont om tid. Den 28 januari
telegraferade Molotov till Stockholm att det i princip inte förelåg några hinder för
kontakter med regeringen i Helsingfors. Stalin sade till sina egna att britterna gjorde ett
misstag om de ”ansåg ryssarna vara dumma (...) björnar vilkas hjärnor fungerade illa.” 12
Sovjetunionen förberedde sig nu på ett storkrig i söder. Men man glömde inte bort
diplomatin heller. Molotovs långa svar till Maisky och britterna var nästan ödmjukt, om
man beaktar det gångna halvårets propaganda. Enligt Molotov handlade det (igen) i
11
Hella Wuolijokis rapport till Andrej G. Graur, 21.1.1940. som kopia av V. Merkulovs brev till S.A. Lozovskij, nr
4945/M.2.8.1945. Rysslands utrikesministeriums arkiv (AVP RF. Moskva), fond 0135.opis 29, papka 158, delo 9,
11.9-15; Erkki Tuomioja, Häivähdys punaista (Tammi 2006), 254-60.
12
Gorodetsky, Grand Delusion, 12.
Finland om Leningrads säkerhet. Gränsen borde placeras där Peter den Store drog den
år 1721 – det vill säga längre bort än Sovjetunionen krävde före kriget, men mindre än
hela Finland som ockuperat. Dessutom Hangö och öar i Finska viken, men Finland
skulle återfå det erövrade Petsamo i norr, med sina nickelgruvor som ägdes av ett
kanadensiskt bolag. Det uppenbara syftet var att blidka britterna. 13
Också Tyskland nu aktiverade sig i norr, och det lade man märke till i Moskva. Enligt
Östersjöflottans kommendörens memoarer fick den sovjetiska flottan en order där man
varnades för ett eventuellt anfall från Tyskland, som Italien, Finland och Ungern skulle
ansluta sig till.14 Kanske var det Hella Wuolijoki som kom att sprida även denna skräck
med sin rapport om Finlands försök att få fram krigsmaterial just från dessa länder.
För att tvinga finländarna att gå med på hårda villkor och för att polera sin befläckade
sköld inledde Röda armén ett storanfall på Karelska näset den 11 februari, med nya
styrkor och en ny ledning. Snart kände NKVD i Stockholm till Finlands desperation. I
början av mars rapporterade de att finländarna inte skulle kunna hålla stånd längre än
tre veckor, de hade brist på artilleri och flygplan och soldaterna var utmattade. Både
Mannerheim och Tanner förespråkade omedelbar fred, liksom hela folket, men ”något
revolutionärt tillstånd står inte att finna, vare sig bland folket eller i armén”.15
Stalin hade inte tre veckor. Han hade bråttom att ”ta sig bort från farozonen”. 16 Molotov
antecknade att ”risken för utländsk intervention är stor”. 17 I denna stämning av fara, hot
och förnedring beslöt Stalin avrätta 25 000 polska officerskrigsfångar i Katyns skogar
13
Molotov till Maisky, 21.2.1940, samt bilaga 22.2.1940; Maiskys promemorior från samtal med Butler, 22. och
24.2.1940, DVP, xxiii:1, 101-5, 107-8.
14
V.F.Tributs, Baltiitsy vstupajut v boi (Kaliningrad 1972), 29; N.G. Kuznetsov, Krutye povoroty: Iz zapisok admirala,
red. R.V. Kuznetsova (Moskva 1995), 209.
15
Berija till Stalin, Molotov, Voroshilov och Mikojan, nr 901/B.8.3.1940.
16
Citat ur Maiskys dagbok, 21.2.1940; Dnevnik diplomata.
17
Molotovs anteckning i sin tjänstedagbok 5.3.1940.
och på andra håll, så att dessa polacker åtminstone inte skulle ställa till med sådant
besvär som finländarna.
För ett ögonblick befann sig Finland i historiens rampljus. Regeringen beslöt då att låta
bli att officiellt be om hjälp från väst, och gick med på Moskvas villkor. Man valde ren
överlevnad, ett alternativ förtjänt genom en hård kamp. Man räddade kroppen genom
att amputera en extremitet (lemmen?), som Tanner uttryckte saken.
Vinterkriget inverkade på Moskvas inställning till Finland i årtionden. Ett tecken var att
sedan dess hörde Helsingfors till de stora centren för sovjetisk underrättelse. Den lilla
huvudstaden välsignades med en talrik KGB-officerarskara. Ett tecken på respekt, utan
tvivel, men det fanns andra också. Paradoxalt nog byggde den modus vivendi som tog
form mellan Finland och Sovjetunionen efter kriget i stor utsträckning på den respekt
som Finland hade skaffat sig under vinterkriget. Kriget nämndes sällan i kontakter med
ryssarna, men det glömdes aldrig. Uthålligheten i kriget var en av grundstenar för
vänskapen.