Det är viktigt att inse att det existerar en mängd olika definitioner av det
kalla kriget. Vad det är och när det inleddes samt vem som var mera
skyldig är frågor som har delat expertisen genom tiderna så det är av
yttersta vikt att komma ihåg att det mesta som finns skrivet om det kalla
kriget är färgat. Man skall alltså vara extremt kritisk till den information
man tar del av.
Då man diskuterar uppkomsten så anser de flesta att åren 1946-47 inleds
det kalla kriget. Men det finns också de som anser att det kalla kriget
egentligen inleds i och med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland.
Synen på revolutionen kan också diskuteras.
Redan år 1919 spådde Lenin att SU och de kapitalistiska staterna kommer
att genomgå en mängd hemska duster med varandra fram tills det att den
ena parten går under. Dethär var en del av hans tilltro på
Världsrevolutionen och han skulle ju senare revidera sin åsikt men det är
klart att ett ideologiernas batalj kontinuerligt pågick mellan SU och
västvärlden efter det att det blivit klart att bolsjevikerna höll sig kvar vid
makten.
Flera västmakter deltog ju i det ryska inbördeskriget genom att assistera de
vita generalerna eller som Japan som drog nytta av det svaghetstillstånd
landet befann sig i. Detta var ju något som Sovjetledningen inte glömde
bort så misstänksamheten gentemot västvärldens ledare fanns alltid där.
Stalin litade aldrig på de västeuropeiska eller amerikanska ledarna och
politikerna i dessa länder gjorde inte heller speciellt mycket för att vinna
sovjetunionens förtroende.
Under största delen av den s.k. mellankrigstiden ansåg de flesta politikerna
i väst att Stalin och kommunismen var det största hotet mot världsfreden.
Under det andra världskriget närmade sig västvärlden och Sovjetunionen
varandra på grund av den gemensamma fienden i axelmakterna.
Några dagar innan Hitler begick självmord konstaterade han;
"I den framtida världen kommer det enbart att finnas två stormakter som
kan hota varandra - Sovjetunionen och USA. Dessa två kommer att ta upp
kampen om världsherraväldet med varandra och denna kamp kommer
antingen att föras med vapen eller vara en ekonomisktideologisk kamp".
Även efter att det anrda världskriget var slut är det svårt att definiera när
alliansen bröts upp och man återtog forna rivalpositioner.
Dethär var egentligen konstigt i.o.m att det existerade en mängd orsaker till
varför USA och SU borde ha varit måna om en framtida vänskap;
1) Enbart tillsammans kunde de besegra axelmakterna
2) Efter kriget var det uppenbart att SU skulle behöva en massa
amerikansk hjälp. Detta var någonting som inte var viktigt för SU utan
även USA som hotades av överproduktion efter kriget ifall man inte kunde
skapa marknader någonstans.
3) Ingendera ville dras in i framtida krig. Man försökte förstå varandras
försvarssynpunkter och Roosevelt visade förståelse för Stalins idé med en
mängd östeuropeiska satellitstater.
Ändå höll inte alliansen utan sprack upp häpnads väckande snabbt.
ORSAKER TILL ATT ALLIANSEN SPRACK UPP
Som bakgrund och fundamental orsak fanns samma misstänksamhet och
misstroende som existerat och vuxit sedan 1919. Flera västerländska hade
aldrig slutat tro att kommunismens slutgiltiga målsättning var en
Världsrevolution. Alliansen mellan det kommunistiska blocket och det
kapitalistiska hade enbart uppkommit som en sista nödlösning för att
överleva genom att besegra de fascistiska staterna.
1) Stalins utrikespolitiska linje i slutet av kriget
- Stalin försökte dra nytta av situationen i slutet av kriget. Då den röda
armen drev tillbaka de tyska trupperna västerut ockuperade ryssarna de
flesta östeuropeiska stater (i vissa fall såg man till att tyskarna kunde
radera ut motståndsrörelsen, Polen). Stalins målsättning var att erövra ett
så omfattande område som möjligt för att skapa ett stabilt bälte av
buffertstater som skyddade det ryska kärnområdet.
Endel västerländska politiker som Churchill förstod Stalins oro för
Sovjetunionens säkerhet (% avtalet) medan andra definitivt uppfattade
detta som ett hot och som ett försök att lansera Världsrevolutionen.
2) Ledande Amerikanska och Brittiska politiker var radikalt antiryska i sin
inställning.
- Den mest avgörande politiska förändringen ägde rum i april 1945 då
Roosevelt avled och efterträddes av Truman. Truman hade ingen förståelse
för Sovjetunionens försvarspolitiska synpunkter utan tolkade Stalins politik
som ett försök att utvidga den kommunistiska Världsdominansen i så hög
grad som möjligt.
Utgående från detta måste man kanske dra slutsatsen att bägge sidor delvis
var skyldiga till att sprickor i alliansen uppkom. Sprickor som mycket
snabbt vidgades till en avgrundsklyfta som vi börjat kalla det kalla kriget.
Utvecklingen 1945-53
Under den s.k. Yalta konferensen (det sista tillfället då Churchill, Stalin och
Roosevelt var samlade, Februari 1945) var man ännu ense om det flesta.
Kriget var inte ännu slut varför man försökte undvika frågeställningar som
kunde väcka motsättningar. Det var ändå uppenbart att man hade olika
syner på Polens framtid (känsligt eftersom kriget inletts i Polen samtidigt
som landet hade en avgörande roll i Stalins försvarspolitiska tänkande).
Under nästa konferens var situationen helt annorlunda. De tre stora
samlades i Potsdam i juli 1945. Men Roosevelt hade avlidit och ersatts av
Truman medan Churchill ersattes av Clement Attlee under konferensen.
Stalin var den enda som satt kvar.
Truman och Churchill var frustrerade över det faktum att det började
verka som om Stalin skulle upprätta en längre ockupation av alla
östeuropeiska länder.
Å andra sidan berättade Truman om existensen av atomvapnet för
Churchill men inte för Stalin.
Några dagar efter att konferensen avslutats, nämligen den 6 Augusti (två
dagar senare proklamerade SU krig mot Japan) fällde USA den första
Atombomben över Hiroshima. Den 10 Augusti tog det andra Världskriget
slut då Japan kapitulerade. I samband med detta hade amerikanerna och
ryssarna ockuperat flera länder i fjärran östern som blivit uppdelade på
samma sätt som Tyskland i ockupationszoner (bäddat för konflikter mellan
de två ideologiska antagonisterna).
Trumandoktrinen (Mars 1947)
Marshallplanen (juni 1947)
Kommunistisk maktkupp i Tjeckoslovakien 1948
Berlinblockaden (juni 1948 – maj 1949)
Nato 1949
Delningen av Tyskland 1949
Sovjetunionens atombomb 1949
Folkrepubliken Kina 1949
-Koreakriget (1950-53)
-Stalins död (1953)
-Mcarthyismen i USA
Sovjtunionen drar ut sina styrkor ur Österrike och Finland (1955)
Warschavapakten (1955)
Krushchevs ’avstalinisering’
-Ungern -56
Berlinmuren (1961)
-Notkrisen i Finland (-61)
-Kubakrisen
-Vietnamkriget
-Kambodja-Indonesien
-Jugoslavien
Järnridån
Vid årsskiftet hade situationen utvecklats så att Stalin hade tagit över
kontrollen över öst Europa. Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien och
Albanien styrdes alla av kommunistiska regimer fr.o.m 1946. Churchill
lanserade begreppet "järnridå" som betecknande för utvecklingen i
Europa.
Detta gjordes i samband med ett tal som han höll i USA, mars -46. (Ett
beställningsverk )
A shadow has fallen upon the scenes so lately lighted by the allied victory.
From Stettin on the Baltic to Trieste on the Adriatic, an iron curtain has
descended. Behind that line lie all the states of central and eastern Europe.
The Communist parties have been raised to power far beyond their
numbers and are seeking everywhere to obtain totalitarian control. This is
certainly not the liberated Europe we fought to build. Nor is it one which
allows permanent peace.
Denna provokation mötte på omedelbart svar från Stalin som
kommenterade Churchills tal med följande ord;
The following circumstances should not be forgotten. The Germans made
their invasion of the USSR through Finland, Poland and Romania. The
Germans were able to make their invasion through these countries because,
at the time, governments hostile to the Soviet Union existed in these
countries. What can there be surprising about the fact that the Soviet
Union, anxious for its future safety, is trying to see to it that governments
loyal in their attitude to the Soviet Union should exist in these countries?
Traditionellt indelas det kalla kriget i TRE olika faser;
1) 1944-47 - ett förstadium då blockbildningen tog form
2) 1947-54 - Europas uppdelning fram till den första krisen (Koreakriget)
med nöd tacklas. Dialogen är näst intill omöjlig mellan de ideologiska
blocken.
3) 1954-63 - Efter flera kriser inleds dialogen - detenté (avspänning) även
om det kalla kriget fortsätter.
