Jag minns dagen n‰r
Jag minns dagen för femtio år sedan, när Stalin
dog. Det var rått och disigt denna morgon i
Gdynia, min hemstad i norra Polen. Vinden
förmådde inte lyfta flaggan, som hängde på halv
stång utanför stationsbyggnaden.
Stalins verk lever och segrar!
S
talinporträttet som hängde i vårt klassrum i det tekniska
gymnasiet hade redan försetts med sorgflor. Hela skolan
samlades, rektorn och några av lärarna höll tal och skolorganisationens aktiva ungkommunister fick ”spontana” utbrott av
sorg. Denna dag skulle vara en sorgedag, vi uppmanades att
tänka på Stalin, fundera på vad han betydde för mänskligheten
och för oss personligen. Under dagen ställdes Stalins byst upp
i hallen vid ingången, blomsterpryddes och utvalda elever stod
vakt i flera dagar. Varje person som passerade fick vända
ansiktet mot bysten och sedan högtidligt marschera förbi.
Lärarnas partiorganisation och skolans ungkommunister
bildade en kommitté för försvar mot de folkfiender, som nu
kunde förledas att tro att folket på grund av sorgen var mindre
vaksamt än vanligt och inte förmådde försvara socialismens
landvinningar.
Vi från de högre årskurserna uppdelades i grupper om fem.
Vi tilldelades stadsdelar, där vi skulle patrullera på natten för
att förhindra sabotage och subversiv verksamhet. I skolan
upprättades sambandscentraler.
På kvällen hölls ännu ett möte. I sedvanlig ordning
beordrades vi att kollektivt utslunga vårt hat mot socialismens
fiender, imperialistlakejerna, utsugarna, sabotörerna, amerikanerna och titoisterna. Vi skanderade taktfast Stalins namn,
sjöng Internationalen och Sovjetunionens nationalsång. Efteråt
skickades vi ut att patrullera.
De flesta av oss var motståndare till hela systemet, men vi
visste inte vad vi egentligen var emot. Krigets och efterkristidens kaos var vår barndom och stalintiden vår ungdom –
ungdomstiden med all den förvirring och osäkerhet som hör
den tiden till. Men … den värld vi fick var en värld full av
motsägelser, en schizofren värld att växa upp i.
De som hade makten hävdade, att deras makt var förutsedd
och bekräftad av vetenskapen och att detta var historiens
orubbliga gång. De sade oss att de gamla ideologierna var
döda och att det var vi, ungdomen,
som skulle föra kampen mot det
förflutna vidare. Vi skulle skoningslöst bekämpa folkets fiender
för att så kunna förverkliga det
absolut lyckliga samhället. Problemet var bara arvsynden. Den
kunde till exempel bestå i att man
tillhörde ”fel” samhällsklass, det vill
säga att man hade föräldrar eller
släktingar som var högutbildade,
självägande bönder eller ägde en
liten affär. Det kunde också vara att
någon i familjen hade varit politiskt
eller samhälleligt engagerad före
kriget, att någon kämpat aktivt mot
22
Vänskapen mellan Polen och Sovjetunionen skänker vårt
fosterland fred, oberoende och en lycklig morgondag.
tyskarna under kriget i en icke-kommunistisk organisation, att
man hade släktingar utomlands eller en präst i familjen och så
vidare i all oändlighet. Allt detta kunde vändas emot en.
För oss gällde det att kamouflera och helst förtiga allt om
man ville komma någonstans här i livet. Varje ansökan om
arbete eller tillträde till utbildning väckte på nytt den ångestfulla frågan: ”Hur mycket vet de egentligen om mig?”
Vi fick oavbrutet höra om den tacksamhet vi borde känna
mot de sovjetiska soldater, som utgjutit sitt blod för att befria
oss från nazismen och kapitalismen. Samtidigt hade vi som
barn fått uppleva hur våra föräldrars glädje vid befrielsen från
den tyska ockupationen blandades med fruktan för de
sovjetiska ”befriarna” och hur denna fruktan så småningom
besannades.
Under historielektionerna fick vi lära oss om det tveklösa
stöd, som Sovjetunionen skänkt det polska folket. Samtidigt
hörde vi de vuxna viska om Stalins samarbete med Hitler, om
Katynmassakern och om ryssarnas svek vid Warszawaupproret. Det berättades om folk som hamnade i Sibirien, och om
arbetsläger, förföljelser och mord.
Under kriget hade vi med fara för livet lyssnat till BBC:s
radioutsändningar för att få information, hopp och tröst. Nu
var kriget slut och återigen smyglyssnades det till samma radio
och av samma skäl.
relacje 5/2003
Stalin dog...
Våra egna massmedia berättade för oss om strejker,
demonstrationer och all sköns elände i väst. Vi fick veta att allt
gott vi råkade höra om väst bara var falsk propaganda. Vi
trodde inte på det, likafullt tvivlade vi på de uppgifter vi fick
från väst. Kanske var det ändå så, att mängder av hemlösa låg
under Paris broar, kanske var det så att bilar och nylonskjortor
bara var till för de rika. Vi samlades kring de enstaka utländska bilar som råkade förirra sig till vårt land, drömde om
nylonstrumpor, klockor och kulspetspennor som sjömännen
smugglade in i Polen.
Enstaka bilder eller fragment av modern konst visades för
oss och man spelade upp extrema jazzstycken för att visa
förfallet i den kapitalistiska världen. Och det är klart, för ögon
som var vana vid bilder av klarögda, muskulösa arbetare och
rödkindade skördekvinnor tedde sig denna konst underlig.
Kanske var väst ändå dekadent och människor där illasinnade… Biograferna visade mest långa, trista sovjetiska filmer,
dit man beordrade skolor och arbetsplatser för att fylla
salongerna. Italienska neorealistiska filmer var populära och
folk trängdes för att se dem. Dessa filmer från maffians
Sicilien och Neapels fattiggränder gav dock ändå ingen riktig
fingervisning om hur förhållandena var i väst.
Allt ryskt var bäst – det ryska språket, kulturen, tekniken,
vetenskapen, jordbruket och industrin. ”Vänskap, hjälp och
exempel”, var parollen och ”Vi arbetar med sovjetisk metod”,
var slagordet. Skolundervisningen var ryskdominerad.
Litteraturhistorien behandlade övervägande sovjetryska
författare. Våra historieböcker, även de som behandlade
Polens historia, var skrivna av ryska författare och utifrån
sovjetisk historietolkning. Jag minns hur man började ändra
historien om de stora banbrytande uppfinningarna i världen.
Plötsligt berättades att ryssarna hade varit först med till
exempel ångmaskinen, ballongen, flygplanet, ubåten och
glödlampan. Beskrivningarna följde nästan alltid samma
mönster: ”Det sägs att James Watt uppfann ångmaskinen år
1782 men redan 50 år tidigare hade en enkel smed i Sibirien,
Matrosov, tillverkat en ångmaskin som han använde i
smedjan. Tyvärr visade Tsarryssland inget intresse för hans
uppfinning och den föll i glömska”. Vi trodde inte på det, vi
hånade det, men vid läxförhör och examina var vi tvungna att
upprepa dessa påståenden. Vi tvivlade så mycket på det vi
lärde oss, att vi var skeptiska även till faktiska ryska vetenskapliga insatser som till exempel Mendelejevs och Pavlovs.
Det vilade en tristess över allt officiellt. Scouting miste sin
lockelse då allt traditionellt raderades ut och ersattes med
oändliga och långtråkiga indoktrineringsmöten. I gymnasiet
och förvärvslivet utvecklades ett slags fikonspråk på officiella
möten som det gällde att behärska. Det gällde att skickligt
blanda in ord som Socialism, Imperialism, Den store Stalin,
Klasskamp, Kapitalismens förkrympta dvärgar, Vaksamhet,
Arbeta bättre, Lysande framtid och Framåt marsch. Allt var
tomma ord och vi lärde oss snabbt systemets spelregler. Vi
ljög och försökte komma undan så lindrigt som möjligt.
Systemet uppmanade till dubbelspel och angiveri och ledde till
ständig osäkerhet om var man hade sina medmänniskor.
Till och med regelrätta häxprocesser förekom av och till.
En minns jag särskilt väl. Man samlade skolans elever i aulan
och läste upp ett brev, som man uppsnappat och där en elev i
brevet beklagade sig över förhållanden i internatet och över
den mat som serverades. Pojken anklagades för mest horribla
relacje 5/2003
saker – för att vara spion,
undergräva statens säkerhet
etc och förklarades för
folkfiende. Hyenmentaliteten släpptes lös,
stämningen i salen piskades
upp till masshysteri –
stämningen var hemsk.
Stalin dog men terrorn
fortsatte. Först våren 1956
när ryktena började spridas
om Chrusjtjovs officiella avslöjanden om Stalins brott kunde
en begynnande islossning förmärkas. Inte minst märktes det
på hur en del höga partifunktionärer på det varv, där jag
arbetade, började stämma ned tonen och bli lite ödmjuka!
Så kom arbetarupproret i Poznan 1956! Det ryktades om
många dödade, om slagord som talade om bröd och frihet och
ut med ryssarna. Myndigheterna försökte mörklägga händelserna, alla förbindelser med Poznan blev avskurna,
propagandaapparaten och hemliga polisen fick arbeta på
övertid.
I oktober det året kom reformkommunisten Gomulka till
makten. Jag började träffa människor som kunde förklara, nya
böcker och tidskrifter kom ut. Plötsligt började jag ana
verkligheten bakom förtryckets mekanismer, lögnerna och den
permanenta rädslan. Plötsligt kunde man nämna saker och ting
vid dess rätta namn, fick självkänsla och insikt om att vi var
människor med politisk vilja. Det var som att komma till en
klar, kall källa … Så bröt Ungernrevolten ut och vi gick
mangrant och lämnade blod åt de kämpande. En kort tid
tändes ett hopp om frihet i befolkningen.
Så småningom började det dock gå upp för oss att
ingenting egentligen hade förändrats – makten i landet och på
varvet var med vissa undantag kvar hos dem vi nyss hade
fördömt, samhällsstrukturen var oförändrad och den offentliga
lögnen, angiveriet och dubbelmoralen lika livskraftiga som
någonsin. Vi var många som kände oss lurade då. Visserligen
hade den fruktansvärda Stalinterrorn upphört – människor
avrättades inte längre summariskt eller försvann spårlöst, men
godtyckligheten och rädslan fortsatte.
Jag lyckades lämna Polen 1957.
Den kommunistiska diktaturen fortsatte i ytterligare fyrtio
år. Flera uppror slogs ner under dessa år – 1956, 1968, 1970
och 1976. År 1980 lyckades emellertid varvsarbetarna i
Gdansk bilda den fria fackföreningen Solidaritet. Efter nio års
kamp var kommunismen krossad i Polen och fria val utlystes.
Några få år senare var hela det kommunistiska Europa
utplånat.*
© Andrzej Olkiewicz
* Ovanstående artikel (i något förkortad form) lästes upp av
författaren den 5 mars 2003 i Sveriges Radio, P1, i programmet OBS. Under “Solidaritetstiden” på 1980-talet skrev
Andrzej Olkiewicz artiklar om situationen i Polen i svensk
dagspress under pseudonymerna “J P Niezginela” och
“Sigrid Eriksdotter”.
23
