Djavulens Allians.indd

roger moorhouse
Djävulens allians
Hitlers pakt med Stalin 1939–1941
Översättning
Claes Göran Green
historiska media
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
www.historiskamedia.se
[email protected]
Originalets titel: The Devils’ Alliance:
Hitler’s Pact with Stalin 1939–1941
Copyright © Roger Moorhouse 2014
© Den svenska utgåvan: Historiska Media 2015
Översättning: Claes Göran Green
Faktagranskningen av den svenska utgåvan: Anders Frankson
Kartor i den svenska utgåvan: Fugazi form
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Sättning: Aina Larsson, Sättaren i Ängelholm
Tryck: ScandBook, Falun 2015
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-7545-293-7
Till min mor och till min far, med varma minnen
Innehåll
Inledning9
Prolog15
1 Djävulsbrygden23
2 Blodsbröder55
3 Bytet delas
89
4 Ideologiska kullerbyttor
127
5 Ett besvärligt och osäkert frieri
163
6 Krigets hjul smörjs
193
7 Kamrat ”betongarsel” i det fascistiska lejonets kula
227
8 Att tämja den nazistiska tigern
251
9 Ingen heder bland tjuvar
291
Epilog329
Författarens tack
341
Noter343
Källor och litteratur
389
Bildkällor401
Appendix
Avtalstexten i Nazitysklands och Sovjetunionens
nonaggressionspakt403
Kronologi
407
8 ·
Djävulens allians
Kartor
Det delade Polen
Polens östra provinser ockuperade av Sovjetunionen
Finland 1940
De baltiska staterna 1939–41
Uppdelningen av Rumänien 1940
”Låt oss dela upp hela världen”
413
414
415
416
417
418
Personregister419
Inledning
Den 23 augusti 1939 utbringade Stalin en skål för Hitlers hälsa. Även
om de två diktatorerna aldrig skulle träffas förändrades världen genom
överenskommelsen de slöt den dagen. Med beteckningen ”HitlerStalin­-pakten” eller ”Molotov-Ribbentrop-pakten” fungerade den
i mind­re än två år och sattes ur spel i och med Hitlers anfall mot
­Stalins Sovjetunionen den 22 juni 1941, men den var ändå ett av de
mest uppseendeväckande inslagen i andra världskriget. När jag inledde
min research för den här boken frågade vänner och bekanta utanför
­historikerleden då och då vad jag arbetade med och jag brukade svara
”pakten mellan nazisterna och Sovjetunionen”. De frågande blickar och
rynkade pannor jag möttes av var mycket talande. För många av oss
ingår inte pakten i vår kollektiva inre bild av andra världskriget. Att
den borde göra det är min fasta övertygelse.
Våra kunskapsluckor är förvånande. Varje annan märklig händelse,
fälttåg eller katastrof under andra världskriget har tolkats och omtolkats, utvärderats och omvärderats men pakten är till stora delar okänd
– den hastas av historiker ofta över i ett par meningar, avfärdas som en
tillfällig avvikelse från det normala, en fotnot i historien. Det är exempelvis typiskt att den ägnas ringa uppmärksamhet i nästan alla populärhistoriska böcker om andra världskriget som under senare tid har
publicerats i Storbritannien. Den anses aldrig förtjäna ett helt kapitel
utan får oftast ett stycke eller två och en handfull hänvisningar i sakregistret.
Med tanke på paktens avgörande betydelse är detta förvånande.
Med den som verktyg skaffade sig Hitler och Stalin – de två mest
ökända diktatorerna i 1900-talets Europa – en gemensam handlings-
10 ·
Djävulens allians
linje. Deras två regimer, vars senare konfrontation skulle bli andra
världskrigets avgörande sammandrabbning i Europa, stod sida vid sida
i 22 månader, vilket tidsmässigt är nästan en tredjedel av hela kriget.
Vi bortser kanske från sambandet, men pakten hade som direkt
följd att kriget bröt ut genom att den isolerade Polen mellan dess två
fientligt sinnade grannar och omintetgjorde västmakternas ganska
planlösa försök att sätta stopp för Hitler. Och pakten kom på ett vidrigt sätt att prägla kriget. Medan västmakterna utkämpade det så kal­
lade låtsaskriget invaderades Polen och delades upp mellan Moskva
och Berlin. Med Hitlers tysta medgivande ockuperade Stalin de baltiska staterna för att sedan inlemma dem i Sovjetunionen. Samma
öde drabbade de rumänska provinserna Bessarabien och norra Bukovina. Finland invaderades och besegrades av Röda armén. När Hitler vände blicken västerut och invaderade Norge och Danmark, tätt
följda av Nederländerna, Belgien och Frankrike, skickade Stalin lyckönskningar. Bakom stängda dörrar smorde samtidigt Nazityskland
och Sovjetunionen hjulen i varandras krigsmaskiner genom att utbyta
hemligheter, konstruktionsritningar, tekniskt kunnande och råvaror.
Det verkar som om de två diktaturerna – eller ”Teutoslavia” som en
brittisk politiker kallade dem – formerade sig mot den demokratiska
världen. Britterna och fransmännen övervägde 1940 till och med ett
anfallskrig mot Sovjetunionen i förebyggande syfte.
Det här inslaget i Sovjetunionens sätt att bygga upp sin krigsmaskin
är mer än en kuriositet. I de få skildringar av pakten mellan de två diktaturerna som skrivits tenderar författarna att mekaniskt rabbla upp
samma argument som spreds från Kreml under efterkrigstiden för att
rättfärdiga Stalins agerande: att han bara försökte vinna tid genom att
ingå pakten och därigenom hålla Hitler på mattan medan han gjorde
den sovjetiska krigsmakten redo för ett väntat anfall. Detta synsätt, ofta
torgfört i ursäktande syfte, stämmer dock inte med verkligheten. I den
här boken visas att Stalin tänkte flera steg längre och var mycket mer
fientlig mot västmakterna än vad som vanligtvis påstås: han försökte
utnyttja nazisternas aggression för egna ändamål, påskynda västmakternas nederlag och den kapitalistiska världens sedan länge emotsedda
kollaps. En passiv ”neutral” utan egna planer var han inte.
Inledning
· 11
Om man ser det på det sättet, vilket många samtida gjorde, är det
ingen överraskning att pakten vände upp och ner på den politiska
världen och alla ismer. Det var Sovjetunionen och kommunismen som
förlorade mest på den oheliga alliansen. Nazismen hade väldigt lite
moraliskt kapital kvar 1939 och skulle snart vanhedra sig helt och hållet genom att inleda förintelsen av judar medan kommunismen fortfarande med stolthet framhöll sin goda moral. Den akrobatiska uppvisning som lojala kommunister tvingades göra för att ta till sig Hitler
och nazisterna som sina bröder och allierade var därför mycket förödmjukande. Det resulterade i att antalet partimedlemmar sjönk och att
en förvrängd dialektik såg till att den, om än måttliga, politiska redbarhet som kommunister ansågs ha utanför de egna leden gick upp i
rök. Pakten med Hitler fläckade för evigt kommunismen, precis som
den sovjetiska invasionen av Ungern skulle göra 1956 och krossandet
av Pragvåren gjorde 1968. Det var bara Stalins hårdnackade kamp mot
nazismen efter 1941 som temporärt förbättrade dess rykte.
Pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland hade ett enormt
genomslag. Men fjärran från ideologier och politik på hög nivå upplevdes dess ohyggliga konsekvenser på det smärtsammaste sättet i centrala och östra Europa där, grovt uppskattat, 50 miljoner direkt påverkades. Genom att underlätta Hitlers krig öppnade pakten vägen för den
brutala ockupationen av västra Polen med all dess grymhet och rättslöshet. Även om förintelsen fortfarande bara befann sig på ett förberedande stadium – den inleddes på allvar hösten 1941 – blev polacker
och judar i det av nazisterna ockuperade Polen utsatta för fasansfull
förföljelse och hundratusentals blev bestulna på sin egendom, deporterade eller dödade.
Pakten hade även konsekvenser för de polacker, judar, letter, ester,
litauer, vitryssar, ukrainare och rumäner som i enlighet med den blev
sovjetiska medborgare eftersom deras hemort hade annekterats av Sovjetunionen. Ett fåtal av dem välkomnade säkerligen förändringen, den
stora majoriteten gjorde det inte. Enormt många förföljdes, torterades och dödades av de nya herrarna. Det mest slående exemplet är de
22 000 polska arméofficerare och ämbetsmän som mördades i Katynmassakern 1940.1
12 ·
Djävulens allians
Ännu fler deporterades och tvingades leva i exil i de inre delarna av
Sovjetunionen. Bara från östra Polen deporterades 1940–41 inte mind­re
än 1,5 miljoner människor. Tiotusentals deporterades också från de
baltiska staterna och Bessarabien. Alla skickades till ödsliga delar
av Sovjetunionen – Kazakstan, Sibirien, polartrakterna i norr – och
till ett liv med hårt arbete och umbäranden i Gulags många läger där
bara de starkaste skulle överleva. För dem som tvivlar på den ruskiga
verkligheten i Stalins Gulag är det värt att påminna om att de sovjetiska lägren hade högre dödstal än Hitlers koncentrationsläger. En del
överlevande fångar och deras avkommor befinner sig fortfarande där.
Det är uppriktigt sagt skandalöst att dessa ohyggligheter inte har
en plats i skildringar av andra världskriget skrivna i Västeuropa. Sex
decennier efter Stalins död och mer än 20 år efter Sovjetunionens sönderfall är det hög tid att ändra på detta. Hitler använde sig av ”etnisk
rensning” i områden han kontrollerade och Stalin av ”politisk rensning” i de han kontrollerade. Hitlers brott är välkända och väldokumenterade – de diskuteras i media och ingår i kursplaner vid skolor
och universitet runtom i världen – men Stalins brott har inte i samma
utsträckning hittat en väg in i det allmänna medvetandet. Hitler och
Stalin var samma totalitära andas barn och pakten dem emellan var
inte någon tillfällig avvikelse från det normala utan kan ses som symtomatisk för ett människohat som de båda delade.
Det är på sin plats att klargöra att pakten mellan Sovjetunionen och
Nazityskland inte var en allians; den var en nonaggressionspakt. Därför avhåller jag mig vanligtvis från att referera till Hitler och Stalin som
”allierade” eller till deras samarbete som en ”allians”. Detta får dock
inte leda till att vi blundar för det faktum att relationen mellan Sovjetunionen och Tyskland från 1939 till 1941 var djupt rotad och bestod
av fyra ytterligare fördrag efter pakten signerad i augusti 1939. Därför
var den i många avseenden nästan liktydig med en allians. Den hade
säkerligen en mer avgörande betydelse för båda sidor än exempelvis
Hitlers allians med Mussolinis Italien. Hitler och Stalin var alliansbröder i allt utom till namnet.
Även om pakten upplöstes 1941 skulle den leva vidare på ett anmärkningsvärt sätt. Bruten av Tyskland och ursäktad av Sovjetunionen som
Inledning
· 13
en strategisk nödvändighet har den spelat en roll långt efter sitt frånfälle. Den karta vi i dag ser över östra och centrala Europa har pakten
i stora delar stått fadder för: gränserna som Ribbentrop och Molotov
i all hast drog upp har visat sig vara förvånansvärt beständiga. Pakten ledde också till att två generationer litauer, letter och ester skulle
få genomlida sina liv i det hatade Sovjetunionen och att hemska minnen från den sovjetiska annekteringen och ockupationen 1940–41 gav
näring åt motståndsrörelser i deras länder efter kriget. Som en ödets
ironi var det protesterna i de baltiska staterna 1989 – i samband med
femtioårsdagen av paktens undertecknande – som skulle inleda processen som ledde till Sovjetunionens upplösning.
Trots att den var både kortvarig och kortfattad – den varade bara
22 månader och dess sju textstycken innehåller bara 280 ord – hade
pakten avgörande betydelse. Den tillhör på intet sätt historiens marginaler utan är central för vår förståelse inte bara av andra världskriget utan även av Europas 1900-talshistoria i vid mening. Den förtjänar att räddas från fotnoterna och ges en rättmätig plats i vår kollektiva bild av andra världskriget i Europa. Jag hoppas att den här boken
ska ge ett litet bidrag till detta förlopp.
Prolog
Ett möte vid fredens gräns
Det var troligtvis inte rasslet från stridsvagnar som förvånade Brestborna den där kyliga septembermorgonen 1939. Deras stad i östra
Polen hade redan varit ockuperad av tyska trupper i nästan en hel
vecka så de hade med fasa vant sig vid larmet då order skreks ut och
militära fordon drog fram. Det var snarare själva rösterna som chockerade dem. De hörde nu inte det tyska språkets sträva, gutturala toner
utan de monotona, oartikulerade som tillhörde ett språk som låg
mycket närmare deras eget och som de omedelbart kände igen: ryska.
Vissa invånare i Brest såg Röda arméns ankomst som en befrielse.
Många i stadens vitryska och judiska kvarter betraktade Sovjetunionen som deras beskyddare mot den polska statens intoleranta nationalism. I en del östra förstäder rådde därför feststämning och de anländande soldaterna hälsades enligt gammal slavisk sedvänja med bröd
och salt samtidigt som en orkester spelade den sovjetiska nationalhymnen, Internationalen.1 Andra var mer på sin vakt. Stadens polska
befolkning hade genomlevt ett par svåra veckor och oroat sig för det
militära läget. De hade fruktat de tyska truppernas ankomst och var
rädda för att giftgas skulle användas och även för att deras vitryska
grannar skulle vända sig mot dem. De med minnen från gångna tider
erinrade sig kanske de bittra striderna under det polsk-ryska kriget
1920–21 eller decennierna av rysk ockupation före 1914, bara ungefär
en generation tidigare. För dem var de sovjetiska truppernas ankomst
ett eko från mörka tider och ett illavarslande förebud om att dystra
dagar var att vänta.
De ryska soldaterna gjorde inte mycket för att lätta upp den spända
16 ·
Djävulens allians
stämningen. De var i regel oborstade och råbarkade i sitt uppträdande
och hade tydligen order om att inte beblanda sig med lokalbefolkningen – även om det verkar som om de inte hade något annat val än
att be bönderna om mat eller hästar i utbyte mot deras egna som var
utmattade.2 Trots den allmänna situationen fanns det modiga eller
nyfikna personer som vågade närma sig dem. En var femtonårige Svetozar Sinkevitj, en vitryss som till en början var begeistrad över att vad
han kallade ”sitt” folk hade anlänt. Han erinrade sig senare:
Deras kinder var grå, orakade. Deras kappor och korta, vadderade
jackor såg säckiga ut, skaften på deras stövlar var gjorda av smärtingliknande material. Jag gick fram till en av lastbilarna och försökte
prata med soldaterna, men alla höll sig tysta och vände bort blicken.
Till slut sade en i uniformsmössa och med röd stjärna på ärmen att
partiet hade skickat Röda armén för att befria oss från polska jord­
ägare och kapitalister. Jag blev mycket förvånad.3
Många i Brest delade hans förvåning. Historiskt sett var staden van
vid våldsamma anstormningar utifrån. Under de 900 åren som gått
sedan den grundades hade polacker, mongoler, ryssar, svenskar och
Tyska orden upprepade gånger kämpat för att lägga den under sig. De
som nu levde där hade egna minnen av stora omvälvningar. Ryssarna
hade 1915 överlämnat staden i tyska händer och ockupationen varade
till slutet av första världskriget. I och med det ryska tsardömets sammanbrott 1917 hade staden sedan blivit omnämnd i braskande tidningsrubriker runtom i världen för första gången. Som Brest-Litovsk
hade den stått värd för tysk-sovjetiska förhandlingar och gett namn åt
fredsfördraget mellan de två, i slutet av mars 1918.
År 1939 gick händelseutvecklingen i en takt som ingen kunde ha
föreställt sig en generation tidigare. Borta var första världskrigets
dödlägen och tungfotade arméer: det polska fälttåget 1939 innebar en
revolution på den militära taktikens område. Även om ”blixtkriget”
skulle komma att utvecklas och ännu inte hade ställning som officiell
militär doktrin innebar det en ny era i fråga om taktiskt tänkande:
snabbt framryckande pansarenheter trängde djupt in i fiendens led för
Prolog
· 17
att bryta allt motstånd. Brest låg långt borta i östra Polen, men trots det
hamnade staden snabbt i blickpunkten för den tyska armén, i förs­ta
hand eftersom det i dess västra utkant låg en robust fästning från 1800talet där de hårt pressade polska trupperna skulle kunna förskansa
sig.4 Den tyska framryckningen skedde i så rask takt att vissa i staden
trodde att soldaterna som dök upp där den 13 september, mind­re än
två veckor efter att invasionen inleddes, var fallskärmsjägare som hade
släppts ner bakom de polska linjerna.5
Ovisshet och förvirring präglade fortfarande vardagen när Röda
armén anlände till staden fem dagar senare. Utöver de invånare som
skyndade sig att hälsa de sovjetiska soldaterna som befriare fanns det
andra som hoppades innerligt att Röda armén kom för att hjälpa dem
mot de invaderande tyskarna, en skröna som uppenbarligen hade
spritts av element inom den polska krigsmakten.6 Officiella deklarationer från de sovjetiska myndigheterna – publicerade i polsk översättning av tyskarnas lokala arméledning som ett exempel på det gemytliga samarbetet mellan de två – skulle dock grusa alla sådana förhoppningar. I dem slogs det kategoriskt fast att Röda arméns invasion helt
och hållet var ett resultat av Polens förmodade militära och politiska
sammanbrott och att dess syfte enbart var att skydda de ukrainare
och vitryssar som bodde där.7 De sovjetiska soldaterna gjorde inga
som helst ansatser att gå i strid mot de tyska inkräktarna: sittande på
öppna lastbilsflak eller fastklamrade på stridsvagnar gav de sig västerut genom staden för att hälsa på sina tyska kollegor.
De första kontakterna togs sent på morgonen den 18 september.
Runtom i staden började tyska och sovjetiska trupper fraternisera:
olivgröna mötte fältgrå, avantgardet i Stalins kommunistiska revolution och Hitlers Wehrmacht stod öga mot öga. Vaksamma till en början, med tanke på de tidigare spända relationerna, delade de matransoner och kommunicerade så gott de kunde genom att använda teckenspråk och visa sympati för varandra. Ett enkelt sätt att inleda kontakt var att dela med sig av cigaretter: papirosi, stinkande, handrullade
sovjetiska byttes mot fabrikstillverkade tyska, som kom att prisas högt
av mannarna i Röda armén. Man klättrade upp på stridsvagnar och
pansarfordon och inspekterade dem. Den i sammanhanget obligato-
18 ·
Djävulens allians
riska repliken ”Våra är bättre” fälldes av båda sidor. Trots de ideologiska skiljaktigheterna verkade leendena den dagen ha varit äkta. Ett
ögonvittne erinrade sig senare att han hade sett tyska soldater på ena
sidan gatan hälsa sina sovjetiska kollegor på andra sidan med orden:
”Kommunister! Bra!”8
Kontakter togs även på högre nivå. Ungefär klockan 10.30 anlände
en ung sovjetisk officer i ett pansarfordon till det tyska högkvarteret
i staden. Enligt samtida tysk dokumentation var samtalen som följde
”vänskapliga” och ägnades mest åt att dra upp en demarkationslinje
mellan de sovjetiska och tyska styrkorna.9
Den lokala tyska befälhavaren, general Heinz Guderian, var mind­re
entusiastisk. Han hade haft ett par svåra dagar. En polsk krypskytt hade
berövat honom hans adjutant, överstelöjtnant Robert Braubach – ”en
smärtsam förlust” – och sedan hade han tvingats ta hand om biskopen
i Danzig, Edward O’Rourke. Denne hade befunnit sig i krigszonen och
var angelägen om att inte hamna i ryska händer. Guderian var irriterad över att en överenskommelse hade gjorts om att tyskarna skulle
dra sig tillbaka två dagar senare eftersom det skulle ge hans mannar
för lite tid till att evakuera sårade och reparera fordon.10 Den sovjetiske officeren blev dock bjuden på lunch och man enades om att ett
formellt överlämnande av staden till de sovjetiska trupperna skulle ske
på eftermiddagen den 22 september.
På morgonen den dagen fungerade förberedelserna friktionsfritt.
Som överenskommits tog de sovjetiska trupperna kontroll över staden
och fästningen från klockan 08.00. Två timmar senare möttes en tysksovjetisk kommission för att reda ut oklarheter eller lösa eventuella
tvister. Strax därefter träffade Guderian sin kollega brigadbefälhavaren Semjon Krivosjein, chef för den sovjetiska 29. lätta stridsvagnsbrigaden. Den hängivne kommunisten och juden Krivosjein var en kortvuxen, muskulös man som odlade hitlermustasch. I likhet med Guderian var han en pionjär i fråga om användningen av stridsvagnar. De
två kan ha känt varandra från sin vistelse vid stridsvagnsskolan Kama
i Kazan på 1920-talet, en tidigare period då det tysk-sovjetiska samarbetet stått i full blom. På franska diskuterade han och Guderian att
ordna en gemensam parad för att markera att staden formellt över-
Prolog
· 19
lämnades. Krivosjein kände ingen större entusiasm för detta och hävdade att hans mannar var utpumpade efter den långa marschen västerut,11 men han gick med på att släppa ett par enheter så att de kunde
delta i en förbimarsch av tyska och sovjetiska soldater som planerades för eftermiddagen samma dag.
Klockan 16.00 träffades de två generalerna återigen, på ett podium
som i all hast hade byggts framför huvudingången till det före detta
tyska högkvarteret, en regional administrationsbyggnad på Lublinunionsgatan. Stående framför en flaggstång där den hakkorsprydda tyska
krigsfanan fladdrade log Guderian brett och såg praktfull ut i sin rödfodrade uniformskappa och sina svarta kragstövlar. Vid hans sida var
Krivosjein utstyrd på liknande sätt, i en skinnrock med bälte och läderstövlar för att hålla höstkylan ute.
Runt de två, bakom en grupp höga tyska officerare, trängdes en
samling soldater ur Wehrmacht och Röda armén. Tyska fältgrå uniformer syntes bland sovjetiska officerares svarta skinnrockar, infanteristers olivgröna mundering och stridsvagnsbesättningars svarta overaller. Bakom dem kantade civilister gatan. Bland dem fanns tjugoåriga Raisa Sjirnjuk, som mindes hur nyheten om paraden hade spritts:
”Det kom ingen information från officiellt håll, men ryktet spred sig
snabbt, redan samma morgon visste alla i staden att trupperna skulle
marschera där.”12 Enligt en tysk källa var de som hade samlats – huvudsakligen icke-polacker, det vill säga vitryssar och judar – entusiastiska
och välkomnade Röda armén med blommor och hurrarop.13
Till larmet från en musikkår inleddes paraden. Tyska infanterister gick i täten. Deras stiliga uniformer och noggranna marschsteg
fick folksamlingen att fälla beundrande kommentarer. Raisa Sjirnjuk
var en av dem som imponerades av deras militära drill och noterade
att officeren som förde befälet höll ordning på sina mannar genom
att skrika ”Langsam, langsam, aber deutlich” (”Sakta, sakta, men med
precision”)14. Efter infanteristerna följde motoriserade enheter: motorcyklar med sidovagnar, lastbilar och halvbandvagnar som var lastade
med soldater och som drog artilleripjäser. Även rasslet från stridsvagnar hördes på gatan. När varje enhet defilerade förbi hedersläktaren