Drömmen om det goda samhället
Inledningsskärm
Det var stor oro under himlen i Kina för trettio år sedan. Det hade gått mer än ett halvt sekel sedan
Qingdynastin störtades 1911. Det hade gått nästan en generation sedan Mao Zedong utropat Folkrepubliken
Kina den 1a oktober år 1949. Nu uppmanade ordförande Mao folk att bombardera högkvarteret i det parti
och den stat för vilken han själv var den karismatiske ledaren. Om Den stora proletära kulturrevolutionen,
finns mycket att säga. Det var en tid av intensiv politisk kamp mellan olika individer och grupper i Kina. En
kamp som ytterst gällde hur Kina skulle utvecklas. I de internationella medierna avspeglades detta mest som
gällde de väpnade strider mellan olika frasrevolutionära studentgrupper, vänstrister som gjorde
husrannsakan hos intellektuella, som brände olika böcker, sökte erövra ministerier och till slut skickades ut
på landet för att omskolas. Just nu behandlades de tio åren 1966 till 1977 som svarta och förspillda år i det
officiella Kina. Men det finns en enhet i Kinas politik de senaste hundra åren man aldrig bör glömma. Om
medlen har det rått bitter kamp; men målet att återupprätta Kina som ett rikt och blomstrande land har varit
gemensamt för såväl patriotiska reformvänner under Qingdynastin, Sun Yatsen och Chiang Kai-shek som
Mao Zedong, Zhou Enlai och Deng Xiaoping.
Just de tio åren från 1966 var en tid då massorna, de gamla hundra namnen, de många hundra miljonerna
ute på den kinesiska landsbygden skulle mobiliseras för att genomföra stora reformer. Ett av medlen var att
ge nya bilder åt folket. Bilder som på en gång i varje realistisk detalj – redskap, stolar, klädedräkt - exakt
avspeglade vardagen, men samtidigt gav form åt den stora folkliga drömmen om det goda samhället. För oss
gör denna tvesyn den tiden s dröm och verklighet mer gripbar.
Av Jan Myrdal
JORDBRUKSAVSNITT
Folkkommunerna upprättades vid slutet av femtiotalet under Det Stora Språnget. Med gemensamma
ansträngningar och rationell organisation av arbetet skulle bristen på maskiner i jordbruket övervinnas.
Undersysselsättningen på landsbygden skulle bli en resurs. Så skulle nödvändiga kollektiva insatser som
jordterrassering och erosionsbekämpning genomföras. Därtill skulle byarna teknologiseras för att med egen
kraft lokalt utveckla en småindustri som skulle växa till en ny industrialisering.
Det fanns utopiska inslag i tanken; traditionella millenaristiska bondedrömmar om det Tusenåriga riket. Men
planerna grundades också på praktiska erfarenheter från industrikooperativen ute på landsbygden under
kriget mot Japan.
Det gjordes stora överslag. Folkkommunerna drevs ut i det absurda. Samtidigt var det år av naturkatastrofer
och brytningen med Sovjetunionen hade skapat extra svårigheter. I många delar av Kina blev de Tre svåra
åren en tid av hunger. Men mot mitten av sextiotalet hade de utopiska inslagen i reformen avvecklats och i
stora delar av Kina hade systemet börjat fungera rätt väl.
Nu har politiken ändrats. Det är åter privat jordbruk. Det har fört till ekonomiska framsteg med starkt ökad
nationell jordbruksproduktion och stor rikedom för några; men också till fattigdom för många och massflykt
till städerna av jordlösa.
KONSUMTIONSVAROR
De många intellektuella – i Europa och Amerika som i Kina – inom det som då för trettio år sedan kallade sig
revolutionär vänster, inte förstod var att ytterst gäller all folklig politik massornas välfärd. Men särskilt efter
de Tre Svåra Åren höglästes på miljoner inom miljoner studiemöten i Kinas folkkommuner Mao Zedongs ord
från 1934:
Vi bör ägna noggrann uppmärksamhet åt massornas välfärd, allt ifrån problemen om jord och arbetskraft
och till de om bränsle, ris, matolja och salt… Alla sådana problem, som rör massornas välfärd, bör sättass på
vår dagordning.
Man försökte därför centralt sprida konsumtionsvaror över hela landet och hålla stabila priser på samma
nivå i avlägsna öken-byar långt i inlandet som i kuststäder.
Årtiondet 1966-1976 präglades av starka internationella spänningar. USA förde krig vid Kinas södra gräns: i
Vietnam, Laos och Kambodja. Moskva förde en expansionistisk politik; 1968 ockuperades Tjeckoslovakien;
1969 förekommer strider vid gränsen mot Kina. I Kina räknade man på allvar med ett storkrig som en verklig
risk och man sökte därför en öppning i förhållandet till USA (ping-pong diplomatin).
Med sina erfarenheter från folkkriget mot japanerna konstruerades tunnelsystem och skyddsrum för att
göra det möjligt att överleva ett eventuellt angrepp. Industrier omlokaliserades från kustlandet till det inre
av Kina. I folkkommunerna skulle det finnas förnödenheter för ett utdraget krig och där skulle finnas en stark
lokal milis med egna vapen.
Före 1949 var industrin i Kina i stort koncentrerad till kustområdet och den utländska dominansen var stor.
Konflikten med Sovjetunionen 1960 visade vara faran av att på nytt bli beroende av utlandet.
Nu skulle Kina industrialiseras, men så vitt möjligt på egen kraft och på egna villkor. Av regionalpolitiska skäl
byggdes fabriker också inne i landet även om de blev mindre lönsamma. Inte bara den tunga industrin utan
även den lätta - till stor del lokalt baserad – byggdes ut. Dagligvaror åt folket! Man experimenterade med
”kvartersfabriker” i städerna och brigadfabriker på landet. Men även under kulturrevolutionens mest oroliga
tid fortsatte satsningen på högteknologi i t. ex det kinesiska rymdprogrammet.
FAMILJEPLANERING
Kina har 22 % av jordens befolkning men blott 7 % av dess odlingsbara jord och samtidigt som befolkningen
växer medför industrialisering och bygge att åkermarken krymps. Detta har fört till en fortgående politisk
debatt. Den stora befolkningen är en styrka. Det är sant. Samtidigt utgör befolkningsökningen ett hot mot
utveckling och välfärd. Också det är sant. Just nu drivs därför en officiell befolkningspolitik;
ettbarnssystemet.
Under sextiotalet talades inte om befolkningstillväxten som ett hot mot nationen. Då lades tonvikten på att
familjeplanering krävdes för kvinnornas hälsa, för deras frigörelse och familjens bästa. Den politiken var
delvis, men också endast delvis, framgångsrik.
HÄLSOVÅRD
Visst fanns i Kina år 1949 i storstäderna ett antal högt utbildade och kunniga läkare på höjden av medicinsk
vetenskap. Men massornas liv präglades av sjukdom och ohälsa. Mao Zedongs linje var entydig: förebygg
sjukdomar. Satsa på hygienkampanjer och allmän hälsovård. Kampen för latriner i byarna är viktigare än
spektakulära operationer åt de höga kadrerna. Under sextiotalet skärptes politiken. Läkarna skickades då
långt ut på landet. De skulle tjäna folket hette det.
Inom folkkommunerna organiserades en lokalt baserad sjukvård på egna resurser. Denna kooperativa
medicin med snabbutbildade ”barfotaläkare” vilka också skulle nyttja allt det goda och brukbara i den gamla
folkmedicinen sågs som ett föredöme i hela Tredje världen. Nu har man till största delen återgått till
systemet med privatpraktiserande läkare och specialistvård i städerna.
UTBILDNING
Det var i det gamla Kina som examenssystemet inom utbildningen hade utvecklats. Under
sjuttonhundratalet blev detta ett föredöme för Europa. Ty så – ansågs det – formades på rättvist sätt en elit
att leda samhället. I mitten av sextiotalet kritiserades detta i Kina på två sätt. Dels angreps själva
föreställningen om eliter. Dels hade praktiken visat – som också i våra länder – att systemet var
självsorterande. Hur demokratiskt man än tog in barn från arbetar- och fattigbondehem i
utbildningssystemet, blev det i stort blott akademikerbarnen som nådde examen.
Den politiska kampen stod därför inte mellan utbildning och icke utbildning utan om det var nödvändigt att
först skapa en elit på högsta nivå eller om hela folket skulle kunna utvecklas till att erövra teknik, vetenskap
och kultur. Kulturrevolutionen stod för att hela folket skulle erövra vetenskap och teknik. Nu hävdas det att
för att Kina skall uppnå världsnivå och inte hamna på efterkälken måste en elit skapas för att dra folket
uppåt liksom att några måste få möjlighet att bli rika först för det senare allmänna välståndets skull.
KVINNOR
Mao Zedong hade inte bara sagt att kvinnorna bar halva himmelen utan också att de var dubbelt förtryckta.
De tyngdes som männen av inhemskt klassförtryck och utländskt herravälde. De var därtill förtryckta av det
traditionella patriarkatet inom familjen och ätten. Ända från tjugotalet var kvinnornas frigörelse därför en
politisk huvudparoll. En ny äktenskapslagstiftning infördes därför direkt efter 1949. Allt man kunde göra
kunde också kvinnor göra. Kvinnor kunde bli piloter och tekniker.
Folkkommunen skulle befria landsbygdens kvinnor från patriarkatet genom att de själva skulle erhålla betalt
för sitt arbete. Deras inkomster skulle inte längre få tas om hand av det manliga överhuvudet. Med
familjeplaneringen skulle kvinnorna också nå makt över sina kroppar och sina liv. Det var teorin och
propagandan. I praktiken satt dock ofta gamla föreställningar segt kvar. Med privatjordbruket har nu
kvinnornas egen inkomst åter gått upp i familjeinkomsten.
