Rädsla – Tillit

Rädsla – Tillit
Värnamo 2006-11-05
Dialogpred. Kjell Larsson KL
och
Veronica Åsebrant VÅ
Text: Luk 12:4-7
Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men
sedan inte kan göra mer. [5] Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan
döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. [6] Säljs
inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. [7] Och till och med
hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.
[4]
KL
ÖPPNING
I dag är det söndagen efter alla helgons dag, en speciell dag på flera sätt. En dag för eftertanke
över livets skörhet. En dag då sorgen gör sig påmind hos flera av oss. En dag då vi minns de som
gått före oss. En dag då vi påminns om att dagarna vi får på denna jord inte är de sista utan att
det finns en framtid och ett hopp. Det finns en himmel som väntar, så, sorg och saknad får inte
sista ordet för oss utan vi känner också framtidstro och hopp. Texten vi läst från Lukasevangeliet
handlar om rädslan som vi människor lever med, men också om tilliten i Gud som kan besegra
rädslan. Att kärleken från Gud fördriver rädslan. Som Johannes skriver i 1 Joh 4:18
”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan,
ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.”
Så, mitt i en helg som påminner om saknad, sorg och död, ser vi ljus från Gud eftersom han
genom Kristus gjort dödens makt om intet. Det är skönt, trösterikt och gott. Och fastän det är
den kristnes lott att leva i evighet med Herren i en tillvaro utan rädsla finns ändå en av rädsla och
lidande, sorg och vånda envis följeslagare genom detta livet.
VÅ
LÅT DEM INTE SKRÄMMA ER………….. 12:4
”Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan
göra mer.”
Var lärjungarna rädda här? Jesus själv har precis blivit hårt ansatt av fariséerna. Med frågor som
de ville kunna fälla honom med.
Så kanske var några av lärjungarna vid detta tillfälle rädda – rädda för vad som skulle hända med
Jesus då han var så starkt ifrågasatt av fariséerna. De var säkert rädda för sin egen del också. Om
en mästare ifrågasätts, så gäller det självklart också lärjungarna. Kanske de skämdes över att bli så
tryckta mot väggen – utsatta av de skriftlärda.
Inte för att deras Mästare inte svarade för sig. Jesus har precis här ställt fariséerna mot väggen
med verop över deras självrättfärdighet. Kanske lärjungarna var rädda för sin egen fortsatta
efterföljelse. Att de ska erkänna sin tro inför människor - inte skämmas för sin frälsare.
1
Men Jesus säger –”låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer.” Om
jag hade hört dessa ord från Jesus skulle jag nog antagligen blivit skrämd.
För detta är hårda ord. Dem som kan döda kroppen. Det är klart att jag vill rädda mitt eget liv.
Men det här handlar om så mycket mer än just detta.
Ty att dö kroppsligt – det var ju egentligen just det som lärjungarna behövde göra. Liksom vi.
Att dö bort från det som är mitt eget. Att lämna det gamla livet för det nya. Livet handlar inte
längre om mej utan om honom som bor i mej. Kroppen kan vi därför se i ett större sammanhang. Det handlar om allt det som är vårt yttre.
Här kan vi dela på två olika sorters rädsla för lidande: Det som vi får möta bara genom att vara
människa och det vi får möta genom att vara Jesu lärjungar. Det sista är något vi faktiskt kan välja
bort- genom att säga nej till Jesus och lägga oss ner i olydnad.
Liksom ett barn - lägger sej ner i ett bestämt nej med budskapet; jag vill inte, jag hör inte!
Att säga nej till Jesus handlar om en rädsla hos oss att släppa kontrollen över oss själva till Jesus.
Vår tillit räcker inte fullt ut. Så frågan blir - hur mycket påverkar vår rädsla oss?
Jag tror att rädsla styr oss mycket mer än vi tror - speciellt i vårt kristna liv, i vår efterföljelse.
Vad är det då som vi kan vara som mest rädda för?
En del av vår rädsla ligger i att förlora det vi har.
-
Materiellt. Mitt hem, min fritid, mina ägodelar
Allt det som jag värderar högt. Där jag kan ha en stor del av min trygghet.
-
Det handlar om vårt fysiska, vardagliga, jordiska liv som vi inte vill ska påverkas negativt.
-
Vårt välstånd och vårt välmående. Det yttre påverkar ju mitt inre liv i allra högsta grad.
För visst vill jag hålla fast vid det som är mitt eget? Att leva mitt liv fridfullt och behagligt och
ordnat. Men det var inte den väg som lärjungarna var kallade att gå och det är heller inte vår väg.
Lärjungarna är därför våra föredömen. De fick välja att lämna allt när de följde Jesus, människor i
sin närhet, vänner och familj. Kanske har Jesus någon gång kallat dej till att lämna allt det du har
för att gå, för att följa, för att lyda. Kanske Jesus just nu håller på att kalla dej till detta. För att
kunna nå just de där människorna – med ett livsförvandlande, frälsande budskap som i slutändan
sätter stopp för både död och lidande.
Kanske har Jesus någon gång kallat dej och mej – att gå. Han säger: Var inte rädd!
Men jag har svarat – nej! Jesus det är inte värt det, jag har det så behagligt och fridfullt, så ska
det förbli.
”Det är aldrig för sent”
2
Många människor har ju faktiskt sent i livet fått följa sin kallelse Det är aldrig för sent att våga
lämna tryggheten och lita på Jesus. Men kanske Jesus snarare kallar dej och mej idag till att våga
ge upp lite mer av det som är vårt eget för att följa honom. För vem ska annars gå?
Vårt land, vår stad är ett missionsfält- där du och jag är missionärerna. Kallelsen är alltid unik.
Ibland ligger den i vår närhet - ibland gäller den längre bort.
Den rädsla som antagligen påverkar oss mest är människofruktan Det var människor som Jesus
sa till lärjungarna att inte vara rädda för. Människofruktan kan påverka oss på många olika
områden bl.a: Att våga utveckla de gåvor som Gud gett oss. Att våga lyssna till Andens maning.
Våga bära fram ett budskap. För varför har t.ex. profetrösten till stor del tystnat idag?
Varför ber vi inte för sjuka?
Frågan är :
Är vi kallade till att vara människors ögonstenar och komma med örongodis? Är vi kallade att
bara klappa varandra på axeln eller komma med sanningen?
Du och jag är Guds röst. Liksom vi är Guds händer så är vi Guds röst.
Tänk om lärjungarna inte hade lyssnat till Jesu ord, tänk om de istället hade lutat sej tillbaka,
ovilliga till att låta sina vittnesbörd höras. Rädda för vad människor skulle säga. Många gånger har
jag fått känna skuld över hur tyst mitt vittnesbörd är. Ett vittnesbörd som skulle kunna rädda,
frälsa människor i min närhet. Ett vittnesbörd som antagligen är så mycket kraftfullare än vad jag
tror. För det handlar ju om Jesus. Det är lätt att känna skuld här, men jag tror att det är viktigare
att vi istället tittar på det som är orsaken, vilket ofta är vår rädsla.
Rädsla för utanförskap, bli sedd som udda, inte bli tagen på allvar, ifrågasatt, utestängd ur
vänskapen och gemenskapen. Är jag beredd att stå för sanningen och låta mitt vittnesbörd bli
hört? Antagligen är det bara genom att förstå vilken kraft det ligger i vårt vittnesbörd, som vi kan
överbrygga rädslan. För vi kan inte tala om Jesus utan att det lämnar spår i människors liv.
Jesus säger – Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen, men sedan inte kan göra mer.
KL
FRUKTAN – ELLER FRUKTAN VÄRD
Nu talar ju texten om att vi inte skall låta oss skrämmas men däremot att vi skall frukta. Det kan
låta motsägelsefullt. Ordet för fruktan eller rädsla är grekiskan ”fobeo” och det står för flera sidor
av fruktan. Den ena är rädslan, att vi skräms till det ena eller det andra. Våldet har alltid använts
som hot för att skrämma till lydnad, tystnad eller till att göra det man inte vill. Också kristna har
under historien – in i nutid – skrämts till att förneka sin tro eller överge den. Ni kommer att
hotas, hatas och förföljas, men han som gör det kan bara komma åt kroppen och inte mer. Er
inre människa, er ande och själ kan inte tas ifrån er. Glöm aldrig det. Glöm aldrig vem som har
3
den verkliga makten, det är Jesu budskap. Det är också budskapet till oss idag när vi hopar
frågetecknen över lidande och död.
Ordet ”fobeo” fruktan, har också en annan sida. Fruktan för Gud som vår Herre handlar om att
vörda honom. Att i tro och kärlek akta och vörda, prisa och följa.
Inte av rädsla över att kunna gå förlorad, även om Jesus säger i texten att han har makt till att
förpassa oss till helvetet. Den rädslan är inte vår drivkraft. Nej, drivkraften är vördnad inför
honom som älskat oss först och fyllt vårt hjärta med hans kärlek. Kommer ni ihåg versen av
Johannes:
”Rädsla finns inte i kärleken…ty rädsla hör samman med straff,
Alltså, det är inte rädslan för Gud som driver oss utan kärleken från Gud. ”Vi älskar därför att han
först har älskat oss.” 1 Joh 4:19
Orden från Jesus att vi är hans vänner ger onekligen en vink om att det är positivt att frukta Gud.
Behöver vänner prestera sig till vänskapen? Nej den finns där p.g.a. av kärleken mellan vännerna?
Vår vördnad bygger på att Gud är kärlek, är den helige, rene, barmhärtige Guden som sände sin
Son som försoningsoffer. Honom vill vi vörda, ära, följa och honom litar vi på. För inte drivs vi
väl av rädsla för Gud, att han skall straffa oss om vi inte är duktiga nog? Inte drivs vi väl av att
bevisa för Gud att vi är värda hans gunst? Visst är väl din och min drivkraft för att vörda, ära,
följa honom, att vi lärt känna honom och kraften från hans uppståndelse.
VÅ
INGEN AV DEM ÄR GLÖMD 12:6-7
”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna
på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.”
Varför ska vi inte vara rädda? Jesus förklarar här varför. Ingen är glömd av Gud. Gud som ser
när en sparv faller till marken – hur mycket mer ser han inte när vi faller.
Gud ser hela våra liv
- Han vet varje börda, varje lidande, vår nöd, rädsla och oro. För Gud är det inte bara viktigt att
vi ska följa och lyda  hela våra liv är av högsta värde.
Han som vet vårt rätta värde, Han glömmer oss aldrig. Han vänder aldrig bort blicken från oss.
Att inte vara glömd är att vara älskad.
Att vara älskad är att inte vara glömd.
Det är att ha gemenskap med Gud även i lidande och motgångar. Här prövas ju vår tillit om Gud
verkligen har omsorg om oss.
När motgången kommer så frågar vi Gud -varför?
En klart berättigad fråga - om än missriktad. En fråga – vars svar handlar om att detta liv inte är
som det var tänkt. En fråga – som därför inte handlar om Guds vilja. Så i stället för att svara på
frågan så vill Gud erbjuda sin närvaro.
4
Men för att vara ärlig- visst är det inte bara varför som vi frågar oss i vår nöd, utan också
- Var är du Gud? Har du glömt oss? Varför svarar du inte när jag ropar? Var är din heliga
närvaro när vi mest behöver den?
-
Svarar inte Gud på våra rop?
-
Är Gud långt borta när vi som mest behöver honom?
-
Drar Gud sej undan när det kniper till?
Kanske får vi i stället fråga oss:
- Vilka av de händer som är utsträckta till oss, människor som vill bära, uppmuntra – vilka av
dem är inte utsträckta av Gud?
- Vilka av de tillfällen som likt solglimtar bär genom lidande – är inte givna av Gud?
Att vara älskad är att inte vara glömd. Gud finns i vår rädsla, oro, nöd så mycket närmre än vi kan
ana. Så kanske det slutligen handlar om vem vi förväntar oss Gud vara- vem vi vill att Gud ska
vara.
(Citat – Cilla Hectors sångtext)
En text skriven i jag form i egenskap av Gud.
Om honom som kallar sej Jag är.
”Jag är här. Jag är nu.
Är din början och ditt slut.
Jag är gryning, fullt utslagen dag.
Jag är vila, kärlekens lag.
Jag är tröst. Jag är lek.
Jag är tystnad. Jag är smek.
Jag är sviken, förtrogen med natt.
Allt det du kännt.
Allt det du aldrig sagt.
Jag är här. Jag är nu.
Är din början och ditt slut.”
Gud är så ett med allt det som är vår vardag, ett med det som är vårt liv att vi inte alltid kan
urskilja honom som så fullt ut är mitt i våra liv.
Frågan blir låter vi vår rädsla styra oss, eller tilliten? I våra beslut, i vår efterföljelse, i våra
böner. Vågar vi landa i tilliten? I att Gud faktiskt finns där?
Detta påverkar i högsta grad mina böner.
Till att när jag ber: Gud, ta ifrån mej detta lidande
Också be: Gud ge mej kraft att bära detta lidande, lär mej förstå din närvaro.
5
Och när jag ber: Gud, ta ifrån mej denna kallelse
Istället be: Gud ge mej mod att följa dej
I Joh. kap. 6 kan vi läsa om att många människor som följde Jesus inte ville lyssna till honom utan
valde att lämna honom. Jesus frågar då de tolv- ”Inte vill väl ni också ge er iväg?” Lärjungarna
svarar då – ”Till vem skulle vi annars gå?” Och underförstått vem skulle vi annars följa? Ja - till
vem skulle du och jag annars gå?
KL
HERRE TILL VEM?
”Herre till vem skulle vi gå, du har det eviga livets ord”.
Petrus svarar så när Jesus undrar om också de kommer att lämna honom, och han fortsatte:
”och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” ”Herre till vem skulle vi gå….vi tror och förstår…”
Här kommer vi åter till människans grundproblem, vem? Eller som Tomas di Leva sjunger:
”Vem skall jag tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här?”
När allt är så här, det innefattar mycket. Kanske jag inte skall eller kan utröna vilka tankar som låg
bakom Di Levas ord, men han träffar onekligen människans grundfrågor. Vem kan jag tro på?
Till vem kan jag sätta min tillit? Vem har den kraft jag saknar? Vem har förmågan att förlåta?
Vem kan ge tröst i stunder av förtvivlan och oro. Vem gläds med mig, ja vem gråter med mig?
Om du inte fanns, sjunger Kristina från Duvemåla i musikalen med samma namn. Hon fortsätter;
vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Ja, där någonstans finns människans fråga och insikt över sin egen otillräcklighet och brist.
Frågan kryper allt tydligare in på skinnet ju äldre vi blir och när vi får uppleva de tillfällen i livet
då vi står maktlösa inför dess villkor.
Petrus hade följt Jesus så länge att han insåg vem man kan tro på, vem man kan sätta sin tillit till.
Senare skulle han också få uppleva hur ångestens smärta, i hans fall p.g.a. sveket, griper tag i
honom och hur denne Jesus genom förlåtelse och upprättelse befriar honom. Petrus sätter sin
tro, sitt hopp, sin tillit till Jesus Kristus.
En helg som denna knackar frågor på dörren till vårt inre. Frågan kommer vem skall jag tro på,
vem känner min oro, ångest och smärta? Vem möter mina frågor? Vem kan jag lita på, sätta min
lit till? Ordet tro betyder att lita på, att tro på, hoppas på, förtrösta på.
En helg som denna är eftertankens helg. Vad har jag byggt mitt liv på, vad håller när allt annat
brister? Vad, vem kan jag gå till? För Petrus var svaret Jesus Kristus, och det innan han har sett
eller förstått Golgatas mysterium. För honom och hans vänner blev tilliten till Kristus det som
höll livet ut. För många, många, som följt Jesus genom livet var han tilliten som bar. Säkert har
också du, liksom jag, mött de som gått före och sett hur den bar dem ända hem.
6
Så varför inte låta denna predikan landa med att konstatera: Bibelns vittnesbörd, Petrus
vittnesbörd, vittnesbördet från dem som gått före, mitt vittnesbörd likaså, är att det håller att
komma till Kristus, håller att sätta sin tillit till honom, att frukta honom, ära honom och genom
livet vandra med honom. Det håller hela vägen hem.
Håller du med? Är du med? Om inte, han är här och vill möta dig. Möta dig till tröst, styrka,
förlåtelse och hopp. Men det valet, att gå honom till mötes, är ditt och ingen annans. Men han
finns här och nu för den som öppnar sitt hjärta och tar emot.
7