Hållbarhetsanalys av städer
och stadsutveckling
Ett integrerat perspektiv på staden som
ett socioekologiskt, komplext system
Eva Hedenfelt
MALMÖ UNIVERSITY PUBLICATIONS IN URBAN STUDIES 13
TIDIGARE PUBLIKATIONER I MAPIUS:
1. Mikael Stigendal (2007): Allt som inte flyter. Fosies potentialer – Malmös problem.
2. Ebba Lisberg Jensen & Pernilla Ouis, red. (2008): Inne och ute i Malmö.
Studier av urbana förändringsprocesser.
3. Per Hillbur, red. (2009): Närnaturens mångfald. Planering och brukande av Arriesjöns strövområde.
4. Johanna Sixtensson (2009): Hemma och främmande i Staden. Kvinnor med slöja berättar.
5. Per Olof Hallin, Alban Jashari, Carina Listerborn & Margareta Popoola (2010): Det är inte stenarna som gör ont. Röster från Herrgården, Rosengård – om konflikter och erkännande.
6. Mikael Stigendal (2010): Cities and social cohesion. Popularizing the results of Social
Polis.
7. Mikael Stigendal, red. (2011): ”Det handlar om något större”. Kunskaper om ungdomars
möte med sin stad. Följeforskning om New City
8. Eva Öresjö, Gunnar Blomé och Lars Pettersson (2012): En stadsdel byter skepnad. En
utvärdering av förnyelsen på Öster i Gävle.
9. Nicklas Guldåker och Per-Olof Hallin (2013): Stadens bränder del 1. Anlagda bränder
och Malmös sociala geografi.
10. Helena Bohman, Manne Gerell, Jonas Lundsten och Mona Tykesson (2013): Stadens bränder del 2. Fördjupning.
11. Manne Gerell (2013): Bränder, skadegörelse, grannskap och socialt kapital.
12. Mikaela Herbert (2013): Stadens skavsår. Inhägnade flerbostadshus i den
polariserade staden.
© Eva Hedenfelt
Malmö högskola, Institutionen för urbana studier, 2013
Malmö University Publications in Urban Studies (MAPIUS) 13
LAYOUT OCH FORM: Fredrik Björk och Josefin Björk
TRYCK: Holmbergs, Malmö 2013
ISSN: 1654-6881
ISBN: 978-91-981058-3-4
BESTÄLLNINGSADRESS :
Holmbergs AB
Stora Trädgårdsgatan 30
Box 25, 201 20 Malmö
INTERNETBESTÄLLNING:
[email protected]
Innehållsförteckning
Sammanfattning
5
1. Inledning9
2. Hållbarhet och hållbar utveckling
12
3. Hållbar stad och stadsutveckling
26
4. Hållbarhetsanalys46
5. Hållbarhetsindikatorer 71
6. Katagoriseringar i samband med hållbarhetsanalys
110
7. Korta beskrivningar av analysmetoder som påvisar
socio-ekologiska samband
118
8. Avslutande kapitel127
Litteraturlista 131
Bilaga 1139
Sammanfattning
Befolkningsantalet i världen ökar stadigt och medför bland annat ökad
konsumtion, utsläpp av avfall och föroreningar, förändrad markanvändning och därmed tryck på viktiga ekosystemtjänster (MA, 2005). Det
innebär att lösningar behövs för de problem som kommer att uppstå
både i samhällen och naturliga ekosystem, vilket kräver långsiktig, tvärvetenskaplig och integrerad forskning (Collins et al., 2010). En hållbar
stadsutveckling blir ett allt vanligare mål i både stora och små städer,
men det finns inte så mycket kunskap om de ekologiska systemen och
om människans påverkan på dem som behövs för att göra förutsägelser
och på ett effektivt sätt styra mot hållbarhet (Gibson, 2001). Att analysera städernas påverkan i olika system, för att i sin tur kunna skapa
en stadsutveckling som i högre grad sker i enlighet med de ekologiska
begränsningar som behöver följas för ett långsiktigt stabilt samhälle,
utgör en viktig del i denna process. För att hållbarhetsarbetet ska bli
effektivt och välriktat behöver det finnas metoder för att analysera
om de aktiviteter och åtgärder som utförs eller inte utförs bidrar till
en hållbar stadsutveckling, och det behöver finnas ett strukturerat sätt
att studera staden och stadsutvecklingen för att alla viktiga perspektiv
ska kunna analyseras. Här diskuteras möjligheterna att studera staden
som ett komplext socioekologiskt system ihop med olika aspekter på
hållbarhetsanalys av stadsutveckling. Utgångspunkten är integration,
främst med avseende på kopplingarna mellan de olika perspektiven
på hållbarhet där ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet behöver
analyseras tillsammans, men även integration med innebörden att integrera hållbarhetsanalyser i alla typer av beslutsfattande och att integrera
analysverktyg av olika karaktär och för olika skalor. Hållbarhetsanalyser
av städer och stadsutveckling behöver med tanke på komplexitet och
socioekologiska samband ta hänsyn till: länkarna mellan hållbarhetsdimensionerna; rättvis resursfördelning; stadens metaboliska flöden;
kausalkedjor; resiliens; och framtida generationer. De behöver dessutom
utformas med tanke på datatillgänglighet och medborgardeltagande.
Om hållbarhetsanalyser och indikatorer utvecklas utifrån dessa kriterier
ökar möjligheterna att på ett tillförlitligt och effektivt sätt få kunskap
om hur människans aktiviteter påverkar ekosystemen och samhället,
vilket i sin tur ger de rätta förutsättningarna att fatta beslut som bidrar
till en hållbar stadsutveckling och framtid.
5
Om rapporten
Denna rapport handlar om hur städer och stadsutveckling kan analyseras ur ett hållbarhetsperspektiv och vilka frågor som i samband med
detta behöver besvaras eller behandlas. Syftet är att ge ett bredare kunskapsunderlag för de som är intresserade av hållbar stadsutveckling i
allmänhet, men rapporten riktar sig särskilt till dem som studerar eller
arbetar med hållbarhetsfrågor. Projektet inom vilket rapporten tagits
fram har initierats på institutionen för Urbana studier på Malmö högskola. Rapporten tar upp följande övergripande frågeställningar:
• Vad kan en hållbar stad och stadsutveckling innebära?
• Hur kan en stad analyseras utifrån olika hållbarhetsaspekter?
I samband med dessa frågeställningar diskuteras också viktiga hållbarhetsbegrepp och -perspektiv; hur städer och stadsutveckling kan fungera och studeras; hur hållbarhetsanalyser och indikatorer kan utformas;
och vilka utmaningar som måste hanteras. Exempel ges både på hur
analysverktyg kan kategoriseras och på hur några existerande analysverktyg ser ut som tar hänsyn till viktiga parametrar för att synliggöra
en hållbar stadsutveckling. Rapporten innehåller också en bilaga med
exempel på artiklar, rapporter, projekt, internationella och nationella
program/initiativ för hållbar stadsutveckling som kan studeras närmare
på egen hand för den som är intresserad av att veta mer.
När projektet som denna rapport utförts inom initierades fanns
ingen tydlig frågeställning att arbeta mot. Innehållet har vuxit fram i
takt med nya insikter kring vad en hållbarhetsanalys kan vara och hur
den bör utformas. När så projekttiden löpt ut står det klart att rapporten
innehåller ett brett spektrum av hållbarhetsanalysrelaterade frågor som
efter hand smalnar av till att handla om vilka attribut indikatorer i en
analys av hållbar stadsutveckling bör ha. Det som saknas för att nå ända
ner till diskussionens kärna är ett fortsatt resonemang kring vilka ramverk, metoder, verktyg och indikatorer det finns som faktiskt uppfyller
de kriterier som konstaterats vara viktiga för utvecklingen av en effektiv
analys, och hur de kan utvecklas för att i ännu högre grad effektivt analysera stadsutveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Utgångspunkten att
se staden som ett komplext socioekologiskt system skulle också kunna
diskuteras och utvecklas vidare med tanke på det eventuella behovet av
6
att i större utsträckning inkludera social hänsyn i analysmetoderna än
det socioekologiska perspektivet gör.
Hållbarhetsanalysen är ett tvärvetenskapligt redskap som sammanför bland annat ekologiska, sociala, teknologiska, politiska, ekonomiska
och psykologiska aspekter. Den kan kopplas till olika teorier inom de
olika vetenskapliga grenarna och till andra linser genom vilka staden
studeras. Denna rapport har utförts under en begränsad tid och omfattar en bråkdel av all den information som finns tillgänglig i direkt eller
indirekt relation till hållbarhetsanalysområdet. Därför är detta heller
inte en rapport som erbjuder en komplett bild av hållbarhetsanalysen
och hur den bör appliceras i samband med analys av städer och stadsutveckling. Inte heller gör den anspråk på att beskriva det ”bästa” sättet
att studera staden.
Det rapporten faktiskt erbjuder är en inblick i det breda utbud av
forskningsmaterial som finns tillgängligt; den ger vägledning kring
vilka aspekter som kan vara viktiga att fånga upp i en hållbarhetsanalys;
och öppnar upp för diskussion kring hur staden kan studeras för att ge
goda förutsättningar för en så effektiv analys av dess utveckling som
möjligt. Utifrån det material som samlats här kan läsaren vidareutveckla
de trådar som är intressanta att studera mer i detalj eller ur helt andra
infallsvinklar. Förhoppningen är att läsaren, oavsett bakgrund, ska hitta
information och inspiration som bidrar till ett större intresse och förståelse för hållbarhetsanalys som ett viktigt redskap i strävan efter en hållbar utveckling i allmänhet och en hållbar stadsutveckling i synnerhet.
7
8
1Inledning
Det har gått nästan 25 år sedan Brundtlandrapporten (Our Common
Future; WCED, 1987) publicerades av FN:s Världskommission för
miljö och utveckling. Där antogs ett dittills unikt helhetsgrepp över de
miljö- och resursproblem som världen stod – och fortfarande står – inför, och begreppet hållbar utveckling slog rot som ett övergripande mål
för den vidare utvecklingen av samhället. Idag har hållbar utveckling
som koncept fått stort genomslag. Över hela världen brottas vi – från
politiker och forskare till organisationer, företag och individer – med
frågor som rör hållbarhet, i större eller mindre utsträckning. Samtidigt
möter samhället stora utmaningar som måste bemötas med samlad kraft
för att det ska kunna bli långsiktigt livskraftigt. Befolkningstillväxt och
ökad urbanisering är exempel på sådana utmaningar.
Inflyttningen till urbana samhällen ökar – idag lever över hälften
av världens befolkning i städer (The World Bank, 2011). På många
platser har befolkningsökningen skett i en så hög takt att den kontrollerade stadsutvecklingen inte hinner med. Det blir svårare att erbjuda
alla invånare god livskvalitet när brister i infrastruktur, miljöproblem,
arbetslöshet, kriminalitet och dålig hälsa är vardag på många håll. Men
även i städer som inte expanderar explosionsartat, till exempel i Sverige,
finns sociala problem som är svåra att övervinna.
Det står klart att stadsmiljöer möter problem på både sociala, ekonomiska och ekologiska plan inom stadsgränserna – men även långt
bortom dessa gränser: Hög människotäthet medför hög konsumtion
av livsmedel, vatten, energi och material på en förhållandevis liten yta,
och städerna blir kompakta knutpunkter för alla de resursflöden som
samhället är beroende av. På ett plan har världen ”krympt” och blivit
mer lättillgänglig, men på grund av produktionssystemens globalisering
har de geografiska avstånden mellan produktion och konsumtion ändå
ökat (Kissinger & Rees, 2010) då staden är beroende av snabba och ofta
långa transporter av de efterfrågade resurserna. Produktion, konsumtion
och transporter orsakar olika typer av utsläpp, som växthusgaser vilka
bidrar till ett förändrat klimat. Där råvarorna produceras eller utvinns
kan dessutom invånarna drabbas, till exempel då brunnar sinar på grund
av bevattning av stora åkerarealer eller då gifter sprids i människors
livsmiljö exempelvis vid gruvdrift. För att inte tala om det avfall som
9
väller ut även ur svenska städer, varav delar till slut hamnar på en soptipp i ett fattigt land på andra sidan jorden. De långa avstånden gör
att synligheten kring flödenas ursprung och destination minskar, vilket
också medför ett mentalt avstånd som distanserar användarna från de
konsekvenser som konsumtionen orsakar.
Som en följd av ovanstående har begreppet hållbarhet fått en växande betydelse i samhället, kanske i synnerhet i städerna där man ser
på hållbar utveckling ur ett urbant perspektiv. Strävan efter att uppnå
en hållbar stadsutveckling uttrycks på en mängd olika sätt, till exempel
genom politiska mål och riktlinjer, i forskning och utbildning, inom
organisationer och genom projekt på alla samhällsnivåer. Stora resurser, ekonomiska, tids- och kunskapsmässiga, läggs på aktiviteter som
förmodas bidra till en hållbar stadsutveckling. Men för att man från
politiskt håll ska kunna styra utvecklingen i en hållbar riktning – där
människorna i och utanför staden, liksom miljön omkring dem, ges
förutsättningar för välmående både nu och i framtiden – och för att
resurser ska spenderas effektivt, behövs metoder och verktyg för att ta
reda på om dessa förändringar egentligen bidrar till den önskade utvecklingen. Det är inte självklart att en åtgärd som syftar till att öka
hållbarheten faktiskt gör det, eller ens att den utveckling som bedrivs
sker med hållbarhet i åtanke.
Figur 1. Stadens hållbarhet analyseras med hjälp av indikatorer som synliggör tillstånd och förändring i viktiga delar av staden. Pilarna visar vad som
kan vara intressant att omfatta i en hållbarhetsanalys.
10
Det finns i dagsläget ingen allmänt vedertagen, väldefinierad metod
för att avgöra vad som är eller bidrar till en hållbar stadsutveckling. I
denna rapport tas olika aspekter på hållbarhetsanalys av städer upp för
att belysa de möjligheter och utmaningar som måste bemötas i strävan
efter att synliggöra hållbarheten i staden och dess utveckling. Detta
kan bidra till en större förståelse för hållbarhet som koncept och för
de olika verktyg som finns tillgängliga för att ”mäta” hållbarhet, med
fokus på indikatorbaserade, integrerade hållbarhetsanalyser för urbana
områden. I Figur 1 illustreras konceptet att analysera hållbarheten i en
stad. Det kan göras på en mängd olika sätt och med hjälp av olika verktyg. Gemensamt för de flesta metoder är att de baseras på indikatorer
som ger information om valda delar av staden och dess utveckling, som
energisystem, infrastruktur, byggnader, urbana ekosystem, material- och
livsmedelsflöden och naturligtvis invånarna själva.
11
2 Hållbarhet och hållbar
utveckling
2.1Vad är hållbar utveckling?
För att studera hur hållbarhet kan analyseras och bedömas behöver hållbar utveckling som begrepp diskuteras. Hållbarhetsbegreppet motsvarar
livskraft, bärighet eller bärkraft och beskriver ett tillstånd (hållbarhet)
eller en process (hållbar utveckling) (Kates et al., 2005). Konceptet är
i sig inte nytt. Människan har i större eller mindre utsträckning alltid
försökt påverka sin omgivning för att skapa bättre livsbetingelser, vilket
skulle kunna liknas vid en strävan efter hållbar utveckling, men begreppet per se har på senare tid bundit samman dessa åtgärder till ett samlat
fenomen (Gunder, 2006). Vår uppfattning om vad hållbar utveckling
innebär går hand i hand med hur vi utformar hållbarhetsanalyser, då
vi baserar våra analysmetoder på vad vi anser hållbar utveckling vara,
och sedan bedömer den med hjälp av våra analysmetoder. Bossel (1999)
menar att detta skapar en begränsning i vilken innebörd vi lägger i
hållbarhetsbegreppet.
Hållbar stadsutveckling är ett perspektiv på hållbar utveckling
där staden står i fokus. I detta arbete diskuteras hållbar utveckling
som ett mer generellt koncept än hållbar stadsutveckling, men ses på
inga sätt som en åtskild företeelse utan snarare som en utgångspunkt
för ett mer detaljerat resonemang kring hållbar utveckling av städer.
Hållbar utveckling definierades 1987 av Brundtlandskommissionen
som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”
(WCED). Trots otaliga försök att hitta alternativa definitioner som är
mer konkreta finns det ännu inte någon som blivit allmänt vedertagen.
En anledning till detta är att begreppet hållbarhet är av ”luddig” natur
(Gunder, 2006) och kan jämföras med begrepp som ”rättvisa” och ”jämlikhet”, som mer är politiska viljeinriktningar än väl avgränsade koncept
(Alfredsson et al., 2006). Men luddigheten medför också en styrka då
12
innebörden av hållbar utveckling kan anpassas efter den omständighet där den ska appliceras. Det är ett dynamiskt begrepp som behöver
kunna vara lika komplext och dynamiskt som samhället vi lever i för att
vara effektivt: samhällen och deras miljöer; teknologier och kulturer;
förhoppningar och värderingar – allt detta förändras och utvecklas,
vilket ställer krav på ett samhälle som kan hantera sådana förändringar
för att vara långsiktigt hållbart (Bossel, 1999).
En annan aspekt på hållbarhet är om det är en absolut term. Ett
glas är antingen tomt eller inte tomt, och således kan vi inte ”öka” eller
”minska” tomheten. När vi pratar om hållbarhet är det lätt att prata om
olika grader av hållbarhet, även om det kanske är så att det antingen
råder hållbarhet eller inte, och antingen är utvecklingen hållbar eller
inte. Samtidigt borde ju samma sak gälla motsatstermen ”ohållbarhet” –
men sett till hur människan lever idag känns varianterna av ohållbarhet
fler än de av hållbarhet. Att ”öka hållbarheten” innebär egentligen att gå
från ett hållbart tillstånd till ett ännu mer hållbart tillstånd, medan det
som i själva verket ofta avses är att gå från ett ohållbart tillstånd till ett
som är mindre ohållbart. Men kanske finns det ändå en mening med
ett uttryck för ett hållbarhetsarbete som syftar till att ”öka” hållbarheten
med termer som innefattar det positivt laddade ordet hållbarhet istället
för ohållbarhet. I många fall är det ju också så att vi inte riktigt vet
var gränsen mellan hållbart och ohållbart går vilket skapar ytterligare
problem i hållbarhetsarbetet. Risken är kanske att vi nöjer oss med att
”minska ohållbarheten” istället för att uppnå hållbarhet, vilket beskrivs
av George (citerad i Hacking & Guthrie, 2008, s. 82): ”’doing better’
will not necessarily achieve [sustainable development] since it may still
not be ‘good enough’”. Även Pope et al. (2004) frågar sig om hållbar
utveckling bör handla om att skapa positiv förändring eller om det
räcker att minska negativ förändring. Detta är en inställningsfråga men
i högsta grad också en maktfråga – den som innehar makten att avgöra
vad hållbarhet ska innebära har stor påverkan på människa och natur
både lokalt och globalt idag såväl som i framtiden.
2.2 Hållbar utveckling ur ett maktperspektiv
Hållbar utveckling är ett normativt begrepp som kan anpassas efter
de olika kontexter det används i. Med tanke på att hållbar utveckling
13
är något som samhället mer eller mindre kräver att alla arbetar med,
oavsett om det handlar om företag eller statsmakter, så skapas ett
maktperspektiv på hållbar utveckling. De som definierar vad hållbar
utveckling ska innebära har stor makt över samhällets utveckling, inte
bara på ett lokalt plan: hur ett företag, en stad eller ett land arbetar
med hållbar utveckling påverkar även mycket avlägsna samhällen och
ekosystem genom de resurser som flödar in och ut ur samhället eller
genom de föroreningar som sprider sig långt bort via vatten och luft.
Det finns därför också maktrelationer mellan fattiga och rika länder,
mellan de som ligger långt fram i utvecklingen och de som är i behov av
att utvecklas ytterligare. Begreppets anpassningsbarhet ger utrymme för
misstolkninar, då definitioner ibland skapas för att passa särintressen.
Det finns regeringar lika väl som organisationer och individer som utnyttjar begreppets innebördsmässiga flexibilitet för att dölja aktiviteter
med negativ påverkan på miljö och samhälle (Kates et al., 2005).
Vem som har makt att definiera vad hållbarhet innebär kan också
diskuteras ur en mer lokal kontext, i samband med utvecklingen av
hållbarhetsanalyser för stadsutveckling. Det diskuteras ofta i form av
deltagande, eller participation. Det innebär att alla de som har intresse
av att skapa hållbara städer ska få möjlighet att göra sina röster hörda i
det arbetet så att en mängd olika perspektiv med varierande påverkan
och makt sammanförs (Cox et al., 2002). Det participativa perspektivet
behandlas utförligare i kapitel 5.2.8.
2.3Modeller och paradigm för hållbar
utveckling
Hållbarhet delas ofta in i tre dimensioner genom ekologiska, sociala och
ekonomiska aspekter på hållbarhet. Ibland läggs ytterligare dimensioner
till i form av institutionell hållbarhet, kulturell hållbarhet eller hållbar
styrning. Samtliga dimensioner och länkarna dem emellan måste vara
hållbara samtidigt för att utvecklingen ska kunna ses som hållbar. Det
finns olika sätt att modellera och förhålla sig till hållbarhet varav några
exempel ges i följande stycken.
14
2.3.1 Systemmodellen
I Aalborgdeklarationen (1994), Deklaration om europeiska städer för
en hållbar stadsutveckling, anges att deltagande stater ska sträva efter
en socialt rättvis och miljömässigt hållbar stadsutveckling. Principen är
att sociala rättigheter måste baseras på en hållbar ekonomisk utveckling
och rättvisa, vilket i sin tur förutsätter en miljömässigt hållbar stadsutveckling där vi existerar som en del av naturen.
Ett liknande förhållningssätt syns i Figur 2 som illustrerar hur vi
bör se på relationerna mellan de tre dimensionerna av hållbar utveckling. Den synliggör vårt beroende av den fysiska miljön: naturen (grön
yta) sätter gränserna för hur vi i det mänskliga samhället (röd yta) kan
leva och ekonomin (blå yta) är en del av samhällsstrukturen och utgör
också ett redskap för att skapa ett mer hållbart samhälle. Det mänskliga
samhället fungerar då som ett delsystem i det större, naturliga systemet
(Bossel, 1999).
Ekologisk sfär
Social sfär
Ekonomisk sfär
Samhället
Naturen
Figur 2. Systemmodellen: Perspektiv på hållbar utveckling. Det mänskliga
samhället verkar som en del av naturen och måste rätta sig efter naturens
begränsningar. Ekonomin finns inom samhället och är ett verktyg för att
uppnå hållbar utveckling.
15
2.3.2 Sfärmodellen
En annan variant är att modellera hållbar utveckling som tre överlappande sfärer, där hållbar utveckling illustreras av det område i mitten
där alla dimensionerna överlappar varandra. Den visualiserar problemet
med att se dimensionerna som separata företeelser eftersom de är sammanflätade med varandra på olika sätt. Modellen motsvarar den i Figur
3 som förtydligar länkarna mellan hållbarhetsdimensionerna.
Dimensionslänk
Social hållbarhet
Dimensionslänk
Ekologisk
hållbarhet
Ekonomisk hållbarhet
Dimensionslänk
Hållbar utveckling
Figur 3. Sfärmodellen: figuren beskriver ett perspektiv på hållbarhet där de
tre dimensionernas relationer till varandra syns som dimensionslänkar. När
hänsyn tas till samtliga fält råder hållbara förutsättningar.
2.3.3 Tre förhållningssätt till hållbar utveckling
Hopwood et al. (2005) beskriver tre förhållningssätt till hållbar utveckling som beror på människors idéer om hur hållbarhet ska uppnås: status
quo, reform och transformation.
Status Quo
I status quo behöver inte dagens samhälle förändras nämnvärt för att
utvecklingen ska bli hållbar. Svag hållbarhet tillåter en viss grad av
16
förorening, att ängsmark görs om till park eller att jobb förloras för
att luften ska bli renare. Tillväxt är en förutsättning och marknaden
kan med hjälp av information styra mot större hållbarhet i kombination
med system och metoder som EMAS (Eco-Management and Audit
System), CBA (kostnads-nyttoanalys/cost-benefit analysis) och MKB
(miljökonsekvensbeskrivning). En viss användning av ekonomiska
styrmedel och handel med utsläppsrätter är acceptabelt. Detta förhållningssätt speglar på många sätt det samhälle vi ser idag, särskilt hos
regeringar och i företag.
Reform
Ett något mer aktivt förhållningssätt till hållbar utveckling kallar Hopwood med kollegor för reform. Det intas främst av akademiker, tjänstemän, frivilligorganisationer som WWF och Greenpeace samt i Brundtlandrapporten, och innebär att det utöver åtgärder som beskrivits ovan
skulle krävas bland annat energieffektivisering, teknologiutveckling,
förnybara energikällor, effektiv materialanvändning, internalisering av
externa effekter, mer forskning och en förändrad marknad för att uppnå
en hållbar utveckling.
Reform skulle kunna delas upp i två paradigm1. Dels ekologisk modernisering, där teknologiutveckling ses som den enskilt viktigaste och
effektivaste lösningen och där individer inte aktivt behöver förändra
sina livsstilar eftersom ny teknologi förväntas att lösa de största problemen inom en inte allt för avlägsen framtid. Dels en mer romantisk
syn där anpassning ses som den viktigaste åtgärden, till exempel i form
av satsningar på förnybar energi, minskat resande och minskad konsumtion, konsumtion av lokalt producerade livsmedel och genom att
räkna in externa effekter i ekonomiska kalkyler. Exempel på ekologisk
modernisering kan vara de olika teknologiska system för övervakning
av energi och miljö som tagits fram av MIT:s (Massachusetts Institute
of Technology) SENSEable City Laboratory2, och av Panasonics Entire
Solutions3. De är båda exempel på Informations- och kommunikations1 Denna indelning görs inte av Hopwood et al. (2005)
2 SENSEable City Laboratory är ett forskningsinitiativ på MIT som
syftar till att med hjälp av sensorer och annan elektronik läsa av stadens
tillstånd för att kunna beskriva och förstå staden ur ett i huvudsak
miljömässigt perspektiv. http://senseable.mit.edu/
3 Entire Solutions är ett koncept för hållbar och effektiv produktion och
konsumtion av elektricitet från hushålls- till stadsnivå. http://news.
panasonic.net/archives/2011/0526_5407.html
17
teknologi (IKT) vilket kan innebära sådant som ”smarta hus” som
optimerar energianvändning och -produktion, men också övervakning
av olika parametrar i stadsmiljön och optimering av trafikflöden såväl
som av vatten- och energiförbrukning i staden som helhet (Fränning
& Ståhl, 2011). Det kan också öka möjligheterna till medborgardeltagande och ersätta fysiska möten med alternativa kommunikationsmedel
(ibid.). Ett exempel på anpassning är istället Baltimore Ecosystem Study
(BES) där staden Baltimore studeras som ett ekologiskt system och där
samhället anpassas till de ekologiska begränsningar som råder för att
uppnå en hållbar stadsutveckling. Som konstateras i Brundtlandrapporten är de två paradigmen på inga sätt oförenliga, varför en kombination
blir ett effektivare sätt att arbeta för en hållbar utveckling.
Transformation
Det tredje förhållningssättet kallas transformation och delas av Hopwood et al. (2005) upp i två grenar: antingen transformation utan hållbar
utveckling där naturen ska bevaras för sitt egenvärde och är oavhängig
människan, eller transformation med hållbar utveckling där kopplingen
mellan människa och natur är grundläggande och det mänskliga samhället måste förändras radikalt för att inte kollapsa tillsammans med
de naturliga ekosystemen. Båda förhållningssätten innebär omvälvande
samhällsförändringar som knappast kan ta plats inom det monetära
paradigm som råder idag, utan kräver ett paradigmskifte som leder till
att människan anpassar sig till de ekologiska begränsningar som råder.
2.3.4 Svag och stark hållbarhet
Det finns en tydlig uppdelning av hållbarhetsbegreppet genom svag och
stark hållbarhet (Goodland & Daly, 1996). Inom neoklassisk ekonomisk
teori används ofta den svaga förståelsen av begreppet, vilket innebär att
de olika kapitaltyperna (humankapital, naturkapital, socialkapital och
skapat kapital) är substituerbara: hållbarhet råder så länge den totala
kapitalmängden upprätthålls. Det betyder att vi enligt detta synsätt i
teorin skulle kunna omvandla allt naturkapital till skapat kapital och
på så vis fortfarande leva hållbart. Den starka hållbarheten förespråkas
i större utsträckning inom ekologisk ekonomi och innebär att samtliga
kapitaltyper måste vara intakta var för sig: En biogasanläggning (skapat
kapital) är ju inte värd mycket om det inte finns något organiskt material fritt från föroreningar (naturkapital) att producera biogasen av.
18
Ett annat exempel är att om mindre utbildningstid ska läggas inom ett
visst ämne i grundskolan så ska de sparade resurserna användas inom
ett annat utbildningsämne – inte för att bygga en ny väg eller liknande
(se vidare i kapitel 4.10.1 om kompensation). Det är viktigt att definiera
vad som menas med hållbar utveckling när hållbarhetsanalyser ska planeras eller genomföras eftersom olika metoder kan spegla hållbarhet på
olika sätt, beroende på om utgångspunkten är stark eller svag hållbarhet
(Ness et al., 2007).
2.4Flera perspektiv på hållbarhet
I följande stycken ges korta beskrivningar av vad olika perspektiv på
hållbarhet kan innebära. Eftersom hållbarhet inte har en bestämd innebörd kan även de olika perspektiven tillskrivas bredare eller smalare beskrivningar än de som ges här. Den vanligaste indelningen kallas triple
bottom line (TBL) och består av ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt
hållbarhetsperspektiv. Ibland utökas dessa tre pelare med en kulturell
dimension som annars faller under det sociala perspektivet, andra
gånger även med ett institutionellt perspektiv eller med ett perspektiv
på hållbarhet i urban styrning.
2.4.1 Det ekologiska hållbarhetsperspektivet
Ur ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv används naturresurser på ett
sätt som inte degraderar dem. Förnybara resurser som skog och annan
biomassa (fondresurser) kan förbrukas i samma takt som de återbildas,
men snabbare än så innebär att leva på kapitalet istället för på räntan och riskera att resursen utarmas. Målet är att ha så liten negativ
påverkan på jordens ekosystem som möjligt, så att de bevaras i gott
skick till kommande generationer. Ekologisk hållbarhet skulle kunna
motsvaras av begreppet bärkraft, eller på engelska carrying capacity,
som inom ekologin innebär det maximala antal individer av en art som
kan leva långsiktigt inom ett begränsat område (Bell & Morse, 2008).
I detta sammanhang är arten människan och området är vår planet;
i ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv behöver vi alltså leva på ett sätt
som tillåter att vi långsiktigt kan livnära oss av de resurser som naturen
ger. Ekologisk hållbarhet är tätt sammanlänkad med social hållbarhet
19
eftersom människans samhälle är helt och hållet beroende av naturen
och de aktiviteter som förekommer i samhället har påverkan på naturen
som i sin tur påverkar samhället, även kallat återkoppling.
2.4.2 Det sociala hållbarhetsperspektivet
Ett socialt hållbarhetsperspektiv innebär en människobaserad syn på
hållbarhet. Dempsey et al. (2011) beskriver två sorters social hållbarhet: dels social rättvisa, dels ett hållbart samhälle. Den sociala rättvisan
handlar om att alla människor – både idag (intragenerationell rättvisa)
och i framtiden (intergenerationell rättvisa) – har rätt till sådant som
yttrandefrihet, ett rättvist betalt arbete, god hälsa och ett bra boende
– eller med andra ord, de rätta förutsättningarna för att leva goda liv
som de själva råder över, även kallat capabilities (Nussbaum, 2000). Det
hållbara samhället menar Dempsey et al. (2011) handlar om hela samhällets fortsatta överlevnad ur ett socialt perspektiv. Sanne (2004) lägger
en ännu bredare innebörd i begreppet: Social hållbarhet handlar om
”samhällets förmåga att fortgå, att reproducera sig och lösa kriser” (s. 2).
Att övervinna sociala problem som fattigdom och ohälsa är en del av
detta, men inte allt. Sanne påpekar också att den sociala hållbarheten är
tveeggad då de sociala förhållanden som ofta eftersträvas inte ses som
goda av alla, till exempel maktordningar som patriarkin.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) menar att social hållbarhet innebär ”att skapa ett samhälle där alla människor ges lika möjlighet
till en god livsmiljö utifrån skilda behov och förutsättningar samt att
behov och rörelsemönster beaktas ur ett vardagsperspektiv genom en väl
planerad integrerad stadsstruktur” (2010, s. 7). Denna definition innebär
ett ganska smalt perspektiv på social hållbarhet eftersom SKL utgår från
staden och hållbar stadsutveckling. Så gör också Boverket i sin beskrivning av vad en socialt hållbar stadsutveckling innebär, men inkluderar i
likhet med Dempsey et al. (2011) också ett bredare perspektiv:
En socialt hållbar stadsutveckling ska i detta sammanhang ses
som både en process och ett tillstånd. Långsiktigt handlar det om
processer som formar de sociala villkoren för framtida generationer.
Som tillstånd handlar det om konsekvenserna för det sociala och
ekonomiska livet idag. (SKL, 2010b, s. 21)
Boverket (2010b) ger också sin egen definition av social hållbarhet, som
där innebär ”en utveckling av staden mot ökad integration och minskad
boendesegregation” och även omfattar ”de medvetna utvecklingsinsatser
20
som syftar till att främja integration eller motverka boendesegregation
och som företas inom ramen för den fysiska stadsutvecklingen och boendeplaneringen” (s. 21).
2.4.3 Det ekonomiska hållbarhetsperspektivet
Den ekonomiska dimensionen är invävd i de föregående två och handlar ytterst om att hushålla med knappa resurser, som naturtillgångar
(naturkapital) och arbetskraft (socialt kapital). När det sker skador på
miljö eller människa leder det till kostnader som sällan vävs in i de ekonomiska kalkylerna (externa effekter), vilket dock är en förutsättning
för en effektiv marknad lika väl som för ett lyckat hållbarhetsarbete
(Alfredsson et al., 2006). Det är också viktigt att veta hur mycket de
ekosystemtjänster vi är beroende av egentligen är värda för att vi ska
förstå deras betydelse och inte överutnyttja dem.
Alfredsson et al. (2006) poängterar vikten av att utforma en politik
som fokuserar på hållbara investeringar och på att internalisera externa
effekter istället för att fokusera på ekonomisk tillväxt. Goodland och
Daly (1996) beskriver detta som två paradigm: Empty World Paradigm
(ekonomisk världssyn) och Full World Paradigm (ekologisk världssyn).
Skillnaden mellan dem är att se på den hållbara staden ur ett outputrespektive ett input-perspektiv, där inputperspektivet – det perspektiv
som fokuserar på den ekologiska världssynen – är det som är mest effektivt för att bedöma hållbar utveckling. Skillnaden syns bland annat
i de mål som sätts upp inom respektive paradigm (Spangenberg, 2002)
(Tabell 1: Två paradigm med olika syn på hållbarhet).
Tabell 1. Två paradigm med olika syn på hållbarhet
Paradigm
Mål
Perspektiv
Tankesätt
Indikator
Empty World
Paradigm
öka antalet tjänster
som kan skapas ur
ett flöde
Output-perspektiv
”ju fler mil
desto bättre”
antal kilometer bilfärd per mängd
bränsle (km/l)
Full World
Paradigm
minska flödet som
krävs för en tjänst
Inputperspektiv
”ju färre liter
desto bättre”
mängd bränsle för att köra en
kilometer (l/km)
(Källa: Daly, 1996, refererad och modifierad av Spangenberg, 2002)
2.4.4 Det institutionella hållbarhetsperspektivet
Ibland anges en ytterligare dimension som får en ökande betydelse
inom området för hållbar stadsutveckling, nämligen den institutionella
21
dimensionen av hållbarhet. Den innebär enligt Spangenberg (2002)
sådant som vikten av ett demokratiskt samhälle, icke-diskriminerande
utbildnings- och socialförsäkringssystem samt åldersjämställdhet, och
går således in på de sociala frågor som inte nödvändigtvis omfattas i den
sociala hållbarhetsdimensionen. Den institutionella dimensionen skulle
också kunna omfatta frågan om hur hållbarhetsfrågan drivs politiskt,
det vill säga ur ett uppifrånperspektiv. Om de styrande i ett land eller
en stad inte anser frågan vara viktig kommer det heller inte att bedrivas
någon hållbar utveckling. Detta skulle också kunna inkluderas i dimensionen för hållbar styrning.
2.4.5 Hållbarhetsperspektiv på urban styrning
Urban governance, eller urban styrning, definieras som “summan av
de många sätt individer och institutioner, offentliga och privata, planerar och driver stadens angelägenheter” (UN-Habitat, n.d.). Hållbar
urban styrning innebär exempelvis att policyer fungerar effektivt, att
investeringar leder till förväntade resultat, att det civila samhället och
den privata sektorn är involverade i den lokala styrningen och att det
finns objektiva sätt att utvärdera valda lokalpolitikers åstadkommanden
(ibid.). I Millennium Ecosystem Assessment (MA, 2005) konstateras
att samhällen med svaga kontroll- och styrsystem alltid kan associeras
till svaga sociala och ekologiska system som med svårighet anpassar sig
efter förändrade förhållanden. Ett hållbart kontroll- och styrsystem
måste således kunna anpassas till ett samhälle och en värld i förändring
och är en förutsättning för en hållbar utveckling
2.4.6 Det kulturella hållbarhetsperspektivet
Kulturell hållbarhet handlar om att utforma staden på ett sätt som
främjar olika kulturer och kan studeras separat från den sociala dimensionen av hållbarhet eller som en integrerad del av den beroende på
hur kulturell hållbarhet definieras, till exempel när det gäller att skapa
mötesplatser eller att värna om småbutikerna i staden. I den kulturella
dimensionen ges även kulturen ett bredare utrymme än i den sociala.
Institutet för hållbar stadsutveckling (ISU) i Malmö avser med kulturell
hållbarhet allt från vad vi kan uppleva i staden och vilka möjligheter
som finns att utöva traditioner till vad det finns för utbud av kultur
i ordets ”vanliga” bemärkelse (opera, teater, konst etc.) och hur staden
22
utsmyckas på olika sätt (C. Norell, personlig kommunikation den 26
oktober 2011). Det kulturella perspektivet kan också handla om hur
kultur kan användas i arbetet att uppnå en hållbar stadsutveckling.
2.4.7 Länkar mellan dimensionerna
Vid bedömning av hållbarheten i stadsutvecklingen behöver således
samtliga dimensioner vägas in genom en integrerad ansats (se vidare i kapitel 4.2), men denna process följer inte traditionella summeringsregler:
resultatet ska bli mer än delarna tillsammans eftersom hänsyn behöver
tas även till de länkar (interlinkages) som finns mellan dimensionerna
(Pope et al., 2004). Detta motsvarar ett systemperspektiv (Spangenberg
& Bonniot, 1998). Ur hållbarhetsanalysperspektiv handlar det om att
lyckas identifiera indikatorer även för länkarna mellan dimensionerna,
som pekar på viktiga samband som exempelvis socioekologiska kopplingar och därför är grundläggande vid en integrerad hållbarhetsanalys.
Länkindikatorer kan påvisa om det förekommer kompromisser mellan
hållbarhetsdimensionerna – ett tecken på svag hållbarhet – och synliggöra eventuella synergieffekter (Spangenberg, 2002).
2.5 Ramar för arbetet med hållbar utveckling
Hållbara samhällen formas inte med enkla medel. Det finns en mängd
olika begränsningar vi måste rätta oss efter, både vad gäller tidsperspektiv, det som inte är möjligt och det som inte är önskvärt. Detta beskrivs
av Bossel (1999) och återges här i en förenklad variant för att belysa det
relativt smala – men med lite ansträngning rimligtvis tillräckliga – utrymme som står till förfogande när det gäller att påverka hållbarheten i
stadsutvecklingen. Grundläggande är att följa de naturlagar och fysiska
begränsningar som råder:
• Naturlagar: växters minimikrav på näring eller maximal energieffektivitet i värmeprocesser
• Fysisk miljö: tillgängligt utrymme; naturens förmåga att absorbera avfall; tillgång till förnybara och icke förnybara resurser;
jordfertilitet; eller klimat.
• Energiflöde och råvaror: mängden solenergi tillgänglig för växter
och i teknologi.
23
• Bärkraft; antalet organismer av en art som ett område kan härbärgera utan att tära på resurserna. Ju slösaktigare samhälle (ju
högre konsumtion) desto sämre bärkraft.
Sedan finns också begränsningar som sätts av oss själva:
• Mänskliga aktörer: människan är uppfinningsrik, kreativ och
framåtsträvande. Hon kan uppfinna nya lösningar, men kan ibland inte se de uppenbara. Att låsa in sig i vanans spår utgör en
begränsning.
• Mänsklig organisation, kultur och teknologi: det mänskliga samhällets utformning skapar begränsningar, exempelvis genom kulturella och politiska system eller tillgänglig teknologi.
• Etik och värderingar: de flesta människor håller sig inom vissa
etiska ramar och normer, vilket innebär att inte alla aktiviteter är
accepterade.
Slutligen finns även tidsbegränsningar:
• Tidsaspekten: de aktiviteter vi genomför tar tid, oavsett om de
bidrar till ohållbarhet eller om de syftar till att öka hållbarheten:
teknikutveckling, rening av grundvatten, dämpad befolkningsökning eller byggandet av ny infrastruktur (respittid och responstid;
hur lång tid vi har på oss att agera innan det är för sent respektive
hur lång tid det faktiskt tar för oss att agera – responstiden behöver vara kortare än respittiden för en hållbar utveckling)
• Evolutionsaspekten: mångfald är ett nyckelord när det gäller
hållbarhet, till skillnad från monokultur. Att ha tillgång till olika
sorters teknologi och därmed olika valmöjligheter kan visa sig
vara av stor vikt när utvecklingen drar iväg åt ett visst, oförutsett
håll. Ju mindre mångfald desto större begränsning, vilket också
relaterar till resiliens.
Även om nämnda begränsningar reducerar våra valmöjligheter i arbetet
för mer hållbara städer eller för hållbar utveckling generellt, lämnar de
oss fortfarande med en mängd olika vägar och angreppssätt att arbeta
med när våra samhällen utvecklas. Några av begränsningarna kommer
det ta lång tid att nå – metoderna för att utnyttja solenergi är till exempel ännu förhållandevis ineffektiva och kräver teknologiutveckling.
Några av ovan nämnda begränsningar finns det möjlighet att påverka
på lång sikt, som den mänskliga organisationen, ekonomiska system,
teknikutveckling och ökad mångfald. Om de begränsningar människan
annars måste anpassa sig till kan förskjutas ökar handlingsutrymmet
och därmed också chansen att skapa en hållbar utveckling.
24
Hållbar utveckling har hittills diskuterats i generella termer. I följande kapitel kommer hållbarhet och de frågor som uppkommer i samband
med hållbar stadsutveckling att diskuteras ur ett stadsperspektiv.
2.6 Kapitel 2 i korthet
• Hållbar utveckling har ingen bestämd definition utan kan anpassas efter den aktuella kontexten
• Den som avgör vad hållbar utveckling ska innebära har stor makt
över den nuvarande och framtida utvecklingen, och omvänt så är
det de med stor makt som får avgöra vad hållbar utveckling ska
innebära
• Svag hållbarhet innebär att den totala andelen resurser upprätthålls medan stark hållbarhet innebär att olika resursslag behöver
utnyttjas på ett hållbart sätt var för sig
• Hållbar utveckling studeras ofta genom de tre perspektiven ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet
• Hållbarhetsarbetet måste anpassas efter de naturlagar, mänskliga
begränsningar och tidsbegränsningar som råder
25
3 Hållbar stad och stadsutveckling
Städer är viktiga ur ett hållbarhetsperspektiv. Hur de utvecklas har stor
betydelse både för många människors livssituation och för möjligheterna att mildra klimatförändringar och bevara ändliga resurser. I Aalborgdeklarationen (1994, kapitel 1.3) beskrivs städerna som ”de största
enheterna där vi […] kan lösa de många obalanserna i nybyggandet
liksom sociala, ekonomiska, politiska, naturresurs- och miljömässiga
obalanser” och samtidigt ”den lägsta nivå på vilken problem kan få
meningsfulla lösningar genom en integrerad, övergripande och hållbar
stadsutveckling”. Även Cox et al. (2002) belyser städerna som viktiga
arenor i hållbarhetsarbetet eftersom det behöver ske både uppifrån och
nerifrån: uppifrån genom att det bara är genom nationell och internationell lagstiftning som globala problem kan tacklas, och nerifrån då
hållbarhet bara kan uppnås genom förändrade vanor hos medborgare,
företag och andra organisationer.
Figur 4. Städerna är tätt sammankopplade med världen runt omkring och kan
i samband med hållbarhetsanalys inte avgränsas på ett enkelt sätt
26
3.1Vad är en stad?
För att kunna analysera hållbar stadsutveckling är det nödvändigt att
veta vad det är som ska analyseras. Vad är egentligen en stad och var
går dess gränser? Det finns ingen entydig definition av vad en stad är,
men den omtalas ofta i generella termer som ett område med hög befolkningstäthet och ett visst mått av självstyre (Hoornweg et al., 2006).
Eftersom städer är mångdimensionella finns det också flera sätt att
avgränsa dem. Städer har ofta tydliga geografiska, administrativa och
ekonomiska gränser som är relativt enkla att definiera (Cox et al., 2002)
men dock sällan överensstämmer med varandra, och de kan dessutom
utgöras av flera olika områden som vuxit samman (Hoornweg et al.,
2006). Detta försvårar arbetet med att ta fram effektiva analysmetoder
som skapar jämförbarhet mellan städer eftersom de olika typerna kan
kräva olika sorters indikatorer. I Urban Indicators Guidelines (UNHabitat, 2004, s. 5) som används för att övervaka arbetet med Agenda
21 och Habitat II definieras staden som en ”built-up or densely populated area containing the city proper4, suburbs, and continuously settled
commuter areas”. De indikatorer som anges i dokumentet ska således
tas fram för staden enligt denna definition.
Utifrån ett mer filosofiskt resonemang är frågan om det ens är
möjligt att avgränsa städer när de studeras ur ett hållbarhetsperspektiv.
Städerna utgör noder för de resurser som flödar genom samhället och
de flesta städer är på det sättet helt och hållet beroende av omvärlden.
Om städer skulle definieras som det område de påverkar eller påverkas av skulle de alla smälta samman genom ett nätverk som täcker så
gott som hela världens yta. Den bilden bidrar kanske till förståelsen
för att en stads hållbarhetsarbete inte kan inskränkas till att gälla inom
de geografiska gränserna utan också måste omfatta relationen till den
omgivande världen, både på ett lokalt och på ett globalt plan (Figur 4).
Detta tankesätt knyter an till systemteori: staden kan ses som ett system
som består av delsystem. Samtliga delsystem behövs för att vi inom stadens gränser ska kunna skapa hållbara kretslopp av material, näring och
vatten samt ett effektivt energiflöde. Systemet behöver definieras för
att skilja det från den omgivande världen och för att kunna analyseras
ur ett hållbarhetsperspektiv. Systemperspektivet ses som grundläggande
för att hållbara lösningar för städer ska kunna utvecklas (Fränning &
Ståhl, 2011).
4 City proper definieras som “single political jurisdiction which contains
the historical city centre” (UN-Habitat, 2004, s. 5)
27
I praktiken innebär det alltså att ta hänsyn till de ingående flödenas
ursprung och de utgående flödenas destination, i kombination med att
också studera deras funktion och påverkan inom stadens mer påtagliga
gränser. Det bidrar också till att synliggöra dessa samband och göra
människor mer medvetna om vilka konsekvenser deras konsumtion kan
medföra för andra människor och miljöer.
3.2 Vad är en hållbar stad?
Hållbar stadsutveckling och hållbara städer är begrepp som ofta används utan reflektion kring vad de egentligen innebär. Shen et al. (2011)
menar att en ”hållbar stad” innebär det tillstånd vi önskar uppnå, medan
”hållbar stadsutveckling” är processen som leder till det tillståndet. Herbert Girardet har definierat hållbara städer som “those that enable all of
their residents to meet their own needs and prosper without degrading the
natural world or the lives of other people, now or in the future” (citerad i
UN-Habitat, 2006, spec.). Denna definition är, i likhet med WCED:s
definition av hållbar utveckling, ganska abstrakt, men utgör ändå någon
form av målsättning vars innebörd kan tolkas på många sätt.
Betydligt mer konkret är en definition från den brittiska regeringen
(Office of the Deputy Prime Minister, ODPM) av vad hållbara städer
innebär: ”places where people want to live and work, now and in the future.
They meet the diverse needs of existing and future residents, are sensitive to
their environment, and contribute to a high quality of life. They are safe and
inclusive, well planned, built and run, and offer equality of opportunity and
good services for all” (2006, s. 12). Exakt vad en hållbar stad är och hur
stadsutveckling ska bedrivas beror på vilken stad det gäller och vilka
förutsättningar som råder (Maclaren, 1996). Därför ges här ingen entydig definition av vad en hållbar stad eller stadsutveckling är; precis som
i fallet med hållbar utveckling är en del av begreppets styrka att det kan
anpassas efter den kontext det ska appliceras i5.
I västvärlden handlar hållbar stadsutveckling ofta om luftkvalitet,
medborgardeltagande, konsumtion och koldioxidutsläpp (”gröna frågor”), medan det i utvecklingsländer handlar om mer grundläggande
frågor om fungerande avloppssystem, vattentillförsel och avfallshante5 För en samling definitioner i samband med hållbar stad och stadsutveckling, se Shen et al., 2011, s. 18
28
ring (”bruna frågor”) (Cox et al., 2002). Men i alla städer utsätts invånarna i större eller mindre utsträckning för föroreningar, buller och risk
för kemiska utsläpp och olyckor, och en vanligt förekommande brist
på grönområden försämrar situationen ytterligare (Beder, 2003). Denna
rapport intar i huvudsak ett västerländskt perspektiv, med tanke på att
det ska bidra till hållbarhetsanalys av urbana områden i Sverige. Det ska
dock poängteras att städernas påverkan på den hållbara utvecklingen i
andra delar av världen likaväl som i närmare omgivningar är en mycket
viktig aspekt när det gäller att analysera hållbarhet även i en svensk stad.
Hur detta kan inkluderas i en hållbarhetsanalys är inte alldeles självklart
men likafullt mycket viktigt. Det är också viktigt att samma ramverk för
analys kan användas i städer både i utvecklade länder och i utvecklingsländer, skillnaden mellan dem till trots (Mori & Christodoulou, 2012).
I samband definitionen av staden diskuterar Cremasco (2007) begreppet infrastruktur, som tillskrivs en bredare betydelse än brukligt:
infrastrukturen är här ett samlingsnamn för alla de funktioner som
krävs för att urbana samhällen ska fungera, och kan vara av nätverks-,
punkt- eller nodform. Det är en struktur som är mer eller mindre permanent och ska vara tillgänglig för alla. Exempel är transportsystem,
VA-system, elnät, brandstationer och radiomaster såväl som offentliga
institutioner i form av skolor, postväsendet, fängelser och sjukhus. Det
kan också omfatta naturlig infrastruktur, som flödet i ett vattendrag
och andra naturfenomen, eller ekosystemtjänster6. Denna definition av
infrastruktur bidrar till att definiera vad som är en stad eller ett urbant
samhälle och Cremasco (2007) menar att denna syn på infrastruktur
utgör ett nyckelelement i strävan efter en hållbar stadsutveckling.
3.3 Stadens utveckling
För att kunna hållbarhetsanalysera stadsutveckling är det inte bara
grundläggande att reda ut vad hållbarhet ska innebära i den aktuella
kontexten – lika viktigt är att reflektera kring vad stadsutveckling egentligen innebär. Hållbarhetsanalyser är viktiga som beslutsunderlag (ElHaram et al., n.d.; Hoornweg et al, 2006 m.fl.) oavsett om det gäller
politik, projekt eller andra områden där beslut av olika tyngd måste
6 Ekosystemtjänster kan definieras som produkten av naturkapitalet. Se
kapitel 3.7.2 och 4.10.2.
29
fattas. Politiska beslut som fattas med hänsyn till hållbarhetsfrågan är
grundläggande för en hållbar stadsutveckling, men är långt ifrån det
enda sätt på vilket stadsutveckling sker. Allt som händer i staden skulle
kunna sägas vara stadsutveckling på ett eller annat sätt. Ett nystartat
företag såväl som en sluta-röka-kampanj skulle kunna bidra till stadens
utveckling i en eller annan riktning, likaväl som att nybyggnationen av
ett bostadsområde, omvandlingen av en stadsgata till ett grönstråk eller ett projekt för att slussa fler ut i arbetslivet kan göra det. Det finns
naturligtvis också exempel på en ohållbar stadsutveckling, som när
kriminella grupper etablerar sig i staden, viktiga kulturella företeelser
negligeras, arbetslösheten eller biltransporterna ökar.
Detta beskrivs i andra ord av Engström (2011) som menar att städer
bara delvis utvecklas genom stadsplanering i form av lagreglerade offentliga beslut. Istället sker stadsutvecklingen till stor del genom stadsinnevånarnas egna beslut, vilka formar ”trafik-, energi- och avfallsflöden,
påverkar det offentliga rummets användning och leder till byggnaders
upprustning eller förfall, företags etablering eller nedläggning” (ibid.,
s. 9). Det gör enligt Engström att stadsutvecklingen blir svår att styra
och dess effekter svåra att förutse. För att ändå kunna skapa en bild av
åt vilket håll staden utvecklas när det gäller hållbarhet behöver analysmetoder som tar hänsyn till dess komplexitet utvecklas, vilket beskrivs
vidare i avsnitt 3.7.1.
3.4 Hur bidrar staden till en hållbar utveckling?
Ytterligare en definition av den hållbara staden, men som tydligare
knyter an till stadens funktion, är “en stad planerad med hänsyn tagen
till miljöpåverkan och bebodd av människor som strävar efter att minimera inflöde av energi, vatten och livsmedel samt utflöde av värme,
luftföroreningar, koldioxid, metan och vattenföroreningar” (Register,
1987, citerad och översatt av Fränning & Ståhl, 2011, s. 18). Här introduceras explicit det faktum att en stads hållbarhet inte bara handlar om
att bedriva den fysiska stadsutvecklingen på ett hållbart sätt utan även
om att invånarna, privat och i arbetslivet, behöver anpassa sig och ta
hänsyn till en hållbar livsstil för att också stadens flöden ska bli hållbara.
30
3.4.1 Stadens metabolism
von Busch och Palmås (2008) beskriver städer som ”flöden av urban
magma”. Den urbana magman symboliserar här stadens flöden av
energi och materia, eller med en mer känd term: stadens metabolism.
Metabolismen kan utgöras av både långsamma flöden i form av fasta
strukturer (stadsdelar, vägar, byggnader etc.) och snabbare, obeständiga
flöden (idéer, människor, kapital etc.). Där dessa flöden intensifieras
och korsas skapas den kreativa turbulens och mångfald vi uppfattar som
stadsliv. Det kan vara vatten, näring, material eller energi; pengar, människor, cement eller avfall som flödar genom och samtidigt utgör staden.
För att resursflöden ska bli hållbara behöver de i de flesta fall slutas i
kretslopp där avfall kan betraktas som användbara tillgångar.
Stadens in- och utflöden av olika resurser innebär att även platser utanför staden påverkas negativt. Fenomenet kan kallas ”läckage” (leakage)
och innebär att rika länder med strikt miljölagstiftning och starka sociala
skyddsnät importerar och exporterar resurser som orsakar ekologiska och
sociala problem på andra platser i världen (Mayer, 2008). Dessa rika länder
behöver då inte ta ansvar för den ohållbara utveckling de bidrar till och de
fattiga länder som drabbas har ingen möjlighet att förändra situationen.
Detta innebär att städernas påverkan utanför stadsgränserna behöver
synliggöras och att åtgärder vidtas för att förebygga detta. Integrerade
hållbarhetsanalyser som utformas för att klara detta blir viktiga redskap
i hållbarhetsarbetet. En stadsdel som i hög grad kretsloppsanpassats är
Hammarby Sjöstad i Stockholm, vars metaboliska flöden illustreras i
Figur 5. (Källa: Hammarby Sjöstad, 2005). Ytterligare ett steg i hållbar
riktning vore att skapa lokala flöden som inte tär på resursbaser utanför
det egna systemet.
3.4.2 Den fysiska miljön skapar förutsättningar för
hållbarhet
Staden byggs på ett övergripande plan upp genom stadsplanering.
I stadsplaneringen integreras stadens infrastruktur, byggnader och
grönområden, vilka är viktiga områden att arbeta med för en hållbar
stadsutveckling (Fränning & Ståhl, 2011). El-Haram et al. (n.d.) betonar i hållbarhetssammanhang vikten av stadens byggda miljö, som
inkluderar just sådant som byggnader, ytor och infrastruktur av olika
slag – de långsamma flödena i stadens metabolism.
31
Figur 5. Hammarbymodellen. De metaboliska processerna i Stockholms Hammarby Sjöstad har ketsloppsanpassats. För de flesta städer är dock dessa
flöden fortfarande mer eller mindre linjära. (Källa: Hammarby Sjöstad, 2005)
Direkt och indirekt förbrukar den byggda miljön stora mängder naturresurser och energi, och den producerar dessutom föroreningar. Stadens
sociala hållbarhet beror till stor del på hur bostadsområden placerats,
utformats och kopplats samman. Hur vi planerar, bygger, använder,
underhåller och sluthanterar byggnaderna har därför stor betydelse för
stadens ekologiska och sociala system (El-Haram et al., n.d.). Men även
med goda förutsättningar är det inte säkert att en hållbar stadsutveckling skapas – det beror till stor del också på de vardagliga processer som
människan bedriver i staden.
32
3.4.3 Invånarnas och företagens drivkraft bidrar till hållbarhet
Det är människorna som handlar och driver stadens processer. Många
bor i lokala hushåll och verkar i olika företag och andra organisationer
i eller utanför staden. Hur dessa drivs är avgörande för möjligheten
att skapa en hållbar stadsutveckling och beror till stor del på politiska
inställningar på lokal, nationell och internationell nivå som i sin tur
utformar de lagar och riktlinjer hushållen och organisationerna ska rätta
sig efter. Men det beror också på individers engagemang och drivkraft,
oavsett om det gäller hushåll eller företag. De metaboliska flöden som
rör sig genom staden styrs till stor del av beslut inom hushåll och organisationer vilka därför blir centrala för hållbarhetsarbetet. Väljer de att
producera och konsumera på ett hållbart sätt får det stor positiv effekt
på stadens resursförbrukning, och tvärtom. Därför är det av betydelse
inte bara att staden planeras på ett hållbart sätt utan även att den drivs
hållbart av de aktörer som bor och verkar där. Frame och Vale (2006)
betonar i detta sammanhang vikten av att hållbarhetsinitiativ kombineras med forskning inom beteendeförändring för att uppnå det önskade
resultatet och för att förbättra dialogen mellan olika intressenter.
3.4.4 Hållbar stadsutveckling ur ett projektperspektiv
Något som också skulle kunna karaktärisera en stor del av stadsutvecklingen är att den utförs i form av projekt och processer i olika skalor och
på olika nivåer. Därför blir projekt och processer, oavsett deras innehåll
och initiativtagare, viktiga arenor för arbete med hållbar stadsutveckling.
Projekt är per definition aktiviteter med specificerade start- och slutdatum, men i stadsutvecklingssammanhang är hållbarhet inte ett slutmål
i sig utan en process som handlar om att hela tiden utvecklas i det som
uppfattas som en hållbar riktning (Cox et al., 2002). Projekten har slutdatum men stadsutvecklingen fortsätter genom fler projekt – och förhoppningsvis följer också hållbarhetsperspektivet med i den utvecklingen.
Stadens processer definieras här som de ständigt pågående aktiviteter som sker inom och emellan företag, organisationer, kommuner
och hushåll i staden. Här används stora delar av de resurser som flödar
in i staden, och hur dessa aktörer bedriver och förhåller sig till ekologiska och sociala frågor är ur hållbarhetsperspektiv viktigt för stadens
utveckling. De processer som tar plats i staden, som driften av företag
eller produktionsprocesser, kan och bör därför analyseras ur ett hållbar33
hetsperspektiv. Oavsett om det är produkter eller tjänster som alstras
finns det ekologiska och sociala konsekvenser av alla verksamheter, både
lokalt och globalt, och det är viktigt att synliggöra dessa för att kunna
motverka dem. En hållbar stadsutveckling kan inte bedrivas utan att
även de företag och organisationer som verkar i området arbetar aktivt
med hållbarhetsfrågor.
En hållbar utveckling kräver en växling från fossilbaserade till
förnybara bränslen; från stora mängder avfall till återanvändning och
återvinning; och från projekt som baseras på lägsta kostnader till de som
baseras på både ekonomiska, sociala och ekologiska kostnader under
hela projektets livscykel (Kibert et al., 2000). Det kräver resurs- och
energieffektivitet, kretsloppstänkande och samverkan. Här är både politiker, stadsplanerare, hushåll och företag nyckelaktörer som behöver
involveras och engagera sig i de frågor som påverkar stadens utveckling
ur ett hållbarhetsperspektiv.
3.5Möjligheter och begränsningar för hållbar
stadsutveckling
Det finns många hinder för hållbarhetsarbetet i staden. Flera av de exempel som ges här är utvecklingar av några fenomen som enligt Bossel
(1999) begränsar oss i hållbarhetsarbetet och beskrevs i kapitel 2.5. Här
är utgångspunkten ett stadsutvecklingsperspektiv.
UNEP (2007, kap. 8) definierar flera drivkrafter som ligger bakom
både miljöpåverkan och utvecklingsutmaningar: ekonomiska processer; vetenskapliga och teknologiska innovationer; fördelningsmönster;
samt kulturella, sociala, politiska och institutionella processer. Dessa
skulle kunna vara drivkrafter bakom både en ohållbar och en hållbar
utveckling beroende på vilken riktning processerna utvecklas i. Synliggörandet av nämnda drivkrafter leder till att vi på ett effektivare sätt kan
motverka de negativa effekter processerna i många fall medför. Samtliga
fenomen möts i staden, som därmed utgör en viktig arena för att styra
om negativa trender.
Enligt European Environmental Agency (EEA, 2009) finns det tre
huvudsakliga orsaker till de hållbarhetsutmaningar vi idag står inför
och som kan sägas vara begränsningar för en hållbar stadsutveckling:
befolkningsökning; ökande konsumtion; och urbanisering. Fler män34
niskor med högre krav på levnadsstandard orsakar tryck på ekosystem
och på sociala system och orsakar en högre resursförbrukning genom
ökad konsumtion. Konsumtion och produktion orsakar utsläpp av växthusgaser, spridning av gifter, ökade mängder avfall och många andra
föroreningar som påverkar både de sociala, ekologiska och ekonomiska
systemen negativt och i en ohållbar riktning. Urbaniseringen medför
att konsumtionen och allt vad den medför koncentreras i resursstarka
och tätbefolkade städer vilket lokalt kan orsaka sämre livsmiljöer både
avseende mänskliga samhällen och naturliga ekosystem, samtidigt som
produktionen kan ske i andra urbaniserade, resurssvaga områden med
stora sociala orättvisor och dåliga livsmiljöer.
Men vad är det då som driver den hållbara stadsutvecklingen som ska
motverka ohållbarhet? Fränning och Ståhl (2011) pekar ut två huvudsakliga drivkrafter: dels är det den ökande andel av världens befolkning
som lever i städer, vilket leder till att mer beslutsfattande sker i städer
och att städerna dessutom behöver konkurrera om arbetskraften i form
av den inflyttande befolkningen; dels möts de globala klimatutmaningarna i städerna och driver teknologiutvecklingen framåt. De två drivkrafterna leder enligt Fränning och Ståhl till ett större miljömedvetande
hos befolkningen vilket påverkar deras konsumtion och hur leverantörer
positionerar sig, samt ökar möjligheterna för lokalt beslutsfattande.
Det kan tyckas paradoxalt att de orsaker som ligger bakom de
största hållbarhetsproblemen i städer också ligger bakom de huvudsakliga lösningarna (som urbanisering), men kanske är det egentligen
inte konstigt: hållbarhetsproblemen koncentreras till städerna på grund
av hög människotäthet, men det är ju samtidigt människan som har
möjligheten att ta fram lösningarna till problemen och ju fler som kan
bidra desto bättre. Ett effektivt hållbarhetsarbete kräver dock vissa
förutsättningar. SKL beskriver utmaningen i ett positionspapper för
hållbar stadsutveckling:
”Utmaningen för kommuner och regioner är att bygga klimatsmarta,
funktionsblandade, måttfulla och täta städer. Det är viktigt att kunna
göra lokala politiska avvägningar och lösa intressekonflikter nära
människorna. För att förverkliga detta krävs samverkan mellan många
olika parter och verksamheter – först då kan den hållbara staden
utvecklas.” (SKL, 2010, s. 1)
SKL fokuserar på politik, lokalt arbete och samverkan som förutsättningar för att utveckla den hållbara staden. Städer har en mängd olika
”spelregler” att rätta sig efter, på både lokal, nationell, regional och in35
ternationell nivå. För att de effektivt ska kunna utvecklas på ett hållbart
sätt krävs att hållbarhetsfrågan integreras på alla dessa nivåer samtidigt
(Fränning & Ståhl, 2011). Initiativ för hållbar stadsutveckling, hållbarhetsanalyser inkluderade, måste för att vara effektiva vara kompatibla
med lagar och policyer – alternativt måste lagar och policyer anpassas
efter den strävan som finns efter ett hållbart samhälle – eftersom de
sätter gränser för vad företag, organisationer och individer kan åta sig på
ett lokalt plan (Cox et al., 2002). Utöver ett vidgat handlingsutrymme
måste också engagemang etableras även på individ- och organisationsnivå (ibid.) för större hänsyn till ekologiska och sociala faktorer. Det
skulle kunna leda till att hållbarhet beaktas i alla beslut inom olika
verksamheter, i projekt och utvecklingsprocesser samt att resurser för
att finansiera detta avsätts.
Finansieringen är en nyckelfråga som avgör vilken betydelse strävan
efter en hållbar stadsutveckling kan få. I städer som är små eller där befolkningen är fattig eller krympande blir det svårt att avsätta resurser på
grund av en för liten skattebas (Fränning & Ståhl, 2011). Finansiering
för hållbarhetsarbete sker ofta genom skatter, avgifter, lånefinansiering,
offentlig-privat samverkan och bidrag från staten (ibid). Collins et al.
(2010) använder uttrycket externa drivkrafter (external drivers) för att
beskriva sådant som har en påverkan på hållbarhetsarbetet åt endera
hållet, till exempel ekonomiska trender, säkerhet och relationer till utlandet, demografi och politiskt klimat. Utvecklingen av dessa drivkrafter
har alltså också stor betydelse för hur hållbarhetsperspektivet integreras
i samhället. Även administrativa system och normsystem behöver utvecklas med hållbarhet som rättesnöre. Men ett lyckat hållbarhetsarbete
förutsätter åtminstone till viss del att människors grundläggande behov
redan kan tillgodoses, då individer, kommunal administration eller regeringar svårligen kan engagera sig i hållbarhetsfrågor om befolkningen
inte har mat för dagen: det må vara de ekologiska systemen som sätter
gränserna för det mänskliga samhällets utsvävningar, men för att kunna
ta hänsyn till naturen behöver först ett visst mått av socialt välmående
byggas upp (Beder, 2003). Detta innebär dock inte att dåliga sociala förhållanden skulle vara en godtagbar anledning att fördröja integreringen
av hållbarhetsfrågan, utan bara att ett större fokus inledningsvis behöver
ligga på sociala frågor på vissa platser i världen för att sedan spridas
jämnt över alla dimensioner av hållbarhet.
I detta kapitel har flera hinder för en hållbar stadsutveckling identifierats. När hindren överkoms omvandlas de istället till möjligheter.
Men trots att det finns goda exempel på vad som måste förändras för
36
att uppnå en hållbar stadsutveckling är det inte lika självklart hur dessa
förändringar ska kunna genomföras i praktiken – detta är en annan,
både större och kanske än viktigare fråga. Det finns många initiativ
för att bedriva hållbar stadsutveckling på ett praktiskt plan. I följande
kapitel diskuteras två sådapelinitiativ.
3.6 Handlingsplaner för hållbar stadsutveckling
Två exempel på viktiga handlingsplaner för att inkludera hållbarhet i
stadsutvecklingen är Lokal Agenda 21 och Habitat II som fokuserar
på städer i utvecklade länder respektive utvecklingsländer. De båda
beskrivs kort nedan.
3.6.1 Lokal Agenda 21
Att se på hållbar utveckling ur ett stadsperspektiv har blivit vanligare
genom insikten om de problem som städer står inför, kanske i synnerhet
snabbt växande städer med hög befolkningstäthet. Under Earth Summit (United Nations Conference on Environment and Development,
UNCED) i Rio de Janeiro 1992 lades grunden till Agenda 21, vilket
är en handlingsplan för hållbar utveckling. Städerna bär ett stort ansvar
för samhällsutvecklingen i allmänhet, och genom Aalborgdeklarationen (1994) synliggjordes detta ansvar. Ett stort antal lokala europeiska
myndigheter undertecknade deklarationen och förband sig därmed
till lokalt Agenda 21-arbete och till att utarbeta långsiktiga planer för
hållbar stadsutveckling. De erkände naturresurserna som den begränsande faktorn för ekonomisk utveckling och fick vägledning om hur det
lokala Agenda 21-arbetet kunde implementeras (Aalborgdeklarationen,
1994). Detta strukturerade hållbarhetsarbete fortgår idag i större eller
mindre utsträckning i alla kommuner i Sverige.
3.6.2 Habitat II
I en fortsatt strävan efter bättre förhållanden för människa och miljö
arrangerades också Förenta Nationernas världskonferens om boende,
bebyggelse och stadsutveckling (Habitat II) (1996) med målen att
”ensuring adequate shelter for all and making human settlements sa37
fer, healthier and more liveable, equitable, sustainable and productive”
(UN-Habitat, 2006, s. 1). Denna handlingsplan stödjer Millenniemålen
och fokuserar på växande städer där de sociala problemen är stora, med
slum, fattigdom och outvecklad infrastruktur. Den är initierad av UNHabitat, vars mission är att verka för socialt och miljömässigt hållbara
städer med målet att alla ska ha tak över huvudet (UN-Habitat, 2011a).
Lokal Agenda 21 och Habitat II har varit viktiga instrument i
utvecklingen av indikatorer för hållbar stadsutveckling eftersom de ställer krav på övervakning och utvärdering av städernas utveckling (Cox
et al., 2002), bland annat genom Urban Indicators som tagits fram för
detta syfte. Resultaten presenteras i rapporten State of the World’s Cities
2010/2011 (UN-Habitat, 2011b).
3.7 Staden som ett komplext, socioekologiskt
system
För att kunna analysera en stad ur ett hållbarhetsperspektiv har vikten
av att veta vad en stad är betonats i tidigare kapitel. En kanske ännu
viktigare fråga är att veta hur staden fungerar – vad är det som driver alla
de aktiviteter som pågår i staden, finns det något system i detta och kan
vi utläsa något av det? Staden utgör ett komplext system av integrerade
sociokulturella, tekniska och biologiska delsystem vilket gör den svår
att beskriva och förstå (Engström, 2011). I detta arbete förespråkas att
staden studeras som ett komplext, socioekologiskt system i samverkan
med andra system och delsystem.
3.7.1 Komplexa system
Inom komplexitetsteorin ses den naturliga världen som en organism,
med förmågan att utvecklas, växa och dra lärdomar av sin samverkan
med omgivningen (Innes & Booher, 2000). Biosfären, ekosystemen och
samhällssystemen är alla komplexa system, sammansatta av delsystem
som interagerar på ibland oförutsägbara sätt. Individer i systemet följer
sin egen agenda och interagerar lokalt i både tid och rum (Norberg et
al., 2008) vilket skapar dynamiska system som är svårförutsägbara.
Precis som ekosystemen så är även det mänskliga samhället ett komplext system. Det är ett delsystem i naturliga miljön vilken vi är helt
38
beroende av. Staden som system omfattar en oräknelig skara delsystem
som alla interagerar och utvecklas tillsammans. Zellner et al. (2008, s.
474) beskriver komplexiteten så här: “Urban systems emerge as distinct
entities from the complex interactions among social, economic and cultural attributes, and information, energy and material stocks and flows
that operate on different temporal and spatial scales”. Om vi vill förstå
systemet i sin helhet måste vi både studera de grundläggande relationer
som existerar mellan delsystemen och dess relation till andra system
(Bossel, 1999) – staden måste med andra ord studeras med dess relationer till omvärlden i åtanke och dess delkomponenter måste studeras i
förhållande till varandra. Det kan till exempel innebära studier av socioekologiska samband. Staden utvecklas och förändras beroende på hur
omvärlden såväl som stadens delsystem förändras. En världsekonomi
i gungning, nationella politiska beslut, förändrad demografi, konsumtionstrender, nya bostäder och grönområden eller individers syn på sin
hemvist – stort som smått bidrar till hur staden utvecklas med tiden och
eftersom det är en evolutionsprocess är det heller inget vi kan förutspå
med precision. Däremot kan vi med hjälp av hållbarhetsanalyser försöka
se samband och trender, vi kan se på det aktuella tillståndet och vi kan
avgöra hur förändringar påverkar hållbarheten och dess utveckling i
staden – allt för att staden ska bli långsiktigt livskraftig och attraktiv.
En förutsättning för att ett komplext system ska upprätthållas är att
alla systemdelar får återkoppling (feedback) och har möjlighet att anpassa sig efter den återkopplingen (Innes & Booher, 2000). Det innebär
alltså att om vi vill ha möjlighet att driva det komplexa system som
staden utgör i en hållbar riktning behöver vi få återkoppling med hjälp
av informations- och utvärderingsverktyg i form av indikatorer och
andra hållbarhetsanalysverktyg. Detta, menar Innes och Booher (2000),
är dock inte nödvändigtvis det mest effektiva sättet att uppnå hållbarhet
eftersom designen och implementeringen av planer och program (topdown) kan vara tungstyrda medan spontana anpassningar från individer
(bottom-up) kan resultera i en snabbare och mer effektiv anpassning.
För att på ett tillförlitligt sätt arbeta med hållbarhet i komplexa system,
oavsett om det handlar om människor eller molekyler, bör de båda varianterna komplettera varandra (ibid.).
Avgörande för att synliggöra städers komplexitet är att analysera
nyckelstrukturer som population, inkomst och markanvändning både
lokalt (kvartersnivå), kortsiktigt (exv. årligen) och långsiktigt. Samtidigt
behöver vi för att förutse framtida utveckling inte bara skapa scenarier
baserade på historiska data utan också titta på olika alternativa förlopp
39
på systemnivå för att fånga in alla möjliga parametrar (Pickett et al.,
2005). Ett modellexempel som utvecklats särskilt för att ta hänsyn
till komplexitet är City Monitor for Sustainable Urban Development
(Block et al., 2011) som bland annat omfattar politiskt beslutsfattande
och en stor mängd intressenter för att skapa större förståelse för olika
samband i staden.
Det mänskliga samhället är ett komplext system som ur ett bredare
perspektiv är ett delsystem i det natursystem som omfattar hela jorden
(Bossel, 1999). Att synliggöra de huvudsakliga relationer som råder
mellan naturen och människan är avgörande för ett effektivt hållbarhetsarbete (Azar et al., 1996). Därför behöver vi se på staden inte bara
som ett komplext system utan samtidigt som ett socioekologiskt system.
3.7.2 Socioekologiska system
För att uppnå en hållbar utveckling av våra städer behöver vi tydliggöra
sambanden mellan människa och natur, eller de socioekologiska sambanden: människans aktiviteter påverkar de ekologiska systemen som i
sin tur påverkar det mänskliga samhället, vilket medför konsekvenser
för både människa och miljö. Denna utgångspunkt efterfrågas på flera
håll (exv. Collins et al., 2010; Liu et al. 2007; Pickett et al., 2005) och
har tillämpats bland annat i rapporter som Millennium Ecosystem Assessment (MA, 2005) – den första interdisciplinära globala analysen
av det socioekologiska systemet där samhällets konsumtion av ekosystemtjänster studerats (Collins et al, 2010) – samt Global Environment Outlook 4 (GEO4) (UNEP, 2007). GEO4 ska utgöra en ”global,
omfattande, tillförlitlig och vetenskapligt trovärdig, policyrelevant och
legitim uppdaterad bedömning av och utsikter för interaktionen mellan
miljö och samhälle” (UNEP, 2007, s. 498). Rapporten betonar således
det komplexa förhållandet mellan människa och miljö. I kapitel 8 sammanfattas ett antal punkter om vad vi egentligen vet om det förhållandet, varav några här återges i förenklad variant (s. 362-363):
• Miljöpåverkan och dagens utvecklingsutmaningar har samma
bakomliggande orsaker
• Ansvaret för dessa bakomliggande orsaker är ojämnt fördelat
över världen
• En mänsklig aktivitet kan ha många olika miljöeffekter och påverka vårt välmående på många sätt
• Sociala och biofysiska system är dynamiska och karaktäriseras av
trösklar, tidsfördröjningar och återkoppling
40
• Komplexiteten i socioekologiska system, och vår begränsade kunskap om dynamiken i dessa system, gör det svårt att identifiera
kritiska tröskelvärden
Av detta kan konstateras att människans välmående är avhängigt miljöns välmående och att många av människans aktiviteter drabbar henne
själv negativt även om de geografiska platserna för orsak och verkan kan
vara skilda. För att synliggöra sambanden mellan mänsklig aktivitet och
hur det drabbar människa och miljö behöver vi ha kunskap om vilka
tröskelvärden vi ska utgå ifrån för att avgöra vad som är hållbart och
inte; ha förståelse för effekter långt in i framtiden såväl som på kort sikt;
och förstå de komplexa mönster av återkopplingar som en aktivitet kan
orsaka. Hållbarhetsanalyser blir viktiga verktyg i detta arbete. GEO4
har utgått från bland annat indikatorer för global, regional, subregional
och nationell skala, vilka baserats på över 450 variabler i GEO Data
Portal.
Att diskutera hållbarhet utifrån ett socioekologiskt perspektiv
har kritiserats för att skapa ”skuldkastande” och domedagsprofetior
(Rockström et al., 2008) eftersom fokus hamnar på människans skuld i
samband med klimatförändringar och andra konsekvenser av ekologisk
påverkan. Istället föreslår Rockström et al. (2008), vilket utmanar den
rådande synen inom den vetenskapliga sfären på hur hållbar utveckling
ska studeras, att utgångspunkten är de ekologiska gränser som finns för
planeten som helhet – planetary boundaries (PB). Så länge trösklarna7
för ett antal huvudsakliga parametrar inte överskrids kan utvecklingen
anses vara hållbar. Ur ett stadsperspektiv torde PB-konceptet vara en
intressant bas att utgå ifrån, för att sedan utvecklas och byggas på för
att bli tillräckligt detaljerat för stadsnivå och för att tydliga väva in den
sociala hållbarhetsdimensionen.
Det sociala i socioekologiska modeller
Att se staden som ett socioekologiskt system innebär att relationen mellan
människa och natur synliggörs. Negativa förändringar i ekosystemen kan
då härledas till mänskliga aktiviteter genom orsak- och verkanssamband.
Däremot är det inte självklart att den sociala dimensionen av hållbarhetsbegreppet inkluderas fullt ut i en socioekologisk konceptuell modell.
I vilken utsträckning stadens invånare är nöjda med sin livssituation, om
de känner sig trygga och jämlikt behandlade, om de har möjlighet till
utbildning och sysselsättning eller om samhällets fortsatta existens är
möjlig på lång sikt – inget av detta faller nödvändigtvis in i socioeko7 Se kapitel 4.5
41
logiska analysmodeller. Därför är det viktigt att låta även de sociala och
socioekonomiska frågorna få särskilt utrymme vid hållbarhetsanalys av
städer och stadsutveckling ur ett socioekologiskt perspektiv.
3.7.3 Resiliens
I det mänskliga samhället är ekosystemtjänster viktiga tillgångar. De
omfattar de tjänster och varor människan får från naturen, av pollinering, mikrobiell nedbrytning, växtlighet, dricksvatten, energi, råvaror,
översvämningsskydd, klimatreglering eller rekreation. För att ekosystemtjänsterna ska bestå krävs en stor biologisk mångfald där olika gener,
arter, naturtyper och ekosystem kan komplettera varandra för att skapa
resiliens, eller ekosystemens förmåga att återhämta sig eller anpassa sig
efter nya förutsättningar (NSF, 2010, box 3).
Resiliens kan utgöra ett konceptuellt ramverk för hur socioekologiska relationer i komplexa system kan förstås. Konceptet resiliens har
sin bakgrund i flera olika discipliner som ekologi och sociologi (Machlis, 2007). Det innebär en syn på naturen som ett dynamiskt system
där flera jämviktslägen kan existera. Beroende på naturliga eller skapade
förändringar i ekosystemen kan trösklar överskridas och ändra förutsättningarna för ekosystemets fortsatta existens. Förändringarna kan
vara gradvisa, som vid ett förändrat klimat eller befolkningsökning, eller
plötsliga som vid ändrad markanvändning eller översvämning. Ett resilient ekosystem kan antingen anpassa sig efter de nya förutsättningarna
eller ha förmågan att återgå till det ursprungliga tillståndet och motstå
förändringen (NSF, 2010).
Resiliens kan också handla om möjligheten att ta tillvara på möjligheterna att utnyttja förändrade förutsättningar till något positivt genom
att nya kombinationer i strukturer och processer tillåts (Colding et al.,
2010). Begreppet används inte bara inom ekologin. Norberg et al. (2008)
diskuterar i samband med systemteori, bland annat komplexa anpassningsbara system (complex adaptive systems, CAS), där anpassningsgraden beror på systemens förmåga till självorganisation (autopoiesis) och
förmågan att tolerera förändring. Denna förmåga benämns resiliens
och omfattar idéer om anpassning, lärande och självorganisation, vilket
liknar ekologisk resiliens. Carpenter (refererad i Norberg et al., 2008)
beskriver resiliens som
1. Hur stora störningar ett system kan absorbera utan att förändra
sitt ursprungliga tillstånd
2. I vilken utsträckning systemet har förmåga att självorganisera
42
sig (i motsats till brist på organisation och utifrån påtvingad
organisation)
3. I vilken utsträckning systemet kan bygga upp och öka inlärnings- och anpassningsförmågan
Förmågan hos olika system att utvecklas och hantera förändrade förutsättningar måste upprätthållas om de ska förbli hållbara (Bossel, 1999).
Resiliens är därför högst relevant även ur ett stadsperspektiv och omskrivs då ofta urban resiliens. Då handlar det om att urbana system ska
kunna upprätthålla sina funktioner och tjänster även under påfrestning
och vid förändrade förutsättningar (Colding et al., 2010). Det finns
städer som har existerat i hundratals och tusentals år och som bara med
tanke på det borde kunna kallas resilienta då de med stor sannolikhet
motstått både sjukdomar, krig, resursknapphet och andra påfrestningar.
Det innebär dock inte att dessa städer med dagens mått mätt har varit
resilienta ur ett ekologiskt eller socialt perspektiv (Leichenko, 2011).
I praktiken kan det innebära att när en stad växer på ett ohållbart
sätt kommer naturliga ekosystem att förloras till exempel då mark beläggs med olika material som asfalt och betong. Detta reducerar stadens
möjlighet att stå emot bland annat konsekvenserna av klimatförändringar (ibid.). Städers förmåga att anpassa sig till ett förändrat klimat
är något som blir allt viktigare med ökad nederbörd, hårdare och fler
stormar, högre eller lägre medeltemperaturer och en stigande havsnivå,
och städernas resiliens är beroende av ekosystemens resiliens genom de
flöden av energi, material, vatten och avfall som rör sig mellan systemen.
Leichenko (2011) beskriver fyra områden som är viktiga att studera i
samband med urban resiliens: urban ekologisk resiliens; urbana risker
och reduktion av risk för katastrofer; resiliens i urbana och regionala
ekonomier; och framhållningen av resiliens i institutioner och urban
styrning. De olika områdena kräver olika typer av analysverktyg för att
stadens resiliens ska kunna synliggöras. Vi känner ännu inte till de processer som styr resiliens i urbana ekosystem särskilt väl, varför modeller
för att synliggöra strukturer och funktioner i urbana ekosystem blir
viktiga redskap i stadsplaneringen (Machlis, 2007).
Som ett av många olika svar på utmaningar kring städers resiliens
skapades Resilient Cities, en global plattform för lärande och samverkan för resilienta städer och anpassning till klimatförändringar, som
2010 medverkade vid 1st World Congress on Cities and Adaptation to
Climate Change i Bonn, Tyskland (ICLEI8, 2010). Bonndeklarationen
8 ICLEI stod initialt för International Council for Local Environmental
Initiatives, men står nu för Local Governments for Sustainability.
43
utgjorde där en global kraftsamling för koordinerade, lokala klimatåtgärder med särskild betoning på städernas klimatanpassning. Under
2011 hölls den andra samlingen, som resulterade i rapporten Resilient
Cities 2011. I rapporten beskrivs städer som komplexa system där det är
nödvändigt att invånarna förstår hur, var och varför de är sårbara såväl
som vad det är som kan skapa denna sårbarhet, för att uppnå högre
resiliens i staden. Hållbarhetsanalyser blir således viktiga redskap för att
skapa resilienta städer, både för att skapa underlag för beslutsfattande
och för att sedan utvärdera det verkliga resultatet av beslut. För beslutsunderlag på lokal nivå behöver även sårbarhet och associerade risker
identifieras genom risk- och sårbarhetsanalyser. Dessa ska enligt ICLEI
(2011) helst inkludera även invånarnas lokalkännedom och resultat från
kostnads-nyttoanalyser (CBA) om vilka alternativ som är lämpliga att
gå vidare med9. För ett holistiskt perspektiv bör flera dimensioner omfattas, som vatten, energi, säker livsmedelsförsörjning, växthusgasreduktion, skydd av ekosystem samt fattigdom i städerna (ibid.). I Resilient
Cities 2012 kommer fokus att ligga på urban risk; resilient urban design;
resilient urban förnybar energi; resilient urban logistik; och finansiering
av den resilienta staden (ICLEI, 2012). Ett annat initiativ är Stockholm
Resilience Centre som har ambitionen att skapa ett världsledande tvärvetenskapligt forskningscenter som utvecklar förståelsen av komplexa
socioekologiska system och bidrar med nya insikter och redskap som
möjliggör bättre styrning och förvaltning av dessa.
En stad med hög resiliens kommer att upplevas som attraktiv och
ha ett försprång i den globala konkurrensen om människor och kapital.
Därför är finansieringen av förändringsprocesser som leder till högre
resiliens en viktig fråga att utreda. Som i så många andra fall när det
gäller hållbarhet så kan investeringar idag leda till minskade kostnader
i framtiden (Stern, 2006) eller till och med ökade intäkter eftersom en
hållbar stad kan upplevas som mer attraktiv och locka fler människor att
flytta dit. Resiliens skapar därmed en positiv spiral där en resilient stad
blir mer resilient ju fler människor som lockas dit och bidrar till större
mångfald avseende kunskap, kultur, intressen, konsumtion, teknik och
mycket annat. Att lägga resurser på urban resiliens är därmed att investera
i en långsiktigt hållbar stad som står sig i konkurrensen med andra städer.
9 Lämpligheten att använda CBA i samband med hållbarhetsanalys
kan dock diskuteras med tanke på dess oförmåga att uppfylla krav på
demokrati (Söderbaum, 2007) och hantera fördelning av resurser, samt
på dess subjektiva värderingsmetoder och svårigheten att sätta realistiska
monetära värden på human- och naturresurser (Bebbington et al., 2007).
44
3.8Kapitel 3 i korthet
• Definitionen av en hållbar stad är inte alldeles självklar och beror
på en mängd olika attribut som är specifika för varje enskild stad
• Stadens metabolism har en nyckelroll när det gäller att skapa
en hållbar stadsutveckling genom de flöden av energi, material,
näring och vatten som rör sig igenom staden
• Hållbarhetsarbetet behöver ske uppifrån genom nationell och
internationell lagstiftning såväl som nerifrån genom förändrade
vanor hos bland annat hushåll och företag
• Städer är komplexa system som kräver strukturerade metoder för
att kunna analyseras
• Genom att studera staden som ett socioekologiskt system synliggörs kopplingarna mellan människans aktiviteter och dess påverkan på ekosystemen, och i sin tur konsekvenser i det mänskliga
samhället
• Mångfald är grundläggande för en resilient stad
45
4Hållbarhetsanalys
4.1Vad är en hållbarhetsanalys?
En hållbarhetsanalys omfattar här en mängd olika typer av metoder
för att analysera stadens och stadsutvecklingens hållbarhet. I litteraturen används olika begrepp med olika innebörd. Ibland syfvis
evaluation (utvärdering) och assessment (bedömning) specifikt på
miljökonsekvensanalyser/-bedömningar, som är en form av hållbarhetsanalys, medan monitoring (övervakning), appraisal (bedömning),
measurement (mätning) och analysis (analys) kan ha liknande eller
andra innebörder. Begreppsförvirringen bekräftas av Hacking och
Guthrie (2008) som studerat hur olika begrepp i samband med hållbarhet används i litteraturen. Det råder också skillnader i hur engelska och
svenska begrepp översätts. Ett tydligt exempel är MKB som kan kallas
för både miljökonsekvensbeskrivning, miljökonsekvensbedömning och
miljökonsekvensanalys på svenska och som på engelska benämns Environmental Impact Assessment (EIA).
Naturvårdsverket (2011a) ser på utvärdering som en tillbakablickande analys medan framåtblickande analyser benämns konsekvensanalyser. I denna rapport används i huvudsak begreppet hållbarhetsanalys
vilket syftar på metoder för att avgöra hållbarheten i staden och stadsutvecklingen. Det skulle kunna inkludera både bedömning, utvärdering
och övervakning beroende på den aktuella kontexten. Det finns hållbarhetsanalysmetoder på alla nivåer, från produktnivå (mikronivå) till
global nivå (makronivå), med bland annat projekt, individer, hushåll,
organisationer, infrastruktur, energisystem, transportsystem, byggnader,
stadsdelar, städer, regioner, länder och kontinenter där emellan. Vissa
av dem resulterar i en indikator (som MIPS, material input per service)
medan andra ger upphov till index eller andra sätt att visualisera resultatet av ett flertal indikatorer tillsammans. Gemensamt är att de flesta
hållbarhetsanalyser baseras på indikatorer av olika slag, som säger något
om tillstånd eller förändring i staden och dess utveckling10.
10 Indikatorer diskuteras i kapitel 5
46
Här följer några explicit såväl som implicit uttryckta definitioner av
hållbarhetsanalys (eg. sustainability assessment) för att påvisa begreppets omfattning. Det är…
… en formell process för att identifiera, förutsäga och utvärdera
potentiell påverkan, från ett brett spektrum av relevanta initiativ (som
lagstiftning, regler, policyer, planer, program och specifika projekt) och
alternativ till dessa, på samhällets hållbara utveckling (Therivel et al.,
1992).
… ett verktyg som kan hjälpa beslutsfattare och policyutvecklare med
hur de bör och inte bör fatta beslut för att bidra till ett mer hållbart
samhälle (Devuyst, 2001).
… en process där resultaten av ett hållbarhetsinitiativ utvärderas
(Pope et al., 2004).
… en process för att avgöra om en aktivitet, ett förslag eller initiativ är
eller inte är hållbart (Pope et al., 2004).
Definitionerna går från att specificera tidsaspekter på hållbarhetsanalysen (om de utförs i förhand eller efterhand) och när den ska användas (som vid lagstiftning, i företag eller i projekt) till att helt enkelt
konstatera att det handlar om att utvärdera ett initiativ för hållbarhet.
Den tredje definitionen är vag och exkluderar många sorters hållbarhetsanalys, till exempel de som görs i förutsägande syfte (som scenarier
eller multikriterieanalyser) eller när de används vid initiativ som inte
syftar till att främja hållbarhet (som att bygga ett hus). Den fjärde, även
den av Pope et al. (2004), handlar om att med hjälp av hållbarhetsanalys
svara på frågan om en aktivitet är hållbar eller ej, istället för att avgöra
om den bidrar till minskad ohållbarhet. Urban hållbarhet och hållbar
stadsutveckling är luddiga koncept som kan tydliggöras med hjälp av
hållbarhetsanalyser, vilka ger konkret information om stadens hållbarhet (El-Haram et al., n.d.). I detta kapitel diskuteras hållbarhetsanalys
med innebörd som i definitionen av Therivel et al. (1992) och omfattar
således en stor och varierande mängd analysmetoder.
47
4.2Vad innebär en integrerad ansats?
Att anta en integrerad ansats på hållbarhet och hållbarhetsanalyser kan
innebära flera olika saker. Det mest uppenbara är kanske att integrera
de olika dimensionerna av hållbarhet så att ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet analyseras samtidigt. Det innebär också att länkarna
mellan dimensionerna kommer till uttryck i analysen, vilket Lee (2002)
kallar för horisontell integration och Hacking och Gunthrie (2008) för
tematisk integration. Integration kan handla om ett särskilt stort fokus
på just sambanden mellan människa och natur där orsak- och verkanssamband bidrar till ett integrerat perspektiv på hållbar stadsutveckling
(Gibson, 2001). Den integrerade ansatsen kan också ha med skala att
göra: hållbarhetsanalysen ska integrera flöden från vagga till grav utan
att göra avgränsningar som skulle kunna dölja social, ekologisk eller
ekonomisk påverkan utanför stadens gränser (Kissinger & Rees, 2010).
I samband med skala kan också avses integration mellan analyser som
utförs på olika skalor, som när flera analyser på mikroskala integreras
och används på makroskala (El-Haram et al., n.d.). Olika analysmetoder kan också integreras för att komplettera varandra, vilket Lee (2002)
kallar för vertikal integration. Integration kan också handla om hur en
hållbarhetsanalys integreras i beslutsfattandet på olika samhällsnivåer
(Lee, 2002) 11. Det finns med säkerhet fler förslag i den vetenskapliga
litteraturen på vad integration kan innebära.
4.2.1 Integrerad hållbarhetsanalys
Det finns inget självklart sätt att analysera en stads utveckling ur ett
hållbarhetsperspektiv. Det skulle kunna göras med hjälp av olika analysverktyg som anpassas för att påvisa hållbarhet och som eventuellt
kombineras, med metoder som tas fram särskilt för ändamålet eller en
kombination av de två. I detta kapitel tittar vi närmare på vilka egenskaper den indikatorbaserade integrerade hållbarhetsanalysen bör ha. Den
är under snabb framväxt och i stort behov av utveckling, till skillnad från
metoder som miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) och livscykelana11 Perspektiven på integration tas upp på olika platser i denna rapport: den
tematiska integrationen i kapitel 5.2.1; den socioekologiska integrationen i kapitel 5.2.1 och 3.7.2; (se fortsättning i fotnot på följande sida)
(forts. från föregående sidas fotnot) integration av flöden i kapitel 5.2.3;
integration mellan analyser på mikro- och makroskala i kapitel 5.3.3;
och analysmetoder som integreras med varandra i kapitel 4.9.
48
lyser (LCA) vilka i jämförelse redan är väl etablerade och vedertagna
(Gasparatos et al., 2008). Därför kommer den hållbarhetsanalys som
är lämplig just i samband med stadsutveckling att stå i fokus här, vilket
dock kan inkludera metoder och indikatorer som används även i andra
sammanhang.
Utgångpunkten i detta kapitel är alltså den indikatorbaserade integrerade hållbarhetsanalysen som är särskilt utvecklad för att ge en
övergripande helhetsbild av staden och stadsutvecklingen ur ett hållbarhetsperspektiv. Bahda och Hoornweg (2009) ger förslag på ett antal
kriterier som den här typen av analysmetoder behöver uppfylla för att
kunna användas effektivt i det praktiska stadsutvecklingsarbetet, alltså
kriterier av mer operationell karaktär:
• Hållbarhet – analysmetoden behöver vara långsiktigt och stabilt
utformad
• Trovärdighet – den organisation som samlar in data måste anses
vara trovärdig
• Förståelighet – analysmetoden får inte vara för komplex
• Aktualitet – indikatorerna måste uppdateras kontinuerligt
• Relevans – stadens styre och invånare måste se poängen med indikatorerna och av att delta i programmet (om det inte initierats
internt)
• Begränsade kostnader – kostnaden får inte bli ett hinder för
städer att delta i programmet
• Lätthanterlighet – analysmetoden måste vara lätt att hantera för
den tilltänkta användaren
Punkterna belyser det faktum att utvecklingen av en effektiv och användbar hållbarhetsanalys ställer stora krav på de som utför arbetet att
ha god förståelse inte bara för vilka indikatorer som är effektiva men
också för hur samhället fungerar för att de ska bli användarvänliga. Utöver dessa egenskaper är det också viktigt att analysmetoder tar hänsyn
till flera typer av frågor och intressenter samt till begränsningar inom
och emellan det sociala och det ekologiska ( Jakeman & Letcher, 2003),
samt att de kan förutsäga framtida förhållanden utifrån olika scenarier
och är holistiska (Lee, 2006). Att en analysmetod är holistisk innebär
enligt Gasparatos et al. (2008, s. 287) att den samtidigt:
• Integrerar ekonomiska, sociala, ekologiska och också institutionella frågor samt deras relationer (sammanlänkningar, eller
interlinkages)
• Väger in de framtida konsekvenserna av dagens aktiviteter
• Erkänner osäkerheterna kring konsekvenserna av våra aktiviteter
49
och agerar enligt försiktighetsprincipen
• Engagerar allmänheten
• Inkluderar rättvisefrågor (intra- och intergenerationella)
Ytterligare en punkt skulle kunna vara att en integrerande metod
även tar hänsyn till stadens metaboliska flöden, både avseende deras
ursprung och destination, för att ansvaret för de i huvudsak ekologiska
och sociala konsekvenser som konsumtionen medför förläggs till rätt
plats och aktör. Även en balans mellan kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan ses som ett kriterium för en integrerad metod (Ghosh et
al., 2006). Större integration är behövligt för effektivare analyser både
mellan olika hållbarhetsbedömningar av relaterade policyer, planer och
projekt (PPP); mellan hållbarhetsbedömningar och beslutsfattandeprocessen för att stödja utvecklingen av PPP; samt mellan social, ekologisk
och ekonomisk påverkan av PPP (Lee, 2006). Kriterierna avgörs till stor
del av indikatorernas utformning, till exempel med tanke på hänsyn till
systemdynamik och relationer mellan människa och miljö, långsiktighet och fördelning samt transparens och deltagandemöjligheter, men
även hur metoden utformas på ett operationellt plan. I följande stycken
kommer bland annat dessa kriterier att diskuteras i samband med
indikatorer.
4.3Varför behövs hållbarhetsanalyser?
Hållbarhetsanalyser syftar ofta till att besvara frågan ”är vi på väg i en
hållbar riktning?” och bidrar till att beslutsfattare, forskare, medborgare
och politiker lättare förstår konsekvenserna av att agera eller inte agera i
en fråga (Rametsteiner et al., 2011). De kan skapa förståelse för hur det
socioekologiska systemet fungerar, synliggöra länkar mellan olika komponenter och delsystem samt belysa konsekvenserna av mänskliga aktiviteter för den sociala, ekologiska och ekonomiska hållbarheten (ibid.)
förutsatt att indikatorerna utvecklats för detta syfte. Det kan dock finnas
frågeställningar som i högre grad bidrar till en hållbar stadsutveckling:
till exempel är det intressant att ta reda på hur långt vi är från uppsatta
hållbarhetsmål i kombination med att veta om vi är på väg i riktning
mot dessa (Pope et al., 2004). Ytterligare alternativ kan vara att inte bara
ta reda på om ett projekt eller ett förslag bidrar till hållbarhet utan att
också avgöra om det i sig själv är hållbart (George, 2001).
50
Hållbarhetsanalyser används i många sammanhang, från identifiering av hur frågor ska prioriteras och i planering och implementering
av olika beslut till övervakning av processer och för att dra lärdomar
av framgångar och motgångar (Pintér et al., 2005). Detta pekar på
vikten av att i högre grad sammankoppla utvecklingen av indikatorer
och utvecklingen av strategier för stadsutveckling (ibid.). De visar också
hur situationen ser ut i nuläget, var förbättringar måste ske och därigenom också hur resurser ska allokeras (Hoornweg et al., 2006). Cox et
al (2002) betonar att alla analysmetoder inte nödvändigtvis passar alla
syftpel då exempelvis indikatorer för information och utbildning inte
säkert kan användas som underlag vid beslutsfattande. För att de ska
bli effektiva verktyg krävs vid beslutsfattande dessutom att alla metoder
i analysprocessen är transparenta (Gasparatos et al., 2008) för att ge
större förståelse för och kunskap om den information som beslutet
sedan fattas på. Oavsett syftet är hållbarhetsanalyser viktiga redskap för
att på olika sätt upplysa om hållbarhetsfrågan och sprida dess budskap
för att skapa så stor förståelse som möjligt för varför hållbar utveckling
är viktigt. Här är några samlade exempel på vad de kan användas till
(Cox et al., 2002; Maclaren, 1996; UN, 2007):
• För att utreda behovet av att utveckla ny policy
• För att ta fram underlag inför politiskt beslutsfattande
• Utreda vilka konsekvenser beslut medför (framåtblickande eller
efter genomfört beslut)
• För att se samband mellan mänskliga aktiviteter och deras påverkan på miljön och samhället
• För att inkludera kunskaper om ekologi och samhälle i
beslutsfattandet
• För att övervaka och utvärdera påverkan och resultat av exv. ett
projekt
• För att genom utbildning och information påverka när intressenter inte har något egentligt inflytande i en fråga
• För att mäta i vilken utsträckning uppsatta utvecklingsmål nås
• För att ge tidiga varningssignaler som kan förhindra ekonomiska,
sociala eller ekologiska bakslag
• För att kommunicera idéer, tankar och värderingar
• I forskningssyfte
• För allmänkunskap
Det är viktigt att kunna påvisa positiva resultat av en åtgärd för att rättfärdiga spenderade resurser och för att stödja nya hållbarhetsinitiativ.
Hållbarhetsanalyser finns därför ofta redovisade i hållbarhetsrapporter
51
som sätts samman för att utvärdera en åtgärd (Maclaren, 1996). Det kan
också vara minst lika viktigt att kunna påvisa när en åtgärd inte resulterar
i ökad hållbarhet eftersom det kan förhindra att samma typ av ineffektiva
åtgärd upprepas. Tillförlitliga metoder för att utvärdera hållbarhet är således viktigt för att lägga grund till de politiska beslut som ska fattas och för
att kunna utvärdera effekter av tagna beslut, men även för att underlätta
kommunikationen mellan beslutsfattare, experter och medborgare samt
för att öka medvetenheten kring hållbarhetsfrågan (ibid.).
Böhringer och Jochem (2007) menar dock att hållbarhetsanalyser
som bas för beslutsfattande kan vara direkt vilseledande eftersom det
ofta fattas omfattande vetenskaplig grund för analyserna. Att kunskapsluckorna kan medföra att beslut fattas på lösa grunder är ett faktum,
men frågan är vad alternativet är om hållbarhetsanalyser inte används.
Kanske är detta ett fall då det är lämpligt att tillämpa försiktighetsprincipen – det är bättre att använda sig av den kunskap som finns och
handla enligt den, än att vänta på att forskningen ska fylla kunskapsluckorna och under tiden inte vidta några åtgärder alls.
Det finns en mängd anledningar till varför hållbarhetsanalyser bör
genomföras eftersom de är en förutsättning för att styra utvecklingen i
en hållbar riktning. Men vem är det då som bör vara intresserad av att
genomföra hållbarhetsanalyserna? Med tanke på de vinster som finns
att hämta ur både social, ekologisk och ekonomisk synvinkel borde det
ligga i de flesta aktörers intresse att genomföra dem även om så inte
alltid är fallet.
4.4Vem behöver hållbarhetsanalyser?
Lika väl som att hållbarhetsanalyser kan ha olika användningsområden
finns det olika aktörer som är intresserade av att utföra dem av olika
anledningar. Här är några exempel på vem som kan initiera en hållbarhetsanalys och vad intresset skulle kunna grundas på:
• Allmänhet (stadens invånare) – för att skapa bättre livsmiljöer i
staden
• Tidsskrifter (som Miljöaktuellt) – för att skapa rubriker och sätta
press på aktörer att arbeta med hållbarhet
• Företag (exv. industri- och tjänstesektorn) – för att styra marknadsprocesser i riktning mot hållbarhet, skapa konkurrensfördlar,
och undvika badwill.
52
• Organisationer (WWF, Naturskyddsföreningen m.fl.) – öka
medvetandet kring hållbarhetsfrågor
• Kommuner/städer – öka inflyttning och välfärd genom att synliggöra attraktiva kommuner/städer
• Nationellt (Regeringen, Länsstyrelsen, Energimyndigheten
m.fl.) – samordna hållbarhetsarbetet för bättre effektivitet och
sträva efter uppsatta nationella och internationella mål
• Internationella institutioner (Europeiska Unionen, World Bank,
Förenta Nationerna, OECD m.fl.) – skapa bättre förutsättningar
för hållbarhet genom samordning och krav på medlemsstater för
att uppnå satta mål
I en stad blir det särskilt aktuellt att studera hur lokala organisationer
och hushåll utvecklas ur ett hållbarhetsperspektiv. Det handlar bland
annat om den offentliga, privata och ideella sektorn och de projekt och
processer som bedrivs där, såväl som om hushållen och den fysiska miljön i staden. En stor del av stadsutvecklingen sker just genom projekt
och processer av olika slag, med olika tidslängd och inom olika områden.
Om hållbarhetsfrågan inkluderas på projektnivå ökar chansen att staden
utvecklas i en hållbar riktning (Bell & Morse, 2008). Tillverkningsindustrin och hushållen kan stå för en stor del av stadens energi- och
materialflöden genom produktion och konsumtion, varför det även här
är viktigt att få förståelse om dessa aktörers påverkan på sin omvärld.
Men det mest grundläggande är att hållbarhetsfrågan integreras på den
politiska agendan på alla nivåer. George (2001, s. 99) skriver:
The definition of objectives, targets for meeting them, and indicators
against which achievements can be judged, is an important part of
applying sustainable development principles in practice. It is a complex process, beginning with a national strategy and working down to
local plans, in which the principles must be adhered to throughout.
The success of any part of it may be judged by testing that part against
the original principles.
Integreringen av hållbarhetshänsyn inom ett lands politiska beslutsfattande måste alltså sträcka sig från nationell till lokal nivå för att hållbarhetsfrågorna ska få ett större genomslag i praktiken. Utöver konsensus
om att hållbarhetsfrågan och därmed hållbarhetsanalyser är viktiga att
införliva i alla delar av samhällets beslutsfattande måste det också tydliggöras vad det egentligen är som ska analyseras och hur det ska ske.
Det är på inga sätt självklart hur de frågorna ska besvaras.
53
4.5 Vad i stad och stadsutveckling behöver
analyseras?
Städer består av en mängd delkomponenter som var och en behöver
utformas på ett hållbart sätt för att staden som helhet ska vara hållbar.
Detta är en av förklaringarna till varför det med största sannolikhet inte
existerar någon stad som faktiskt kan konstateras vara genuint hållbar
idag – vi har inga vedertagna metoder för att ta reda på det! Det skulle
vara mycket resurskrävande att kontrollera alla sektorer, projekt och
aktiviteter som sker i staden, och kanske är det heller inte där behovet
ligger: istället behöver vi utveckla metoder som tar hänsyn till stadens
och dess invånares egenskaper och som ger oss en översiktlig förståelse
för stadens utveckling. Idag finns ingen sådan allmänt accepterad metod (Spangenberg, 2002) vilket resulterar i att det finns många sätt att
bedöma hållbarhet med större eller mindre framgång. Å andra sidan
skulle hållbarhetsfrågan kunna införlivas i stadsutvecklingen och bli en
accepterad del av det vardagliga arbetet i företag, projekt och hushåll i
de delsystem som staden består av. Det skulle innebära att informationen som behövs för att genomföra en hållbarhetsanalys av staden som
helhet redan finns tillgänglig och redo för sammanställning.
I följande stycken diskuteras vad i staden hållbarhetsanalyser skulle
behöva mäta för att återge en realistisk bild av stadens utveckling ur
ett hållbarhetsperspektiv. Olika författare föreslår olika indelningar av
staden för att täcka alla viktiga funktioner och sektorer – vilken som är
mest effektiv kan bero på kontexten och på den valda metoden. Klart
är att det finns i stort sett lika många indelningar som artiklar i ämnet.
En av de mest grundläggande indelningarna är TBL (triple-bottomline), indelningen i de tre dimensionerna av hållbarhet: det ekologiska,
sociala och ekonomiska området. Denna utgångspunkt kan emellertid
medföra problem med att integrera de olika dimensionerna om de
studeras var för sig (Pope et al., 2004). Andra delar istället in staden
baserat på fysiska strukturer. I rapporten Framtid med växtvärk (Fränning & Ståhl, 2011) görs en indelning av staden i nio delsystem som
behövs för en omfattande hänsyn gentemot hållbar stadsutveckling och
för att skapa hållbara kretslopp: stadsplanering; bygg- och anläggningsverksamhet; infrastruktur för energi, avfall och vatten; kommunikation
och transport; informations- och kommunikationsteknologi; samt offentliga tjänster. Här skulle ytterligare viktiga delsystem kunna utgöras
av företag, andra organisationer samt hushåll, vilka fattar många av de
54
beslut som direkt påverkar hållbarheten i en stad och står för stora delar
av de resurser som flödar genom staden. Fränning och Ståhl menar att
”hanteringen av systemet inte [bygger] på att någon vet ’allt’ om det utan
på förmågan att kontinuerligt kritiskt bedöma vad olika åtgärder i systemet
leder till för konsekvenser för helheten.” (2011, s. 9, egen kursivering). För
att kunna göra det krävs också hållbarhetsanalyser av olika sort som
appliceras inom varje sektor och sedan sammanställs.
Ytterligare en ekologiskt baserad men mer grundläggande indelning föreslås av Spangenberg (2002) som menar att det som behöver
mätas är det material som behövs för att skapa något, den energi som
behövs för att göra det och den plats som behövs för att utföra det, alltså
material, energi och markyta. Detta är vanligt vid analys av industriell
metabolism (ibid.) och urban metabolism där energi och material står i
fokus (Huang et al., 2010; Weisz & Steinberger, 2010).
Bossel (1999) intar ett annorlunda perspektiv då han utgår från tre
subsystem och sju orientors (omnämns här principer), vilka skulle kunna
liknas vid grundläggande normativa principer eller värderingar, kriterier
eller mål för en hållbar stadsutveckling. Samhällets subsystem är humansystemet, natursystemet och supportsystemet (motsvarar human-, natur
och skapat kapital enligt Goodland och Daly, 1996). Bossels sju principer
är etiketter på specifika angelägenheter och intressen som finns i ett
system, oavsett vilken sorts system det handlar om: existens, effektivitet,
rörelsefrihet, säkerhet, anpassning, samexistens och psykologiska behov.
Alla sju ska finnas med för att ge en holistisk bild av systemets hållbarhet. Principerna överensstämmer med kategoriseringar som återfinns
inom andra vetenskapsgrenar som psykologi, kulturteori, sociologi och
ekologi12. Denna modell intar ett systemperspektiv som tillåter ett större
socialt fokus utan att bortse från övriga hållbarhetsdimensioner, samtidigt
som det kan appliceras även på icke-människodominerade system.
Ur ett globalt perspektiv kan hållbarhetsfrågan samlas i ett niotal
områden som är grundläggande för jordens långsiktigt fortsatta existens (Rockström et al., 2008). För varje område finns indikatorer och
tröskelvärden som behöver definieras: när det gäller klimatförändringen
är till exempel en halt på 350 ppm CO2 i atmosfären ett tröskelvärde
som inte bör överskridas för att inte riskera oåterkalleliga förändringar
i ekosystem och mänskliga samhällen. Även ozonuttunning; partiklar
i atmosfären; havsförsurning; sötvattenanvändning; kemiska föroreningar; förändrad markanvändning; minskad biologisk mångfald; och
näringskretsloppet (Rockström et al., 2008) är områden som beskrivs
12 Se Bossel, 1999, s. 36 för detaljerad jämförelse
55
med hjälp av indikatorer vilka jämförs med identifierade tröskelvärden.
Dessa indikatorer kan vara en god utgångspunkt för hållbarhetsanalys
och sätter ur ett ekologiskt perspektiv tydliga gränser för vad som är
hållbart och inte.
Vilka delar av staden som ska analyseras för att få en helhetsbild av
dess hållbarhet är inte helt självklart, inte heller vilka som bör prioriteras när det inte finns resurser att analysera allt. Ekologiska aspekter,
som analyser av energi-, vatten-, närings- och materialflöden och deras
konsekvenser i ekosystemen, är grundläggande ur perspektivet hållbar
utveckling, men ur ett stadsutvecklingsperspektiv är sociala aspekter
som välmående och sysselsättning minst lika viktiga. Det socioekologiska perspektivet ger större utrymme åt ekologiska frågor än åt sociala
eftersom den sociala hållbarheten till stor del beror av den ekologiska.
Sociala delsystem som finns i staden kan därför bli underrepresenterade
när de delar av staden som är viktiga att fånga in i en socioekologiskt
grundad hållbarhetsanalys beskrivs. Eftersom dessa går hand i hand
finns det anledning att låta båda typerna finnas med i en hållbarhetsanalys oavsett var och varför den genomförs.
4.6 Normativa principer som grund för
hållbarhetsanalys
Normativa principer innebär i detta sammanhang principer för vilka
normer som ska råda i ett hållbart samhälle och i en hållbar stad. Vilka
normativa principer som gäller kan bero på vilken geografisk plats det
handlar om, vilken kultur som råder och vilka människor som uppehåller sig där. Denna problematik är direkt relaterad till svårigheten
att definiera vad hållbarhet och hållbar stadsutveckling egentligen är,
eftersom en sådan definition baseras på de normativa principerna. Till
exempel skulle Brundtlandskommissionens definition av hållbar utveckling13 kunna sägas bestå av den normativa principen att alla ska
kunna tillfredsställa sina behov – som redan konstaterats, ett ganska
luddigt uttryck för att beskriva hållbarhet, för vem är ”alla” och vad
innebär ett ”behov”?
13 Se kapitel 2. I Brundtlandrapporten benämns den dock inte definition
utan är en av många beskrivningar av vad hållbar utveckling kan innebära (George, 2001).
56
Normativa principer kan användas som utgångspunkt vid utformning av indikatorer som en sorts gränser för vad som är hållbart och inte
hållbart. Det gäller kanske i synnerhet för den sociala dimensionen av
hållbarhetskonceptet eftersom social hållbarhet på många sätt handlar
om subjektiva uppfattningar om individers rättigheter och skyldigheter.
Principer som förväntas gälla i ett samhälle är exempelvis trygghet, jämställdhet, rättvis konkurrens och moraliskt ansvar, men det behöver inte
nödvändigtvis vara normer som uppskattas och följs av alla. Ekologiska
gränser baseras i högre grad på forskning kring tröskelvärden och annat
som hjälper oss förstå ekosystemens bärförmåga, eftersom dessa gränser inte avgörs av människan på samma sätt som sociala gränser. Både
ekologiska och sociala gränser kan dock utgöra normativa principer som
styr hållbarhetsarbetet.
När mål och riktlinjer av olika former utvecklas som ISO 14001,
ISO 26000, Millenniemålen eller Miljökvalitetsmålen, skapas samtidigt officiella ramar för vad vi tycker att en hållbar stadsutveckling ska
innehålla. Vissa riktlinjer baseras på normativa principer medan andra
baseras på vetenskaplig grund avseende var gränserna för vad som är
hållbart och ohållbart går. Det kan till exempel handla om lämplig
koldioxidhalt i atmosfären för att undvika klimatförändringar. Om det
finns väl utvecklade normer och tröskelvärden att utgå ifrån så finns det
också något att basera en effektiv hållbarhetsanalys på.
Normativa principer kan ses som kriterier eller mål för hållbarhet
och kan uttryckas på olika sätt: till exempel kan användningen av giftfria material bidra till en bättre miljö, men målet – eller den normativa
principen – skulle också kunna uttryckas ”en giftfri miljö” och så blir användningen av giftfria material endast en av många metoder att uppnå
målet. En kombination av vetenskapligt grundade kunskaper om tröskelvärden och normativa principer är troligtvis en bra utgångspunkt när
indikatorer för att synliggöra hållbarhetsgraden i en stad ska utvecklas
Pope et al. (2004) belyser vikten av att utgå från normativa principer
istället för ifrån den annars vanligt förekommande TBL-utgångspunkten (triple-bottom-line) som gör att man lätt fastnar i en ekologisk,
ekonomisk och social gruppering utan att ta hänsyn till relationer
grupperna emellan. När de normativa principerna baseras på TBL bör
särskild hänsyn tas till länkarna mellan de tre dimensionerna för att
undvika problemet som Pope et al. belyser. Ett praktiskt exempel där
TBL inte används som utgångspunkt beskrivs av Robèrt et al. (2002),
som ger förslag på övergripande normativa principer i form av de fyra
57
systemvillkor som behöver uppfyllas för en hållbar utveckling enligt Det
Naturliga Stegets metodik14:
I det hållbara samhället utsätts inte naturen för systematisk....
• ….koncentrationsökning av ämnen från berggrunden (t ex fossilt
kol och tungmetaller).
• ….koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion
(exv. NO x, hormonstörande ämnen).
• ….undanträngning med fysiska metoder (t ex från trafikinfrastruktur, skogsskövling, överfiske m.m).
Och, i det samhället hindras inte människor systematiskt…
• ….från att tillgodose sina behov (t ex via missbruk av politisk och
ekonomisk makt).
Utgångspunkten är alltså socioekologiska samband med fokus på samhällets aktiviteter, dess växelverkan med naturen och dess resursanvändning (Holmberg et al., 1996). En sådan utgångspunkt borgar enligt
Pope et al. (2004) för att synen på hållbarhet blir integrativ. En annan
bild av vad hållbarhet kan innebära har satts samman av Delegationen
för hållbara städers inkomna ansökningar om medel för projekt inom
hållbar stadsutveckling. Denna information har sammanställts och har
konstaterats vara ganska samstämmig (Delegationen för Hållbara städer, 2010):
• Människan i fokus – staden utvecklas efter människans behov av
en trivsam, aktiv och kreativ livsmiljö.
• Hållbar utveckling ur ett helhetsperspektiv – alla dimensionerna
tillgodoses på ett integrerat sätt.
• Mångfunktionell stad – en mix av bostäder, butiker, service, arbetsplatser och mötesplatser som tilltalar olika grupper.
• Öppen och säker miljö med engagerade invånare – trygg, säker, tillgänglig och upplevelserik stadsmiljö där invånarna tar ansvar och
bryr sig om sin livsmiljö, särskilt barnens.
• Anpassningsbar och förändringsbar stad – formen följer funktionen,
staden utvecklas och förändras med ett helhetsperspektiv, både
vid ny- och ombyggnation.
• Vacker, sund och hållbar stad – både byggnader, material och utemiljöer ska vara vackra och sunda med lång livslängd och möjlighet till anpassning. Eftertanke även med tanke på isolering och
väderstreck för bättre energieffektivitet.
• Grönytor och dagvattenhantering – är vackert och hållbart, ger
14 Metodiken används som utgångspunkt bland annat av Sveriges Ekokommuner (SEKOM), se http://www.sekom.nu
58
skugga och vindskydd, jämnare temperaturer och dagvattenflöden samt agerar bullerdämpande. Även odling i stadsmiljön.
• Resurseffektivitet – staden minimerar energi-, material- och vattenanvändning utifrån ett livscykelperspektiv. Minimerat transportbehov också.
• Integrerad och lokal infrastruktur – energi, avfall, vatten och transporter ingår i integrerade systemlösningar. Kretsloppstänkandet
är utvecklat.
• Energi- och klimatneutralitet – ett överskott av förnybar energi
produceras, bl.a. med hjälp av matavfall. Lagring av värme och
kyla om möjligt. Mer klimatgaser kan tas upp än som produceras.
• Hållbara transporter – godstransporter optimeras, personbilar
begränsas, kollektivtrafik samt gång- och cykelleder utökas
Listan utgör exempel på normativa principer för hur en hållbar stadsutveckling kan se ut, och beskrivningen ger en ganska bra bild av vad en
hållbar stad kan innebära15 med utgångspunkt i hur invånarna uppfattar vad som är en attraktiv och hållbar stad. Dessa principer är något
som också skulle kunna gälla företag och organisationer som verkar i
staden lika väl som hushåll och individer i den mån det är möjligt. Även
Maclaren (1996) sammanfattar några viktiga ingredienser i hållbar
stadsutveckling:
• Intergenerationell rättvisa
• Intragenerationell rättvisa (inkl. social, geografisk och politisk
rättvisa)
• Skydd av naturmiljön (och att leva inom bärförmågans gränser)
• Minimal användning av ej förnybara resurser
• Ekonomisk vitalitet och diversitet
• Självförsörjande samhällen
• Individens välmående
• Uppfyllelse av grundläggande mänskliga behov
De normativa principerna kan användas som utgångspunkt för att definiera vad hållbar stadsutveckling ska innebära i varje enskilt fall, och
kan därmed också kunna ligga som grund för framtagning av indikatorer som bedömer hållbarheten i staden och dess delsystem.
15 Delegationen för Hållbara städer avser inte att med detta ge en heltäckande bild
av vad hållbar stadsutveckling innebär.
59
4.7 Hållbarhetsanalyser i förhand och i
efterhand
Beroende på vilket syfte hållbarhetsanalyser har utformas de på olika
sätt. Det pel förslagsvis vara intressant att kategorisera dem efter när
i en process de utförs (Ness et al., 2007), även om denna indelning
inte ger några knivskarpa gränser. Hållbarhetsanalyser som vanligen
används inför beslutsfattande (ex ante, analys i förhand till exempel vid
förslag på nya insatser) kan vara exempelvis miljökonsekvensbeskrivning (MKB), EU Sustainability Impact Assessment (EU SIA), Strategic Impact Assessment (SIA), Strategic Environmental Assessment
(SEA), livscykelanalys (LCA), kostnads-nyttoanalys (CBA), multikriterieanalys (MCA), positionsanalys (PA), risk- och sårbarhetsanalyser
eller framtidsscenarier. Två vanliga metoder för miljöbedömning är
särskilt vanliga: MKB och SEA. En MKB är designad för att identifiera
ett projekts potentiella miljökonsekvenser innan det genomförs, exempelvis byggnationen av en motorväg eller en industri. SEA är en metod
för att ta hänsyn till miljöplaner, -program och -policyer, pel planer för
infrastruktur. Båda verktygen används innan beslut om genomförande
fattas och kan bidra till lägre kostnader och kortare tidsåtgång såväl som
ekologiska och sociala fördelar (PETUS, 2005). Metoder för scenarier
är också effektiva för att jämföra olika förslag och konsekvenserna av
dessa. Boyko et al. (2012) har till exempel tagit fram en modell som
omfattar indikatorer och scenariobyggande och skapat fyra scenarier för
världens framtida utveckling. Ett mer känt exempel är scenarier som
utvecklats av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC,
2007) för att försöka förutspå effekterna av ökande medeltemperaturer.
Hållbarhetsanalys som istället syftar till att utvärdera tillstånd eller
förändring i samhället efter att åtgärder genomförts (ex post, analys i
efterhand för att se vilka effekter som uppkommit på samhället) kan
vara olika typer av indikatorbaserade index eller integrerade hållbarhetsanalyser. Hållbarhetsanalyser kan alltså användas för att bedöma
både aktiviteter som riskerar att medföra ohållbarhet (inför beslut om
anläggning av en ny industri eller kanske ett vattenkraftverk) och för
åtgärder som syftar till att öka hållbarheten (inför/efter policybeslut,
projektgenomförande etc.). Ex postmetoder ses av Ness et al. (2007)
som mer effektiva för att bedöma hållbarhet, men med nackdelen att
de är mer subjektiva än ex antemetoderna vilket kan få beslutsfattare
att ifrågasätta deras trovärdighet. När det gäller stadsutveckling kan det
60
dock finnas en särskild poäng med att integrera hållbarhetsanalyser ex
ante och inte bara ex post eftersom städer ofta planeras på ett strukturerat sätt och ett effektivt hållbarhetsarbete börjar redan i planeringsstadiet (Rosales, 2011). Det mpelförslagsvis vara i utformningen av
översiktsplaner och detaljplaner eller under projektplanering.
Stadsutveckling genomförs ofta genom projekt inom olika områden,
varför projekt är särskilt viktiga att omfatta i hållbarhetsanalyser, eller
kanske rättare sagt: därför är det särskilt viktigt att omfatta hållbarhetsanalyser i projekt (Bell & Morse, 2008; PETUS, 2005) likaväl som
de är det för policy och planer, tillsammans omnämnda PPP i vissa
sammanhang (Lee, 2006). Till exempel kan projekt för upprättandet
av nya byggnader eller infrastruktur mycket väl vara avsedda att främja
hållbarhet, men kräver ändå stora materiella resurser och troligtvis också
stora markytor (som i fallet med vattenkraft eller då nya bostadsområden byggs). Detta kan innebära påfrestningar på både ekologiska och
sociala system. Det ekonomiska perspektivet är traditionellt det som får
styra, men på senare tid har det blivit allt mer intressant för byggherrar
att väga in även ekologiska faktorer. Sociala aspekter omfattas inte i
samma utsträckning även om det blir vanligare med initiativ där sociala
konsekvensanalyser och liknande genomförs (Larsson, personlig kommunikation den 10 november 2011).
För många projekt kan både olika sorters ex ante-analyser och någon form av multikriterieanalys som påvisar potentiella utfall av olika
alternativ behövas. När projektet sedan är genomfört är det, liksom vid
genomförandet av policybeslut, intressant att genomföra ytterligare
hållbarhetsanalys av ex post-variant för att kunna påvisa den förändring projektet medfört. Detta är dock mycket ovanligt förekommande
(Boverket, 2010b). Ex postmetoder är följaktligen ofta outvecklade
trots att de är viktiga för långsiktig effektivitet (Boverket, 2010b; Lee,
2006). Flera av de analysverktyg som nämnts i samband med antingen
ex ante- eller ex postanalys kan i själva verket användas både i förhand
och i efterhand, med större eller mindre framgång. Munier (2011) har
utvecklat en metod för analys av städer som omfattar både analys i
förhand och i efterhand. Söderbaum (2007) menar att ex ante- och ex
postanalyser kan inneha liknande egenskaper och att det oftast är bra att
använda samma typ av metod de gånger analyser ska genomföras både
före och efter ett projekt, för att undvika förvirring. Det blir också vanligare att ansluta sig till certifieringssystem som brittiska BREEAM16
16 BREEAM – Building Research Establishment Environmental Assessment Method
61
eller Ceequal17 där tydliga ekologiska mål (och för Ceequal även sociala)
sätts upp som i olika grad måste följas och följas upp. Motsvarande
system är amerikanska LEED18 och BEES19, japanska CASBEE20
och australiensiska Green Star. BREEAM har också utvecklats till
BREEAM for Communities som certifierar stadsdelar, där även den
sociala hållbarheten inkluderas och följs upp.
Projekt kan också vara av mjukare karaktmpelsom att öka tryggheten i en gångtunnel eller minska utanförskapet i ett bostadsområde. Här
är det troligtvis inte fråga om lika stora materiella investeringar som
vid nybyggnation – istället ligger utmaningen i att engagera människor
och försöka ta reda på orsakerna till upplevda problem och sedan dessutom hitta sätt att mäta en eventuell förändring hos människor efter
genomfört projekt. I dessa fall bör det vara särskilt viktigt att utföra
hållbarhetsanalys både i förhand och i efterhand för att kunna avgöra
vilken eventuell skillnad projektet har medfört. Hållbarhetsanalyser för
social hållbarhet innebär ofta i större utsträckning subjektiva bedömningar kring känslor, upplevelser och tyckande vilket kan vara svårt att
sätta fingret på och sätta i jämförelse med andra faktorer.
4.8 Subjektivitet i samband med
hållbarhetsanalys
Det går inte att skapa indikatorset som är helt objektiva, och kanske
är det heller inte något att sträva efter. Frågan är istället hur subjektiviteten behandlas. Bossel (1999) har listat punkter i processen för att
ta fram lämpliga indikatorer för en hållbarhetsanalys där subjektivitet
förekommer:
• Vilken kunskap och uppfattning som finns om systemet som
helhet
• Förståelsen för de olika delsystemens relationer
• Vilka scenarier som anses vara möjliga för framtida utveckling
17 Ceequal – Assessment and Awards scheme for improving sustainability
in civil engineering, infrastructure, landscaping and the public realm
18 LEED – Leadership in Energy and Environmental Design
19 BEES – Building for Environment and Economic Sustainability
20 CASBEE – Comprehensive Assessment System for Built Environment
Efficiency
62
• Vilket tidsperspektiv som intas
• Systemets avgränsningar
• Vilken information som anses vara intressant
Subjektivitet kommer också in i hållbarhetsanalyser genom metoder
som betalningsvilja där individer till exempel anger vad de skulle vara
villiga att betala eller få betalt för att slippa något eller för att acceptera
något (Gasparatos et al., 2008). Vidare omfattar ofta analyser av social
hållbarhet bland annat intervjuer, observationer och enkäter, alla vilka
baseras på subjektiva uppfattningar om vad som kan kallas hållbart.
Subjektivitet är således något som inte kan undvikas när det gäller att
analysera en stad, eller i någon situation som ska bedömas av självständigt tänkande varelser.
4.9 Att kombinera olika analysverktyg
Eftersom olika analysverktyg utvecklats för olika syften och situationer
räcker det sällan med att använda ett sådant analysverktyg, särskilt inte
vid hållbarhetsanalyser av städer där multipla komplexa företeelser ska
fångas in. Med tanke på att många av de analysmetoder som vanligtvis
används idag inte tar hänsyn till alla dimensioner av hållbar utveckling
kan det vara nära till hands att se en lösning i att kombinera olika metoder för en mer holistisk syn. Detta rekommendmpel av Waheed et al.
(2009) som föreslår att länkbaserade ramverk kombineras antingen med
exempelvis livscykelanalyser (LCA), multikriterieanalyser (MCA) och
riskanalyser (RA), eller med andra ramverk och integrativa konsekvensbeskrivningar. Kissinger och Rees (2010) föreslår att livscykelinventeringar (LCI) används tillsammans med miljöövervakningsmetoder eller
riskanalyser för att hållbarhetsanalysera påverkan från produktion och
konsumtion av varor, eller att markanvändning, livscykler och biologisk
mångfald analyseras tillsammans. Mayer (2008) föreslår att index för
Ekologiska fotavtryck kombineras med Index of Sustainable Economic Welfare (ISEW) och Fisher information index för att integrera
socioekonomiska och ekologiska perspektiv med ett systemperspektiv.
Vilka kombinationer som är att föredra beror bland annat på syftet med
analysen, vem den riktar sig mot och vad som ska analyseras.
Men George (2001) poängterar faktumet ”att placera ekonomiska,
sociala och mål i samma lista integrerar dem inte” (s. 99). Det är alltså
63
inte så enkelt att olika metoder bara kan läggas ihop för att representera
en helhet. Ness et al. (2007) ger som exempel hur LCA, livskostnadsanalys (LCC) och social livscykelanalys (S-LCA) kan kombineras för att
holistiskt omfatta samtliga hållbarhetsdimensioner när det handlar om
produkter, men författarna uppmärksammar också problemet med att
dessa analysmetoder inte är integrerade med varandra. Hållbarhet innebär mer än en sammanslagning av de viktiga frågorna: interaktionerna
mellan dimensionerna och de synergieffekter som uppkommer behöver
också synliggöras (Ness et al., 2007; Singh et al., 2009; Spangenberg
& Bonniot, 1998). Detta, menar Ravetz (2000), är själva konsten i att
planera för en hållbar utveckling. I dagsläget är det få hållbarhetsanalysmetoder som intar en integrerad ansats där samtliga dimensioner av
hållbarhetsbegreppet inkluderas (Singh et al., 2009).
För att undvika problemet med att kombinera olika metoder som inte
är anpassade för varandra menar Robèrt et al. (2002) att analysmetoder
bör utformas med systemperspektivet i åtanke redan från början för att
inkludera alla viktiga parametrar istället för att lägga på det i efterhand.
Integrationen ska med andra ord göras redan tidigt i processen (LópezRidaura, 2002) till exempel genom utveckling av länkindikatorer21.
Av resonemanget kan slutsatsen dras att olika analysmetoder kan
kombineras för att bli mer heltäckande, men att ytterligare åtgärder
för att integrera de olika analyserna med varandra är önskvärda för att
viktiga synergieffekter dimensionerna emellan inte ska förbises. Lika
viktigt är att planera för hållbarhetsanalyser tidigt i projekt som ska
analyseras.
4.10Värdesättning av sociala och ekologiska
resurser
Idag är det ekonomiska språket universellt. Det används i alla möjliga
sammanhang, även för att synliggöra hur stadsutvecklingen fortgår ur
ett hållbarhetsperspektiv. Men Gasparatos et al. (2008) frågar sig varför
ekonomi alls ska användas som måttstock för hållbar utveckling när det
är just där problemen uppstår från början. En fördel menar Gasparatos
med kollegor är att värden som uttrycks i monetära termer lättare förstås
21 Länkindikatorer är indikatorer som säger något om flera dimensioner av
hållbarhetsbegreppet samtidigt, och beskrivs i kapitel 4.2 om Integration
64
av allmänhet och intressenter (ibid.). Det innebär också kompabilitet
med de ekonomiska metoder som redan används vilket möjliggör jämförbarhet, förutsatt att de sociala och ekologiska resurserna tillskrivits
realistiska värden. Men det finns också en mängd problem som pekas
ut av Bebbington et al. (2007): de modeller som ämnar försöka beskriva
världen i monetära termer, som Sustainability Assessment Model (SAM),
Urban Development Sustainability Assessment Model (UD-SAM) och
kostnads-nyttoanalyser, misslyckas på någon front. De tar inte hänsyn
till resursfördelning, de utvecklas av experter vilket inte tillåter ett intressentperspektiv, de kan vara subjektiva, vara dåliga på att hantera externa
effekter och de kan dessutom förmedla ett svagt perspektiv på hållbarhet
genom att när allt uttrycks i monetära termer kan också ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter bli substituerbara (ibid.).
4.10.1 Kompensation
Risken för substitution (svag hållbarhet) leder också till ett kort resonemang om kompensation eftersom det inte är ovanligt att en aktör
som orsakar skada till exempel på det ekologiska systemet kan tillåtas
kompensera detta genom investeringar av motsvarande förlorade värden
inom någon annan dimension som vid kulturell upprustning (Persson,
2011). Problemen ligger både i den svaga synen på hållbarhet och i att i
detta fall kunna värdera både den ekologiska förlusten och den kulturella
vinsten på realistiska sätt. Samma fråga uppstår naturligtvis också då en
miljöskada kompenseras med miljöupprustning, vilket istället indikerar
stark hållbarhet. Gibson (2001) delar in kompensationsåtgärder i tre
kategorier: de som kompenserar med substitution i tid (när en gruva i
framtiden läggs ner ska marken rehabiliteras); substitution i plats (en
utdikad våtmark kan ersättas med ny våtmark på annan plats); eller i
typ (som exemplet med kulturell upprustning ovan). Beroende på vilken sorts substitution det rör sig om kan monetär värdesättning utgöra
ett viktigt verktyg, men fortfarande med alla de svagheter som olika
värdesättningsmetoder medför. Ytterligare ett problem med monetära
analysmetoder är att de kan rättfärdiga viss resursförstöring om kostnaderna för att minska slitage på ekologiska eller sociala system är högre
än de nyttor åtgärderna förväntas resultera i, med strikt ekonomiska
mått mätt. Pearce (2003) poängterar särskilt problemet med att använda
kostnads-nyttoanalyser eftersom i synnerhet ekologiska resurser baseras på individers åsikter om dessa resursers värde, som kanske inte alls
stämmer överens med det verkliga värdet.
65
4.10.2 Ekologisk värdesättning
Ekonomi i samband med ekologi är viktigt av bland annat två anledningar: dels för att ekonomi handlar om hushållning av knappa resurser,
och de ekologiska resurserna är i många fall knappa; dels för att belysa
vikten av att vårda ekosystemen och därmed ekosystemtjänsterna genom att använda ekonomiska verktyg för att uttrycka dem i termer som
anpassats efter samhällets syn på vad som är viktigt. Processen med att
värdera ekologiska resurser har, vilket redan noterats, fått mycket kritik
eftersom värderingen är subjektiv och vissa naturvärden inte riktigt
kan värderas på ett trovärdigt sätt. Ändå är de monetära modellerna
viktiga eftersom de passar in i det ekonomiska paradigm som dominerar beslutsfattande på olika samhällsnivåer och därmed möjliggör
att hållbarhetsfrågor alls inkluderas i dessa processer. Det finns många
sätt att tillskriva dessa resurser värden i samband med monetära analysverktyg som kostnads-nyttoanalyser, till exempel genom Hedonisk
prissättning22, betalningsvilja23 eller resekostnadsmetoden24 (Ness et al.,
2007). Dessa metoder intar ett antropocentriskt perspektiv på hållbarhet eftersom det är individer som förväntas sätta ett realistiskt värde på
ekologiska resurser, till exempel genom hur mycket de är villiga att betala för att fortsatt få ha tillgång till ett rekreationsområde. Ett problem
är att de sällan har kunskap om det aktuella systemets funktioner och
relationer och därför inte ger resurserna ett realistiskt värde (Gasparatos
et al., 2008). Ett annat konkret exempel är miljöavgifter, som sätter ett
ekonomiskt värde på sådant som utsläpp av svavel eller koldioxid som
avser motsvara kostnaden för den skada som dessa ämnen orsakar i
miljön (Brännlund & Kriström, 1998).
Ett försök att överbrygga klyftan mellan ekologi och ekonomi
gjordes av UNEP (FN:s miljöprogram) genom TEEB (The Economics
of Ecosystems and Biodiversity) som uttrycker förluster i ekosystemtjänster som uppstått på grund av minskad biologisk mångfald i ekonomiska termer. TEEBs utgångspunkt kan beskrivas som den biologiska
mångfaldens motsvarighet till Sternrapporten25 fast i lite mindre skala.
22 Hedonisk prissättning innebär att priset på en vara eller tjänst baseras på
värdet av de behov denna tillfredsställer
23 Hur mycket en individ är beredd att betala för att få tillgång till eller
slippa något
24 Hur mycket en individ är beredd att betala för att ta sig till en plats, exv.
ett rekreationsområde
25 Sternrapporten, av Nicholas Stern från 2006, visade att det skulle bli
66
Även i rapporten Räkna med ekosystemtjänster från Naturskyddsföreningen utgår man från en liknande ståndpunkt. När sambandet mellan
människa och natur betonas intas ett ekologiskt perspektiv på ekonomi:
”Människans förutsättningar att leva och utvecklas är helt beroende av
[ekosystemtjänster] och det är ofta mångfalden av arter – den biologiska mångfalden – i jordens skogar, hav, sjöar och andra ekosystem
som levererar dem” (NSF, 2010, s. 5). Ekosystemtjänsternas tillstånd och
förändringstakt är viktiga indikatorer för hållbar utveckling eftersom
samhället är så starkt beroende av att de fungerar väl (MA, 2005).
4.10.3 Social värdesättning
Sociala resurser kan värderas med hjälp av socioekonomiska analyser och
är inte nödvändigtvis enklare att värdera än de ekologiska resurserna. De
socioekonomiska sambanden kan tjäna till att identifiera samhällsnyttor
och samhällskostnader, som medelinkomst, utbildningsnivå eller arbetslöshet. För att kunna avgöra vilka åtgärder som är bäst ur ett socioekonomiskt perspektiv kan sociala investeringskalkyler upprättas, antingen som
en del av ett underlag inför beslut om en insats eller ett projekt, eller som
en del av en resultatanalys där både jämförelser mellan att genomföra och
inte genomföra insatser kan göras och olika insatser kan jämföras med
varandra. Boverket (2010b) har identifierat tre särskilt viktiga områden
där socioekonomiska konsekvenser behöver analyseras: det ekonomiska
värdet av sociala effekter i samband med större förändringar i den fysiska
miljön; boendesegregationens samhällsekonomiska konsekvenser; och
utvärdering av fysiska eller sociala insatsers ekonomiska effekter inom ett
bostadsområde eller en stadsdel (s. 188).
Social monetarisering kan kritiseras, bland annat med tanke på etiska
överväganden (Bebbington et al., 2007) – vad ska till exempel ett människoliv värderas till? För att veta om det är hållbart att investera resurser
i sociala förändringar behöver vi tillskriva dem ekonomiska värden som
kan ställas i jämförelse med andra samhällsnyttor- och kostnader, till
exempel för att ta reda på om investeringen i ett nytt vägräcke lönar sig
med tanke på färre olyckor och därmed minskade kostnader, eller om
det lönar sig att sätta in extra resurser för ett barn som börjar hamna på
glid jämfört med att inte göra det. Vad kostar detta barn samhället om
det senare i livet hamnar i missbruk och kriminalitet, och vad är värdet
betydligt billigare att snabbt genomföra åtgärder mot klimatförändringarna jämfört med att vänta
67
att få hjälp bort från en sådan destruktiv väg i eventuella brottsoffers
och i individens egna ögon? I Perry Preschool Program undersöktes
fördelarna med att redan i tidig ålder sätta in stödåtgärder åt barn som
riskerade att hamna i utanförskap (Schweinhart, 2003). Det visade sig
att varje investerad dollar resulterade i sju sparade dollar, vilket indikerar
att tidiga insatser kan vara mycket positivt ur socioekonomisk aspekt. I
dagsläget, menar Marie Torstensson Levander som är professor i Hälsa
& samhälle på Malmö högskola, görs inte mycket för att fånga upp
dessa barn (personlig kommunikation den 19 januari 2012). Välmående
barn, som förhoppningsvis blir framtidens välmående vuxna, är dock
en förutsättning för ett långsiktigt hållbarhetsarbete och för att staden
ska kunna utvecklas på ett sätt som är bra för både människa och miljö.
Det kräver att hållbarhetsanalyser också kan synliggöra vilka grundläggande förutsättningar en stad har att bygga vidare på även ur ett socialt
perspektiv.
Ett vanligt sätt att bedöma social hållbarhet åtminstone i större skala
är genom olika sorters välmåendeindikatorer, till exempel i Millennium
Ecosystem Assessment för att synliggöra ekosystemtjänsternas värde
för människan (MA, 2005). Där länkas ekosystemens välmående till
människans välmående med hjälp av specifika indikatorer för att påvisa
välmående samt av ekonomisk värdering. Pearce (2003) har beräknat
sociala kostnader för växthusgasutsläpp vilket resulterar i en indikator
som påvisar den globala skada växthusgaserna har för samhället ur ett
socialt perspektiv (socialt i detta fall inkluderar ekologiska konsekvenser
som drabbar det mänskliga samhället). Detta är ett exempel på sammanlänkning mellan den ekologiska och sociala dimensionen som
syftar till att påvisa hur de interagerar med varandra. Även kostnadsnyttoanalyser kan användas i samband med socioekonomiska analyser
(Boverket, 2010b) vilket dock kan kritiseras på samma sätt som i ekologiska sammanhang.
4.10.4 Alternativa värderingssätt
I diskussionen om att analysera hållbarhet och tillskriva resurser ekologiska och sociala värden finns också alternativa metoder som frångår
de traditionella ekonomiska ramarna. Istället för att som i ekonomiska
modeller låta naturresursers värde motsvara hur sällsynta de är eller vad
allmänheten är villig att betala för dem, kan biofysiska (naturvetenskapliga, ekocentriska) metoder användas. De är flexibla och kan användas
för allt från värmesystem till våtmarker till bränslen (Gasparatos et
68
al., 2008) vilket gör dem till värdefulla verktyg vid hållbarhetsanalys i
samband med städer. Gasparatos et al. (2008) beskriver tre biofysiska
modeller26 som är intressanta vid hållbarhetsanalys:
• Emergianalys – beräknar den totala mängden energi i form av
tid, ansträngning, material etc. som investerats i en produkt eller
tjänst.
• Exergianalys – beräknar det ingående energiflödet med särskild
hänsyn till energikvaliteten, eller den användbara delen av energin.
• Ekologiska fotavtryck – hur mycket bioproduktivt land som tas
i anspråk av en population för att producera de produkter eller
tjänster som de konsumerar.
De biofysiska metoderna är ekocentriska, medan de ekonomiska metoderna är antropocentriska. De är flexibla och omfattar produkternas
hela livscykel men sällan eller aldrig sociala aspekter (Gasparatos et al.,
2008) varför de ur ett holistiskt hållbarhetsperspektiv behöver kombineras med andra analysmetoder. De monetära och biofysiska metoderna
måste, om målet är att få en helhetssyn på hållbarhetsgraden, användas
tillsammans så att de kompletterar varandra eftersom de reflekterar
olika perspektiv av hållbarhet. Dock är det en komplicerad process som
kräver mer forskning (ibid.).
Andra biofysiska mått, som dock inte är utvecklade för att analysera
just stadsutvecklingmpel ekologiska kriterier för skyddsvärda områden
(key biodiversity areas) eller de kritiska nivåerna för arter och ekosystem
(critical natural capital) (NSF, 2010). En kombination av monetära och
biofysiska metoder kan ge en bättre helhetsbild, vilket Millennium
Ecosystem Assessment från 2005 är ett exempel på och som utgår från
ett socioekologiskt perspektiv.
4.11 Kapitel 4 i korthet
• Det finns en mängd olika metoder för att analysera stadens och
stadsutvecklingens hållbarhet och som faller under begreppet
hållbarhetsanalys
• Integration i hållbarhetsanalyssammanhang kan innebära att de
olika dimensionerna kopplas samman; att kopplingarna mellan
26 För en jämförelse mellan de biofysiska modellerna och monetära modeller se Gasparatos et al., 2008
69
•
•
•
•
•
•
70
människa och natur synliggörs; att stadens flöden inkluderas
både avseende ursprung och destination; att kombinera analyser
på olika skalor eller med olika perspektiv; eller att integrera hållbarhetsanalyser i beslutsfattande.
Hållbarhetsanalyser kan utföras på många sätt. Huvudsaken
är att analysmetoden väljs baserat på vem som utför analysen,
målgrupp, syfte och kontext.
Vilka delsystem staden delas in i har stor betydelse för vad som
inkluderas i en hållbarhetsanalys, och det finns en mängd olika
förslag på sådana indelningar.
Vad som är hållbart och inte definieras bland annat genom
ekologiska tröskelvärden och normativa principer, vilka ihop
med en tydlig definition av vad hållbar stadsutveckling ska
innebära är viktiga att fastställa för att kunna utforma effektiva
hållbarhetsanalyser
Olika analysverktyg är lämpliga att använda vid olika tidpunkter
i en beslutsprocess. Vissa används inför beslutsfattande och andra
används för uppföljning eller båda delarna
För att kunna ställa ekologiska och sociala resurser i relation till
ekonomiska behövs metoder för att ge dem monetära värden.
Alternativt kan biofysiska metoder användas som frångår de
monetära termerna och istället använder enheter som kilowattimmar, kilogram och hektar.
För fler exempel på olika hållbarhetsanalyser se exv. Gasparatos
et al., 2008; Kates et al., 2005; Singh et al., 2009; Bhada & Hoornweg, 2009 m.fl.
5Hållbarhetsindikatorer
I detta kapitel ligger fokus på hållbarhetsindikatorer, som är grundläggande vid analyser av hållbarhetsgraden i städer. Det breda spektrum
av hållbarhetsanalysmetoder som hittills diskuterats smalnar av till att
främst gälla analysmetoder som syftar till att analysera stadsutveckling
ur ett hållbarhetsperspektiv. Värt att notera är att även resultaten av
metoder som LCA, Ekologiska fotavtryck, materialflödesanalyser eller
MIPS, vilka ursprungligen utvecklats för andra ändamål, kan användas
som indikatorer i en större hållbarhetsanalys av staden.
5.1 Introduktion av hållbarhetsindikatorer
5.1.1 Vad är en indikator?
”Indikatorer är vår länk till världen” (Bossel, 1999, s.9). Det är med hjälp
av dem vi läser av vår omgivning och kan agera på ett bra sätt – förutsatt
att indikatorerna vi använder faktiskt ger oss en bild av verkligheten. Ett
mycket grundläggande exempel är att frost i gräset indikerar kyla, och
responsen är att ta på varma kläder för att inte frysa. På samma sätt kan
vi använda indikatorer för att analysera system som städer, till exempel
när det gäller hållbarhetsgraden i nybyggnation, utbildningssystem,
energiförsörjning eller stadens biologiska mångfald. Om vi läser av
indikatorerna fel, eller om de inte effektivt påvisar det de är avsedda att
visa, fattar vi beslut på felaktiga grunder och handlar kanske inte på ett
sätt som bidrar till en hållbar stadsutveckling – den som misstar frosten
för dagg tar kanske på sig för lite kläder och fryser, vilket inte är hållbart
i längden. Effektiva indikatorer förmedlar också en bredare bild än vad
den underliggande statistiken gör. Till exempel säger en populations
genomsnittliga livslängd inte bara hur gamla individerna blir utan indikerar också något om populationens allmänna hälsotillstånd och grundläggande förutsättningar. Därför är väl valda indikatorer som tolkas på
ett korrekt sätt en god utgångspunkt för ett effektivt hållbarhetsarbete.
71
5.1.2 Vad visar hållbarhetsindikatorer och hur kan de
användas?
Indikatorer kan användas som måttstockar för att avgöra om samhället
utvecklas i rätt riktning med tanke på de hållbarhetsmål som satts upp
(Waheed et al., 2009) och hjälper oss besvara frågan ”är vi mer hållbara
idag än igår?” (Cox et al., 2002). Men de begränsas inte till att bara
bedöma framsteg eller förändring – de kan också bidra till större förståelse för miljömässiga och sociala problem och stödja policyutveckling
och utvecklingsprojekt (Reed et al., 2006) och fungerar därför som stöd
för beslutsfattande (Söderqvist et al., 2004). Innes och Booher (2000)
menar att även samhällsinvånarna med hjälp av indikatorer lättare
får insikt om hot och möjligheter som uppkommer vid naturliga och
skapade katastrofer, förändringar i den globala ekonomin och orättvis
fördelning av resurser. Genom att omvandla en komplex verklighet till
lättöverskådliga siffror som kan förstås av beslutsfattare och allmänhet
ger indikatorerna förhoppningsvis en rättvisande bild av vad staden
presterar ur ett hållbarhetsperspektiv (Hoornweg et al., 2006).
Indikatorer används bland annat för att övervaka i vilken utsträckning vi uppnår, eller inte uppnår, de svenska miljömålen och definieras i
denna kontext av Naturvårdsverket som ”ett hjälpmedel som förmedlar
information om miljöutvecklingen och ger hjälp i uppföljning och utvärdering” (2011c). De kvantifierar och förenklar komplexa företeelser
som städer och visar hur dessa förändras med tiden (Boverket, 2010a)
och kan indikera om stadsluften innehåller för höga halter föroreningar, om invånarna känner sig otrygga på vissa platser i staden, om
företagen bedriver sina verksamheter på ett hållbart sätt eller hur stor
miljömedvetenheten är bland stadens konsumenter. De används ofta
för att beskriva hur väl resultaten av utförda åtgärder stämmer överens
med den ursprungliga planeringen med tanke på kvantitet, kvalitet och
tid; de kan visa hur väl ett system fungerar; och bidra till att avgöra
vilka åtgärder som ska genomföras när problem dyker upp i systemet
(PETUS, 2005). Det finns en mängd ramverk för hur hållbar utveckling
ska analyseras. Ett vedertaget ramverk är Bellagioprinciperna som tagits
fram på initiativ av International Institute for Sustainable Development
(IISD) vilka ger vägledning för hur hållbarhetsindikatorer ska utformas,
visualiseras och tolkas (Hardi & Zdan, 1997).
72
5.1.3 Indikatortyper
Indikatorer kan antingen vara variabler27 eller funktioner av variabler28
(Hardi et al., 1997). Bossel (1999) benämner variabler som tillståndsindikatorer (state) och kvoter som förändringsindikatorer (rate). De två
varianterna går också att relatera till begreppen stad och stadsutveckling
eftersom indikatorer som påvisar stadens hållbarhet indikerar tillståndet
medan indikatorer som påvisar stadsutvecklingens hållbarhet indikerar
en process eller förändring (Maclaren, 1996).
Indikatorer kan också vara av kvantitativ eller kvalitativ karaktär
(Waheed et al., 2009). De uttrycks som en andel (%), ett antal eller
en kvot (som skolbarn/lärare) och samlas in med hjällvis sådant som
statistik, mätningar och enkäter (Thomasson, n.d.). Exempel på ekologiska och ekonomiska hållbarhetsindikatorer är energiförbrukning som
kilowattimmar per år eller per kilo produkt, BNP per person eller andel
utrotningshotade arter. Även social och socioekonomisk hållbarhet kan
analyseras med hjälp av kvantitativa indikatorer, till exempel när det
handlar om avstånd till kollektivtrafik, parker eller livsmedelsbutiker;
hur hög kriminaliteten eller sysslolösheten är i ett område; eller inoch utflyttningen till/från staden. Vid analyser av social hållbarhet är
kvalitativa indikatorer särskilt viktiga. Det kan till exempel handla om
bostadsområdens säkerhet och om medborgardeltagande vid beslutsfattande. Kvalitativa indikatorer speglar människors värderingar, känslor,
åsikter eller bedömningar, vilka dokumenteras genom intervjuer, fokusgrupper, fallstudier, observationer eller berättelser (Thomasson, n.d.).
Indikatorer kan också vara av rankningskaraktär (Hardi et al., 1997)
och beskrivs då som lägsta och högsta konsumtionen eller största och
minsta ekologiska fotavtrycket. Rankningar utförs av olika anledningar:
i konkurrenssyfte (en hållbar stad är i mångas ögon en bra stad); för
att kunna jämföra städer så att de kan dra lärdom av varandra; eller i
upplysande syempelsom i tidningar med hållbarhetsfokus. Här nsdet
flera föempel på metoder som utformas på olika sätt beroende på syfte,
målgrupp och tema.
27 Som exempelvis den totala mängden ekologiska varor
28 Kvoter, som andel återvunnet avfall per total mängd avfall
73
5.1.4 En mängd krav ställs på indikatorer
Det råder enligt Cox et al. (2002) samstämmighet kring ungefär vilka
egenskaper indikatorer behöver ha för att effektivt tillåta bedömning
av hållbarhetsgraden i staden och stadsutvecklingen. Trots det kan en
myriad av olika förslag på egenskaper identifieras. I tabellen nedan har
ett flertal sådana egenskaper samlats för att ge en bild av de stora krav
som ställs på indikatorer och hur komplicerat arbetet med att ta fram
bra indikatorer kan vara. Få indikatorer har samtliga egenskaper men ju
fler de har desto bättre.
Egenskap
Referens
Egenskap
Referens
Integrerande
Alegre, 1999; Maclaren,
1996; Hoornweg et al.,
2006
Tillgänglig
Zavadskas et al. 2007; PETUS,
2005
Framåtriktad/påvisar trender
Maclaren, 1996; Hoornweg
et al., 2006; Harger &
Mayer 1996
Lätt att förstå/
Kommunicerbar
Alegre, 1999; Zavadskas
et al. 2007; Smith, 2002;
Bossel, 1999; Spangenberg &
Bonniot, 1998; PETUS, 2005
Påvisar fördelning
Maclaren, 1996
Pålitlig
Zavadskas et al. 2007; Smith,
2002; PETUS, 2005
Multi-intressentinput
Maclaren, 1996; Bossel,
1999
Enkel
Harger & Mayer 1996; Smith,
2002
Objektiv
Hoornweg et al., 2006
Omfattande
Harger & Mayer 1996
Granskningsbar/transparent
Hoornweg et al., 2006;
Spangenberg & Bonniot,
1998
Påvisar förändring
Harger & Mayer 1996
Verifierbar
Alegre, 1999
Påvisar samband
Maclaren, 1996; Hoornweg et
al., 2006
Flexibel
Alegre, 1999; Hoornweg
et al., 2006; Zavadskas et
al. 2007
Lättidentifierad
Bossel, 1999
Mätbar/kvantifierbar
Hoornweg et al., 2006;
Zavadskas et al. 2007;
Harger & Mayer 1996
Entydig
Bossel, 1999
Replikerbar
Hoornweg et al., 2006;
Bossel, 1999; Spangenberg
& Bonniot, 1998
Praktisk
Bossel, 1999
Effektiv
Hoornweg et al., 2006
Jämförbar, standardiserad
Hoornweg et al., 2006
Relevant
Hoornweg et al., 2006;
PETUS, 2005
Konsekvent och hållbar
över tid
Alegre, 1999; Hoornweg et
al., 2006
Statistiskt representativ
Hoornweg et al., 2006
Ej överlappande
Alegre, 1999
74
Många av de kriterier som listas i tabellen är ganska oklara. Vad innebär
det till exempel att en indikator är ”praktisk”? Det omfattar bland annat
många andra kriterier, som lättillgänglighet, lättförståelighet och entydighet. Nästan varje vetenskaplig artikel om hållbarhetsindikatorer listar ett antal kriterier som en indikator bör uppfylla, och även om ingen
indikator kan uppfylla varje punkt så utgör kriterierna ändå riktlinjer för
vad som är viktigt att åtminstone ha i åtanke vid utvecklingen av indikatorer. För att lättare minnas några särskilt viktiga indikatoregenskaper
används ibland akronymet SMART, som står för Specific, Measurable,
Achievable, Relevant och Time related (Doran, 1981).
Det är inte bara våra städer som behöver utvecklas på ett långsiktigt
hållbart sätt, utan även de hållbarhetsanalysmetoder och indikatorer
vi utvecklar för att ta reda på hållbarhetsgraden i städerna (Bahda &
Hoornweg, 2006). Indikatorerna behöver uppdateras kontinuerligt
eftersom deras relevans kan minska med tiden. De behöver också vara
flexibla eftersom de ska kontrollera dynamiska system och snabbt och
enkelt kunna anpassas till nya förutsättningar (Bossel, 1999). Detta
krävs för att indikatorprogrammen ska bli långsiktigt hållbara och til�låta långsiktiga jämförelser inom och mellan städer.
5.2 Kriterier för hållbarhetsindikatorer
Här diskuteras i huvudsak de indikatorkriterier som handlar om att belysa viktiga egenskaper i komplexa, socioekologiska system som städer.
För att kunna synliggöra de viktiga aspekter av städer och stadsutveckling som diskuterats i föregående kapitel behöver de indikatorer som
används utvecklas särskilt med dessa aspekter i åtanke. De bör därför
bland annat
• påvisa samband mellan dimensionslänkarna, i synnerhet mellan
orsak och verkan avseende människans aktiviteter och konsekvenserna av dessa i naturen såväl som i staden – ett integrerat
hållbarhetsperspektiv (Spangenberg, 2002);
• visa intragenerationella hänsyn – rättvis fördelning (Maclaren,
1996);
• inkludera flöden även utanför stadens gränser (synliggöra ”läckage”) (Mayer, 2008) samt ta hänsyn till att staden är ett system
vars samtliga delsystem behöver representeras genom indikatorer
75
(Gasparatos et al., 2008);
• tidigt kunna varna när negativ förändring håller på att ske (Azar
et al., 1996);
• synliggöra stadens resiliens, eller förmåga att stå emot eller anpassa sig till förändringar (Milman & Short, 2008);
• visa intergenerationella hänsyn (Maclaren, 1996);
• vara lättillgängliga – nödvändiga variabler ska vara lätta att hitta
(Bossel, 1999);
• och visa intressenter hänsyn – deltagande (Maclaren, 1996);
Flera av kriterierna är tätt sammanlänkade och kan inte avgränsas från
varandra på ett naturligt sätt, men delas ändå upp i olika punkter för en
klarare diskussion. De kommer i det följande att presenteras närmare i
nämnd ordning.
5.2.1 Länkar mellan dimensionerna av hållbarhet (A)
I kapitel 4.2 diskuterades innebörden av en integrerad ansats i samband
med hållbarhetsanalyser. Här ligger fokus på integration mellan de olika
dimensionerna av hållbarhet med hjälp av länkindikatorer. Dessa integrerande indikatorer påvisar hållbarheten ur flera dimensioner samtidigt (Maclaren, 1996). Ett exempel är andelen arbetslösa i ett samhälle,
vilket säger något både om ekonomisk och om social stress, eller antalet
producerade enheter per kvadratmeter vilket belyser markanvändning
ur ett ekologiskt och ett ekonomiskt perspektiv. Ett annat exempel är
TRIPS (transportintensitet/ transport intensity of goods and services),
en indikator som länkar samman både det ekologiska och det sociala
perspektivet på hållbarhet (Spangenberg & Bonniot, 1998). TRIPS är
en socioekologisk störningsindikator som inte bara påvisar förbrukning
av resurser för infrastruktur utan även människors restid. TRIPS synliggör alltså ekologiska parametrar som energi, landyta och material såväl
som sociala parametrar som minskad tid att vara med vänner (ibid.).
Spangenberg och Bonniot (1998) lägger stor vikt vid synliggörandet
av både de fyra hållbarhetsdimensionerna (ekologiskt, socialt, ekonomiskt och institutionellt) och länkarna mellan dem, och illustrerar
indikator-exempel för en integrerad hållbarhetsanalys (Figur 6). Detta
exempel är ursprungligen utformat för att analysera hållbarheten i
företag och synliggör relationen mellan de olika dimensionerna på ett
tydligt sätt. Det kan användas även med ett stadsperspektiv i åtanke,
antingen genom att anpassas efter en stads förutsättningar eller genom
att låta företagen representera en viktig del av staden.
76
Environmental
Indicators Incl.
- resource use
(extraction)
- state indicators
Resource Intensity of
production, job, services,
companies, regions
Distribution of access to
environmental resources
Institutional
Indicators
- Participation
- Justice
- Gender Balance
Economic Indicators
Incl.
- GNP
- Growth rate
- Innovation
- Competitivness
HDI =
Income Disparities,
Longlivety, Education
Transport intensity
Social Indicators
Incl.
- Health care
- Housing
- Social security
- Unempolyment
= Indicators for Interlinkages
Figur 6. Indikatorexempel för fyra dimensioner av hållbarhet och länkarna
dem emellan enligt Spangenberg och Bonniot (1998, S. 13).
Ett alldeles särskilt viktigt samband är det som redan beskrivits mellan
människa och natur, eller det socioekologiska sambandet. Exempel på
socioekologiska indikatorer eller kriterier är intragenerationell hänsyn
(kapitel 5.2.2), metaboliska flöden (5.2.3), resiliens (5.2.5) och intergenerationell hänsyn (5.2.6), medan tidsperspektivet (5.2.4), datatillgängligheten (5.2.7) och deltagandet (5.2.8) är ytterligare perspektiv på eller
förutsättningar för en integrerad urban hållbarhetsanalys.
Socioekologiska samband
De socioekologiska sambanden påvisar det mänskliga samhällets relation till naturen. Med tanke på att mänskliga aktiviteter som ligger
77
bakom många av de hållbarhetsutmaningar vi står inför idag är det också
mycket viktigt att ta reda på vilka aktiviteter det egentligen är som orsakar
vad, även kallat kausalkedjan, och hur detta i sin tur påverkar samhället.
Eftersom de mänskliga och naturliga systemen är så tätt sammanlänkade
på komplexa och dynamiska sätt kan de tillsammans sägas utgöra ett eget
system som i sig behöver analyseras som en enhet lika väl som att dess
ekologiska och sociala delsystem behöver det. Analyser med fokus på
socioekologiska samband kan bidra till detta (Gibson, 2001). Ett sådant
exempel har utvecklats av Azar et al. (1996) i form av en socioekologisk
metod som föreslår indikatorer med utgångspunkt i socioekologiska relationer. Den socioekologiska metoden har i kombination med en emergianalys29 applicerats av Grönlund et al. (2004) för att jämföra algbaserad
vattenrening med andra metoder. Detta är bara ett exempel på hur denna
och liknande metoder kan användas i stadsutvecklingssammanhang för
att synliggöra hållbarhetsgraden i olika system.
Som redan tagits upp i kapitel 3.7.2 om socioekologiska system
så bör det poängteras att sociala frågor om trygghet, sysselsättning,
kriminalitet, segregation, jämlikhet, utbildning och så vidare inte
säkert inkluderas i en socioekologisk analys även om namnet antyder
så. Särskild hänsyn behöver tas för att inkludera även dessa frågor i en
hållbarhetsanalys för att den ska kunna kallas integrerad.
Socioekonomiska samband
En stads ekonomi handlar till stor del om socioekonomi, om de sociala
åtgärder och skeenden som på olika sätt belastar eller bidrar till det ekonomiska systemet. Socioekonomiska samband kan handla om att belysa
samhällets kostnader för kriminalitet, arbetslöshet eller otrygghet och
ställa de kostnaderna i relation till vad det skulle kosta att förebygga
sådana problem, vilket har beskrivits i kapitel 4.10.3 om monetär värdesättning av sociala resurser. Det kan också handla om hur resurser ska
fördelas, till exempel mellan kultur, skola och sjukvård. Socialt välmående går delvis hand i hand med ekonomiskt välstånd eftersom social
utveckling, som ökad tillgång till livsmedel, utbildning, sjukvård etc.,
kräver att individen har ekonomiska resurser. Socioekonomiska hållbarhetsanalyser blir viktiga redskap för att synliggöra sociala utmaningar så
väl som för att hitta sätt att lösa dem.
Två synsätt på social hållbarhet har beskrivits av Dempsey et al.
(2011): dels social rättvisa som berör sådant som invånare behöver ha
29 Analys av hur mycket energi i form av tid, ansträngning, material m.m.
som investerats i en produkt eller tjänst
78
rättvis tillgång till i vardagen, som utbildning, bra boende, allmännyttor (post, teve, sjukhus etc.), social infrastruktur, grönytor, kultur och
rekreation. Dels det hållbara samhället som handlar om själva samhällets fortlevnad, exempelvis social interaktion, stabilitet (exv. avseende
populationsstorlek), medborgardeltagande, tilltro och trygghet samt
invånarnas positiva känsla av tillhörighet och stolthet över området.
Alla dessa faktorer kan användas som utgångspunkt i utvecklingen av
hållbarhetsindikatorer för den sociala dimensionen och även för länkindikatorer som på olika sätt kopplar det sociala till det ekonomiska. Ett
exempel på en socioekonomisk indikator är Human Development
Index (HDI) som används på nationell skala och främst baseras på
information om livslängd, inkomstfördelning och utbildning. Ur ett
västerländskt stadsutvecklingsperspektiv är denna indikator inte den
mest effektiva eftersom den i högre grad riktar sig till utvecklingsländer
där sådant som utbildning inte i lika stor utsträckning är en självklarhet.
Enklare varianter av socioekonomiska indikatorer kan vara hushållens
sammansättning, medelinkomst, andel arbetslösa eller utbildningsnivå.
Eko-ekonomiska samband
Eko(-logisk)-ekonomiska samband påvisar samband mellan natur och
ekonomi och kan handla om kostnader för att rena marken efter ett
oljeläckage; hur mycket resurser som läggs på naturvård; om monetär
värdesättning av externa effekter som växthusgasutsläpp eller ekosystemtjänster30; företags och organisationers miljöarbete; eller om miljöskatter och grön skatteväxling, och andra ekonomiska styrmedel som
syftar till att bidra till en bättre miljö. Ekonomi handlar om att hushålla
med knappa resurser, och de ekologiska resurserna är – med tanke på
människans höga resursförbrukning – i stor utsträckning knappa. Detta
samband gör ekonomi till ett viktigt verktyg för att förbättra den ekologiska situationen. Två exempel på eko-ekonomiska verktyg är kostnadsnyttoanalyser (CBA) och kostnadseffektivitetsanalyser. Resultaten av
dessa kan användas som indikatorer för eko-ekonomisk hållbarhet vid
beslutsfattande. Andra eko-ekonomiska indikatorer är MIPS (materialintensitetsanalys/material input per unit of service) som kan användas
från produktskala till nationell skala (Spangenberg & Bonniot, 1998),
samt ekoeffektivite, som påvisar förändring från linjära system till slutna,
kretsloppsanpassade system (Naturvårdsverket, 2011b).
30 Se exempelvis Frame, B. & Cavanagh, J. (2009). Experiences of sustainability assessment: An awkward adolescence. Accounting Forum, 33,
3:195-208.
79
Den ekologiska, sociala och ekonomiska hållbarheten, och länkarna
dem emellan, är grundläggande att inkludera i en integrerad hållbarhetsanalys på ett eller annat sätt. De är också viktiga när det kommer till
rättvis fördelning av resurser i samhället eftersom tillgången till ekonomiska medel kan skilja sig markant mellan individer, grupper, folkslag
eller medborgarskap; tillgången till livsmedel, rekreation eller andra
ekosystemtjänster är ojämnt fördelad; lika väl som tillgången till sådant
som social trygghet och rättvisa. Detta pekar på vikten av att inkludera
även intragenerationella aspekter vid utvecklingen av indikatorer för en
integrerad analys av urban hållbarhet.
5.2.2 Intragenerationell hänsyn – rättvis fördelning (B)
Intragenerationell rättvisa, en förutsättning för stark hållbarhet, behöver
kunna synliggöras med hjälp av indikatorer. Med det menas att indikatorn ska kunna påvisa om resurser har fördelats rättvist, till exempel när
det gäller inkomster, kollektivtrafik, rekreationsmöjligheter eller andra
naturresurser, eller om det är ett fåtal personer som står för större delen
av konsumtionen av resurser i ett samhälle (Spangenberg och Bonniot,
1998). Resurser skulle ur ett socialt perspektiv också kunna handla om
trygghet, säkerhet, jämställdhet och jämlikhet. Även de sociala resurserna behöver ges goda förutsättningar för att fördelas rättvist i staden.
Ett exempel på svag hållbarhet där liten hänsyn tas till resursfördelning
är indikatorn BNP som visar positiva siffror även om all skog avverkas,
all fisk fiskas ut eller om en del av befolkningen far illa. Fördelning
är svårt att synliggöra med hjälp av index eftersom det kan vara stor
skillnad mellan de som har det bra och de som har det dåligt och ett
genomsnitt döljer dessa skillnader. Detta kan undvikas om vissa indikatorer kan brytas ner till att gälla faktorer som ålder, kön eller geografisk
plats (Maclaren, 1996). För att mer effektivt synliggöra fördelningen
kan de också visualiseras på andra sätt än genom index.
Azar et al. (1996) föreslår en indikator som påvisar ojämn fördelning
av resurser och tjänster med fokus på de socioekologiska sambanden.
Indikatorn utgör en kvot mellan mängden resurser,still exempel kalorier,
protein, energ, eller material, som tillförs ett begränsat område (som en
stad) jämfört med de resurser som tillförs ett referensområde (som världen). Denna indikator är ett exempel på en socioekologisk länkindikator
(Spangenberg & Bonniot, 1998) och tar inte hänsyn till inkomstfördelning, men en indikator för inkomstfördelning i kombination med den
80
socioekologiska indikatorn ger en tydligare bild av resursfördelningen
och inkluderar också ett ekonomiskt perspektiv.
Ekonomin är viktig för en människas livssituation på många sätt.
Städer delas ofta in i områden som kan relateras till invånarnas sociala
och ekonomiska situation, vilket bidrar till segregation. Socioekonomiska indikatorer är viktiga när sociala konsekvenser ska vägas in i en
stads översiktsplaner (ÖP): konsekvensanalyserna är allmänt hållna och
om de inte kopplas till socioekonomiska variabler finns risken att konsekvenserna för utsatta grupper inte syns eller att den ojämna resursfördelningen bland invånarna ignoreras (Boverket, 2010b). Med hjälp av
de socioekonomiska variablerna synliggörs de sociala konsekvenserna
– vare sig det handlar om översiktsplaner, praktiska projekt eller andra
strategier för hållbar stadsutveckling.
Rättvis fördelning handlar inte bara om fördelning av sådant människan vill ha – det kan också handla om fördelning av miljöproblem
eftersom inte de heller är jämnt spridda över staden. Beder (2003)
menar att invånare som bor i innerstaden, nära industriområden, större
vägar eller flygplatser utsätts för föroreningar och buller, medan de som
bor i stadens ytterkanter kan sakna kollektivtrafik och sådant som post,
vårdcentral och bank. Detta innebär också en orättvis fördelning av
resurser och behöver med hjälp av indikatorer inkluderas i en integrerad
urban hållbarhetsanalys.
Ett annat exempel är ”fördelningen” av asfalt, en resurs som til�låter effektiva transporter men som också påverkar många av stadens
funktioner, till exempel dess resiliens i samband med skyfall, då stora
hårdbelagda ytor medför högre översvämningsrisk. Därför är det också
viktigt att känna till hur stor andel av stadsytan som kan vara belagd
med hårda ytmaterial och hur mycket som kan utgöras av byggnader
och vegetation (Ghosh et al., 2006) för att undvika de sociala bekymmer
som översvämningar kan medföra. Om det finns stadsdelar med mycket
stor andel hårdbelagda ytor betyder det att de oftare drabbas av översvämningar och att invånarna troligtvis har lägre tillgång till grönytor
än boende i andra stadsdelar. Detta kan påverka livskvaliteten negativt
och i längden göra bostadsområdet impopulärt bland resursstarka grupper vilket i värsta fall leder till att området blir segregerat.
Fler exempel på hur intragenerationell rättvisa kan inkluderas i
hållbarhetsanalyser av städer ger Hsueh-Sheng och Chin-Hsien (2011)
som forskat om rumslig rättvisa i urbana parker baserat på GIS och
rumsliga analysmodeller. Men integrerade indikatorset måste också påvisa miljö- och sociala effekter som sker utanför det samhälle som håll81
barhetsanalyseras, då konsumtionen på en plats ofta resulterar i negativ
påverkan på en helt annan plats (Maclaren, 1996). Här fyller företagen
en viktig roll eftersom de ofta agerar på en internationell marknad och
då har möjlighet att ställa krav på en leverantör eller underleverantör
att förbättra sitt hållbarhetsarbete. Ett viktigt ramverk för detta är ISO
26000 som är en vägledning för socialt ansvarstagande31. Ibland verkar
samhällen som ligger nedströms från större föroreningspunkter orsaka
större negativ påverkan än de faktiskt gör (Kissinger & Rees, 2010).
Även här blir det särskilt viktigt att inte dra systemgränserna vid stadens
geografiska gräns utan att också ta hänsyn till flödens ursprung och
slutdestination, eller stadens metabolism.
5.2.3 Stadens metaboliska flöden – ett system-
perspektiv (C)
I avsnitt 3.4.1 fördes en diskussion om stadens metabolism och systemperspektivet som knyter samman staden med omgivande system.
Kontentan är att städer måste studeras utifrån ett globalt perspektiv
för att synliggöra läckage som innebär att andra samhällen och ekosystem på jorden får ta konsekvenserna av till exempel en svensk stads
metabolism (Mayer, 2008). Vad finns det då för analysmetoder som
tar in dessa perspektiv? Bell och Morse (2008) föreslår ett ramverk
utvecklat av Bossel (1999) som strävar efter att skapa ett holistiskt sätt
att representera hållbarhet och tar hänsyn till systemperspektivet på en
stad, vilket innebär en insikt om att den inte står på egen hand utan är
tätt sammanlänkad med omgivande system och har otydliga gränser.
Ravetz (2000) har utvecklat ISCAM (Integrated Sustainable Cities
Assessment Method) som också fokuserar på socioekologiska samband
och metaboliska flöden. I Figur 7 Ekocykler – materialflöden i den
urbana metabolismen (Ravetz, 2000, s. 37) syns en konceptuell modell
med olika varianter av en stads metabolism där (a) är mest hållbar med
lokala, slutna flöden och (d) är minst hållbar med linjära flöden som
resulterar i stora mängder avfall och utsläpp. Både (b) och (c) kan också
vara exempel på hållbara metaboliska flöden beroende på hur staden
hanterar externa effekter (Ravetz, 2000). (e) visar vilka problem som kan
förekomma även i samband med slutna flöden.
31 Ibland kallas detta Corporate Social Responsibility (CSR), men i standarden ISO 26000 används begreppet Social Responsibility (SR) eftersom den inte vänder sig exklusivt till företag utan till alla organisationer.
82
Urban metabolism har främst analyserats kvantitativt genom in- och
utflöden av material, vilket dock inte påvisar de kvalitativa värden dessa
flöden har i socioekonomiska system (Huang et al., 2010). I en analys av
socioekonomisk metabolism integrerades därför energi- och materialflöden för att fånga även de kvalitativa aspekterna på urban metabolism
(Huang och Chen, 2009). REAP (Resources and Energy Analysis
Programme) är ett annat verktyg som inkluderar stadens externa flöden,
och ytterligare några är enligt Mayer (2008) Environmental Sustainability Index, Satellite imagery-based Sustainability Index, Sustainable
National Income, emergianalys och Ekologiska fotavtryck.
(a)
cyclic flow within
city-system
(b)
cyclic flow within
regional system
(c)
cyclic flow within
global system
(d)
linear flow through
city-system
(e)
general problems
with cyclic flow
city-system
boundary
problems of
resource depletion,
pollution & waste
problems of
externalities
problems of
flows
problems
of stocks
Figur 7. Ekocykler – materialflöden i den urbana metabolismen (Ravetz,
2000, s. 37)
Kissinger och Rees (2010) räknar upp flera konsumtions- och produktionsbaserade analysmetoder som förvisso tar hänsyn till viktiga flöden
s en stad, men de menar att metoderna inte gör utpräglade kopplingar
till ekologiska konsekvenser i omgivande system och med andra ord inte
tar hänsyn till systemperspektivet. Som exempel ges Ekologiska fotavtryck, LCA, MFA (materialflödesanalys/material flow analysis) och
EIOA (environmental input-output analysis). Ekologiska fotavtryck
83
räknas ibland som ett verktyg som tar hänsyn till läckage och ibland
inte, förmodligen beroende på vilket perspektiv varje studie intar.32
Kissinger och Rees (2010) har utvecklat en interregional ekologisk
analys vilken som namnet antyder fokuserar på den ekologiska dimensionen och alltså inte är integrerad med avseende på hållbarhetsdimensionerna. Den syftar till att ta hänsyn till metaboliska flöden och
synliggör därmed läckage. Jin et al. (2009) har utvecklat en metod där
systemdynamik inkorporeras i Ekologiska fotavtryck och appliceras i
fyra scenarier för att skapa en hållbar stadsutveckling. För att kunna
göra tillförlitliga analyser av sådant som materialflöden behövs enligt
Kissinger och Rees (2010) information om materialets geografiska
ursprung, råvaruutvinningshastigheten, total kvantitet av konsumerade
resurser och totalt resursbehov (mark, vatten, kemikalier, energi) vid
processerna för utvinning och produktion av materialet. Även ekoeffektivitet är en indikator som tar hänsyn till hur metaboliska flöden
sluts i kretslopp.
Urbana kopplingar till den närliggande och avlägsna
omgivningen
I en rapport om hållbar stadsutveckling från Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet (Ku2009/1620/KV) betonas sambandet mellan urbana och rurala samhällen, mellan stad och
landsbygd, som i takt med en ökad globalisering tenderar att smälta
samman. Kunskaper om relationerna mellan stad och landsbygd och
om hur de kan utvecklas behöver därför öka. Hållbar stadsutveckling
kan som begrepp utvidgas till att inte bara gälla städer i utveckling utan
även små orter eller stadsdelar som drabbas av arbetslöshet, minskad
service och avbefolkning. I sådana sammanhang får begreppet hållbar
stadsutveckling en lite mer grundläggande innebörd som handlar om
att dessa platser ska överleva och bli livskraftiga igen.
Människan har till skillnad från alla andra varelser på jorden lyckats undvika de lokala ekologiska begränsningar som vanligtvis styr
befolkningsmängd och andra parametrar. Städer är särskilt utmärkta
exempel på detta (Pickett et al., 2005). Ur ett globalt perspektiv ser
det annorlunda ut: de resurser som finns på jorden kan inte fyllas på
utifrån, vilket gör begränsningarna mer påtagliga. Staden är ett system
som är beroende av sin omgivning på både ett lokalt och ett globalt
plan. Saifi et al. (2009) har studerat kommunernas roll för jordbrukets
hållbarhet och konstaterar att ett socioekologiskt perspektiv kan göra
32 För fler exempel på konsumtionsbaserade analysmetoder se Scott, 2009
84
ekologiska begränsningar och materialflöden lättare att förstå när det
gäller hållbarhetsproblematiken. De konstaterar att många kommuner,
och särskilt de med större städer, inte har tillräckligt stor markyta för
att försörja den egna befolkningen med mat och energi. Sådana system
måste då samarbeta med andra, externa system vilket innebär komplexa
flöden från och till både närliggande och avlägsna platser.
För att synliggöra ekologiska begränsningar, minska användningen
av icke förnybara resurser samt genom effektivare lokal förvaltning
minska belastningen på ekosystemet menar Saifi et al. (2009) att det
principiellt är en fördel om man kan se en kommun som ett avgränsat
socioekologiskt system, just för att tydliggöra de begränsningar som
bör råda i ett hållbart samhälle. Som samhället fungerar idag är det
ur hållbarhetsanalysperspektiv grundläggande att synliggöra städernas
påverkan även utanför deras gränser, men inslag av studier av en skarpt
avgränsad stad, för att belysa hållbarhetsproblemen som konsumtion
och produktion medför, kan tillföra större kunskap om vilka åtgärder
som kan vidtas för att bedriva en hållbar stadsutveckling. Detta kräver
förståelse inte bara för det aktuella tillstånd som råder i staden utan
även för vilka processer som orsakat det tillståndet, vilket innebär ett
tidsperspektiv på hållbarhetsanalysen.
5.2.4 Tidig varning vid förändring samt respit- och responstider (D)
Hur hittar vi information som indikerar hållbarheten i dynamiska
system som städer, där tillståndelexxempelvis befolkningsmängd, föroreningar och sociala strukturer) ständigt förändras? Med tanke just på
denna föränderlighet är det viktigt att indikatorerna påvisar eventuell
förändring medan eller innan den sker istället för att mäta tillståndet
som uppstår när förändringen redan skett, alltså att studera de orsaker
som ligger bakom en viss påverkan. Fokus ligger då på de socioekologiska sambanden eftersom det är mänskliga aktiviteters konsekvenser i
ekosystemen och i samhället som är intressanta att studera närmare för
att kunna synliggöra system i förändring.
Men det är inte bara indikatorer för de socioekologiska sambanden
som är viktiga för att kunna synliggöra när utvecklingen drar åt ett oönskat håll där risker för negativa effekter uppstår. Samma sak gäller inom
sociala strukturer, där socioekonomiska indikatorer kan användas för att
synliggöra eventuell negativ utveckling. Ett exempel är att barn redan
85
i tidig ålder kan visa tecken på ökad risk för att senare hamna i kriminalitet och att de, om de kan identifieras, kan få det stöd som krävs för
att bryta den negativa utvecklingen. I det arbetet blir socioekonomiska
indikatorer viktiga vilket också har diskuterats i samband med monetär
värdesättning av sociala resurser i kapitel 4.10.3.
Negativa konsekvenser och motåtgärder – en kapplöpning
mot tiden
Att tidigt kunna identifiera en negativ förändringsprocess och kunna
sätta in åtgärder innan viktiga trösklar överskrids handlar alltså om att
inta ett tidsperspektiv på hållbar stadsutveckling. Bossel (1999) utvecklar resonemanget vidare i sin diskussion om respit- och responstider, och
menar att det inte går att uppnå en hållbar utveckling om destruktiva
processer byggs upp fortare än motåtgärder kan genomföras. Med andra
ord – om vi anpassar och lär oss långsammare än vår miljö försämras så
kan vi inte skapa en hållbar utveckling.
Detta innebär att det, i likhet med vad Azar et al. (1996) observerar,
utöver tillståndsindikatorer finns anledning att fokusera på indikatorer
som påvisar förändring så att det finns möjlighet att agera proaktivt
istället för reaktivt. Förutsägelser kräver en dynamisk modell som på
ett tillförlitligt sätt kan förutse vad som kommer att hända. När miljön
utsätts för hot finns således en tidsaspekt, där respittiden (respite time)
indikerar den tid som är kvar tills systemet orsakats allvarlig skada – eller överskridit en tröskel – och responstiden (response time) är den tid
det tar att genomföra och se effekter av motåtgärder som ska hindra
skada på systemet (Bossel, 1999)33. Denna analysmetod är effektivast
i de fall orsak- och verkanssambanden är okända och när det är lång
fördröjning mellan orsak och verkan. När de väl synliggjorts minskar
behovet av att titta så tidigt i förloppet av orsaker och effekter som
möjligt. Om indikatorer tidigt kan indikera förändring innan den sker,
alltså tidigt i kausalkedjan (Azar et al., 1996), så ökar vår responstid.
Utan de indikatorerna märks kanske inte problemet förrän det är för
sent – respittiden har gått ut.
33 Det finns också fördröjning i de förändringar som sker i miljön, oavsett
om de är positiva eller negativa. Miljöeffekterna av befolkningsökning
eller ökade utsläpp syns inte på en gång likaväl som att effekterna av
populationsminskning eller utsläppsminskning inte heller syns förrän
efter flera år (Bossel, 1999). Till exempel, även om vi lyckas stoppa
utsläppen av växthusgaser idag kommer den globala medeltemperaturen
att fortsätta öka under en lång period (Houghton, 2007)
86
I ett hållbart system behöver antingen respittider vara långa eller
responstider vara korta för att utvecklingen ska hinna styras i en hållbar
riktning. Detta kräver tillförlitliga indikatorer för hur fort hot för skada
närmar sig och för hur snabbt det finns möjlighet att agera mot detta
hot (exv. klimatförändringar). I mer illustrativa termer kan det liknas vid
en räv som jagar en kanin: räven (hot) är snabb, och för att hinna undan
(hållbarhet för kaninen) måste kaninen springa ännu snabbare (respons
på hotet). Annars är läget ohållbart för kaninen, som blir rävmiddag. För
att kunna samla in denna typ av information krävs Biesiotindikatorer,
som visar förhållandet mellan respittid och responstid. Om kvoten är
mindre än 1 är situationen inte hållbar och är den lika med eller över 1
så kan systemet hantera hotet och situationen är därmed hållbar (Bossel, 1999). Detta knyter också an till begreppet resiliens, som tas upp i
följande kapitel.
5.2.5 Att mäta resiliens (E)
Indikatorer för urban hållbarhetsanalys av komplexa system behöver
kunna mäta systemens förmåga till anpassning och deras förmåga att
fungera en lång tid framöver (Milman & Short, 2008). Det innebär att
indikatorerna ska kunna påvisa en stads resiliens och att bakomliggande
data ska finnas tillgängliga även i framtiden för att möjliggöra jämförelser och för att säkra indikatorns relevans i ett längre tidsperspektiv.
Begreppet urban resiliens har i kapitel 3.7.3 i korthet beskrivits som
en stads förmåga att anpassa sig till eller stå emot förändrade förutsättningar. Milman och Short (2008) poängterar att resiliens inte bara
innebär att system kan stå emot stress och ändrade förutsättningar, utan
att de under stress dessutom kan utvecklas till att fungera ännu bättre
och effektivare än tidigare. För att förstå resiliens behöver vi verktyg
som kan hantera egenskaper som är typiska för komplexa system, som
ickelinjär dynamik och tids- och platsmässiga interaktioner på olika
skalor (Pickett et al., 2005).
ICLEI (2010) listar några viktiga förutsättningar för urban resiliens:
• En god förståelse för risker som inkluderar förutsägelser om klimatförändringar för att möjliggöra långsiktiga utvecklingsplaner
• Identifiering och prioritering av högriskområden, med kostnads- och nyttoanalyser som viktiga redskap för utveckling av
kostnadseffektiva lösningar
87
• Hänsyn till framtida scenarier och planer för investeringar för
högre resiliens som bygger på vetenskapliga fakta samt lokala
kunskaper och erfarenheter
• Kontinuerlig analys allt eftersom nya data blir tillgängliga
Betydelsen av att ha referensvärden har diskuterats tidigare och återkommer i samband med resiliens. För att kunna säga något om en stads
resiliens behöver det finnas något att jämföra med – staden har blivit
mer eller mindre resilient i förhållande till ett tidigare tillstånd. Pickett
et al. (2005) menar att jämförelsen gärna skulle kunna göras mot andra
förekommande tillstånd i systemet, men att dessa andra tillstånd ofta
inte är kända. Pickett et al. (2005) menar därför att modelleringen av
urban resiliens inte bara kräver analyser av stadens nuvarande tillstånd
och av hur staden kan komma att utvecklas eller hur den hade kunnat
utvecklas, utan också av dess historiska tillstånd för att göra bättre förutsägelser. De föreslår en metod som tar hänsyn till hypotetiska tillstånd i
systemet och kan bedöma resiliensen i både observerade och potentiella
systemtillstånd, i form av en systemdynamisk modell.
Machlis (2007) har också utvecklat en modell för studier av urban
resiliens; The Human Ecosystem model. Den utgår från: vissa grundläggande förutsättningar som begränsar socioekologiska processer; från
kritiska resurser; variabler för sociala system; och huvudsakliga flöden.
Genom att ta hänsyn till kausalkedjor kan modellen bidra till att beskriva, förklara, förutsäga och vara ett stöd i designen av urban resiliens
(ibid.). Vidare har Leach et al. (2010) studerat vikten av resiliens i
komplexa, dynamiska system när det gäller spridning av sjukdomar, och
Plummer och Armitage (2007) använder med hänsyn till komplexitet
mellan ekonomiska, ekologiska och sociala strukturer resiliens som
utgångspunkt för att utvärdera flexibel förvaltning vilket handlar om att
arbeta med naturen istället för emot den.
Ett aktuellt exempel på hur resiliens kan inkorporeras i stadsutvecklingen är Albano Resilient Campus, ett nytt campusområde vid
Stockholms Universitet. Projektet är en del av ett stort internationellt
projekt, SUPER (Sustainable Urban Planning for Ecosystems Services and Resilience), där planering och byggnation av hållbara städer
studeras utifrån ett ekosystemperspektiv. Figur 8 Ett exempel på hur
socioekologisk design kan användas för att öka resiliensen i ett område
(Akademiska Hus & Patchwork, 2010, s. 23) visar ett förslag på hur socioekologisk design kan användas för att öka resiliensen i det planerade
campusområdet (Akademiska Hus & Patchwork, 2010). Den visas här
som exempel på komplexiteten i socioekologiska relationer.
88
Figur 8. Ett exempel på hur socioekologisk design kan användas för att öka
resiliensen i ett område (Akademiska Hus & Patchwork, 2010, s. 23)
Ekosystemtjänster är betydelsefulla för en resilient stad, men lika viktigt
som att synliggöra och bevara dem idag är det att de blir långsiktigt
livskraftiga så att också kommande generationer får tillgång till dem. I
följande kapitel beskrivs hur intergenerationell hänsyn kan inkluderas i
hållbarhetsanalyser.
5.2.6 Intergenerationell hänsyn (F)
Intergenerationell rättvisa handlar inte bara om att bevara de fysiska
resurser som människan utvinner, utan även om att även framtida generationer ska kunna njuta av frisk luft, rent vatten, välmående ekosystem
och bördiga jordar; alla former av ekosystemtjänster måste därför bevaras långsiktigt.
För att inkludera den intergenerationella dimensionen i hållbarhetsanalysen krävs framåtriktade indikatorer (Maclaren, 1996). Det kan
vara trendindikatorer som genom att påvisa hur det förflutna blivit kan
säga något om framtida hållbarhet. Maclaren menar att trendindikatorer, som ger indirekt information om framtiden, är mer användbara
89
vid hållbarhetsanalys som avser redan utförda åtgärder (reaktiva eller
ex post; till skillnad från analyser som syftar till att vara proaktiva, eller
ex ante), till exempel vid policybeslut och vid integrerade hållbarhetsanalyser. Dessa indikatorer blir som effektivast när de sätts i samband
med olika referenspunkter avseende hållbarheten. Det kan vara vilka
mål som satts upp och som måste nås för att ge hållbarhet (”minska
energianvändningen med 30 % “), eller vilka tröskelvärden som inte får
överskridas för att bevara hållbarhet (exv. värden för luft- och vattenkvalitet, som miljökvalitetsnormer (MKN)).
Utan referenser till aktuella hållbarhetsproblem och till tröskelvärden för vad som kan anses vara hållbart respektive ohållbart blir indikatorerna i många fall ointressanta. En indikator som påvisar energiförbrukning blir inte intressant förrän den satts i perspektiv till den totala
energiförbrukningen, till ett mål för minskad energiförbrukning eller
jämförs med tidigare energiförbrukning. För att kunna utveckla den typ
av indikatorer som önskas behövs först kunskap om vilken information
som krävs, vilket pekar på vikten av vidare forskning inom området. Det
saknas idag kunskap om sambanden mellan mänskliga aktiviteter och
ekosystem (Naturvårdsverket, 2011b). Stora mängder data måste samlas
in och kunskapen om värdet av olika tjänster och nyttor som i dagsläget
inte har något pris på marknaden behöver ges ett pris som motsvarar
dess faktiska värde.
Martinet (2011) föreslår att indikatorer för intergenerationell
hållbarhet utvecklas till kriterier genom att indikatorer används som
utgångpunkt, och trösklar för vad som är hållbart sedan beräknas med
hjälp av en komplicerad modell som författaren presenterar för att ta
fram ett ”’generalized’ maximin criterion”. Trösklarna räknas då som
minimirättigheter som alla generationer ska kunna garanteras, och för
att något ska kunna kallas hållbart får trösklarna aldrig och ur inget
avseende överskridas.
Azar et al. (1996) föreslår en indikator som visar konsumtionen
av icke förnybara resurser över tid. Indikatorn är framtagen med ett
socioekologiskt perspektiv och är en kvot mellan den årliga förlusten
av resurser som utnyttjats av människan och den totala tillgängliga
resursmängden. Detta kan vara svårt att tillämpa ur ett stadsutvecklingsperspektiv. Kanske skulle indikatorn kunna modifieras till att vara
en kvot mellan den årliga konsumtionen av resurser per person i staden
och motsvarande genomsnittliga konsumtion per person i världen. Ett
referensvärde för vad en hållbar konsumtionsnivå innebär behöver då
upprättas för jämförelse. Ytterligare en utmaning är när olika resurser
90
slås samman i ett enda värde, som i fallet med ”konsumtion av icke
förnybara resurser”, eftersom alla resurser har olika trösklar för vad som
innebär en hållbar konsumtion.
Maclaren (1996) ger fler exempel på framåtriktade indikatorer,
som den förutsägande varianten som baseras på matematiska modeller
för framtida scenarier. Befolkningsantal är ett exempel. Ytterligare en
framåtriktad indikator är villkorsindikatorn. Den anger först de troliga förutsättningarna och sedan hur en relaterad indikator kan se ut i
framtiden (om befolkningsdensiteten är x om 30 år så kommer det att
behövas y km2 markyta).
De indikatorkriterier som diskuterats hittills kan utformas på olika
sätt med olika perspektiv i åtanke och för olika syften. Vad de alla ändå
har gemensamt är att de måste vara tillgängliga. Utan grundläggande
data kan en indikator inte indikera någonting. Därför är en av de viktigaste förutsättningarna datatillgängligheten – det måste vara enkelt
att få tag på information för att kunna utveckla indikatorn, bland annat på grund av de ofta begränsade resurser som står till förfogande i
hållbarhetssammanhang.
5.2.7 Indikatorer är beroende av datatillgänglighet (G)
För att förstå staden som system behöver det finnas data att tillgå i form
av olika sorters variabler som kan användas som de är eller på olika sätt
kombineras. Dessa variabler måste vara både kända och erkända; deras
funktion i systemet och deras betydelse för ett hållbart system behöver
vara känd, och också om de representerar en svag länk eller inte (Bossel, 1999). Framför allt behöver de vara kända så till vida att det finns
tillgängliga data för att ta fram dem. Indikatorernas tillgänglighet får
ofta avgöra vilka som väljs ut, vilket kan innebära att viktiga kriterier
prioriteras ner på grund av att indikatorn är svår eller resurskrävande
att ta fram. Gasparatos et al. (2008) kallar detta för en datadriven
nerifrånmetod där indikatorvalet alltså drivs av vilka data som finns
tillgängliga. Det är emellertid inte säkert att den datadrivna nerifrånmetoden resulterar i ett effektivt indikatorprogram eftersom den kan
sakna ett helhetsperspektiv utan relevanta kopplingar till det globala
perspektivet. Istället menar Gasparatos et al. (2008) att ett effektivare
sätt att utveckla hållbarhetsindikatorer är genom uppifrånmetoder som
baseras på teoretiska kunskaper om vad vi behöver veta för att kunna läsa
av stadens hållbarhet. För att utveckla den typen av indikatorer krävs ett
strukturerat arbetssätt och klarhet gällande vilka kunskaper och indika91
toregenskaper som är önskvärda, till exempel någon av de konceptuella
modeller eller ramverk som tagits fram i detta syfte. En tredje metod för
att ta fram indikatorer skulle kunna vara den policydrivna metoden, där
indikatorer inte är beroende av datatillgängligheten utan tas fram för att
övervaka effekterna av en specifik åtgärd (ibid.).
När det blir svårt att ta fram data för indikatorer som anses vara viktiga kan ett alternativ vara att använda sig av ”svärmar” vilket innebär att
en samling indikatorer pekar i en viss riktning utan att nödvändigtvis
vara precisa (Bergström et al., 1998). Det blir då åtminstone möjligt att
avgöra om utvecklingen går i en hållbar eller ohållbar riktning.
5.2.8 Deltagande i utvecklingen av indikatorer –
participation (H)
Deltagande vid utveckling av indikatorer handlar om vem som är med
och definierar vad hållbarhet är samt bestämmer vilka indikatorer som
ska återspegla den hållbarheten och hur de ska väljas ut. Vem som definierar hållbarhet har tagits upp i kapitel 2.2 medan deltagandet i urvalet
av indikatorer diskuteras här.
Multi-intressentinput är viktigt vid konstruktionen av indikatorer
och innebär att de ska ha utformats av en grupp intressenter med
varierande bakgrund (Maclaren, 1996). Hållbarhet är ett värdeladdat
och kontextkänsligt begrepp som kan uppfattas olika beroende på vilket
perspektiv som intas och när fler personer är inblandade kan det mätas
effektivare, kanske i synnerhet när det gäller social hållbarhet som ju
delvis bygger på olika människors uppfattningar och känslor. Frågan om
vem som är med och utvecklar hållbarhetsanalysen är viktig eftersom
deltagarnas kunskaper och intressen speglas i de valda indikatorerna
med avseende på vad som är viktigt att bedöma. Spangenberg och Bonniot (1998) belyser intressenternas roll i utvecklingen av indikatorer
och menar att olika intressenter måste inkluderas för att indikatorerna
ska bli kommunicerbara och deras utvecklingsprocess transparent. När
intressenter inkluderas i olika processer innebär det att olika intressen
ska föras samman och olika parter ska komma överens. För ett gott
resultat där alla intressenter fått komma till tals finns det också många
utmaningar som måste överkommas, om merparten av invånarna i
ett samhälle står för samma värden och ståndpunkter som gjorde att
samhället utvecklades på ett ohållbart sätt från första början är det inte
troligt att indikatorerna blir effektiva (Reed et al., 2006). Istället menar
92
Reed med kollegor att kontrollen över hållbarhetsarbetet sker genom en
kombination av medborgardeltagande och av styrning uppifrån.
Olika intressenter är stadsplanerare, forskare, tekniska specialister
och representanter för stadens invånare (Lee, 2006). Fränning och Ståhl
(2011) föreslår finansiärer, markägare, infrastrukturföretag, byggherrar, miljöteknikföretag, politiska beslutsfattare och myndigheter såväl
som företag specialiserade på utveckling och exploatering av allt från
köpcentra till stadsdelar – alltså intressenter som är involverade på ett
professionellt plan. Bossel (1999) förordar i högre grad medborgare
som intressenter: lantbrukare, doktorer, poliser, lärare och arbetslösa,
alla de som lever och verkar i samhället och vet hur verkligheten ser ut
(vilket inte nödvändigtvis är fallet med de politiker eller experter som
kanske uppgiften annars tillfaller). Även Bell och Morse (2008) menar
att det logiskt sett borde vara indikatorprogrammets intressenter som
avgör vilka indikatorer som är viktiga, men att det ofta istället tillfaller
just politiker, beslutsfattare eller forskare i form av uppifrån utvecklade
indikatorprogram.
Fördelarna med att engagera medborgarna har påvisats på många
platser världen över, till exempel genom att indikatorerna då kan bli
mer lättanvända än de som tas fram av experter (Reed et al., 2006).
Däremot är det inte alltid möjligt att garantera deras korrekthet eller
tillförlitlighet även om de kvalitativa indikatorer som utvecklats genom
medborgardeltagande på ett positivt sätt ökar möjligheten till lärande
och medvetande hos medborgarna själva (ibid.). När det gäller kvantitativa indikatorer behöver utgångspunkten vara forskningsbaserad
efterspelsådant som ekologiska gränser inte är godtyckliga.
En metod som har fått kritik för att inte ta hänsyn till lokala frågor
är Environmental Sustainability Index (ESI) som ska påvisa hållbarhetsnivån på ett nationellt plan (se Reed et al., 2006). Indikatorerna
har valts ut av en grupp amerikanska akademiker och reflekterar därför
enbart deras bild av vad hållbarhet innebär (Reed et al., 2006). Tvärtom
är det lokala Agenda 21-arbetet ett exempel på hur hållbarhet tillåts
definieras på ett lokalt plan och med större möjligheter till deltagande.
93
5.3Indikatorer för hållbarhet i städer och
stadsutveckling
Indikatorer spelar en viktig roll när det gäller att utvärdera hållbar
stadsutveckling och en mängd förslag på hur effektiva indikatorer
kan utformas har föreslagits (Innes & Booher, 2000; Spangenberg,
2002). Ändå finns det ingen robust och allmänt accepterad metod som
kan kvantifiera och utvärdera både social, ekologisk och ekonomisk
hållbarhet i staden samtidigt (Xing et al., 2009). Stora resurser, både
ekonomiska och tidsmässiga, har lagts på att ta fram indikatorlistor
som sedan blir liggande eftersom det saknas strategier för hur de ska
användas (Innes & Booher, 2000; Spangenberg & Bonniot, 1998). Det
finns därför all anledning att skapa en genomtänkt och effektiv process
i valet, framtagningen och tolkningen av hållbarhetsindikatorer. I det
följande diskuteras olika frågor som behöver bemötas vid analyser av
städers hållbarhetsgrad.
5.3.1 Att välja ett lämpligt indikatorramverk
Spangenberg och Bonniot (1998, s. 4 ff ) har identifierat ett antal operationella problemställningar som behöver bemötas vid framtagningen av
indikatorer för hållbarhetsanalys av stadsutveckling.
• Vilket är det maximala antalet indikatorer som kan användas
samtidigt med tanke på komplexiteten i ekonomiska, ekologiska
och sociala system och på användbarheten?
• Vilket är det minsta antalet indikatorer som behövs för att påvisa
de viktigaste hoten mot en hållbar stadsutveckling, med tanke på
komplexiteten i de ekonomiska, ekologiska och sociala systemen?
• Vilka indikatorer används redan, vilka bör läggas till?
• Hur ska indikatorerna sättas samman – bör de aggregeras eller
ska de presenteras överskådligt i ramverk med separata dimensioner och synliga dimensionslänkar?
• Vilka är de viktigaste nyckelindikatorerna för att påvisa hållbarhet?
94
5.3.2 Standardiserad eller lokalt utformad hållbarhetsanalys?
Huruvida indikatorer ska utvecklas uppifrån (nationellt och internationellt av politiker, forskare, experter m.fl.) eller nerifrån (lokalt av
kommuninvånare, lokalpolitiker, tjänstemän m.fl.) knyter delvis an till
föregående kapitel om deltagande, men med mer fokus på metoden, det
vill säga om hållbarhetsanalysen är särskilt utformad efter en specifik
kontext och plats eller om den är en generell metod som kan appliceras
i alla städer. Det finns anledning att fundera över detta eftersom ett
indikatorprogram som utvecklas för en kontext kanske inte lämpar sig
att använda i en annan (Mitchell, 1996). Detta ligger också nära diskussionen om skala i kapitel 5.3.3, alltså hur en analysmetod omfattar eller
förhåller sig till tids- och rumsperspektiven.
I dagsläget finns ingen allmänt vedertagen, standardiserad metod för
att ta fram indikatorer och analysera hållbar stadsutveckling (Bhada &
Hoornweg, 2009). Beroende på vilket syfte analysen har är det heller
inte säkert att det är önskvärt: för att beslutsfattare ska få tillräckligt
detaljerad information om hur olika åtgärder ska prioriteras finns det
fog för att utveckla metoder som är skräddarsydda för den aktuella
staden. Detta uppnås rimligtvis effektivare genom nerifrån utvecklade
indikatorer. Ur ett uppifrånperspektiv, till exempel på regional, nationell eller internationell nivå är dock möjligheten att kunna jämföra
olika städers hållbarhetstillstånd tilltalande, såväl som möjligheterna att
skapa globala partnerskap mellan städer, lära av varandra och synliggöra
städernas trender och utveckling – och det kräver enligt Bhada och Hoornweg (2009) en analysmetod med standardiserade indikatorer som
utvecklats uppifrån på ett internationellt plan. Jämförbarhet är en viktig
aspekt i hållbarhetsarbetet, särskilt när flera olika parter ska enas om
strategier för att uppnå hållbarhet och ta gemensamma beslut om detta
arbete (t ex inom OECD, EU eller mellan parter i det enskilda landet).
Det är alltså av vikt att åtminstone vissa utvalda indikatorer utgörs av
huvudindikatorer (Ghosh et al., 2006; Mitchell, 1996; PM 2006-09-11;
Shen et al., 2011) som är gemensamma för samtliga parter inom en viss
gruppering eller i världen för att hållbarhetsarbetet ska kunna jämföras
och utvecklas på ett gränsöverskridande plan, och att övriga indikatorer
utformas efter varje kontext.
För att tillgodose behovet av jämförbara resultat å ena sidan, och
så pass mycket detaljrikedom att analysen kan användas som beslutsunderlag å andra sidan, menar Mitchell (1996) att det krävs en
95
kombination av indikatorer som väljs ut baserat både på det enskilda
fallets förutsättningar (nerifrån utvecklade indikatorer) och på gränsöverskridande riktlinjer som möjliggör jämförelser nationellt och internationellt (uppifrån utvecklade indikatorer). Även Reed et al. (2006)
argumenterar för detta, då det ur klimatsynpunkt blir allt viktigare att
på ett internationellt plan ha förståelse för vilka städer och samhällen
som kan komma att drabbas särskilt hårt av klimatförändringar, men
menar också att det också finns ett behov av att förstå frågan på ett
lokalt plan. Behovet av detaljerade hållbarhetsanalyser å ena sidan, som
är utformade efter den aktuella kontexten och därför lämpar sig på
stadsnivå, samt breda och mer generella analyser å andra sidan, som går
att använda i många olika kontexter men ändå skapar jämförbarhet, gör
att det inte är helt enkelt – och kanske heller inte nödvändigt – att säga
vilka utvecklingsmetoder som är effektivare än andra (Ness et al., 2007).
Behovet av standardiserade indikatorer exemplifieras av Bhada och Hoornweg (2009): nio europeiska städer samlade över 1000 indikatorer var,
varav endast tre indikatorer överensstämde och användes av samtliga
städer. I en sådan situation blir alla försök till jämförelse obetydliga även
om kravet på lokalt utformade indikatorer uppfylls med råge. En kombination av hållbarhetsanalyser uppifrån och nerifrån placerar staden
i en större kontext som tillåter både en bredare och en mer detaljerad
förståelse för dess hållbarhetsgrad.
5.3.3 Skala
I samband med hållbarhetsanalyser och indikatorer menar Mayer
(2008) att skala kan ses ur två perspektiv: dels för vilken spatial skala
metoden eller indikatorn kan användas på (städer, nationer, avrinningsområden, transportsystem), dels vilken tidsskala som gäller (ett år,
femtio år, generationer). Här omfattar tidsperspektivet också hur ofta
indikatorerna ska samlas in. Skalan avgör i vilken utsträckning metoden
blir användbar vid beslutsfattande (Ness et al., 2007).
Rumslig skala
Olika metoder och indikatorer hanterar den rumsliga skalan på olika sätt
och det råder inte konsensus kring på vilken skala hållbar utveckling bör
bedrivas och analyseras. Det finns röster för att bedriva arbetet på lokal
nivå för att på så sätt uppnå global hållbarhet (Gardner, 1990) medan
andra förespråkar att hållbarhetsarbetet sker på högre nivåer. Kissinger
96
och Rees (2010) menar att de beroenden och nära relationer som råder
mellan olika geografiska platser kräver att hållbarhetsarbetet sker på en
interregional skala och att det inte räcker att analysera enskilda städer,
regioner eller länder. Men indikatorer kan också tas fram på lokal nivå
och aggregeras för användning på nationell eller internationell nivå
(Ness et al., 2007).
En stad byggs upp av en mängd komponenter, eller delsystem, som
var för sig måste vara hållbara för att staden som helhet ska kunna vara
det (Bossel, 1999). För att analysera en stad ur hållbarhetsperspektiv
skulle man då kunna tänka sig att använda en metod som är specifikt
framtagen för stadsnivå, men också att använda resultat från andra metoder på till exempel organisationsnivå, hushållsnivå eller produktnivå
för att kunna dra slutsatser om hållbarheten i stadsutvecklingen. ElHaram et al. (n.d.) beskrivel en metod där information på lägre skalor
(materialnivå) kan bidra till kunskap om högre skalor (bostadsområden, städer) i ramverket ISAT (Integrated Sustainability Assessment
Toolkit). Där samlas indikatorer för stadsutveckling, bostadsområden,
byggnader, byggprodukter och material in för att skapa en heltäckande
analys av ett områdes hållbarhet. Detta kan också beskrivas som en sorts
integration (Hacking & Guthrie, 2008), vilket diskuterades i kapitel
4.2. Analysmetoder för högre nivåer skulle kanske kunna appliceras
även på stadsnivå, men med risk för att inte vara tillräckligt detaljerade
och därmed inte ge en användbar bild av hållbarhetsgraden i staden
när det gäller lokal stadsutveckling (Reed et al., 2006). Deras syfte kan
istället vara att möjliggöra jämförelser mellan länders utvecklingsnivå
och deras hållbarhetsgrad.
Ju större skala indikatorerna utvecklas för desto mer likartade blir de,
och ju mer lokal skala de utvecklas för desto mer olika blir de eftersom
det finns olika intressen hos de som utvecklar indikatorprogrammen
(Bossel, 1999). Gibson (2001) konstaterar att ju högre nivå och ju
större skala desto svårare att göra förutsägelser om konsekvenser av ett
beslut. Vissa metoder är utformade för en specifik skala medan andra
kan användas på de flesta spatiala skalor, som Ekologiska fotavtryck.
Vilken skala eller vilka skalor som väljs för hållbarhetsanalys beror på
vad analysen ska användas till. I Millennium Ecosystem Assessment
(MA, 2005) förespråkas till exempel en flerskalig metod där en integration av analyser på både högre och lägre skalor används för att belysa de
komplexa socioekologiska sambanden. Det är särskilt viktigt eftersom
miljöproblem och det beslutsfattande som påverkar dem ofta inte sker
på samma skala.
97
Hacking & Guthrie (2008, s. 83) har sammanställt förslag på vad
den spatiala skalan kan omfatta i hållbarhetsanalyser på projektnivå:
• Hur långt bort lokala aktiviteter orsakar konsekvenser i sociala
och ekologiska system
• Vem som påverkas av projektet på lokal, nationell och global skala
• Den landyta som tas i anspråk eller påverkas av projektet, som
byggnation av infrastruktur
• Projektets påverkan på exempelvis vattentäkter, migrationsrutter
och kulturella/religiösa aktiviteter
Tidsskala
Tid i samband med hållbarhetsanalyser och insamling av indikatorer
kan handla om hur ofta indikatorerna samlas in. Data för framtagning
av indikatorer tas ofta fram årligen, men ekonomiska indikatorer samlas
ofta in varje kvartal (Mayer, 2008). Det kan också handla om intergenerationell rättvisa (ibid.) och hur långt fram i tiden vi anser oss ha ansvar
för en hållbar utveckling. Vi behöver utveckla indikatorer med hänsyn
till ett lämpligt tidsperspektiv. Är det några veckor, år, en livstid eller
mot framtida generationer (Bossel, 1999)?
Även Sanne (2004) ställer sig frågan, ”hur länge är hållbart?” Några
anser att hållbarhet ska gälla miljoner år medan andra menar att det ska
gälla under förutsägbar tid. Ett problem med förutsägbarhet är dock
att det är mycket svårt att skapa tillförlitliga modeller för att förutsäga
framtiden. Sanne föreslår därför en kompromiss på ett par hundra år, så
lång tid som det tar för människor och kulturer att anpassa sig efter nya
förutsättningar. Spangenberg och Bonniot (1998) menar att en lämplig
tidsgräns för när ekologiska mål för reduktion avseende förbrukning av
energi, material och landyta ska ha uppnåtts är 50 år eftersom det ur ett
vetenskapligt perspektiv inte bör vara mer och ur ett politiskt perspektiv
inte bör vara mindre för att så stora förändringar ska kunna ta plats.
5.3.4 Reduktionsproblemet – om att skapa en enkel bild av en komplex verklighet
Hållbarhetsanalyser har ett huvudsakligt syfte: att ge oss förståelse för
en svårförstådd verklighet. Som diskuterats tidigare är det inte helt enkla
uppgifter att bena ut vad det egentligen är vi vill förstå eller, vilket tas
upp i detta kapitel, att ta fram just den information som bidrar till en sådan förståelse. Att prioritera vad som ska bedömas är en grundläggande
98
del av processen eftersom vi inte kan ha översikt över alla delar av det
system som staden utgör. Särskilt när det gäller integrerade hållbarhetsanalyser som baseras på indikatorer är det viktigt att reflektera över hur
vi hanterar det faktum att sådana analyser kraftigt förenklar en komplex
verklighet, även kallat reduktionsproblemet (Gasparatos et al., 2008). I
stort sett alla analysmetoder intar någon form av reduktionistisk ansats
eftersom de inte speglar verkligheten fullt ut.
Make everything as simple as possible, but not simpler34.
Citatet representerar kärnfrågan i hur städer ska kunna hållbarhetsanalyseras eftersom antalet indikatorer måste begränsas till ett antal som
är tillräckligt stort för att ge förståelse för verkligheten men tillräckligt
litet för att vara hanterbart (Bossel, 1999). Kravet på att indikatorer ska
vara förenklande är ofta en förutsättning för att de ska vara användbara,
men förenklingen kan också bidra till att de ger en missvisande bild av
verkligheten (Söderqvist et al., 2004). Därför är det grundläggande att
de utformas så att de verkligen visar den information som söks och även
att den som tolkar dessa indikatorer är införstådd med sammanhanget,
metodologin och bakgrunden till valet av indikatorer (Mayer, 2008).
Vilka typer av indikatorer som används beror alltså även på vilken målgrupp de ska vända sig till då det är grundläggande att den informationen de förmedlar är förståelig (Mitchell, 1996).
Reduktionistiska metoder omfattar allt från metoder där en komplex
verklighet uttrycks som en enkel, mätbar indikator (som BNP per person eller globalhektar per person) och de som analyserar staden ur ett
enda perspektiv (exv. ekologiskt eller socialt) till metoder som endast tar
hänsyn till en skala eller ett tidsperspektiv (Munda, 2006). De reduktionistiska metoderna är av förklarliga skäl överrepresenterade i den myriad av hållbarhetsanalysmetoder som förekommer idag (Gasparatos et
al., 2008). Även om det reduktionistiska paradigmet visst kan kritiseras
för att inte fullständigt representera verkligheten (ibid.) så fyller det sin
funktion då det förenklar inkluderingen av ekonomiska och ekologiska
aspekter i beslutsfattandet genom att vara användarvänligt (Costanza,
2000). En exakt bild av verkligheten är heller inte önskvärd eftersom
den är allt för komplex för att kunna tolkas. I den fortsatta diskussionen
kommer fokus att stå på den sortens reduktionism som handlar om att
slå samman olika indikatorer i index, då övriga innebörder av reduktionsbegreppet redan tagits upp i olika sammanhang i tidigare kapitel.
34 Ett uttryck med en inte helt klar bakgrund, men som enligt information
från olika internetsökningar tydligen gärna tillskrivs Albert Einstein
99
Viktning och aggregering av indikatorer
Indikatorer kan vara enkla eller sammansatta, beroende på om de baseras
på en variabel eller på två eller fler aggregerade variabler (Waheed et al.,
2009). Maclaren (1996) menar att det kan vara effektivt att kombinera
två eller fler indikatorer när det gäller att mäta integrativt (integrativt
med innebörden att analysen omfattar alla dimensioner av hållbarhet
och länkarna dem emellan) men att det är problematiskt eftersom det
är svårt både att vikta de individuella indikatorerna, att veta hur olika
mätenheter ska standardiseras och vilken sorts aggregationsteknik som
ska användas när indikatorerna vägs samman. Viktning i samband med
aggregering innebär att indikatorerna tilldelas olika betydelse. Vad
som är mer och mindre viktigt beror på den aktuella kontexten och på
vem som utför viktningen – detta medför per automatik subjektivitet
(Singh et al., 2009). Det går heller inte att kringgå problemet genom att
utesluta viktningen eftersom alla indikatorer då tilldelas samma tyngd.
Sammanslagning utan viktning kräver att indikatorerna utvecklats
med tanke på detta redan från början så att de är jämförbara vad avser
deras vikt i sammanhanget. Vid själva aggregationen av indikatorerna
används vetenskapliga metoder vilket garanterar konsistens (ibid.). Det
råder dock inte konsensus kring hur, om alls, de bör aggregeras till index
(Mayer, 2008).
Aggregering av indikatorer till index
Gasparatos et al. (2008) pekar ut en distinkt egenskap för reduktionistisk
hållbarhetsanalys i form av den enkla enhet som kvantifierar och aggregerar de olika dimensionerna av hållbarhet; det aggregerade indexet,
där exempelvis ekonomiska värden bakas samman med ekologiska eller sociala värden. Men ett enda indexnummer kan knappast uttrycka
hållbarhetens alla dimensioner på ett nyanserat sätt (Naturvårdsverket,
2011b). Trots det är index vanliga för att uttrycka resultatet av integrerade hållbarhetsanalyser, några exempel är Sustainability Index for
Taipei (Lee & Huang, 2007), European Green City Index (Siemens,
2009) och Sustainable Cities Index (Forum for the Future, 2010).
Kompositindex och kompositindikatorer definieras av Gasparatos et
al. (2008) som indikatorer/index vilka aggregerats med hjälp av en väl
utvecklad och förutbestämd metodologi35. De är till skillnad från många
35 För den som är intresserad av detaljerna i hur indikatorer kan slås
samman till kompositindex rekommenderas Handbook on constructing
composite indicators: methodology and user guide av Nardo et al. (2005).
100
andra indikatorbaserade verktyg baserade på två eller flera indikatorer
som aggregerats, medan indikatorerna i multikriterieanalyser inte aggregeras alls (Gasparatos et al., 2008). Waheed et al. (2009) anser att
aggregation är nödvändigt för att kombinera indikatorer och på ett enkelt och effektivt sätt presentera realistiska tolkningar av en stor mängd
indikatorer. Bossel (1999) menar däremot att hållbarhet inte kan påvisas
genom att slå samman indikatorer till ett index eller en enda indikator
eftersom komplexa system är multidimensionella. Alla delar av systemet
måste vara hållbara för dess totala hållbarhet. Och om man vet att så är
fallet behövs inget index, utan detta blir ett annat sätt att aggregera och
förenkla informationen och undvika resurskrävande beräkningar (ibid.).
Huruvida kompositindex är bra eller dåliga ur hållbarhetsperspektiv
lämnas här osagt, men Nardo et al. (2005) konstaterar i alla fall att det
finns två läger med motsatta åsikter: de som talar för aggregation menar
att den typen av index visar verkligheten på ett meningsfullt sätt och
att de är effektiva för att dra åt sig medial uppmärksamhet och därmed
också politisk. De som talar mot aggregation menar att det inte finns
någon anledning att genom subjektiva metoder slå ihop de insamlade
indikatorerna till kompositindex, utan låta dem vara synliga. Dragkampen mellan dessa två ståndpunkter syns tydligt i litteraturen, vilket
smittat av sig även i denna text – klart är i alla fall att det aggregerade
indexet medför både för- och nackdelar som beroende på kontexten kan
få olika genomslag.
Hållbarhetsindex som grund för beslutsfattande
Ett av de krav som ställs på hållbarhetsindikatorer är att de ska vara lätta
att förstå. För att uppfylla detta menar Smith (2002) att de varken ska
täcka upp varje liten del i ett komplext system eller viktas och aggregeras så att ojämförbara variabler slås samman till en (Smith, 2002). När
variablerna aggregeras innebär det att indikatorer som tagits fram för att
påvisa ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet slås samman till en
siffra som syftar till att påvisa hållbarhetsnivån. Detta innebär en jämförelse mellan olika värdeskalor och sådan information kan vara problematisk att grunda beslutsfattande på. Mori och Christodoulou (2012)
menar att hållbarhetsanalyser som ska användas vid beslutsfattande inte
bör utgöras av kompositindex eftersom det tillåter att dessa ekologiska,
sociala och ekonomiska värden blir utbytbara. Det innebär en svag syn
på hållbarhet eftersom staden då kan konstateras utvecklas på ett hållbart sätt även om exempelvis den sociala utvecklingen är ohållbar – så
länge den ekologiska och/eller den ekonomiska utvecklingen väger upp
101
för det socialt ohållbara. Även om den övervägande delen indikatorer i
ett index påvisar förbättring innebär det inte att staden utvecklas på ett
hållbart sätt (Mayer, 2008), bara att den inom vissa områden inte blir
mer ohållbar. Mayer (2008) hävdar att aggregerade index över huvud taget inte är lämpliga vid politiskt beslutsfattande eftersom hänsyn alltid
måste tas till de använda metoderna för aggregation och viktning, vilket
politiker sällan har tillfälle till.
Men en indexsiffra kan trots allt erbjuda om inte en spegelbild så
åtminstone en förnimmelse av en bild av stadens hållbarhet, och så
länge beslutsfattare är medvetna om hur aggregerade index fungerar
skulle man kunna tänka sig att en vag bild som trots allt pekar ut rätt
riktning är bättre än ingen bild alls. Detta kan förstås också ifrågasättas eftersom en felaktig bild gör att beslut fattas på oriktig grund och
kanske inte alls bidrar till ökad hållbarhet (Nardo et al., 2005). Denna
fina balansgång kan vara en av orsakerna till de många diskussioner som
ämnet ger upphov till.
Några av de indexbaserade verktyg som av indexförespråkare anses
vara mest lovande för att synliggöra hållbarhet inför beslutsfattande
är Human Development Index (HDI), Environmental Sustainability
Index (ESI) och Environmental Performance Index (EPI) (Pintér et al.,
2005; Waheed et al., 2009). Ett exempel specifikt för stadsnivå är City
Development Index (CDI), ett index som slår samman flera andra olika
index för bland annat hälsa, utbildning, avfall och produkter.
Aggregerade index för att kommunicera hållbarhet
Pintér et al. (2005) menar att aggregerade index kräver hög datakvalitet, jämförbarhet, att indikatorsamlingarna är kompletta samt att det
råder samstämmighet kring vilka viktningsmetoder som ska användas.
I samma anda poängterar även Mitchell (1996) att indikatorer ofta inte
går att jämföra mellan olika städer, att de är svåra att samla information
till och att alla indikatorprogram inte tar hänsyn till samma saker – de
pel ha olika teman, indelningar och kategoriseringar. Däremot skiljer
sig åsikterna hos nämnda författare åt när det gäller huruvida aggregerade index är lämpliga i kommunikationen med stadens invånare:
Pintér et al. (2005) menar att aggregerade index är attraktiva för att
kommunicera hållbarhet till allmänheten medan Mitchell anser att de
är svåra att kommunicera till allmänheten och på lokal skala och att det
behövs enklare uppsättningar indikatorer för att engagera allmänheten.
Bruttonationalprodukten (BNP) är på aggregerat index. Europeiska och sociala kommittén (2011, punkt 4.8) anger att BNP trots sina
102
dokumenterade brister är ”ett enastående aggregerat instrument som
snabbt reagerar på utvecklingen” men att det vore önskvärt att hänsyn
också kunde tas till sociala aspekter och miljöaspekter. För att lyckas
med detta behöver både problemet med att värdera ekologiska och sociala resurser och att bibehålla en stark syn på hållbarhet överkommas,
vilket är en svår utmaning.
Index för att påvisa hållbar stadsutveckling
Enligt Gasparatos et al. (2008) kan vi inte på ett trovärdigt sätt mäta
komplexa system som städer med en enda indexbaserad indikator, vilket ändå görs nationellt med exempelvis BNP, eftersom indikatorerna
bygger på variabler som behöver mätas eller observeras i praktiken på
många olika tidpunkter och platser och sedan processas för att resultera
i förståelig information. Komplexiteten skapar ett behov av strukturerade metoder för att samla in indikatorer baserade på särskilda kriterier
för att kunna tillgodose vårt behov av förståelse för staden som ett
komplext, socioekologiskt system (ibid.). Index är det vanligaste sättet
att presentera hållbarhetsindikatorer som grund vid beslutsfattande i
samband med stadsutveckling, men de kan också genom olika ramverk
presenteras på tydliga sätt för att tillåta överskådlighet utan aggregation
av indikatorerna (Mayer, 2008). Att utse ett enkelt index som på ett tillförlitligt sätt påvisar hållbarheten i ett system som en stad är idag inte
att räkna med. En annan lösning är att istället anta ett systemperspektiv
och definiera ett lägsta antal representativa indikatorset som inte slås
samman (Bossel, 1999).
5.3.5 Indikatorer i praktiken
Ghosh et al. (2006) har studerat hur indikatorbaserade, integrerade
hållbarhetsanalyser används i praktiken och konstaterar liksom tidigare nämnt att det finns ett behov av att skapa jämförbarhet mellan
olika städers indikatorer, men också att det tycks läggas mer tid på att
utveckla indikatorprogram än på att faktiskt skapa mer hållbarhet i städerna. Vid analyser av städer och stadsutveckling tenderar indikatorerna
att fokusera på kvalitativa aspekter, till exempel genom indikatorer för
livskvalitet och välmående. Därför krävs fler kvantitativa indikatorer där
fokus ligger på den byggda miljöns påverkan på ekosystemen för att
skapa bättre integrerade analyser.
103
Utvecklingen av indikatorer för att påvisa hållbarhetsläget på lokal nivå exemplifieras ofta med Sustainable Seattle som är ett av de
mest kända och väldokumenterade projekten för hållbarhetsanalys av
stadsutveckling (Cox et al., 2002). Till skillnad från många av de topdown-initiativ som tagits för att bedöma hållbarhet globalt36 är detta ett
bottom-up-projekt som initierades av lokala aktörer som organiserade
sig i strävan efter högre livskvalitet för de boende och för ekosystemen lokalt i Seattle (Washington, USA). I samband med detta arbete
togs ett antal indikatorer fram som skulle användas för att bedöma
stadsutvecklingen. De fick aldrig genomslag på politisk nivå även om
projektet var framgångsrikt så till vida att allmänhetens medvetande
om hållbarhetsfrågan ökade (ibid.). Denna effekt bekräftas av Ghosh
et al. (2006) som konstaterar att indikatorer kan användas med syfte
att öka medvetenheten hos allmänheten vilket är en förutsättning för
individuellt engagemang. Ett exempel på en lättförståelig indikator som
ökar allmänhetens medvetenhet är Ekologiska fotavtryck.
En viktig aspekt på de lokalt utformade indikatorerna är deras relevans för den aktuella platsen, som är svårare att uppnå med hjälp av
standardiserade indikatorprogram. I Sustainable Seattle analyserades
bland annat miljö, population, resurser, ekonomi, kultur och samhälle
på lokal nivå. Ett problem med de lokalt utformade indikatorerna är
att de kan vara svåra att länka samman med globala frågor (Ghosh et
al., 2006). Detta är dock en viktig del av en hållbarhetsanalys eftersom
ingen stad är avgränsad från resten av världen.
Mayer (2008) påpekar att hållbarhet enligt Millennium Ecosystem Assessment (2005) ännu inte uppnåtts någonstans trots att
diverse hållbarhetsanalysverktyg har funnits tillgängliga sedan början
av 1970-talet. Även om hållbarhetsindikatorer har stor potential att
påverka politik och praktik i hållbar riktning så är den påverkan i
realiteten inte så stor. Hållbarhetsanalyserna integreras sällan i det
vardagliga arbetet utan används som tillägg till redan existerande
verktyg, och de uppmärksammas heller inte i tillräckligt hög grad i
politiken (Mayer, 2008; Pintér et al., 2005; Wilson et al., 2007). Detta
indikerar den låga vikt hållbarhetsfrågan ges inom den politiska sfären, med ”a lot of lip service for [sustainable development] but often
insignificant real consequences” som Pintér et al. (2005, s. 4) krasst
uttrycker det. Ytterligare två anledningar till att hållbarhetsfrågan inte
får större genomslag är brist på samstämmighet kring hur hållbarhet
36 Se Hoornweg et al. (2007) för mer information kring olika indikatorprogram. För svenska exempel se Liljenfeldt och Keskitalo (2011).
104
ska uttryckas kvantitativt samt låg datatillgänglighet vilket resulterar i
svårberäknade index (Wilson et al., 2007).
En annan anledning till hållbarhetsindikatorernas begränsade
influens kan vara metoderna med vilka de utvecklats. Ibland används
pragmatiska ad hocmetoder, vilket innebär att de indikatorer som redan
finns används utan någon närmare bakomliggande eftertanke eller strategi. Det kan också vara så att beslutsfattare kräver indikatorer som kan
integreras i det befintliga (ekonomibaserade) systemet, varför det ligger
nära till hands att välja indikatorer som baseras på policymål istället för
på andra kriterier som kanske varit mer effektiva i teorin men är svårare
att integrera i praktiken (Pintér et al., 2005).
5.3.6 Bakom indikatorinitiativen: forskning eller politik?
Rametsteiner et al. (2011) har jämfört fem olika fall av indikatorutvecklingsprojekt varav tre är europeiska forskningsprojekt (EFORWOOD37,
SENSOR38 och SEAMLESS39) och två är politiskt initierade processer
på internationell nivå (SDI40 och MCPFE C&I41). Här är det alltså
forskningsbaserade och politikbaserade indikatorer som ligger i fokus.
Särskilt framhålls problemet med att forskningsbaserade metoder ofta
inte tar tillräcklig hänsyn till politiska normer, vilket innebär att de blir
svåranvända i praktiken. Rametsteiner et al. ställer då frågan om vilket
som är bäst: ett något mer vetenskapligt korrekt urval av indikatorer
som är lite mindre politiskt korrekt, eller ett som är lite mindre vetenskapligt korrekt men som har lite större politisk relevans? Svaret beror
kanske på vilken specifik kontext hållbarhetsanalysen ska användas i
och att i utvecklingen av indikatorprogram för hållbarhetsanalys ta särskild hänsyn till både den vetenskapliga och den politiska dimensionen.
I samtliga av Rametsteiner et al. (2011) studerade fall, varav flera är
några av de största indikatorutvecklingssatsningarna i Europa, strävade
37 Sustainability Impact Assessment of the Forestry-Wood Chain
38 Sustainability Impact Assessment: Tools for Environmental, Social and
Economic Effects of Multifunctional Land Use in European Regions
39 System for Environmental and Agricultural Modelling, Linking European Science and Society
40 Sustainable Development Indicators
41 Ministerial Conference on the Protection of Forests in Europé Criteria
and Indicators
105
man efter att inkludera samtliga aspekter av hållbarhet – trots det var
den sociala expertisen underrepresenterad. Detta tyder också på att den
sociala dimensionen behöver visas större hänsyn i utvecklingsarbetet.
Rametsteiner et al. tog i sin studie inte hänsyn till inkluderingen av
möjliga intressenter utöver forskare och politiker.
5.3.7 Visualisering av hållbarhetsanalysens resultat
Analyser av hållbarhet görs ofta med hjälp av indikatorer som tas fram
för att ge en förenklad och ungefärlig bild av verkligheten. Beroende på
analysmetodens syfte beskrivs de indikatorer som används på olika sätt.
För politiker kan det vara intressant att se dem uttryckta i ekonomiska
termer medan forskare behöver en hög detaljnivå. För att indikatorerna
ska vara tillgängliga för allmänheten behöver de visualiseras på enkla
sätt som kan förstås av alla (Maclaren, 1996). Hur indikatorerna beskrivs är således ett uppdrag som kräver kreativitet och eftertanke –
om indikatorerna inte kan förstås av den tilltänkta målgruppen är de
värdelösa. Mayer (2008) menar att indikatorer kan visualiseras antingen
genom index eller genom ramverk. Index har diskuterats i föregående
avsnitt där en mängd problem identifierades, särskilt med tanke på sammanslagningen av indikatorer med olika värdeskalor. Ibland kan därför
ramverk vara mer effektiva när det gäller att kommunicera resultatet av
en hållbarhetsanalys. De använder sig ofta av pedagogiska metoder för
att synliggöra indikatorermpelbland annat genom att vara visuella och
lättförståeliga. Även index kan presenteras i mer lättolkade, visuella former. Några exempel utöver vanliga tabeller och diagram är Dashboard
of Sustainability, Ekologiska fotavtryck, Barometer of Sustainability,
och spindeldiagram (se figurerna 9 till 12).
Spangenberg (2002) har samlat forskningsresultat kring några av
dessa och konstaterar att Dashboard of sustainability anses vara för
komplex för beslutsfattande och är mer användbar för experter; det
Ekologiska fotavtrycket är för enkelt för att ligga till grund för beslutsfattande men är mycket effektivt för kommunikation till allmänheten;
Barometer of Sustainability är lättförståeligt med tanke på dess fokus på
avstånd till mål men tar ingen hänsyn till sambanden mellan hållbarhetsdimensionerna. Det finns utöver dessa exempel en mängd varianter av
liknande och andra sätt att visualisera resultatet av en hållbarhetsanalys.
106
100
good,
sustainable
80
Human
wellbeing
ok, almost
sustainable
60
medium
40
poor, almost unsustainable
20
bad, unsustainable
0
0
20
40
60
80
100
Ecosystem wellbeing
Figur 9. Barometer of Sustainability. Visar Wellbeing Index (WI) som utgörs
av två index som kombinerats; HUman wellbeing index och Ecosystem
wellbeing index. (Källa: Prescott-Allen, 2001).
Figur 10. Dashboard of Sustainability. Här visas den andelen läskunniga
fördelat på kön, där röd markering är låg läskunnighet och grön markering
är hög. Motsvarande illustration skulle kunna göras för indikatorer som tagits
fram även för städer. (Källa: IISD, 2007).
107
Figur 11. Ekologiska fotavtryck. Visar hur många planeter som behövs
beroende på hur hög konsumtion ett land står för (Källa: Global Footprint
Network, 2009)
Figur 12. Spindeldiagram. I ett diagram från European Green City Index
jämförs ur hållbarhetsaspekt Malmö och Köpenhamn med den genomsnittliga
europeiska staden. (Källa: Siemens, 2011).
108
5.4Kapitel 5 i korthet
• Indikatorer tas fram för att synliggöra resultaten av genomförda
aktiviteter och hur kommande aktiviteter ska planeras, vilket är
det grundläggande syftet med hållbarhetsanalyser
• Indikatorer kan påvisa avståndet till ett uppsatt mål, om åtgärder
varit effektiva eller inte, var förbättringar måste ske och hur resurser ska allokeras
• Några viktiga kriterier för hållbarhetsindikatorer är att de tar
hänsyn till: integration; rättvis fördelning; stadens metaboliska
flöden; tidig varning vid negativ förändring; resiliens; intergenerationell rättvisa; och deltagande i utvecklingen av indikatorer
• Vid utveckling av indikatorer för att påvisa hållbarhetsgraden i
stadsutveckling är det också viktigt att avgöra vilket förhållningssätt som ska antas när det gäller vilka metoder som väljs ut, vilken
skala de är anpassade för, hur indikatorerna ska visualiseras och
hur de ska tolkas.
109
6Kategoriseringar i samband med hållbarhetsanalys
Ett ramverk kan man säga är en mall för hur något ska gå till. Ramverket syftar till att styra valet av indikatorer, hur de ska samlas in och
hur de ska analyseras (Reed et al., 2006). Det ger anvisningar om avgränsningar, metoder och verktyg och kan ha olika betydelser beroende
på vilken kontext begreppet diskuteras i. Vilket ramverk som används
beror på den underliggande konceptuella modellen, alltså hur staden
studeras – i detta fall som ett komplext socioekologiskt system. Pintér
et al. (2005) menar att det finns några huvudsakliga skillnader mellan
olika ramverk. Det är bland annat hur de inkluderar de olika hållbarhetsdimensionerna och relationerna dem emellan, hur de grupperar de
områden som ska analyseras samt hur indikatorerna väljs ut och aggregeras. Dessa skillnader kan ligga till grund för kategorisering av olika
ramverk eller indikatorer. Olika metoder kan också vara applicerbara på
olika samhällsnivåer; vara baserade på olika konceptuella modeller; vara
utvecklade top-down eller bottom-up; användas under olika steg i en
process; eller fylla olika syften. Att kategorisera hållbarhetsanalyser på
ett sätt som gör det varierade utbudet översiktligt är därför svårt.
Det finns också olika anledningar till en kategorisering: syftet kan
vara att försöka definiera vilka verktyg som ska falla under begreppet
hållbarhetsanalys, men även att synliggöra samband och gemensamma
nämnare hos olika analysverktyg eller att göra ett resonemang mer lättförståeligt. Kategoriseringar kan användas för att tydliggöra samband
mellan olika företeelser. De ger förståelse för hur dessa företeelser kan
definieras genom att dela in dem efter utvalda egenskaper. De senaste
20 åren har en mängd olika konceptuella modeller, analysverktyg och
indikatorer utvecklats på olika håll (Zhang et al., 2011). Det finns
tusentals indikatorer som kan sättas samman i en mängd olika kombinationer och för olika syften. Att göra en sammanställning av vilka hållbarhetsanalysmetoder och indikatorer som finns kräver någon form av
kategorisering och det finns en mängd olika sätt dessa kategoriseringar
kan utformas på – kanske lika många som det finns artiklar i ämnet.
För att ge en bredare förståelse för vad hållbarhetsanalys kan innebära
110
beskrivs här några kategoriseringar av olika komplexitetsgrad, där mer
avancerade modeller ges lite mer diskussionsutrymme.
6.1 Kategorisering enligt Ness et al. 2007
Ness med kollegor utgår i sin kategorisering från ett definierat syfte
med hållbarhetsanalys:
… the purpose of sustainability assessment is to provide decisionmakers with an evaluation of global to local integrated nature–society
systems in short and long term perspectives in order to assist them to
determine which actions should or should not be taken in an attempt
to make society sustainable. (2007, s. 499)
Kategoriseringen ska alltså synliggöra vilka av de inkluderade hållbarhetsanalysmetoderna som ser till de socioekologiska sambanden, vilka
som tar hänsyn till lokala och globala dimensioner och vilka som intar
både lång- och kortsiktiga perspektiv (Figur 11. Här visas vilket tidsperspektiv ramverken intar (pilen längst upp) och vad de fokuserar på. Till
vänster syns metoder som används i efterhand vid policyförändringar; till
höger de som används i förhand vid policyförändringar; och I mitten de
produktrelaterade metoderna som kan användas både i förhand och i efterhand. Längst ner syns verktyg för monetär värdering som kan användas
i metoderna ovan. Metoder med Tjocka linjer kan visa socioekologiska
samband i indexform (Ness et al., 2007, s. 500).). Författarna menar att
den första kategorin, indikatorer/index, i huvudsak används för hållbarhetsanalys i efterhand (retrospective/ex post – se kapitel 4.7), främst som
underlag för att baserat på långsiktiga trender fatta bra beslut på kortare
sikt. De har delats in i två grupper beroende på om analyserna tar hänsyn
till socioekologiska samband (integrated) eller inte (non-integrated). Här
finns också en underkategori som visar regionala flödesindikatorer, som
synliggör sådant som flöden av material eller energi i en region.
Analysverktygen i den andra kategorin, produktrelaterad bedömning,
har egenskaper från de båda övriga kategorierna. De tillåter bedömning
både i förhand och efterhand och syftar till att stödja beslutsfattande.
Verktygen liknar till stor del de som inkluderas i underkategorin regionala
flödesindikatorer, fast istället är det flöden i samband med produktion
och konsumtion av varor och tjänster som analyseras. Verktygen fokuserar
på miljöfrågor och integrerar således inte socioekologiska samband.
111
Den tredje kategorin, integrerad bedömning i förhand (prospective/ex
ante – se kapitel 4.7), används främst för att stödja beslutsfattande när
det gäller policybeslut på lokal till global nivå eller projekt i lokal skala.
De innebär ofta utveckling av scenarier för jämförelser av olika alternativ och tar ofta hänsyn till socioekologiska samband. Många av de
inkluderade metoderna är inte specifikt utvecklade för hållbarhetsanalys
utan kan användas även för andra syften, som risk-, sårbarhets- och
multikriterieanalyser.
Retrospective
Prospective
Sustainability
assessment
Indicators/
indices
Product-related
assessment
Non-integrated
Enivornmental
Pressure Indicators
UNCSD 58
Regional flow
indicators
Economy-wide Material
Flow Analysis
Life Cycle
Assessment
Life cycle costing
Life Cost Cost
Assessment
Full Life Cycle
Accounting
Product material
flow analysis
Substance Flow
Analysis
Material Intensity
Analysis
Input-Output Energy
Analysis
Substance Flow
Analysis
Regional Emergy
Analysis
Regional Exergy
Analysis
Integrated
Sustainable National
Income
Genuine Progress
Indicator and ISEW
Product energy
analysis
Process Energy
Analysis
Exergy Analysis
Exergy Analysis
Integrated
assessment
Conceptual
Modelling
System
Dynamics
Multi-Criteria
Analysis
Risk Analysis
Uncertainty
Analysis
Vulnerability
Analysis
Cost Benefit
Analysis
Impact
assessment
Environmental Impact
Assessment
Strategic Environmental
Assessment
EU Sustainability
Impact Assessment
Adjusted Net Savings
(Genuine Savnings)
Ecological Footprint
Wellbeing Index
Environmental
Sustainability Index
Human Development
Index
Monetary valuation: Contigent Valuation, Travel Cost, Hedonic Pricing, Avoided Cost, Replacement Cost, Factor Income
Figur 13. Här visas vilket tidsperspektiv ramverken intar (pilen längst upp)
och vad de fokuserar på. Till vänster syns metoder som används i efterhand
vid policyförändringar; till höger de som används i förhand vid policyförändringar; och I mitten de produktrelaterade metoderna som kan användas både
i förhand och i efterhand. Längst ner syns verktyg för monetär värdering
som kan användas i metoderna ovan. Metoder med Tjocka linjer kan visa
socioekologiska samband i indexform (Ness et al., 2007, s. 500).
112
I samband med hållbar stadsutveckling är det viktigt att fatta långsiktigt
hållbara beslut lika väl som att inkludera hållbarhet vid utformning av
projekt, vilket gör både den första och den tredje kategorin intressant.
Eftersom en stor del av stadens utveckling bygger på att varor och tjänster produceras och finns tillgängliga, är även den andra kategorin viktig.
Här är det kanske i första hand tillverkningsindustrin som har ett ansvar
för att tillverka sina produkter på ett sätt som inte har negativ påverkan
på vare sig människa eller miljö, till exempel med hjälp av ISO 26000.
6.2Kategorisering enligt Reed et al., 2006
Reed et al. (2006) har kategoriserat ett antal ramverk42 baserat på om
indikatorerna är utvecklade ur ett uppifrån- eller ett nedifrånperspektiv.
Dessa perspektiv beskrivs vidare i kapitel 5.3.2, där för- och nackdelar
med att utvecklingen av indikatorer sköts av experter (uppifrån) respektive genom medborgardeltagande (nerifrån) diskuteras. Reed et al.
(2006) konstaterar att det finns mycket att vinna på att kombinera de
två paradigmen så att experter och kommuninvånare samarbetar för
att ta fram relevanta, objektiva och lättillgängliga indikatorer. Tabellen
nedan visar kategoriseringen enligt Reed et al. (2006):
Tabell 2. Kategorisering av analysmetoder baserat på om indikatorerna
utvecklats nerifrån eller uppifrån (Reed et al., 2006).
Nerifrån framtagna indikatorer
Uppifrån framtagna indikatorer
Soft Systems Analysis
Orientation Theory
Sustainable Livelihoods Analysis
Panarchy Theory and Adaptive Management
Classification Hierarchy Framework
Framwork for Evaluating Sustainable Land Management
The Natural Step
Pressure-State-Response (PSR, DSR, and DPSIR)
Well-being Assessment
Thematic Indicator Development
42 Baserat på Bell & Morse, 2001
113
6.3 Kategorisering enligt Waheed, Khan &
Veitch, 2009
Waheed et al. (2009) har klassificerat ramverk för hållbarhetsanalys i sex
olika kategorier. De ger exempel för varje kategori samt anger bland annat
om metoderna är reduktionistiska, proaktiva, reaktiva, hur de används,
bakomliggande konceptuella modeller och om de tar hänsyn till samband.
• Målbaserade ramverk (exv. SEA, strategic environmental
assessment)
• Påverkansbaserade ramverk (exv. MKB och sustainability impact
assessment, SIA)
• Influensbaserade ramverk (exv. Transport Canada Framework43)
• Process-/intressentbaserade ramverk (exv. USDOE44)
• Materialflödes- och livscykelanalysbaserade ramverk (exv.
LInX45)
• Länkbaserade ramverk (exv. PSR och DPSIR)
6.4 Kategorisering enligt PETUS, 2005
PETUS (Practical Evaluation Tools for Urban Sustainability) är ett
forskningsprojekt som genomfördes under mitten av tvåtusentiotalet
med finansiering från Europakommissionen genom det Femte Ramprogrammet för Energi, miljö och hållbar utveckling. Syftet var att
identifiera och kategorisera alla typer av verktyg för hållbar utveckling –
de som användes i praktiken såväl som teoretiska verktyg som ännu inte
applicerats. Resultatet är en webbsida46 som diverse aktörer kan använda
sig av för att strukturera sitt hållbarhetsarbete (Cremasco, 2007) eller
bara få information kring olika sorters hållbarhetsverktyg. PETUS har
delat in verktygen i fyra olika kategorier som grundar sig på vad de ska
43 Sustainable Development Strategy 2001–2003; Transport Canada: Ottawa,
OM, Canada, 2001.
44 Environmental Defense. Environmental Sustainability Kit. Pollution
Prevention Alliance: New York, NY, USA, 1999.
45 Khan, F.I.; Sadiq, R.; Veitch, B. Life cycle index (LInX): a new indexing
procedure for process, and product design and decision-making. J.
Cleaner Prod. 2004, 12, 59-76.
46http://www.petus.eu.com
114
användas till och var i processen de används, och på webbsidan finns
många exempel inom varje kategori.
Tabell 3. Kategorisering enligt PETUS
Riktlinjer för processer
Kalkyleringsverktyg
Bedömningsmetoder
Övervakningsverktyg
Ramverk
Livscykelanalyser
Multikriteriededömningar
Indikatorer och benchmarks (riktmärken)
Miljöbedömningar
Andra
miljöberäkningsverktyg
Utvärderingsprocedurer
Redovisningsverktyg
Policyer, strategier
Ekonomiska och sociala
utvärderingsverktyg
Enkäter och allmänna
diskussioner
Checklistor
Verktyg för
systemsimulering
6.5 Kategorisering enligt Bartelmus, 1997
Bartelmus (1997) gör en indelning av olika ramverk med utgångspunkt i
vilka dimensioner av hållbarhet de omfattar baserat på TBL (triple bottom line) (Figur 15, s. 116). Resultatet blir en enkel och lättförståelig bild
med förslag på olika verktyg för att bedöma hållbarhet47. Bristen på verktyg som representerar den socioekologiska dimensionen förklaras inte,
men skulle kanske kunna fyllas med exempel som REAP48 eller PPD49.
6.6 Kategorisering enligt Pope et al., 2004
Pope et al. (2004) skiljer på ramverk som är baseline-led och objectivesled. Vissa ramverk utgår från en situation där ingen förändring gjorts
(baseline-led) och bedömer hur stor förändring ett förändringsprojekt
kommer att medföra med hjälp av en ”utgångspunktsbedömning”. Vid
byggnation av vägar och byggnader kan en MKB utföras för att synlig47http://www.eoearth.org/article/Indicators_of_sustainable_development
48 Resources and Energy Analysis Programme, en konsumtionsbaserad
analysmodell med fokus på socioekologiska samband
49 Press-Pulse Dynamics, en socioekologisk modell som även väger in
ekosystemtjänster
115
göra konsekvenserna av dessa. Andra ramverk baseras på om ett projekt
utförs med hjälp av hållbara produkter och processer, där riktlinjer sätts
upp och följs vilket görs med hjälp av ”målbaserade” bedömningar (objectives-led). Det kan vara certifieringssystem för byggnader eller en stads
hållbarhetsvisioner. Syftet är då att avgöra om en aktivitet bidrar till att
uppfylla en specifik hållbarhetsvision. Både Gibson (2001) och Pope et al.
(2004) menar att de målbaserade ramverken är fördelaktiga eftersom de
tar hänsyn till samband mellan hållbarhetsdimensionerna vilket innebär
att trade-offs och konflikter (svag hållbarhet) motverkas. Detta förutsätter att de uppsatta målen utgår från ett helhetsperspektiv och är baserade
på den kunskap som finns om vad som är hållbart och inte.
DPSRF: Driving force - Pressure - State Response - Framework
FDES: Framework for the Development of
Environment Statistics
MFA: Material Flow Analysis
PSRF: Pressure –State –Response Framework
SAM: Social Accounting Matrix
SEEA: System for Integrated Environmental and
Economic Accounting
SNA: System of National Accounts
SSDS: System of Social and Demographic
Statistics
Ekonomisk
SNA
Social
SAM
SSDS
DPSRE
SEEA
MFA
(PSRF)
FDES
Ekologisk
Figur 14. Förslag till indelning av metoder för utveckling av hållbarhetsindikatorer (Bartelmus, 1997)
6.7 Kategorisering enligt Xing et al., 2009
Xing et al. (2009) klassificerar och ger exempel på ramverk i följande
kategorier:
• Projektutvärderingsmodeller
• Organisationsmodeller
• Sektorsmodeller
• Andra ramverk relaterade till hållbarhetsanalys
Som namnen antyder kan de användas för hållbarhetsanalys av projekt,
organisationer, sektorer och i andra sammanhang. Bakgrunden till denna indelning är att författarna har sökt analysmodeller särskilt lämpliga
för hållbarhetsanalys av urbana miljöer. Den modell de anser ha störst
116
potential att utvecklas till en robust, integrerad modell är Sustainability
Assessment Model (SAM), vilken anpassats till urbana miljöer genom
UD-SAM som beskrivs i kapitel 7.6.
117
7Korta beskrivningar av
analysmetoder som påvisar socioekologiska
samband
Här beskrivs några analysmetoder som kan vara effektiva i samband
med hållbarhetsanalys av komplexa socioekologiska system som städer.
De intar olika perspektiv och kan användas i olika kontexter, vilket gör
att inget av dem på egen hand ger en komplett bild av en stads hållbarhet. Stadens sociala hållbarhet synliggörs ofta inte på samma sätt som
den ekologiska vilket kan kräva att metoderna kompletteras med exempelvis socioekonomiska analyser och analyser av individers upplevelser
av och situation i staden för att inkludera även den sociala dimensionen
av hållbarhetsperspektivet. Urvalet har gjorts baserat på hänsynen till
komplexitet och socioekologiska samband men också på popularitet
(Ekologiska fotavtryck (EF), DPSIR), fokus på hållbar stadsutveckling (USAFE, UD-SAM) och anpassningsbarhet till olika skalor och
kontexter (EF, DPSIR, PPD). Detta innebär att exemplen skiljer sig
åt vad gäller mängden tillgänglig information och hur djupgående den
informationen är.
7.1 Ekologiska fotavtryck (EF)
En populär och allmänt känd analysmetod är det Ekologiska fotavtrycket, en metod som är både uppskattad och kritiserad. Den har
utvecklats av Rees och Wackernagel (1996) och utgår från principen
att den areal som krävs för att tillgodose ett områdes behov av energi,
material och avfallshantering måste vara begränsad så att områdets
bärkraft inte överskrids. Ekologiska fotavtryck mäts i globalhektar per
person, vilket på ett enkelt och tydligt sätt möjliggör jämförelser som
de flesta kan ta till sig och förstå (Ghosh et al., 2006). Metoden tar
hänsyn till den komplexa interaktionen mellan människa och natur
vilket gör den till en attraktiv indikator på egen hand såväl som inom
118
bredare analyser. Happy Planet Index (HPI) är ett exempel där Ekologiska fotavtryck kombineras med människors förväntade livslängd
och välmående för att synliggöra deras livskvalitet och belastning på
ekosystemen. Ekologiska fotavtryck kan beräknas på alla skalor, från
personer och hushåll till städer och länder. Gasparatos et al. (2008) menar att metodens fördelar är att den väger in människans påverkan på
ekosystemen genom hennes konsumtion och är ett enkelt, flexibelt och
visuellt verktyg som kan kommuniceras till allmänheten. Nackdelarna
är att det ekologiska fotavtrycket bara kan väga in påverkan som kan uttryckas som bioproduktiv mark och vattenareal, och alltså inte omfattar
sådant som utarmning av mineraler och vissa typer av föroreningar och
ohållbar markanvändning, eftersom dessa inte har någon koppling till
den aktuella mätenheten (ibid.).
I REAP, Resource and Energy Analysis Programme, kombineras
Ekologiska fotavtryck med andra konsumtionsbaserade verktyg i
form av Koldioxidfotavtryck och Växthusgasfotavtryck. REAP är
ett planerings- och scenarioverktyg som kan användas för att mäta,
uppmärksamma och minska miljöpåverkan från konsumtion. Metoden
tar hänsyn till produkters hela livscykler, från ursprung till sluthantering,
vilket är grundläggande för att kunna synliggöra en stads hållbarhet. De
konsumtionsbaserade analysmetoderna inkluderar inga direkta sociala
frågor utan fokuserar på sambandet mellan människa och miljö genom
energi- och materialflöden, samt på klimatgasutsläpp i samband med
dessa flöden.
7.2 DPSIR, PSR, DPSEEA
DPSIR (Driving force, Pressure, State, Impact, Response) är ett ramverk
som är särskilt utformat för att ta hänsyn till socioekologiska samband
och som visar hela kausalkedjor från orsak till verkan. Det har sin bas i
PSR (Pressure, State, Response), som är ett ramverk utvecklat av OECD
i slutet av 70-talet med fokus på indikatorer enbart för miljöprestanda.
DPSIR synliggör med hjälp av indikatorer följande (Cox et al., 2002):
• Vad det är som orsakar negativ påverkan (drivkraftsindikatorer,
exv. för transport och konsumtion)
• Vad som orsakar problemet (påverkansindikatorer, exv. för koldioxidhalt i atmosfären och markanvändning)
119
• Tillståndet i miljön (statusindikatorer, exv. för temperaturer och
naturresurser)
• Hur trycket från mänskliga aktiviteter påverkar viktiga resurser (inverkansindikatorer, exv. för extremt väder och biologisk
mångfald)
• Vilka beslut som krävs för att skapa förbättring (responsindikatorer,
exv. för olika åtgärdsprogram, miljömål och teknologiutveckling)
Istället för att analysera kausalkedjor menar Niemeijer och de Groot
(2008) att DPSIR kan utvecklas till att analysera kausala nätverk och i
ännu högre grad ta komplexiteter i beaktande. Detta kan vara intressant
särskilt ur ett stadsutvecklingsperspektiv.
En annan variant är DPSEEA (Driving force, Pressure, State, Exposure, health Effects, Action) (Figur 16 DPSEEA-modellen (Waheed
et al., 2009, s. 453)), som lägger större fokus på social hälsa (von Schirnding, 2002). Waheed et el. (2009) menar att DPSEEA har mycket god
potential att effektivt analysera hållbarhet, särskilt i kombination med
multikriterieanalyser och tack vare dess likhet med riskanalyser, men
att metoden också har svagheter: om det saknas bevis för orsak- och
verkanssamband blir metoden ineffektiv; den överförenklar rumsliga
och tidsmässiga interaktioner och utgör då inget bra beslutsunderlag;
det kan vara svårt att särskilja olika samband eftersom en verkan kan ha
flera orsaker och tvärtom, vilket resulterar i svårigheter att ta fram bra
indikatorer.
DPSEEA - Framework
Driving Force
Pressure
Population
growth
Economic
development
Production
Consumption
Waste release
Technology
Preventive
Hazard
Management
State
Exposure
Natural
hazards
Resource
availability
Pollution levels
External dose
Well-being
Absorbed dose
Morbidity
Target organ
dose
Mortality
Environmental
Improvements
Protective
Action
Figur 15. DPSEEA-modellen (Waheed et al., 2009, s. 453)
120
Effect
Corrective
Länkbaserade analyser kan användas vid hållbarhetsanalys i många olika
sammanhang, exempelvis för gruvdrift, hälsa och lantbruk (Cox et al.,
2002) såväl som för utbildning (Waheed et al., 2009). De har bland annat
legat till grund vid utvecklingen av UNEPS:s GEO4 och de 58 indikatorer
för hållbar utveckling som tagits fram av FN:s kommission för hållbar utveckling (UNCSD), liksom vid planering av olika sorters urbana projekt
(Wennersten & Fidler, 2008) och vid framtagning av RUS-indikatorer
(Regional Utveckling och Samverkan i miljömålssystemet) (RUS, 2011).
7.3 PPD
Ett annat ramverk som fokuserar på socioekologiska samband är
press-pulsdynamik (Press-Pulse Dynamics, PPD) (Figur 17 Presspulsdynamiken visualiserad. Boxen till höger representerar traditionell ekologisk forskning; till vänster de mänskliga dimensionerna av
en förändrad miljö; de länkas samman genom ekosystemtjänster och
mänskligt skapade press-pulshändelser som syns i bilderna längst upp
och längst ner (Collins et al., 2010)). Modellen har utvecklats av Collins
et al. (2010) som hävdar att PPD till skillnad från många andra ramverk
för socioekologiska system är framtaget för att stödja långsiktig och
tvärvetenskaplig forskning och tar större hänsyn till bland annat ekosystemtjänster. PPD syftar till att ge en bättre förståelse för förståelse
för socioekologiska system, både avseende ekosystemtjänster och hur
samhället kan påverkas av andra faktorer än just ekosystemen, vilket
ökar kunskaperna om hur olika hållbarhetsfrågor kan tacklas.
121
External drivers
Climate, globalization
Pulses: fire,
drought, storms,
dust events, puls
nutrient inputs,
fertilization
Social template
Human behavior
Policy, markets,
reproduction and
migration
H5
H6
Presses: climate
change, nutrient
loading, sea-level
rise, increased
human resource
consumption
Biophysical template
H1
Community structure
Species turnover time,
trophic structure,
microbial diversity
H2
Ecosystem function
Flux, transport, storage,
transformation,
stoichiometry, primary
productivity
Human outcomes
Quality of life,
human health,
perception and
value
Ecosystem services
H4
Regulating: nutrient filtration,
nutrient retention, C sequestration,
disease regulation, pest suppression
Provisioning: food, fiber and fuel
Cultural: aesthetics and recreation
Supporting: primary production,
nutrient cycling
H3
Figur 16. Press-pulsdynamiken visualiserad. Boxen till höger representerar
traditionell ekologisk forskning; till vänster de mänskliga dimensionerna av en
förändrad miljö; de länkas samman genom ekosystemtjänster och mänskligt
skapade press-pulshändelser som syns i bilderna längst upp och längst ner
(Collins et al., 2010)
PPD har använts i praktiska sammanhang bland annat av International
Longterm Ecological Research (ILTER) i projektet ILTER Ecosystem
Services Assessment. Där formulerades frågor till varje box i Figur 17
Press-pulsdynamiken visualiserad. Boxen till höger representerar traditionell ekologisk forskning; till vänster de mänskliga dimensionerna av
en förändrad miljö; de länkas samman genom ekosystemtjänster och
mänskligt skapade press-pulshändelser som syns i bilderna längst upp
och längst ner (Collins et al., 2010) som konkretiserar figurens innehåll:
H1: Hur interagerar störningar från långsiktig press och kortsiktig
puls med varandra för att förändra struktur och funktion i ekosystem?
122
H2: Hur kan biotisk struktur utgöra både orsak och konsekvens
avseende ekologiska förändringar i energi och materia?
H3:
Hur
kan
förändrad
ekosystemdynamik
påverka
ekosystemtjänster?
H4: Hur kan förändring i viktiga ekosystem kopplas till ett förändrat
mänskligt beteende?
H5: Hur påverkar värderingar och livskvalitet det mänskliga
beteendet?
H6: Vilket mänskligt beteende påverkar frekvens, magnitud eller typ
av påverkan från press och pulser på ekosystemen, och hur skiljer den
påverkan sig åt mellan olika ekosystem?
7.4ISCAM
Ravetz (2000) har utvecklat ISCAM (Integrated Sustainable Cities
Assessment Method) där olika scenarier för en stads totala metabolism
skapas. Metoden ska utgöra ett stöd i processen från vision till handling
i allt från städer och regioner till processer och projekt, och vara lättillgänglig även för allmänheten. Metoden tar hänsyn till intra- och intergenerationell rättvisa samt till socioekologiska kausalkedjor. I Figur
18, (s. 124) Modell av hur de olika indikatorgrupperna länkas samman
i ISCAM (Ravetz, 2000, s. 49), syns en modell för vad som analyseras
och vilka kopplingar som finns mellan indikatorgrupperna i ISCAM.
7.5USAFE
USAFE står för Urban Sustainability Assessment Framework for Energy och har utvecklats av Zellner et al. (2008). Även detta ramverk
utgår från socioekologiska samband, eller de dynamiska interaktioner
mellan komponenter som finns i urbana system och omkringliggande
natursystem. Som namnet antyder fokuserar modellen på hållbarhet
i energisammanhang. Den delas upp i två huvudsakliga delar: dels en
enkel modell för att integrera data för ekonomiska och politiska beslut,
energianvändning och luftföroreningar. Den modellen används för
att studera hur stadsutvecklingen påverkas av invånarnas syn på olika
123
bostadsområden och på egenskaper i det urbana landskapet, och hur
det i sin tur påverkar energiförbrukning, konsumtion och utsläpp av
föroreningar, samt hur olika policyer påverkar detta förhållande. Dels en
andra del som, med hjälp av informationsteori och -index som förklarar
tillstånd och trender, ska kunna definiera stabiliteten, ordningsgraden
och hållbarheten i olika scenarier i det urbana systemet. Detta bidrar
till en större förståelse för hur politiska såväl som individers beslut bidrar till stadens hållbarhet eller kollaps. Metoden kan användas som
komplement till existerande verktyg som ekologiska fotavtryck och
livscykelanalyser och möjliggör meningsfulla jämförelser mellan olika
urbana scenarier (Zellner et al., 2008).
upstream
drivers
activities
flows and stocks
downstream
drivers
Domestic:
POP & GDP:
pop / GDP
growth and
shares
household intensity
energy intensity
final demand
fuel demand
Energy/Carbon:
sector/fuel demand
power and co-gen
primary fuels
carbon
Transport:
Economy &
Work:
industrial sectors
added value
labour & unempl
resource intensity
travel intensities
passenger mode
air travel
freight demand
fuel demand
by fuel & sector
NOx & SOx
VOCʼs & PM
air quality linkages
Land & Development:
urbanization
land intensity
urban/rural landuse
ecology linkages
Services:
space & en.intensity
final demand
fuel demand
Air Emissions:
Water & Waste:
material intensity
arising by sector
disposal options
core indicators
core indicators
core indicators
Industry:
energy intensity
fuel demand
economic linkages
core indicators
Figur 17. Modell av hur de olika indikatorgrupperna länkas samman i ISCAM
(Ravetz, 2000, s. 49).
7.6 UD-SAM
UD-SAM (Urban Development Sustainability Assessment Model)
syftar till att analysera urbana miljöer utifrån ekologiska, sociala och
ekonomiska kostnader och nyttor baserat på monetära värden. Model124
len utgår som många andra analysmetoder från ett livscykelperspektiv,
men med skillnaden att den istället för att inkludera allt från råvaruutvinning till sluthantering även omfattar planering och design i den
urbana miljöns livscykel (Xing et al., 2009). Analysmodellen intar enligt
författarna ett integrativt perspektiv på hållbarhet, vilket i detta fall
innebär att UD-SAM inkluderar sociala, ekologiska och ekonomiska
frågor som kopplas samman till ett robust ramverk.
UD-SAM - Impacts
External Impacts
Environmental
Impacts
Internal Impacts
Whole Life Value
Social Impacts
Natural resources
depletion
Direct Impacts
Water
Biodiversity
Emissions
Building functionality (es)
Land
Multiplier Effects
of Jobs
Education/
Fossil fuels
Materials
Economic Impacts
Whole Life Cost
Whole Life Income
Community
Participation/
Health/
Leisure Services/
Housing Provisions
Indirect Impacts
Gaseous
Crime & sercurity
Particulate
Health
Fluid
Physical
Interconnectivity
Wave
Wellbeing
Social Capitals
Waste
Figur 18. Kategorier för analys i Urban Development Sustainability Assessment Model av Xing et al., 2009 (s.220). Figuren visar vilka av stadens
delsystem som är viktiga att analysera ur hållbarhetsaspekt.
125
Modellen utgår från intern påverkan i den egna organisationens räkenskaper och extern påverkan som handlar hur organisationen påverkar
omvärlden. Extern påverkan delas in i ekologisk, social och ekonomisk
påverkan från exempelvis ett projekt eller en organisation. Figur 19
(s. 125) visar vad Xing med kollegor anser är viktigt att analysera i en stad.
Problemen och möjligheterna med att använda sig av monetära värderingssätt har redan diskuterats. UD-SAM kan, liksom alla andra metoder
som intar en monetär utgångspunkt, både kritiseras och förespråkas med
anledning av detta (Bebbington et al., 2007; Gasparatos et al., 2008).
126
8Avslutande kapitel
8.1 Hållbarhetsanalysens utveckling
Dagens arbete med hållbarhetsanalys av städer och stadsutveckling
utvecklas ständigt. Nya metoder ersätter dem som är mindre effektiva
medan andra har etablerats inom flertalet institutioner och troligtvis
kommer att fortsätta användas för att möjliggöra jämförelser i tid och
rum, som ramverket DPSIR. Allt eftersom kunskapen om staden och
dess komplexiteter ökar kan också indikatorer väljas med större precision för att påvisa centrala samband mellan mänsklig aktivitet och
konsekvenser i ekosystem och samhälle. Ihop med ökad kunskap kommer kanske också en insikt om betydelsen av att i större utsträckning
integrera hållbarhetsaspekter i alla beslut som fattas i staden, oavsett om
det gäller politik, företagsverksamhet eller individens egna val.
Under senare år har hållbarhetsanalysen utvecklats teknologiskt.
Panasonic och MIT är bara två exempel på företag som bedriver forskning för att integrera hållbarhetsanalysen som en del av vardagen, bland
annat genom ”intelligenta hushåll” som kommunicerar internt och externt för att skapa optimala förhållanden med avseende på sådant som
energiförbrukning. Trots teknologiska framgångar står det klart att det
fortfarande saknas metodologisk kunskap, då det ännu inte finns något
ramverk som lyckas fånga in alla aspekter på hållbarhet och som passar
för analys i olika kontexter (Gasparatos et al., 2008). Därför är det nödvändigt att använda flera kompletterande analysmetoder som inte bara
ska kunna ta hänsyn till komplexitet och socioekologiska samband utan
också kunna kombineras med varandra på sätt som inte orsakar dubbelmätning men heller inte utelämnar viktiga hållbarhetsaspekter. Genom
att de olika verktygen integreras med varandra tidigt i analysprocessen
skapas en hel och sammanhängande bild av hållbarhetsgraden i staden
istället för den fragmenterade bild som skapas då bara resultaten av analyserna integreras (López-Ridaura, 2002). En effektiv hållbarhetsanalys
kräver också utvecklade normativa principer och kända tröskelvärden
för att gränsen ska bli tydlig mellan vad som kan anses vara hållbart
127
och inte hållbart (Naturvårdsverket, 2011b), både avseende ekologiska,
sociala och ekonomiska frågor. Ett liknande resonemang sammanfattas
av Spangenberg (2002) som menar att två huvudsakliga problem behöver åtgärdas för att skapa integrerade hållbarhetsanalyser: det saknas
fullständiga ramverk med ett antal utvalda indikatorer som tas fram på
ett standardiserat, transparent sätt enligt en fastställd metodologi, och
det behövs väldefinierade hållbarhetsmål på olika samhällsnivåer som
kan sammanlänkas och om möjligt kvantifieras.
Hur hållbarhetsanalyser formas idag och i framtiden är avgörande
för effektiviteten i det hållbarhetsarbete som bedrivs i allt fler städer.
Den forskning som sker idag kan upplevas som ganska splittrad med
tanke på alla de separata ansträngningar som görs i utvecklingen av ytterligare metoder för att analysera städer och stadsutveckling. Kanske
skulle nästa steg vara att försöka samordna forskningen och i högre grad
utveckla ramverk som tar ett helhetsgrepp på hållbarheten i städerna.
Gasparatos et al. (2008) framhäver särskilt vikten av vidare forskning
kring hur olika analysmetoder ska kunna integreras med varandra.
Hållbarhetsanalyser som används rätt skapar potential att driva
utvecklingen i en hållbar riktning. Ytterst är det en politisk fråga om,
när och hur hållbarhet ska uppnås (Mayer, 2008), men genom att hållbarhetsindikatorer väljs med hänsyn till deras effektivitet i att återspegla
viktiga parametrar som är avgörande för ett bra hållbarhetsarbete hjälper
de oss kanske också att strama åt innebörden av begreppet hållbarhet
i olika sammanhang. Det bidrar också till att vi enklare kan identifiera
hållbarheten när vi ser den.
8.2 Slutkommentarer
Det finns många förklaringar till varför den utveckling som sker idag
ofta inte är hållbar. Det finns därför också många möjligheter att påverka utvecklingen i en mer hållbar riktning. För att framgångsrika
förändringar ska bli möjliga krävs god kännedom om systemet i fråga,
i synnerhet när det rör sig om komplexa system som urbana samhällen,
vilket ställer krav på de metoder som används för att samla in sådan
information. Studiet av staden som ett komplext socioekologiskt system
öppnar upp för nya perspektiv som förhoppningsvis möjliggör ett effektivt och integrerat hållbarhetsarbete. Det medför också en mer strukturerad uppföljning av de komplexa fenomen som sker i och utgör staden.
128
Samtidigt poängteras på flera ställen i rapporten behovet av att
särskilt se till att sociala frågor inkluderas i socioekologiska modeller,
som förvisso ser till viktiga samband mellan människa och miljö men
som ändå intar en ekologisk utgångspunkt. Ur ett större perspektiv
är detta bra med tanke på att det främst är ekologiska begränsningar
som mänskliga samhällen ytterst måste rätta sig efter. Men ur ett
stadsutvecklingsperspektiv finns det anledning att på ett tydligare sätt
inkludera den sociala dimensionen av hållbarhet eftersom en stad trots
allt finns till för människorna som bor där, och ska utgöra en säker och
tilltalande plats där invånarna kan utvecklas och må bra. En hållbarhetsanalys behöver därför utformas för att på ett tydligt sätt synliggöra
människans situation och utveckling i staden i lika stor utsträckning
som den påvisar konsekvenser i ekosystemen.
För att kunna avgöra om staden utvecklas i en hållbar riktning behövs
integrerade urbana hållbarhetsanalyser som på ett kommunicerbart sätt
kan förmedla analysresultaten till beslutsfattare på alla samhällsnivåer.
Eftersom olika typer av hållbarhetsanalyser är utvecklade utefter olika
behov är det nödvändigt att använda sig av flera analysmetoder för att få
en helhetssyn på hållbarhetstillståndet i en stad. Samtidigt orsakar detta
problem då det inte är alldeles enkelt att kombinera olika metoder:
de kan till exempel använda olika värdeskalor eller misslyckas med att
synliggöra viktiga samband.
Att skapa en hållbar stad blir, med tanke på de flöden som kopplar
samman staden med omvärlden, något av en utopi när den omgivande
världen inte är hållbar. Det står därmed klart att hållbarhet inte uppnås
över en natt utan är en mycket långdragen process. Hur hållbarhetsanalyser ska hanteras i en sådan process är en fråga som inte besvarats men
som är grundläggande för ett effektivt hållbarhetsarbete. Det är ännu
inte realistiskt att lägga stora resurser på att avgöra hållbarhetsgraden i
varje liten detalj i staden eftersom den är tätt sammankopplad med en
omvärld där hållbarhet inte alltid står på agendan.
Kanske är det i dagsläget tillräckligt att avgöra om staden utvecklas i
en hållbar riktning och istället använda schablonvärden, ta stickprov och
läsa av statistik för att dra slutsatser om en ungefärlig utvecklingstrend,
vilket kräver jämförelsevis små resurser. Om en hållbar stadsutveckling
blir ett seriöst mål i ett ökande antal av världens städer så växer också
möjligheterna att öka upplösningen i hållbarhetsanalyserna, vilka förhoppningsvis integreras som en naturlig del i processer, projekt och
beslutsfattande i stadsutvecklingen. Det kommer troligtvis att krävas
någon form av organisering kring vilka metoder som ska användas vid
129
analys av företag, hushåll, energisystem och andra delsystem i staden,
så att dessa analyser blir kompatibla med varandra. Tillsammans kan
de presentera en förenklad men tillförlitlig bild av en komplex verklighet, där konsekvenserna av människans aktiviteter synliggörs mot en
vetenskaplig bakgrund. Därför är väl utvecklade hållbarhetsanalyser
avgörande för att världens städer ska kunna utvecklas i en hållbar riktning och finnas kvar även för framtida generationer att leva och trivas i.
130
Litteraturlista
Aalborgdeklarationen. (1994). Deklaration
om europeiska städer för en hållbar
stadsutveckling. Europeiska städers
kampanj för en hållbar stadsutveckling,
Bryssel.
Akademiska Hus & Patchwork [KTH/
SRC/KIT]. (2010). Q-Book Albano 4.
Sustainability. 2010-09-13 Preview.
Hämtad den 22 januari 2011 från
http://www.stockholmresilience.org
Alegre, H. (1999). Performance Indicators
for Water Supply Systems – Current
Trends and On-going Projects. I:
Drought Management Planning in
Water Supply Systems. Carbera, E.,
Garcia-Serra, J. Kluwer, s. 148-178.
Nederländerna,: Academic Publishers.
Alfredsson, E., Kriström, B. & Ankarhem,
M. (2006). Samhällsekonomiska aspekter
och mått på hållbar utveckling – Inklusive översikt av forskningslitteraturen
inom området 2002-2004. ITPS,
Institutet för Tillväxtpolitiska Studier,
A2006:009.
Azar, C., Holmberg, J. & Lindgren, K.
(1996). Socio-ecological indicators
for sustainability. Ecological Economics,
18:89-112.
Bartelmus, P. (1997). Measuring sustainability: data linkage and integration.
I: Sustainability Indicators: A Report on
Indicators of Sustainable Development.
Moldan, B., Billharz, S. & Matravers,
R. Chichester: Wiley.
Bebbington, J., Brown, J., & Frame, B.
(2007). Accounting technologies and
sustainability assessment models.
Ecological Economics, 61(2-3),
224-236. doi:DOI: 10.1016/j.
ecolecon.2006.10.021
Beder, S. (2003). Environmental principles
and policies. An interdisciplinary
approach. Sydney: University of New
South Wales Press Ltd.
Bell, S. & Morse, S. (2001). Breaking
through the glass ceiling: who really
cares about sustainability indicators?
Local Environment, 6, 291–309.
Bell, S. & Morse, S. (2008). Sustainability
indicators. Measuring the Immeasurable?
London: Earthscan.
Bergström, S., Catasús, B. & Ljungdal,
F. (1998). Miljöredovisning. Malmö:
Liber AB
Bhada, P. & Hoornweg, D. (2009). The
Global City Indicators Program: a more
credible voice for cities. Directions in
Urban Development. The World Bank,
Urban Development Unit.
Block, T., Van Assche, J. & Goeminne, G.
(2011). Unravelling urban sustainability: How the Flemish City Monitor
acknowledges complexities. Ecological
Informatics. In Press, doi:10.1016/j.
ecoinf.2011.04.001.
Bossel, H. (1999). Indicators for Sustainable
Development: Theory, Method, Applications. A Report to the Balaton Group.
International Institute for Sustainable
Development [IISD].
Boverket. (2010a). Förslag till Program för
miljödata om byggd miljö. Rapport från
Boverket, Riksantikvarieämbetet och
Socialstyrelsen.
Boverket. (2010b). Socialt hållbar
stadsutveckling. Regeringsuppdrag
IJ2009/1746/IU.
Boyko, C. T. et al. (2012). Benchmarking
sustainability in cities: The role of
indicators and future scenarios. Global
Environmental Change , 22, 1:245–254.
Brännlund, R. & Kriström, B. (1998).
Miljöekonomi. Lund: Studentlitteratur.
Böhringer, C. & Jochem, P. E. P. (2007).
Measuring the immeasurable – A
survey of sustainability indices. Ecologi-
131
cal Economics, 63, 1:1-8.
Colding, J, Barthel, S., Ernston, H. et al.
(2010). URBAN-NET Research Anthology 2010. Forskning inom Europakommissionens Sjätte Ramprogram.
Hämtad den 10 november 2011 från
http://www.stockholmresilience.org
Collins, S. et al. (2010). An integrated
conceptual framework for long-term
social–ecological research. Frontiers
in Ecology and the Environment, 9,
6:351-357.
Costanza, R., Erickson, J., Fligger, K.,
Adams, A., Adams, C., Altschuler, B.,
et al. (2004). Estimates of the genuine
progress indicator (GPI) for Vermont,
Chittenden County and Burlington,
from 1950 to 2000. Ecological Economics, 51, 139–55.
Cox, J., Fell, D. & Thurstain-Goodwin, M.
(2002). Red man, green man. A review
of urban sustainability indicators. RICS
Foundation, London.
Cremasco, V. (2007). Sustainability Tools
Dedicated to Urban Infrastructure:
The Existing and the Distinctiveness
of PETUS. Indoor Built Environ., 16,
3:226–234.
Delegationen för Hållbara städer.
(December, 2010). Rapport om
Delegationens verksamhet 2008-2010.
Miljövårdsberedningen, Jo 1968:A.
Dempsey, N., Bramley, G., Power, S. &
Brown, C. (2011). The Social Dimension of Sustainable Development:
Defining Urban Social Sustainability.
Sustainable Development, 19, 289–300.
Devuyst, D. (2001) (Ed.). How green is
the city? Sustainability assessment and
the management of urban environments.
New York: Columbia University Press.
Doran, G. T. (1981). There’s a S.M.A.R.T.
way to write management’s goals and
objectives. Management Review, 70,
11:35-36.
EEA. (2009). Ensuring quality of life in
Europe’s cities and towns. Tackling the
environmental challenges driven by
European and global change. European
Environmental Agency Report 5/2009.
132
El-Haram, M., Walton, J. Horner, M.,
Hardcastle, C., Price, A., Bebbington,
J., Thomson, C. & Atkin-Wright, T.
(n.d.). Development of an Integrated
Sustainability Assessment Toolkit. Construction Management Research
Unit, Division of Civil Engineering,
University of Dundee, Scotland, UK.
Engström, C-J. (2011). Vad är en stad? I:
Urbaniserad värld. Nya steg mot hållbara
städer. Antologi från Global Utmaning.
Europeiska och sociala kommittén.
(2011). Yttrande från Europeiska och
sociala kommittén om ”Meddelande från
kommissionen till Europaparlamentet och
rådet: Bortom BNP – Att mäta framsteg
i en föränderlig värld” KOM(2009) 433.
Europeiska unionens officiella tidning
nr C 018, 19/01/2011 s. 0064 – 0068.
Forum for the Future. (2010). The Sustainable Cities Index 2010. London: Forum
for the Future.
Frame, B. & Vale, R. (2006). Increasing
Uptake of Low Impact Urban Design
and Development: The Role of Sustainability Assessment Systems. Local
Environment, 11, 3:287–306.
Fränning, K. & Ståhl, B. (2011). Framtid
med växtvärk – kan hållbara städer
möta klimatutmaningarna? Framtida
tillväxtmöjligheter för Sverige. VINNOVA Analys VA 2011:02.
Gardner, J. (1990). Decision making for
sustainable development: selected
approaches to environmental assessment and management. Environmental
Assessment Review, 9, 337–366.
Gasparatos, A., El-Haram, M., &
Horner, M. (2008). A critical review of
reductionist approaches for assessing
the progress towards sustainability. Environmental Impact Assessment Review,
28, 4-5:286-311.
George, C. (2001). Sustainability appraisal
for sustainable development: integrating everything from jobs to climate
change. Impact Assess Proj Appraisal, 19,
1:95-106.
Ghosh, S., Vale, R. & Vale, B. (2006).
Indications from Sustainability
Indicators. Journal of Urban Design, 11,
2:263-275.
Gibson, R.B. (2001). Specification of
Sustainability-Based Environmental
Assessment Decision Criteria and
Implications for Determining ‘‘Significance’’ in Environmental Assessment.
Canadian Environmental Assessment
Agency Research and Development Programme. Hämtad den 22
november 2011 från http://static.
twoday.net/NE1BOKU0607/files/
Gibson_Sustainability-EA.pdf
Goodland, R. & Daly, H. (1996). Environmental Sustainability: Universal
and Non-Negotiable. Ecological Applications, 6, 4:1002-1017.
Grönlund, E., Klang, A., Falk, S. &
Hanæus, J. (2004). Sustainability of
wastewater treatment with microalgae
in cold climate, evaluated with emergy
and socio-ecological principles. Source
Ecol. Eng., 22, 3:155-174.
Gunder, M. (2006). Sustainability: Planning’s Saving Grace or Road to Perdition? Journal of Planning Education and
Research, 26, 208-221.
Hacking, T. & Guthrie, P. (2008). A
framework for clarifying the meaning
of Triple Bottom Line, Integrated, and
Sustainability Assessment. Environ.
Impact Assess. Rev., 28, 73-89.
Hammarby Sjöstad. (2005). Hammarby
Sjöstad. The best environmental solutions
in Stockholm. Informationsfolder.
Stockholm: GlashusEtt.
Hardi, P., Barg, S., Hodge, T. &
Pintér, L. (1997). Measuring Sustainable Development: Review of Current
Practice Occasional Paper Number 17.
Kanada, Ottawa: Industry Canada,
International Institute for Sustainable
Development.
Hardi, P. & Zdan, T. J. (1997). Assessing
Sustainable Development: Principles in
Practice. The International Institute for
Sustainable Development. Manitoba,
Kanada.
Holmberg, J., Robèrt, K.-H., Eriksson,
K.-E. (1996). Socioecological princi-
ples for a sustainable society. I: Getting
Down to Earth. Practical Applications
of Ecological Economics. Costanza, R.,
Olman, S., Martinez-Alier, J. Washington, DC: International Society of
Ecological Economics, Island Press.
Hoornweg, D., Ruiz Nuñez, F., Freire, M.,
Palugyai, N., Villaveces, M. & Herrera,
E. W. (2006). City Indicators: Now
to Nanjing. Paper presented by The
World Bank at the Third World Urban
Forum, Vancouver, 22 June, 2006.
Hopwood, B., Mellor, M. & O’Brien,
G. (2005). Sustainable Development:
Mapping Different Approaches.
Sustainable Development, 13:38-52.
Houghton, J. (2007). Global Warming: The
Complete Briefing. Fourth edition. Cambridge: Cambridge University Press
Hsueh-Sheng, C. & Chin-Hsien, L.
(2011). Exploring an integrated
method for measuring the relative
spatial equity in public facilities in
the context of urban parks. Cities, 28,
5:361-371.
Huang, S-L. & Chen, C-W. (2009).
Urbanization and socioeconomic
metabolism in Taipei: an emergy
synthesis. Journal of Industrial Ecology,
13:75-93.
Huang, S-L., Yeh, C. & Chang, L. (2010).
The transition to an urbanizing world
and the demand for natural resources.
Current Opinion in Environmental
Sustainability, 2:136–143.
ICLEI [Local Governments for Sustainability]. (2010). 1st World Congress
on Cities and Adaptation to Climate
Change. Hämtad den 3 november 2011
från http://resilient-cities.iclei.org/
bonn2010/home/
ICLEI [Local Governments for Sustainability]. (2011). 2nd World Congress
on Cities and Adaptation to Climate
Change. Kongressrapport. Bonn, Tyskland, 3-5 juni 2011. Preliminär rapport
från 22 september 2011. Hämtad den
24 oktober 2011 från http://resilientcities.iclei.org/bonn2011/
ICLEI [Local Governments for
133
Sustainability]. (2012). Special Focus for
Resilient Cities 2012. Hämtad den 17
januari 2012 från http://resilient-cities.
iclei.org/?id=329
IISD. (2007). Measurement and assessment. International Institute for
Sustainable Development. Hämtad
den 12 april 2012 från http://www.iisd.
org/cgsdi/dashboard.asp
Innes, J. E. & Booher, D. E. (2000). Indicators for Sustainable Communities:
A Strategy Building on Complexity
Theory and Distributed Intelligence.
Planning Theory & Practice, 1,
2:173-186.
IPCC. (2007). Fourth Assessment
Report: Climate Change 2007 (AR4).
Intergovernmental Panel on Climate
Change. Cambridge, UK: Cambridge
University Press.
Jakeman, A. J. & Letcher, R. A. (2003).
Integrated assessment and modeling:
features, principles and examples
for catchment management. Environmental Modelling & Software, 18,
6:491-501.
Jin, W., Xu, L., & Yang, Z. (2009).
Modeling a policy making framework
for urban sustainability: Incorporating
system dynamics into the ecological
footprint. Ecological Economics, 68,
12:2938-2949.
Kates, R. W., Parris, T. M. & Leiserowitz,
A. A. (2005). What is Sustainable
Development? Goals, indicators,
values, and practice. Environment, 47,
3:9-21.
Kibert, C. J., Sendzimir, J., & Guy, B.
(2000). Construction ecology and
metabolism: natural system analogues
for a sustainable built environment.
Construction Management and Economics, 18, 903-916.
Kissinger, M. & Rees, W. E. (2010). An
interregional ecological approach
for modelling sustainability in a
globalizing world - Reviewing
existing approaches and emerging
directions. Ecological Modelling, 221,
21:2615-2623.
134
Ku2009/1620/KV. (2011). Slutrapport av regeringsuppdraget till
miljö- och kulturmyndigheter om
samverkan för att främja en hållbar
stadsutveckling. Utgiven av Boverket,
Riksantikvarieämbetet, Formas och
Arkitekturmuseet.
Leach, M., Scoones, I. & Stirling, A.
(2010). Governing epidemics in an
age of complexity: Narratives, politics
and pathways to sustainability. Global
Environmental Change, 20, 3:369–377.
Lee N. (2002). Integrated approaches
to Impact Assessment: substance or
make-believe? Environmental Assessment Yearbook, s. 14-20. Institute
of Environmental Management and
Assessment/EIA Centre. Lincoln/
Manchester: University of Manchester.
Lee, N. (2006). Bridging the gap between
theory and practice in integrated
assessment. Environmental Impact
Assessment Review, 26, 1:57-78.
Lee, Y., & Huang, C. (2007). Sustainability index for Taipei. Environmental Impact Assessment Review, 27,
6:505-521.
Leichenko, R. (2011). Climate change
and urban resilience. Current Opinion
in Environmental Sustainability, 3,
3:164-168.
Liljenfeldt, J. & Keskitalo, C. (2011).
Kriterier och indikatorer på hållbar
utveckling: exempel från teori och praktik.
CERUM Report Nr 27/2011, Umeå
Universitet.
Liu, J., Dietz, T., Carpenter, S.R., et
al. (2007). Complexity of coupled
human and natural systems. Science,
317:1513–16.
López-Ridaura, S., Masera, O. & Astier,
M. (2002). Evaluating the sustainability of complex socio-environmental
systems. the MESMIS framework.
Ecological Indicators, 2, 1-2:135-148.
MA [Millennium Ecosystem Assessment]. (2005). Ecosystems and Human
Well-being. Washington, DC: Island
Press.
Machlis, G. (2007). The Concept of Resil-
ience. Presenterad på Cary Conference
on Resilience in Ecology and Urban
Design, Institute of Ecosystem Studies,
1-3 Maj 2007, Millbrook, NY, USA.
Maclaren, V. W. (1996). Urban Sustainability Reporting. Journal of the
American Planning Association, 62,
2:184-202.
Martinet, V. (2011). A characterization
of sustainability with indicators. Jour.
Environ. Econ. Management., 61,
2:183-197.
Mayer, A. L. (2008). Strengths and
weaknesses of common sustainability
indices for multidimensional systems.
Environment International, 34,
277–291.
Milman, A., & Short, A. (2008). Incorporating resilience into sustainability
indicators: An example for the urban
water sector. Global Environmental
Change, 18, 4:758-767.
Mitchell, G. (1996). Problems and Fundamentals of Sustainable Development
Indicators. Sustainable Development,
4, 1-11.
Mori, K., & Christodoulou, A. (2012).
Review of sustainability indices and
indicators: Towards a new city sustainability index (CSI). Environmental
Impact Assessment Review, 32:94-106.
Munda, G. (2006). Social multi-criteria
evaluation for urban sustainability
policies. Land Use Policy, 23:86–94.
Munier, N. (2011). Methodology to select
a set of urban sustainability indicators
to measure the state of the city, and
performance assessment. Ecological
Indicators, 11, 5:1020-1026.
Nardo, M., Saisana, M., Saltelli, A.,
Tarantola, S., Hoffman, A. & Giovannini, E. (2005). Handbook on constructing composite indicators: methodology and
user guide (STD/DOC(2005)3). Paris:
OECD Statistics Directorate. Hämtad
den 15 dec 2011 från http://www.oecd.
org
Naturvårdsverket. (2011a). Vad är en
samhällsekonomisk analys? Hämtad
den 23 november 2011 från http://
www.miljomal.se
Naturvårdsverket. (2011b). Indikatorer
för välfärd och hållbar utveckling. En
översikt. Rapport 6453.
Naturvårdsverket. (2011c). Uppföljning
med indikatorer. Hämtad den 14
december 2011 från http://www.
naturvardsverket.se
Ness, B., Urbel-Piirsalu, E., Anderberg,
S. & Olsson, L. (2007). Categorising
Tools for Assessing Sustainability.
Ecological Economics, 60, 3: 498-508.
Niemeijer, D. & de Groot, R. (2008).
Framing environmental indicators:
moving from causal chains to
causal networks. Environ. Dev. Sus., 10,
89-106.
Norberg, J., Wilson, J., Walker, B. &
Ostrom, E. (2008). Diversity and Resilience of Social-Ecological Systems.
In: Complexity Theory for a Sustainable
Future. (Red: Norberg, J. & Cumming,
G.S.). New York, Chichester, West
Sussex: Columbia University Press.
NSF [Naturskyddsföreningen]. (2010).
Räkna med ekosystemtjänster. Underlag
för att integrera miljövärden i den kommunala beslutsprocessen. Rapport.
Nussbaum, M. (2000). Women’s Capabilities and Social Justice. Journal of
Human Development, 1, 2:219-247.
Office of the Deputy Prime Minister
(ODPM). (2006). UK Presidency:
EU Ministerial Informal on Sustainable Communities Policy Papers.
ODPM:London.
Pastore, G. & Giampietro, M. (2000).
Ecological approach to agricultural
production and ecosystem theory: The
amoeba approach. I: Agro-ecosystems,
natural resources management and
human health related research in East
Africa. (Red: Jabbar M.A., Peden
D.G., Mohamed Saleem M.A. & Li
Pun H.). Dokumentation från IDRCILRI internationell workshop på ILRI,
Addis Ababa, Etiopien, 11-15 maj
1998. ILRI (International Livestock
Research Institute), Nairobi, Kenya.
Pearce, D. (2003). The social cost of
135
carbon and its policy implications.
Oxford Review of Economic Policy, 19,
3:362-384.
Persson, J. (2011). Att förstå miljökompensation. Göteborg: Melica Media
Pickett, S. T. A., Cadenasso, M. L. &
Grove, J. M. (2005). Biocomplexity
in coupled natural–human systems: a
multidimensional framework. Ecosystems, 8: 225–32.
Pintér, L., Hardi, P. & Bartelmus, P.
(2005). Indicators of Sustainable Development: Proposals for a Way Forward.
Diskussionspapper förberett under ett
konsultationsmöte på uppdrag av UN
Division for Sustainable Development,
New York, 12-15 december.
Plummer, R. & Armitage, D. (2007).
A resilience-based framework for
evaluating adaptive co-management:
Linking ecology, economics and
society in a complex world. Ecological
Economics, 61, 62-74.
PM 2006-09-11. Indikatorer för hållbar
regional utveckling. Handlingsgruppen
för hållbar utveckling, Nutek.
Pope, J., Annandale, D., & MorrisonSaunders, A. (2004). Conceptualising
sustainability assessment. Environmental Impact Assessment Review, 24,
6:595-616.
Prescott-Allen, R. (2001). The Wellbeing
of Nations: A Country-by-country Index
of Quality of Life and the Environment.
Washington, D.C.: Island Press.
Rametsteiner, E., Pülzl, H., AlkanOlsson, J. & Frederiksen, P. (2011).
Sustainability indicator development
– Science or political negotiation?
Ecological Indicators, 11, 1:61-70.
Ravetz, J. (2000). Integrated assessment
for sustainability appraisal in cities and
regions. Environmental Impact Assessment Review, 20, 1:31-64.
Reed, M. S., Fraser, E. D. G. & Dougill,
A. J. (2006). An adaptive learning
process for developing and applying
sustainability indicators with local
communities. Ecological Economics, 59,
4:406-418.
136
Rees, W. & Wackernagel, M. (1996).
Urban Ecological Footprints: Why
Cities Cannot be Sustainable – and
why they are a Key to Sustainability.
Environmental Impact Assession Review,
16, 223-248.
Robèrt, K.-H., Schmidt-Bleek, B., Aloisi
de Larderel, J., Basile, G., Jansen, J.
L., Kuehr, R., et al. (2002). Strategic
sustainable development – selection,
design and synergies of applied tools.
Journal of Cleaner Production, 10,
3:197-214.
Rockström, J. et al. (2009). Planetary
boundaries: exploring the safe operating space for humanity. Ecology and
Society, 14, 2:32.
Rosales, N. (2011). Towards the modeling
of sustainability into urban planning:
Using indicators to build sustainable cities. Procedia Engineering, 21,
641-647.
RUS. (2011). Indikatorer. Hämtat den 20
oktober 2011 från http://www.rus.lst.
se/indikatorer.html
Saifi, B., Drake, L. & Ebbersten, S. (Mars
2009). Svenskt jordbruks hållbarhet
och kommunernas roll. Ekologiskt
lantbruk Nr 52.
Sanne, C. (2004). Social hållbarhet – ett
användbart begrepp? I: Social hållbarhet. Texter från kursen Socialpolitik och
planering. Samhällsplanering, Kungliga
Tekniska Högskolan. Hämtad den
6 december 2011 från http://www.
infra.kth.se/courses/1H1163/kursbok_soc_hallb.pdf
Schweinhart, L. J. (2003). Benefits, Costs,
and Explanation of the High/Scope Perry
Preschool Program. High/Scope Educational Research Foundation Paper
presenterat på Meeting of the Society
for Research in Child Development i
Tampa, Florida, 26 april.
Scott, K. (2009). A literature review on
sustainable lifestyles and recommendations for further research. Stockholm
Environment Institute.
Shen, L., Jorge Ochoa, J., Shah, M. N.,
& Zhang, X. (2011). The application
of urban sustainability indicators – A
comparison between various practices.
Habitat International, 35, 1:17-29.
Siemens. (2011). Malmö är Europas tredje
mest miljövänliga stad. Hämtad den
12 april från http://www.nwe.siemens.
com
Siemens. (2009). European Green City
Index. Munich: Siemens AG
Singh, R. K., Murty, H. R., Gupta, S. K. &
Dikshit, A. K. (2009). An overview of
sustainability assessment methodologies. Ecological Indicators, 9, 2:189-212.
SKL [Sveriges Kommuner och Landsting]. (2010). Hållbar stadsutveckling.
Positionspapper. Stockholm: Sveriges
Kommuner och landsting.
Smith, S. L. (2002). Devising environment
and sustainable development indicators
for Canada. Corporate Environmental
Strategy, 9, 3:305-310.
Spangenberg, J. H. & Bonniot, O. (1998).
Sustainability Indicators – A Compass on
the Road to Sustainability. Wuppertal
Institute for Climate, Environment,
Energy. Wuppertal Paper nr 81.
Spangenberg, J. H. (2002). Environmental
space and the prism of sustainability:
Frameworks for indicators measuring
sustainable development. Ecological
Indicators, 2, 3:295-309.
Stern, N. (2006). Stern Review on the
Economics of Climate Change. London:
HM Treasury.
Söderbaum, P. (2007). Issues of paradigm,
ideology and democracy in sustainability assessment. Ecological Economics,
60, 3:613-626.
Söderqvist, T., Hammer, M. & Gren, I.
(2004). Samverkan för människa och
natur. En introduktion till ekologisk
ekonomi. Lund: KFS.
The World Bank. (2011). Data and
statistics: Urban Development.
Hämtad den 13 november 2011 från
http://data.worldbank.org/topic/
urban-development
Therivel, R., Wilson, E., Thompson, S.,
Heaney, D. & Pritchard, D. (1992).
Strategic Environmental Assessment.
London: Earthscan.
Thomasson, Å. (n.d.). Metodhandbok för
utvecklingssamarbete. Framtidsjorden,
Svalorna Latinamerika och UBV.
Hämtad den 19 november från http://
www.metoder.nu
UN. (2007). Indicators of Sustainable Development: guidelines and methodologies.
New York: United Nations.
UNEP. (2007). Global Environment
Outlook – GEO4 environment for development. United Nations Environment
Programme. Valletta, Malta: Progress
Press Ltd.
UN-Habitat. (2004). Urban Indicators
Guidelines. Monitoring the Habitat
Agenda and the Millennium Development Goals. United Nations Human
Settlements Programme. Hämtad den
12 oktober 2011 från http://www.
unhabitat.org
UN-Habitat. (2006). The Habitat Agenda.
Istanbul Declaration on Human
Settlements. Hämtad den 12 oktober
2011 från http://www.unhabitat.org/
downloads/docs/2072_61331_ist-dec.
pdf
UN-Habitat. (2011a). Our mission.
Hämtad den 12 oktober 2011 från
http://www.unhabitat.org/categories.
asp?catid=10
UN-Habitat. (2011b). State of the World’s
Cities report 2010/11: Bridging the
Urban Divide. London: Earthscan.
UN-Habitat. (n.d.). Urban Governance Index (UGI). A tool to measure progress in
achieving good urban governance. Global
Campaign on Urban Governance.
Waheed, B., Khan, F. & Veitch, B. (2009).
Linkage-Based Frameworks for Sustainability Assessment: Making a Case
for Driving Force-Pressure-StateExposure-Effect-Action (DPSEEA)
Frameworks. Sustainability, 1, 441-463.
WCED. (1987). Our common future. The
World Commission on Environment
and Development. Chair: Gro Harlem
Brundtland. Oxford University Press,
s. 8, 44.
Weisz, H. & Steinberger, J. K. (2010).
137
The role of indicators. World Health
Reducing energy and material flows in
Organization, Geneva.
cities. Current Opinion in EnvironmenXing, Y., Horner, R. M. W., El-Haram,
tal Sustainability, 2, 3:185–192.
M. A., & Bebbington, J. (2009). A
Wennersten, R. & Fidler, J. (2008).
framework model for assessing sustainMetoder för bedömning av risker inom
ability impacts of urban development.
ramen för Hållbar utveckling. AvdelninAccounting Forum, 33, 3:209-224.
gen för Industriell Ekologi, Skolan för
Zellner, M. L., Theis, T. L., Karunanithi,
Industriell Teknik och Management,
A. T., Garmestani, A. S. & Cabezas, H.
Kungliga Tekniska Högskolan,
(2008). A new framework for urban
Stockholm.
sustainability assessments: Linking
Wilson, J., Tyedmers, P. & Pelot, R.
complexity, information and policy.
(2007). Contrasting and comparing
Computers, Environment and Urban
sustainable development indicaSystems, 32, 6:474-488.
tor metrics. Ecological Indicators,
Zhang, X., Wu, Y., & Shen, L. (2011).
7:299–314.
An evaluation framework for the
von Busch, O. & Palmås, K. (2008).
sustainability of urban land use: A
Cities are flows of urban magma. Art
study of capital cities and municipaliMonitor nr 5, 88-105. Hämtad den 23
ties in china. Habitat International, 35,
november 2011 från http://hdl.handle.
1:141-149.
net/2077/21801
von Schirnding, Y. (2002). Health in
Sustainable development Planning:
PERSONLIG KOMMUNIKATION
Larsson, Torbjörn: miljökonsult på WSP.
Föreläsning på Malmö högskola den
10 november 2011.
Norell, Clara: verksamhetsledare på
Institutet för hållbar stadsutveckling
138
(ISU). Möte den 26 oktober 2011.
Torstensson Levander, Marie: professor
i Hälsa & Samhälle på Malmö
högskola. E-mailkonversation den 19
januari 2012.
Bilaga 1
Hållbarhetsinitiativ i Sverige och världen
Det pågår många olika initiativ för hållbar stadsutveckling i Sverige
såväl som på ett internationellt plan. Här ges olika exempel på initiativ,
program, analysmetoder, rankningssystem och annat relaterat till hållbar utveckling och stadsutveckling som den intresserade kan studera
vidare på egen hand. Listorna är på inget sätt heltäckande, och de olika
initiativen kan passa in under en eller flera olika rubriker.
Arenor för hållbar stadsutveckling i Sverige – projekt och
uppdrag
• Delegationen för hållbara städer – en nationell arena för hållbar
stadsutveckling
• Future Urban Sustainable Development
• ISU - Institutet för hållbar stadsutveckling
• Mistra Urban Futures – centrum för hållbara städer
• Stockholm Resilience Centre
• SymbioCity – Sustainability by Sweden
• Urban Transition
Exempel på strategier för hållbar utveckling och
stadsutveckling
• Agenda 21
• Bygga-Bo-dialog inom bygg- och anläggningssektorn
• Den Goda Staden – samordning kring kommunernas fysiska
planering
• EU Thematic Strategy on the Urban Environment
• EU:s miljöhandlingsprogram och strategi för hållbar utveckling
• Färdplan för ett resurseffektivt Europa
• Leipzig Charter on Hållbara European Cities and Bristol Accord
• Millenniummålen
• Nationella, regionala och lokala miljökvalitetsmål
• Nordisk strategi för hållbar utveckling
139
• Renewed EU Sustainable Development Strategy (SDS) 2006
• The Aalborg Charter of European Cities and Towns towards
Sustainability
• Uthållig kommun – energieffektivitet i kommunerna
• Vägledningsstandard för hållbar utveckling
Exempel på internationella initiativ för hållbar stadsutveckling
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
140
CEROI
Council of European Municipalities and Regions
EuroCities
Europe 2020
European Urban Knowledge Network (EUKN)
Framtidsjorden
Färdplan för ett resurseffektivt Europa (Europa 2020-strategin)
(dock inte specifikt för städer)
Global Campaign for Sustainable Urbanization/ World Urban
Campaign?
Global utmaning
Healthy Cities Network
ICLEI ‘Local Governments for Sustainability’
IISD – International Institute for Sustainable Development
PRIMUS –Policies and Research for an Integrated Management
of Urban Sustainability
Reference Framework for European Sustainable Cities
Resilience Alliance
SUE-MoT
SUME
SUPER/URBAN-NET
Sustainable Cities and Towns Campaign
Sustainable Urban Development Network
The “Innovation Union” UN-HABITAT – State of the World’s Cities
URBACT
Urban Audit/ Urban Atlas Project
weADAPT
World Federation of United Cities
World Urban Campaign
Exempel på politiska åtaganden för hållbarhet
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Community strategic guidelines of cohesion policy
EU Thematic Strategy on the Urban Environment
EU-direktiv
European climate change policy
European Urban Charter II
Europeiska landskapskonventionen
Leipzigagendan (Leipzig Charter)
Lissabonstrategin
Renewed EU Sustainable Development Strategy (SDS) 2006
The Aalborg Charter of European Cities and Towns towards
Sustainability
• the Thematic strategy on the urban environment
• The Treaty on European Union (consolidated version 2008)
• Toledodeklarationen
Exempel på metoder för bedömning av städer och
stadsutveckling
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Baltimore Ecosystem Study (BES)
City Development Index
Compass Index of Sustainability
CSD Indicators of Sustainable Development
European Common Indicators
European Green City Index
International Urban Sustainability Indicators List (IUSIL)
Positionsanalys
REAP – Resources and Energy Analysis Programme
Sustainability Index for Taipei
Sustainable Seattle
SYNAPS
The Dashboard of Sustainability
The EUREAPA-tool
The Global City Indicators Program
The Sustainable Cities Index
The Urban Sustainability Index (China)
141
Gröna/hållbara städer – rankningssystem
•
•
•
•
•
•
•
•
Eco-city Ranking (betaltjänst från Mercer)
European city ranking (European green city index)
Miljöaktuellts hållbarhetsrankning av kommuner
PopSci Ranking (USAs greenest cities)
Smarter cities (NRDC, USA, ingen rankning)
Sustainable cities Canada
SustainLanes US City ranking
The 2011 Most Sustainable Cities in Canada (Corporate Knights
med Det Naturliga steget)
• Top 10 resilient cities
Metoder för hållbarhetsanalys
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
142
Adjusted Net Savings
Barnkonsekvensanalys
Bellagioprinciperna
BREEAM Communities
Capability approach
CASBEE
Causal Chain Analysis
CBA – kostnads-nyttoanalys
CEEQUAL
Certifiering för hållbara stadsdelar
Det Naturliga Steget
Ecobudget
Ekologisk ryggsäck
Ekologiska fotavtryck
Emergianalys
ESI – Environmental sustainability index
EUPOPP
Exergianalys
FTSE 4 Good Global Sustainability Index
GAP
Genuine Savings
GEO
GPI Genuine Progress Indicator
Green star
GRI – Global Reporting Initiative
Hållbart byggande
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Happy Planet Index
HDI – Human Development Index
IPAT-S
ISEW - Index of Sustainable Economic Welfare
ISO 14000
ISO 26000
LCA
LEAP
MESMIS – Framework for Assessing the Sustainability of Natural Resource Management Systems
Miljöbalk
Miljöbarometern
Miljökonsekvensbeskrivning
Miljöräkenskaper
MIPS
Neighbourhood Development
One Planet Living Communities
Prism of sustainability
PROPOLIS
PSR/DPSIR/DPSEEA
REAP
RFSC (Reference Framework for European Sustainable Cities)
SA 8000
SAM
Samhällsekonomisk analys
SDI – sustainable development index
S-LCA
Social konsekvensanalys
Social reporting indicators
Social Responsibility
Socialt fotavtryck
SROI
TFP – Total factor productivity
WEAP
Weighted index of social progress
143
Verktygslådor för hållbarhetsanalys
•
•
•
•
•
•
•
•
•
144
Advanced Tools for Sustainability Assessments
Annex 31
BEQUEST
Building Energy Software Tools Directory - EERE
ECOLABEL INDEX
ISAT
PETUS – Practical Evaluation Tools for Urban Sustainability
SBIS
Värderingsstudiedatabasen
