H UR
FÖLJER
MAN EGENTLIGEN
JESUS?
Vår tideräkning delas upp i före och efter Kristus. Jesus står som en
vattendelare mitt i historien och delar den i två delar. Vi talar om livet före
och efter Kristus. För mig som kristen är det inte bara en tidsmarkör. Det
markerar dessutom förändrade förutsättningar. Jesu liv och gärning
förändrade förutsättningarna för våra liv.
Också mitt liv kan delas in i ett före och ett efter Kristus.
Jag är inte uppfödd i ett kristet hem och en troende familj. Det finns ett
före Kristus i min historia, som inte alls betyder att han inte var
närvarande. Han var närvarande. Och nu, efteråt kan jag mycket tydligt se
det. Men då visste jag det inte. I min tidiga tonår förstod jag det, och
ganska enkelt och odramatiskt, nästan självklart, valde jag att följa honom.
Kanske berodde det på att jag inte alls var rädd för en förändring. Vår
familj bröts sönder. Det fanns en stor och jobbig kris i mitt liv. Jag ville ha
en förändring. Och Jesus erbjöd den. Så en kväll, i ett enkelt gammalt tält
uppe i Värmlandsskogarna, bad jag en bön och släppte in Jesus i mitt liv.
Släppte in honom, fast han redan var där. Men hur uttrycker man sådant.
Och allt sedan den dagen har han varit min bäste vän, klippan under mina
fötter, den stora glädjen i mitt liv. Med sig tog han också nya
förutsättningar. Det finns många sätt att uttrycka det på, men ingen har
gjort det bättre än aposteln Paulus, Rom 8:31: ”Om Gud är för oss, vem
kan då vara mot oss?”
Mitt problem är att jag glömmer. Mänsklighetens problem är att vi
glömmer. Adam och Eva föll för frestelsen vid trädet när de såg den
förbjudna frukten, för att de glömde för en stund hur god Gud är. Och jag
gör detsamma.
Så du måste påminna mig. Och jag måste påminna dig. Och den helige
Ande måste påminna oss.
”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” Vi borde sätta den
bibelverser över dörren i våra hus, så att vi varje dag när vi gick till skola
eller arbete måste gå ut under dessa ord. ”Om Gud är för oss, vem kan då
vara mot oss?” För det är de nya förutsättningarna för livet e.Kr.
E.Kr anger dessutom en kristen människas livshållning. Petrus förklarar, 1
Pet 2:21: ”Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och
gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår.”
Den som vill kalla sig kristen är kallad att leva e.Kr. Hans liv är ett exempel.
Vi är kallade att följa det. Man kan inte kalla sig kristen om man inte lever
e.Kr. Jesus ställer en nykter fråga, Luk 6:46: ”Varför säger ni 'Herre, herre'
när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger?”
E.Kr är ett uttryck för livets störta inbjudan. Det spelar ingen roll om du blir
kung eller president, om du inbjuds till nobelfesten eller till FN-skrapan. Du
kommer aldrig någonsin få en finare inbjudan än den Jesus ger: - Kom till
mig. Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall
skänka er vila.” Joh 7:37: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick.”
- Kom till mig! Det är Gud som säger det. Det är Gud som inbjuder. Han
ryter inte. Han knyter inte näven. Han hötter inte med fingret. Han öppnar
famnen. Hans ögon är varma. Du är välkommen!
Det märkliga är att du är fri att säga nej.
Den Gud vi möter i Jesu liv tvingar sig inte på någon.
Han sätter sig ner bredvid en ensam kvinna på brunnskanten och börjar ett
samtal. Han säger till Natanael under trädets skugga en varm dag: - Jag har
sett dig.
Har människan någonsin givits en märkvärdigare makt än den? Om du vill
kan du säga nej till Gud. Du kan välja att vända honom ryggen. Ingen blixt
kommer att slå ned dig. Marken kommer inte att öppna sig under dina
fötter. Det enda du inte kan säga nej till är konsekvensen av ditt nej, d.v.s.
ett liv utan Gud. Och om du vill kan du säga ja. Ja till ett liv E.Kr. Både med
de nya förutsättningar det innebär och med den nya inriktning det kanske
innebär.
ATT SÄGA JA TILL JESUS
Låt oss tänka lite omkring hur det går till.
Hur följer man Jesus? Jag ska försöka besvara den frågan på några olika
sätt. Det första är…
PERSONLIGT
Beslutet att följa Jesus är ett personligt beslut, Joh 1:12: ”Men åt dem som
tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans
namn.”
Bibeln talar inte om kollektivanslutning till Guds rike, Joh 3:16: ”Så älskade
Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom
inte skall gå under utan ha evigt liv.”
Guds kärlek gäller alla. Guds kärlek gäller hela världen. Det Jesus gjort är
gjort för var och en, d.v.s. för varje liten människa på jorden. Men vårt
gensvar måste vara eget och individuellt: ”för att de som tror på honom
inte ska gå under utan ha evigt liv.”
Vad är det att säga ja till Jesus?
Låt oss först konstatera att det faktiskt är det det kristna livet handlar om.
Det är ett ja eller nej till personen Jesus. När du ska ta ställning till kristen
tro är det honom du ställs inför. Låt oss jämföra några frågeställningar.
Först två tidstypiska frågor: Vad känner du? Vad tjänar du?
De två frågorna säger något om den tid vi lever i. ”Vad känner du?” Det vi
känner har plötsligt blivit avgörande för våra stora beslut. Istället för en
moralisk prövning, eller en logisk analys, faller vi ofta tillbaka på att det
känns rätt. På religionens område kan man möta så konstiga meningar som
att huvudsaken är att det känns bra för mig. Min tro kanske är konstig och
osaklig. Men vad spelar det för roll, om det hjälper och tröstar mig så är
den bra för mig. Huvudsaken är hur det känns.
Såklart är detta en farlig inställning. För Hitler kändes det t.ex. helt rätt att
skicka människor in i gaskammare. Och jag vet att mitt känsloliv ofta är en
dålig rådgivare när det kommer till de stora besluten.
Frågan ”Vad tjänar du?” bygger på föreställningen om att man är viktig för
det man äger. Eller kanske för hur man ser ut? Eller beroende på vilken
ålder man befinner sig i.
Jesus förändrar våra två frågor med ett ord, som i sin tur förändrar allt:
VEM känner du? VEM tjänar du?
Han säger, Joh 17:3: ”…detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende
sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.”
Fundamentet under dina fötter, den fasta goda vägledningen kommer inte
ut från vad du känner utan vem du känner. Och att känna Gud skapar
fasthet och uthållighet. Profeten Daniel sa en gång, Dan 11:32: ”… de som
känner Gud skall stå fasta, också i handling.”
Viktigare än VAD du tjänar är VEM du tjänar. Vad du tjänar påverkar några
år här och nu. Vem du tjänar avgör din evighet.
SÅ… HUR SÄGER MAN JA TILL JESUS?
Johannes är enkelt och tydlig med det viktigaste, Joh 1:12: ”Men åt dem
som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på
hans namn.”
Att ta emot en gåva är både enkelt och svårt. Det är enkelt att öppna ett
paket. Men i vårt språk finns också ordet tacksamhetsskuld. Vi har svårt att
bara säga tack och ta emot. Det svåra är alla konstiga förevändningar i vårt
inre. Dessa förevändningar är egentligen det enda som står mellan dig och
Gud. Paulus predikade så här, Apg 17:27-28: ”…han är ju inte långt borta
från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till… Vi
har vårt ursprung i honom.”
Guds närvaro är som solens närvaro. Det finns dagar då vi säger att vi inte
har någon sol, men det har vi. T.o.m. om du skulle åka upp till polcirkeln
mitt i vintern och stänga in dig längst in i källaren skulle solen vara där.
Annars skulle du dö. Annars skulle det vara -221 grader Celsius i din
källare. För det är temperaturen ute i rymden.
Det är en bra bild av Guds närvaro. Du kan sluta dig inne och försöka
stänga Gud ute, men hans närvaro gör det ändå möjligt för dig att leva.
Nu säger Bibeln att du kan ta emot honom.
Att ta emot Jesus är kanske inte så mycket en fråga om teologi och filosofi
som det är en fråga om förtroende. Du kanske ha många frågor kvar. Kan
man ändå vara en kristen? Du kanske har svårt med vissa bibelställen. Kan
man ändå kalla sig kristen? Hur mycket kan man tvivla på för att få kalla sig
troende?
Många kristna har vuxit in i tron genom en lång process. Låt oss än en gång
komma ihåg Johannes ord: ”Men åt dem som tog emot honom gav han
rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.”
Vad var det de blev som tog emot honom?
”Barn”. Johannes säger inte att de som tog emot honom blev
färdigutbildade och mogna människor. Vi blir barn. Barn är levande
individer med utvecklingspotential. De föds för att utvecklas och för att
lära sig mer och mer. Ett annat uttryck för detta är att Jesus kallar sina
vänner för lärjungar. D.v.s. elever. D.v.s. sådana som håller på att lära sig
något.
Du kanske tycker att det låter som en förenkling. Det är en förenkling.
”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla
som tror på hans namn.” Det är en förenklad omskrivning av livets
viktigaste beslut och dess konsekvenser. Gud gör det enkelt för att vem
som helst ska kunna gripa hans liv.
Frågan är förstås vad som menas med enkelt.
Det är enkelt att slå på en strömbrytare så att ljuset tänds. Det klarar vi
alla. Men hur många av oss kan egentligen förklara allt som händer när vi
gör det?
Att ta emot honom är enkelt. En enkel bön. Ett ärligt möte. Ett ja till den
Gud som redan sagt ja till dig. Men det som händer i det enkla är oändligt.
Ibland innehåller vårt ja till Jesus en uppgörelse med synd. Vi förstår att
om vi vill leva hans liv finns det sådant vi måste lämna. Ibland innebär det
en ny inriktning. Ibland vet vi inte vad det kommer att innebära. Tillslut är
det en fråga om förtroende. Och så talar Jesus, lågmält och stillsamt till
kvinnan vid brunnen, Joh 4:10: "Om du visste vad Gud har att ge och vem
det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett
honom, och han skulle ha gett dig levande vatten." Förtroende. Om du
visste vem jag är. Om du visste vad jag kan. Om du visste vad jag vill. Då
skulle du be om det. För bönen har ofta två föräldrar: nöden och
förtroendet.
Nu har jag använd mycket tid år mitt första svar, d.v.s. man följer Jesus
PERSONLIGT. Inte för att man bor i ett land med kristen historia och inte
för att man växt upp i en kristen familj. Gud har skapat oss med en fri vilja.
Så fri att vi t.o.m. fått den märkvärdiga rätten att säga nej t.o.m. till Gud
själv. Men också med rätten att få säga sitt eget, personliga ja.
Nu ska jag ta några svar till på frågan hur man egentligen följer Jesus, men
det kommer att gå betydligt snabbare än det första svaret.
Man följer Jesus personligen. Men nu när jag sagt det vill jag också säga:
Man följer Jesus TILLSAMMANS MED ANDRA.
För det är nämligen skillnad på personligt och privat. Tron är personlig,
eftersom den är en relation, men den är inte privat. Kristen tro är inte bara
en sak mellan Gud och mig. Lyssna till några bibelverser:
1 Joh 4:20: ”Om någon säger: ’Jag älskar Gud’ men hatar sin broder, då
ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte
älska Gud, som han inte har sett.”
Några slutsatser: All privatreligiositet är villolära. Tron är personlig, den
innehåller ett samtal mellan dig och Gud i din kammare; i det fördolda. Det
finns aspekter av din tro och gudsrelation ingen annan kan eller får se in i.
Men det personliga betyder inte att den är privat i den meningen att den
bara angår dig och ingen annan. Jag tycker att 1 Joh 4:20 är en torped
utsänd mot en av vår tids stora tankefästen, d.v.s. att vi kan ha vår egen
tro för oss själva.
Dessutom bekämpar Johannes ivrigt och modigt en slags ”överandlighet”, i
form av en andlighet som gärna säger och sjunger: ”Jag älskar Gud”, men
som inte bryr sig om andra människor i någon större utsträckning. Ja, han
går t.o.m. långt att han kallar detta för lögn.
En text till, 1 Kor 12:14-21: Kroppen består inte av en enda del utan av
många. Om foten säger: "Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen", så
hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: "Jag är inget öga, jag hör
inte till kroppen", så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga,
vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av
luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen
som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av
kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp. Ögat kan
inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", och inte heller huvudet till
fötterna: "Jag behöver er inte."
Paulus använder en slags pedagogisk absurditet, d.v.s. en helt skruvad bild
som vi direkt förstår är otänkbar. Hur skulle de se ut om ögat och handen
ville gå skilda vägar? Eller, ännu värre, huvudet och fötterna? Lika lite… lika
lite kan jag säga till dig: - Du vi är så olika, vi tänker så olika, vi tycker om så
olika slags musik, vi ber på olika sätt, vi klär oss på olika sätt, vi har olika
ålder…. Jag behöver dig inte. Paulus menar att det är lika absurt.
Så… Jesus sa: - Följ mig! Det var en personlig kallelse. Sedan vänder han sig
till någon annan, med samma personliga kallelse. Och sedan till en tredje.
Eftersom vi alla är kallade till samma Jesus står vi nu där, kanske en liten
grupp på tio personer intill Jesus. Så säger han, Joh 13:3: ”Ett nytt bud ger
jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni
älska varandra.”
Det är omöjligt att läsa bara dessa tre bibelstycken på något annat sätt än
det här: Jesus följer man tillsammans med andra. Nu kunde vi fördjupa oss
ytterligare i frågan varför det är så, men det är värt en alldeles egen kväll,
så låt oss istället ännu ett svar:
Jesus följer man HELA TIDEN
I Tit 1:16 skriver Paulus om en tragisk grupp människor som liksom fastnat
på halva vägen: ”De försäkrar att de känner Gud, men i sina handlingar
förnekar de honom. Avskyvärda är de, oförbätterliga och odugliga till varje
god gärning.”
Hörde du? De försäkrade att de kände Gud, men deras gärningar
förnekade deras ord. Någon sa: - Ditt liv kommer antingen att stryka under
eller över dina ord.
Jag märker att det nog blivit vanligare att tala om sin tro och om Gud i vårt
land, men att det inte alls är lika självklart att det man tror på måste få
konsekvenser i det egna livet, så att man också läser Bibeln för att ta reda
på vad en kristen livsstil är. Som att det går att ha sin tro, lite då och då,
när man behöver stöd och tröst, men sedan sätta den i karantän vid andra
tidpunkter.
Men det går inte, enligt Jesus, som då säger, Luk 6:46: ”Varför säger ni
'Herre, herre' när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? ”
Den kristna kyrkan bekänner Jesus som Herre och Frälsare. T.ex. skriver
Petrus i 2 Pet 3:18: ”Väx till i nåd och i kunskap om vår herre och frälsare
Jesus Kristus. Hans är härligheten, nu och till evighetens dag.” Att bekänna
Jesus som Herre och Frälsare är inte bara två ord, vilka som helst, som bara
låter lite bra. Det är två ord som definierar vår relation till Jesus. Följ med:
Att bekänna Jesus som Herre är en kapitulation. Det är att stiga ner från
sin egen tron och sätta honom där istället. Eller, för att använda hans egna
mer raka ord: det är att göra som han säger.
Att bekänna honom som sin Frälsare är att ta emot hans hjälp, nåd,
förlåtelse och kärlek. Det är att säga att man behöver honom och att
släppa in honom i sitt liv.
Dessa två bekännelser balanserar ditt liv. Att bara bekänna honom som din
Herre, d.v.s. att försöka göra som han säger utan att också ta emot hans
hjälp leder till religion och inte kristendom. Du kan nämligen inte följa
honom utan honom!
Men att bara göra honom till din Frälsare, som ger dig evigt liv, förlåtelse,
tröst, kraft eller saker och ting, men att inte göra honom till din Herre som
får leda dig är heller inte kristendom. Det är bara en slags religiös form av
egotrip.
Nej, kallelsen att följa Jesus gäller hela livet och alltid, Jos 1:8: ”Ha alltid
denna lag på dina läppar, läs lagens bok dag och natt, så att du troget följer
allt som står skrivet där. Då kommer allt du gör att lyckas, då får du
framgång.”
Ett viktigt begrepp för den som vill följa Jesus är alltså begreppet Guds
vilja, Rom 12:2: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er
förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är
Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”
Jag följer med andra ord Jesus genom att följa Guds vilja.
Alltså måste jag omskolas. För något av det jag första jag lärde mig att säga
som liten är: - Micke vill. Tätt följt av den tragiska missbedömningen: - Kan
själv.
Som kristen är jag kallad att söka efter Guds vilja, med samma envishet
som kompassnålen alltid söker sig mot den magnetiska nordpolen. – Tänk
på vad Herren vill ha, skriver Paulus i Ef 5, och fortsätter: - Försök förstå
vad som är Guds vilja?
Men hur gör man det? Hur kan man förstå vad som är Guds vilja? Några
förslag?
Genom Guds ord
Ps 119:105: ”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.”
Ps 40:8: ”Gärna gör jag din vilja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta.”
Genom bönen
Matt 6:10: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i
himlen.”
Genom förtroliga andliga samtal
Apg 15:1-2: ”Några som hade rest ner från Judeen ville lära bröderna att
de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk.
Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och
Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle
fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av
dem.”
Så… om man vill följa Jesus handlar det om hela livet och hela tiden. På
något annat sätt kan man inte följa honom. Två svar kvar: Man följer Jesus
MÅLMEDVETET.
Det kunde handla om viljan att betala ett pris, Luk 9:23: ”Och han sade till
alla: ’Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag
ta sitt kors och följa mig.’”
Det kunde också handla om en obändig och beslutsam inriktning att växa
som kristen, Ef 4:23: ”Se till att ni förnyas i ande och förstånd.”
Det kunde handla om beslutsamheten att fullborda det man påbörjat, Kol
4:17: "Se till att du fullgör den tjänst som Herren har gett dig."
Men framför allt handlar förstås ordet MÅLMEDVETENHET om att vara
medveten om vad målet är, Fil 3:13-14: ”Bröder, jag menar inte att jag har
det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig
och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för
att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.”
Paulus skriver helt enkelt att han inte springer hit och dit, för han vet vart
han är på väg. Han är på väg till Himlen.
Därför följer vi Jesus, målmedvetet.
Och sist: Jesus följer man I GUDS KRAFT.
Luk 24:49: ”Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall
stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden."
Hör vad Jesus säger. Låt oss förändra världen. Men starta inte utan mig. Ta
först emot Guds Andes kraft. Och därför åkte apostlarna så snart man fått
höra om väckelsen i Samaria i Apg till Samarien för att be för de
nyomvända. De gjorde det i kärlek och utifrån en djup personlig
erfarenhet. De visste det, alltför väl: Man kan inte leva för Gud utan Gud,
och man kan inte följa Jesus utan den helige Ande.
AVSLUTNING
Hur följer man Jesus? Det har varit kvällen fråga.
Några svar:
Personligt
Tillsammans med andra
Hela tiden
Målmedvetet
I Guds kraft
Ett sista avslutande tillägg: Följ Jesus, SÅ NÄRA DU NÅGONSIN KAN.
”Vilket stort folk har gudar som är dem så
nära som Herren, vår Gud, är oss nära varje
gång vi åkallar honom?” (5 Mos 4:7)
