Om den ryska Finlandsbilden

D I S K U S S I O N & D E B AT T
Om den ryska Finlandsbilden
av René Nyberg
Ödelägga Finland, bortföra befolkningen
och tvinga den att bosätta sig i glesbefolkade delar av Ryssland.
(Potjomkin ca 1790)
Vi segrade, men ni vann!
(Artjom Troitskij 2001)
i sin eleganta och rika Palme-biografi hävdar Henrik Berggren att autonomin
1809 ”… gett finländarna större frihet och
självständighet än de haft i det svenska stormaktsväldet.”1 Men det fanns ju inte ”finländare” i det gamla svenska riket som var
en enhetsstat och ännu Runeberg kände
bara finnar!
Berggrens blick är den nationalistiska finska historieskrivningens syn på ett ”SverigeFinland”, en efterhandskonstruktion som
fortfarande förvillar. Däremot fanns det väl
finländska provinser under den ryska spiran efter freden i Nystad 1721 med tyska
som förvaltningsspråk (Finnländische Provinzen), det s k Gamla Finland och ur rysk
synvinkel ett svenskt Finland som alltmer
krympte efter hattarnas krig. Freden i Åbo
1743 gav därutöver Ryssland en droit de regard i svenska ärenden.2
Det ryska intresset för Finland eller Sveriges östra riksdel var militärstrategiskt, såsom Paasikivi inte blev trött att påminna
om. Napoleons ord om att Sverige är Rysslands geografiska fiende3 sammanfattar argumenten. Freden i Fredrikshamn var för
ryssarna ”le cadeau de Tilsitt” som Matti
Klinge påpekar.4 Den svenska ambassadören i St Petersburg Curt von Stedingk försökte i Fredrikshamn övertyga den ryske
utrikesministern furst Rumjantsev om att
begränsa de ryska territoriella kraven till
södra och östra Finland.5 Han förstod väl
att det främst gällde att eliminera hotet från
Sveaborg. Kontroll över Finska vikens norra kust var vitalt för St Petersburgs försvar.
von Stedingk som varit ackrediterad redan vid Katarinas hov och återvänt efter
Gustavs krig och ännu en gång efter 1809
visste vad han talade om. I Carl Henrik von
Platens biografi finns en passus som osökt
för tankarna till Stalin. I ett samtal med
furst Potjomkin efter Gustavs krig beskrev
denne sitt, med von Platens ord ”ryska Columbi ägg” – Ödelägga Finland, bortföra
befolkningen och tvinga den att bosätta sig
i glesbefolkade delar av Ryssland. ”Han
talte med mig om detta som den bästa försvarsplanen mot Sverige.”6 Samma tankegång återfinns i Montefiores biografi över
Potjomkin:”In one of those moments when
Potemkin envisaged ruthless evacuations of
people, he half jokingly suggested depopulating Finland, dispersing its people and making it into a wasteland.”7
Vad Alexander I hade erövrat och införlivat i det ryska riket 1809 var i grund och
botten ett litet Sverige efter det att han vid
Borgå lantdag hade garanterat storfursten83
NR 2 a p ri l / j uni 2011
dömet Finland den gustavianska konstitutionen, ständernas privilegier, det svenska
språket samt den lutheranska tron. Därutöver fick storfurstendömet en inhemsk regering, ”Kejserliga finska senaten”. I Sverige
tog den gustavianska tiden slut 1809. I Finland fortsatte den ända till 1906 då enkammarlantdagen (riksdagen) infördes med allmän rösträtt för såväl män som kvinnor.
Den främsta experten på autonomiperioden Osmo Jussila understryker skillnaden
mellan de baltiska provinserna (Estland, Livland, Kurland) och Finland med att karakterisera den baltiska autonomin som privilegieautonomi för adeln till skillnad från den
finländska förvaltningsautonomin och finansstaten.8 Det var nyckeln till tillkomsten
av en finländsk nation med ett eget statsfolk,
någonting som inte fanns 1809 men som
efter hand växte fram och upptäcktes sent,
möjligtvis alltför sent i St Petersburg.
Greve Alexander Armfelt (Gustaf Mauritz son) var Finlands ministerstatsekreterare i St Petersburg (1841–1876) under två
monarker, Nikolaij I och Alexander II, med
direkt tillträde till kejsaren och uppgift att
för kejsaren-storfursten föredra frågor gällande Finland. Hans bon mot om det finska
statsskicket beskriver väl det prekära i storfurstendömets ställning inom det ryska imperiet. ”Den finska konstitutionen är som en
gift mans förhållande [affär], alla känna till
det, alla tolerera det, ju mindre man talar om
det, desto lyckligare lever parterna med varandra.”9
Det paradoxala förblir att det var autokratin och kejsare-storfurstens person som i
sista hand skyddade Finlands autonomi mot
den ryska byråkratins och nationalisternas
påhopp och därmed främjade storfurstendömets utveckling.10 Resten av enandet
gjorde järnvägarna och ”Bobban”, general
Nikolaij Bobrikov, den hatade generalguvernören som mördades 1904.11
84
För Nikolaij I var Finland hans mest trofasta provins. Kontrasten var givetvis Polen.
De kejsartrogna finländska undersåtarnas
lojalitet var ett faktum som dock med den
växande förryskningspolitiken under de s k
ofärdsåren (1899–1905, 1907–1917) sattes
på hårt prov.12
Finland var en del av det ryska riket, men
i många hänseenden en Fremdkörper, ett
”gränsland” (Финляндская окраина России)
med särarter som gjorde intryck (vägarna,
renheten, läskunnighet) men i växande grad
även retade ryska nationalister. Speciellt
Runebergs ”Fänrik Ståls Sägner” upprörde
ryska nationalister.13
Utbyggnaden av Finlands järnvägsnät är
ett betecknande exempel på tilltagande friktioner som delvis bottnade i militärstrategiska dubier. Det tysk-svenska hotet var huvudargumentet mot att tillåta förlängandet
av det finska järnvägsnätet till Torneå. Järnvägsförbindelsen till den svenska gränsen
blev färdigbyggd först 1903. Utan denna
kunde Lenin inte ha gjort sin historiska tågresa över Haparanda/Torneå till Finländska
järnvägsstationen i Petrograd!
Däremot var den finska nationella och ekonomiska dynamiken orsaken till motståndet att bygga järnvägsförbindelsen till Murmanskkusten via Finland, fast avståndet
från Uleåborg vid Bottniska viken var avsevärt kortare än från St. Petersburg. Man
fruktade ett växande finskt inflytande vid
Ishavskusten och en förfinskning av Fjärrkarelen.14 Järnvägen från Petrograd via Petrozavodsk nådde 1916 Romanov-na-Murmane, som Murmansk då hette.
Hösten 2001 mötte jag den dåvarande
vice premiärministern Viktor Christenko på
gränsstationen Vainikkala och tog honom
till EU-konferensen i det närbelägna Villmanstrand. När jag nämnde för EU-kommissionären Margot Wallstöm att den ryska
gästtalaren just anlänt med nattåg, såg hon
D I S K U S S I O N & D E B AT T
förundrad på mig och medgav att hon inte
visste att det fanns en tågförbindelse mellan
Finland och Ryssland. Hon lät dock att bli
att fråga vilken spårvidd Finland har.
Tågförbindelsen till St Petersburg öppnades 1870 och 140 år senare i december
2010 invigdes en snabbtågsförbindelse mellan Helsingfors och St. Petersburg, med en
restid på tre och halv timme. Det är den första moderna tågförbindelse som överskrider
den ryska gränsen.
Stationen vid Neva, där Lenin står staty, heter fortfarande Finländska järnvägsstationen (Финляндский вокзал) och järnvägsbron över Neva som efter en seg kamp
slutligen byggdes 1912 och finansierades av
finska kronan heter Finljandskij most. Som
ung fräck attaché brukade jag skämta att det
bara finns tre länder i världen som har bred
spårvidd (1520 mm) – Mongoliet, Sovjetunionen och Finland. Idag är antalet avsevärd
större och Finland är en aktiv och framgångsrik medlem av denna ”Klubb 1520”.
När riksdagens talman Paavo Lipponen
2004 besökte sin kollega, dumans talman
Boris Gryzlov och omnämnde det förestående 100-årsjubileet av Finlands enkammarlantdag ville Gryzlov från sin sida inbjuda finska riksdagen att delta i den ryska
statsdumans 100-årsjubileum 2006. Till sin
stora förvåning fick Gryzlov höra att Hans
Kejserliga Majestäts finländska undersåtar
aldrig deltog i den ryska statsdumans verksamhet.
I sin grundliga både polemiserande och
beundrande biografi över Pjotr Stolypin tar
Boris Fjodorov (1958–2008), bättre känd
som Boris Jeltsins finansminister, itu med
Stolypins politik gentemot det ”besynnerliga
och aparta” (странная и особленная) separatistiska Finland. Bortsett från insinuationer om orättmätiga finska privilegier inom
kejsardömet, t ex att det idag vore omöjligt
tänka sig en president av Tatarstan som inte
kan ryska, gör Fjodorov en intressant observation om storfurstendömet Finlands roll
som skyddsområde för terrorister, d v s bolsjeviker. Det är inte svårt att förstå premiärminister Stolypins irritation när han förgäves försökte få de finska polismyndigheterna
att samarbeta med det ryska gendarmeriet i
kampen mot revolutionära styrkor.15 – Bara
några månader före Boris Fjodorovs oväntade död 2008 hade jag hjälpt honom att
köpa ett hus i Finland, som fortfarande ägs
av hans änka.
***
Enbart Lenin och bolsjevikerna var villkorslöst beredda att acceptera Finlands och Polens rätt till utträde ur Ryssland. Det fick
t ex Mannerheim erfara när han 1919 förhandlade med general Nikolaij Judenitj om
eventuellt finskt deltagande i offensiven mot
Petrograd. Inte ens i slutfasen av ryska inbördeskriget var de vita generalerna beredda att erkänna Finlands självständighet.
När Kekkonen 1958 vid avtäckningen
av minnestavlan i bolsjevikernas högkvarter
Smolnyj i Leningrad prisade Lenin för att ha
”givit” Finland självständighet var det en
trevande opportunistisk ansats att försöka
leda Chrusjtjov in på samma linje. Det visade sig som en mästerlig bravad av historiepolitik som inte förfelade sin verkan på
sovjetledningen börjande med Chrusjtjov –
so much for finlandization. Denna ”Lenins
heliga gåva” lever fortfarande kvar i ryssarnas förnimmelse om Finland.
Bilden av det aparta Finland och finnarna har lämnat spår i den ryska litteraturen.16
Mest känd är Pusjkins syn i dikten Bronsryttaren om ”den finska fiskaren, naturens
bedrövliga styvson” (финский рыболов,
печальный пасынок природы) vid Nevaflodens vattensjuka mark. Max Engman citerar en i St Petersburg uppvuxen finländare
85
NR 2 a p ri l / j uni 2011
(Fredrik Cygnaeus) som påminner om ”…
den mindre fördelaktiga föreställning ryska
aristokratien [fick] medelst den eländiga anblicken af sina arma Ingermanländska lifegna på Hötorget [i St Petersburg].”17
Den administrativa gränsen mellan storfurstendömet och resten av Ryssland var
varken en språkgräns eller en religionsgräns, lika lite som Tornedalen, däremot en
tullgräns och valutagräns. På Karelska näset bodde lutheranska finnar på bägge sidor
av gränsen. Området norr om St Petersburg
ända till Systerbäck beboddes av ingermanlänningar, lutheranska finnar, savolaxare
som under Karl X Gustavs tid förflyttades
till området mellan Finska viken och Ladoga, varifrån de ortodoxa karelarna hade flytt
undan till Novgorod och Tver för att slippa
de lutheranska pastorernas missionsiver.
Vid norra Ladoga och gränsen mot Fjärrkarelen var situationen densamma, men här
var tron på bägge sidor ortodox. En fjärrkarelare som aldrig varit svensk undersåte kal�lade sig för ortodox. Den lutheranske finnen som talade samma språk var däremot
för honom ”svensk” (ruotshi, ruohtalainen).
Skällsordet”tjuchonets/tjuchonka” gällde både finnar och ester som ryssarna även
då hade svårt att hålla isär. I Alexandr Sokurovs film ”Taurus” (2000) om den sjuke
Lenin finns en scen där en kraftig estnisk up�passare bär Lenin som hjälplöst förbannar
”tjuchontsen”.
Vitfinnen ( ) var det nya epitetet som
konsekvent odlades av bolsjevikerna. Vinterkrigets fiende var Mannerheims vitfinnar.
Mot dem marscherade den Röda armén
med den misslyckade quislingen Otto Vilgelmovitj Kuusinen i trängen.
Trots att varje bildad ryss känner sin
Pusjkin och den klassiska litteraturens epitet om finnarna har tjuchontsy i praktiken
försvunnit från språkbruket och förlorat sin
pejorativa innebörd. Samma gäller belofin.
86
En rysk anekdot återger på ett kvickt sätt hur
detta laddade fiendenamn har förlorat sin
innebörd. En stackare blir befriad från Gulag
och tillfrågas om sin nationalitet som ska
skrivas in i inrikespasset. Han ser förvånad
ut och berättar att mamman är finska men
pappan vitryss och får sitt pass som belofin.
Däremot har epitetet ”hetlevrade finska killar” (горячие финские парны) tagit
över, speciellt efter Aleksandr Rogozjkins
kultfilm ”Den nationella jaktens särarter”
(Особенности национальной охоты) från
1995 där en enbart finsktalande student ger
filmen sin absurda komik och logik. Lustigt
nog karaktäriseras då och då även ester som
gorjatjie parny.
***
Märkesåret 2009 begicks på många håll
och ökade på ett vällyckat sätt förståelsen
för vad som hände 1809 och därefter. Bland
den historiska litteratur som utkom i detta
sammanhang bör speciellt beaktas den ryska översättningen av Osmo Jussilas magnum opus, den över åttahundra sidor tjocka
”Storfurstendömet Finland”, från år 2004.18
Initiativet var den ryske Helsingforsambassadören Alexander Rumjantsevs, som satte
sitt finskkunniga team att översätta boken!
Slutresultatet är makalöst. Inte sedan general Michail Borodkins storverk om Finlands
historia (sista delen utkom 1915) har en lika
detaljerad beskrivning om det autonoma
Finland publicerats på ryska.
Däremot var den officiella ryska reaktionen dämpad. I sitt tal i det f d Kejserliga
Alexander Universitetets solennitetsal i april
2009 nöjde sig president Dmitrij Medvedjev
med att helt kort konstatera att vi i år firar 200 års jubileum av Finlands autonomi.
Trots ”historiens alla omvälvningar” (все
перипетии истории) är vi goda grannar och
våra relationer är stabila.19
Vid ett gemensamt uppträdande med pre-
D I S K U S S I O N & D E B AT T
sident Mauno Koivisto vid Helsingfors Universitet i november verkade St. Petersburgs
temperamentsfulla guvernör Valentina Matvienko förvånad över att det överhuvudtaget finns ett land som firar sitt anslutande
till Ryssland.
***
Men vad är grunden för de finsk-ryska relationerna? Vad är det som fortfarande associeras med Finland och som inverkat mera
än någonting annat? Det finns ingen tvekan
om att det är vinterkriget. En av mina ryska
författarvänner Artjom Troitskij uttryckte
det på sitt fyndiga sätt. ”Vi segrade, men ni
vann” (Мы победили, но вы выиграли.).
När Antony Beevors ”Berlin, The Downfall 1945” utkom på finska 2002 konstaterade författaren att hämnden för vinterkrigets
förödmjukelse och blockaden av Leningrad
hade varit grym ifall den Röda armen hade
lyckats ockupera Finland i fortsättningskriget. Då skulle soldaterna ha fått fritt fram.20
2002 presenterade Mauno Koivisto i
Moskva den ryska översättningen av sin
bok Den ryska idén. Min syn på Rysslands
historia. I en direkt radiointervju på ryska
blev han tillfrågad vad månne Finlands idé
är. Utan att tveka en sekund svarade den då
78 årige Koivisto – ”överleva” (выжить).
Vid en privat lunch på finska residenset i
Moskva våren 2004 började handelsminister German Gref plötsligt skälla på balterna. ”Baltic bashing” var vid den tiden ännu
brukligt. Jag kunde ju inte polemisera med
min gäst, en medlem av den ryska regeringen och undrade därför om Ryssland hade
någon annan stabil granne än Finland – och
glömde med flit Norge. Gref tittade på mig
en sekund lätt förbryllad innan han förnöjt
kom på Kazakstan.
Vid presskonferensen förra december
efter mötet med premiärminister Putin i
Konstantinpalatset utanför St Petersburg
besvarade dåvarande statsministern Mari
Kiviniemi en fråga om visumfrihet. Hon noterade att Finland i år kommer att bevilja
över en miljon viseringar och att det i praktiken betyder att vi infört visumfrihet. Med
över åtta miljoner gränsöverskridningar i år,
varav den allra största delen är ryssar, intar
Finland en särställning.
Sedan den ryska ”soldateskens framfart”
präglade gatubilden under revolutionsåret
191721 har det aldrig hörts så mycket ryska
i Finland som idag. Den ryska befolkningen
före revolutionen var liten och emigranternas antal efter revolutionen blev aldrig stort
och finnarna kunde ingen ryska och lärde
sig aldrig ryska. Idag växer den rysktalande befolkningen snabbt (cirka 50 000), även
om det är främst turister, vilkas ryska idag
ekar på finska gator och i butiker.
***
Den ryska Finlandsbilden är på det hela
uppskattande. De politiska kontakterna och
besöksutbytet är livligt. Även det finska näringslivet har en etablerad kontakt med premiärminister Putin. Den finsk-ryska gränsen
är obestridligt Rysslands bäst funktionerande och bäst utrustade gräns. De direkta finska investeringarna i Ryssland närmar sig
sju till åtta miljarder euro. Fortums satsning
på tre miljarder i energiproduktionen i Västra Sibirien och Ural utgör flaggskeppet. Den
ryska marknadens betydelse för Finland är
stor. Speciellt synlig är den finska närvaron
i St Petersburg, men inte enbart där. St Petersburgs renässans som Rysslands nordliga
huvudstad, som det igen heter, är utan tvivel
ett verk av Vladimir Putin. Betydelsen för
Finland och hela Östersjöområdet är än en
gång stor.
Författaren är ambassadör och ledamot av
KKrVA.
87
NR 2 a p ri l / j uni 2011
Noter
1. Berggren, Henrik: Underbara dagar framför
oss, En biografi över Olof Palme, Norstedts,
Stockholm, 2010, s 39-40.
2. Klinge, Matti: Napoleonin varjo, Euroopan ja
Suomen murros 1795–1815, Otava, Helsinki,
2009, s 287, 293.
3. Engman, Max: Ett långt farväl, Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809, Atlantis,
Stockholm, 2009, s 44.
4. Op cit not 2, s 284.
5. Op cit not 3, s 85.
6. von Platen, Carl Henrik: Stedingk, Curt von
Stedingk (1746–1837) – kosmopolit, krigare
och diplomat hos Ludvig XVI, Gustav III och
Katarina den stora, Atlantis, Stockholm, 1995,
s 208.
7. Montefiore, Simon Sebag: Catherine the Great
& Potemkin The Imperial Love Affair, Phoenix, London 2000, s 449.
8. Osmo Jussila: Suomen suuriruhtinaskunta
1809–1917, WSOY, Helsinki, 2004, s 39, 69.
9. Op cit not 3, s 324.
10. Op cit not 8, s 294, 588, 642.
11. Ibid, s 695.
12. Ibid, s 490, 780.
13. Vihavainen,Timo: J L Runeberg venäläisin
silmin. (Manus)
14. Tuomo Polvinen: Die finnischen Eisenbahnen
in den militärischen und politischen Plänen
Russlands vor dem ersten Weltkrieg, Lahden
Kirjapaino- ja Sanomalehti, Lahti 1962, s
53–55.
15. Б.Г. Федоров: Петр Столыпин: Я верю в
Россию, Harvest, Moskva 2002,, Том I, s 527528.
16. Kiparsky,V: Suomi Venäjän kirjallisuudessa,
OY Suomen Sana, Helsinki, 1945.
17. Op cit not 3, s 261.
18. Осмо Юссила: Великое Княжество
Финляндское 1809–1917, Ruslania, Helsinki,
2009.
19. Dmitri Medvedev 20.4.2009.
20. Helsingin Sanomat 27.10.2002.
21. Eskola, Seikko: Suomen hurja vuosi 1917
Ruotsin peilissä, Edita, Helsinki, 2009, s 208.
88