Gudomligt och mänskligt
Anteckningar från föredrag av Magnus Malm, okt 2012
Ett av de viktigaste orden i Bibeln är också ett av de allra vanligaste: det lilla ordet ”och”.
Kyrkomötet i Kalcedon bekände: Kristus är sann Gud och sann människa. Kristi gudomliga
natur är av samma väsen som Fadern, och hans mänskliga natur av samma natur som vi.
Dessa är i honom förenade utan åtskillnad, sammanblandning eller förändring.
Djävulen, däremot, är diabolos, splittraren. Han vill skilja gudomligt från mänskligt, lära från
liv så att båda livlösa.
Allt i våra församlingsliv och kristenliv påverkas av hur vi lyckas förena andligt och
mänskligt.
Jesus har djupt mänskliga sidor:
Trött, Joh 4
Frustrerad, Matt 17, "fördärvade släkte som inte vill tro"
Matt 16, "fariséernas surdeg, inte bröd!". Missförstådd.
Sorg, Joh 11, Jesus grät.
Arg, Matt 23, utskällning.
Glad, Luk 10, fylldes av jublande glädje, ”Jag prisar dig, Fader”
Ängslan, Matt 26:36f, Getsemane, ensamhet.
Oro, Joh 12:27f. Joh 14:1
Jesus har också gudomliga egenskaper: allestädes närvarande, allvetande, allsmäktig, allvis
och allgod.
Om vi som ansvarstagande kristna, t ex församlingsarbetare, börjar tro att vi har någon av
”all”-egenskaperna så blir vi till stora problem för vår omgivning. Likaså om vi tror att vi inte
har någon av de mänskliga sidorna som också Jesus levde i.
Det finns olika diken när det gäller känslor:
Att inte lyssna på dem alls.
Eller att tolka dem som tillförlitliga tecken på Guds närvaro eller frånvaro.
Jesus kunde samtidigt känna stark oro och stark tillit. Joh 12:26, 14:1. Oro och tillit är inte
motsatser, utan de kan få samexistera. En djupare tillit kan samexistera med oron. Jesus
plågas av oro inför korset men kan även i detta lita på Gud Fadern.
Känslor talar alltid sant. Men de säger ingenting om rätt eller fel. De talar sant om vad som är
i MIG, inte nödvändigtvis vad som finns i Gud.
Joh 13:18, Jesus säger att han är skakad i sitt innersta: en av er kommer att förråda mig. Jesus
lever nära sina känslor. Inte någon glasartad andlighet.
I Första Johannesbrevet 4 får vi ett kriterium för andlig urskillning: om man bekänner Jesus
kommen i köttet, som människa. Om man bekänner det med hela sitt liv, inte bara sitt ord. En
andlighet som inte förenar gudomligt eller mänskligt är från Antikrist. Så allvarligt är det.
Två diken:
Sartre: man måste förkasta Gud för att upprätta det mänskliga.
Knutby: man måste avvisa det mänskliga för att fördjupa sig i Gud.
Jesus inskärper: vad Gud har förenat ska människan inte skilja åt! Det gäller inte bara man
och kvinna, utan även Kristi två naturer, andligt och mänskligt. Inte falla för Diabolos
frestelse.
En grundfråga när man vill avgöra olika sammanhang är sund kan vara: får jag vara människa
här? Får allt jag är plats?
Thomas ab Aquino sade: Gud tar inte anstöt av något av det vi gör, utom det onda vi gör mot
oss själva. Guds vrede är en konstruktiv vrede för att skydda den som Han älskar.
Kyrkofadern Cassianus reste runt som en slags journalist och beskrev mycket av ökenfädernas
liv. Hos honom kan man lära känna hur vissa av ökenfäderna flippade ur, blev överandliga
och omänskliga. Liksom fariséerna hade de tappat kontakten med sin mänsklighet och spred
därför bördor över andra utan att hjälpa dem. Martin Buber sade: inget beslöjar Guds ansikte
så mycket som religionen.
Det finns flera olika diken som man kan renodla till överandlighet. Exempelvis högoktanig
karismatik, sofistikerad akademisk diskurs, strikt gammalkyrklighet…
Cassianus berättar om en överandlig ökenfader som hette Hero (vilket namn!). Han fastade
mer än alla andra, han sade att han fick mycket uppenbarelser, och han ville inte bryta sin
fasta ens för att dela Herrens måltid med de andra. Ett varnande exempel som Cassianus lyfte
fram, och drog slutsatsen: Urskillningen är alla dygders moder, vägledare och beskyddare.
En grundprincip är att det är slutet som räknas. Vart leder denna andlighet? Vilken frukt bär
den? Jesus sade ”På frukten känner man trädet”. Det är inte mängden gåvor det kommer an
på, utan om sundheten finns där. Ökenfadern Antonius såg en begåvad yngling, kallade
honom "ett skepp fullastat med goda gåvor, men jag vet inte om han kommer att nå hamnen".
Och det gick också snett för honom.
Därför gör det inte så mycket om det blir några misstag på vägen. Det finns nåd. Bara man ser
till att man har urskillning och det blir åt rätt håll i slutändan. Jfr den förlorade sonen och den
bittre hemmabrodern.
En bild för andlig urskillning är man förr prövade om ett guldmynt var äkta eller falskt. Man
vägde myntet i handen, man bet i det, och drog slutsatser av känsla och smak. Så inför en lära
eller andlighet kan man fråga sig: vilken är eftersmaken? Hur känns det inom mig? Inte bara
när jag lyssnar, utan efter ett par dagar, när mötet eller konferensen är slut. Hur påverkade det
mig? Fick jag mer kärlek till Gud? Till människor? Blev jag mer upptagen med mitt eget?
Låt alla känslor få finnas. Sanktionera inte bara vissa. Om barnet säger "Jag vill inte gå i
kyrkan, det är så tråkigt", så får man inte svara "Nej, det är inte alls tråkigt". Då lär man
barnet att misstro sina känslor. Man kan istället bejaka barnets känsla och ge skäl varför det är
nyttigt att ha lite tråkigt ibland. :-)
Benedikt av Nursia, klosterregelns store författare, lade fast en regel vid val av abbot. Det
främsta kriteriet är hans förmåga till urskillning. Och denna förmåga växer i bön, tystnad och
reflektion, samt livserfarenhet. Hebreerbrevet 5:14 talar om ”dem som genom övning har fått
sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont”.
Hur bred är min kontaktyta med Gud? Vad har jag med mig till retreaten? Kommer jag med
min andlighet och tro, eller kommer jag med allt jag bär inom mig? Den ignatianska
spriritualiteten betonar att allt mänskligt är av intresse. Man får följa människolivets
svängningar och lyssna till det som händer i det som händer.
Motsatsen är 80-talets trosrörelses bekännelse av det ideala. "Fake it till you make it", en slags
kognitiv självsuggestion med bibelord som redskap.
Att vara Jesuscentrerad är att samtidigt komma närmare det gudomliga och det mänskliga, att
de två förenas.
Jesus står inte för det rent andliga, utan för att förena det andliga och det mänskliga. En ren
andlighet utan ett uns av mänsklighet kan mycket väl komma från djävulen. Ignatius av
Antiokia talar om "de okroppsliga och demoniska". Jesu Kristi Gud och Fader är en
inkarnatorisk Gud som inte föraktar det kroppsliga.
Det finns vissa som frågar: "När blev du frälst?" Alla har inte det tydliga datumet. En bra
motfråga kan vara: När blev Petrus frälst? När han blev kallad i Luk 5? När han bekände
Jesus som Messias i Matt 16? När han blev upprättad i Joh 21? När han blev uppfylld av den
helige Ande i Apg 2?
Ett sista ord till den överandlige: Gör som Gud, bli människa.
