1
Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori
Göteborgs universitet
Teoretisk filosofi: B-uppsats 2012-01-10
TILLVARONS BEGRÄNSADE MÖJLIGHETER
En kort studie omkring Martin Heideggers fenomenologi
Pentti Kanerva
Handledare: Anders Tolland
2
Innehållsförteckning
1. Inledning ............................................................................................ 3
2. Frågeställning.................................................................................... 4
3. Begränsade möjligheter .................................................................... 5
3.1. Individen ...................................................................................... 5
3.2. Tradition ..................................................................................... 6
3.3. Moral ........................................................................................... 8
3.3.1. Egoism ................................................................................... 9
3.3.2. Herra- och slavmoral .......................................................... 10
4. Avslutning ........................................................................................ 11
3
1. Inledning
”Tillvaro” (Dasein) är det viktigaste begreppet i Martin Heideggers filosofi och han
definierar den som vårt eget varandes vara1 och sin egen möjlighet2. Olika fenomenen i
världen visar sig för oss utifrån tillvarons perspektiv för att den utgör människans primära
fenomenella sfär. Tillvaron kan inte ändå konstrueras med konkreta utgångspunkter i
verkligheten och dess ontologiska karaktär måste skiljas från den ontiska vilket inte betyder
att tillvaron vore någonting overkligt: det ontologiska måste ses som tillvarons formella
struktur som kan fyllas med ontiskt innehåll. Tillvaron måste dock i första hand förstås i
ontologisk mening som en universal möjlighet för människan att existera som en individ och
den är därmed någonting ytterst personligt i bemärkelsen att en människas tillvaro är möjlig
enbart för henne.
För att tillvaron skulle kunna förstå sig själv, krävs det i förväg något slags förontologiskt
förstående, vilket innebär att människan har förmågan att förstå sig själv, världen och sina
möjligheter men det är inte ändå garanterat att hon gör det. Heidegger tillskriver tillvaron
även möjligheten att ”välja och vinna sig själv, men att också förlora sig” och tar upp i
sammanhanget de centrala fenomenologiska begreppen om genomsnittlighet, egentlighet och
oegentlighet3. Begreppen kan trivialt tolkas som så att det är upp till människan att inse sin
egen potential och förstå de konkreta möjligheterna som livet erbjuder för att ge det ett
värdefullt innehåll om han vill men man kan också kasta livet bort genom slarv, om inte på ett
drastiskt sätt, men åtminstone genom att sakta men säkert sjunka till obetydlighet. Heidegger
tar fram ett ytterligare begrepp: ” das man” och syftar med det till den genomsnittliga
alldagligheten som tvingas fram av traditionen.
Heidegger aktar noga att tillskriva tillvaron något som helst ontiskt innehåll och betraktar
den som ett rent filosofiskt/ontologiskt fenomen. Han talar om det egentliga och oegentliga
livet och låter sina åhörare förstå att det utan tvekan är bättre att välja det första alternativet
även om att han inte ålägger individen någon som helst moralisk skyldighet för att göra så
utan lämnar valet upp till var och en.
Då man betraktar tillvaron utifrån kollektivt perspektiv i stället för individualistiskt, får
den en ytterligare dimension nämligen medtillvaro. Det är ju ett faktum att människan inte
lever ensam i världen även om att hennes personliga tillvaro är enbart hennes utan vi är
tvungna att ta medmänniskor i hänsyn till. Heidegger grubblar kort omkring medtillvarons
1
Martin Heidegger: Varat och Tiden 1, s. 25.
Martin Heidegger: Varat och Tiden 1, s. 67.
3
Martin Heidegger: Varat och Tiden 1, s. 67.
2
4
problematik och att börja med ställer han en fråga: ”vem är det som i alldagligheten är
tillvaron?”
4
och besvarar frågan: ”tillvaron förstås utifrån sin värld och de andras
medtillvaro påträffas många gånger utifrån det som inom världen är till hands… vi träffar
dem i ’arbetet’ d.v.s. primärt i deras i-värden-varo5 (såsom världen är beskaffad). Heidegger
kommer på tanken att människor är sociala men kan vara ensamma och råka ut för problem.
2. Frågeställning
För att människan skulle kunna fritt välja vilken väg livet skall ta m.a.o. välja mellan det
egentliga och oegentliga, borde hon ha oinskränkta förutsättningar för detta men ett
självständigt val tycks vara närmast ett privilegierat undantag i verkligheten. Problemet beror
på både individen själv och omvärlden: ett faktum är att i dagens värld man inte kan rätt och
slätt välja ett egentligt liv på grund av att det för det första, inte alls är garanterat att individen
förstår vad egentligt liv handlar om och för det andra, även om så vore fallet, är det inte på
något vis garanterat att de externa omständigheterna är gynnsamma för ett självständigt och
fritt val.
Man bör därför ställa frågan huruvida tillvaron faktiskt är självständig och fri att välja
mellan det egentliga och oegentliga och i vilken mån det ontiska kan också ha en viss
ontologisk betydelse för tillvaron. Det är ingen fråga för Heidegger, som betraktar omvärlden
som i-världen-varons ontiska existential, men i så fall att det skulle visa sig att
omständigheterna trots allt kan begränsa tillvarons möjligheter på ett sådant sätt som inte kan
anses som rent ontiskt, ändras också den bild på tillvarons ontologiska struktur som
Heidegger antar.
Medtillvaron och relationer mellan människor påverkar väsentligt individens möjligheter
att välja och detta väcker automatiskt frågan om moral: behövs det någon typ av principer
som reglerar relationerna mellan människor, dvs. moralen, och bör den i så fall betraktas
enbart som en ontisk företeelse eller kan den i en viss grad ha även ontologisk karaktär.
Jag kommer i fortsättningen diskutera om huruvida tillvarons möjligheter att både förstå
sig själv och välja mellan ett egentligt och oegentligt liv är begränsade i verkligheten och
huruvida moraliska aspekter spelar en roll i sammanhanget. Jag försöker sedan bedöma om
dessa företeelser bör ses enbart som ontiska existentialer eller kan de ha någorlunda
ontologisk karaktär. Utgångspunkten för undersökningen är Heideggers ontologiska
4
5
Martin Heidegger: Varat och Tiden 1, s. 151.
Martin Heidegger: Varat och Tiden 1, s. 158.
5
tillvarouppfattning som går ut på att varje individuell tillvaro i en jämförbar situation har
obegränsade och i princip samma möjligheter som alla andra att fritt välja mellan ett egentligt
och ett oegentligt liv förutsatt att tillvaron lyssnar på samvetets rop och förstår sina
möjligheter.
Det finns ett antal moralteorier som är väl värda att granskas gentemot tillvarons
ontologiska väsende men jag finner bara en teori relevant i det fenomenologiska
sammanhanget nämligen egoismen och dess extrema variant: Friedrich Niezsches
moraluppfattning. Egoismen är aktuellt på grund av att den tycks ha fått folkets tysta
godkännande.
3. Begränsade möjligheter 6
3.1. Individen
Heidegger hyser en pessimistisk uppfattning om människan i och med att han menar att vi
i allmänhet inte väljer att leva egentligt utan oegentligt och att vi bär en skuld för detta.
Heidegger talar därför om samvete och menar med det ett slags intellektuell mekanism som
slår vakt om det egentliga livet: samvetet väcker människans medvetande och förståelse
genom att ”ropa” till henne om att det är något fel med tillvaron.
Det visar sig ändå att det främsta hindret för ett egentligt liv är tillvaron själv. Å ena sidan
handlar problemet om att kunna lyssna på samvetets rop och förstå men å andra sidan handlar
det om oförenliga alternativ. Människan är utsatt i dag för alienation i form av omfattande
manipulering, inte minst kommersiellt men också politiskt, kulturellt, religiöst o.s.v. vilket
gör henne döv för samvetets rop. Man får sällan en chans att fullständigt opåverkat och
självständigt upptäcka tillvarons möjligheter utan individen förblir alltför lätt ”das man”.
Men å andra sidan kan individen lyssna på samvetets rop och förstå klart sin egen tillvaro
som en unik och oåterkallelig möjlighet som inte bör slösas bort; individen kan även klart inse
de konkreta möjligheterna som förståndet presenterar för henne men ändå ha det svårt att
bestämma sig. I slutändan är man då tvungen att göra kompromisser. Alternativa livsmönster
är ofta motstridiga och svåra att kombineras: någon kan t.ex. tänka sig att ett liv som ägnas
huvudsakligen åt intensivt och kreativt arbete, antingen ensam eller med ett trasigt familjeliv,
är det enda meningsfulla sättet att leva medan en annan kan föredra att ha bra
familjeförhållanden och ägna sig i första hand åt familjens välmående och barnuppfostran
fullt medveten om att han eller hon i och med detta offrar en lysande karriär.
6
Externa begränsningar för tillvaron som utgörs av naturen hoppar vi över.
6
På vilket sätt kan de ovan beskrivna begränsningarna anses ha ontologisk betydelse eller
representerar de endast tillvarons rent typiskt ontiska existentialer? Ytligt sett är det senare
ställningstagandet givetvis korrekt men man kan också se saken djupare: hur kommer det sig
att vi ofta är tvungna att göra kompromisser i livet oavsett om vi vill eller inte? Att frivilligt
välja ett oegentligt liv mot samvetets rop, ingår inte i Heideggers koncept hur som helst.
Ifråga om individuella möjligheter, skulle man lätt kunna tänka sig att medfödda
egenskaper spelar en roll i sammanhanget. Att bli född som den som man är kan lätt anses
som en ontologisk förutsättning för tillvaron men Heidegger talar inte om sådant synsätt.
Somliga är visserligen mer begåvade på ett eller annat sätt än andra, somliga har vissa
antingen psykiska eller fysiska särskilda egenskaper som andra inte har o.s.v. Medfödda
individuella egenskaper utgör endast ontiskt innehåll för tillvaron och saknar i sig helt och
hållet ontologisk betydelse. Vi kan inte överskrida våra möjligheter men vi har möjligheten att
försöka utnyttja även ringa möjligheter fullt ut.
3.2. Tradition
Tillvaron förutsätter en ontologisk miljö att vara i och denna miljö kallar Heidegger ivärlden-varo och den representerar människans konkreta värld som består av tingen och andra
människor vilkas tillvaro också ingår i i-världen-varo. Medtillvaron är intimt förknippad med
i-världen-varo för att relationerna mellan människor spelar en mycket central roll för den
individuella tillvaron. Människor har mycket gemensamt med varandra via tingen som tillhör
samma värld. I sista hand utgör tingen och andra människor en individuell människans värld
och samhälle med dess rikliga mångfald av företeelser och institutioner som tillsammans med
tiden konstituerar tradition.
Människan är kastad in i världen med föreliggande existensvillkor och ärver därmed en
viss tradition som hon övertar. Hon har emellertid enligt Heidegger två alternativ: antingen
hon accepterar traditionen utan att reflektera, anpassar sig och blir ”das man”, eller möter
traditionen med ”beslutsamhet” m.a.o. tar ansvaret om sitt eget öde varvid hon förstår
huruvida hon är hänvisad av i-världen-varo att skapa ett egentligt liv inom de föreliggande
möjligheternas form.
Möjligheterna är sålunda i förhand givna till människan men de är faktiskt långt ifrån lika
för alla i verkligheten. Detta skapar ett filosofiskt problem, för att det är motsägelsefullt att å
ena sidan hävda att det är upp till tillvaron dvs. människan att upptäcka och förstå sina
möjligheter och välja mellan det egentliga respektive oegentliga livet men å andra sidan
7
konstatera att möjligheterna är slumpmässiga: var och en kan förstå och ta vara på endast de
möjligheter som personligen är tillgängliga för henne. Problemet kan visserligen lösas genom
att tänka att var och en, som har förstått, gör sitt bästa utav de befintliga möjligheterna men
det som stör lösningen är traditionen: den skapar olika möjligheter för olika individer genom
slumpmässiga förutsättningar. Förutsättningarna kan ibland vara så pass torftiga att de
knappast innehåller några andra möjligheter över huvud taget än möjligheten att överleva; de
som är olyckligt lottade har ofta inte mycket att välja på och då är det svårt att tala om
någonting egentligt i ”Heideggeriansk” mening. Hur kan man då hävda en enhetlig ontologi
för tillvaron?
Traditionen består i praktiken av mångfald av institutioner7 liksom: ekonomi, politik,
kultur, etnisk tillhörighet, tillhörighet till en viss samhällsklass, att vara av viss börd, att vara
en man eller en kvinna, att vara ung eller gammal o.s.v. Dessa institutioner har ett starkt
inflytande på människans liv och det är välkänt att externa omständigheterna skapar
restriktioner i samhället för individer: ekonomiska betingelser spelar en avgörande roll i
samhället och att ha tillräckligt med pengar ger friheten att ägna sig mer eller mindre åt något
annat än att enbart skaffa levebröd och vice versa, politiskt förtryck i form av brist på fri- och
rättigheter skapar orättvisa som berövar många människor i världen deras möjligheter att
utnyttja sin potential, etniska sammandrabbningar med blodiga följder plågar världen
oavbrutet, ojämlikhet i form av klasskillnader är ett historiskt fenomen som går i arv i
samhället och förhindrar effektivt ett egentligt liv för många, kulturella traditioner i olika
länder kan utgöra absurda hinder för folk att förverkliga ett egentligt liv särskilt att det ofta är
mycket svårt att bryta den här typen av tradition, könsdiskriminering förekommer fortvarande
i hela världen inklusive västerland även om att den feministiska rörelsen har förmått att
genomdriva revolutionerande förbättringar för kvinnans läge i samhället i dessa länder,
åldersdiskriminering är närmast en inbyggd kulturell tradition i hela världen.
Traditionen i dess olika former skapar ständiga intressekonflikter mellan människor.
Många är förtryckta på grund av varierande anledningar som inte på något vis är ett frivilligt
val utan dessa människor är offer för missförhållanden och de hamnar i en ogynnsam situation
mot sin egen vilja. Argumentet för att man kan och bör ta vara på sina möjligheter inom den
befintliga ramen kan formuleras i många fall: att försöka klara sig så bra som möjligt. Men att
bara överleva är faktiskt det oegentligaste av allt oegentligt.
7
Institution är uppfattad här i en vid mening.
8
Externa förhållandena utgör å ena sidan renodlat ontiskt innehåll för tillvaron men att de å
andra sidan har förmågan att styra och begränsa en människas liv oberoende hennes egen vilja
förekommer någonting ontologiskt vilket Heidegger inte förutsätter.
3.3. Moral
Traditionen skapar intressekonflikter vilka är en del av i-världen-varo och konflikterna i
sin tur väcker automatiskt frågan om regler som styr relationerna mellan människorna m.a.o.
moralen. Heidegger pekar inte ut några tydliga moraliska ståndpunkter men han kommer med
ett par ganska kraftigt värdeladdade uttryck i sammanhanget och antyder därmed indirekt att
frågan om moralen inte kan förbises helt och hållet: ”Den faktiska ensamvaron avhjälps inte
genom att ett annat människoexemplar förekommer ’bredvid’ mig, eller kanske tio stycken.…
så kan tillvaron ändå vara ensam8. … deras (de andra) medtillvaro påträffas i modus
likgiltighet och främlingskap9. Heidegger tillskriver sina etiska kommentarer givetvis endast
ontiskt innehåll men man kan fråga sig om det handlar hos honom enbart om en dogmatisk
inställning eller ett ostuderat område. Personligen är jag benägen att tro på det sista
alternativet.
Moralen kan anses som en ontisk existential som gjuts in i tillvarons ontologiska form. Vi
är därmed överens om att vi har vissa skyldigheter och rättigheter gentemot varandra. Den
svenske filosofen Torbjörn Tännsjö10 diskuterar om rättigheterna och refererar till det
teoretiska begreppet av samhällskontrakt. Tännsjö menar att det behövs en rättighetstradition
som skiljer oss från naturtillståndet som innebar en i princip permanent intressekonflikt
mellan människor. I och med samhällskontraktet är vissa handlingar absolut förbjudna och
genom att utföra dem, kränker vi någons rättigheter. Enligt kontraktet tar parterna i hänsyn till
varandras grundläggande moraliska rättigheter.
Vi bör således akta att kränka andras rättigheter men vi kan också fråga oss huruvida
moralen i så fall utgör ett förhinder för tillvarons ontologiska strävan att fritt välja ett egentligt
liv i stället för ett oegentligt liv? Kan man välja ett egentligt liv på bekostnad av moralen? Vi
bör också fråga oss om ett egentligt liv under några som helst omständigheter över huvud
taget kan vara omoraliskt? Det verkar orimligt och i så fall är moralen en faktor som ändrar
den ontologiska bilden på tillvaron: faktumet, att människan av sin natur är fördömd till
8
Martin Heidegger: Varat och Tiden 1, s. 159.
Martin Heidegger: Varat och Tiden 1, s. 159.
10
Torbjörn Tännsjö: Grundboken i normativ etik, kap. 5.
9
9
permanent intressekonflikt som ändå på något vis måste bemästras, tycks utgöra ett
grundläggande ontologiskt utgångsvillkor för tillvaron.
3.3.1. Egoism
Heideggers syn på tillvaron som sin egen möjlighet öppnar dörren för egoismen och då är
det frågan om huruvida egoismen som en moralteori passar in i bilden av tillvarons
ontologiska struktur. Att börja med skall man dock skilja mellan två olika typer av egoism
nämligen: den etiska och psykologiska egoismen. Den etiska egoismen går ut på tanken att
alla människor borde handla i enlighet med sitt egenintresse och att det t.o.m. är människans
enda plikt medan den psykologiska egoismen menar att alla människor faktiskt handlar
uteslutande i enlighet med sitt egenintresse; den etiska egoismen säger hur sakerna borde vara
medan den psykologiska egoismen säger hur sakerna faktiskt är. Den förra teorin är sålunda
någonting rent ontiskt och saknar intresse i sammanhanget medan den senare har en tydlig
ontologisk karaktär och är därför värd för ett närmare titt.
Den psykologiska egoismen är egentligen ingen moralteori alls utan en teori om den
mänskliga psykologin. Den intressanta poängen från fenomenologisk synvinkel sett är dock
att om egoismen kan anses som en sann teori betyder det att moralen försvinner och då
behöver vi inte längre grubbla över moraliska frågor i samband av tillvarons möjligheter. Då
råder det något slags ”nynaturtillstånd” oavsett samhällskontraktet och Heideggers
ursprungliga tillvarouppfattning tycks stämma. Men å andra sidan innebär den psykologiska
egoismen oundvikliga intressekonflikter mellan människor varvid alla inte kan ha samma
möjligheter att välja det egentliga livet i stället för det oegentliga för att om någon vinner
måste någon annan nödvändigtvis förlora. Individen har möjligheten att stjäla sina möjligheter
från en annan individ.
Ett antal moraliska teorier och etiska principer kan sättas emot egoismen och för enkelhets
skull kallar jag dem allihop i detta sammanhang ”moral”. Vi stöter dock direkt på en rad
motsägelser. Moralen förutsätter att man tar i hänsyn till även andra människors intressen
utöver sina egna och detta innebär således att man frivilligt inskränker sina egna möjligheter
till förmån av de andra men därmed inskränker man samtidigt sina egna möjligheter för att
kunna välja mellan det egentliga och det oegentliga. Moralen tycks därmed utgöra ett hinder
för att kunna fritt välja ett egentligt liv och tvärtom: att välja ett egentligt liv tycks förutsätta
egoism vilket i sin tur förutsätter en orättvis värld. Hur kan en orättvis värld fungera som den
10
ontologisk miljö som tillåter alla människor fritt välja ett egentligt liv eller tvärtom? Det tycks
inte rimligt.
3.3.2. Herra- och slavmoral
Friedrich Niezsches moralteori11 är intressant i det fenomenologiska sammanhang av två
skäl: för det första, den representerar en extrem variant av egoism och för det andra, den är
parallell med Heideggers uppfattning om tillvarons ontologiska koncept i den meningen att
moralen som en ontologisk entitet är borträknad.
Niezsche var egoismens profet vars livsverk var ett korståg mot moralen. Niezsches
huvudtes går ut på att moralen är lika med människans dåliga samvete för att vara människa
och att begreppen av det goda och onda baseras på missuppfattning. Den rätta historiska
tolkningen av det godas idé enligt Niezsche är att det goda bestäms av goda människor själva.
Med goda människor avser Niezsche aristokratiska och mäktiga människor för att ”god” har
nämligen en gång i tiden ursprungligen betytt en person av ädel börd och därmed begreppet
”god” har en naturlig härkomst.
Niezsches moraluppfattning berättigar den starkares rättighet att härska över den svagare
för att det inte kan vara den starkas fel att han är stark; det är helt enkelt naturens ordning.
Niezsche beundrar öppet de friska, vackra och mäktiga människor och deras ljuva liv som
består av varierande underhåll: krig, jakt, äventyr, bal, tävlingar och över huvud taget all slags
utpräglat gladlynta aktiviteter. De förtjänar sin lycka enbart på grund av att de är starka och de
behöver inte be ursäkta för dess skull. Därmed avlägsnas frågan om det godas och ondas idé
från dagordningen.
Så kallad moral är de svagas påhitt som Niezsche döper till slavmoral. De svaga vill göra
moralen till motsats till de starkas naturliga rättighet att definiera det goda på sina villkor.
Slavmoralen går ut på att de som inte kränker andra är goda men enligt Niezsche handlar detta
om självbedrägeri som endast beror på maktlösheten. Moralen som är skapad av folk av enkel
härkomst baseras därmed på agg och avundsjuka och eftersom de svaga inte förmår utföra
egentliga handlingar utför de i form av slavmoralen en imaginär hämnd mot de starka.
Slavmoralen representerar därmed någonting negativt, billigt och dåligt och är i princip avsett
enbart till tröst hos de maktlösa.
Det som gör Niezsches filosofi intressant i sammanhanget är att den tycks uppleva en viss
renässans i dag. Niezsche har ett dåligt rykte som en kontroversiell filosof och därför tar man
11
Friedrich Niezsche: Om moralens härkomst.
11
gärna avstånd från hans idéer men trots detta tycks den nutida moraluppfattningen i praktiken
ha tyst anammat hans tänkande: de rika och mäktiga i dagens samhälle bestämmer själva
moralen och ideal utifrån sin egen uppfattning om det goda och motsvarande betraktas
protester mot orättvisa som klagande och tecken på lathet, som slavmoral. Ett tydligt exempel
på bestämmandet av moralen utifrån de starkas intresse är korruption i dess olika former:
direktörer och politiker som praktiskt taget har friheten att stifta förmåner för sig med hjälp av
olika legala anordningar som de själva konstruerar och får godkända genom påtryckning.
Oproportionella bonusar och så kallade fallskärmavtal är kända exempel och visar givetvis
bara isbergets topp.
Niezsches filosofi representerar en extrem variant av egoismen som öppet går ut på att det
finns två olika kaster i samhället: de starka och de svaga. I dag talar sociologivetenskapen om
samhällsklasser vilket i princip motsvarar Niezsches uppfattning även om att det forna
ståndsamhället har ersatts med dagens demokratier. Poängen är att det finns i dag en
förontologisk tradition i form av klassamhälle var människan blir kastad utan att själv kunna
påverka sin egen härkomst; enligt Heidegger är hon inte orsak till sitt eget liv. Tillvarons
förontologiska struktur är inte därmed enhetlig utan osymmetrisk: att överklassen definierar
sin egen moral raderar moralens begrepp i samhället. Detta leder oss tillbaka till egoismens
problematik som redan har diskuterats ovan: ett klassamhälle, var börden avgör tillvarons
faktiska möjligheter att välja mellan antingen ett egentligt eller oegentligt liv, tycks också
innebära ett val mellan en moralisk och en omoralisk värld. Detta förefaller dock existentialt
sett ohållbart.
4. Avslutning
Enligt Heidegger är förståelsen ett tillräckligt villkor för att tillvaron fritt kan välja mellan
det egentliga och oegentliga livet. Vi ställde dock frågan huruvida detta stämmer ontologiskt:
kan tillvarons ontiska existentialer, dvs. externa omständigheterna, begränsa eller utgöra
ontologiskt hinder för tillvarons existentiala valfrihet. Andra tillvaro, dvs. medmänniskor,
spelar en väsentlig roll för en individuell tillvaro varvid moralen fungerar som en viktig
regleringsmekanism i relationerna mellan människor.
I diskussionen ovan har det tydligt kommit fram att tillvaron kastas i traditionen med
externa omständigheter som inte är valfria och som därmed mot tillvarons egen vilja och
förståelse inte nödvändigtvis tillåter ett fritt val för det egentliga. Heidegger menar att
tillvaron skall förverkliga det egentliga livet enligt de befintliga möjligheterna men vi har
12
kommit fram att de befintliga möjligheterna inte nödvändigtvis är tillgängliga; medtillvaron
kan nämligen misslyckas på grund av att den enes egentliga förverkligas på bekostnad av den
andres egentliga och hon störtas till det oegentliga mot sin egen vilja. Därmed kommer
moralen med i bilden men moralen visade sig dock att te sig paradoxalt i sammanhanget
genom att tvinga tillvaron att välja mellan det egentliga och moraliska.
Frågeställningen förefaller relevant för att det verkligen tycks finnas någonting
motsägelsefullt i växelverkan mellan tillvaron, i-världen-varon och medvaron. Detta innebär
inte på något vis ett försök att skaka Heideggers filosofi utan tvärtom: Heidegger grubblar inte
över huvud taget över tillvarons problematik ur moralisk synvinkel och detta utgör faktiskt i
hans filosofi en vit fläck som helt enkelt måste studeras vidare.
Källförteckning:
Martin Heidegger: Varat och Tiden 1 & 2. Daidalos AB, 1992
Hubert L. Dreyfus: Being-in-the-World. The MIT Press, 1991
Friedrich Niezsche: Om Moralens Härkomst
Torbjörn Tännsjö: Grundbok i normativ etik. Thales, 2000
