Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på det svenska utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Vietnam 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Vietnam förblir en kommunistisk enpartistat, men utvecklas stegvis i riktning mot ett rättssamhälle med ökad öppenhet i frågor som rör de mänskliga rättigheterna . Landets starka ekonomiska utveckling har lett till att en stor del av befolkningen har fått högre levnadsstandard och att individens frihet i den privata sfären har ökat. Nationalförsamlingens roll har stärkts. Demokrati kan dock inte uppnås så länge kommunistpartiets maktmonopol består. Vietnam har ratificerat fem av de sex grundläggande konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Trots det är organisations-, religions-, yttrande- och pressfriheten fortsatt starkt inskränkta. Regimen slog under 2007 hårt ner mot personer som öppet kritiserade regimen eller förespråkade en fredlig övergång till demokrati. Ett trettiotal fängslades, anklagade för att ha bedrivit verksamhet som hotar landets enighet och säkerhet. Samhällsdebatten i vietnamesiska medier är begränsad och självcensur vanlig. Debatten om korruption och olika ledares maktmissbruk har dock fått ökat utrymme. Även om det förekommer att utländska tidningar och tidskrifter censureras, kan samma innehåll ofta skaffas fram på internet. Detta har lett till åtgärder för att begränsa användningen av internet och informationsflödet i landet. Domstolarnas ställning är enligt författningen oberoende, men hela rättsväsendet präglas av kommunistpartiets dominerande inflytande över domare, åklagare och polisväsendet. Dödsstraff förekommer, liksom rapporter om polisbrutalitet i häkten och fängelser. 2 Ett fritt civilt samhälle saknas. Mötes- och föreningsfriheten är strikt reglerad. Ett lagförslag som styr hur enskilda organisationer kan bildas har länge varit föremål för behandling i nationalförsamlingen men har ännu inte antagits. Motiveringen är att olika intressenter fortfarande inte är eniga om lagens utformning och innebörd. Situationen för de etniska minoriteterna i centrala högländerna är fortsatt en av de mest centrala MR-frågorna i landet. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Vietnam har ratificerat fem av de sex centrala konventionerna om mänskliga rättigheter: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR). Kommitténs kommentarer publicerades 2002. Dock har de två tilläggsprotokollen om enskild klagorätt respektive dödsstraffets avskaffande varken undertecknats eller ratificerats. - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR). Kommitténs kommentarer publicerades 1993. - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination (CERD). Kommitténs kommentarer publicerades 2001. - Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW). Kommittén publicerade kommentarer 2007. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har varken undertecknats eller ratificerats. - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) inklusive de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn. Kommitténs kommentarer till Vietnams rapporter avseende tilläggsprotokoll 1 och 2 publicerades 2006. Vietnam har varken undertecknat eller ratificerat: - Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) med det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr. - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, med tillhörande protokoll från 1967. 3 - Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, Convention on the Rights of Persons with Disabilities. - Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of all Persons from Enforced Disappearances. - Konventionen om migrantarbetare och deras familjers rättigheter, International Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of their Families. - Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC). Vietnam har inte utfärdat någon stående inbjudan till FN:s specialrapportörer eller andra oberoende experter. Det senaste besöket i Vietnam av en av FN:s specialrapportörer ägde rum 1998. Besökets syfte var att studera religionsfriheten i landet. Förfrågningar om besök av FN:s rapportörer och oberoende experter har gjorts för att studera situationen när det gäller åsiktsfrihet, utomrättsliga avrättningar samt ”strukturanpassningspolitik och utländska skulder”. Inte något av dessa tre besök har kommit till stånd. Generalsekreterarens specialrapportör rapporterade om situationen för människorättsförsvarare i Vietnam till FN:s råd för mänskliga rättigheter i mars 2007. Vietnam har också omnämnts i ett flertal andra specialrapportörers rapporter till FN:s råd för mänskliga rättigheter under 2007. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det förekommer inga uppgifter om av statsmakten sanktionerar utomrättsliga mord eller avrättningar eller andra politiskt motiverade mord. Det är enligt grundlagen förbjudet att utöva varje form av trakasserier, tvång, tortyr eller kränkande behandling av landets medborgare. Uppgifter om i vilken mån lagen efterlevs är dock knapphändiga. Internationella människorättsorganisationer har rapporterat att grov polisbrutalitet förekommer. Polisen uppges ofta sakna kompetens hur man genomför förhör och brottsutredningar utan inslag av våld. Det finns inget förbud mot att i domstol beakta bevis som framkommit under tortyr. Handel med kvinnor och barn förekommer. Det är ett erkänt ökande regionalt fenomen, särskilt i gränstrakterna till Kina, Laos och Kambodja. Det är framför allt fattiga kvinnor och tonårsflickor från landsbygden som faller offer 4 för denna typ av verksamhet. Vietnam deltar i det regionala samarbetet för att motverka människohandel. Antalet fängslade är inte känt. Fängelsestraffen i Vietnam är långa, men den faktiska strafftiden kan förkortas om den fängslade sköter sig väl. Att straffet förlängs om den fängslade inte sköter sig förekommer också. Förhållandena i fängelserna är svåra. Överbeläggning, undernäring och usla sanitära förhållanden är vanligt . Den som har pengar kan muta sig till en bättre behandling i fängelset. En policy för återanpassning till livet efter strafftiden finns och landet berömmer sig av en låg återfallsfrekvens för brottslingar. Bedömningen av förhållandena i fängelserna försvåras av att det ansvariga ministeriet i stort sett inte tillåter några oberoende kontroller. Internationella Röda Korskommittén, ICRC, beviljas inte tillträde till fängelser för humanitärt hjälparbete. Hiv/aids uppges vara ett växande problem i fängelser, särskilt i fängelser med interner dömda för drogrelaterade brott. Administrativt frihetsberövande är förbjudet enligt lag, men uppges trots det användas mot oppositionella och andra som av olika skäl bedömts som misshagliga. 4. Dödsstraff Dödsstraff finns inskrivet i Vietnams strafflag för 29 brott. Hot mot landets säkerhet och regim, mord, grova våldsbrott såsom våldtäkt, grov narkotikasmuggling, grovt bedrägeri, grov ekonomisk brottslighet och korruption kan leda till dödsstraff. De allra flesta uppges bli dömda för narkotikabrott. Minderåriga, gravida kvinnor, kvinnor som har barn under tre år och personer med psykiska funktionshinder kan inte dömas till döden. Dömda kan begära nåd hos presidenten. I ett regeringsbeslut 2004 sekretessbelades statistiska uppgifter om dödsstraff. Lokala engelskspråkiga media uppger dock att man genom att addera antalet i media publicerade avrättningar kommer fram till att det rör sig om ca hundra per år. Avrättningarna sker genom arkebusering. Officiellt uppger representanter för regeringen att man på sikt avser avskaffa dödsstraffet. Nationalförsamlingen beslöt 2007 att göra en översyn av antalet brott som kan leda till dödsstraff, det gäller framför allt ekonomiska brott och korruption. 5 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Under 2007 har den vietnamesiska staten slagit ner hårt mot regimkritiska demokratiaktivister som förespråkat en fredlig övergång till flerpartisystem och demokrati. Ett 30-tal personer har fängslats för sin politiska eller religiösa övertygelse under 2007. Vietnams regering hävdar att dessa personer brutit mot vietnamesisk lag genom regimkritiska uttalanden eller genom att sprida regimkritisk propaganda. Det är svårt att få tillförlitlig information om frihetsberövanden i landet även om internet gjort det lättare för människorättsförsvarare att hålla kontakt med omvärlden. Nästan alla kända oppositionella har kontakter med vietnamesiska exilorganisationer. Bland dömda och fängslade finns buddhistmunkar, katolska och protestantiska präster samt regimkritiska demokratiaktivister. Oppositionella bevakas mer eller mindre strängt, många sitter i husarrest. Under 2007 har sex fångar upptagna på EU:s särskilda bevakningslista över samvetsfångar släppts. Flera av dessa måste dock avtjäna ytterligare år i husarrest för ”spioneri”. Sedan 2004 har totalt 20 politiska fångar upptagna på EU:s bevakningslista släppts. I princip förekommer inga reseförbud inom landet, utom för den lilla grupp som fått reseförbud som straff. Det har blivit lättare att röra sig och byta bostadsort. Man måste dock fortfarande anmäla till polisen när man har gäster som stannar över natten. Vietnam har inte undertecknat de tilläggsprotokoll som ger enskilda rätt att framföra klagomål om brott mot mänskliga rättigheter till FN-systemets olika konventionskommittéer. På nationell nivå finns det i praktiken inte några institutioner dit enskilda kan anmäla brott mot mänskliga rättigheter. Det finns planer på att inrätta ombudsmannaliknande funktioner för tillsyn och kontroll under nationalförsamlingen. Ett steg i denna riktning är direktivet om enskild klagorätt och möjligheten att få myndighetsbeslut prövade i en särskild domstol. Det finns särskilda avdelningar i domstolarna där man kan få myndighetsbeslut prövade, till exempel när en individ eller ett företag anser sig ha fått felaktig behandling av myndigheter. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Landets rättsystem är svåröverskådligt med en rad olika typer av normativa dokument som lagar, förordningar, beslut, cirkulär och direktiv. Gemene man har överlag dålig kunskap om sina lagliga rättigheter. Kommunistpartiets politbyrå antog 2005 två resolutioner om nödvändiga reformer av rättssystemet och omorganisation av domstolsväsendet fram till 2020. Syftet uppgavs vara att förbättra rättssäkerheten inom domstolsväsendet, ge advokater ökat inflytande 6 under rättegången och omvandla nuvarande åklagarämbete till en allmän åklagarmyndighet med huvuduppgift att väcka åtal och leda brottsutredningar. Många nya lagar är moderna till sin ordalydelse, men begränsningarna ligger i det komplicerade systemet för praktisk tillämpning. Systemet för verkställighet av domar i civilmål är outvecklat och skapar stora problem för enskilda personer och företag. Det finns exempelvis inget utvecklat system för indrivning av fordringar. Enligt konstitutionen är alla medborgare lika inför lagen. Hela rättsväsendet präglas emellertid av kommunistpartiets inflytande över utnämningen av domare, åklagare och poliser. Domstolarnas ställning är svag. Högsta domstolen är den högsta juridiska instansen. Därunder kommer provins- och distriktsdomstolarna. Många tvister mellan enskilda löses genom medling. Kvinnor och minoritetsgrupper är gravt underrepresenterade i de förekommande medlingskommittéerna. Ofta tillämpas sedvanerätt, som i vissa fall diskriminerar kvinnor. Vietnam är ett folkrikt land med stora lokala skillnader. Därför är det svårt att analysera hur rättssystemen, det offentliga och det traditionella, påverkar män och kvinnor. År 1998 infördes på försök ett rättshjälpssystem för fattiga och utsatta i samhället. Rätten till rättshjälp stärktes 2006 genom att nationalförsamlingen antog en lag om rättshjälp åt fattiga och att statliga medel skulle avsättas för detta. Det finns rättshjälpscentra i landets samtliga 64 provinser. Kring dessa centra finns ett nätverk av juridiska rådgivare och advokater som bistår individer med rättshjälp i form av information och enskild rådgivning. Dessa centra kan även finansiera försvarsadvokater. De vanligaste frågorna rör landrättigheter och familjerätt. Det finns ungefär 4 400 advokater i Vietnam, vilket innebär att det råder stor brist på försvarsadvokater till landets 84 miljoner invånare. Lagstadgad rätt till advokat finns i brottmål där dödsstraff kan utdömas, för ungdomsbrottslingar och för personer med psykiska funktionshinder. Enligt uppgifter från justitieministeriet uppges att 80 procent av alla brottmålsrättegångar äger rum utan att någon advokat är närvarande. Endast advokater anslutna till det lokala advokatsamfundet har rätt att företräda åtalade personer i domstol. Advokater möter stora problem när de ska försvara en åtalad person. Ett försvarscertifikat måste utfärdas av polisen, åklagarmyndigheten eller domstolen i varje enskilt fall. Den byråkratiska processen är otydlig och det finns stora lokala variationer av dessa regler. Godtycke och onödig byråkrati leder till att det ofta tar lång tid innan den arresterade får träffa en advokat. Ofta får inte advokaten besöka den tilltalade i häktet, än mindre hålla enskilda 7 samtal. Advokatens tillgång till relevant dokumentation och bevismaterial i ett ärende är kringskuren. Åklagaren har en relativt passiv roll i rätten. Domaren leder processen och ställer frågor till den tilltalade och till vittnen. Försvarsadvokaten bereds få möjligheter att ställa frågor under rättegången och brukar först få yttra sig över åklagarens förslag till påföljd. Under 2008 planeras bildandet av ett nationellt advokatsamfund med uppgiften att tillvarata advokaternas rättigheter och intressen. Utöver de lokala advokatsamfund som finns över hela landet finns även Vietnams advokatsamfund som är en politisk intresseorganisation underordnad den fosterländska fronten. 7. Straffrihet Korruption är ett utbrett problem i Vietnam och med den följer möjligheten att muta sig fri från åtal och straff. I juli 2006 trädde en ny antikorruptionslag i kraft som är tämligen långtgående och modern. Den föreskriver bland annat att politiker och högre tjänstemän ska redovisa sina tillgångar offentligt. Den innehåller även etiska riktlinjer för tjänstemän, inklusive att tjänstemän på utsatta poster ska rotera. Lagen föreskriver också att journalister har rätt att få tillgång till offentliga dokument, förutsatt att dessa inte är hemligstämplade. Sverige har bidragit med expertis till utformningen av lagen. Inför och under partikongressen 2006 debatterades korruptionen öppet men efter partikongressens slut stramades debatten åt igen. Premiärministern leder själv den grupp som skall granska korruptionen i landet, inklusive höga tjänstemäns tillgångar. En svaghet i antikorruptionsarbetet är bristen på effektivt skydd för den som anmäler misstänkt korruption. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. I Vietnam är yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfriheterna starkt begränsade. Man får t.ex. inte anordna möten utan polistillstånd. Ett oberoende civilt samhälle saknas. Alla enskilda organisationer måste inordnas under organisationen ”fosterländska fronten” som är en del av partistrukturen. Offentlig kritik av det politiska systemet kan leda till omedelbart frihetsberövande och är kriminaliserat enligt Vietnams strafflagstiftning. Ett gryende civilt samhälle börjar dock kunna skönjas i form av ett antal löst organiserade grupper. Exempel på detta är ekonomer, lärare och forskare, som inom sina organisationer och nätverk för fram nya idéer och förslag. Detsamma gäller entreprenörer och privata företagare. Nya typer av organisationer finns för gatubarn, för personer med funktionshinder, inom 8 miljöområdet, för landrättigheter, minoritetsfrågor, kvinnors rättigheter/våld mot kvinnor, hiv/aidsproblematiken etc. Vietnamesiska journalister är personligen ansvariga för material som produceras vilket leder till en kultur av självcensur. Trenden är dock att mediebevakningen blir alltmer öppen och försiktigt kritisk i frågor som rör maktmissbruk och korruption. Utländska korrespondenter i Vietnam är hårt kontrollerade och måste uppge sina resor och kontakter. Det förekommer att korrespondenter får problem med sina ackrediteringar och viseringar efter att ha rapporterat i känsliga frågor. Organisationen ”Reportrar utan gränser” bedömer i sin årliga rapport 2007 om pressfrihet i världen att situationen i Vietnam är mycket allvarlig och att staten i stort sett har total kontroll över media. Internet är statligt kontrollerat och säkerhetsministeriets ”internetpolis” övervakar all datortrafik. Vietnam använder brandväggar, särskilt mot de hemsidor som drivs av exilorganisationer i USA och Frankrike. Amnesty International skrev i en rapport 2006 om läget för de mänskliga rättigheterna i Vietnam att många inte vågar utbyta åsikter på internet, av rädsla för att bli fängslade för ”spioneri” eller ”missbruk av de demokratiska friheterna”. Flera har häktats och fängslats för att ha utbytt eller förmedlat demokratiska åsikter över nätet. Amnesty framhåller samtidigt i sin rapport att internet trots regimens trakasserier och fängslanden har underlättat för en växande grupp demokratiaktivister att hålla kontakt. Religionsfriheten finns inskriven i författningen. Var och en garanteras rätt till sin religiösa tro. Alla religiösa samfund måste dock registreras och godkännas av staten. Unified Buddhist Church of Vietnam (UBCV) är en känd religiös organisation som inte accepteras. Dess medlemmar har inte velat inordna sig i den på 1980talet upprättade regeringskontrollerade Buddhist Church of Vietnam. Flera av dess ledare, som är kvar i Vietnam, är fängslade eller hålls i husarrest. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Enligt Vietnams författning skall landet ledas av Vietnams Kommunistiska Parti. Partikongressen, partiets högsta beslutande organ, möts vart femte år, senast 2006. Partikongressen väljer partiordförande och centralkommitté, vilken i sin tur väljer politbyrå och medlemmar i ämneskommittéer under centralkommittén. Under senaste partikongressen 2006 debatterades bl.a. korruption och behovet av att etablera ett mer öppet parti. Korruption 9 debatterades även öppet i media inför och under kongressen. Efter avslutad kongress tilläts debatten inte längre vara lika öppen. Den politiska ledningen i landet innehas av partiet. Makten är delad mellan presidenten, premiärministern och partiets generalsekreterare. Ministerierna fungerar snarare som ämbetsverk. Man eftersträvar konsensus mellan partiets olika falanger, vilket fördröjer alla beslutsprocesser, och man undviker öppna konflikter. Politbyrån består av 14 män. I den 160 personer stora centralkommittén finns endast tolv kvinnor. Partiets generalsekreterare återvaldes av partikongressen 2006 för ytterligare en mandatperiod. Partiledningen erkänner öppet att medborgarna måste få större möjligheter att engagera sig i politikens utformning och tillämpning. Ledarna är medvetna om de risker som härigenom uppstår för partiet och de former missnöjesyttringar kan ta, till exempel demonstrationer. Sådana förekommer på flera håll i landet riktade mot lokala ledares korruption och godtycke, särskilt i landfrågan. Den interna konflikt som länge pågått mellan konservativa och reformivrare växer. De som förespråkar ekonomiska reformer är inte alltid desamma som förespråkar demokratiska reformer. Partiets rädsla för den inte särskilt stora gruppen politiskt oppositionella påverkas av denna spänning. Nationalförsamlingen beslutar om lagar, budget, stora investeringar samt inrikes- och utrikespolitik. Val till nationalförsamlingen äger rum vart femte år, senast i maj 2007. Församlingen utser premiärministern, samtliga ministrar och flera höga poster inom förvaltningen. Nationalförsamlingen utsåg president, talman samt premiärminister i juni 2006 på förslag från partikongressen. Dessa återvaldes av den nyvalda nationalförsamlingen i juni 2007. Nationalförsamlingens 493 ledamöter träffas under två drygt månadslånga sessioner. Mellan sessionerna beslutar ett så kallat ständigt utskott. Nationalförsamlingen är kanske den institution som under de senare åren genomgått de största förändringarna. Den har genom grundlagsändringar fått ökad formell makt att styra landet. Ledamöterna har fått utökad möjlighet att tolka partiprogram och granska nya lagförslag. Det händer att lagförslag, nationella projekt och ministerkandidater tillbakavisas. Ungefär tio procent av parlamentsledamöterna är inte partimedlemmar och särskilt de med akademisk bakgrund är aktiva och kritiska. Av parlamentets 493 ledamöter är 127 kvinnor, vilket är en minskning sedan förra valet. I regeringen finns 1 kvinna och 25 män. Utfrågningen av ministrar sänds i TV och radio. En allt större del av budgeten har på senare år redovisats men delar av den är fortfarande hemlig. 10 Det finns stora strukturella brister som fortsatt kommer att lägga hämsko på nationalförsamlingens verksamhet. Endast en fjärdedel av ledamöterna är heltidsengagerade och flertalet saknar erfarenhet av parlamentsarbete. Ytterst sätter kommunistpartiets maktmonopol gränser för hur långt demokratiseringsprocessen kan nå under nuvarande politiska system. . EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Enligt officiella siffror var arbetslösheten i Vietnam 4,4 procent år 2006 - en uppgift som emellertid är osäker eftersom arbetslösheten på landsbygden inte kan mätas och graden av undersysselsättning är betydande. Varje år inträder ungefär 1,5 miljon ungdomar på arbetsmarknaden. Nya arbetstillfällen skapas i stort sett uteslutande inom den informella sektorn av ekonomin. Dessa arbeten är nästan helt oreglerade i lag vilket medför att det annars relativt starka arbetstagarskyddet inte gäller. En av de stora utmaningarna för regeringen är att dels skapa tillräckligt med arbetstillfällen, och därmed försörjning, dels att tillgodose det ökade kravet på utbildad arbetskraft. Vietnam gör stora ansträngningar för att exportera arbetskraft, i första hand inom regionen. Vietnam är sedan 1992 medlem i ILO. Landet har ratificerat fem av ILO:s åtta centrala konventioner om avskaffandet av alla former av tvångsarbete (29), icke-diskriminering i arbetslivet (nr 100 och 111) och förbud mot barnarbete (138 och 182). Arbetslagstiftningen fastställer en minimilön som 2007 uppgick till mellan 215 och 400 svenska kronor per månad beroende på om man arbetar i ett utlandsägt eller ett vietnamesiskt företag samt beroende på var i landet man arbetar. Arbetstiden är 40 timmar per vecka för statsanställda och anställda i statsägda företag. Arbetslagstiftningen innehåller också bestämmelser om övertid, grund för uppsägning och arbetarskydd. Överlag haltar dock efterlevnaden av lagen, särskilt inom den privata sektorn. Många arbetstagare känner varken till sina rättigheter eller skyldigheter och det finns bristande kunskap om fackförbundens roll. Samtliga fackförbund kontrolleras av partiet och måste godkännas av och vara associerade med Vietnam General Confederation of Labour, VGCL som har dubbla roller; dels att medverka till att befrämja produktion och skapa arbetstillfällen, dels att tillvarata arbetstagarnas intressen. Arbetskonflikter och strejker blir allt vanligare, särskilt vid utlandsägda företag, men VGCL är illa lämpad att hantera sådana. Strejkrätten är inskriven i 11 arbetslagstiftningen men är omdiskuterad. Vissa erkänner inte strejkrätten medan andra menar att strejker är en normal om än ovälkommen företeelse. Försök att bilda fria fackföreningar slås ned. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Vietnam har förbättrat sina hälsoindikatorer avsevärt de senaste decennierna. Det allmänna hälsotillståndet är mycket bättre än man skulle kunna förvänta av ett land på Vietnams ekonomiska nivå. Spädbarnsdödligheten har minskat från 23 barn per 1 000 levande födda år 2000 till 18 år 2004. Undernäringen bland barn minskade avsevärt under de första fem åren på 2000-talet. Vietnam har satt upp hälsa som ett prioriterat område för utveckling. Tre av Vietnams elva utvecklingsmål är hälsorelaterade; barns hälsa och födelsetal, mödrahälsa och hiv/aids. Vietnam förväntas nå ett av målen, nämligen att halvera 1990 års undernäringssiffror till år 2015. Det finns fortfarande många hälsoproblem som ännu inte har fått tillräcklig uppmärksamhet. Vietnamesiska kvinnor genomgår i snitt 2,5 aborter, vilket är bland de högsta genomsnittssiffrorna i världen. Ohälsa räknas som en av de främsta orsakerna till fattigdom, speciellt på landsbygden. En persons egna kostnader för hälsovård, både vad gäller officiella utgifter och mutor, är avsevärda. En ökande klyfta mellan hög- och låginkomsttagare vad beträffar hälsotillstånd gör sig snabbt gällande. Korruptionen inom hälsosektorn är utbredd. Självbehandling blir allt vanligare, vilket medför ökande inköp av läkemedel med osäker verkan till hög kostnad. Ökande antibiotikaresistens utgör ett annat allvarligt problem. Ett hälsoförsäkringssystem finns som innehåller frikort för de allra fattigaste och barn under sex år. Regeringen erkänner att hiv/aids är ett stort problem och att sjukdomen sprids allt snabbare. Alla 64 provinser har rapporterat hiv/aids fall. En av 60 familjer har en familjemedlem som är hiv-positiv. I januari 2007 trädde en ny lag om kontroll och prevention av hiv/aids i kraft. Lagen är modernt skriven och förbjuder all form av stigmatisering och diskriminering av hiv-smittade. Lagen ger hiv-smittade rätt till medicinsk behandling, till att vara en del av samhället, till att arbeta och studera samt till att personuppgifter skall behandlas konfidentiellt. Vidare kräver lagen att alla vietnamesiska myndigheter och organisationer ska utveckla program för utbildning och information kring hiv/aids på arbetsplatser. 12 12. Rätten till utbildning Enligt lag har alla vietnamesiska barn rätt till utbildning. Pedagogiken är emellertid ålderdomlig och tillgången och kvaliteten på undervisningen ojämn. Av de resurser, som i statsbudgeten avsätts för utbildning, används nästan hälften till högre utbildning. Med denna fördelning prioriteras utbildning i städerna och gynnar de bäst ställda. Antalet inskrivna i grundskolan uppgår till 88 procent i grundskolans årskurs 15, enligt UNDP:s Human Development Report 2007/2008. Utbildningen skall egentligen vara kostnadsfri i grundskolan (årskurs 1-5) men i praktiken tas avgifter ut för skolans underhåll samt för elevens skolböcker och skrivmaterial. Fattiga familjer kan ges en avgiftsnedsättning. I årskurs 6-12 tillämpas numera skolavgifter, men elever från fattiga familjer erbjuds reducerade avgifter. Trots framsteg får fortfarande många vietnamesiska barn en utbildning av låg kvalité. Barn från marginaliserade grupper får mycket lite utbildning. Det strikta betygssystemet i uppförande och akademisk insats gör att många lärare inte accepterar barn med speciella behov i sina klasser. Till dessa hör barn som arbetar, barn som migrerat från landsbygd till stad, barn utan registreringshandlingar, barn till fattiga familjer, barn som lever på gatan, barn från etniska minoriteter och barn med funktionshinder. Enligt Human Development Report 2007/2008 uppskattas den allmänna läskunnigheten i landet till 90 procent. Bristen på utbildade lärare är stor, särskilt i höglandsprovinserna. I högländerna bor de flesta minoritetsgrupperna och undervisning på det egna språket är ovanlig, även om den är tillåten. Minoritetsspråkens svaga ställning i undervisningen beror framförallt på att de flesta minoritetsspråk saknar skriftspråk, att det inte finns språkkunniga lärare samt en utbredd uppfattning att barnen behöver lära sig vietnamesiska. Korruptionen inom utbildningssektorn är utbredd. Under 2007 har ett antal korruptionsfall bland lärare uppmärksammats i media, vilket lett till att regeringen börjat diskutera åtgärder. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Levnadsförhållandena har förbättrats för flertalet vietnameser sedan förändringspolitiken, doi moi, introducerades 1986. Vietnam hamnar på 105:e plats av 177 länder i UNDP:s Human Development Index (Human Development Report 2007/2008), och uppvisar generellt sett relativt goda välfärdsindikatorer.. Standardökningen gäller såväl inkomster som tillgång till 13 bostad, sanitet och elektricitet. Samtidigt blir dock de sociala klyftorna i samhället alltmer synliga, framför allt mellan stad och landsbygd, men även inom storstäderna som en konsekvens av ökad inflyttning från landsbygden. Mellan de etniska minoriteterna och majoritetsfolket kinh är skillnaderna i levnadsstandard mycket stora. I genomsnitt levde 19 procent av befolkningen i fattigdom år 2006, vilket enligt Vietnams nya fattigdomskriterium innebär en inkomst per capita under 200 000 VND/mån (ca 80 SEK) på landsbygden och i städerna 260 000 VND/mån (ca 103 SEK). Markägande (egentligen en arrendeform) är orsak till många konflikter eftersom Vietnam är mycket tätbefolkat och en snabb urbanisering pågår. Bostadsstandarden har förbättrats. Tillgången till rent vatten och sanitet ökar, men långsamt. En socioekonomisk utvecklingsplan för 2006-2010 antogs i juni 2006 av nationalförsamlingen. Den fokuserar på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling under stabilitet. Den har utarbetats i samråd med nationella aktörer på olika nivåer och det internationella samfundet i Vietnam. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Kvinnans ställning och kvinnors rättsliga skydd anses allmänt vara bättre i Vietnam än i de flesta andra länder i Syd- och Östasien. Samtidigt präglas kvinnors situation, särskilt på landsbygden, av traditionella konfucianska värderingar, som bland annat begränsar kvinnors tillgång till utbildning och till arbetsmarknaden Formell, lagstadgad diskriminering anses generellt inte förekomma. Att kvinnor är underrepresenterade på de högsta posterna inom stats- och partiapparaten förklaras istället av att traditionella strukturer gett män en stark kontroll över politiken. I Vietnam debatteras kvinnans ställning mycket. Nationalförsamlingen har antagit ett antal nya lagar i syfte att stärka kvinnors rättigheter t.ex. lagen om jämställdhet och lagen om våld i hemmet. Såväl land- som familjerättslagstiftningen har reviderats för att förhindra diskriminering av kvinnor. Kvinnokommittén lyfter fram vikten av att effektivt tillämpa och sprida kunskap om dessa nya lagar. 14 15. Barnets rättigheter Vietnam har en handlingsplan för skydd av barn under särskilt svåra omständigheter som avser barn under 16 år som arbetar och lever på gatan, exploatering av barn, barnprostitution, drogmissbruk bland barn och barn i konflikt med lagen. Handlingsplanen gäller fram till 2010. En lag om omsorg, skydd och utbildning av barn trädde i kraft 2005. Den viktigaste förändringen är ett nytt kapitel, som handlar om särskilt utsatta barn. Ett oberoende organ för övervakning av institutioner och för att ta emot klagomål på lagens tillämpning saknas dock. Det saknas också mekanismer för undersökningar och datainsamling. Barn bidrar ofta till sin familjs försörjning genom att arbeta och traditionellt betraktas arbete som viktigt för barns utveckling. Många faktorer såsom urbanisering, ökad privat affärsverksamhet, arbetslöshet och ökande ekonomiska klyftor i samhället tillsammans med dålig kvalitet på utbildningen och höga avgifter bidrar till att barn redan från 11-12 års ålder allt oftare tvingas till eller själva väljer att arbeta istället för att gå i skolan. De allra flesta barn arbetar i jordbrukssektorn, där flickor ofta drar det tyngsta lasset eftersom de också förväntas göra hushållsarbetet hemma. Många barn, främst pojkar, söker avlönat arbete och migrerar därför till städerna. Barn under 15 år tillåts arbeta deltid under speciella förutsättningar. Arbetslagen specificerar vilka arbeten som är skadliga och förbjudna för barn under 18 år. Lagen reglerar endast den statliga sektorn. Vietnam har undertecknat ILO-konventionen 182 mot de värsta formerna av barnarbete. Ett ökande antal flickor (från 14-15 års ålder) som migrerar till städerna för att söka arbete tvingas prostituera sig i brist på inkomster. Andra hamnar i prostitution efter att ha blivit sexuellt utnyttjade av någon i familjekretsen eller efter våldtäkt. Orsaker till sexuell exploatering i hemmet såväl som kommersiellt är bland annat diskriminering av kvinnor och flickor, våld i hemmet, upplösning av familjestrukturer (på grund av arbetslöshet, missbruk av droger, skilsmässa), släpphänt tillämpning av lagen, ökad turism (inhemsk såväl som utländsk), ökad kommersialisering och urbanisering. Handel med barn förekommer i Vietnam, men eftersom verksamheten är illegal är det svårt att bedöma omfattningen. Främst flickor säljs ofta av en till familjen närstående person för hushållsarbete, prostitution, giftermål eller adoption. 15 Från 16 år är ungdomar fullt ansvariga för sina brott men de straff som utmäts är normalt hälften av vuxna över 18 år. Från tolv års ålder kan barn som begått allvarligare brott och återfallsförbrytare skickas till ungdomsvårdsskola för en tidsperiod av sex månader och upp till två år. För enklare brott och som förstagångsförbrytare döms barn till rehabilitering i närmiljön, och de anmäls inte till brottsregistret. Det finns fortfarande inte någon systematisk uppföljning av ungdomar i konflikt med lagen. Vid den statliga rättshjälpsbyrån ges, ännu i liten skala, juridiskt stöd till barn i konflikt med lagen. Diskussion pågår om att inrätta särskilda ungdomsdomstolar. Det förekommer inte någon rekrytering av barn under 18 år till landets väpnade styrkor. Vietnamesiska barn är fortfarande utsatta för våld och kroppslig bestraffning. Medvetenheten om barns rättigheter och behov är låg. Våld mot barn är vanligen förekommande både inom och utanför familjen t.ex. aga i skolan, trots att många former av våld mot barn är straffbara. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urbening I Vietnam lever 54 olika etniska grupper. Den största folkgruppen är de etniska vietnameserna (kinh) som utgör 85 procent av befolkningen. De flesta minoriteter bor i bergslandskapen i norra och mellersta Vietnam. Två tredjedelar hör till sex stora grupper; tay, thai, hmong, hoa, khmer och nung. De största grupperna omfattar runt en miljon och de mindre runt 100 000 personer. Höglandsfolken (de s.k. montagnarderna) lever traditionellt av jakt och svedjebruk. Numera är svedjebruket begränsat i lag och andra odlingsformer lärs ut. En annan av de stora minoritetsgrupperna är de etniska kineserna. Till skillnad från andra minoriteter bor de oftast i de större städerna och har det bättre ekonomiskt ställt än den genomsnittlige vietnamesen. Khmererna är en annan stor minoritetsgrupp som ibland utsätts för diskriminering. Många har flyttat till Kambodja. Personer med vietnamesiskt ursprung i Kambodja har ibland tvingats flytta till Vietnam efter att ha blivit förföljda. Födelsetalen är betydligt högre bland minoritetsfolken i högländerna, likaså barnadödligheten, och livslängden är låg. Läskunnigheten är så låg som 10 procent bland vissa grupper. Vietnam har, förutom att det ratificerat relevanta konventioner, skrivit in minoriteternas rättigheter i konstitutionen från 1992. Staten skall driva en politik som gradvis utvecklar och stödjer alla etniska grupper. Den skall också 16 bevara och utveckla Vietnams multietniska kultur. Dock måste det ske inom Vietnams rättsliga ramverk och får inte innebära något hot mot territoriet. Det finns ett säkerhetspolitiskt intresse av att integrera minoritetsfolken i det vietnamesiska samhället eftersom många lever i gränstrakterna och traditionellt har hävdat sitt oberoende. Med varierande framgång görs satsningar på skolor och hälsoprogram för minoriteterna. Enligt lag har barnen rätt att använda sitt eget språk i tal och skrift i skolan i enlighet med barnkonventionen, men utbildningen och myndighetskontakterna sker i praktiken huvudsakligen på vietnamesiska. Situationen för de etniska minoriteterna i centrala högländerna är fortsatt en av de mest kritiska mänskliga rättighetsfrågorna. Vietnamesiska myndigheter uppger att man vidtar åtgärder för att försöka lösa de mångåriga problemen som finns såsom ökad tillgång till utbildning även på minoritetsspråken, hälsovård, utbyggnad av infrastruktur. Ändå är internationell kritik mot Vietnams agerande i centrala högländerna vanlig. Vietnam tillbakavisar denna och menar att oppositionella krafter i bl.a. USA bidrar till oroligheterna genom att utnyttja de geografiskt och socialt utsatta minoritetsgrupperna för sina egna syften. Många av dem som flytt till Kambodja har repatrierats. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) övervakar situationen för de repatrierade och gör bedömningen att de ej utsatts för repressalier. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexualitet är inte förbjudet i lag, men är inte socialt accepterat. Endast äktenskap mellan man och kvinna kan registreras. 18 Flyktingars rättigheter I Vietnam finns inte några stora flyktinggrupper från andra länder. Utanför landets gränser finns dock ca två miljoner s.k. Viet Kieu, vietnameser i exil. Av dem lever ca 1,5 miljoner i USA och stora grupper i Frankrike, Kanada och Australien. Vietnam vill gärna locka dessa grupper att investera i landet. Som ett exempel på detta infördes 2007 viseringsfrihet på upp till fem år för.Viet Kieu, vilket innebär att innehavaren vid varje inresa kan vistas i landet i 90 dagar utan att begära visering. Samtidigt har regimen en ambivalent attityd till Viet Kieu eftersom man anser att det bland exilvietnameserna finns personer som vill blanda sig i Vietnams politiska utveckling. Under året har flera s.k. Viet Kieu utsatts för förhör sedan de återvänt till Vietnam och några har häktats misstänkta för hot mot nationens säkerhet. En speciell grupp exilvietnameser är båtflyktingarna som flydde från Vietnam vid mitten av 1980-talet. Genom UNHCR:s försorg har nu så gott som 17 samtliga (110 000 personer) som befann sig i flyktingläger återförenats med sina familjer i Vietnam. De repatrierade lever under samma restriktioner av politiska fri- och rättigheter som den övriga befolkningen, men bedöms inte vara utsatta för repressalier för att de en gång flytt. Enligt UNHCR har ingen av dem utsatts för trakasserier. I januari 2005 undertecknades en trepartsöverenskommelse mellan Vietnam, Kambodja och UNHCR om sk montagnarder som sökt sin tillflykt till Kambodja. Enligt UNHCR:s rapporter förefaller arbetet med att repatriera montagnarder till Vietnam fungera förhållandevis bra. UNHCR uppskattar att det i läger i södra Vietnam finns drygt 2 000 kambodjanska flyktingar (barn och äldre) som flytt undan Röda khmererna i mitten av 1970-talet. Enligt UNHCR finns det för närvarande totalt ca 10 000 kambodjanska flyktingar i Vietnam, samtliga statslösa. De som är i arbetsför ålder arbetar utan tillstånd huvudsakligen i och runt Ho Chi Minh-staden. Representanter för den svenska ambassaden besökte ett av lägren 2006. Vietnam har inte tillträtt 1951 års flyktingkonvention och dess protokoll. Regeringen ger skydd mot avvisning men beviljar inte flykting- eller asylstatus. Flera ambassader har genom åren rapporterat om personer som uppgivit sig vara nordkoreaner, vilka tagit sin tillflykt till Vietnam. 19. Funktionshindrades rättigheter Vietnamesiska beräkningar uppskattar antalet personer med funktionshinder till över sex miljoner. Merparten av dessa bor på landsbygden och orsakerna kan i de flesta fall härledas till decennier av krig. I speciella program ges personer med funktionshinder hjälp med fysisk rehabilitering och utbildning så att de kan klara sig bättre och även bidra till sin försörjning. Enligt bedömare kan det finnas ett samband mellan barn i första och andra generationen som föds med funktionshinder och de växtgifter som sprutades över landet under USA:s krigsföring i Vietnam. Förhandlingarna om skadestånd är komplicerade och pågår alltjämt. Utbildningsministern antog ett dekret 2006 som reglerade barns med funktionshinder rätt att få utbildning och integreras i den vanliga skolan. Endast undantagsvis skall barn eller personer med funktionshinder placeras i särskilda institutioner. Traditionella stigmatiserande synsätt försvårar ofta funktionshindrades åtnjutande av mänskliga rättigheter Barn med funktionshinder göms i praktiken ofta undan i hemmet i stället för att gå i skolan, och kunskapen om olika funktionshinder och individens möjlighet till 18 utveckling är låg. Extra stöd till funktionshindrade och deras vårdare ges via Vietnams Röda Kors och andra intresseorganisationer. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Oberoende nationella organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna tillåts inte. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Vietnam är generellt berett att diskutera mänskliga rättigheter så länge frågorna inte uppfattas som känsliga eller som en inblandning i landets interna angelägenheter. Regeringen och partiet bestämmer i vilken takt och i vilken omfattning de internationella konventionerna kan tillämpas i Vietnam för att inte den inre stabiliteten och partiets makt ska hotas. Mycket av dialogen kring mänskliga rättigheter bedrivs genom EU och tillsammans med andra EU-länders ambassader lokalt. Företrädare för lokala EU-ambassader och för olika ministerier möts två gånger per år för sådan dialog. Dödsstraffet, situationen för etniska minoriteter i centrala och nordvästra högländerna, frihetsberövanden av regimkritiker som förespråkar en fredlig övergång till demokrati, tortyr, religions- och pressfrihet, landrättigheter är exempel på frågor som diskuteras. EU:s förteckning över fångar som fängslats för sina åsikter lämnas över vid dessa dialogmöten. Länder såsom Australien, Kanada, Norge, Nya Zeeland, Schweiz och USA för en bilateral dialog med Vietnam om mänskliga rättigheter. Inom ramen för ASEM (Asia Europe Meeting) finns ett samarbete om mänskliga rättigheter genom t. ex. regionala seminarier. Även om målet för svenskt utvecklingssamarbete är att skapa bättre möjligheter för fattiga människor att förbättra sin levnadssituation har en majoritet av projekten och programmen dessutom en direkt eller indirekt bäring på utvecklingen för de mänskliga rättigheterna. Sverige stöder bland annat utbildning i mänskliga rättigheter som stöd till utvecklingen inom rättssektorn, förbättringar av hälsosystemet, arbetet med att stärka nationalförsamlingens roll, media- och journalistutbildning, stöd till den offentliga statistiken, rätten till mark, åtgärder mot korruption och tekniska innovationer för synskadades möjligheter till arbete. Sverige har också aktivt stött inrättandet av ett nationellt advokatsamfund 2008. 19 Utvecklingssamarbetet ger också goda möjligheter att beskriva den svenska politiken kring frågor om mänskliga rättigheter. Integrering av ett rättighetsperspektiv i pågående och nya insatser prioriteras. I den gällande landstrategin för perioden 2004-2008 är biståndets framtid kopplat till utvecklingen av de mänskliga rättigheterna. En studie kring svenskt utvecklingssamarbetets betydelse för utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati inom hälsa, decentralisering och rättsområdet i Vietnam gjordes i januari 2007 i samarbete med Vietnams regering. Studien visade att svenskt bistånd haft betydelse för utvecklingen av de mänskliga rättigheterna i landet. I augusti 2007 beslöt Sverige att inom en period av 4-6 år fasa ut det bilaterala biståndet med Vietnam. En strategi för perioden kommer att utarbetas under 2008.