Denna rapport är en översiktlig sammanställning
över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs,
grundad på det svenska utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig
bild. Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Vietnam 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Vietnam förblir en kommunistisk enpartistat, men utvecklas stegvis i riktning
mot ett rättssamhälle med ökad öppenhet i frågor som rör de mänskliga
rättigheterna . Landets starka ekonomiska utveckling har lett till att en stor del
av befolkningen har fått högre levnadsstandard och att individens frihet i den
privata sfären har ökat. Nationalförsamlingens roll har stärkts. Demokrati kan
dock inte uppnås så länge kommunistpartiets maktmonopol består.
Vietnam har ratificerat fem av de sex grundläggande konventionerna om de
mänskliga rättigheterna. Trots det är organisations-, religions-, yttrande- och
pressfriheten fortsatt starkt inskränkta. Regimen slog under 2007 hårt ner mot
personer som öppet kritiserade regimen eller förespråkade en fredlig övergång
till demokrati. Ett trettiotal fängslades, anklagade för att ha bedrivit verksamhet
som hotar landets enighet och säkerhet.
Samhällsdebatten i vietnamesiska medier är begränsad och självcensur vanlig.
Debatten om korruption och olika ledares maktmissbruk har dock fått ökat
utrymme. Även om det förekommer att utländska tidningar och tidskrifter
censureras, kan samma innehåll ofta skaffas fram på internet. Detta har lett till
åtgärder för att begränsa användningen av internet och informationsflödet i
landet.
Domstolarnas ställning är enligt författningen oberoende, men hela
rättsväsendet präglas av kommunistpartiets dominerande inflytande över
domare, åklagare och polisväsendet. Dödsstraff förekommer, liksom rapporter
om polisbrutalitet i häkten och fängelser.
2
Ett fritt civilt samhälle saknas. Mötes- och föreningsfriheten är strikt reglerad.
Ett lagförslag som styr hur enskilda organisationer kan bildas har länge varit
föremål för behandling i nationalförsamlingen men har ännu inte antagits.
Motiveringen är att olika intressenter fortfarande inte är eniga om lagens
utformning och innebörd. Situationen för de etniska minoriteterna i centrala
högländerna är fortsatt en av de mest centrala MR-frågorna i landet.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Vietnam har ratificerat fem av de sex centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR). Kommitténs kommentarer
publicerades 2002. Dock har de två tilläggsprotokollen om enskild
klagorätt respektive dödsstraffets avskaffande varken undertecknats
eller ratificerats.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR).
Kommitténs kommentarer publicerades 1993.
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination (CERD).
Kommitténs kommentarer publicerades 2001.
- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against
Women (CEDAW). Kommittén publicerade kommentarer 2007. Det
fakultativa protokollet om enskild klagorätt har varken undertecknats
eller ratificerats.
- Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) inklusive de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn. Kommitténs kommentarer till
Vietnams rapporter avseende tilläggsprotokoll 1 och 2 publicerades
2006.
Vietnam har varken undertecknat eller ratificerat:
- Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) med det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr.
- Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, med
tillhörande protokoll från 1967.
3
- Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities.
- Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of all Persons from Enforced Disappearances.
- Konventionen om migrantarbetare och deras familjers rättigheter,
International Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers
and Members of their Families.
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC).
Vietnam har inte utfärdat någon stående inbjudan till FN:s specialrapportörer
eller andra oberoende experter. Det senaste besöket i Vietnam av en av FN:s
specialrapportörer ägde rum 1998. Besökets syfte var att studera
religionsfriheten i landet.
Förfrågningar om besök av FN:s rapportörer och oberoende experter har
gjorts för att studera situationen när det gäller åsiktsfrihet, utomrättsliga
avrättningar samt ”strukturanpassningspolitik och utländska skulder”. Inte
något av dessa tre besök har kommit till stånd.
Generalsekreterarens specialrapportör rapporterade om situationen för
människorättsförsvarare i Vietnam till FN:s råd för mänskliga rättigheter i mars
2007. Vietnam har också omnämnts i ett flertal andra specialrapportörers
rapporter till FN:s råd för mänskliga rättigheter under 2007.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det förekommer inga uppgifter om av statsmakten sanktionerar utomrättsliga
mord eller avrättningar eller andra politiskt motiverade mord. Det är enligt
grundlagen förbjudet att utöva varje form av trakasserier, tvång, tortyr eller
kränkande behandling av landets medborgare. Uppgifter om i vilken mån lagen
efterlevs är dock knapphändiga. Internationella människorättsorganisationer
har rapporterat att grov polisbrutalitet förekommer. Polisen uppges ofta sakna
kompetens hur man genomför förhör och brottsutredningar utan inslag av
våld. Det finns inget förbud mot att i domstol beakta bevis som framkommit
under tortyr.
Handel med kvinnor och barn förekommer. Det är ett erkänt ökande regionalt
fenomen, särskilt i gränstrakterna till Kina, Laos och Kambodja. Det är
framför allt fattiga kvinnor och tonårsflickor från landsbygden som faller offer
4
för denna typ av verksamhet. Vietnam deltar i det regionala samarbetet för att
motverka människohandel.
Antalet fängslade är inte känt. Fängelsestraffen i Vietnam är långa, men den
faktiska strafftiden kan förkortas om den fängslade sköter sig väl. Att straffet
förlängs om den fängslade inte sköter sig förekommer också. Förhållandena i
fängelserna är svåra. Överbeläggning, undernäring och usla sanitära
förhållanden är vanligt . Den som har pengar kan muta sig till en bättre
behandling i fängelset. En policy för återanpassning till livet efter strafftiden
finns och landet berömmer sig av en låg återfallsfrekvens för brottslingar.
Bedömningen av förhållandena i fängelserna försvåras av att det ansvariga
ministeriet i stort sett inte tillåter några oberoende kontroller. Internationella
Röda Korskommittén, ICRC, beviljas inte tillträde till fängelser för humanitärt
hjälparbete. Hiv/aids uppges vara ett växande problem i fängelser, särskilt i
fängelser med interner dömda för drogrelaterade brott.
Administrativt frihetsberövande är förbjudet enligt lag, men uppges trots det
användas mot oppositionella och andra som av olika skäl bedömts som
misshagliga.
4. Dödsstraff
Dödsstraff finns inskrivet i Vietnams strafflag för 29 brott. Hot mot landets
säkerhet och regim, mord, grova våldsbrott såsom våldtäkt, grov
narkotikasmuggling, grovt bedrägeri, grov ekonomisk brottslighet och
korruption kan leda till dödsstraff. De allra flesta uppges bli dömda för
narkotikabrott. Minderåriga, gravida kvinnor, kvinnor som har barn under tre
år och personer med psykiska funktionshinder kan inte dömas till döden.
Dömda kan begära nåd hos presidenten.
I ett regeringsbeslut 2004 sekretessbelades statistiska uppgifter om dödsstraff.
Lokala engelskspråkiga media uppger dock att man genom att addera antalet i
media publicerade avrättningar kommer fram till att det rör sig om ca hundra
per år. Avrättningarna sker genom arkebusering.
Officiellt uppger representanter för regeringen att man på sikt avser avskaffa
dödsstraffet. Nationalförsamlingen beslöt 2007 att göra en översyn av antalet
brott som kan leda till dödsstraff, det gäller framför allt ekonomiska brott och
korruption.
5
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Under 2007 har den vietnamesiska staten slagit ner hårt mot regimkritiska
demokratiaktivister som förespråkat en fredlig övergång till flerpartisystem och
demokrati. Ett 30-tal personer har fängslats för sin politiska eller religiösa
övertygelse under 2007. Vietnams regering hävdar att dessa personer brutit
mot vietnamesisk lag genom regimkritiska uttalanden eller genom att sprida
regimkritisk propaganda. Det är svårt att få tillförlitlig information om
frihetsberövanden i landet även om internet gjort det lättare för
människorättsförsvarare att hålla kontakt med omvärlden. Nästan alla kända
oppositionella har kontakter med vietnamesiska exilorganisationer.
Bland dömda och fängslade finns buddhistmunkar, katolska och protestantiska
präster samt regimkritiska demokratiaktivister. Oppositionella bevakas mer
eller mindre strängt, många sitter i husarrest. Under 2007 har sex fångar
upptagna på EU:s särskilda bevakningslista över samvetsfångar släppts. Flera
av dessa måste dock avtjäna ytterligare år i husarrest för ”spioneri”. Sedan 2004
har totalt 20 politiska fångar upptagna på EU:s bevakningslista släppts.
I princip förekommer inga reseförbud inom landet, utom för den lilla grupp
som fått reseförbud som straff. Det har blivit lättare att röra sig och byta
bostadsort. Man måste dock fortfarande anmäla till polisen när man har gäster
som stannar över natten.
Vietnam har inte undertecknat de tilläggsprotokoll som ger enskilda rätt att
framföra klagomål om brott mot mänskliga rättigheter till FN-systemets olika
konventionskommittéer. På nationell nivå finns det i praktiken inte några
institutioner dit enskilda kan anmäla brott mot mänskliga rättigheter. Det finns
planer på att inrätta ombudsmannaliknande funktioner för tillsyn och kontroll
under nationalförsamlingen. Ett steg i denna riktning är direktivet om enskild
klagorätt och möjligheten att få myndighetsbeslut prövade i en särskild
domstol. Det finns särskilda avdelningar i domstolarna där man kan få
myndighetsbeslut prövade, till exempel när en individ eller ett företag anser sig
ha fått felaktig behandling av myndigheter.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Landets rättsystem är svåröverskådligt med en rad olika typer av normativa
dokument som lagar, förordningar, beslut, cirkulär och direktiv. Gemene man
har överlag dålig kunskap om sina lagliga rättigheter. Kommunistpartiets
politbyrå antog 2005 två resolutioner om nödvändiga reformer av rättssystemet
och omorganisation av domstolsväsendet fram till 2020. Syftet uppgavs vara att
förbättra rättssäkerheten inom domstolsväsendet, ge advokater ökat inflytande
6
under rättegången och omvandla nuvarande åklagarämbete till en allmän
åklagarmyndighet med huvuduppgift att väcka åtal och leda brottsutredningar.
Många nya lagar är moderna till sin ordalydelse, men begränsningarna ligger i
det komplicerade systemet för praktisk tillämpning. Systemet för verkställighet
av domar i civilmål är outvecklat och skapar stora problem för enskilda
personer och företag. Det finns exempelvis inget utvecklat system för
indrivning av fordringar.
Enligt konstitutionen är alla medborgare lika inför lagen. Hela rättsväsendet
präglas emellertid av kommunistpartiets inflytande över utnämningen av
domare, åklagare och poliser. Domstolarnas ställning är svag. Högsta
domstolen är den högsta juridiska instansen. Därunder kommer provins- och
distriktsdomstolarna.
Många tvister mellan enskilda löses genom medling. Kvinnor och
minoritetsgrupper är gravt underrepresenterade i de förekommande
medlingskommittéerna. Ofta tillämpas sedvanerätt, som i vissa fall
diskriminerar kvinnor. Vietnam är ett folkrikt land med stora lokala skillnader.
Därför är det svårt att analysera hur rättssystemen, det offentliga och det
traditionella, påverkar män och kvinnor.
År 1998 infördes på försök ett rättshjälpssystem för fattiga och utsatta i
samhället. Rätten till rättshjälp stärktes 2006 genom att nationalförsamlingen
antog en lag om rättshjälp åt fattiga och att statliga medel skulle avsättas för
detta. Det finns rättshjälpscentra i landets samtliga 64 provinser. Kring dessa
centra finns ett nätverk av juridiska rådgivare och advokater som bistår
individer med rättshjälp i form av information och enskild rådgivning. Dessa
centra kan även finansiera försvarsadvokater. De vanligaste frågorna rör
landrättigheter och familjerätt.
Det finns ungefär 4 400 advokater i Vietnam, vilket innebär att det råder stor
brist på försvarsadvokater till landets 84 miljoner invånare. Lagstadgad rätt till
advokat finns i brottmål där dödsstraff kan utdömas, för ungdomsbrottslingar
och för personer med psykiska funktionshinder. Enligt uppgifter från
justitieministeriet uppges att 80 procent av alla brottmålsrättegångar äger rum
utan att någon advokat är närvarande. Endast advokater anslutna till det lokala
advokatsamfundet har rätt att företräda åtalade personer i domstol.
Advokater möter stora problem när de ska försvara en åtalad person. Ett
försvarscertifikat måste utfärdas av polisen, åklagarmyndigheten eller
domstolen i varje enskilt fall. Den byråkratiska processen är otydlig och det
finns stora lokala variationer av dessa regler. Godtycke och onödig byråkrati
leder till att det ofta tar lång tid innan den arresterade får träffa en advokat.
Ofta får inte advokaten besöka den tilltalade i häktet, än mindre hålla enskilda
7
samtal. Advokatens tillgång till relevant dokumentation och bevismaterial i ett
ärende är kringskuren.
Åklagaren har en relativt passiv roll i rätten. Domaren leder processen och
ställer frågor till den tilltalade och till vittnen. Försvarsadvokaten bereds få
möjligheter att ställa frågor under rättegången och brukar först få yttra sig över
åklagarens förslag till påföljd.
Under 2008 planeras bildandet av ett nationellt advokatsamfund med uppgiften
att tillvarata advokaternas rättigheter och intressen. Utöver de lokala
advokatsamfund som finns över hela landet finns även Vietnams
advokatsamfund som är en politisk intresseorganisation underordnad den
fosterländska fronten.
7. Straffrihet
Korruption är ett utbrett problem i Vietnam och med den följer möjligheten
att muta sig fri från åtal och straff. I juli 2006 trädde en ny antikorruptionslag i
kraft som är tämligen långtgående och modern. Den föreskriver bland annat att
politiker och högre tjänstemän ska redovisa sina tillgångar offentligt. Den
innehåller även etiska riktlinjer för tjänstemän, inklusive att tjänstemän på
utsatta poster ska rotera. Lagen föreskriver också att journalister har rätt att få
tillgång till offentliga dokument, förutsatt att dessa inte är hemligstämplade.
Sverige har bidragit med expertis till utformningen av lagen. Inför och under
partikongressen 2006 debatterades korruptionen öppet men efter
partikongressens slut stramades debatten åt igen. Premiärministern leder själv
den grupp som skall granska korruptionen i landet, inklusive höga tjänstemäns
tillgångar. En svaghet i antikorruptionsarbetet är bristen på effektivt skydd för
den som anmäler misstänkt korruption.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
I Vietnam är yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfriheterna starkt
begränsade. Man får t.ex. inte anordna möten utan polistillstånd. Ett
oberoende civilt samhälle saknas. Alla enskilda organisationer måste inordnas
under organisationen ”fosterländska fronten” som är en del av partistrukturen.
Offentlig kritik av det politiska systemet kan leda till omedelbart
frihetsberövande och är kriminaliserat enligt Vietnams strafflagstiftning.
Ett gryende civilt samhälle börjar dock kunna skönjas i form av ett antal löst
organiserade grupper. Exempel på detta är ekonomer, lärare och forskare, som
inom sina organisationer och nätverk för fram nya idéer och förslag.
Detsamma gäller entreprenörer och privata företagare. Nya typer av
organisationer finns för gatubarn, för personer med funktionshinder, inom
8
miljöområdet, för landrättigheter, minoritetsfrågor, kvinnors rättigheter/våld
mot kvinnor, hiv/aidsproblematiken etc.
Vietnamesiska journalister är personligen ansvariga för material som
produceras vilket leder till en kultur av självcensur. Trenden är dock att
mediebevakningen blir alltmer öppen och försiktigt kritisk i frågor som rör
maktmissbruk och korruption.
Utländska korrespondenter i Vietnam är hårt kontrollerade och måste uppge
sina resor och kontakter. Det förekommer att korrespondenter får problem
med sina ackrediteringar och viseringar efter att ha rapporterat i känsliga
frågor. Organisationen ”Reportrar utan gränser” bedömer i sin årliga rapport
2007 om pressfrihet i världen att situationen i Vietnam är mycket allvarlig och
att staten i stort sett har total kontroll över media.
Internet är statligt kontrollerat och säkerhetsministeriets ”internetpolis”
övervakar all datortrafik. Vietnam använder brandväggar, särskilt mot de
hemsidor som drivs av exilorganisationer i USA och Frankrike. Amnesty
International skrev i en rapport 2006 om läget för de mänskliga rättigheterna i
Vietnam att många inte vågar utbyta åsikter på internet, av rädsla för att bli
fängslade för ”spioneri” eller ”missbruk av de demokratiska friheterna”. Flera
har häktats och fängslats för att ha utbytt eller förmedlat demokratiska åsikter
över nätet. Amnesty framhåller samtidigt i sin rapport att internet trots
regimens trakasserier och fängslanden har underlättat för en växande grupp
demokratiaktivister att hålla kontakt.
Religionsfriheten finns inskriven i författningen. Var och en garanteras rätt till
sin religiösa tro. Alla religiösa samfund måste dock registreras och godkännas
av staten.
Unified Buddhist Church of Vietnam (UBCV) är en känd religiös organisation
som inte accepteras. Dess medlemmar har inte velat inordna sig i den på 1980talet upprättade regeringskontrollerade Buddhist Church of Vietnam. Flera av
dess ledare, som är kvar i Vietnam, är fängslade eller hålls i husarrest.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Enligt Vietnams författning skall landet ledas av Vietnams Kommunistiska
Parti. Partikongressen, partiets högsta beslutande organ, möts vart femte år,
senast 2006. Partikongressen väljer partiordförande och centralkommitté,
vilken i sin tur väljer politbyrå och medlemmar i ämneskommittéer under
centralkommittén. Under senaste partikongressen 2006 debatterades bl.a.
korruption och behovet av att etablera ett mer öppet parti. Korruption
9
debatterades även öppet i media inför och under kongressen. Efter avslutad
kongress tilläts debatten inte längre vara lika öppen.
Den politiska ledningen i landet innehas av partiet. Makten är delad mellan
presidenten, premiärministern och partiets generalsekreterare. Ministerierna
fungerar snarare som ämbetsverk. Man eftersträvar konsensus mellan partiets
olika falanger, vilket fördröjer alla beslutsprocesser, och man undviker öppna
konflikter.
Politbyrån består av 14 män. I den 160 personer stora centralkommittén finns
endast tolv kvinnor. Partiets generalsekreterare återvaldes av partikongressen
2006 för ytterligare en mandatperiod.
Partiledningen erkänner öppet att medborgarna måste få större möjligheter att
engagera sig i politikens utformning och tillämpning. Ledarna är medvetna om
de risker som härigenom uppstår för partiet och de former missnöjesyttringar
kan ta, till exempel demonstrationer. Sådana förekommer på flera håll i landet
riktade mot lokala ledares korruption och godtycke, särskilt i landfrågan.
Den interna konflikt som länge pågått mellan konservativa och reformivrare
växer. De som förespråkar ekonomiska reformer är inte alltid desamma som
förespråkar demokratiska reformer. Partiets rädsla för den inte särskilt stora
gruppen politiskt oppositionella påverkas av denna spänning.
Nationalförsamlingen beslutar om lagar, budget, stora investeringar samt
inrikes- och utrikespolitik. Val till nationalförsamlingen äger rum vart femte år,
senast i maj 2007. Församlingen utser premiärministern, samtliga ministrar och
flera höga poster inom förvaltningen. Nationalförsamlingen utsåg president,
talman samt premiärminister i juni 2006 på förslag från partikongressen. Dessa
återvaldes av den nyvalda nationalförsamlingen i juni 2007.
Nationalförsamlingens 493 ledamöter träffas under två drygt månadslånga
sessioner. Mellan sessionerna beslutar ett så kallat ständigt utskott.
Nationalförsamlingen är kanske den institution som under de senare åren
genomgått de största förändringarna. Den har genom grundlagsändringar fått
ökad formell makt att styra landet. Ledamöterna har fått utökad möjlighet att
tolka partiprogram och granska nya lagförslag. Det händer att lagförslag,
nationella projekt och ministerkandidater tillbakavisas. Ungefär tio procent av
parlamentsledamöterna är inte partimedlemmar och särskilt de med akademisk
bakgrund är aktiva och kritiska. Av parlamentets 493 ledamöter är 127 kvinnor,
vilket är en minskning sedan förra valet. I regeringen finns 1 kvinna och 25
män. Utfrågningen av ministrar sänds i TV och radio. En allt större del av
budgeten har på senare år redovisats men delar av den är fortfarande hemlig.
10
Det finns stora strukturella brister som fortsatt kommer att lägga hämsko på
nationalförsamlingens verksamhet. Endast en fjärdedel av ledamöterna är
heltidsengagerade och flertalet saknar erfarenhet av parlamentsarbete. Ytterst
sätter kommunistpartiets maktmonopol gränser för hur långt
demokratiseringsprocessen kan nå under nuvarande politiska system.
.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Enligt officiella siffror var arbetslösheten i Vietnam 4,4 procent år 2006 - en
uppgift som emellertid är osäker eftersom arbetslösheten på landsbygden inte
kan mätas och graden av undersysselsättning är betydande. Varje år inträder
ungefär 1,5 miljon ungdomar på arbetsmarknaden. Nya arbetstillfällen skapas i
stort sett uteslutande inom den informella sektorn av ekonomin. Dessa arbeten
är nästan helt oreglerade i lag vilket medför att det annars relativt starka
arbetstagarskyddet inte gäller. En av de stora utmaningarna för regeringen är
att dels skapa tillräckligt med arbetstillfällen, och därmed försörjning, dels att
tillgodose det ökade kravet på utbildad arbetskraft. Vietnam gör stora
ansträngningar för att exportera arbetskraft, i första hand inom regionen.
Vietnam är sedan 1992 medlem i ILO. Landet har ratificerat fem av ILO:s åtta
centrala konventioner om avskaffandet av alla former av tvångsarbete (29),
icke-diskriminering i arbetslivet (nr 100 och 111) och förbud mot barnarbete
(138 och 182).
Arbetslagstiftningen fastställer en minimilön som 2007 uppgick till mellan 215
och 400 svenska kronor per månad beroende på om man arbetar i ett
utlandsägt eller ett vietnamesiskt företag samt beroende på var i landet man
arbetar. Arbetstiden är 40 timmar per vecka för statsanställda och anställda i
statsägda företag. Arbetslagstiftningen innehåller också bestämmelser om
övertid, grund för uppsägning och arbetarskydd. Överlag haltar dock
efterlevnaden av lagen, särskilt inom den privata sektorn. Många arbetstagare
känner varken till sina rättigheter eller skyldigheter och det finns bristande
kunskap om fackförbundens roll.
Samtliga fackförbund kontrolleras av partiet och måste godkännas av och vara
associerade med Vietnam General Confederation of Labour, VGCL som har
dubbla roller; dels att medverka till att befrämja produktion och skapa
arbetstillfällen, dels att tillvarata arbetstagarnas intressen.
Arbetskonflikter och strejker blir allt vanligare, särskilt vid utlandsägda företag,
men VGCL är illa lämpad att hantera sådana. Strejkrätten är inskriven i
11
arbetslagstiftningen men är omdiskuterad. Vissa erkänner inte strejkrätten
medan andra menar att strejker är en normal om än ovälkommen företeelse.
Försök att bilda fria fackföreningar slås ned.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Vietnam har förbättrat sina hälsoindikatorer avsevärt de senaste decennierna.
Det allmänna hälsotillståndet är mycket bättre än man skulle kunna förvänta av
ett land på Vietnams ekonomiska nivå. Spädbarnsdödligheten har minskat från
23 barn per 1 000 levande födda år 2000 till 18 år 2004. Undernäringen bland
barn minskade avsevärt under de första fem åren på 2000-talet. Vietnam har
satt upp hälsa som ett prioriterat område för utveckling. Tre av Vietnams elva
utvecklingsmål är hälsorelaterade; barns hälsa och födelsetal, mödrahälsa och
hiv/aids. Vietnam förväntas nå ett av målen, nämligen att halvera 1990 års
undernäringssiffror till år 2015.
Det finns fortfarande många hälsoproblem som ännu inte har fått tillräcklig
uppmärksamhet. Vietnamesiska kvinnor genomgår i snitt 2,5 aborter, vilket är
bland de högsta genomsnittssiffrorna i världen. Ohälsa räknas som en av de
främsta orsakerna till fattigdom, speciellt på landsbygden. En persons egna
kostnader för hälsovård, både vad gäller officiella utgifter och mutor, är
avsevärda.
En ökande klyfta mellan hög- och låginkomsttagare vad beträffar hälsotillstånd
gör sig snabbt gällande. Korruptionen inom hälsosektorn är utbredd.
Självbehandling blir allt vanligare, vilket medför ökande inköp av läkemedel
med osäker verkan till hög kostnad. Ökande antibiotikaresistens utgör ett annat
allvarligt problem. Ett hälsoförsäkringssystem finns som innehåller frikort för
de allra fattigaste och barn under sex år.
Regeringen erkänner att hiv/aids är ett stort problem och att sjukdomen sprids
allt snabbare. Alla 64 provinser har rapporterat hiv/aids fall. En av 60 familjer
har en familjemedlem som är hiv-positiv. I januari 2007 trädde en ny lag om
kontroll och prevention av hiv/aids i kraft. Lagen är modernt skriven och
förbjuder all form av stigmatisering och diskriminering av hiv-smittade. Lagen
ger hiv-smittade rätt till medicinsk behandling, till att vara en del av samhället,
till att arbeta och studera samt till att personuppgifter skall behandlas
konfidentiellt. Vidare kräver lagen att alla vietnamesiska myndigheter och
organisationer ska utveckla program för utbildning och information kring
hiv/aids på arbetsplatser.
12
12. Rätten till utbildning
Enligt lag har alla vietnamesiska barn rätt till utbildning. Pedagogiken är
emellertid ålderdomlig och tillgången och kvaliteten på undervisningen ojämn.
Av de resurser, som i statsbudgeten avsätts för utbildning, används nästan
hälften till högre utbildning. Med denna fördelning prioriteras utbildning i
städerna och gynnar de bäst ställda.
Antalet inskrivna i grundskolan uppgår till 88 procent i grundskolans årskurs 15, enligt UNDP:s Human Development Report 2007/2008. Utbildningen skall
egentligen vara kostnadsfri i grundskolan (årskurs 1-5) men i praktiken tas
avgifter ut för skolans underhåll samt för elevens skolböcker och skrivmaterial.
Fattiga familjer kan ges en avgiftsnedsättning. I årskurs 6-12 tillämpas numera
skolavgifter, men elever från fattiga familjer erbjuds reducerade avgifter.
Trots framsteg får fortfarande många vietnamesiska barn en utbildning av låg
kvalité. Barn från marginaliserade grupper får mycket lite utbildning. Det
strikta betygssystemet i uppförande och akademisk insats gör att många lärare
inte accepterar barn med speciella behov i sina klasser. Till dessa hör barn som
arbetar, barn som migrerat från landsbygd till stad, barn utan
registreringshandlingar, barn till fattiga familjer, barn som lever på gatan, barn
från etniska minoriteter och barn med funktionshinder. Enligt Human
Development Report 2007/2008 uppskattas den allmänna läskunnigheten i
landet till 90 procent.
Bristen på utbildade lärare är stor, särskilt i höglandsprovinserna. I högländerna
bor de flesta minoritetsgrupperna och undervisning på det egna språket är
ovanlig, även om den är tillåten. Minoritetsspråkens svaga ställning i
undervisningen beror framförallt på att de flesta minoritetsspråk saknar
skriftspråk, att det inte finns språkkunniga lärare samt en utbredd uppfattning
att barnen behöver lära sig vietnamesiska.
Korruptionen inom utbildningssektorn är utbredd. Under 2007 har ett antal
korruptionsfall bland lärare uppmärksammats i media, vilket lett till att
regeringen börjat diskutera åtgärder.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsförhållandena har förbättrats för flertalet vietnameser sedan
förändringspolitiken, doi moi, introducerades 1986. Vietnam hamnar på 105:e
plats av 177 länder i UNDP:s Human Development Index (Human
Development Report 2007/2008), och uppvisar generellt sett relativt goda
välfärdsindikatorer.. Standardökningen gäller såväl inkomster som tillgång till
13
bostad, sanitet och elektricitet. Samtidigt blir dock de sociala klyftorna i
samhället alltmer synliga, framför allt mellan stad och landsbygd, men även
inom storstäderna som en konsekvens av ökad inflyttning från landsbygden.
Mellan de etniska minoriteterna och majoritetsfolket kinh är skillnaderna i
levnadsstandard mycket stora.
I genomsnitt levde 19 procent av befolkningen i fattigdom år 2006, vilket enligt
Vietnams nya fattigdomskriterium innebär en inkomst per capita under
200 000 VND/mån (ca 80 SEK) på landsbygden och i städerna 260 000
VND/mån (ca 103 SEK).
Markägande (egentligen en arrendeform) är orsak till många konflikter
eftersom Vietnam är mycket tätbefolkat och en snabb urbanisering pågår.
Bostadsstandarden har förbättrats. Tillgången till rent vatten och sanitet ökar,
men långsamt.
En socioekonomisk utvecklingsplan för 2006-2010 antogs i juni 2006 av
nationalförsamlingen. Den fokuserar på fattigdomsbekämpning och
ekonomisk utveckling under stabilitet. Den har utarbetats i samråd med
nationella aktörer på olika nivåer och det internationella samfundet i Vietnam.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnans ställning och kvinnors rättsliga skydd anses allmänt vara bättre i
Vietnam än i de flesta andra länder i Syd- och Östasien. Samtidigt präglas
kvinnors situation, särskilt på landsbygden, av traditionella konfucianska
värderingar, som bland annat begränsar kvinnors tillgång till utbildning och till
arbetsmarknaden Formell, lagstadgad diskriminering anses generellt inte
förekomma. Att kvinnor är underrepresenterade på de högsta posterna inom
stats- och partiapparaten förklaras istället av att traditionella strukturer gett
män en stark kontroll över politiken.
I Vietnam debatteras kvinnans ställning mycket. Nationalförsamlingen har
antagit ett antal nya lagar i syfte att stärka kvinnors rättigheter t.ex. lagen om
jämställdhet och lagen om våld i hemmet. Såväl land- som
familjerättslagstiftningen har reviderats för att förhindra diskriminering av
kvinnor. Kvinnokommittén lyfter fram vikten av att effektivt tillämpa och
sprida kunskap om dessa nya lagar.
14
15. Barnets rättigheter
Vietnam har en handlingsplan för skydd av barn under särskilt svåra
omständigheter som avser barn under 16 år som arbetar och lever på gatan,
exploatering av barn, barnprostitution, drogmissbruk bland barn och barn i
konflikt med lagen. Handlingsplanen gäller fram till 2010.
En lag om omsorg, skydd och utbildning av barn trädde i kraft 2005. Den
viktigaste förändringen är ett nytt kapitel, som handlar om särskilt utsatta barn.
Ett oberoende organ för övervakning av institutioner och för att ta emot
klagomål på lagens tillämpning saknas dock. Det saknas också mekanismer för
undersökningar och datainsamling.
Barn bidrar ofta till sin familjs försörjning genom att arbeta och traditionellt
betraktas arbete som viktigt för barns utveckling. Många faktorer såsom
urbanisering, ökad privat affärsverksamhet, arbetslöshet och ökande
ekonomiska klyftor i samhället tillsammans med dålig kvalitet på utbildningen
och höga avgifter bidrar till att barn redan från 11-12 års ålder allt oftare
tvingas till eller själva väljer att arbeta istället för att gå i skolan. De allra flesta
barn arbetar i jordbrukssektorn, där flickor ofta drar det tyngsta lasset eftersom
de också förväntas göra hushållsarbetet hemma. Många barn, främst pojkar,
söker avlönat arbete och migrerar därför till städerna.
Barn under 15 år tillåts arbeta deltid under speciella förutsättningar.
Arbetslagen specificerar vilka arbeten som är skadliga och förbjudna för barn
under 18 år. Lagen reglerar endast den statliga sektorn. Vietnam har
undertecknat ILO-konventionen 182 mot de värsta formerna av barnarbete.
Ett ökande antal flickor (från 14-15 års ålder) som migrerar till städerna för att
söka arbete tvingas prostituera sig i brist på inkomster. Andra hamnar i
prostitution efter att ha blivit sexuellt utnyttjade av någon i familjekretsen eller
efter våldtäkt. Orsaker till sexuell exploatering i hemmet såväl som
kommersiellt är bland annat diskriminering av kvinnor och flickor, våld i
hemmet, upplösning av familjestrukturer (på grund av arbetslöshet, missbruk
av droger, skilsmässa), släpphänt tillämpning av lagen, ökad turism (inhemsk
såväl som utländsk), ökad kommersialisering och urbanisering.
Handel med barn förekommer i Vietnam, men eftersom verksamheten är
illegal är det svårt att bedöma omfattningen. Främst flickor säljs ofta av en till
familjen närstående person för hushållsarbete, prostitution, giftermål eller
adoption.
15
Från 16 år är ungdomar fullt ansvariga för sina brott men de straff som utmäts
är normalt hälften av vuxna över 18 år. Från tolv års ålder kan barn som begått
allvarligare brott och återfallsförbrytare skickas till ungdomsvårdsskola för en
tidsperiod av sex månader och upp till två år. För enklare brott och som
förstagångsförbrytare döms barn till rehabilitering i närmiljön, och de anmäls
inte till brottsregistret. Det finns fortfarande inte någon systematisk
uppföljning av ungdomar i konflikt med lagen. Vid den statliga rättshjälpsbyrån
ges, ännu i liten skala, juridiskt stöd till barn i konflikt med lagen. Diskussion
pågår om att inrätta särskilda ungdomsdomstolar.
Det förekommer inte någon rekrytering av barn under 18 år till landets
väpnade styrkor.
Vietnamesiska barn är fortfarande utsatta för våld och kroppslig bestraffning.
Medvetenheten om barns rättigheter och behov är låg. Våld mot barn är
vanligen förekommande både inom och utanför familjen t.ex. aga i skolan,
trots att många former av våld mot barn är straffbara.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urbening
I Vietnam lever 54 olika etniska grupper. Den största folkgruppen är de etniska
vietnameserna (kinh) som utgör 85 procent av befolkningen. De flesta
minoriteter bor i bergslandskapen i norra och mellersta Vietnam. Två
tredjedelar hör till sex stora grupper; tay, thai, hmong, hoa, khmer och nung.
De största grupperna omfattar runt en miljon och de mindre runt 100 000
personer. Höglandsfolken (de s.k. montagnarderna) lever traditionellt av jakt
och svedjebruk. Numera är svedjebruket begränsat i lag och andra
odlingsformer lärs ut.
En annan av de stora minoritetsgrupperna är de etniska kineserna. Till skillnad
från andra minoriteter bor de oftast i de större städerna och har det bättre
ekonomiskt ställt än den genomsnittlige vietnamesen. Khmererna är en annan
stor minoritetsgrupp som ibland utsätts för diskriminering. Många har flyttat
till Kambodja. Personer med vietnamesiskt ursprung i Kambodja har ibland
tvingats flytta till Vietnam efter att ha blivit förföljda.
Födelsetalen är betydligt högre bland minoritetsfolken i högländerna, likaså
barnadödligheten, och livslängden är låg. Läskunnigheten är så låg som 10
procent bland vissa grupper.
Vietnam har, förutom att det ratificerat relevanta konventioner, skrivit in
minoriteternas rättigheter i konstitutionen från 1992. Staten skall driva en
politik som gradvis utvecklar och stödjer alla etniska grupper. Den skall också
16
bevara och utveckla Vietnams multietniska kultur. Dock måste det ske inom
Vietnams rättsliga ramverk och får inte innebära något hot mot territoriet. Det
finns ett säkerhetspolitiskt intresse av att integrera minoritetsfolken i det
vietnamesiska samhället eftersom många lever i gränstrakterna och traditionellt
har hävdat sitt oberoende.
Med varierande framgång görs satsningar på skolor och hälsoprogram för
minoriteterna. Enligt lag har barnen rätt att använda sitt eget språk i tal och
skrift i skolan i enlighet med barnkonventionen, men utbildningen och
myndighetskontakterna sker i praktiken huvudsakligen på vietnamesiska.
Situationen för de etniska minoriteterna i centrala högländerna är fortsatt en av
de mest kritiska mänskliga rättighetsfrågorna. Vietnamesiska myndigheter
uppger att man vidtar åtgärder för att försöka lösa de mångåriga problemen
som finns såsom ökad tillgång till utbildning även på minoritetsspråken,
hälsovård, utbyggnad av infrastruktur. Ändå är internationell kritik mot
Vietnams agerande i centrala högländerna vanlig. Vietnam tillbakavisar denna
och menar att oppositionella krafter i bl.a. USA bidrar till oroligheterna genom
att utnyttja de geografiskt och socialt utsatta minoritetsgrupperna för sina egna
syften. Många av dem som flytt till Kambodja har repatrierats. FN:s
flyktingkommissariat (UNHCR) övervakar situationen för de repatrierade och
gör bedömningen att de ej utsatts för repressalier.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är inte förbjudet i lag, men är inte socialt accepterat. Endast
äktenskap mellan man och kvinna kan registreras.
18 Flyktingars rättigheter
I Vietnam finns inte några stora flyktinggrupper från andra länder. Utanför
landets gränser finns dock ca två miljoner s.k. Viet Kieu, vietnameser i exil. Av
dem lever ca 1,5 miljoner i USA och stora grupper i Frankrike, Kanada och
Australien. Vietnam vill gärna locka dessa grupper att investera i landet. Som
ett exempel på detta infördes 2007 viseringsfrihet på upp till fem år för.Viet
Kieu, vilket innebär att innehavaren vid varje inresa kan vistas i landet i 90
dagar utan att begära visering. Samtidigt har regimen en ambivalent attityd till
Viet Kieu eftersom man anser att det bland exilvietnameserna finns personer
som vill blanda sig i Vietnams politiska utveckling. Under året har flera s.k.
Viet Kieu utsatts för förhör sedan de återvänt till Vietnam och några har
häktats misstänkta för hot mot nationens säkerhet.
En speciell grupp exilvietnameser är båtflyktingarna som flydde från Vietnam
vid mitten av 1980-talet. Genom UNHCR:s försorg har nu så gott som
17
samtliga (110 000 personer) som befann sig i flyktingläger återförenats med
sina familjer i Vietnam. De repatrierade lever under samma restriktioner av
politiska fri- och rättigheter som den övriga befolkningen, men bedöms inte
vara utsatta för repressalier för att de en gång flytt. Enligt UNHCR har ingen
av dem utsatts för trakasserier.
I januari 2005 undertecknades en trepartsöverenskommelse mellan Vietnam,
Kambodja och UNHCR om sk montagnarder som sökt sin tillflykt till
Kambodja. Enligt UNHCR:s rapporter förefaller arbetet med att repatriera
montagnarder till Vietnam fungera förhållandevis bra.
UNHCR uppskattar att det i läger i södra Vietnam finns drygt 2 000
kambodjanska flyktingar (barn och äldre) som flytt undan Röda khmererna i
mitten av 1970-talet. Enligt UNHCR finns det för närvarande totalt ca 10 000
kambodjanska flyktingar i Vietnam, samtliga statslösa. De som är i arbetsför
ålder arbetar utan tillstånd huvudsakligen i och runt Ho Chi Minh-staden.
Representanter för den svenska ambassaden besökte ett av lägren 2006.
Vietnam har inte tillträtt 1951 års flyktingkonvention och dess protokoll.
Regeringen ger skydd mot avvisning men beviljar inte flykting- eller asylstatus.
Flera ambassader har genom åren rapporterat om personer som uppgivit sig
vara nordkoreaner, vilka tagit sin tillflykt till Vietnam.
19. Funktionshindrades rättigheter
Vietnamesiska beräkningar uppskattar antalet personer med funktionshinder
till över sex miljoner. Merparten av dessa bor på landsbygden och orsakerna
kan i de flesta fall härledas till decennier av krig. I speciella program ges
personer med funktionshinder hjälp med fysisk rehabilitering och utbildning så
att de kan klara sig bättre och även bidra till sin försörjning.
Enligt bedömare kan det finnas ett samband mellan barn i första och andra
generationen som föds med funktionshinder och de växtgifter som sprutades
över landet under USA:s krigsföring i Vietnam. Förhandlingarna om
skadestånd är komplicerade och pågår alltjämt.
Utbildningsministern antog ett dekret 2006 som reglerade barns med
funktionshinder rätt att få utbildning och integreras i den vanliga skolan.
Endast undantagsvis skall barn eller personer med funktionshinder placeras i
särskilda institutioner. Traditionella stigmatiserande synsätt försvårar ofta
funktionshindrades åtnjutande av mänskliga rättigheter Barn med
funktionshinder göms i praktiken ofta undan i hemmet i stället för att gå i
skolan, och kunskapen om olika funktionshinder och individens möjlighet till
18
utveckling är låg. Extra stöd till funktionshindrade och deras vårdare ges via
Vietnams Röda Kors och andra intresseorganisationer.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende nationella organisationer som arbetar för de mänskliga
rättigheterna tillåts inte.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Vietnam är generellt berett att diskutera mänskliga rättigheter så länge frågorna
inte uppfattas som känsliga eller som en inblandning i landets interna
angelägenheter. Regeringen och partiet bestämmer i vilken takt och i vilken
omfattning de internationella konventionerna kan tillämpas i Vietnam för att
inte den inre stabiliteten och partiets makt ska hotas.
Mycket av dialogen kring mänskliga rättigheter bedrivs genom EU och
tillsammans med andra EU-länders ambassader lokalt. Företrädare för lokala
EU-ambassader och för olika ministerier möts två gånger per år för sådan
dialog. Dödsstraffet, situationen för etniska minoriteter i centrala och
nordvästra högländerna, frihetsberövanden av regimkritiker som förespråkar
en fredlig övergång till demokrati, tortyr, religions- och pressfrihet,
landrättigheter är exempel på frågor som diskuteras. EU:s förteckning över
fångar som fängslats för sina åsikter lämnas över vid dessa dialogmöten.
Länder såsom Australien, Kanada, Norge, Nya Zeeland, Schweiz och USA för
en bilateral dialog med Vietnam om mänskliga rättigheter. Inom ramen för
ASEM (Asia Europe Meeting) finns ett samarbete om mänskliga rättigheter
genom t. ex. regionala seminarier.
Även om målet för svenskt utvecklingssamarbete är att skapa bättre
möjligheter för fattiga människor att förbättra sin levnadssituation har en
majoritet av projekten och programmen dessutom en direkt eller indirekt
bäring på utvecklingen för de mänskliga rättigheterna. Sverige stöder bland
annat utbildning i mänskliga rättigheter som stöd till utvecklingen inom
rättssektorn, förbättringar av hälsosystemet, arbetet med att stärka
nationalförsamlingens roll, media- och journalistutbildning, stöd till den
offentliga statistiken, rätten till mark, åtgärder mot korruption och tekniska
innovationer för synskadades möjligheter till arbete. Sverige har också aktivt
stött inrättandet av ett nationellt advokatsamfund 2008.
19
Utvecklingssamarbetet ger också goda möjligheter att beskriva den svenska
politiken kring frågor om mänskliga rättigheter. Integrering av ett
rättighetsperspektiv i pågående och nya insatser prioriteras. I den gällande
landstrategin för perioden 2004-2008 är biståndets framtid kopplat till
utvecklingen av de mänskliga rättigheterna. En studie kring svenskt
utvecklingssamarbetets betydelse för utvecklingen vad gäller mänskliga
rättigheter och demokrati inom hälsa, decentralisering och rättsområdet i
Vietnam gjordes i januari 2007 i samarbete med Vietnams regering. Studien
visade att svenskt bistånd haft betydelse för utvecklingen av de mänskliga
rättigheterna i landet. I augusti 2007 beslöt Sverige att inom en period av 4-6 år
fasa ut det bilaterala biståndet med Vietnam. En strategi för perioden kommer
att utarbetas under 2008.
