moraliska problem

A
N
R
A
V
Ä
R
L
D
S
K
R
I
G
MORALISKA PROBLE
D
E
INNEHÅLL
Inledning
3
Flygbombningar
3
Hiroshima och Nagasaki
4
Förintelsen
5
Svensk neutralitet
5
Polisbataljon 101
7
Stalins hämnd
8
Underkastelse eller motstånd?
9
Hjältemod?
10
Den tyska skulden?
10
INLEDNING
Det andra världskriget ledde till några av mänsklighetens värsta tragedier,
och innehåller flera inslag som för eftervärlden framstått som moraliskt tveksamma. Du kommer att arbeta i en grupp med några av dessa moraliska
frågor.
FLYGBOMBNINGAR
Under mellankrigstiden utvecklades flygplanen snabbt. Också militära flygplan utvecklades i denna snabba takt. En av de flygplanstyper som kom
fram var bombplanen. De fick en destruktiv kapacitet som man inte kunde
uppnå med vanligt artilleri, och de kunde nå långt in på fientligt territorium.
Redan tidigt på 1920-talet fanns förespråkare till flygbombning av städer,
som menade att en sådan bombning skulle ha en förödande verkan på civilbefolkningens moral. Flygbombningar användes i stor skala vid två tillfällen innan andra världskriget; i Abessinien (Etiopien) och under det spanska
inbördeskriget. Resultatet av dessa bombningar tycktes dock inte helt stödja teorin om ett civilt sammanbrott. I Spanien tycktes bombningarna, bl.a.
av Guernica, snarast ha en sammansvetsande effekt på civilbefolkningen.
Churchill sade innan kriget att ”långt ifrån att framkalla panik och kapitulationslust skapade bombardemangen en stämning för rasande och envist
motstånd i alla samhällslager. Samhällen, som förut voro djupt söndrade,
enades i en känsla av samfällt hat mot dessa fega och barbariska metoder”1). I Abessinien var bombningarna mer framgångsrika men där fanns
inga större städer och bombningarna hade mer karaktär av utrotningskrig, i
synnerhet som användandet av spränggranater kombinerades med att man
släppte stora mängder senapsgas. Trots att bombningarna i ett urbant europeiskt samhälle snarast hade visats få en uppbygglig effekt fanns det ändå de som trodde på flygbombningar som ett sätt att vinna kriget.
Under andra världskrigets inledningsskede (Polen 39, samt Frankrike, Norge, Danmark Belgien, Holland 40) så användes inte terrorbombningar av
städer– åtminstone inte i stor skala. Det var först under förberedelserna för
en tysk invasion av England som bombningar av civila mål kom att bli ett
normalt stridssätt. Under krigets första månader sa till och med en brittisk
minister, Lord Beaverbrook, att bombningar av privat egendom var uteslutna.
ÖVERLEVANDE
SAMLAR IHOP DE
DÖDA I HAMBURG
Ett motiv för bombningarna kan vara att knäcka den fientliga civilbefolkningens moral. Ett annat kan vara att slå ut fiendens produktionsmöjligheter.
Ett problem med detta, för de allierade, var att precisionsbombningar av
fabriksanläggningar krävde bombningar under dagen. Eftersom förlusterna
hos de anfallande bombplanen då blev så höga tvingades man övergå till
nattbombningar. På natten gick det inte längre att träffa så små mål. Man
tvingades bomba stora mål som t.ex. en storstad. Som någon uttryckte det
(kan ej finna vem) att kan man inte träffa fabriken kan man åtminstone träffa
dem som arbetar i fabriken. Man kan också, för de allierades del, tänka sig
ett hämndmotiv. Churchill sade till det engelska folket att vissa bombningar
hade det syftet. I inofficiella handlingar tycks detta inte utgöra något primärt
mål. Som helhet kan detta inte sägas vara motivet, även om vissa enstaka
bombräder kan tänkas ha haft det syftet. Det har hävdats att bombraiderna
1
(Ur Churchill Steg för steg 1936-1939, Sthlm 1939 sid. 281
3
mot Lübecks medeltida centrum och mot Dresden utgjorde en hämnd för
tyska attacker mot Coventry. I krigets slutskede var ofta argumentet att
bombningarna förkortade kriget.
Bombningarna togs aldrig upp under krigsförbrytarrättegångarna efter kriget.
Tyskarnas bomboffensiv mot England skördade sammanlagt 51.000 döda.
Under den månad man bombade allra intensivast (någon gång 41) släppte
man 9.000 ton bomber.
De allierades bombningar var allra kraftigast i krigets slutskede. Fram till juli
44 hade man släppt 28 % av bomberna. Efter denna tidpunkt kom alltså 72
% av bomberna.
Från juli 44 hade de allierade totalt luftherravälde. Man hade nu tillgång till
ett flygplan (P-51 Mustang) som gav möjlighet för jaktplan att följa bombplanen hela vägen till målet.
Som mest släppte de allierade 100.000 ton bomber per månad (oktober
44). En tillförlitlig uppgift på antalet tyskar som direkt dödades av flygbombningarna är runt en halv miljon människor. Flest människor under kort tid
dog i varje fall i Hamburg 43. Då lyckades man döda omkring 40.000 under
en vecka. Man använde då en teknik med brandbomber som "åt upp" syret
även i skyddsrummen.
Frågor
Var flygbombningarna moraliskt försvarbara?
Varför togs aldrig bombningarna upp i Nürnbergrättegångarna?
Kan flygbombningar leda till seger?
Kan du dra paralleller till senare krig?
HIROSHIMA OCH NAGASAKI
SVAMPMOLN
ÖVER HIROSHIMA.
NÄR AMERIKANERNA OCKUPERAT JAPAN INFÖRDES FOTOFÖRBUD I HIROSHIMA OCH NAGASAKI. JAPANSKA MEDIA FICK
UNDER 7 ÅRS TID
INTE NÄMNA DE
BÅDA STÄDERNA.
På våren 1945 hade amerikanerna under hårt motstånd erövrat öarna Ivo
Jima och Okinawa. På så sätt hade man nu möjlighet att flygbomba de japanska städerna. De mängder bomber som släpptes över Japan kan
mycket väl jämföras med vad som släpptes över Tyskland. Några städer var
dock helt opåverkade av bombningarna och hade sparats för andra ändamål, bland dem Hiroshima och Nagasaki.
Världens första atombomb exploderade den 6 augusti 1945 över Hiroshima. Den 9 augusti sprängdes ytterligare en atombomb, med ungefär dubbelt så stor sprängkraft, över Nagasaki. Några dagar senare var kriget över.
Dessförinnan hade Sovjetunionen också hunnit med att förklara Japan krig.
Antalet döda beräknades strax efter krigsslutet till 78.000 döda i Hiroshima
och ca 24.000 i Nagasaki. Senare beräkningar som inkluderar de som dött
av strålningsskador har uppskattat antalet dödsoffer till betydligt fler, uppemot 200.000 bara i Hiroshima. Förklaringen till att det dog färre i Nagasaki,
trots att laddningen var betydligt kraftigare, har att göra med det bergiga
landskap som Nagasaki är byggt på.
Förödelsen i de bägge städerna var enorm. Bebyggelsen var vid nollpunkten, området rakt under detonationsplatsen, praktiskt taget utraderad.
Motivet till att spränga atombomben har diskuterats. Den officiella motiveringen var att amerikanerna mött mycket hårt motstånd både vid Ivo Jima
och Okinawa. En invasion av det japanska fastlandet kunde kosta många
amerikaners liv. Ett annat motiv som anförts är att man bländades av teknologin i sig. Truman sade t.ex. efter bombningen av Hiroshima ”detta är det
största som hänt i historien”. En del menade, bl.a. vissa av de vetenskapsmän som framavlat bomben, att fr.o.m. tillkomsten av atombomben var det
omöjligt att kriga i fortsättningen. Slutligen finns det de som hävdar att
atombomben sprängdes för att markera för Sovjetunionen att man hade ett
militärteknologiskt övertag.
Frågor
1. Vad tror du var motivet bakom att bomba de japanska städerna?
2. Om kriget kunde avkortas och människoliv faktiskt sparas motiverar det
då insättandet av atomvapen?
3. Har en av Hiroshimas effekter varit att avskräcka världen från ett kärnvapenkrig?
4. Är en atombomb värre än många vanliga bomber med samma effekt?
FÖRINTELSEN
Detta moraliska problem sparar vi till årskurs två
SVENSK NEUTRALITET
En vanlig uppfattning är att Sverige varit neutralt sedan Waterloo och Bornhøft 1814. Det finns dock åtskilliga tillfällen då den svenska neutraliteten inte
varit neutral i vår moderna mening. Ett tillfälle är under Krimkriget då Sverige
aktivt försökte få med England och Frankrike på ett krig mot Ryssland för
att återta Finland.
Ett annat tillfälle är under första världskriget då Sverige omedelbart, och
självmant, förklarar för Tyskland att man intar en ”välvillig” neutralitet. Man
går också med på tyska krav om mineringar och export.
På senare tid har uppgifter framkommit om att Sverige under kalla kriget
inlemmade sina försvarsplaner, bland annat flygförsvaret, i Nato:s krigsplanläggning.
Ett ämne som under senare tid varit omdiskuterat är det svenska agerandet
under andra världskriget. Två företeelser, eller tänkbara avsteg från neutraliteten, har varit särskilt diskuterade. Det gäller permittenttrafiken och ”division Engelbrecht”.
PER ALBIN HANSSON VAR SVENSK
STATSMINISTER
UNDER KRIGET
OCH SPELADE EN
CENTRAL ROLL I
HANTERINGEN AV
MIDSOMMARKRISEN.
Permittenttrafiken
Den 9 april 1940 angreps Danmark och Norge av tyskarna. Danmark föll
ögonblickligen men motståndet i Norge höll ut flera veckor, också med
engelsk hjälp. Antalet tyska soldater i Norge var ganska stort och de skulle
hem på permission då och då. Om de skickades per båt fanns en risk att
de skulle sänkas av engelska båtar.
I maj 1940, medan Norge ännu kämpade, begärde tyskarna att få sända
krigsmateriel via Sverige. Den svenska regeringen sa nej. I juni 1940, när
Norge fallit, begärde tyskarna att få sända obeväpnade tyska soldater på
tåg genom Sverige. Den svenska regeringen sa ja.
Varje dag skulle ett tåg få gå i vardera riktningen. Sammanlagt kom över två
miljoner tyskar att resa på detta viset genom Sverige. Ingen kontroll förekom att vapen och ammunition inte sändes med tågen. Trafiken pågick
fram till slutet av 1943. Det hördes inga större protester från den svenska
allmänheten. Man bör dock säga att tågtrafikens omfattning knappast var
känd för det svenska folket.
Midsommarkrisen 1941
Sovjet och Tyskland hade från 1939 ingått en överenskommelse att inte
angripa varandra, den sk Molotov-Ribbentroppakten. Den 22 juni bröt Tyskland denna överenskommelse och gick till angrepp på Sovjetunionen. Också Finland deltog i angreppet.
Samma dag överlämnades en not (ung. diplomatisk begäran) till Sverige att
tyskarna skulle få transportera en division från Norge till Finland. Också Finland understödde detta krav.
Den svenska utrikesministern Günther (Günther var yrkesdiplomat utan partipolitisk bakgrund och hade 1939 ansett att Sverige borde aktivt delta i
finska Vinterkriget på Finlands sida), Statsministern Per-Albin Hansson och
Kungen (Gustav V) träffades redan samma dag för att diskutera Sveriges
hållning. En mycket omdebatterad historisk fråga är om Kungen vid detta
möte hotade med att abdikera (avgå) om inte regeringen biföll tyskarnas
begäran.
Följande dag hölls regeringssammanträde. De borgerliga partierna ville säga
ja till tyskarnas begäran. Flera tunga socialdemokratiska politiker ville säga
nej. Per-Albin säger i regeringssammanträdet att han fått uppfattningen att
Kungen hotat med att avgå.
En dag senare, den 24 juni, röstas det i riksdagsgrupperna. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen säger med 159 röster mot 2 nej till tyskarnas
begäran. Man håller emellertid en andra omröstning hur man ska ställa sig
om de borgerliga partierna fortfarande säger ja. I denna omröstning finns en
knapp majoritet för att i sådana fall säga ja. Senare under dagen fattar regeringen beslutet att säga ja till tyskarnas begäran.
Under två veckor sommaren 1941 transporterades 18.000 tyska soldater
med vapen och utrustning från Narvik till Finland via Haparanda.
En del andra omdebatterade saker kring Sveriges agerande under kriget
Sverige exporterade under hela kriget järnmalm och stål till Tyskland. Den
svenska järnexporten omfattade när den var som störst 90% av all svensk
utrikeshandel.
Huvuddelen av den svenska pressen accepterade att inte skriva på ett sätt
som kunde störa våra förhållanden till främmande makt, dvs att skriva negativa saker om Tyskland. De tidningar som vägrade inordna sig i dessa
frivilliga regler drabbades av att upplagor drogs in, tidningar drabbades av
transportförbud och att näringslivet bojkottade annonsering.
De värnpliktiga som hade kommunistiska sympatier tvingades till ett slags
arbetsläger -arbetskompanier- och militären förde register på över 40.000
personer som misstänktes ha kommunistiska sympatier. Efter Stalingrad
avskaffades arbetslägren. Efter kriget brändes samtliga dokument kring
arbetskompanierna.
Redan innan kriget krävde Sverige att tyskarna skulle stämpla judars pass
med ett stort J. Från 1938 fram till 1942 så gick det i praktiken inte att resa
till Sverige som judisk flykting. Ofta satte Sverige stopp för resor till och med
genom Sverige till ett annat land. Också zigenare var förbjudna att resa till
Sverige. Detta förbud hävdes inte förrän 1954.
I slutet av kriget, när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, gav
Sverige hjälp åt både de allierade och åt flyktingar.
Frågor
•
Om man bortser från de folkrättsliga aspekterna (vilka krav som ställs
på en neutral stat) och ser saken ur en moralisk synpunkt, hur ska
man då bedöma:
•
att regeringen 1940- innan Norge var besegrat– avvisade tyskarnas
krav att få sända krigsmateriel via Sverige.
•
att regeringen medgav permittenttrafiken
•
•
•
att regeringen medgav att division Engelbrecht flyttades från Norge
till Finland via Sverige under det sk fortsättningskriget.
hur långt var det acceptabelt att gå för att hålla Sverige utanför kriget?
vände Sverige kappan efter vinden?
POLISBATALJON 101
I mitten av mars 1942 levde ännu mellan 75-80 % av förintelsens offer, bara
mellan 20-25 % hade dödats. Ett år senare var förhållandet det omvända.
Merparten av det intensiva raskrig som tyskarna bedrev, skedde på den
polska landsbygden där samhälle efter samhälle systematiskt rensades på
judar. Många sändes vidare till koncentrations- eller dödsläger, andra avrättades på plats. En av de enheter som ansvarade för utrotningen var den
tyska reservpolisbataljonen 101.
Reservpolisbataljon 101 bestod av helt vanliga män, huvudsakligen från
Hamburg, som var för gamla för att kallas in till militärtjänst. Befäl och underbefäl bestod i hög utsträckning av före detta poliser. Bataljonen var ungefär 500 man.
På morgonen den 13 juli 1942 gav sig polisbataljon 101 ut på sitt första
större uppdrag. De sattes på lastbilar och gavs extra mycket ammunition
men visste ännu inte vad uppdraget handlade om. Utanför den polska byn
Józefów fick de reda på sitt uppdrag av bataljonschefen, Wilhelm Trapp.
Han var blek och märkbart tagen. Hans röst bar honom knappast. Han
meddelade att han ogillade det uppdrag de nu skulle utföra men att det
kom från högsta ort. Om det underlättade skulle männen tänka på att
bomberna just nu föll över kvinnor och barn i Tyskland.
I byn bodde ungefär 1500 personer. 1300 av dem var judar. Bataljonen hade nu fått order att skilja ut alla manliga judar i arbetsför ålder för vidare
transport till ett arbetsläger. De återstående judarna– kvinnorna, barnen och
åldringarna– skulle skjutas av bataljonen. Det ovanliga i detta uppdrag var
att Trapp erbjöd de äldre i bataljonen som visste med sig att de inte skulle
klara detta uppdrag att stiga åt sidan. Ungefär 12 man steg åt sidan.
OMSLAGET TILL
BROWNINGS BOK.
BOKEN FINNS
OCKSÅ PÅ
SVENSKA
Uppdraget började med att samla alla judar till torget. Männen hetsades av
sina befäl att redan i husen skjuta alla spädbarn. Endast få soldater tycks
ha lydit denna uppmaning. Från torget fördes sedan de som skulle avrättas
till en närbelägen skog. Från början ställdes judarna upp på ett led och soldaterna bakom. Antalet missar blev då så många att man tvingades gå
fram och utdela nådaskott. I nästa omgång tvingades judarna lägga sig ner
och soldaterna satte sina gevär i nacken på offren. Följden blev att de som
siktade dåligt också sköt bort halva huvudet varvid benflisor, hjärnsubstans
och blod stänkte på skyttarna. Många soldater blev kraftigt nedstämda och
illamående av uppdraget och mellan 10% och 20 % av soldaterna (utöver
det dussin som befriats redan från början) deltog inte alls eller deltog endast
i början. Trapp, bataljonens chef, deltog inte alls i skjutandet utan gick bedrövad och gråtande (enligt vissa källor) omkring inne i byn. Efter att det
blodiga uppdraget slutförts var moralen mycket låg i förbandet.
Under de följande 16 månaderna deltog bataljonen i avrättandet av 38.000
judar och sände ytterligare 45.000 till koncentrationslägret Treblinka. I fortsättningen organiserades avrättningarna dock annorlunda. Dels fick förbanden dricka mycket sprit innan sina uppdrag och man hämtade ofta skyttar-
na ur frivilligförband (krigsfångar, SS, balter m.fl.). Viktigast var kanske att
man inte längre lät en person vara ansvarig för en särskild judes död- skjutandet skedde i grupp.
Även vi de följande operationerna var det många som aldrig eller mycket
sällan deltog, eller begärde förflyttning tillbaka till Tyskland. Deras andel kan
beräknas till mellan 10% och 20%.
Vill du läsa mer om polisbataljon 101? Två författare- Daniel Goldhagen och
Christopher Browning- har skrivit om denna tyska polisbataljon. De kommer
dock till helt olika slutsatser. Längst bak finns recensioner som behandlar
böckerna av Goldhagen och Browning som delvis handlar om denna polisbataljon.
Frågor
1. Kan du vara säker på att du inte skulle ha agerat annorlunda än majoriteten i polisbataljon 101 om du hamnar i samma situation?
2. Vad var drivkraften hos dem som vägrade deltaga respektive deltog i
avrättningarna?
3. Mycket få av offren gjorde motstånd. Varför?
4. Finns det en principiell skillnad mellan att skjuta en vuxen man och ett
spädbarn, eller mellan att skjuta en man eller en kvinna? (Många av männen
i polisbataljonen kunde göra det ena men inte det andra)
STALINS HÄMND
OFFER I NEMMERSDORF
Kriget på östfronten fördes med mycket stor brutalitet. Redan då kriget inleddes sade tyskarna att man inte skulle respektera krigets lagar. Ryssarna
betraktades som undermänniskor vars livsberättigande var lågt (även om
det inom den tyska ledningen fans kraftigt varierande åsikter om hur civilbefolkningen skulle behandlas så vann den "hårda" linjen). Även den sovjetiska
armén förde kriget utan respekt för krigslagarna, men eftersom kriget inledningsvis fördes på sovjetiskt territorium och med stora sovjetiska förluster
var de sovjetiska brotten betydligt mindre omfattande. En viktig faktor som
bidrog till att trappa upp "smutsigheten" i kriget var de sovjetiska partisanerna. Partisanerna var ett slags gerillaförband som opererade bakom de
tyska linjerna. Deras mål var att attackera de tyska försörjningslinjerna och
binda många tyska förband. Naturligtvis riktade de sig också mot civila som
kunde anklagas för samröre med tyskarna. De tyska repressalierna mot den
ryska civilbefolkningen i samband med partisanattacker var omfattande.
I oktober 1944 rullade ryska stridsvagnar för första gången sedan kriget
började in på tyskt territorium. Någon dag senare återtog tyskarna tillfälligt
territoriet. En av de orter som drabbades var den tyska byn Nemmersdorf.
Nemmersdorf. har sedan blivit en symbol för det sovjetiska agerandet i krigets slutskede. Byn utsattes för plundring, merparten av de kvarvarande
byborna avrättades och kvinnorna våldtogs. Detta mönster kom sedan att
upprepas i de flesta tyska byar och städer.
Under den sovjetiska erövrandet av Östeuropa, och de nya gränser som
flyttade Sovjetunionens och Polens gränser västerut, kom över 15 miljoner
tyskar att förflyttas. Det skulle kunna kallas historiens största etniska rensning även om begreppet då inte var uppfunnet. Merparten av dessa, men
inte alla, kom från områden som varit tyska i flera hundra år.
I de sovjetiska truppernas spår följde också omfattande plundringar och
övergrepp. Mest välkänt är världshistoriens mest omfattande våldtäkter
som framförallt drabbade tyska kvinnor och flickor, men även andra kvinnor
ur andra nationaliteter. I den enda vetenskapliga studie som gjorts (Helke
Sander- Barbara Johr, Befreier und Befreite) har man beräknat antalet våld-
tagna tyska kvinnor till cirka 1,9 miljoner. Eftersom de flesta kvinnor blev
våldtagna mer än en gång, gruppvåldtäkter var till exempel vanligt, så är ju
antalet våldtäkter betydligt fler. Siffran 1,9 miljoner kan ställas i relation till
antalet soldater i Röda armén som var cirka 4 miljoner. Ungefär 300.000
barn föddes som ett resultat av våldtäkterna. Många kvinnor begick också
självmord, eller mördades, i samband med våldtäkterna.
Många sovjetiska soldaters ordförråd på tyska begränsades till "Frau komm
och Uhri, uhri"- armbandsklockor var ett särskilt attraktivt byte för soldaterna.
Frågor
Är ett brott mer ursäktligt då man tidigare utsatts
för en oförrätt?
Kan de sovjetiska truppernas beteende förklaras
av den terrormentalitet som präglat det sovjetiska samhället sedan Stalin eller 1917?
Vad kan förklara att tyskarna under så lång tid
undvikit att diskutera händelserna i de av Sovjet
erövrade provinserna?
Vad kan förklara att så väldigt många tyska kvinnor, och flickor, våldtogs?
Går det att jämföra de tyska förbrytelserna på
östfronten med vad röda armén gjorde mot tyskarna?
Har de tyska kvinnorna en skuld för vad de tyska
männen gjorde på östfronten?
Ett tyskt offer för sovjetiska våldtäkter. Bilden är
tagen i Nemmersdorf som var en av de första
tyska byarna som intogs av sovjetarmén.
UNDERKASTELSE
ELLER MOTSTÅND?
Nedanstående tabell förtecknar förlusterna (i
människoliv) i fyra olika länder under perioden
1939-41
Förluster 1939-1941
Finland
43.000
Estland
60.000
Lettland
34.250
Litauen
75.000
•
•
Frågor
Vad var det som hände, kortfattat, i dessa fyra länder
Vågar man dra några slutsatser avseende underkastelse eller motstånd enbart med utgångspunkt från dessa siffror? Vilka slutsatser
drar du?
HJÄLTEMOD?
Den 19 juli 1941 skulle den tyska 714e divisionen ta hämnd för en partisanattack i Jugoslavien. Soldaterna förstörde först en by. Därefter blev en av
soldaterna, menige Joseph Schultz, beordrad att ingå i en arkebuseringspatrull som skulle skjuta några oskyldiga jugoslaviska bybor.
Han vägrade skjuta, la ner sitt vapen och ställde sig tillsammans med offren.
Schultz avrättades tillsammans med tre jugoslaviska kvinnor och fem män.
Under gynnsamma omständigheter så ska din grupp få se en film som är
baserad på de fotografier som en medlem i Josph Schultz miltära förband
tog under dessa dagar i Jugoslavien 1941. Den är rätt kort och nästan utan
tal men en bra liten kortfilm.
Det finns en del uppgifter som talar mot att Joseph Schultz har funnits - att
han skuylle vara ett påhitt. Man kan söka på nätet och leta vad som står
där.
Frågor
Gjorde Schultz rätt?
Ibland talar man om Joseph Schultz som en hjälte. Vad är en hjälte? Var
Schultz en hjälte?
Om Joseph Schultz är ett påhitt - vem har hittat på honom, och varför?
DEN TYSKA SKULDEN?
Debatten mellan Goldhagen och Browning
Det har under slutet av 1990-talet blossat upp en debatt som med vetenskapliga mått måste betraktas som mycket hetlevrad. Både Daniel Goldhagen och William Browning har undersökt delvis samma tyska källmaterial.
Det handlar om förband som fungerade som bödlar på östfronten – polisbataljon 101. Du kan läsa lite mer översiktligt om detta och en del andra
moraliska frågor kring andra världskriget här.
Goldhagen hävdar att det tyska folket präglades av en anti-semitism som
med nödvändighet skulle leda till försök att utrota judarna. Browning hävdar
att det var alldeles vanliga män som skjöt och, dessutom, att flera av männen i det aktuella förbandet helt undvek att skjuta.
Nedan följer en recension av Goldhagens bok, där kommentarer kring
Brownings bok är invävda. Den är starkt kritisk till Goldhagen. Som motvikt
finns också ett amerikanskt collegearbete vilket diskuterar Browning och
Goldhagen, och som ställer sig på Goldhagens sida.
Frågor
•
Vem har rätt, anser du?
•
Skulle vem som helst som hamnade i samma situation som männen i
polibatajon 101 kunnat delta i mördandet?
•
Var anti-semitismen specifikt tysk, åtminstone i en extrem form?
•
Vad skulle du ha gjort? (är du säker på det?)
•
DANIEL GOLDHAGEN
Recension i Svenska Dagbladet
JOSEPH SCHULTZ
Datum: 1996-10-09
Artikeltyp: Recension
Avdelning: KULTUR
Sida: 43
Daniel Goldhagen demoniserar det tyska folket. Daniel Goldhagen hävdar i
"Hitler's Willing Executioners" att mordet på judarna kan förklaras med att
det tyska samhället genomsyrades av en eliminatorisk antisemitism. Boken
har uppenbara vetenskapliga brister.
Av ALF W JOHANSSON
Boken Hitler's Willing Executioners. Ordinary Germans and the Holocaust
(622 s, Alfred A Knopf) av Daniel Jonah Goldhagen är en studie av de män
(och i några fall kvinnor) som utförde judemorden under andra världskriget.
Dessa förövare har i litteraturen framträtt som ansiktslösa, anonyma verktyg
för makten. Goldhagen vill visa att bakom varje mord fanns en individ av
kött och blod med drömmar och önskningar. Vad var det för människor
som utförde dessa handlingar?
Vilka var deras motiv? Vad var det för en kultur de ingick i? Goldhagen
framställer sig som pionjär på detta område, men är det inte. 1992 utkom
Christopher Brownings uppmärksammade "Ordinary Men", som undersökte ordningspolisbataljon 101:s verksamhet i Polen 1941 till 1943. Det var en
isande studie som visade att förövarna varken var robotar eller demoner
utan "vanliga män" som till följd av historiska omständigheter hamnat i en
situation där de utförde bestialiska dåd.
Även Goldhagen skildrar på grundval av samma material som Browning
denna polisbataljons verksamhet, men hans slutsatser och analys skiljer sig
på avgörande punkter från Brownings. Denne är historiker, inriktad på ett
empiriskt kartläggande och försiktig i sina generaliseringar. Goldhagen är
political scientist, mer elaborerad än Browning i sina teoretiska resonemang
och med vidare ambitioner. Vid sidan av analysen av polisbataljonens verksamhet, undersöker Goldhagen också de s k arbetslägren, där judiska
slavarbetare under de mest brutala former tvingades arbeta sig till döds och slutligen även dödsmarscherna under 1945, då kvarvarande fångar
från lägren i öster drevs ut på flykt undan de framryckande sovjetryska arméerna. Vad som skedde i Auschwitz ligger utanför hans studie. Han menar att forskningen om judeförintelsen i alltför hög grad koncentrerat sig på
dödslägren. 40-50 procent av offren dog på andra sätt än genom gasning,
framhåller han.
Det skall genast sägas att de tre empiriska fallstudier, som bildar bokens
mittparti, inte kan lämna någon läsare oberörd. Det är utomordentligt drabbande beskrivningar av omänsklig grymhet och brutalitet. Helt oproblematiska är de dock inte. Goldhagen vill registrera varje nackskott, varje spark,
varje piskrapp. Det gör att han inte nöjer sig med att enbart notera vad som
förekommit - han dröjer ibland i sina kommentarer vid det ohyggliga på ett
sätt som efterlämnar en egendomlig bismak. Vid ett par tillfällen överskrider
han gränsen till det litterära som när han spekulerar över vad manliga och
kvinnliga lägervakter talade om efter att de älskat: "Berättade de för varandra om någon särskilt roande prygling (beating) som han eller hon hade utdelat eller iakttagit, om den maktberusning som fyllde henne när den rättmätiga (righteous) adrenalinchocken av att ha pryglat judar fick hennes kropp att
pulsera av energi?"
Det som gör Goldhagens bok besynnerlig är att den å ena sidan framträder
som en vetenskaplig avhandling med ingående metoddiskussion och omfattande notapparat, å andra sidan är en vredgad pamflett med syfte att
nagla fast hela den tyska nationens skuld till judemorden. Goldhagen vill
mer än att lämna ett empiriskt bidrag till historieforskningen. Han vill fastställa de motiv och den mentalitet som låg bakom mördarnas handlande
och karaktärisera den kultur som gjorde dessa mord möjliga.
För sin doktorsavhandling, som boken bygger på, har Goldhagen tilldelats
ett prestigefyllt akademiskt pris i komparativ politik. Ur vetenskaplig synvinkel är detta något förvånande eftersom komparationer är just något man
saknar i boken; prisutdelarna torde ha räknat Goldhagens moraliska lidelse
honom till godo. Som vetenskapligt arbete har nämligen "Hitler's Willing
Executioners" uppenbara brister. Man har ingen känsla av att Goldhagen
låtit sig överraskas i sina forskningar; slutsatserna tycks fixerade redan från
början. I ett arbete av detta slag, som så tydligt strävar efter vetenskaplig
excellence, hade man väntat sig mera kritisk reflexion över källurval, objektivitetsproblem och generaliseringsnivåer. Goldhagen lyfter fram vad som
talar för hans teser, motstridigt material avfärdar han vanligtvis i noterna.
Med en arrogant gest förs den tidigare forskningen om Holocaust åt sidan.
Vad man som historiker framför allt saknar är en diskussion av källvärdet i
det material på vilket de empiriska avsnitten bygger. Det rör sig huvudsakligen om förhörsprotokoll från rättegångar som hållits i Tyskland under efterkrigstiden. Hur har värderingar och kunskaper efter kriget format de anklagade männens minnesbilder? Kan man - som Goldhagen gör - helt avvisa
de anklagades uppgifter om sina motiv och reaktioner med hänvisning att
de är urskuldande?
Det vetenskapliga värdet i boken ligger paradoxalt nog främst i att den är en
provokation. Goldhagen framför med en väldig energi en "maximitolkning"
av judemorden som all forskning i fortsättningen måste förhålla sig till. Detta
är en inte oviktig insats. Den debatt som förts om boken i Tyskland och
som bl a finns dokumenterad i "Ein Volk von Mördern?" (utg Julius H Schoeps, Campe) har ur historievetenskaplig synvinkel varit betydligt mer fruktbar än den s k historikerstriden 1986/87. Med all sannolikhet kommer
Goldhagens bok starkt att stimulera den tyska forskningen om judeutrotningen.
Både Browning och Goldhagen skildrar ingående polisbataljon 101:s första
massaker den 13 juli 1942 i Józefów i Lublinområdet. Medan Browning förklarar männens beteende utifrån ett spektrum av influenser, där grupptrycket, oviljan att framstå som en svikare gentemot kamraterna, framhävs som
en viktig faktor, förkastar Goldhagen alla "yttre" eller generella faktorer som
förklaring till beteendet. Det var inte grupptryck, auktoritära attityder, tvång
eller karriärism som fick männen att delta i denna mördarexpedition. De
deltog därför att de ville det; de var indoktrinerade i den tyska kulturens antisemitiska kod enligt vilken judarna var ett dödlig hot mot Tyskland, som
måste röjas ur vägen: att döda judar var därför en god och rättvis sak; de
tyska mördarna gick till verket med "munterhet och stolthet". Medan
Browning framhåller tyskarnas antisemitism som en i och för sig nödvändig
förklaringsfaktor, blir judehatet hos Goldhagen både en nödvändig och tillräcklig förklaring. Bataljonchefen erbjöd dem som inte ville delta att slippa.
Endast ett tiotal av drygt femhundra utnyttjade möjligheten. Den "onödiga"
brutalitet som tyskarna visade vid mördandet blir för Goldhagen ett viktigt
belägg för att det var det personliga judehatet som drev männen: de ville att
judarna skulle lida och förnedras innan de dog. Att ställa frågor om hur
männen kunde övervinna sina moraliska skrupler att döda åldringar, kvinnor
och barn är meningslöst. Det fanns helt enkelt inga moraliska skrupler att
övervinna. Goldhagen kallar liksom Browning männen i polisbataljonen för
"vanliga tyska män", men hos Goldhagen ligger tyngdpunkten på ordet
"tyska". Vanliga "tyskar" var inte vanliga i förhållande till andra män, de var
ett slags antisemitiska demoner. Skulle danskar och italienare ha kunnat
förmås att begå liknande handlingar? frågar han retoriskt.
Från det enskilda fallet övergår Goldhagen till helheten. Det som gällde för
männen i polisbataljon 101gällde också för den tyska kulturen. Att eliminera
judarna var inget nazistiskt påfund utan en föreställning med djupa rötter i
tyskt samhällsliv. Goldhagen återupplivar den gamla från-Luther-till-Hitler-tesen: Hitler som kvintessensen av den tyska historien.
Goldhagen menar att tidigare forskning mer eller mindre omedvetet utgått
från att Tyskland varit att betrakta som en del av den västerländska civilisationen. Detta har skapat ett slags positiv fördomsfullhet. Goldhagen påstår
att han närmat sig den tyska historien som en besökare från en främmande
planet, utan några förutfattade meningar. Detta antropologisk-fenomenologiska perspektiv har, menar han, hjälpt honom upptäcka Tysklands "annorlundhet" ("otherness").
Alltsedan medeltiden, hävdar Goldhagen, har den tyska kulturen genomsyrats av antisemitism. Under 1800-talets sista årtionden utpräglas det rasistiska draget i denna antisemitism: den blir "eliminatorisk", inriktad på att
judarna måste avskiljas från tyskt samhällsliv. Denna antisemitism genomsyrade alla samhällsklasser och institutioner inklusive kyrkan, såväl den katolska som den protestantiska (en viss tveksamhet uttrycker Goldhagen
dock i vad gäller socialdemokratin). Antisemitismen blev en besatthet hos
det tyska folket, insupen med modersmjölken. Goldhagen målar upp bilden
av ett samhälle som står på tåspetsarna i väntan på "befriaren" som skall
inleda "eliminerandet" av judarna. Under Hitler blir antisemitismen exterministisk. "Den eliminatoriska antisemitismen metastaserade i sin mest virulenta form, och vanliga tyskar blev villiga folkmördare."
Det antisemitiska motivet står således i centrum för Goldhagen. Trots de
omfattande metodiska resonemangen kan man inte säga att han genomfört
en kritisk prövning av bärkraften i de egna generaliseringarna. I mycket använder han sig av negativ bevisföring: Hur många av kyrkans män i Tyskland var inte anhängare av en eliminatorisk antisemitism? Hur många generaler, hur många jurister, hur många läkare? frågar han. Frånvaron av källmaterial som kan besvara dessa frågor, tolkar han konsekvent som belägg
för den egna tesen.
Moderna forskare har framhållit att antisemitismen var utbredd i Tyskland
även före Hitler, men det var den i många andra länder: den fransk antisemitismen var periodvis mycket virulent (Dreyfusaffären), polska antisemiter
krävde "avjudisering" av Polen, ingen betvivlade antisemitismens utbredning
i Österrike-Ungern eller Rumänien. Goldhagen anser emellertid att jämförelser med de antisemitiska traditionerna i andra länder inte är av nöden eftersom den tyska antisemitismen var av specifikt slag och det var i Tyskland
som Holocaust hade sitt ursprung. Detta kan möjligen vara en poäng, men
Goldhagens tes att det tyska folket blint trodde på den grövsta antisemitiska litteraturens stereotyper blir schablonmässig. Han diskuterar exempelvis
inte de tyska judarnas egen självuppfattning. Hur judeemancipationen över
huvud taget kunde inträffa i ett land där även de "liberala judevännerna"
beskrivs som antisemiter blir svårbegripligt. Om antisemitismen var så utbredd som Goldhagen påstår, varför lämnade de tyska judarna inte Tyskland redan innan Hitler kom till makten? Var judarna själva helt blinda för
djupet i det tyska judehatet? På ett ställe säger Goldhagen att judarna efter
1933 var tvingade att lämna "their beloved homeland"; på ett annat att judarna utgjorde en "relativt välintegrerad samhällsgrupp". Hur kunde judarna
vara relativt välintegrerade i ett samhälle så genomsyrat av judehat som det
tyska?
De flesta forskare är ense om att det inte var antisemitismen som förde Hitler till makten. Tvärtom tonade nazisterna ner sin antisemitiska propaganda
i valkampanjerna 1930 och 1932 då de ansåg att den saknade mobiliserande effekt. Man kan t o m fråga om antisemitismen även bland nazisterna
intog den centrala roll som Goldhagen hävdar. I Peter Merkls studie över
581 tidiga nazister ("Political Violence under the Swastika", 1975), som bl a
bygger på samtida enkätmaterial, klassificerar endast åtta procent av de
tillfrågade sig själva som starkt antisemitiska. Goldhagen gör aldrig något
försök att differentiera antisemitismens djup och utbredning i Tyskland regionalt, klass- och generationsmässigt. Han stryker den jämntjockt över landet. Vägen till Auschwitz var inte krokig, säger Goldhagen med anspelning
på en välkänd bok om den tyska judepolitiken. För honom går det en rak
väg från det slutande 1800-talets eliministiska antisemitism till Auschwitz.
Det innebär att Goldhagen avfärdar alla strukturella förklaringar till judemorden. Han framträder som en extrem "intentionalist". Mellan intention och
handling finns inga mellanled. Den forskningsinriktning som sökt förklara
den nazistiska judepolitiken som en kumulativ radikaliseringsprocess, där
avsikter och yttre faktorer ingår i ett komplicerat mönster, avvisas av Goldhagen. Han menar med sina forskningar ha bekräftat tesen om Tysklands
Sonderweg (särväg); men de forskare som drivit denna tes förklarar Tysklands särväg i strukturella termer, inte som en mentalitetsutveckling. Det
extremt monokausala samband mellan intention och handling som Goldhagen presenterar gör att hans psykologiska modell haltar. De antisemitiska
attityder som fanns i Tyskland, menar han, kunde endast utmynna i ett positivt bejakande av den nazistiska judepolitiken. Men som den israeliske forskaren David Bankier påpekat ( "The Germans and the Final Solution", 1992)
är principiellt accepterande inte detsamma som aktivt engagemang. Bankier menar att den nazistiska regimen misslyckades att aktivt mobilisera den
tyska befolkningen för den aggressiva judepolitiken. Även många antisemiter reagerade mot terrorn mot judarna, inte med öppen protest eller opposition utan genom att dra sig undan och hålla sig okunniga.
Hitler var inte bara besatt av judarna, han var också fixerad vid föreställningen om att ett folks överlevnad var bestämd av förhållandet mellan Volk
und Raum. Detta var ett motiv bakom den tyska "befolkningspolitiken" i
östra Europa under kriget. Här fanns planer på ett "uttunnande" av det slaviska befolkningsskiktet med över 30 miljoner människor. Dessa planer kan
inte förklaras enbart utifrån antisemitiska attityder. Även rent imperialistiska
motiv bar upp morden i östra Europa. I de nationella ideologier som utvecklades i Europa under l800-talet ingick rasistiska föreställningar som ett självklart element. Socialdarwinismen gav dessa vetenskaplig nimbus: hierarkin
mellan raser sågs som naturens egen ordning. Herrenmenschen ställdes
mot Untermenschen. Antisemitismen var en bland flera rasistiska föreställningar. Inte endast antisemitismen kunde ge upphov till folkmord. De över
tre miljoner ryska krigsfångar som dog i tyska fångläger måste beaktas i
detta sammanhang. Med sin ensidiga fixering vid den unika tyska antisemitismen som förklaring till judemorden aveuropeiserar Goldhagen dem och
reducerar dem till enbart en angelägenhet mellan tyskar och judar. Den tyske historikern Hans-Ulrich Wehler menar att Goldhagens demonisering av
det tyska folket innebär ett slags omvänd kvasirasism: i stället för det "utvalda folket" bestämt till utplånande, träder det "förkastade (tyska) folket"
som en inkarnation av ondskan.
Alf W Johansson är docent i historia.
SvD 9 oktober 1996
Copyright: Svenska Dagbladet
HITLER'S HENCHMEN: WILLING FOLLOWERS IN GENOCIDE
amerikanskt collegearbete
by Michael Coffeen
In this paper I argue the opposing views of Daniel Goldhagen's book Hitler's Willing Executioners and Christopher Browning's book Ordinary Men.
These books deal with the question of whether or not the average German
soldiers and civilians were responsible for the Holocaust. My paper argues
in favor of Goldhagen's book, that the average German was responsible for
their participation in the Holocaust.
At the end of World War II, the Jewish community and the rest of the world
were crying out for justice. The crimes committed by the Germans were
hideous and someone had to pay. At the Nuremberg trails, several Nazi
leaders were held accountable for their actions. This has given rise to a big
question. Were the Nazi leaders the only ones responsible for the pogrom
aimed at the Jews? Several books in recent years have been published on
the subject. One book which tries to offer an answer is Christopher
Browning's Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. In this book, Browning states that the average German was
not responsible for the genocide. On the other hand, Daniel Goldhagen's
Hitler's Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust, states
that the average German willingly participated in the mass slaughter of
Jews. In this paper, both sides of the argument will be examined. I will argue that the Germans did willingly take part in the genocide against the
Jews.
Christopher Browning states in his book, Ordinary Men: Reserve Police
Battalion 101 and the Final Solution in Poland, that the average German did
not willingly participate in the killing of Jews. Browning believes, and others,
that the "Germans were coerced into killing, followed orders blindly,
succumbed to peer pressure, or simply were unaware of the ongoing genocide" (Weinstein 1). Browning believes that the anti-Semitic propaganda
started by the Nazi's in 1933 coerced the Germans into killing the Jews. I
agree with the fact that propaganda was used to spread the Nazi's message of hate and may have caused some Germans to detest the Jews. But
was it strong enough to have lead them into a killing frenzy? I don't think
that the propaganda was a cause for the killing of Jews. "Goldhagen believes that the German brutality was motivated primarily by 'racial, eliminationist anti-Semitism'"(Weinstein 2). So it's not that the Nazis brain washed
thousands of Germans, but they just added fuel to the hatred already present in the German society and gave them a way to justify their actions.
People argue against Goldhagen's claim, that the German society was antiSemitic, by pointing out that after World War II, the Germans no longer hated the Jews and made laws to protect them. Goldhager rebuts this argument by stating, "Germans, after the war, were castigated by the world for
committing the greatest crime in history...The Allies denuded Germany's
institutional structures, replaced the dictatorship with democracy and revamped the education system" (Weinstein 2). So after the war, they realized
their fallacies and had to change their views.
Browning claims that the Germans were blindly following orders. Thus the
responsibility for the crimes falls on those who gave the orders. This in and
of itself is true. The fact remains, however, that the Germans had the opportunity to decline to participate in the killing of Jews. And Goldhagen points
out, "...not once in the history of the Holocaust was a German killed, sent to
concentration camp, or punished in any serious way for refusing to kill
Jews" (Kern 1). Now some will claim that peer pressure caused the Germans to do something they didn't want to do. I'm sorry, but if some of my
friends brutally killed innocent people, I would not care what they said, the
very least I would do was not join in.
To think that the Germans were unaware of the genocide is ignorant and
absurd. The Germans saw as well as the Jews did what was going on. Why
do you think so many Jews fled the country? They knew that death awaited
them in the hands of the Nazis. The Germans saw the Jews being humiliated, corralled through the city, loaded up in trains and sent off to die horrible
deaths in the concentration camps. They saw all this and did nothing
because of the deep rooted hatred for the Jews. Sure, there were several
instances where Germans helped the Jews escape persecution, but that
just proves that they knew of the atrocities being committed.
Browning 's views revolve around the idea that the Germans were forced to
commit these crimes against the Jews by the Nazi leaders. If that were the
case, then why did they carry out the orders with such barbaric brutality?
"They made old men perform antics before they shot them. They beat prisoners to death without reason. When Jews could not be taken unawares,
they hunted them through the forest with great ingenuity and persistence.
They did all these things even when no officer was looking, wholly on their
own initiative" (Knopf 2). Do these sound like the actions of unwilling participants? To me they sound like the actions of malicious people driven by hatred for those they abused and killed, the actions of those who willing and
eagerly took part in the genocide.
With the Holocaust more than fifty years behind us, it's probably too late to
hold the Germans accountable for their actions. With six million Jews dead
and another estimated six million dead at the hands of the Nazis, someone
has got to be held responsible. To think that this sort of thing could happen
and still occurs in our world is sickening. We should look at these dark
events in history with a sense of shame. That a whole nation, lead by a
madman, can set out to eradicate a whole people based on religious beliefs
and almost succeed should frighten us. The blame should not be placed
solely on the Nazi leaders who gave the orders to exterminate the Jews. In
the American justice system, if you witness a crime and do nothing to try
and stop it, you're guilty by association. The same should apply to those
who either directly or indirectly participated in the Holocaust. We must never forget the Holocaust or turn the blind eye to such events taking place
today. Because before we know it, another Holocaust may happen and
claim the lives of more innocent people. So it must not go down in the history books that the Germans where coerced into killing by Hitler and are not
responsible for their actions. With that we neatly place the blame on one
man who we label as insane and ignore the real magnitude of this horrible
event. We owe it to those who were savagely killed by the hands of German
soldiers, that all who are responsible be brought to justice. [MC1]
Works Cited:
Geary, Dick. "Hitler's Army: Soldiers, Nazis and the War in the Third Reich."
History Today. February 1994.
Kern, Paul. http://h-net2.msu.edu/~german/discuss/goldhagen/gold9.html
Knopf, Alfred A. "Convicted of the Wrong Crime."
http://pages.prodigy.com/VBDS39A/hwe.htm
Weinstein, Natalie. "Prof defends his theory of 'willing killers'."
http://www.jewish.com:80/bk960419/sfaprof.htm