Predikan i S:t Hans kyrka Andra söndagen efter Trettondedag Jul den 17 januari 2016
Jesaja 55:1-4 * Uppenbarelseboken 22:16-17 * Johannes 4:5-26
V
id Jakobs källa vid staden Sykar uppenbarade Jesus
sitt riktiga jag för kvinnan som kom dit för att hämta
vatten. I det som hände då kan vi få veta åtskilligt om hur
Jesus gör när Han uppenbarar sig, sin härlighet och sitt
riktiga jag.
Kanske har också ni tänkt att det vore fint att möta
Jesus eller längtat efter att få se Honom eller i alla fall lära
känna Honom mer och tydligt förstå vem Han är. Det finns
all anledning att ta vara på en sådan längtan, odla den, ge
utrymme för den. Det är bara Jesu ovänner som inte vill att
vi ska fråga efter Honom.
Jesus mötte kvinnan vid brunnen vardagligt och oväntat. Hon kom till brunnen en helt vanlig dag, inte för att
träffa Jesus, utan för att hämta vatten. Att hon kom mitt i
den besvärande middagshettan tyder närmast på att hon
inte ville träffa någon alls.
Det är värt att notera att där kvinnan minst anade det,
där fanns Jesus. Han överraskar gärna fortfarande och
dyker upp oväntat.
Det är också värt att notera att initiativet låg och ligger
hos Honom.
Å andra sidan var hennes svar och hennes nyfikenhet
en förutsättning för att Jesus skulle lyckas. Hade hon väjt
undan eller av blygsel över sig och sitt leverne dragit sig
undan samtalet, hade det inte blivit något mer. Men kvinnan väjde inte, utan frågade och prövade sig fram, hon
lyssnade till och funderade över vad den okände mannen
sade till henne.
Vi kan, gärna kritiskt, fråga oss själva om vi är öppna
för att Jesus kan dyka upp typ oväntat, och räknar med att
Han till en början inte är så begriplig. Påverkas vi av den
allmänna opinionen att ingen förnuftig i vår tid kan tro på
Jesus?
Frågan om när kvinnan kom till tro på Jesus går inte att
svara riktigt tydligt på. På ett sätt började det redan vid
första ögonkastet. I alla fall är det konstruktivt att se det så.
När Jesus såg henne, och hon inte vände bort blicken utan
svarade, då började tron. Det som hände därefter utvecklade deras relation, alltså tron. Jesus visste förstås vad
Han gjorde och lät samtalet gå i en viss ordning. Det förefaller som att Han ofta använder just den ordningen när
Han möter människor. Men inte alltid; Han kan göra annorlunda.
Det första som händer i deras samtal är att Jesus ser
henne och tar henne på allvar. Det var för henne, och har
alltid varit och är, en revolutionerande och omvälvande
händelse. ”Han ser på mig; Han tar mig på allvar; Han till
och med behöver mig”.
Det andra som händer är att Jesus säger sådant som
kvinnan inte förstår, det där talet om ett levande vatten
som man aldrig mer blir törstig av. Hon verkar tro att Jesus
menar rinnande, icke-stillastående vatten, men Han talar
egentligen om det eviga liv, som Han kommit för att ge åt
världen och varje människa, särskilt efterlängtat av dem
som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet” (Matt 5:6).
Den Helige Ande handhar det eviga livet, så egentligen är
det Han som är det Jesu levande vatten, Jesus säger så
lite senare i Johannesevangeliet (Joh 7:37-39).
Kvinnan säger ”Ge mig av det vattnet så att jag aldrig
blir törstig och behöver gå hit efter vatten”. Det framgår
inte om hon är ironisk eller djupt allvarlig – eller både-och
eller något däremellan. Kanske visste hon inte själv vad
hon menade med det hon sade. Det där komplicerade och
konfysa tillhör i alla fall samtalet med Jesus och Hans
uppenbarande av sitt riktiga jag för oss. Tron är komplicerad och svårfångad.
Det tredje som händer är att Jesus avslöjar att Han
känner till kvinnans problem med sina karlar, eller, om
man så vill, hennes syndiga leverne. Han dömer henne
inte; Han bara säger som det är. Det kommer också i
relationen till Jesus, alltså i en levande kristen tro, att
Jesus tar upp det vi och Han vet är fel. Det är inte alls
behagligt, särskilt inte jämfört med när Han får oss att
känna oss värdefulla och viktiga. Men både det ena och
det andra är sant, och båda hör till livet med Jesus.
Efter kallelsenåden följer upplysningen genom lagen,
som de gamla svenska själavårdslärarna uttryckte saken.
Det verkar som om kvinnan försöka glida undan talet
om hennes liv, när hon börjar tala om att Jesus är profet
och, lite förnumstigt kan det verka, frågar efter den rätta
platsen för gudstillbedjan, på berget Nablus alldeles intill
Sykar, som samarierna menade, eller på Sions berg i
Jerusalem, som judarna menade. Fast kanske glider hon
inte alls undan utan, allvarligt, dels ger Jesus rätt, ”Du som
är profet vet vad Du talar om”, dels ställer den livsviktiga
frågan om var vi kan finna den nådige Guden och frälsningen, förlåtelsen och det eviga livet.
I alla fall får hennes fråga Jesus att säga henne att bön
och Guds helige Ande och den sanning som Gud har
uppenbarat är det sätt på vilket vi finner en nådig Gud.
Och, säger Han, frälsningen är redan här. Frågan om vad
vi gör för att finna Gud är alltså bön, Andens nådemedel
och sanningen som finns i Guds Ord, Ordet, bönen och
sakramenten, alltså. Nådemedelstro kallas det för
Med den hemlighetsfulla och förlösande nyckeln: Frälsningen är här. Mitt framför kvinnan, i mänsklig gestalt,
synlig och samtidigt fördold. Också i vår mitt, synligt, gripbart och samtidigt fördolt.
Det verkar som att kvinnan börjar förstå att det de talar
om inte är långt borta, att den Messias som alla sanna
tillbedjare längtar efter och vill möta och en gång ska se är
alldeles i närheten. Det tillhör också kristenlivet, detta att
ana att man är nära utan att riktigt veta.
Jesus säger”Det är jag, den som talar till dig”. Ordagrant säger Han ”Jag är, den som talar till dig”. Då känner
kvinnan igen vad Gud sade när Han avslöjade sitt namn
för Mose i den brinnande busken: Mitt namn är Jag är.
Den yttersta avsikten för Jesus, dit Han ville komma i
samtalet med kvinnan vid brunnen och dit Han vill komma
med oss, är inte att vi ska känna oss värdefulla, inte heller
att vi ska se vår synd, inte att vi ska förstå de teologiska
problemfrågorna, utan att vi ska bekänna ”Du är Messias,
Du är Gud” med hela vårt förstånd och hela vårt hjärta och
hela vår kraft. De andra sakerna är viktiga och hör till, men
målet är bekännelsen till Jesus som den älskade Herren
och Frälsaren. Hos Honom finner vi friden och förlåtelsen,
Han är den nådige Gud, vårt ursprung, vårt mål. Hos
Honom är den himmelska härligheten och det eviga livet.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
