Om närsynthetssamhället - Samhällstrilogin del 2
Precis som i den förra historien tar vi avstamp i historian. För cirka två miljoner år sedan
hade en lång rad apliknande förfäder evolutionerat till det som kallas Homo Habilis som
betyder ”den händiga människan”. Den händiga människan heter så för att hon lärt sig
använda verktyg. Att använda verktyg är att förlänga sin egen kompetens så att den
faktiskt når utanför den egna kroppens begränsningar. Jag kan, med verktyg, bli starkare,
längre, tyngre, snabbare och till och med – så småningom – smartare och kunnigare.
Än så länge är verktygen relativt enkla, rymdfärjans föregångare var enkla skärverktyg
gjorda av stenflisor. Man kan nog anta att den tidens framtidsanalytiker ännu så länge
hade svårt att se att stenflisorna skulle komma att bli en iPod, en industrirobot, en
högtryckstvätt och en bordsgrill med teflonyta. Icke desto mindre var resan påbörjad.
Verktygen svarade med all säkerhet mot någon form av problem som behövde lösas.
Någon ville komma åt märgen i en benpipa eller kanske skära av en köttbit som satt lite
hårt. Lösningen blev en liten vass stenbit. Problemet var lokalt i tid och rum och
lösningen, d v s stenskärvan, var det också.
Efterhand reste vi oss upp (Homo Erectus) och för cirka 200.000 år sedan blev vi Homo
Sapiens, d v s den förståndiga människan. Den förståndiga människan är naturligtvis
fortfarande händig (Habilis) och upprättgående (Erectus) och dessutom en massa andra
saker som vi samlat på oss under tiden. För den förståndiga människan blir verktygen allt
mer ett resultat av tänkande och resonerande och vi får mer och mer sofistikerade
verktyg. Någon har tänkt ut något riktigt klurigt – och vips – en bälg som ger mer luft till
elden och därmed hetare härd och därmed möjlighet att bearbeta järn och därmed
möjlighet att göra ett svärd eller en plogbil.
Fortfarande gäller att verktyget är ett svar på någon form av problem men problemen
kan nu vara lite mer omfattande. Medan stenskärvan användes för att skaffa mat här och
nu är plogen ett verktyg som används för att få mer mat nästa sommar. Om den
primitiva klubban, gripen i flykten och affekt, kan användas för att tukta någon så
användes svärdet ibland för att åka till avlägsna länder, härja och plundra och ge
grannarna på moppe. Således är människans värld lite större, både i tid och rum.
Fortfarande är problemen dock väldigt begripliga, reella och det finns ett enkelt samband
mellan ”plöja” och ”skörda”.
Världen rullar vidare och vi seglar in i 1800-talets andra halva. Vi lever nu i ett samhälle
där kunskap och information betraktas som den viktigaste kompetensen och den mest
värdefulla komponenten i en vara eller tjänst. Det betyder också att våra verktyg handlar
mer och mer om informationshantering. Dagstidningar och folkbibliotek är typiska nya
verktyg för människor som levde år 1890. Andra hjälpmedel är lite mer svårfångade men
inte desto mindre effektiva. Taylor (1859-1915), Mayo (1880-1949), Fayol (1841-1925)
och Weber (1864-1920) ger oss ”Scientific Management”, HR, administrativa regler och
byråkratibegreppet. Det här är verktyg för att lösa problem som gäller många människor,
komplicerade produktionsprocesser och omfattande logistikkedjor. Problemen är nu mer
omfattande både i tid och rum och det har hänt något väldigt spännande faktiskt.
• Väldigt lokala problem löstes alltså med väldigt lokala verktyg (stenflisor)
• När problemen blev mer omfattande blev stenflisan större och bättre (plogen)
När problemformuleringarna blev ännu mer omfattande var det plötsligt
organisation av jordbruket som var den effektivaste lösningen – inte en ännu
bättre plog (enskiftet runt år 1800 t ex).
Vi gör alltså ett kvalitativt språng till en helt annan kategori av verktyg. Detta hindrar ju
inte att någon fortfarande sitter och filurar på hur en plog skall bli effektivare men det är
tydligt att när problemen når en viss storlek har vi skäl att byta lösningsparadigm.
Informations- och kunskapssamhället som växer, växer och växer under hela 1900-talet
bidrar alltså med nya lösningar – men också med nya problemformuleringar. Första och
andra världskrigen var just världskrig, större konflikter än vi någonsin sett. Rachel
Carson skrev ”Tyst vår” 1963 och pekade på jordbrukets miljöpåverkan. En påverkan
som var mer långsiktig och mer geografiskt omfattande än något som vi tidigare stött på.
På samma sätt som stenåldersmänniskan tänkte ”Större bytesdjur kräver större knivar!”
tänker 1900-tals människan ”Större problem kräver större organisationer!”. Vi får
riksförbund, EU och globala samfund. Det tycks fungera och vi närmar oss slutet av
1900-talet.
1987 antogs Montrealprotokollet för att skydda jordens ozonskikt. Just nu, 2009, pågår
fortfarande en diskussion om i vilken utsträckning den globala uppvärmningen är skapad
av människor. Vattenbrist och världssvält är andra beskrivningar som antagit nya och
större proportioner. Problemen – eller rättare – vår uppfattning om problemen har alltså
nått ytterligare en dimension och tycks allt oftare vara globala och med oerhörd
utsträckning i tid. Kanske är det så att en organisation måste vara större än det problem
organisationen skall lösa? Kanske är det inte så enkelt men uppenbart är att inte ens
globala organisationer förmår lösa globala problem. Alltså sitter människor nu med en
växande frustration över att de problem vi alla diskuterar inte tycks kunna lösas med de
verktyg vi förfogar över.
Den enklaste vägen ur det obehaget är tyvärr att bli närsynt. I stället för att frustreras
över att mina organisationer inte kan lösa de problem vi står inför kan jag ju välja att
fokusera de problem organisationerna kan lösa. Det betyder att jag medvetet väljer att
diskutera, analysera och penetrera problem som är så små i tid och rum att de låter sig
lösas med nuvarande verktyg. Alltså bortser jag ifrån de problemformuleringar som är
för stora för min verktygslåda – oavsett att de förmodligen är av större betydelse för mitt
välstånd.
Miljontals människor i västvärlden gör sig dagligen och stundligen närsynta helt enkelt
därför att det skapar en rimlig balans mellan problem och lösningsförmåga.
Politiska debatter, kvällstidningar, TV-program och diskussioner vid lunchbordet på
jobbet hjälper oss att hålla fokus så nära oss att vi inte riskerar att hamna i den mycket
obehagliga zon där vi än en gång skulle tvingas bygga helt nya verktyg i stället för att
putsa på de gamla.
Nu har vi alltså närsynta medborgare som lever i tårtbitar… var skall det här sluta?
