Samhälle - Länsstyrelserna

S A M H Ä L L E
POLISER I FOLKVIMLET, ÖREBRO. FOTO: PETER ÅSTEDT
Samhälle
231
S A M H Ä L L E
Så länge det har funnits människor har det sannolikt också funnits någon form av social organisation, där människor har slutit sig samman
kring olika uppfattningar och överenskommelser. Man kan anta att den
sociala organisationen utvecklades i takt med att människan blev bofast
och alltmer beroende av sina grannar. Ledare behövdes för att samordna
gruppens gemensamma arbete, behov och önskemål. Lagar och regler
sattes upp för att strukturera det gemensamma livet.
Själva begreppet samhälle står för en större grupp individer med gemensam kultur och tradition och som lever tillsammans på ett organiserat sätt. I de medeltida landskapslagarna finner vi en fast formad samhällsorganisation som utvecklats redan under förkristen tid, uppbyggd
kring byn och ätten. Ätten, det vill säga familjen och släkten, spelade en
stor roll i den tidiga sociala organisationen.
Kristendomens införande medförde en ny samhällsideologi. Kyrkan
utövade sitt inflytande över de världsliga institutionerna som lagstiftning, familjebildning och regeringsmakt. Vikingatidens småkungariken
ersattes efter hand av en central kungamakt. Det skiktade bondesamhället
övergick i ett ståndssamhälle. I samhällets organisation ingick försvar av
befolkning och egendom. Tidigt anlades försvarsborgar och liknande
anordningar som skydd för den lokala befolkningen mot andra fientliga
grupper. I samband med Svearikets allt fastare organisering, utvecklades
ett alltmer organiserat försvars- och krigsväsende. Kärntornet i Örebro
slott är ett resultat av en tidig försvarsanläggning som utvecklades till ett
fast hus, vilket med tiden blev Örebro slott.
Kyrkan stod länge för både den andliga och världsliga samhällsorganisationen. De många sockenkyrkorna i länet kan därför sägas representera denna andliga och världsliga överhöghet, men också befolkningens sockengemenskap.
Den katolska kyrkan stod för vården av de sjuka och fattiga. Med
reformationen övertogs ansvaret av det världsliga samhället, men kom i
praktiken att ligga kvar hos socknarna. Det var kring sockenkyrkan som
många av de olika sociala och administrativa funktionerna först samlades: skola, fattigstuga, sockenmagasin, tingshus med mera.
Kyrkans byggnader och miljöer
Sockenindelningen
Några av de ungefär trettio runstenar och runskrifter som finns i länets
Närkedel är försedda med kristna symboler. De ristades under 1000talet och anses tyda på att kristendomen under denna tid var under införande. I Närke har också lämningar av några monumentala gravar, så
kallade Eskilstunakistor, påträffats i anslutning till tidigmedeltida kyrkor. De dateras också till tiden för kristendomens införande.
Både tyska och engelska missionärer skickades till Norden. Större
inverkan än missionärernas predikningar hade förmodligen vittnesbörden
från de köpmän som vistades vid handelsplatserna och hemvändade handelsmän och vikingar som stött på kristendomen under sina resor.
Hur den tidiga kyrkliga organisationen tillkommit är omdiskuterad.
De runstenar med kristna symboler som finns i länet tyder på att kris232
S A M H Ä L L E
FOLKLYNNET I ÖREBRO LÄN 1844
”Folklynnet inom detta Län företer icke några utmärkande egenheter,
till skillnad från omgifvande orter, dock finner man i detta afseende en
icke obetydlig olikhet inom bergstrakterna och slättbygden. I följd av
lefnadsförhållanden och näringsfång är bergsbon djerf, verksam och fyndig. Han saknar icke anlag till slöjd- och konstfärdighet, men han öfvar
dem inte utan behof, han föredrar vågsamma, livsfarliga företag. Den
rika bergsmannen klär sig efter förfädrens bruk i samma tarfliga socken
drägt som den fattige, men i hans hus råder vällefnad och ofta öfverflöd,
jämte sträfvandet att härma ståndspersoners bruk och lefnadsvanor. Slättbon är i allmänhet arbetssam, tarflig och förnöjsam, men saknar alldeles
håg och händighet för slöjder, och i ogynsamma år tager han hellre sin
tillflykt till en liknöjd försakelse än till ansträngd verksamhet.
I allmänhet är länets allmoge känd för sedlighet, laglydnad och redlighet. Grofva brott som utmärka inrotad last och vildsinne äro sällsynta
och i aftagande, hvaremot stölder snatterier ofta förekomma och öka sig
årligen särdels sådan år då missvext eller arbetslöshet ökar fattigdomen
bland de arbetande klasserna.”
(Topografiska och statistiska uppgifter om Örebro län, 1844)
tendomen först anammades i stormannaätterna. De kom i kontakt med
läran vid sina utlandsresor och imponerades säkert av den prakt och
utvecklade samhällsordning de kristna områdena uppvisade.
Den kyrkliga indelningen av landet är av gammalt datum. Den fick
sin nuvarande form under tidig medeltid. Socknen var en enhet för både
den kristna religionens utövande och en rad världsliga administrativa
funktioner. Hur sockenindelningen ursprungligen uppstått är oklart.
Ordet socken härleds ibland ur fornsvenskans sokn, med sin dubbla betydelse ”sökande skara, som söker sig åt samma håll” och ”lagsökning”. I
så fall kan den tidiga sockenindelningen endera ha varit ett begrepp för
det område inom vilka innevånarna sökte sig till samma kyrka eller beteckningen på ett område som låg till grund för rättskipning och skatteväsende redan på hednisk tid. Termen kan också ha inneburit en nyhet
som inhämtats, via engelskans soke, med betydelsen ”rätt att utföra rättskipning inom ett område”. De engelska kyrkomännen hade nämligen
en stark influens över den tidiga nordiska kyrkans organisering. Framförallt var det indrivningen av tiondeskatten som krävde en fast geografisk
indelning, tiondesystemet var troligen fast etablerat i slutet av 1100talet eller början av 1200-talet.
Sockenbegreppet upphörde formellt 1862 och församlingarna separerades från de världsliga, kommunala göromålen. Från och med år 2000
är kyrkan helt separerad från den världsliga makten.
Missionstid och medeltid, omkring 1050-1527
De tidigaste kyrkorna byggdes i trä, vilket var det naturliga, inhemska
byggnadsmaterialet. En av landets äldsta bevarade träkyrkor finns i
233
S A M H Ä L L E
Socknar i Örebro län
Tångeråsa. Den är daterad till 1220-talet genom dendrokronologisk
undersökning. De tidigaste träkyrkorna var i allmänhet uppförda i staveller skiftesverksteknik. Tångeråsa är däremot uppförd i knuttimmer,
vilket också är den vanliga byggnadstekniken för länets senare uppförda
träkyrkor. Spår av träkyrkor som föregångare till senare kyrkor har påträffats vid Mosjö, Glanshammar och Kvistbro. Stora Mellösa kyrka an234
FOTO: ESTRID ESBJÖRNSON/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
S A M H Ä L L E
ses också ha föregåtts av en träkyrka. På Förntorps äng i Lännäs socken
har en grund som kan härröra från en medeltida träkyrka påträffats.
Från 1100-talet blev det vanligt att kyrkorna uppfördes i sten. Det
innebar också att konsten att bränna kalk för tillredning av murbruk
spreds. Närkedelen av länet, där de flesta av de medeltida kyrkorna är
lokaliserade, är gynnat av tillgång till lättbruten kalk- och sandsten. Väggarna uppfördes i skalmursteknik, vilket innebär att en yttermur och en
innermur murades upp. Mellanrummet mellan murarna fylldes sedan
med lös sten, bruk och överblivet byggmaterial.
De tidiga stenkyrkorna uppfördes i romansk stil, populärt kallad
rundbågestil eftersom ett karaktärsdrag är de runda bågar som slogs över
öppningar. Bågarna var helt enkelt ett sätt att överföra de nedåsträvande
krafterna. Planmässigt finns två huvudformer representerade bland de
tidiga kyrkorna i länet. Den ena typen har långhus och kor som avslutas
av en absid, en halvrund utbyggnad. Den andra typen har långhus och
rakslutet kor.
Långhusen kompletterades efterhand med västtorn. I många fall byggdes det direkt, vilket kan tyda på ett inflytande från stormän. De flesta
torn har fått sina nuvarande spiror under protestantisk tid, men i Mosjö
och Norrbyås finns den romanska tornhuvskonstruktionen bevarad.
Stenbyggnadstekniken utvecklades hela tiden. Genom att göra valven spetsiga kunde man göra större öppningar än tidigare. Den gotiska
stilen, som kännetecknas av spetsbågen, nådde länet under 1200-talets
senare hälft. Nikolaikyrkan i Örebro utgör ett förnämligt exempel på
den nya byggnadstekniken. Etablering av nya kyrkor var ovanlig under
medeltidens senare del och de flesta nedslagen av gotisk byggnadskonst
i länet härrör därför från om- och tillbyggnader av romanska kyrkor.
När nya gotiska kyrkor byggdes och äldre kyrkor byggdes om, gavs de
en helt rektangulär planlösning utan utifrån synliga kor. Dessa kyrkor
kallas salskyrkor. Stora kyrkor gjordes treskeppiga genom att två pelarrader
bar upp valvslagningen i taket. Förutom Nikolai kyrka är Sköllersta kyrka
ett exempel på gotikens kyrkobyggnadskonst.
FOTO: MATS LINDQVIST
Tångeråsa kyrka är en av landets
få bevarade medeltida träkyrkor.
Den uppfördes i knuttimmer i
två etapper under 1200-talet.
Den murade sakristian tillfogades under medeltidens senare
del.
De äldsta delarna av stenkyrkan
i Mosjö uppfördes i romansk stil
under 1100-talet. Den romanska stilen (ca 1000-1250) kännetecknas av tjocka stenmurar och
små, rundbågiga muröppningar.
Tornhuven på Mosjö kyrka är
typisk för de romanska kyrkorna.
235
S A M H Ä L L E
Av stort kulturhistoriskt värde är de medeltida inventarier och de interiörer som finns bevarade. De medeltida kalkmålniningarna hade en
pedagogisk funktion eftersom mässan hölls på latin och menigheten inte
heller var läskunnig. Kalkmåleriet i länet är tyvärr bara fragmentariskt
bevarat och hur mycket som funnits är inte känt. Medeltida kyrkklockor
finns bevarade på flera håll i länet. Lösa inventarier så som helgonbilder,
krucifix, dopfuntar och altarskåp tillhör också detta kulturhistoriska arv.
FOTO: MATS LINDQVIST
Kloster
FOTO: ELISABETH KARLSSON
Till de viktigaste bilderna i det
romanska kyrkorummet hörde
madonnabilden. Madonnan
från Mosjö kyrka skiljer sig till
stor del från andra bevarade
madonnabilder. Den tillverkades
redan på 1150-talet och ger
troligen en bild av en äldre nordisk träskulpturtradition.
Under medeltiden anlades några kloster i länets södra delar. Mest bekant
är cistercienserordens nunnekloster Riseberga i Edsberg socken, anlagt i
slutet av 1100-talet. I Örebro och Ramundeboda anlades kloster under
medeltidens slutskede. Vårfruklostret i Örebro omnämns första gången
1456 och var det enda karmelitklostret inom Sveriges dåtida gränser,
antoniterorderns härbergskloster i Tiveden, vid Ramundeboda, omnämns
först 1497.
1500-talet
1527 års reformationsbeslut vid riksdagen i Västerås ledde till att mycket
få kyrkor etablerades under århundradet. 1500-talet präglades istället av
statens indragning av stora delar av kyrkans gods och värdefulla inventarier och av religiösa dispyter mellan reaktionärer och reformivrare inom
den nya statskyrkan. Som ett resultat av hertig Karls gynnande av Bergslagen uppfördes emellertid Karlskoga kyrka på 1580-talet. Av 1500talets timmerkyrka är endast en del av det ursprungliga långhuset, som
gavs en rik, målad utsmyckning, bevarat. Det fungerar idag som sakristia för den vid början av 1700-talet byggda kyrkan. Även i Ramsberg
påbörjades en kyrkobyggnad under 1500-talets senare del, men den nuvarande kyrkan där byggdes 1787-90.
1600-talet
Den gotiska stilen (ca 12501530) karaktäriseras av de stora
spetsbågiga fönstren och de
avlastande strävpelarna på större
byggnader. Den senare gotikens
kyrkor får ofta en rik skulpterad
dekor. Kyrkan i Sköllersta är ett
bra exempel på den tidiga
gotikens kyrkor. Den uppfördes
under 1200-talets slut och 1300talets början.
236
1600-talet var en storhetstid för Sverige, då nationen blev en stormakt
att räkna med i Europa. Bergshanteringen, som var en förutsättning för
denna position, expanderade under detta århundrade. Nyupptagning av
malmbrott och den finska invandringen medförde en ökad kolonisering
av de tidigare glest befolkade norra länsdelarna. Detta avspeglas i nyetablering av kyrkor och ombyggnader av befintliga äldre kyrkor i Bergslagen, som Lindesberg och Nora. De bergslagskyrkor som anlades under
1600-talet, Grythyttan, Hällefors, Hjulsjö, Ljusnarsberg och Järnboås,
är alla karaktäristiskt utformade. De uppfördes i timmer och kläddes
med spån, som tjärades eller rödfärgades. Järnboås utgör ett undantag
eftersom fasaden försetts med ljus slätpanel och taket täckts med plåt. I
takt med befolkningsexpansionen i Bergslagen har dessa kyrkor byggts
om och till och ger därför ofta ett livligt intryck med sina många takvinklar.
Också i länets södra skogsbygd om- och nybyggdes kyrkor i trä under
1600-talet. Nysund, Kvistbro, Ramundeboda, och Skagershult är alla
tillkomna under detta århundrade. Länets ståtligaste stormaktstidskyrka,
Askersunds landsförsamlings kyrka, är emellertid en tegelbyggnad. Kyrkan uppfördes 1664-1670 efter ritningar utarbetade av Jean de la Vallée,
som bland annat är känd för sin medverkan vid uppförandet av
riddarhuset i Stockholm. Liksom Ödeby och Ervalla kyrka tillkom
Askersunds kyrka som ersättning för äldre kyrkobyggnader. Centralkyrkan
var en kyrkobyggnadstyp som slog igenom under detta århundrade.
Kyrkorna i Ervalla och Ramundeboda är båda centralkyrkor.
FOTO: PETER ÅSTEDT
S A M H Ä L L E
Ruin efter Riseber ga klosterkyrka. Klostret anlades troligen
av cistercienserna i slutet av
1100-talet och bestod i nästan
fyra hundra år innan det drogs
in i samband med Gustav Vasas
reformation.
1700-talet
Under 1700-talet förändrades det religiösa livet åter. De från karolinerkrigen hemvändande trupperna och deras anförare hade på sina fälttåg
kommit i kontakt med nya strömningar och som en reaktion mot den
stelbenta kyrkliga ortodoxin blev pietismen en landsomfattande rörelse
Bröderna Petri, med familjenamnet Phase, föddes i Örebro. De arbetade
båda med den första svenska bibelöversättningen. Olaus Petri (14931552) började studera i Leipzig för att samma år fortsätta studierna i
Wittenberg 1516. Där blev han anhängare till Luthers reformation. Det
var år 1517 som Luther spikade sina teser på slottskyrkans port. Genom
sina studier kom Olaus Petri också i kontakt med den tyska humanismen, han studerade för Melanchton, en av dåtidens mest framstående
humanister. 1518 blev Olaus Petri filosofie magister. Vid återkomsten
till Sverige 1518 blev han diakon och predikant vid domkyrkan i Strängnäs. I början av 1520-talet kallades han till predikant i Storkyrkan. På så
sätt blev Olaus Petri Gustav Vasas medhjälpare vid genomförandet av
den svenska reformationen, som befästes vid riksdagen i Västerås 1527.
Olaus Petri var också en flitig författare, den kungliga tryckpressen stod
till hans förfogande. Förutom bidrag till den första svenska översättningen av nya testamentet, som kom ut 1526, skrev han också kristna
och juridiska verk. Hans i vår tid mest kända skrift är den svenska krönikan. I slutet av sitt liv lönades han för sitt deltagande i reformationen av
Gustav Vasa genom att på dunkla grunder anklagas för delaktighet i
omstörtande verksamhet och dömdes till döden för detta brott. Han
benådades emellertid och utsågs till kyrkoherde i Storkyrkan i Stockholm under sina återstående levnadsår. Laurentius Petri (1499-1573) studerade i Wittenberg i slutet av 1520-talet. Han blev efter sin återkomst
till Sverige vald till vår förste evangeliske ärkebiskop och gynnade genom sitt ämbete reformationen. Han var en ortodox lutheran och utarbetade den första lutherska kyrkoordningen år 1571. Den innehöll också
den första svenska skolordningen. Laurentius Petri var också huvudansvarig för Gustav Vasas bibel som utkom år 1541, vars språkliga utformning haft stor betydelse för det svenska språkets utveckling, eftersom
den med endast smärre förändringar varit gällande in i våra dagar.
FOTO: LÄNSSTYRELSEN, ÖREBRO
BRÖDERNA PETRI
Nils Sjögrens staty över Olaus och
Laurentius Petri, vid Olaus
Petrikyrkan i Örebro.
237
bland de bildade samhällsskikten. Att den religiösa nyorienteringen var
en högreståndsföreteelse avspeglas i de många privata kapell, som uppfördes under 1700-talet i anslutning till herremännens sätesgårdar och
vid bruken. Fina exempel på 1700-talets kyrkoarkitektur i länet utgör de
gårds- och brukskapell som tillkom under denna tid. Goda exempel på
herrgårdskapell är Bysta, som uppfördes 1721, Boo från 1733 och Rockesholm från 1765.
Under 1700-talet nyetablerades inga sockenkyrkor, men däremot
omdanades flera befintliga kyrkor. I flera fall var det genomgripande
ombyggnader där medeltida långhus ersattes av nybyggnader. Ekeby kyrka
nybyggdes helt 1774 i rokoko och den medeltida kyrkan revs. Genom
sina mustiga framställningar med inslag av diverse fabelväsen och helgonbilder i klara färger, stred de medeltida målningarna mot 1700-talets
religionsuppfattning och den rådande estetiken. Under 1700-talets sista
decennier ersattes rokokon av strama nyklassicistiska drag med ljusa färger och förgyllningar.
FOTO: ELISABETH KARLSSON
Kyrkan i Järnboås byggdes 1659
i anslutning till den jär nhantering som skedde i trakten
av Klacka-Lerberg. Till skillnad
från de andra bergslagskyrkorna
fick denna ingen faluröd spånbeklädnad utan en ljus träpanel.
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
S A M H Ä L L E
Slottskyrkan i Boo uppfördes
1733-35 på initiativ och bekostnad av friherre H J Hamilton. Kyrkan byggdes i timmer
på en korsformad plan och präglas av karolinertidens stramhet
och enkelhet. I anslutning till
kyrkan byggdes även en klockstapel.
238
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
Landskyrkan i Askersund
byggdes på 1660-talet, några år
efter att den gamla medeltida
träkyrkan brunnit. Den nya
kyrkan uppfördes efter nederländsk inspiration i oputsat tegel.
Det välbevarade gravkoret och
västtornet utgör idag ett värdefullt exempel på stormaktstidens
byg gande.
S A M H Ä L L E
FOTO: MATS LINDQVIST
Svennevads kyrka från 1782-86,
har en mycket homogen och
välbevarad gustaviansk interiör,
vilken inte minst präglas av den
ovanliga färgsättningen i svart
och guld.
De kyrkor som om- och nybyggdes under denna tid var ofta stora, ljusa
och enkelt inredda. De går ibland under epitetet Tegnérlador, eftersom
biskopen Esaias Tegnér vid 1800-talets början propagerade för de nya
kyrkornas uppförande: ”ty Christendomen är ljusets lära och trifves ej i
mörker”. I länet nyetablerades tre kyrkor under 1800-talet och flera kyrkor ny- eller ombyggdes. Hammars kyrka är ett exempel på det klassicistiska ideal som rådde under århundradets första hälft.
1800-talets senare hälft präglades av en omfattande omvandling av
samhället. Befolkningstillväxt och folkomflyttningar gjorde att sockenkyrkornas lokalisering och storlek inte alltid överensstämde med var
befolkningstätheten var som störst. I radikala fall, som i Ramundeboda,
flyttades kyrkan från sitt gamla läge. I andra fall utökades kyrkornas
volym för att ge plats åt sockeninvånarna. Ibland ersattes de gamla sockenkyrkorna med nya kyrkobyggnader. Den gamla kyrkan revs eller lämnades som ödekyrka. En förutsättning för kyrkans omfattande byggnadsverksamhet var den allmänt förbättrade ekonomin. På landsbygden var
den ett resultat av skiftesreformer, sjösänkningar och förbättrade
jordbruksmetoder, som ledde till ökad produktion. I tätorterna utgjorde
utvecklingen av handel, hantverk och industri den ekonomiska basen
sedan frihandeln införts år 1846.
Under senare delen av århundradet väcktes ett intresse för äldre
kyrkoarkitektur. Särskilt gotiken gjordes i många länder till en nationell
stil. Redan 1842 ritade F S Scholander ett litet kapell i Karlsdal där de
nygotiska dragen är tydliga. I Guldsmedshyttan kulminerade nygotiken i
en katedralliknande tegelkyrka, ett verk av Ludvig Peterson, som stod
klar 1895. Året därpå invigdes Skagershults nya kyrka, ritad av Ferdinand Boberg, vars utformning pekar fram mot det kommande
århundradets nya stilideal.
FOTO: MATS LINDQVIST
1800-talet
Kyrkan i Hammar byggdes på
1820-talet efter tidens nyklassicistiska stilideal, dvs stor och
ljus med enkel inredning, gärna
i vitt och guld. Då kyrkan byggdes på en rullstensås fick den
anpassas efter åsens nord-sydliga
riktning, istället för den för kyrkor vanliga öst-västliga orienteringen.
239
S A M H Ä L L E
1900-talet
FOTO: MATS LINDQVIST
Kring sekelskiftet slog jugendstilen igenom med mjuka former och stiliserad naturornamentik. Snart märktes också ett intresse för äldre inhemska byggnadsverk. Både nationalromantiken och jugend användes i sökandet efter en ”nationell” stil. De materialexperiment som börjat utföras under 1800-talets slut utvecklades vidare, ibland kombinerades de
olika tendenserna, men nygotiken levde kvar in i det nya århundradet
till exempel i Olaus Petri kyrka från 1912. Hackvads kyrka, som förstördes genom en brand år 1902, präglades efter återuppbyggnaden av de
nya idealen, både exteriört och interiört. Hörkens kyrka i Ljusnarsbergs
socken från 1925 är ett sent men gott exempel på nationalromantisk
träbyggnadskonst. Ju längre århundradet fortskridit har en förenkling i
de arkitektoniska uttrycksmedlen blivit tydlig. Under 1920-talet kom
det klassiska formspråket åter till heders. Modernismen fick så småningom
sitt genomslag, även om kyrkobyggnadernas utformning länge var påfallande traditionsbundna. Adolfsbergs kyrka från 1970 i Örebro och
Österledskyrkan i Karlskoga från 1983 är exempel på modernt
kyrkobyggande. Under 1900-talet togs också profana lokaler i anspråk
som ursprungligen haft andra funktioner än religiösa. I Örebro omvandlades ett magasin till gudstjänstlokal år 1960, Mikaelskyrkan. Den fungerar numera som konsertlokal och har kompletterats med en ny kyrkobyggnad. I Karlskoga byggdes en konsumbutik om till gudstjänstlokal,
Karlsbergskyrkan, år 1967 och så sent som 1994 omvandlades en före
detta konsumbutik i Garphyttan till andaktslokal.
Under 1800-talets slut blev
många av de historiska arkitekturstilarna åter på modet.
Skagershults nya kyrka byggdes
1896 och pekar fram mot nationalromantiken och intresset för
stenbyggnadskonsten.
Fristående tornbyggnader och klockstaplar
Hörkens kyrka, som byggdes år
1925, är ett exempel på den
nationalromantiska arkitekturstil som präglade 1900-talets tidiga träbyggnadskonst.
240
FOTO: MATS LINDQVIST
Som tidigare nämnts, saknade flera av de tidigmedeltida kyrkorna torn.
Klockorna bars istället upp av klockstaplar. Sådana kunde också finnas
där kyrkorna faktiskt hade torn. I byggningabalken från år 1734 omnämns
klockstaplar som en av de byggnadstyper som skall vårdas i socknen.
1759 påbjöd Kungl Maj:t att klockorna om möjligt skulle flyttas in i
tornet och senare påbjöds att underhållet av klockstaplarna skulle upphöra. Flera klockstaplar revs därför under 1700- och 1800-talen.
Märkligast i denna byggnadskategori är kastalbyggnaden vid
Fellingsbro kyrka. Kastalen är den enda bevarade i sitt slag i mellansverige
och kan ha uppförts som försvarsanläggning under medeltiden. Senare
undersökningar tyder emellertid på att den redan från början tagits i
anspråk som magasinsbyggnad. Senare har den fungerat som klocktorn
och sockenmagasin. Vid Kumla kyrka fanns fram till 1828 ett klocktorn
av sten. Även den kan ursprungligen ha varit byggd som en kastal och
fungerat som magasin.
Kyrkogårdar
FOTO: ELISABETH KARLSSON
Kyrkogårdarnas vigda jord var begravningsplats men fungerade också
som betesmark för de djur som tillhörde kyrkans tjänare. De finaste
gravplatserna var belägna inne i själva kyrkan. Redan 1783 förbjöds försäljning av nya gravplatser och från 1815 förbjöds seden att begrava döda
inne i kyrkan, av hygieniska skäl. De flesta församlingsmedlemmarna
begravdes emellertid på kyrkogården och gravar markerades med enkla
träkors. I områden där smidet var välutvecklat kunde praktfullt smidda
kors pryda gravarna. Under 1800-talet reglerades gravarnas utformning.
Gravvårdar med den dödes namn och något bibelord blev allt vanligare,
särskilt sedan gravstenar börjat massproduceras av gjuterier och
stenhuggerier.
FOTO: ANNA-KARIN ERIKSSON
S A M H Ä L L E
Vid Bysta herrgård uppfördes i
början av 1720-talet ett kapell
med tillhörande inbyggd klockstapel. Klockstapeln är inklädd i
gul träpanel och fungerade ursprungligen också som bostad för
gårdens nattvakt.
Östra kyrkogården i Karlskoga
med det oktogonala krematoriekapellet från 1946.
Kyrkogårdar är i allmänhet muromgärdade, vilket stadgades i
byggningabalken 1734. Murar ersatte, ofta under 1700-talet, de äldre
balkarna av trä. Kyrkogården nås ibland genom stigluckor. Sådana finns
bevarade vid Täby, Axbergs, Sköllersta och Hovsta kyrkor men oftast
har stigluckorna rivits och ersatts av grindstolpar med järngrindar. Trädplantering av kyrkogårdar skedde ofta under 1700- och 1800-talen, då
241
S A M H Ä L L E
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
Skogskyrkogården i Karlskoga
består i huvudsak av två kontrasterande delar. Den äldsta
delen är en traditionell kyrkogård med sträng kvartersindelning. Den egentliga skogskyrkogården ligger längre västerut
och är anlagd i ett ravinlandskap
med stora höjdskillnader och
högväxt granskog. I sluttningen
ligger gravarna på terrasser.
Örebro gamla krematorium var
det tredje som uppfördes i landet.
Krematoriet byg gdes 1921 på
Norra kyrkogården och användes
fram till 1975, då ett nytt
krematorium togs i bruk.
242
FOTO: ELISABETH KARLSSON
en strävan att ordna dessa på ett mera regelbundet vis kom till uttryck,
inte minst som följd av påbud från Kungl Maj:t 1805 och 1815.
På en del kyrkogårdar byggdes särskilda gravkapell. Fina exempel finns
i Lillkyrka från år 1900, i Degerfors från 1918 och i Hällefors från 1929.
Vid Ramundeboda gamla kyrkplats finns ett gravkor från 1700-talet.
Kyrkogårdarna vittnar genom sin utformning och genom gravvårdarna om bygdens befolkning och näringsstruktur under 1800- och 1900talen och är därför av stor kulturhistorisk betydelse.
Alla gravar är inte belägna vid kyrkan på kyrkogårdar. Begravningsplatser har också, särskilt i tätorter, anlagts utanför bebyggelsekärnan. I
Karlskoga ligger två kulturhistoriskt intressanta begravningsplatser. Skogskyrkogården med kapell från 1908 och Östra Kyrkogården med krematorium och kapell från 1946. I Örebro finns Södra kyrkogården, invigd
1806, där några av stadens kända borgare är begravda, Olaus Petri kyrkogård, före detta Norra kyrkogården från 1808 och nuvarande Norra
kyrkogården, invigd år 1900, med Gamla krematoriet från 1921, ritat
av G Lindgren. Detta krematorium är det tredje som uppfördes i landet
och det bäst bevarade av de tidiga krematoriebyggnaderna. Södra kyrkogården i Nora har gravkapell från 1847. Den anlades på 1810-talet på
det forna landshövdingeresidensets mark. Norra kyrkogården i Nora
anlades 1865 och har ett kapell från 1867. I Ramsberg finns ett gravkapell med vackra interiörmålningar. Norr om Nora ligger en modern begravningsplats, Karlslund med kapell ritat av Jerk Alton. Dylta bruk,
som länge utgjorde en egen församling har en egen begravningsplats.
Också Mariedamm har egen begravningsplats.
I Åmmeberg fanns många utländska familjer, eftersom bruket var i
utländsk ägo. Flera var katoliker varför en särskild katolsk kyrkogård,
Tyska kyrkogården, anlades på Kolarängsudden i Åmmelången. I samband med koleraepidemier togs särskilda begravningsplatser upp på grund
av smittorisken. I Näsby finns en kolerakyrkogård från epidemien 1853
bevarad.
S A M H Ä L L E
Sockencentrum
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
Centralpunkten i kyrkomiljöerna är givetvis själva kyrkobyggnaden med
tillhörande kyrkogård. Redan under medeltiden bildades runt kyrkan
ett sockencentrum, dit många administrativa och sociala funktioner efterhand förlagts. Förutom prästgården finns ofta skola, fattig- och åldringsvård, samt sockenmagasin i de traditionella kyrkomiljöerna.
Kyrkomiljöerna är rikt representerade bland landets riksintresseområden,
ungefär 500 kyrkor ingår på något sätt i landets utvalda miljöer. I länet
ingår kyrkomiljöer i 25 riksintressen och i några av dessa är det de väl
utvecklade sockencentrafunktionerna som utgör det kulturhistoriska
motivet för riksintresset.
Socknarna fick redan tidigt ett visst självstyre. Sockenstämman hölls
ofta i prästgården eller i en sockenstuga. Sockenstugan kunde också
rymma bostad för socknens klockare. När kommuner bildades på 1860talet övertogs socknarnas indelning och kommunsammanträdena ägde
vanligen rum i sockenstugan med prästen som ordförande. Det var därför naturligt att kommunalhus också uppfördes i anslutning till kyrkan,
så som fallet varit i till exempel Lerbäck.
Kyrkan var länge bygdens
centralpunkt och administrativa
centrum, där socknens innevånare samlades. På bilden ses Lerbäcks sockencentrum med kyrka,
skola, kommunalhus m m.
Prästgårdar
Prästgårdarna var från medeltiden och framåt socknens administrativa
centrum. Prästgården hade en viktig social funktion i socknen. Prästen
och hans hushåll var en förmedlande länk mellan de högre samhällsskikten och allmogen när det gäller såväl seder och bruk som byggnadsskick. Prästgårdarnas manbyggnader präglades ofta av en sammansmältning mellan medveten arkitektonisk utformning och lokal byggnadstradition. De mindre prästgårdarna i fattiga socknar uppvisade ingen
större skillnad från traktens vanliga bondgårdar, och prästen var i det
närmaste jämställd med bönderna, när det gällde brukandet av jorden.
Redan från tiden för landets kristnande hade biskopen inte rätt att
inviga en kyrka om det inte fanns en fullt utrustad prästgård. Detta avspeglas i de gamla landskapslagarna som fastslår att prästen skall bo på
243
S A M H Ä L L E
FOTO: LENNART EDLUND/ÖREBRO
Prästgården i Fellingsbro ingår i
en välbevarad kyrkomiljö vackert
belägen på en höjdsträckning.
Den storslagna prästgården byggdes först i en våning på 1730talet och fick sin andra våning i
början av 1800-talet.
LÄNS MUSEUMS ARKIV
”kyrkobolet”. Storleken på detta anges också i landskapslagarna. Jordlottens storlek avspeglade socknens ställning i den kyrkliga hierarkin.
Kyrkojorden var befriad från skatt till konungen. För att ytterligare trygga
prästens försörjning och kostnader för kyrkliga förrättningar utgick en
särskild kyrkoskatt, tiondet, varav prästen fick behålla 1/3. Resten delades mellan biskopen, de fattiga och underhållskostnader för kyrkan. Inkomster från donationsjord användes till underhåll, upprustning och
utsmyckning av byggnaderna i sockencentrat.
I den för hela riket gällande landslagen, antagen omkring 1350, fastslogs att sockeninnevånarna hade skyldighet att bebygga prästgården med
laga hus. Under 1500-talet preciserades bestämmelserna om de sju laga
hus som skulle uppföras åt prästen. Ville prästen ha utrymmen utöver
de lagstadgade fick han själv bekosta detta. Oklarheter om vad som var
laga hus ledde till utfärdandet av en kunglig resolution 1720, som fastslog att till prästgården skulle höra en sätesstuga om två kamrar, kök och
förstuga, brygghus, bod med dubbel botten och loft, visthus, lada och
loge. Hänsyn skulle tas till traktens tillgång på byggnadsmaterial.
Under 1800-talet blev strävan att ordna upp det stora husbeståndet
påtagligt. Ekonomibyggnaderna placeras som flyglar för att ge ett ståndsmässigt intryck. Fruktträdgårdar och kålgårdar fick också striktare former och ordnades till trädgårdar. I mangårdens exteriör och interiör
eftersträvades också ståndsmässighet. Den ljusa oljefärgen i kombination med hyvlad panel ersatte efterhand den sedan 1600- och 1700talen vanliga rödfärgen. Ibland putsades timmerstommen, reveterades,
för att den skulle se ut som en stenbyggnad.
1910-års lönereform medförde en genomgripande förändring i
prästgårdsbebyggelsen. Prästen skulle hädanefter ha en fast penninglön
och jordbruket skulle skötas av en arrendator. Endast ”nödvändiga” hus
skulle finnas på prästgården. Detta innebar att ekonomibyggnadsbeståndet stympades radikalt, särskilt beträffande fähus. Dessutom blev
det oklart vad som gällde för prästgårdens byggnadsbestånd. Det föranledde att en ny boställsordning utgavs 1932 där bostädernas storlek fast244
S A M H Ä L L E
ställdes. I ett tillägg från 1940 fastslogs att hänsyn också skall tas till
kulturhistoriska och estetiska värden. Idag är det inte alltid prästen som
bebor socknens prästgård, vilken i sin tur inte längre är kvar i kyrkans
ägo.
Kaplans- och komministergårdar
FOTO: HANNA DOMFORS
Kyrkoherdarna i de större församlingarna skaffade sig redan tidigt en
hjälppräst, kaplan. Lön och bostad för denne fick prästen själv stå för
men det förekom att sockenborna lämnade bidrag. I 1686 års kyrkolag
fastställdes kaplantjänsten och förhållandet mellan kyrkoherden och
kaplanen. I och med regleringen fick kaplanen lön och boställe. I flera
fall kom kaplansbostället att läggas på indragen kyrkojord. Kaplanen var
ensam skyldig att svara för uppförande och underhåll av bostadshus och
ekonomibyggnader. Titeln ändrades under 1800-talet till komminister.
Flera tjänster drogs in redan under 1700- och 1800-talen. I dag tjänar
endast ett fåtal av dessa boställen som bostad åt en präst.
Komministergården i Nora från
1815, ingår en sammanhållen
och välbevarad prästgårdsmiljö.
Klockargårdar
En annan viktig funktionär i socknen var klockaren. Från 1400-talet
stadgades att klockaren skulle ha tre hus: ”sochnastuga, stall och
wisthusbod”. I många fall är det troligt att klockaren var en vanlig bonde
i byn men i de större socknarna kunde det vara en särskilt tillsatt person.
Klockargård finns bevarad bland annat i Nora och Tångeråsa och sockenstugan i Mosjö har tidvis haft samma funktion.
Sockenmagasin
Under 1750-talet utgick påbud om att socknarna skulle inrätta sockenmagasin, där säd kunde förvaras så att en reserv fanns i händelse av nödår.
Sockenmagasinen fick ofta en funktion av låneinrättning och det kapital
som eventuellt ackumulerades kunde användas till kyrkokommunala
angelägenheter. Ofta gick överskottet av räntan till fattigkassan. Förebil245
Efter påbud från staten byggdes
sockenmagasin runt om i Sverige
under 1700-talets senare hälft.
Syftet var att magasinen skulle
fungera som nödhjälpsupplag för
spannmål, men de kom i huvudsak att fungera som lokala banker. På bilden ses sockenmagasinet vid Hardemo kyrka från
1758.
FOTO: HANNA DOMFORS
S A M H Ä L L E
den till sockenmagasinens stadgor utarbetades 1756 av häradsdomaren
Jacob Larsson i Lidetorp, Nysunds socken. Flera sockenmagasin finns
bevarade i länets kyrkomiljöer, exempelvis i Glanshammar, Hardemo
och Vintrosa.
Kyrkstallar, Kyrkvägar
Många hade lång väg till kyrkan och behövde därför stalla hästar under
vistelsen i kyrkbyn. Varje gård hade skyldighet att själv underhålla sina
stallspiltor men byggnaderna uppfördes gemensamt. En del av kyrkovägen
skulle också underhållas av varje gård. Kyrkstallar finns bevarade i Axberg,
Lännäs, Hardemo, Ramsberg, Vintrosa och Kopparberg.
KYRKSKOLOR
Prästen i socknen representerade boklig lärdom och kyrkan hade ansvaret för menighetens utbildning. I första hand gällde det kunskap i den
kristna läran med katekesläsning som bas sedan protestantismen införts.
I 1686 års kyrkolag fastslogs att klockaren hade ansvaret för undervisning av församlingens barn. Undervisningen förlades till sockenstugan
eller klockargården. Ibland bedrevs undervisningen som ambulerande
skola. Alla barn skickades förmodligen inte till klockaren för undervisning. Avståndet var ofta långt, barnen behövdes i det dagliga arbetet på
gården och dessutom skulle klockaren ha betalt för sina tjänster. Under
1700-talet anställdes fasta lärare i några socknar. Det var vanligt att avskedade soldater innehade denna syssla. I och med 1842 års skollag inrättas en fast lärarkår. Samtidigt byggdes särskilda skolhus med lärarbostad. Flera kyrkskolor finns bevarade i länet till exempel Kumlaby, Vintrosa, Hardemo, Glanshammar och Fellingsbro. Av kulturhistoriskt intresse är också att Mor i Vall inom ramen för Svenska kyrkan anordnade
söndagsskola år 1872, landets första i sitt slag, i Karlskoga socken. Så
småningom övergick Mor i Valls verksamhet till en frikyrklig rörelse.
246
S A M H Ä L L E
Folkrörelse och fritid
De svenska folkrörelserna började växa fram under 1800-talet. Under
århundradets senare hälft blev organisationerna fastare och egna byggnader började uppföras. Den samhällsomvandling som pågick under
1800-talet ledde till att nya grupper och klasser uppstod, en liten grupp
i samhället fick det bättre medan det stora flertalet kom att tillhöra den
nya gruppen av lönearbetare. Många traditionella mönster och värden
bröt samman och ersattes av nya. Den allmänna läskunnigheten ökade
medvetenheten om samhällets missförhållanden och kom att utgöra en
grogrund för religiös väckelse, politisk verksamhet, nykterhetsrörelsen
samt ett allmänt bildningsintresse.
Frikyrkorörelsen
Väckelserörelsen växte fram som en protest mot den auktoritära Svenska
Kyrkan. Man ställde krav på religionsfrihet och önskade fritt kunna utöva
sin egen tro. Vid mitten av 1800-talet uppkom ett flertal religiösa rörelser i länet. Roparrörelsen kom hit på 1840-talet, missionsföreningar började bildas på 1850-talet. Baptiströrelsen utvecklades ungefär samtidigt
och framförallt Närke kom tidigt att bli ett av baptismens starkaste fäs-
RISEBERGA BÖNHUS
FOTO: MIA GEIJER
Riseberga bönhus är ett av landets äldsta bönhus. Redan under 1840talet hade ”ropare” vunnit anhängare i sydvästra Närke. Godsägaren Olof
Hedengren på Riseberga i Edsbergs socken hade fått kontakt med några
av samtidens mera framstående andliga ledare. När roparvågen ebbat ut
samlades de kvarvarande väckta kring Hedengren som tillsammans med
sina anställda läste ur bland annat Luthers skrifter. Snart började Hedengren att själv predika. Folk från hela trakten vallfärdade till Hedengrens
läsarmöten. Godsägaren lät därför uppföra ett bönhus i sin park, år 1855,
alldeles intill ruinerna efter Riseberga kloster. Risebergas läsare förblev
medlemmar i statskyrkan men de utgjorde en grogrund för de senare
frikyrkorna. Det första egentliga frikyrkokapellen i länet byggdes 1858 i
Vallby i Stora Mellösa socken och Örebro.
Riseberga bönhus.
247
S A M H Ä L L E
ten i landet. Metodistkyrkan startade i Örebro i slutet av 1860-talet men
i länet kom metodisternas tyngdpunkt att vara på landsbygden i södra
Närke.
Den religiösa väckelsen avspeglas i det stora antal frikyrkobyggnader
som finns spridda över länet. De uppfördes vanligen under knappa ekonomiska förhållanden och deras utformning är därför enkel med stark
anknytning till lokal byggnadstradition. I städerna kunde däremot frikyrkobyggnaderna bli påkostade och utgöra påtagliga inslag i stadsbilden.
Nykterhetsrörelsen
Under 1800-talet ökade alkoholkonsumtionen dramatiskt i Sverige. Spriten var både billig och lättillgänglig. Supandet som var allmänt utbrett
och förekom i alla samhällsklasser, skapade svåra sociala problem. Utifrån denna situation skapades organiserade nykterhetsföreningar, vars
strävan var ett helnyktert samhälle. Nykterhetsrörelsen fick tidigt fot-
Frikyrkolokaler i Örebro län
1870-1978. Efter Lindvall och
Richette 1979.
248
1870-89
1890-99
1900-14
1915-29
1930-49
1950-78
S A M H Ä L L E
fäste i länet. På 1840-talet bildades Finnerödja Svenska Nykterhetssällskap
och på 1870-talet bildades nykterhetsföreningar i Örebro, Degerfors och
Viby. 1878 började Örebro läns nykterhetsförening sin verksamhet. Snart
fanns också landets ledande nykterhetsorganisationer, Blåbandsrörelsen
och International Orders of Good Templar, IOGT. Nationalgodtemplarordern, NGTO, bildades i Örebro år 1888 som en utbrytargrupp ur IOGT. NGTO sammanslogs 1922 med Templarorden, TO, till
NTO. Intresset för nykterhetsrörelsen var som störst kring sekelskiftet
då en rad ordensbyggnader uppfördes. Ovanligt storstilat blev ordenshuset i Hällabrottet, som uppfördes 1903 i nationalromantisk jugendstil. Folkbildningstanken var stark inom nykterhetsrörelsen och
studiecirkelverksamheten är fortfarande mycket aktiv. 1970 bildades
IOGT-NTO genom en ny sammanslagning.
FOTO: JONAS JANSSON
FOTO: JONAS JANSSON
Under 1800-talets senare del
drog väckelserörelsens våg över
länets landsbygd och en ny typ
av byggnader uppstod. På bilden
ses Elimkapellet vid Skinnarbacka, Bo socken, vilket uppfördes 1877.
Under 1900-talets första decennium resulterade nykterhetsrörelsens framgångar i ett stort
antal nybyg gda ordenshus.
Hällabrottets pampiga ordenshus
i jugendstil har ägnats ovanligt
stor arkitektonisk omtanke.
Byggnaden stod klar 1903.
Arbetarrörelsen
FOTO: ELISABETH KARLSSON
Den socialistiska arbetarrörelsen växte fram i Sverige under slutet av 1800talet. Det fösta fackförbundet i Sverige bildades 1886 och tre år senare
På många håll, framförallt i
bruksorterna, var det svårt för
arbetarna att träffas på fritiden
utan kontroll och påverkan från
arbetsgivaren. Många fackföreningar tog därför initiativet
att byg ga en folkpark. Folkparken i Dalkarlsberg anlades
1930 av Gruvarbetarförbundet, avdelning 33. Det är en
liten enkel anläggning på en höjd
i skogen, med en dansbana och
några serveringskiosker.
249
S A M H Ä L L E
Krokbornsparken i Hällefors
anlades 1796 för brukets
anställda av brukspatron
Heijkenskiöld. Här fanns
kägelbanor, gungor, karuseller,
dansbana och en amfiteater. Av
parkens anläggningar finns idag
bara teatern kvar. Detalj ur
Karta över Hällefors Brukssamhälle, 1952.
250
bildades det socialdemokratiska partiet. I de orter dit industrier lokaliserats byggdes vanligen ett Folkets hus, där arbetarna fick möjlighet att
ägna sig åt såväl politisk aktivitet som nöjen och bildningsverksamhet.
Fackföreningsrörelsen, som kom till länet 1889 genom bildandet av
Örebro typografiska förening, hade svårt att finna lokaler för sin verksamhet och genom den snabba tillväxten av de socialistiska föreningarnas
verksamhet blev det nödvändigt att uppföra egna föreningshus. Folketshusrörelsen slog på allvar igenom först efter sekelskiftet och den första
Folketshusbyggnaden i länet byggdes 1901 i Hörken, där även länets
första arbetarkommun bildats år 1897.
Krokbornsparken i Hällefors brukar kallas länets äldsta folkpark. Den
anlades 1796 som herrgårdspark i ”engelsk smak”. I parken lät brukspatron Heijkenskiöld uppföra en danssalong och en serveringspaviljong
för brukets anställda där ”förlustelser” anordnades om söndagarna. Denna
park har alltså inte sitt ursprung i arbetarrörelsen utan i en patriarkalisk
omsorg om bruksarbetarna. Parken som efter en lång tids förfall restaurerades 1919 arrenderas av Folketshusrörelsen sedan 1926. Folkparker
finns också i bl a Karlskoga, Dalkarlsberg, Kopparberg, Vretstorp,
Degerfors samt Brunnsparken i Örebro.
På landsbygden var det vanligt att ungdomarna av tradition samlades
och dansade på vissa platser. Runt om på landsbygden anordnades under 1900-talets första hälft mindre festplatser där dansbanan var centralpunkten. Gropen i Kvistbro socken är ett exempel på en dansbana som
fortfarande är i bruk.
S A M H Ä L L E
Hembygdsrörelsen
Den svenska hembygdsrörelsen har sina rötter i mitten av 1800-talet, då
de första fornminnesföreningarna bildades.
Närke har en lång tradition inom hembygdsrörelsen, vilket inte minst
avspeglas i de många hembygdsföreningarna och hembygdsgårdarna.
Nerikes fornminnesförening bildades redan 1856. Flera av länets hembygdsföreningar bildades under 1900-talets första decennier, till exempel Gällersta forngårdsförening, bildad 1916, Sköllersta hembygdsförening, bildad
1918 och Stora Mellösa hembygdsförening, bildad 1924. Länets mest kända
hembygdsgård är Gällersta forngård från 1920, grundad av Johan Lud-
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO
Kata Dalström (1858-1923) var dotter till Johan Oscar Carlberg. Tre år
gammal kom hon till Kaveltorp utanför Kopparberg där hennes far sedan tre år verkade som ledare för driften. Efter en process med delägarna
flyttade familjen från Kaveltorp och fadern grundade industrierna vid
Bångbro kopparverk. Vid 11 års ålder skickades hon till Risbergska
internatet i Örebro. Hon vantrivdes vid den stränga skolinrättningen
och blev relegerad efter tre år. Hon inackorderades istället hos sin fars
jurist i Stockholm, vars fru var syster till August Blanche. Under sin
tvååriga Stockholmsvistelse gjorde hon bekantskap med samtidens radikala intellektuella elit, bland annat Hans Hierta och familjen Branting.
Hon fick dessutom fritt utbilda sig för några av huvudstadens bästa lärare. Återkommen till Bångbro påbörjade hon en studentexamen, som
hon aldrig avslutade.
Vid Bångbro träffade hon ingenjören Gustaf Dalström som då arbetade med Bergslagsbanan. De fick sju barn tillsammans. De levde till en
början ett kringflackande liv, eftersom Dalström ofta skiftade verksamhet. Under senare delen av 1880-talet vistades familjen periodvis i Stockholm och på 1890-talet bosatte sig familjen i huvudstaden. Efter att
under en tid ägnat sig åt filantropi i Stockholm anslöt sig Kata Dalström
1893 till socialdemokratiska partiet på direkt uppmaning av Hjalmar
Branting. Därmed upphörde kontakten med flertalet av hennes släktingar som hade konservativ läggning. Hon var aktiv i partiets kvinnoorganisation och verkade aktivt för genomförandet av kvinnlig rösträtt.
Kata Dalström var den första kvinnan på många förtroendeposter i partiet. 1917 splittrades partiet och Kata Dalström följde med vänstern,
som bildade Socialdemokratiska vänsterpartiet. Hon var också verksam
genom sina tolkningar av det kommunistiska manifestet, pamflettförfattande och som föredragshållare. Sitt största rykte fick hon som agitator. Hon var framförallt en bildningsivrare och hon ville göra bildningen
tillgänglig för de breda folklagren. Med tiden kom hon i konflikt med
partiledningen i trosfrågor. Efter Tageris nobelpris 1911 hade hon blivit
intresserad av buddismen.
LÄNS MUSEUMS ARKIV
KATA DALSTRÖM
Med J L Saxon i spetsen grundade Gällersta Fornminnesförening på 1910-talet Gällersta
forngård. Till gården flyttades ett
antal byggnader och tanken var
att Gällersta skulle bli Närkes
motsvarighet till Skansen i Stockholm. På bilden ses Saxon utanför en av byggnaderna på Gällersta forngård år 1923.
251
S A M H Ä L L E
vig Saxon. Hans ambition var att Gällersta skulle bli Närkes motsvarighet till Skansen i Stockholm. Friluftsmuseet Wadköping påbörjades redan 1898-99 då Magnus Dahlander, stadens dåvarande stadsarkitekt,
ombesörjde flytten av Kungsstugan till Lars Bohms udde. 1912 flyttades
också Borgarhuset dit. I samband med 1960-talets saneringar flyttades
ett antal byggnader till området och den första etappen av Wadköping
var färdig. En omfattande utbyggnad har pågått under senare år. Också
byggnader från landsbygden ingår numera i området.
Idrottsrörelsen
Idrottsrörelsen i länet börjar organiseras på 1880-talet. Det var främst
studenter från läroverket och tekniska skolan i Örebro samt militärer
som ägnade sig åt gymnastiska och sportsliga övningar, men intresset
spred sig så småningom till en större allmänhet. Gymnastiken, som tidigt blev välorganiserad, fungerade som förebild för många föreningar.
Allmän gymnastik hölls redan på 1840-talet. På 1880-talet hölls de första idrottstävlingarna i länet på Sanna Hed under Viktor Balcks ledning.
Denne var en av landets idrottspionjärer och dessa tävlingar bidrog till
idrottens organisering. I Örebro fanns vid sekelskiftet möjlighet att i
föreningsform delta i bland annat bollsporter, friidrott, gymnastik, cykling, rodd, skridskoåkning och simning. Den första fasta idrottsanläggningen, Örnsro, invigdes 1903. Där avhölls två friidrotts-SM. 1923
kunde Eyravallen, som uppförts som nödhjälpsarbete, invigas.
I Karlskoga bildades en bollklubb 1905 och en idrottsförening 1906.
Den första idrottsplatsen kunde invigas 1909. 1907 bildades den första
idrottsföreningen i Degerfors genom bruksledningens tillskyndan. Fotboll hade sedan en tid spelats av ungdomar i bruksområdet, men under
primitiva förhållanden. DIF:s tillkomst gynnades av bruksledningen som
GRETA ADRIAN
Greta Adrian (1893-1981). Greta Borg ansökte 1915 om arbete hos gymnastikdirektör Sam Adrian. Snart gifte de sig. Greta Adrian vikarierade
för sin man när han var inkallad och var därmed den första kvinnan i
landet som ledde manlig gymnastik, vilket i samtiden ansågs som synnerligen olämpligt. Hon blev också ordförande i en manlig gymnastikförening. Tillsammans med sin man introducerade de en ny, mjukare
form av gymnastik och verkade för att sprida gymnastiken utanför de
välbärgade skikten. 1916 startades en gymnastikförening på en skofabrik och 1917 bildades en kvinnlig gymnastikförening för kontorister
och butiksanställda. Greta Adrian verkade också för barngymnastik med
rytmik. Paret Adrian lyckades samla alla Örebros gymnaster inom en
organisation oavsett kön och samhällsklass, vilket var enastående för tiden. Ur gymastikföreningarna bildades både manliga och kvinnliga elitgrupper som Greta Adrian ledde. Greta Adrian tog också initiativ till
arbetsplatsgymnastik under arbetstid.
252
LÄNS MUSEUM
S A M H Ä L L E
FOTO: PER TORGÉN/ÖREBRO
Fotbollsarenan Eyravallen i
Örebro anlades på 1920-talet.
Den ståtliga träläktaren från
samma tid r ymde förutom
sittplatser även klubbrum och
omklädningsrum. Läktaren är
dessvärre sedan 2002 riven.
anlade en ordentlig fotbollsplan, men även andra sporter bedrevs. Också
i Nora bildades en idrottsförening som 1917 fick sin första idrottsplats
vid Hagby. Kopparbergs IF bildades redan 1903 men Olofsvallen kunde
invigas först 1933.
Administration
Det var först under Gustav Vasas tid som man kan säga att Sverige fick
en huvudstad med central förvaltning. Tidigare hade kungsgårdar, slott
och fogdegårdar ute landet använts som centra för kronans administration och säten för dess länsherrar.
Örebro har sedan uppförandet av Örebro hus, haft en central
förvaltningsfunktion i sitt omland. Örebro är den enda medeltida staden i länet och bland husbeståndet i staden finns byggnader för både
regional och lokal förvaltning på olika nivåer och från olika tider. På
senare tid har också några statliga verk förlagts hit.
Länsindelningen i Sverige kan härledas ända tillbaka till 1500-talet,
men har sedan dess strukturerats om och förändrats ett flertal gånger.
Organisationen med landshövding och länsstyrelse bildades 1634. Örebro läns utsträckning har förändrats ett flertal gånger sedan medeltiden,
till exempel innefattades under två perioder hela Värmland i länet. Under en kort period upphörde länet för att sedan under en tid kallas Järle
län. Örebro län, som i huvudsak fick sin nuvarande omfattning 1779,
innefattar idag landskapet Närke, västra delen av Västmanland, nordligaste delen av Västergötland, östra delarna av Värmland samt mindre
delar av Östergötland.
Häradsindelningen, eller hundare som det ursprungligen hette i Svealand, kan ha förhistoriskt ursprung. Örebro län är indelat i 16 häraden:
Örebro, Glanshammar, Asker, Sköllersta, Kumla, Sundbo, Hardemo,
Grimsten, Edsberg, Lekeberg, Karlskoga, Grythytte och Hällefors, Nora
och Hjulsjö, Fellingsbro, Lindes och Ramsberg samt Nya Kopparberg.
Dessa var indelade i 7 tingslag som i sin tur indelades i 4 domsagor.
Systemet levde kvar långt in på 1900-talet. Häradstingens verksamhet
bestod av en blandning av förvaltning och rättskipning. Klagomål över
253
S A M H Ä L L E
Härader i Örebro län
olika pålagor behandlades av häradstinget som också fördelade och övervakade de olika prestationer staten utkrävde av befolkningen. Under
1700-talet renodlades häradstingets dömande funktion och administrativa uppgifter överflyttades till sockenstämman. För häradstingens behov uppfördes särskilda tingshus i häradernas centralorter till exempel
Hallsberg och Sköllersta.
I bergslagsbygderna indelades områdena i olika bergslag. För dessa
områden fanns särskilda kungliga förordningar och privilegier som reglerade rättsväsendet.
Sockenstämmor hölls i socknarna. Prästerskapets rätt att hålla sockenstämma med menigheten ingick i prästerskapets privilegier under 1600254
S A M H Ä L L E
och 1700-talen. Sedan 1723 reglerade en paragraf i prästeståndets privilegier sockens självstyre. I denna paragraf och i 1817 års sockenstämmeförordning fastslås att ”stämman sammanträder i sockenstugan,
som varje socken åligger att bygga och underhålla”.
Kommunalreformen 1862 innebar att flertalet administrativa uppgifter överflyttades från socknen till en ”världslig” kommun. Kommunens område motsvarade socknens område och i praktiken var det samma
personer som styrde både i kommunala ärenden och i ärenden som gällde
socknens angelägenheter. Flera socknar lät uppföra kommunalhus i kyrkbyn. I några fall övertog den nybildade kommunen sockenstugan som
förvaltningslokal. I och med 1952 års kommunreform och införande av
storkommuner 1971-74 finns en rad före detta kommunhus på landsbygden och i mindre centralorter.
Sjuk- och fattigvård
Vården av fattiga och sjuka var under medeltiden kyrkans angelägenhet.
Vid klostren fanns munkar, som hade kunskap i läkefrågor. Där kunde
åtminstone en del av de fattiga och sjuka få hjälp. Mot slutet av medeltiden övertog städernas magistrat ansvaret för barmhärtighetsinrättningarna. Huvuddelen av sjukdomarna bekämpades med folklig läkekonst i form av bondmorornas huskurer, riter, eller mera ”avancerade”
kurer för vilka kloka gummor och gubbar svarade. Denna tradition har
varit levande långt in i våra dagar.
Fattigstugor och ålderdomshem
FOTO: ANNA-KARIN ERIKSSON
Kyrkan stod före reformationen för sjukvård och omhändertagande av
fattiga. I och med reformationen upplöstes kyrkans fattig- och sjukvårdande funktion helt. Det direkta ansvaret för fattiga och sjuka fick nu
istället sockenborna överta. Under 1600-talet blev hemlösa och fattiga
ett allt större problem. Det var till stor del en följd av de många krigen.
Det så kallade Arbetshuset vid
Kanslibron i Örebro byg gdes
troligen på 1740-talet som ett
magasin till kronobränneriet.
Under en stor del av 1800-talet
och en bit in på 1900-talet
fungerade byg gnaden som
barnhem, eller som det från
början kallades: ”Arbets- och
barnuppfostringsinrättningen”.
Arbetshuset är ett av mycket få
kvarvarande stenhus från 1700talets Örebro.
255
S A M H Ä L L E
Genom utskrivning av soldater uppstod brist på arbetskraft inom jordbruket och situationen förvärrades av missväxtår. De som överhuvudtaget återvände från krigsföretagen var ofta sjuka eller invalidiserade. Ett
sätt att lösa fattigfrågan och samtidigt avhjälpa arbetskraftsbristen på
godsen och gårdarna var att införa arbetstagarplikt för alla arbetsföra
under 1600- och 1700-talen. De gamla och sjuka, som inte själva kunde
försörja sig, måste fortfarande tas om hand. Olika lösningar fanns, till
exempel rotegång där socknens fattiga i tur och ordning skulle omhändertas av gårdarna. I slutet av 1600-talet stadgades i kyrkolagen, att
socknarna skulle bygga fattighus, vilket återupprepades i 1734 års
byggningabalk. Södra kyrkoflygeln i Askersund byggdes 1779 för detta
ändamål. I 1698 års tiggarförordning infördes avgifter för kyrkliga
förrättningar. Inkomsterna från dessa skulle gå till fattigvården, liksom
en liten del av all testamenterad förmögenhet. För den övergripande
tillsynen av de fattiga svarade särskilda fattigfogdar eller fattigförmän. I
Örebro fanns ett kronomagasin ur vilket socknarna kunde få hämta säd
till de nödställda. Fattigbössor och sockenmagasin bidrog också till finansieringen av fattigvården. Fattigstugor finns bevarade i Fellingsbro,
Knista, Vintrosa och Askersund.
Efterhand upphörde fattigstugornas funktion. I slutet av 1800-talet
och början av 1900-talet infördes kontantunderstöd och ålderdomshem
byggdes för dem som inte kunde sköta sig själva. I Örebro tillkom år
1900 Pauvres Honteux vänner som ett privat alternativ till den offentliga
fattigvården för ståndspersoner, som förlorat sin ekonomiska bas, vanligen änkor. Ålderdomshem ingår bland annat i Vintrosa och Viby
kyrkomiljöer.
Mentalvården
Åtskillnaden mellan vården av sjuka, sinnessvaga och fattiga kom till
tydligare uttryck under 1800-talets senare del och 1900-talets början.
En sinnesslöanstalt öppnades i Örebro 1905. Byggnaden ritades av Magnus Dahlander. I Ervalla invigdes 1921 ett hem för psykiskt efterblivna
Läkare avbildade på ett träsnitt
från 1555. Ur Olaus Magnus
”Historia om de nordiska
folken”.
256
S A M H Ä L L E
barn. I Örebro återanvändes Svea Trängkårs anläggningar i Västra Mark,
efter nedläggandet 1925, som sinnessjukhus och från och med 1931 till
en statlig anstalt för vården av sinnesslöa kvinnor. Hinsebergs herrgård
var under åren 1940-46 vård- och arbetshem för psykiskt handikappade
pojkar.
KISAMOR
Maria Jansson, Kisamor (1788-1842) föddes på Kvarntorp i Hardemo
socken år 1788. Maria var av ”botarsläkt”, hennes far, Jan Jansson, kallades ”Läke-Jan”. Maria Jansson tillägnande sig faderns recept och läkekonst. Hon kom att konsulteras av traktens sjuka och fick snart rykte
som skicklig läkekvinna. År 1812 åtalades hon för kvacksalveri och för
att ha förgiftat en man med arsenik. Hon frikändes emellertid sedan
flera personer vittnat till hennes fördel. Hon förbjöds att vidare ägna sig
åt läkekonst. Efter faderns död ärvde hon mediciner och recept. Hon
flyttade till Östergötland år 1813, där hon fick beskydd hos en förmögen familj. Hon konsulterades i allt större utsträckning av förmögna
människor som inte blivit botade av den ordinarie läkarkåren. I början
av 1820-talet vistas hon i Stockholm och konsulterades av den kungliga
familjen. Enligt traditionen skulle hon fått tillåtelse av sundhetskollegiet
att utöva sin läkekonst år 1825.
Landsbygdens läkekonst och apoteksväsendet
På landsbygden var det prästerna, som parallellt med kloka gubbar och
gummor upprätthöll vården av sjuka. Vid barnafödande tillkallades en
jordemor, allt sedan 1600-talet utsattes dessa för hård kritik av de akademiskt utbildade läkarna. Prästernas läkedomskunskap byggde på antika
källor och den framväxande akademiska läkekonst, som ingick i deras
utbildning. Dessutom fanns ett stort intresse för växternas och
mineralernas tillämpning i läkekonsten, inte minst bland prästerskapet
som ofta odlade medcinalväxter i sina trädgårdar. Ur dessa läketraditioner
utvecklades också apoteksväsendet. Örebro fick sitt första apotek, Hjorten,
år 1699. Oscarsparken har sitt ursprung som apotekarträdgård.
Lasaretten
Före reformationen hade Vårfruklostret troligen svarat för en del av
Örebros sjukvårdsbehov. Från 1560-talet finns uppgifter om ett hospital
i Örebro som till underhåll erhöll kronotiondet från några Närkesocknar och oxskatt från två socknar i Värmland. Hospitalet utgjorde troligen en kvarleva av Vårfruklostret som låg mellan nuvarande Storgatanoch Köping-Hultsgatan. Vid hospitalet vistades såväl fysiskt som psykiskt sjuka som ”för olyckans förekommande måste skiljas från mänsklig
samlevnad”. Stadskirurg omnämns i slutet av 1600-talet och från 1708
hade staden en provinsialläkare. 1778 fick det dåvarande hospitalshuset
257
Det gamla lasarettet i Örebro,
även kallat hospitalet, byggdes
1780 i ett område med en sjukvårdstradition som går ända
tillbaka till medeltiden. Då låg
här ett karmelitkloster där läkekunniga munkar tog hand om
fattiga och sjuka.
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
S A M H Ä L L E
Städerna var sedan 1800-talets
slut skyldiga att hålla särskilda
sjukhus för smittsamma sjukdomar. I Örebro byggdes 1903
ett epidemisjukhus efter ritningar av stadsarkitekten Magnus
Dahlander.
258
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
status av länslasarett. Den nya lasarettsbyggnaden kunde tas i bruk 1782.
1892 flyttades lasarettet till nuvarande plats. De äldsta delarna byggdes
efter ritningar utförda av Axel Kumlien. Delar av dessa finns fortfarande
bevarade inom det nuvarande regionsjukhusets område, vilket präglas
av en kontinuerlig utbyggnad. Lasarettsbyggnaden vid Storgatan återanvändes som ålderdomshem, men är numera museum. Sjukvården var ett
av de första områden inom vilka kvinnor kunde få yrkesarbeta. Det
medicinska ansvaret förbehölls i det längsta de manliga läkarna.
Lasarettet i Örebro var in i vårt århundrade länets enda lasarett. Nora
fick sin första stadsfältskär på 1670-talet, men han flyttade snart till Lindesberg. Från 1762 fanns en läkare i Nora. Lindesberg fick stadsläkare
på 1770-talet. På 1850-talet tillkom provinsialläkare. Sjukstugor inrättades under 1800-talet i såväl städerna som på landsbygden. I de större
orterna inlemmades dessa så småningom i landstingets organisation. Vid
bruken var fri läkar- och sjukvård en vanlig förmån under 1800-talet
och i Åmmeberg fanns ett särskilt företagslasarett.
S A M H Ä L L E
Epidemisjukhusen
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Befolkningen hade förutom krig och missväxt plågats av epidemier med
mer eller mindre regelbunden återkomst. Periodvis ledde dessa till ödeläggelse av gårdar och torp. Under 1700-talet blev de veneriska sjukdomarna en landsomfattande folkplåga. På 1870-talet blev det obligatoriskt för kommunerna att anordna epidemisjukhus för vård av dessa
sjukdomskategorier. De första epidemisjukhusen anordnades i tillfälliga
lokaler men kring sekelskiftet byggdes större anläggningar. Lindesbergs
stad anlade ett epidemisjukhus 1887 och under 1900-talets första decennier tillkom liknande anläggningar i flera av länets övriga städer och
större tätorter. Magnus Dahlander ritade det 1901 uppförda epidemisjukhuset i Örebro. Byggnaderna används idag av bland annat
mödravården och barn- och ungdomspsykiatrin.
Under senare delen av 1800-talet var TBC ett problem. Hålahults
sanatorium stod färdigt 1900 som ett av fyra ”folksanatorier” för
obemedlade TBC-patienter, vilka anlades med medel från Oscar II:s jubileumsfond. För ritningarna svarade Axel Kumlien. Samma ritningar
användes vid uppförande av Hässelby sanatorium i Jönköpings län. Sanatorium fanns också i Adolfsberg, Garphyttan, båda ritade av Magnus
Dahlander, samt i Kopparberg och i Lindesberg. Fattiga barn från Örebro med TBC kunde skickas på sommarkoloni vid Västkusten genom
en kommunal barnkolonistiftelse.
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO
Hålahults sanatorium byg gdes
med anledning av tuberkulosens
framfart under 1800-talets
senare del. Sanatoriet, som stod
färdigt 1900, hade byggts med
medel från Oscar II:s jubileumsfond och var ett av landets fyra
sanatorier för fattiga TBCpatienter.
Brunnar och kurorter
Örebro län har en rik tradition kring källor med läkande kraft. Källorna
var ofta nyttjade redan under hednatid men kristnades och förknippades
med helgon eller någon dag i kyrkoåret, vanligen trefaldighetsdagen. En
av de äldsta kända traditionerna är knutna till S:t Olofskällan i Hardemo där kung Olof vid ett besök hos stormannen Sigtrygg skall ha
döpt ett stort antal människor. Trefaldighetskällor var också Odenskällan
i Odensbacken och Mariakälla vid Tångeråsa kyrka. Under 1500-talet
kom medicinsk brunnsterapi på modet på kontinenten och under 1600talet reste de svenska adelsmännen till utländska brunnsorter för kurer. I
259
S A M H Ä L L E
slutet av 1600-talet anlades de första brunnarna i Sverige, brunnsdrickadet ”vetenskaplifierades” och blev institutionaliserat med kungliga privilegier under 1700-talet. Flera av samtidens skickligaste läkare var verksamma vid brunnsorterna. Den av allmogen sedan länge utnyttjade källan i Loka, växte fram som kurort omkring 1720 och fick kungliga privilegier 1759. Vid kurorten användes tidigt gyttjebad i behandlingen
och Loka var landets ledande anstalt inom denna behandlingstyp. Under 1800-talet blomstrade brunnsinrättningarna. De mera framträdande
källorna i länet var, förutom Loka, Porla, Katrineberg, Forss, Stene och
Adolfsberg.
Badhus
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO
Behovet av hygieniska inrättningar i den ständigt växande
staden Örebro, resulterade i att
varmbadhuset vid Fabriksgatan
byggdes 1899. Badhuset bestod
av karbadsavdelningar för män
och kvinnor. 1927 byg gdes
simhallen till, som när den var
färdig året senare var norra Europas största. Simhallen präglas
av stram 1920-tals klassicism.
Bassängen täcktes över i slutet av
1980-talet och lokalen används
idag för teater och utställningar.
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Under 1800-talet ökade insikterna om renlighetens betydelse för folkhälsan. I Örebro inrättades både varm- och kallbadhus. Varmbadhuset,
från 1899, utvidgades 1928 och var då norra Europas största i sitt slag.
Flera välbevarade badhus från 1900-talets första årtionden finns bevarade, bland annat i Askersund, Kumla, Nora och Degerfors bruk. Några
kallbadhus finns inte bevarade i länet, kallbadhuset i Örebro är numera
rivet.
Tukt och straff
Synen på straff i äldre tider
Synen på vad ett brott är och hur ett straff skall vara utformat har förändrats radikalt med tiden. Exempelvis var skillnaden mellan rövare och
tjuvar stor i äldre tider. En tjuv tog någon annans egendom i hemlighet
medan en rövare gjorde sina tillgrepp öppet. Tjuvarna ansågs därför vara
mycket värre brottslingar än rövarna och straffades hårdare. I äldre tider
var det ett vedergällningssystem som styrde hur hårt straffet blev. Straffet sågs som samhällets hämnd mot den som syndat och straffet skulle
stå i rättvis proportion till brottet. Straffprincipen var därför ”öga för
260
S A M H Ä L L E
Träsnitt i Olaus Magnus
”Historia om de nordiska folken”
(1555). Längre tillbaka i tiden
var de flesta straffen offentliga.
”Vanartig ungdom bör snarast
tuktas...”, skriver Olaus Magnus,
”...lättlingar, odågor, lösdrivare
och de som äter av andras bröd
bör strängeligen straffas, genom
att gripas av fogden och slås i
kedjor på offentlig plats i städerna”.
öga, tand för tand”. Straffet knöts till kroppen. Brottslingen skulle lida
kroppsliga kval eller vid lindrigare brott offentligt förnedras i till exempel en skamstock utanför kyrkan. Många brott straffades med döden
och avrättningarna var ofta plågsamma. Straffet var också ett sätt att
avskräcka andra från att begå brott. Avrättningarna var därför offentliga
och publiken hade en minst lika viktig roll i avrättningen som den dömde.
Vanligtvis fanns det en avrättningsplats i varje härad, vilken ofta var belägen på allmänningsmark. Örebro härads avrättningsplats låg söder om
staden, nära den nuvarande djurkyrkogården söder om Adolfsberg. Vid
Sumpen, öster om nuvarande Östansjö, låg Hardemo och Grimstens
gemensamma avrättningsplats.
I bysamhället fanns straff för avvikande beteende. Att föda ett oäkta
barn kunde för bara några generationer sedan straffas med utstötning ur
bysamhället. Fylleri, ovårdat språk och att utebli från högmässan föranledde kyrkotukt. För fylleri, bråk och andra småförseelser kunde man
spärras in i något av landsbygdens arrest, som ofta fanns i anslutning till
gästgiverier, länsmansboställen och tingshus.
Längre tillbaka i tiden straffades
många brott med döden. Varje
härad hade sin egen avrättningsplats. På Örebro stads
häradsallmänning , söder om
nuvarande Adolfsber g , låg
Örebro härads avrättningsplats.
Sentida avritning av Gabriel
Torings karta från 1703, Örebro
läns museums arkiv.
261
Kurran vid Källmo. Strax norr
om Gälleråsen, finns en gammal
arrest bevarad, en rest från tiden
då det fanns ett tingshus i Källm o.
FOTO: ELISABETH KARLSSON
S A M H Ä L L E
Tukthus och fängelser
Efter förebilder i England och Holland anlades tvångsarbetsanstalter, så
kallade tukthus. Genom tukt, det vill säga sträng disciplin och ordnad
sysselsättning skulle fångarna omdanas till nyttiga samhällsmedborgare.
Till tukthusen fördes, förutom landstrykare, tiggare och ”annat löst folk”,
de kvinnliga brottslingarna. De manliga förbrytarna fördes oftast till fängelser. Länets grövre brottslingar spärrades in i bottenvåningen av Örebro
slotts sydöstra torn. Lokalerna utdömdes 1798 och 1805 flyttades de,
med måttliga förbättringar, till sydvästra tornet. Det mest fruktade fängelset låg utanför länet vid Marstrand, Carlstens fästning, dit bland annat
Lasse-Maja skickades på straffarbete i början av 1800-talet, efter att ha
suttit fången i Örebro slott. Förhållandet i fängelserna och tukthusen
var betydligt hårdare än i dagens fängelser. Barn och ungdomar blandades med vanebrottslingar av olika slag, småtjuvar satt tillsammans med
grövre brottslingar och klimatet mellan fångarna var ofta hårt.
En humanare straffsyn växer fram
Så småningom kom kropps-, skam och dödsstraffen att ersättas med
fängelsestraff. I slutet av 1700-talet växte mer humana uppfattningar
om straff fram, men ännu på 1730-talet var drygt 60 brott belagda med
dödsstraff i Sverige. Först 1877 avskaffades de offentliga avrättningarna
men inte förrän 1921 togs dödsstraffet bort i fredstid.
Under 1800-talet börjar synen på straff vända sig från kroppen och
istället inrikta sig på den mänskliga själen. Brottet sågs som en synd och
frihetsstraffet som en botgöring. Målsättningen var att fångarna genom
botgöring skulle förbättras. Cellfängelser växte fram där brottslingarna
förvarades var för sig. Kvar var ändå tanken om att fången skulle lida
som straff för sitt brott. De fick inte umgås med andra fångar, var ständigt kontrollerade av vakter och alla överträdelser resulterade i straffåtgärder som prygel eller mörkercell. Prygel var tillåtet ända fram till
1938. Ett länscellfängelse byggdes vid Slottsgatan i Örebro i slutet av
1850-talet. Fängelset revs 1972.
262
S A M H Ä L L E
LARS WIVALLIUS
Lars Wivallius (1605-1669) var en äventyrare och poet. Som namnet
antyder föddes han i Vivalla, utanför Örebro i början av 1600-talet. Fadern var fogde hos ståthållaren på Örebro slott och ägde den näst största
gården i Vivalla. Han kunde därför kosta på sonen en gedigen utbildning med skolgång i Örebro, under Rudbeckius, Strängnäs och i Uppsala där han studerade grekiska, latin, retorik och logik. Han övergav
universitetsstudierna efter bara ett år och tog värvning hos holländarna i
deras krig mot Spanien. Han vistades i England, for sedan till Danzig
där han ingick i kretsen kring kung Sigismund. Under denna tid blev
han katolik. När svenska trupper 1626 närmade sig Danzig rymde
Wivallius, förklädd, sittande på en gödselkärra. Han for sedan runt i
Europa via gäldstugor i Wien och Nürnberg. Två gånger blev han tagen
som krigsfånge. Under återfärden till Sverige mötte han den rika danska
adelsdottern Gertrud Grip, som han hastigt gifte sig med under förespegling av att han var friherre. Giftermålet slutade med rättegång, fängelse och dödsdom, som dock inte verkställdes. Lögnen hade blivit
Wivallius ledsagare genom livet. ”Jag tror icke att någon ännu kommit väl
genom världen som alltid talat sanning”. Återkommen till Sverige arresterades han för ett brott han faktiskt inte begått. Han sattes i fängelse i
Kajaneborg vid Uleträsk. Det blev en produktiv period i Wivallius liv då
både lärda verk och poesi författades. Han fick en beskyddare i Uleåborgs
landshövding, Wernstedt, som lyckades få honom benådad. Genom
Magnus Gabriel de la Gardie fick han en tjänst som auditör vid hovregementet. 1650 slog han sig ner på fädernesgården i Vivalla. Han framlevde sina sista dagar som tillfällighetsdiktare och brännvinsadvokat och
dog, utfattig, 1669.
Straffängelse blir fångvårdsanstalt
Reformsträvanden under 1930- och 1940-talen resulterade i stora
omdaningar av fångvården. Cellsystemet avskaffades 1946. Strafflidandet
rensades bort, frihetsförlusten var straff nog ansåg man. Den öppna anstalten eftersträvades, där de intagna fick arbeta och tillbringa sin fritid
tillsammans. Arbetet inom kriminalvården under 1900-talets andra hälft
har präglats av rehabilitering och återanpassning och verksamheten är
uppdelad i tre delar: Anstalter, häkten och frivårdsdistrikt. Anstalterna
fick både slutna och öppna platser. En form av cellsystemet införs dock
igen för de svårare fångarna. Riksanstalterna är specialiserade för att kunna
tillgodose särskilda behov hos de intagna. 1956 inköpte staten Hinseberg
utanför Frövi och lät där inrätta ett fängelse för kvinnor. I mitten av
1960-talet fick länet ett riksfängelse genom centralanstalten i Kumla. I
Kumla introducerades en ny typ av mur, en sju meter hög betongmur
försedd med en inåtböjd ”krycka”, som gör det i det närmaste omöjligt
att haka fast något föremål på murkrönet. Anstalten i Kumla är en riksanstalt med hög säkerhetsgrad. Nästan alla transporter sker under jord.
263
S A M H Ä L L E
På grund av den höga muren är utsikten från fängelsets låga byggnader
begränsad till fängelsegården.
Skola
Redan före det att lagen om folkskolor infördes 1842 förekom läskunnighet även utanför det kyrkliga och välbesuttna skiktet i landet. Sedan
medeltiden fanns katedralskolor, stadsskolor och klosterskolor i Sverige.
Det var dock en ganska begränsad skara som deltog i den undervisning
som erbjöds. Klosterskolorna utplånades helt och klostrens boksamlingar
skingrades efter reformationen. Överhuvudtaget medförde reformationen en tillbakagång för den svenska skolundervisningen. För den lutherska religionstanken var emellertid läskunnigheten viktig eftersom individen själv skulle kunna läsa i de fromma skrifterna. Det blev därför
viktigt att sprida läskunnigheten och formerna för detta fastställdes i
1571 års skolordning. Sockenpräster, klockare och inte sällan särskilda
lärare, drillade barnen i läsning i katekeser och psalmböcker och kunskaperna kontrollerades i husförhör. I praktiken rörde det sig mest om
”utantillrabblande”. Den tillgängliga litteraturen bestod också med få
undantag av kyrkliga skrifter. Intresset av att lära ut matematik och skrivkonst var däremot litet från kyrkans sida. Sådana färdigheter fick barnen
i bästa fall inhämta i hemmen. Adelns och de förmögna borgarnas barn
fick sin undervisning av privata informatorer och i små privata skolor.
”Besöket i Örebro Småbarnsskola d. 28 Juli 1865” . Teckning
ur Elisabeth Sylvanders resedagbok. Örebro läns museums
arkiv.
Folkskolan
Under frihetstiden verkade mösspartiet för instiftande av folkundervisning. Frågan kom aldrig till avgörande men många präster inspirerades att ordna med undervisningen i sina socknar. Under 1800talets första hälft anlades en rad donationsskolor runt om i länet. Exempel på sådana skolor är Brevens bruk, Lundmarkska skolan i Hardemo
och Sahlfeldtska skolan i Kräcklinge. Dessa omvandlades ofta till folkskolor efter 1842. Tiden närmast efter stadgans införande saknades fortfarande lokaler på många håll. Undervisningen skedde därför i socken264
S A M H Ä L L E
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
Skolan i Boo ligger likt ett antikt
tempel på en höjd ovanför
kyrkan. Skolhuset byggdes genom
fideikommissarien Hugo Adolf
Hamiltons försor g och kunde
invigas 1851.
stugor och gårdar, allt efter vilka utrymmen som var tillgängliga. Snart
kom en omfattande skolhusbyggnation igång runt om i länet. Särskilda
typritningar utgavs för ändamålet vilket har medfört att skolhusbebyggelsen ofta har gemensamma drag, även om material och detaljutformning kan variera. En något annorlunda form fick däremot skolhuset i Boo från 1851, vars formspråk närmast för tankarna till antikens
tempelbyggnader. I skolhusen fanns vanligen också en lärarbostad. Folkskollärare blev tidigt ett vanligt kvinnoyrke.
Fortsättningsskolor, läroverk och gymnasium
Länets städer hade åtminstone på 1700-talet etablerade stadsskolor där
läsning och skrivning lärdes ut, men den högre skolutbildningen var
koncentrerad till Örebro som sedan medeltiden hade en trivialskola.
Gustav Vasa lät inrätta en katedralskola i staden. Den inrymdes i det
FAMILJEN RUDBECK
Rudbeck/Rudbeckius-släkten stammar från Johan Pedersson som på
1570-talet invandrade från byn Rudbeck i Holstein. Han bosatte sig i
Ormesta i Almby socken och arbetade som stadsskrivare i Örebro. Han
fick sönerna Johannes och Petrus Rudbeckius. Äldst var Petrus och tillsammans med Johannes studerade han i Wittenberg. Johannes blev först
professor i matematik och sedan i hebreiska och teologi i Uppsala, där
han med sina bröders hjälp också höll privat kollegium. Johannes blev
1619 biskop i Västerås. Petrus blev präst och skald och Johannes blev en
framstående skolman som vurmade för det latinska språket. Johannes
fick i sin tur en framstående son, Olof Rudbeckius d.ä., som författade
den omfångsrika verket Atlantica, vilket syftade till att befästa den svenska
stormaktens historiska rättmätighet.
265
S A M H Ä L L E
nuvarande församlingshuset vid Nicolaikyrkan. Från år 1811 benämndes skolan Schola Carolina och 1832 stod Karolinska läroverkets nuvarande byggnad färdig efter ekonomiskt bidrag från Karl XIV Johan. I
Örebro inrättades ett handelsgymnasium år 1914 och ett Tekniskt gymnasium inrättades år 1919 genom en ombildning av stadens tekniska
skola. Redan sedan mitten av 1800-talet fanns en fortsättningskola för
bodgossar och hantverkslärlingar, vilken utgjorde grunden för de nya
gymnasierna. Från och med 1900-talets början förekommer yrkesinriktad utbildning inom handel och teknik i folkskolans regi i Örebro. En
länsinrättning för undervisning av dövstumma grundades 1875 med
bidrag från Örebro läns landsting.
Så småningom fick några av länets städer också högre utbildningar. I
Askersund inrättades år 1815 Prins Oscars Elementarläroverk i norra
kyrkoflygeln. Byggnaden från 1777 innehöll redan från början skola med
utrymme för skolmästarbostad och auditorium. Södra flygeln togs i anspråk som undervisningslokal och rektorsbostad för Elementarläroverket
1824. En samrealskola inrättades i Askersund år 1906. Samma år fick
Karlskoga sin första realskoleutbildning på privat initiativ. I Karlskoga
fanns också sedan 1882 ett praktiskt läroverk, som så småningom omvandlades till folkhögskola.
EMILIE RISBERG
Emilie Risberg (1815-1890) grundade 1863 Risbergska skolan som senare utvecklades till Örebro Elementarskola för flickor. Skolan var
Örebros första högre utbildningsanstalt för flickor. Hon var i stor utsträckning självlärd. Emilie hade startat en privatskola i Mariestad på
1830-talet. 1850-talet blev hon guvernant hos Gustav Gumaelius. Bland
Emilie Risbergs inflytelserika vänner märks Fredrika Bremer, som också
uppmuntrade hennes litterära talang. Risbergska skolan omvandlades
1932 till Kommunala Flickskolan. Den är idag en vanlig gymnasieskola.
Flickskolor
Skolväsendet var i äldre tid främst inriktat på pojkarnas utbildning. I
förmögna familjer fick flickorna undervisning i hemmen men denna
syftade knappast till någon yrkesverksamhet, även om många kvinnor i
praktiken ofta var företagare och yrkesutövare. Örebro fick en flickskola
från 1830 och Örebro Elmentarskola för flickor öppnade 1863, landets
tredje i sitt slag, under ledning av Emilie Risberg. Skolan övergick så
småningom i kommunal ägo och kompletterades 1931 med ett högre
allmänt läroverk för flickor.
Folkhögskolan
Folkhögskolerörelsen slog igenom under slutet av 1800-talet. Till Sverige
kom den genom danskt inflytande. Kävesta folkhögskola grundades 1873
266
S A M H Ä L L E
FOTO: ELISABETH KARLSSON
Kävesta folkhögskola. Byggnaden
till vänster i bild uppfördes 1878
för Örebro läns folkhögskola och
är troligen den äldsta bevarade
folkhögskolebyggnaden i landet.
I bakgrunden skymtar den f d
rektorsbostaden från 1898.
och är en av de tidigaste anläggningarna i landet. Föregående år hade
riksdagen beslutat om statsanslag till folkhögskolorna, men också
landstinget bidrog till verksamheten. I början utgjorde emellertid
elevavgifterna den största enskilda inkomstkällan. Verksamheten riktade
sig till en början till ”ynglingar och unga män”, men från 1880 anordnades sommarkurser för kvinnliga studerande. I Kävestaskolans bebyggelse
ingår den äldsta för ändamålet uppförda folkhögskolebyggnaden i landet, gamla skolan från år 1878. Flera äldre byggnader, uppförda för skolans ändamål, ingår också i miljön vilket gör Kävesta till en unik anläggning.
Försvarets anläggningar
Uppbyggandet av landets tidigaste försvars- och krigsväsende har stark
anknytning till Svearikets uppkomst. Någon fast armé fanns inte. Tyngdpunkten låg på de bepansrade hirdar och ryttare som stormännen ställde
till kungens förfogande i utbyte mot skattefrihet för sin sätesgård. Försvaret kompletterades efter behov med utländska knektar och uppbådad
allmoge. Fasta försvarsanläggningar anlades vid strategiskt viktiga stödpunkter. Örebro hus är ett exempel på detta.
Den nationella armén
Den ”nationella armén” började byggas upp av Gustav Vasa under
Dackefejden och utskrivningen befästes av riksdagen år 1544. Landskapsregementen skapades av Gustav II Adolf. Men de stora krigsföretagen
krävde en komplettering med legoknektar.
Karl XI lät upprätta indelningsverket efter modell från Dalarna och
Norrland. I dessa områden fanns fast anställda soldater som snabbt kunde
bli stridsberedda. Varje landskap skulle sätta upp 1 200 man och landskapen delades därför in i rotar för infanteriet och rusthåll för kavalleriet. Gårdetalet innebar att ett antal hemman skulle sätta upp en soldat
267
S A M H Ä L L E
Fornborgen i Tarsta är den
största och bäst bevarade i länet.
Strax intill ligger Omhälls fornborg. Kanske övervakade man
från de båda fornborgarna en
forntida väg in i Närke.
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
som sedan tjänade sitt rote i 16-20 år. Rotarna hölls ihop av kompaniets
officerare som alla hade boställen inom kompaniets område.
Indelningsverket kom att bestå in på 1900-talet. Genomgripande förändringar ägde dock rum inom ramen för systemet. Under 1860-talet
uppstod den försvarspolitiska debatt, som blev inledningen till en ny
organisation av militärväsendet. Avfolkningen av landsbygden innebar
att städerna inte bidrog proportionerligt till försvaret. Systemet med indelt armé upphörde och övergick till en värnpliktsarmé. 1901 antogs en
härordning, som innebar att grundutbildningstiden för en värnpliktig
fastställdes till 150 dagar, kompletterad med 3 perioder om 30 dagar för
”repövningar”. Örebros goda kommunikationer gjorde staden lämplig
som förläggningsort. Den viktigaste militära enheten i Örebro län utgjorde Livregementets grenadjärer.
Fornborgar
De äldsta spåren av anläggningar med anknytning till försvar eller krigisk verksamhet är fornborgarna. Dessa uppfördes under yngre järnåldern, cirka 400 - 1 100 e Kr, i strategiska lägen som utnyttjade de naturliga förutsättningar som fanns på en höjd eller bergsklack, gärna i anslutning till kommunikationsleder. Tolkningen av dessa anläggningar är
inte helt klarlagd, men de skall snarare betraktas som bevaknings- och
tillflyktsanläggningar än som offensiva krigsborgar.
Kastaler och andra försvarsanläggningar
En kastal är ett försvarstorn, vilket vid oroliga tider skyddade befolkningen och de värdeföremål som kunde hotas vid fientliga angrepp. I
Fellingsbro finns en medeltida tornbyggnad i sten bevarad, vilken eventuellt kan ha använts, eller varit tänkt, som en kastal. Den skulle därmed
utgöra det enda i sitt slag i dagens Mellansverige. Nya rön tyder på att
tornbyggnaden i Fellingsbro redan från början använts som magasinsbyggnad.
268
S A M H Ä L L E
En rekonstruktion av Örebro
hus, det tidiga fasta hus som efter
om- och tillbyggnader slutligen
resulterat i dagens Örebro slott.
Den tidiga fyrkantiga borgen
bestod av en ca tio meter hög
ringmur som förband de två
fyrkantiga tornen. Det sydvästra
tornet var borgens viktigaste försvarstorn och markeras genom
den under sent 1890-tal uppförda trappgaveln åt väster. Efter
Erik Lundbergs rekonstruktion,
Örebro läns museums arkiv.
Vid Kumla fanns in på 1800-talet ett högt torn, sannolikt av samma
typ, sammanbygt med bogårdsmuren. Även i Göksholm, Hjälmarsnäs
och Örebro hus kan kastaler ha ingått i de ursprungliga anläggningarna.
Kastalen i Fellingsbro fungerade från 1700-talet som sockenmagasin,
vilket bidrog till dess bevarande. Även vid Öby har en medeltida befästningsanläggning funnits. Läget vid en före detta vattenled, Täljeån, i det
centrala Närke gjorde platsen strategiskt viktig. Det är möjligt att detta
läge var så viktigt som tidigmedeltida centralort att sjön Nären och
Närboås, som nu benämns Norrbyås, fått ge namn åt hela landskapet
Närke.
Under 1200-talet påbörjades uppförandet av Örebro fäste. Den första borgen var ett högt försvarstorn av kastaltyp, med tillhörande träbebyggelse för de funktionärer som huserade där. Att borgen förlades hit
speglar det strategiska läge handelsplatsen vid Svartån hade, den plats
som senare skulle bli staden Örebro. Hit ledde flera landsvägar och anslöt till vattenvägen över Hjälmaren. Så småningom övervägde förmodligen förvaltningsuppgifterna och fästet blev administrativt centrum i
sitt omland. Under 1300-talet kompletterades befästningen med
bostadslängor i sten. Anläggningstypen brukar kallas fast hus. Efter upprepade krigshärjningar under 1400- och 1500-talen inleddes uppbyggnaden av slottsanläggningen under Karl IX. Slottets utformning har genomgått flera förändringar och den nuvarande fasaden härrör från restaureringen vid sekelskiftet 1900.
Lämningar av ytterligare försvarsanläggningar finns i länet. I samband med danskkriget på 1520-talet uppfördes en förskansning i form
av en enkel stenvall, påbyggd med bråtar av fällda trädstammar, vid gränsen mellan Närke och Västergötland. Platsen kallas än idag Skansbacken.
En liknande förskansningsvall finns vid Pelltorp, ungefär 25 km österut.
269
I stället för lön tilldelades
militärer na länge en egendom
som de fritt fick bruka. I Berga,
Hallsbergs socken, bodde 1:e
sergeanten vid Västra Närkes
skvadron av husarkåren.
FOTO: ELISABETH KARLSSON
S A M H Ä L L E
Militära boställen
Införandet av indelningsverket i slutet av 1600-talet medförde uppkomsten av en reglerad boställsbebyggelse på kronans marker. Bebyggelsen
utformades enligt fastställda normer för varje militär tjänstegrad. Det
var i bostadshusen för de högre militära tjänstemännen som den
dubbelradiga byggnaden introducerades genom mönsterritningar av
bland andra Erik Dahlberg, Carl Hårleman och Gustaf af Sillén. När
lönesystem infördes för officerarna utarrenderades flertalet officersboställen som jordbruk.
På byarnas allmänningar anlades soldattorp. Dessa utgjordes av traditionella enkelstugor, men med vissa minimimått fastställda. De första
bestämmelserna om torpens utformning utfärdades 1715.
Militära anläggningar och övningsplatser
I indelningsverkets system ingick exercisperioder. Övningar hölls runt
om i länet men har i allmänhet inte avsatt några varaktiga spår. Sannahed var under åren 1815-1912 en fast militär övnings- och samlingsplats, vilket ännu avspeglas i såväl bebyggelse- som landskapsbild. Trots
rivningar och senare tillkommen bebyggelse har området stort kulturhistoriskt värde. Vid grenadjärernas överflyttning till Örebro 1912 - 13,
medfördes björkar från Sannahed, vilka planterades som en allé framför
regementsbyggnaderna vid I 3.
Livhusarerna hade sedan 1860-talet lokaler i Örebro. Regementets
skolor var förlagda i ett ombyggt kronomagasin vid Svartån, numera
rivet. Stabsbyggnad och ridhus uppfördes för Livhusarernas behov under 1860-talet. Verksamheten flyttades 1905 till Skövde.
Vid Västra Mark hade anläggningar för Svea Trängkår tagits i besittning 1907. Trängkåren hade tidigare varit förlagd till Stockholm. Det
nya värnpliktssystemet medförde ett behov av nya typer av byggnader,
till exempel regementskaserner och materialförråd. Västra Mark uppfördes efter standardritningar, utarbetade av Erik Josephson, arkitekt vid
Kungl Fortifikationen. Likadana byggnader uppfördes för trängkårerna
270
LÄNS MUSEUMS ARKIV
S A M H Ä L L E
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO
De nybyg gda kaser nerna vid
Västra Mark i Örebro stod klara
för inflyttning 1907. 1927
flyttade Svea Trängkår till
Linköping och Västra Mark kom
för en tid att användas som
sinnessjukhus. Bilden visar två
korpraler till häst vid Kungliga
Svea Trängkår i Örebro år 1914.
FOTO: PETER ÅSTEDT
i Skövde, Sala och Hässleholm. Också I 3 uppfördes efter typritningar
av Josephson, vilka även användes vid regementsbyggen i Karlstad, Uppsala, Uddevalla, Skövde, Jönköping, Borås och Vänersborg. Exteriörerna har dock varierats vid dessa anläggningar i såväl materialval som
arkitektoniskt uttryck.
I december 1989 beslöt riksdagen att grundutbildningen vid I 3 skulle
upphöra. Ett försvarsområdesregemente blev kvar fram till 2001, då slutligen all militär verksamhet flyttade ut från området. I områdets övriga
byggnader har det under 1990-talet inrymts en rad nya verksamheter,
till exempel Örebro stadsarkiv, delar av Örebro läns museums verksamhet, Örebro konstskola samt en rad småföretagare. Den detaljplan som
antogs vid mitten av1990-talet möjliggör även en viss framtida nybebyggelse inom regementesområdet, både vad gäller kontor och bostadshus.
I och med att Karl XI:s indelningsverk avskaffades och ersattes
med den allmänna värnplikten
ökade behovet av kasernområden
som kunde användas året runt.
Regementet i Örebro byg gdes
efter Erik Josephsons typritningar. 1989 upphörde grundutbildningen i Örebro och i områdets byggnader inryms idag en
rad olika verksamheter.
271
S A M H Ä L L E
272