S K O G E N
UTSIKT FRÅN SKÄRMARBODA. FOTO: ELISABETH KARLSSON
Skogen
173
S K O G E N
Länets kulturlandskap präglas av stora sammanhängande skogsområden.
I söder utgör Tivedsskogen en gräns mot Västergötland, Kilsbergens
skogsklädda höjder avgränsar landskapet i väster. I öster finns Käglan
och i norr tar de vida bergslagsskogarna vid.
Skogsmarkerna har under de senaste 5 000 åren haft en stor betydelse som betesmark åt tamboskapen. Ur skogen har människan också
hämtat sitt husbehov av virke, ved och vissa livsmedel. Människan har
genom sina aktiviteter påverkat skogen under såväl förhistorisk som historisk tid. Skogsbränderna påverkade sammansättningen av skogens trädarter och deras utbredningsmönster. Bränderna gynnade lövträden på
bekostnad av framförallt gran. I bergslagsområdet ökade under historisk
tid behovet av ved till järnframställningen i rask takt. Skogen kom där
lokalt att överutnyttjas, med brist på skogsråvaror som resultat. Under
1800-talet ökade behovet av sågat virke både för inhemskt bruk och för
export, vilket ledde till att virkesproduktionen fick ökad betydelse och
ett mer storskaligt skogsbruk började utvecklas. I det äldre och mer mångfacetterade utnyttjandet av skogen, gynnades ett större antal växt- och
djurarter av människans aktiviteter, jämfört med dagens intensiva och
arealomfattande skogsbruk som verkar utarmande på mångfalden. De
artrika skogarna kan därför i vissa fall sägas utgöra en del av vårt levande
kulturarv.
Skogsbruk
Reglering av skogen i äldre tider
Ekarna var ända fram till 1830
”regale”, dvs ägdes av kronan.
174
TECKNING: MICHAEL HOLMBERG
I de medeltida landskapslagarna fanns bestämmelser, som reglerade utnyttjande av skogen. Främst gällde detta de så kallade bärande träden,
ek, hassel, apel och lind. Landskapslagarna bygger på äldre, muntligt
traderade lagar och det finns anledning att tro, att dessa regler även gällt
tiden före landskapslagarnas nedtecknande, det vill säga ända tillbaka i
S K O G E N
LÄNETS SKOG
Efter den senaste nedisningen, som i vårt län upphörde för ungefär 10 000
år sedan, var björk det första trädslaget som började växa i vårt land.
Strax därefter invandrade tall, följd av hassel och alm. Efter ytterligare
en tid kom ek och al. För 8 500 år sedan var vårt län täckt av tät skog,
dominerad av ädellövträd. Granen vandrade in i landet norrifrån några
århundraden f Kr. Under vikingatiden (800-1050 e kr) hade skogen
ungefär samma sammansättning som den har idag. Om inte människan
omvandlat landskapet skulle större delen av länet vara täckt av skog även
idag.
Örebro län består av ett varierat markslag. 70 % av länets yta är täckt
av skog. I länets nordligaste del dominerar skogen nästan helt medan
den östra slättbygden kring Örebro tätort består av 20-30% skog. Bland
länets trädslag dominerar gran (45%), tätt följd av tall (40%). På tredje
plats kommer björk (8%), vårt vanligaste lövträd . Därutöver förekommer en mindre andel av asp, al och sälg. Ek, liksom alm, lind och lönn
utgör endast en mycket liten del av trädslagen i länet, och förekommer
främst i ett band runt Hjälmaren. Större delen av länets skog räknas som
yngre skog, det vill säga är inte äldre än 20 år. Andelen skog som är
hundra år eller äldre i länet ligger mellan 5-10% i söder och 10-20% i
länets nordliga delar.
förhistorisk tid. Gustav Vasa utökade de skyddade träden med rönn,
oxel, hägg och bok. I vår första skogsförordning, som utkom 1647, stadgades om återplanteringsskyldighet vid avverkning av bärande träd. Fram
till 1830 var ekarna på bondejord ”regale”, vilket innebar att de ägdes av
kronan.
I samband med bebyggelsens utbredning under tidig medeltid togs
allt större delar av utmarkerna i anspråk. För första gången uppkom ett
behov att reglera ägorätten till skogarna. Begreppen byallmänning,
sockenallmänning, häradsallmänning och kronoallmänning uppkom.
Kronan ägde, genom ”Uppsala öd”, både odlingsmark och skogar runt
om i landet. Dessutom disponerade staten ”de fridkallade och kronans
enskilte parker” och djurgårdar för högvilt. I Örebro län har Tiveden
och Kloten utgjort kronoparker. Även vid Tysslingen och Krämarmarken
har kronoparker hållits. Under 1700-talet uppträder amiralitetskollegiet
som intressent inte bara i ekskogarna utan också i furuskogarna, eftersom rakvuxna furor till mastträd behövdes till flottans båtar.
Adelns intresse för skogsbruk var långt in på 1800-talet måttligt. Skogen användes, liksom allmogeskogen, som materialresurs men också för
jakt. Enligt 1734 års skogsförordning ägde frälsemannen rätt att bruka
sin skog ”som honom bäst synes”. De frälsegods som bedrev bergsbruk
utnyttjade i stor utsträckning skogen till kolning.
Den ökade statliga regleringen av skogen under 1700-talet ledde till
ett utbrett ”skogshat”, med ibland medveten misshushållning bland allmogen. För att övervaka att myndigheternas beslut efterlevdes tillsattes
175
S K O G E N
skogvaktare. De uppbar ingen lön, men kunde utnyttja rätten att fritt
gästa bönderna och låta sig skjutsas av dem utan ersättning. Det förekom också att de medvetet fördröjde avverkning för avsalu och lät sig
mutas av allmogen för att tillåta avverkningarna. I ett kungligt brev från
1777 beskrivs hur jägmästarnas
FOTO: JONAS JANSSON
”...små löner och senare tiders penninglystnad blivit anledning till stora förödelser för skogarne, varigenom deras tillsyn blivit fal, förmånlig för den rike, ej sällan tung
och obillig för den fattige”.
Ramsågen, där sågbladen
monterades i en ram av trä eller
järn, var länge den dominerande
sågverkstekniken. Först i slutet av
1800-talet kom ett mindre antal
cirkelsågverk igång i Sverige. På
bilden ses ramsågen i Mullhyttan
från 1877.
Med hattregeringens fall 1765, och den mot ämbetsmannastyret riktade kungliga förordningen ”om våra goda lagars elaka verkställighet” lättades den stränga regleringen upp, vilket ledde till att många husbehovsoch bysågar anlades. Under 1800-talets rådande liberalism anpassades
skogarnas utnyttjande allt mer till marknadens krav. Den europeiska industrialiseringen erbjöd under 1800-talets senare hälft en i stort sett
omättlig marknad för trävaruindustrin.
Skogen gav timmer, tjära, kol och såpa
I samband med laga skiftet, som infördes 1827, ökade behovet av
byggnadstimmer och uttaget var tidvis hårt. Visserligen flyttades de gamla
byggnadernas stommar i stor utsträckning, men man passade ofta på att
modernisera planlösningar och byggde inte sällan på en extra våning.
Ruttet virke byttes också ut när stommarna ändå var nedmonterade. De
nya skiftena skulle hägnas in och den accelererande nyodlingen innebar
också att skog skövlades.
I utmarkerna utnyttjades björken till nävertäkt för slöjdarbeten. Näver var också viktig som isolerande skikt vid grund- och takläggning.
Tjära var allt sedan medeltiden en viktig exportprodukt som utvanns ur
skogen. Tjära tillverkades dock i liten utsträckning i länet eftersom
kolningen var viktigare för bergshanteringens behov. Merparten av behovet av tjära täcktes av Tivedsböndernas tjärbränning. Lövskogen användes till produktion av pottaska (kaliumkarbonat) som bland annat
användes vid textilberedning och tillverkning av tvål och såpa. Produktionen var begränsad och endast i Asker hade tillverkningen någon större
ekonomisk betydelse. Salpetersjudningen, som också var vedslukande,
minskade i betydelse under 1800-talet.
Den hårt utnyttjade skogen i Bergslagen
Bergsmansbyarnas utmarker bestod i stor utsträckning av skogar, huvudsakligen av blandskogstyp med inslag av mossmarker. Bergslagsskogarna var fördelade på byarnas hyttlag som i sin tur delade upp den i
gårdsskogar. Dessutom kunde hyttlaget ha tillgång till allmänningsskog.
Gårdsskogarna nyttjades till timmer och kolning, medan allmänningsskogarna gav ved, mulbete och stängslingsvirke. Fram till 1846 var bergsmännen enligt lag förbundna att endast använda gårdsskogen inom hyttelaget. Syftet med inskränkningen var att garantera tillräcklig tillgång på
176
S K O G E N
KOLMILA
Träkol var länge en nödvändig produkt inom järnframställningen. Träkol ingick också i svartkrutsblandningar. Framställningen av träkol går
kortfattat till genom att ved upphettas med begränsad syretillgång. Vid
en temperatur på 270° lämnar tjära och gas träbitarna och man säger att
veden kolar.
Kolning i kolgropar skedde troligtvis redan på 500-talet f kr. Kolningsgroparna var ungefär 1,5 meter i diameter och ungefär 2 meter djupa. På
botten eldades först en kraftig brasa, därefter kastades ved ner i gropen
tills elden dämpades. När elden tagit sig igen lades mer ved på, och så
vidare tills gropen var full och hade en råge på ca 1 meters höjd. Därefter
täcktes veden i gropen med grästorv och fick stå och kola i några dygn.
Gropkolen blev aldrig av särskilt hög kvalitet, utbytet kol var endast 2030% av den ursprungliga vedmängden.
Under tidig medeltid fick kolningen sitt verkliga genombrott, då en
mindre järnindustri började växa fram och behovet av kol ökade. Vid
sidan om kolgropar började de mer effektiva liggmilorna användas i kolframställningen. I liggmilorna låg veden tvärs över ett underlag av slanor.
Veden täcktes sedan med ris och ovanpå detta jord och stybb. Hål i
jordtäcket, vilka noga reglerades, släppte in syre till elden och ledde samtidigt ut röken.
Under 1800-talet började resmilor användas. På en kolbotten sätts
först ett stöd upp att resa kolveden mot. Ofta lades tändtrumman invid
mittstocken men ibland gjordes mittstocken kortare än milan och tändtrumman hamnade då ovanför mittstocken. Längst in restes klen och
torr ved, för att milan ska tända bra. Den grova och svårkolade veden
restes mellan milans centrum och yttervägg. Ytterst lades den allra klenaste
veden för att milan skulle bli tät. Veden restes med grovändan neråt.
Därefter risades milan med granris. Ovanpå riset lades sedan sandblandad
jord, eller allra helst stybb från tidigare kolningar. Slutligen tändes milan,
till exempel genom att brinnande ved rakades ner i tändtrumman, varefter mer ved lades på tills tändtrumman var full med brinnande ved och
slutligen täcktes den över med ris och stybb.
Rester av kolmilor kan skönjas i skogsmarken i form av ringformiga
upphöjningar i marken. Många gånger är vegetationen på en gammal
kolbotten avvikande från omgivningens växtlighet. Under markytan finner man en mörk jord med kolrester. Spår efter äldre tiders kolgropar är
däremot mycket svårare att hitta.
Till vänster en liggmila, till höger en resmila.
Ur ”Om kolning i Mila”. Gustaf Svedelius,
Stockholm 1872
177
S K O G E N
178
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO
Efter en lång tids urskillningslös
avverkning växte under 1800talet behovet av skogsvård fram.
Det blev allt vanligare att de
större bruksföretagen återplanterade de områden man
avverkat. På bilden ses en grupp
människor samlade för skogssådd
i Björka, Ekeby socken 1921.
LÄNS MUSEUMS ARKIV
kol och reparationstimmer. Från utmarksskogen fick man också kalksten och ved till att bränna denna. Kalkbränningen gav extrainkomster
för torpare och randbygdens bönder, men bidrog samtidigt till att skada
skogen.
Under hösten utfördes kolning av det virke som fällts under våren.
Det var ofta torpare, boende på bergsmansgårdarnas och brukens marker som utförde kolningen som dagsverken. Vid Grecksåsars hyttby fanns
år 1836 tolv kolartorp. Kolningen av en mila tog i regel 3 veckor. Under
den tiden krävde milan ständig passning. Resmiletekniken infördes av
vallonerna på 1600-talet. Kolbehovet kunde inte tillfredsställas enbart
inom Bergslagens egna skogar. Kolning och körning av kolforor var därför en bisyssla för randbygdens bönder och torpare. En kolbotten kunde
användas till flera milor. Mängden av kolbottnar överallt i bergslagsskogarna vittnar om kolningens omfattning. Under 1800-talet började
kol framställas på industriell basis vid norrländska sågverk. Utbyggnaden av kommunikationerna möjliggjorde transport av industrikol till
bergslagsbruken, samtidigt som bruksdöden bredde ut sig och medförde
ett minskat kolbehov. Därmed förlorade kolartorpen sin ekonomiska
bas, och kolproduktionen i Bergslagen minskade.
I gränstrakterna mot slättbygden anlades från och med 1600-talet
flera bruk. I Fellingsbrotrakten fanns ett 20-tal hamrar. Bergsbruksexpansionen ledde till skogsskövling, eftersom nyetableringar krävde både
byggnadstimmer, bränsle och kol. För varje tillverkat ton järn förbrukades sex gånger så mycket kol. Konkurrensen om skogsmarken på
allmänningarna mellan de nyetablerade bruken, hyttlagen och de finska
kolonisatörerna ledde till påbud om att bruk och hyttor skulle hållas
åtskilda samt till förbud mot svedjebruket i skogsförordningen från 1647.
Den ”klassiska” gruvbrytningsmetoden, tillmakning, krävde enorm
vedåtgång vilket också bidrog till skogsskövlingen. Stora mängder ved
eldades upp invid berget. På så sätt blev bergets temperatur så hög att
det sprack när vatten hälldes över det. När krutsprängning infördes under 1700-talet minskades vedåtgången högst väsentligt. Salpetersjudningen, som var nödvändig för kruttillverkningen, slukade emellertid också en hel del ved.
S K O G E N
Skogsbruk ersätter järnbruk
När bruksdöden, orsakad av den växande utländska konkurrensen, på
1800-talet bredde ut sig blev skogsbruket en räddning. De nya järnframställningsmetoderna minskade samtidigt åtgången av kol högst radikalt. Under perioden 1823-1898 hade bruken rätt att skatteköpa
rekognitionsskogarna, skogsmark som upplåtits till bruken på kronoallmänningarna. Samtidigt ökade efterfrågan på sågade varor utomlands.
Skogarnas virkesresurser togs nu i anspråk för ett nytt ändamål. Flottleder anlades genom rensning i de flesta vattendrag blant annat från Klotens kronopark via Ramsberg och Grönbo till Rockhammar. I skogarna
uppfördes bostadshus för skogsarbetare. Flera av de större bruken och
herrgårdarna anlade sågar. Någon ytterligare förädling av virket var sällsynt. Massa- och pappersframställning var ett undantag. Till cellulosaframställning kunde också klent och skadat virke användas, vilket gjorde
även sämre skogar inkomstbringande. Flera anläggningar tillkom i länet, varav Örebro, Aspa och Frövi fortfarande är i bruk.
Den tidiga skogsvården
Länge bedrevs en urskillningslös avverkning för att generera största möjliga kvantitet virke och massaved. Vid skogsavverkning i Bergslagen gjordes ofta begränsade kalhyggen, där markens ris och kvistar svedjades.
Efter eventuell odling av fallråg eller rovor användes hygget som betesmark. Den stora efterfrågan på sågtimmer resulterade i omfattande
dimensionsavverkningar i skogsbruket, där de grova och värdefulla träden avverkades medan resten av skogen lämnades kvar. Träd, som var
lämpliga för byggnadstimmer sparades i vissa fall, eftersom detta var en
bristvara. Den kvarlämnade skogen återhämtade sig dock i de flesta fall
mycket långsamt. Under 1800-talets andra hälft blev behovet av en systematisk skogsvård uppenbar. Under åren 1855-1860 fanns en skogsvårdsskola vid brukssocieteten i Nora. De större bruksföretagen bedrev från
mitten av 1800-talet en medveten skogsvård med sådd och plantering
efter avverkning enligt tyska principer. För central hantering av skogsfrågor inrättades Skogsstyrelsen 1859. 1866 utkom en förordning om hushållning av allmänna skogar. Under 1900-talets första del infördes ett
komplex av skogslagstiftningar, med ansatser till biologisk skogsvård.
De gamla skogsregleringarna som införts för att gynna bergshanteringen
avskaffades därmed. Dagens skog skyddas i huvudsak genom
skogsvårdslagens allmänna hänsynsregler. Värdefulla områden kan dessutom ges särskilt skydd enligt miljöbalken, i form av nationalparker,
naturreservat eller biotopskydd. Ett av miljökvalitetsmålen, Levande skogar
rör dessutom skogen. Till år 2010 ska 900 000 hektar skog skyddas,
utöver den skog som fått skydd till och med år 2000.
Jakt
Jakten var, vid sidan om fiske och övrig insamling av födoämnen, en
livsförutsättning för de första människorna som kom till vårt område.
Framförallt var älg och vildsvin viktiga bytesdjur för de förhistoriska
179
S K O G E N
människorna Under medeltiden förlorade jakten emellertid sin betydelse. Orsaken var att storviltet genom regalrätten var reserverat för kronan. Stora skogsavsnitt hade fridlysts som kronoparker för kungens jakter och kronans ved- och virkesbehov. Deras antal ökade under slutet av
1500-talet. Stammarna var dessutom mycket små. Rådjuret var till exempel nästan helt utrotat. För kronans del var vissa djur särskilt värdefulla. Av älghudar fick armén det ljusgula skyllret, en viktig detalj i
uniformeringen. Älghudar och bäverskinn var viktiga exportvaror men
också horn, ben och dun gav ekonomiskt utbyte. För att dryga ut och ge
omväxling i födan hade jakten på småvilt en viss betydelse i skogstrakter.
Jakt och fiske bedrevs av de ”lösfinnar”, som bosatte sig i anslutning till
svedjefinnarnas gårdar under 1500- och 1600-talen. Genom 1647 års
ordning för ”huru alla Rikets inbyggare sig förhålla skola med jakter, djurfång och fågelskjutande” fick adeln privilegier, som reserverade jakten på
matnyttigt vilt för frälset. De delar av länet som tillhörde Värmland var
undantagna från de regleringar av jakten, som gällde i övriga delar av
länet. En del av skatten från Bergslagen betalades i skinn, mestadels från
mård och björn. Genom säkerhetsakten år 1789 fick emellertid markägaren över hela landet oinskränkt rätt till jakt på sin mark, också på
högvilt, vilket medförde en intensiv jakt som nästan helt utrotade älgen.
Behoven av reglering blev uppenbara och 1864 kom den första jaktstadgan.
Rovdjursjakt
På varg bedrevs länge en mycket
intensiv jakt och vid 1800-talets
slut var vargstammen näst intill
utrotad.
180
TECKNING: MICHAEL HOLMBERG
Rovdjuren var hela tiden fria för jakt och fångst. Dessa djur gav ett visst
ekonomiskt utbyte genom sina pälsar. Den sista björnen i Närke sköts
1860 vid Svartå. Lodjuren har aldrig varit helt utrotade. Stammen är
mycket svag men under 1990-talet har den ökat. Den mest intensiva
rovdjursjakten bedrevs på vargen, som långt in på 1800-talet var utbredd över hela landet. I Magnus Ladulås landslag fastslogs att allmogen
skulle hålla vargnät, varggårdar och varggropar. Målet var att utrota var-
Insamling av bär och svamp m m
I äldre tid utnyttjades inte skogens växter i någon större utsträckning
som livsmedel. Det krävdes oftast mer energi för att samla in bär och
svamp än den näring de gav. Främst hjortron, blåbär och lingon har
trots allt spelat viss roll i folkhushållningen. Genom att äta dessa kunde
bristsjukdomar undvikas. Sav från björk och lönn togs tillvara för tillverkning av dricka och sötningsmedel. I nödtider kunde tallens innerbark användas till mjöl. Inom den folkliga läkekonsten hade många av
skogens växter emellertid en viktig funktion.
FOTO: PER TORGÉN/ÖREBRO
gen, vilket näst intill lyckades. 1875 iaktogs de sista vargarna i Närke.
Under senare år har vargen åter hälsat på i länet, även om det ännu inte
finns någon belagd fast stam. Den ökande vargstammen har dock mötts
med blandade känslor och diskussionen om vargjakt har under det sena
1900-talet och tidiga 2000-talet visat sig vara en minst sagt känslig fråga.
De flesta varggropar som finns spridda över länet är från 1700- och
1800-talen. De är 5-10 meter i diameter, drygt 3 meter djupa och hade
ofta en kantskoning av sten eller plank. Varggårdar var höga, täta gärdesgårdar som byggdes runt varggroparna. Lämningar efter varggropar finns
på flera håll i länet, bland annat vid Hjälmarsnäs och på Grimstens häradsallmänning i Viby.
LÄNS MUSEUMS ARKIV
S K O G E N
Jakttyg som denna användes vid
de stör re vargjakterna under
1800-talet. De kunde fästas på
långa rep som spändes ut för att
hindra vargen att passera. En
annan variant var så kallade
rulljakttyg , där jakttyget var
ihoprullat och dolt i en låda.
Dessa lådor placerades ut på
jaktplatsen i förväg och kunde
sedan snabbt fällas ut genom ett
enkelt handgrepp.
Trävaruindustri
Framställningen av sågat virke tog fart på allvar under Gustav Vasas tid.
Befolkningsökningen och de många slottsbyggena under 1500-talet
krävde stora mängder byggnadsvirke, vilket resulterade i att många nya
sågverk anlades. Bräderna som sågades var grova och de centimetertjocka
hamrade järnsågbladen spillde mycket virke. Den stora revolutionen kom
på 1700-talet när de tunna valsade sågbladen började tillverkas. Länge
sågades det mesta virket i kransågar men de vattendrivna ramsågarna
blev allt fler under 1800-talets andra hälft. Flera sågblad kunde monteras i samma ram och vinsten i tid och kraftåtgång var mycket stor. Under 1800-talet fick sågverksindustrin sitt stora genombrott. Trävaruproduktionen kom att bli en viktig ersättningsindustri för de bruk som
drabbades av bergshanteringens kris under 1800-talets senare hälft. Till
en början bedrevs en rovdrift på de stora skogsområden som på olika sätt
kommit i brukens ägo. Det moderna skogsbruket, som också inriktar sig
på skogens återväxt, föddes ur insikten att skogsskövlingen i längden var
ohållbar. Det senare 1800-talets byggnadsexpansion i städer och tätorter, både i Sverige och utomlands, bidrog till en ökad efterfrågan på
virke och byggnadssnickerier. Mekaniseringen av förädlingsindustrierna
bidrog också till en ökad efterfrågan på sågat virke. Uppfinnandet av
cirkelsågen i slutet av 1700-talet och dess förbättring under 1800-talet,
samt tillämpningen av ångkraft gjorde att avsalusågar och träförädlingsindustri kunde effektiviseras. Kring sekelskiftet övertog trävaruindustrin
järnproduktionens roll som huvudnäring för flera av länets största bruks181
S K O G E N
bolag, till exempel Laxå, Hasselfors och Aspa. Under denna period rensades många vattendrag i Bergslagen och andra skogsområden för att
möjliggöra flottning till sågarna och pappersbruken. När elektrifieringen
slog i genom från och med 1920-talet effektiviserades trävaruindustrin
FLOTTNING
Människan upptäckte säkert tidigt att trästockar kunde flyta och hade
en viss bärighet på vatten. Det är svårt att säga när flottningen uppkom
för första gången. I större skala förekom flottning troligen i samband
med gruvdriften på 1300- och 1400-talen. På 1600-talet börjar
flottningen som transportsätt bli mera vanlig men det är först på 1700talet, då de tunnbladiga sågverken växte fram, som riksdag och regering
börjar intressera sig för flottningen. Det första kända påbudet angående
flottning kom 1739, där fastslås bland annat
”Att borgenskap såväl som allmogen må få utnyttja en
fri och obehindrad flottning igenom kungsådror och allmänna farleder, och att samma ådrår och farleder ej måge
dämmas, överbyggas eller med fiskeredskap uppfyllas, så
att farten därmed blir hindrad...”.
Flottningen var länge det bästa
sättet att transportera virket till
sågarna. Flottningen pågick
ända fram till 1950-talet då den
successivt ersattes av lastbilstransporter. På bilden ses flottningsvirke utanför Frösvidals såg
1902.
182
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV
För att förbättra framkomligheten i älvarna rensades älvfårorna.
Flottningen skedde antingen som lösflottning, där varje stock flöt var
för sig, eller som fastflottning, då flera stockar bands ihop till flottar,
vilka ibland bogserades. 1900-talens flottning har haft stor betydelse för
utvecklingen av den svenska skogsindustrin, trots detta var det först år
1880 som flottningen rättsligen organiserades. Flottningsföreningar bildades och dessa fick en slags statligt kontrollerat monopol på ”sin” flottled. Själva flottningsarbetet rationaliserades hela tiden men förblev delvis ett manuellt, tungt och farligt arbete. Under 1900-talets andra hälft
minskade flottningen successivt och ersattes av lastbilstransporter.
S K O G E N
ytterligare. Vid 1950-talet kom högteknologin att förändra bilden totalt. Under 1960-och 70-talen konkurreras allt fler av de mindre sågverken ut. Av de cirka 200 sågverk som fanns i länet på 1950-talet finns
inte många kvar vid 1900-talets slut. Sågverk som vid 1900-talets slut
fortfarande är i drift finns till exempel i Frövi, Hjortkvarn och Valåsen i
Karlskoga. Det senare är ett av Sveriges största sågverk.
Förutom snickerier av olika slag producerade träindustrin träull, takspån och tändstickor. Tändstickan slog igenom under 1800-talet. Den
utnyttjade den arbetskraftreserv, som fanns i form av barn och kvinnor.
Flera tändsticksbolag fanns i Örebro. Hummels tändsticksfabrik anlades
1844 och låg vid Storgatan 1-4. Hööckenbergs tändsticksfabrik flyttade
hit från Stockholm 1844. 1855 startade handlare Melin tändstickstillverkning. Melin övergick senare till talgljustillverkning. Segelbergska
tändsticksfabriken startade på 1840-talet, efter det att Segelbergs hustru
bedrivit industrispionage på Nordenmalms tändsticksfabrik i Stockholm.
Segelbergs var den mest framgångsrika av tändsticksindustrierna i staden. Fabriken låg i närheten av Centralstationen. Tändstickstillverkningen
flyttades 1892 till Jönköping.
Pappersindustri
Förutom virke och andra sågade produkter blev pappersindustrin snart
en viktig näringsgren för bruksföretagen. Behovet av papper ökade ständigt genom växande konsumtion av skrivpapper, böcker, tidningar, tapeter och emballage. Under 1800-talet hade pappersproduktionen stor
brist på råvaror eftersom lumpen inte räckte till, lösningen på problemet
blev slutligen metoder för att utnyttja träfibern för papperstillverkning.
Att tillverka pappersmassa genom slipning av trä mot roterande stenar
var epokgörande, men snart utvecklades en kemisk metod att utvinna
vedens fibrer. Genom att större mängder papper kunde tillverkas till
lägre pris skapades en av de viktiga förutsättningarna för det tryckta ordets spridning till gemene man. Från cellulosa- och pappersindustrin
kom också biprodukter som till exempel flytande harts och träsprit. Harts
användes vid tillverkning av färger, tvål, såpa och skoputs. Träprit användes främst inom färg- och desinfektionsindustrin. 1846 förekom papperstillverkning på två orter i länet, vid Lindbacka i Ånsta samt vid
Åmmeberg i Hammars socken. I slutet av 1800-talet var pappersindustrin
spridd över hela länet.
Frövifors pappersbruk
Pappersbruket i Frövifors är landets bäst bevarade pappersbruk från den
tidiga maskinpapperstiden. I Frövifabriken finns pappersmaskiner, som
härrör från 1892-1911. Vid anläggandet 1889 tillverkades slipmassa,
men snart tillkom papperstillverkningen. En sulfatmasseanläggning togs
i bruk 1901, och en sulfitmasseanläggning tillkom 1945. Idag utgör den
äldre delen Frövifors pappersbruksmuseum. Den omges av det moderna
brukets anläggningar som ständigt utvecklas vid sidan av den museala
anläggningen. Herrgårdsanläggningen från 1700-talets slut vittnar om
183
På platsen för ett tidigare
järnbruk uppfördes en massafabrik på 1890-talet. Frövifors
pappersbruk omfattar idag ett
stort antal byg gnader och anläggningar av skilda slag. Några
av de tidiga byggnaderna ingår
idag i Frövifors Pappersbruksmuseum.
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
S K O G E N
tiden då Frövi var ett aktivt järnbruk. Frövianläggningen är som helhet
ett belysande exempel på hur nya näringsgrenar kunde ersätta järnbrukens produktion i samband med bruksdöden under 1800-talets senare
del.
Örebro pappersbruk
Örebro pappersbruk anlades 1901-02. Syftet var att sanera Örebro Elektriska AB:s ekonomi, genom ett långvarigt kontrakt med en energikrävande industri. För att dra igång verksamheten införskrevs kunniga arbetare från bland annat Västergötland och Värmland. Enstaka äldre byggnader finns kvar på fabriksområdet. I anslutning till detta ligger några
förmansbostäder från tidigt 1920-tal. Almby egnahemsområde anlades
som bostadsområde för pappersarbetarna.
Aspa bruk
Aspa bruk har sina rötter i järnhantering och tegeltillverkning, vars verksamhet under 1900-talets början övergick till träindustri. För att kunna
ta till vara sågavfallet från brukets sågverk anlades 1927 en sulfatmassefabrik i Olshammar. På platsen låg tidigare ett tegelbruk. Sulfatfabriken
har därefter utökats i flera omgångar och produktionen mångdubblats.
Aspa bruk ägs sedan 1918 av Munksjö AB. Några kilometer norr om
sulfatfabriken i Olshammar ligger Aspa herrgård, vars bebyggelse i huvudsak är från 1700-talet.
Torvindustri
Mossmarkerna hade länge varit tämligen värdelösa, förutom att de gav
viss bränsleförsörjning och slåtter. Under 1700-talets skogsbrist blev torven allt viktigare som bränsle, bland annat vid mältning, brygd och smide.
1741 infördes skattelättnader för dem som utvann torv och använde
den som bränsle i stället för ved eller träkol. Under 1890-talet kom en
184
S K O G E N
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
maskinell utvinning av torv för bränsleförsörjning igång. Under 1800talets senare del började torv användas som jordförbättringsmedel. Diverse torvströfabriker bland annat i Gottsäter, Axbergs socken, Jerle Torf
AB och Hasslefors grundades under 1800-talets sista decennier. Då hade
det, genom den Lundinska vällugnen, blivit möjligt att använda torv
som bränsle vid järnhantering. En torvströfabrik finns fortfarande vid
Järle station och Hasselfors bruk bryter torv i Skagershultsmossen och
Ekebymossen.
När det började bli ont om virke
på 1700-talet kom torven att bli
intressant som bränsle. Under
slutet av 1800-talet började
torven också användas som
jordförbättringsmedel. På bilden
ser vi torvströfabriken vid Mosås
1916.
185
S K O G E N
186