Dom nr 38/16
Mål nr A 57/15
ARBETSDOMSTOLEN
Fråga om en arbetsgivare genom närmanden och fysisk beröring av sexuell
natur utsatt en arbetstagare för sexuella trakasserier i strid med
diskrimineringslagen.
Postadress
Box 2018
103 11 Stockholm
Besöksadress
Stora Nygatan 2 A och B
Telefon
08-617 66 00
Telefax
08-617 66 15
[email protected]
www.arbetsdomstolen.se
Expeditionstid
måndag–fredag
09.00–12.00
13.00–15.00
2
ARBETSDOMSTOLEN
DOM
2016-05-25
Stockholm
Dom nr 38/16
Mål nr A 57/15
KÄRANDE
Diskrimineringsombudsmannen, Box 3686, 103 59 Stockholm
Ombud: processförarna Anna Rosenmüller Nordlander och Johanna
Nilsson, samma adress
SVARANDE
Carlos-Mina AB, 556946-7870, Almlöfsgatan 3, 114 51 Stockholm
Ombud: jur.kand. Ingemar Strandberg, Immigrate AB, Kronobergsgatan 27,
112 33 Stockholm
SAKEN
diskrimineringsersättning – sexuella trakasserier
______________________
Bakgrund
Carlos-Mina AB (bolaget) driver ett café, Café Tideman. S.M. är
styrelsesuppleant i och firmatecknare för bolaget.
F.H., som är född år 1995, anställdes hos bolaget i september 2014 för att
arbeta på Café Tideman. S.M. var F.H:s chef och arbetade på caféet. F.H.
återkom inte till arbetet efter den 17 september 2014, varefter anställningen
upphörde.
Mellan parterna är tvistigt om bolaget, genom S.M., har utsatt F.H. för
sexuella trakasserier på kontoret i caféets lokaler den 17 september 2014
och därigenom brutit mot diskrimineringsförbudet i diskrimineringslagen
(2008:567).
F.H., som inte är medlem i någon arbetstagarorganisation, har medgivit att
Diskrimineringsombudsmannen (DO) för hennes talan.
Yrkanden m.m.
DO har yrkat att Arbetsdomstolen ska förplikta Carlos-Mina AB att till F.H.
betala diskrimineringsersättning med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 §
räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 27 april 2015, till
dess betalning sker.
Bolaget har bestritt käromålet. Inget belopp har vitsordats som skäligt i sig.
Sättet att beräkna ränta har vitsordats.
3
DO har vidare hemställt att Arbetsdomstolen ska inhämta förhands­
avgörande från EU-domstolen. Enligt DO bör Arbetsdomstolen fråga dom­
stolen tre frågor. Den första avser om likabehandlingsprincipen och Europa­
parlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG om genomförande av princi­
pen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet
(likabehandlingsdirektivet) innebär att käranden i ett mål om sexuella
trakasserier ska visa att trakasserierna har förekommit eller om det är till­
räckligt att käranden visar fakta som ger anledning att anta att sådana
trakasserier förekommit. Den andra avser om käranden har bevisbördan för
att den person som anklagas för sexuella trakasserier har insett eller borde
ha insett att trakasserierna har varit oönskade eller kränkande. Den tredje
avser om det är förenligt med likabehandlingsprincipen och likabehand­
lingsdirektivet att kräva att käranden ska visa att kränkningen som denne
fått utstå är av sådan art att detta utan vidare måste ha stått klar för en per­
son med normal omdömesförmåga.
Bolaget har inte haft någon erinran mot att förhandsavgörande inhämtas.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.
DO
Sexuella trakasserier
I slutet av augusti 2014 var F.H. på en anställningsintervju hos bolaget för
arbete på Café Tideman. Hon arbetade därefter på caféet på prov några
dagar innan hon fick anställning hos bolaget.
Den 17 september 2014 frågade F.H. sin chef, S.M., hur hon kunde förbättra
sitt arbete. S.M. bad henne att följa med till kontoret. Han satte sig på en
kontorsstol och visade F.H. en bildskärm där man kunde se en
bildupptagning från caféets kassa.
S.M. klappade på sitt knä och sade till F.H. att hon skulle komma och sätta
sig i hans knä. När hon inte gjorde det, insisterade han och hon gav till slut
med sig. Hon satte sig på hans ena knä med ryggen vänd mot honom. S.M.
frågade F.H. hur hon trivdes på arbetet och hon svarade att hon trivdes bra.
S.M. klappade på sitt andra knä och sade att hon skulle lägga upp benen där.
S.M. lade sina händer runt hennes överkropp och tryckte henne mot sig
samtidigt som han pussade henne på kinden. Han sade något i stil med att
hon var fin och att hon var duktig. S.M. frågade om han kunde få en kram.
F.H. gav honom en snabb kram. S.M. frågade om han kunde få en hårdare
kram, vilket hon gav honom. F.H. tog därefter ned sina ben från S.M:s ena
knä, men S.M. sade till henne ett flertal gånger att lägga tillbaka dem, vilket
hon motvilligt gjorde. S.M. lade sitt huvud mot hennes hals och sade att han
skulle ordna med en löneförhöjning åt henne. S.M. pussade henne på kinden
4
och frågade om det var okey. F.H. markerade med sitt kroppsspråk att hon
inte ville, men vågade inte göra annat än att nicka. S.M. pussade henne
återigen på kinden och undrade om hon hade någon pojkvän. F.H. svarade
att hon inte hade någon pojkvän. S.M. lade sitt huvud mot F.H:s nacke och
pussade henne längs med nacken. Han frågade henne varför hon inte hade
någon pojkvän och sade att hon var vacker och förtjänade en pojkvän. Han
förklarade återigen att han skulle ordna med en löneförhöjning åt henne och
att hon skulle få extra betalt samtidigt som han pussade henne på kinden och
halsen samt strök henne över ryggen. S.M. klappade på sin kind och frågade
om han kunde få en puss. F.H. avböjde. S.M. frågade varför han inte fick
någon puss. Hon svarade att hon inte pussade på folk. S.M. fortsatte att
pussa henne på kinden och längs med halsen tills någon utanför rummet
rörde på dörren till kontoret. S.M. föste då bort henne från knäet och sade att
de nu var klara.
Sedan den inträffade händelsen har F.H., på grund av rädsla för S.M., inte
återvänt till arbetet.
Det vitsordas att F.H., S.M. och L.S. den aktuella dagen hade de arbetstider
som bolaget har angett. Det kan dock inte vitsordas att S.M. var på plats i
caféet till dess att det stängdes.
Sammanfattning av grunderna för talan
F.H. har på sin arbetsplats Café Tideman i september 2014 utsatts för
sexuella trakasserier av S.M. som var hennes chef. De sexuella
trakasserierna har bestått av närmanden och fysisk beröring av sexuell natur
som kränkt F.H:s värdighet.
Bolaget har, genom S.M:s agerande, utsatt F.H. för diskriminering i form av
sexuella trakasserier, i strid med 1 kap. 4 § 4 och 2 kap. 1 § första stycket 1
diskrimineringslagen i dess lydelse före den 1 januari 2015. För den
kränkning som diskrimineringen har inneburit ska bolaget betala
diskrimineringsersättning till F.H. enligt 5 kap. 1 § samma lag.
Bolaget
Påståendet om sexuella trakasserier
Det är riktigt att F.H. arbetade några dagar på prov innan hon anställdes hos
bolaget i september 2014.
Den 17 september 2014 arbetade F.H. full arbetsdag. I samband med att hon
denna dag pratade med S.M. om att hon skulle fortsätta att arbeta på caféet
samt om den arbetsinsats som F.H. dittills hade presterat, kom de överens
om att de skulle prata om detta inne på kontoret. På kontoret fanns bland
annat ett skrivbord och fällstolar.
5
När de hade kommit in på kontoret sade S.M. skämtsamt att F.H. skulle
sätta sig i hans knä, varvid han klappade på sitt knä. När F.H. därefter satte
sig i hans knä blev han förvånad, eftersom han inte hade tänkt att detta
skulle hända. S.M. frågade F.H. om hon trivdes. Han berättade för henne att
han var nöjd med hennes arbetsinsatser. Under tiden på kontoret gav han
F.H., mycket oskyldigt, en puss på kinden och en kram. Han frågade henne
om hon hade någon pojkvän. Anledningen till att han ställde denna fråga var
för att kunna bjuda en eventuell pojkvän på en lunch eller annan traktering.
Caféet stänger klockan 22.00. Den aktuella dagen stängde S.M. caféet. Han
var således kvar till klockan 22.00. F.H. arbetade till klockan 21.00.
Uppgiften att S.M. lämnade caféet efter mötet på kontoret är alltså felaktig.
Både S.M. och F.H. arbetade alltså under eftermiddagen och kvällen. L.S.,
som arbetar som kock, gick dock hem redan klockan 15.00
På arbetsplatsen har man ibland givit varandra en kram och puss på kinden,
vilket även är vanligt förekommande i dag.
F.H. har vid sina kontakter med DO lämnat varierande uppgifter vid olika
tillfällen, varför hennes trovärdighet kan ifrågasättas.
Sammanfattning av bestridandegrunden
S.M. har inte utsatt F.H. för sexuella trakasserier. Bolaget har således inte
brutit mot diskrimineringslagen och är därmed inte skyldigt att betala
diskrimineringsersättning till F.H.
Domskäl
Tvisten
F.H. blev i september 2014, 19 år gammal, anställd hos bolaget i dess
verksamhet Café Tideman. S.M. var F.H:s chef och arbetade på caféet.
Tvisten gäller om bolaget, genom S.M., utsatt F.H. för diskriminering i form
av sexuella trakasserier den 17 september 2014 genom närmanden och
fysisk beröring av sexuell natur som kränkt F.H:s värdighet.
DO har sammanfattningsvis gjort gällande följande. Vid det aktuella till­
fället hade S.M. ett samtal med F.H. på caféets kontor om hennes
arbetsinsatser och arbetsvillkor. I samband med detta samtal sade S.M. åt
F.H. att sätta sig i hans knä, vilket hon gjorde först efter att han insisterat på
att hon skulle sätta sig där. S.M. lade händerna runt F.H:s överkropp och
tryckte henne mot sig samtidigt som han pussade henne upprepade gånger
på kinden och längs med nacken samt strök henne över ryggen. Under tiden
som S.M. på detta sätt fysiskt berörde F.H. sade han till henne att hon var
6
duktig och fin, att hon skulle få löneförhöjning och därutöver extra betalt
och frågade henne om hon hade någon pojkvän.
Bolaget har anfört bland annat följande. Vid det aktuella tillfället sade S.M.
skämtsamt till F.H. att hon skulle sätta sig i hans knä, varvid han klappade
på sitt knä. När F.H. satte sig i hans knä blev han förvånad, eftersom han
inte hade tänkt att detta skulle hända. Han berättade för F.H. att han var nöjd
med hennes arbetsinsatser. Under samtalet gav han henne, mycket
oskyldigt, en puss på kinden och en kram. Han frågade henne om hon hade
någon pojkvän. Det händer att de anställda ger varandra en kram och puss
på kinden. F.H. har vid sina kontakter med DO lämnat varierande uppgifter
vid olika tillfällen om vad som hände den aktuella dagen och därefter, varför
hennes trovärdighet kan ifrågasättas.
Utredningen
Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På DO:s begäran har hållits för­
hör under sanningsförsäkran med F.H. och vittnesförhör med J.H. – F.H:s
syster, E.L. – vän till F.H., M.B. – F.H:s pojkvän och professor emerita
M.E. På bolagets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med
bolagets ställföreträdare S.M. och L.S. Parterna har även åberopat viss
skriftlig bevisning.
Rättsliga utgångspunkter
Av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG om genomförandet
av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i
arbetslivet (likabehandlingsdirektivet) följer att sexuella trakasserier utgör
diskriminering. I likabehandlingsdirektivet, skäl 6, anges att trakasserier och
sexuella trakasserier strider mot principen om likabehandling av kvinnor
och män och utgör könsdiskriminering enligt direktivet.
I definitionen av sexuella trakasserier i artikel 2 i direktivet anges att
sexuella trakasserier är när någon form av oönskat verbalt, icke-verbalt eller
fysiskt beteende av sexuell natur förekommer som syftar till eller leder till
att en persons värdighet kränks, särskilt när en hotfull, fientlig, förnedrande,
förödmjukande eller kränkande stämning skapas.
Enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 diskrimineringslagen får en arbetsgivare
inte diskriminera den som är arbetstagare hos arbetsgivaren. I 1 kap. 4 §
diskrimineringslagen anges att sexuella trakasserier utgör diskriminering.
Med sexuella trakasserier avses, enligt lagen, ett uppträdande av sexuell
natur som kränker någons värdighet. I definitionen anges inte att det ska
föreligga något samband med diskrimineringsgrunden kön.
Av förarbetena till diskrimineringslagen (prop. 2007/08:95 s. 493 f.) fram­
går sammanfattningsvis följande om sexuella trakasserier. Bestämmelsen
om sexuella trakasserier är uppbyggd kring uttrycken missgynnande,
7
oönskat, insikt och av sexuell natur. Handlingen eller bemötandet ska inne­
bära missgynnande i form av skada eller obehag och på så sätt kränka den
enskildes värdighet. Handlandet eller beteendet ska vidare vara oönskat och
den som trakasserar måste ha insikt om att hans eller hennes beteende
kränker någon. Den trakasserade bör göra klart för den som trakasserar att
beteendet upplevs som kränkande. I vissa fall kan omständigheterna vara
sådana att kränkningen utan vidare måste stå klar för den som trakasserar. I
de fallen behövs inga särskilda påpekanden från den som känner sig trakas­
serad. Uppträdandet ska vara av sexuell natur. Uppträdandet kan vara ver­
balt, icke-verbalt eller fysiskt. Som exempel på uppträdanden av sexuell
natur anges ovälkomna förslag eller påtryckningar om sexuell samvaro,
oönskad fysisk kontakt i form av t.ex. beröring, klappande, nypande eller
strykningar mot en annan persons kropp.
I 6 kap. 3 § diskrimineringslagen finns en särskild bevisbörderegel. Av be­
stämmelsen framgår bland annat att om den som anser sig ha blivit diskri­
minerad visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon
har blivit diskriminerad, är det svaranden som ska visa att diskriminering
inte har förekommit. Bestämmelsen syftar till att ge den som anser sig ha
blivit diskriminerad en bevislättnad och har sin främsta betydelse för pröv­
ningen av om det finns ett orsakssamband mellan missgynnandet och
diskrimineringsgrunden.
Käranden har således, som utgångspunkt, bevisbördan för de omständig­
heter som gör det antagligt att diskriminering föreligger (de presumerande
omständigheterna). Av artikel 19.1 likabehandlingsdirektivet framgår att
käranden ska lägga fram fakta som ger anledning att anta att diskriminering
förekommit. EU-domstolen har angett att dessa fakta ska styrkas och att det
ankommer på de nationella domstolarna att ta ställning till vilka bevisade
omständigheter som är presumerande, se t.ex. skäl 30 i likabehandlings­
direktivet och C-81/12 Asociatia Accept dom 2013-04-25 p. 42 och 55.
Bedömningen får göras med beaktande av omständigheterna i det enskilda
fallet, se bl.a. C-415/10 Meister, dom 2012-04-19 p. 42, NJA 2006 s. 170
och prop. 2007/08:95 s. 561.
I ett mål om sexuella trakasserier krävs, som angetts ovan, inte att det ska
föreligga något samband med diskrimineringsgrunden kön utan det är själva
agerandet som utgör diskriminering, om det är ett oönskat verbalt, icke­
verbalt eller fysiskt beteende av sexuell natur.
Förhören med F.H. och S.M.
F.H. har under förhöret med henne uppgivit bland annat följande.
Hon fick reda på att bolaget sökte kvinnlig personal till Café Tideman
genom sin nuvarande pojkvän M.B. Han hade fått en fråga från sin kamrat
I.S., som arbetade på caféet, om han visste någon tjej som var intresserad av
att arbeta på caféet. Hon anmälde sitt intresse till I.S. Hon fick därefter börja
att arbeta på caféet, inledningsvis på prov några dagar.
8
Den 17 september 2014 var det lugnt på caféet. Hon passade då på att fråga
S.M. vad hon kunde göra bättre i sitt arbete. Hon satte sig bredvid S.M.,
men denne reste sig då upp och gick mot kontoret samt sade att hon skulle
följa efter, vilket hon gjorde. Väl inne på kontoret satte sig S.M. på
kontorsstolen. Hon ställde sig bredvid, för det fanns ingen annanstans att
sitta. Han tog sedan upp övervakningskameran på datorn för att kunna se
vad som hände vid kassan och om det skulle komma några kunder.
S.M. vände sig om, klappade på sitt knä och frågade henne om hon kunde
sätta sig i hans knä. Hon avböjde. Han frågade då en gång till, varefter hon
satte sig på hans ena knä med ryggen mot honom. Han frågade hur hon
trivdes på arbetsplatsen. Hon svarade att hon trivdes bra. Därefter klappade
han på sitt andra knä och frågade om hon kunde lägga upp sina ben där. Hon
vred sig då och lade upp benen på hans andra knä. Hon tyckte att det var
underligt att hon skulle sitta i hans knä. Han lade sedan sina händer runt
hennes midja och drog henne närmare sig samt pussade henne på kinden.
Han sade att hon var duktig och att hon arbetade bra. Han frågade om han
kunde få en kram. Hon gav honom en kram, men den var, enlig S.M., för
svag så hon gav honom en till. Sedan tog hon ner sina ben från hans knä så
att hon satt med ryggen mot honom igen. Han frågade då om hon kunde
lägga upp sina ben igen, vilket hon då gjorde. Därefter lade han sitt huvud
mot hennes nacke och förklarade att hon skulle få löneförhöjning. Därefter
pussade han henne på kinden och frågade om det var okey. Hon vågade inte
annat än att nicka. Han fortsatte då att pussa henne på kinden och frågade
om hon hade någon pojkvän, vilket hon svarade nekande på. Han pussade
henne längs med nacken och förklarade igen att hon var duktig och fin. Han
sade att hon borde ha en pojkvän och att hon förtjänade en. Sedan sade han
att hon skulle få löneförhöjning och att hon även skulle få påslag utöver den
lönen. Hon minns inte hur många pussar som han gav henne. När någon
kom och ryckte i dörren och skulle in på toaletten nedanför kontoret puttade
S.M. bort henne och förklarade att de var klara samt gick därifrån. Hon
ställde sig då upp och stod därefter kvar ett litet tag innan hon gick till
kassan samt återgick till sina arbetsuppgifter. S.M. gick in i köket och
därefter ut från caféet och kom inte tillbaka.
Under händelseförloppet blev hon rädd och fick en känsla som om hon frös
till. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon vågade inte annat än att sitta
still och kunde inte heller säga någonting. S.M. lät dominant och var hennes
chef. Eftersom S.M. ville prata med henne om hennes arbetssituation
stannade hon kvar.
Händelsen ägde rum under eftermiddagen, någon gång mellan cirka klockan
15.00–17.00. Den varade under cirka 10–20 minuter. Under den tiden satt
hon i hans knä i cirka 10–15 minuter. Efter det inträffade fortsatte hon att
arbeta tills hon av någon annan anställd, dock inte S.M., blev tillsagd att hon
kunde gå hem. Klockan var då cirka 21.00–22.00. Hon minns inte om det
var L.S. som stängde den aktuella dagen.
9
Hon pratade inte med någon annan anställd om vad som hade hänt då hon
kände sig besvärad av händelsen. S.M:s fru arbetar på caféet, men hon
minns inte om frun var där den aktuella dagen.
På vägen hem ringde hon sin kamrat E.L. och berättade vad som hade hänt.
Under samtalet började hon att skratta för att hon skämdes över det som
hade hänt. Sedan började hon att gråta och fick svårt att prata. E.L. fortsatte
att prata med henne. E.L. berättade för henne att hennes syster hade varit
med om en liknande händelse och berättade för henne vad hon kunde göra i
den uppkomna situationen. E.L. sade även till henne att hon inte skulle gå
tillbaka till arbetet efter vad som hade hänt och att då hon inte skulle arbeta
dagen efter kunde hon vara hemma och ta det lugnt. Samtalet pågick tills
hon kom hem till sin syster.
När hon kom hem väckte hon sin syster J.H. och berättade vad som hade
hänt. Systern tröstade henne. Hon satt i systerns knä ett tag. Sedan hjälpte
systern henne med att ta reda på vad hon skulle göra och var hon skulle
anmäla det som hade hänt. Hon fick hjälp med att ta fram formulär för
anmälan till DO, så att hon kunde fylla i detta dagen efter när systern hade
gått till arbetet. Efter att hon skrivit anmälan fick hon hjälp av sin pappa
med att rätta stavningen och med vissa ord.
Ett par dagar efter händelsen träffade hon I.S. för att berätta vad som hade
hänt och att hon inte ville arbeta kvar på caféet. I.S. hade varit utomlands, så
hon kunde inte träffa henne tidigare än så. Hon frågade I.S. om hon skulle
förstå om hon hade blivit sexuellt trakasserad på arbetet. I.S. frågade då
direkt om det var S.M. Hon fick hjälp av I.S. att ta fram uppgifter om S.M.
så att hon kunde ange dessa i sin anmälan till DO.
Direkt efter detta möte träffade hon M.B. och berättade även för honom vad
som hade hänt.
Hon ville inte arbeta kvar. Hon var rädd för att samma sak skulle hända igen
och att hon då inte skulle kunna säga ifrån eller gå därifrån.
Efter att hon hade anmält S.M. till DO vågade hon inte bo kvar hemma. Hon
var rädd för att S.M., så fort han fick veta att hon hade anmält honom, skulle
leta upp henne eller kontakta henne på något sätt. I samband med att hon
tappade sin telefon bytte hon samtidigt telefonnummer. Hon bor numera på
annan adress. Hon låser numera båda låsen när hon är hemma. Hon vill inte
gå hem ensam när det är mörkt ute. Hon är rädd för att S.M. eller någon från
hans släkt ska leta rätt på henne.
Efter att hon hade slutat på caféet skickade S.M. meddelanden till hennes
telefon och frågade var hon var. Eftersom hon hade slutat att arbeta på
caféet tyckte hon att detta var konstigt och att meddelandena var skräm­
mande. Hon hade sagt till I.S. att hon slutat och I.S. hade lovat att framföra
detta och förklara. Då det inte hade upprättats något skriftligt
anställningsavtal trodde hon att hon kunde avsluta anställningen på det sätt
hon gjorde.
10
Innan händelsen hade S.M. kramat om henne någon gång, men aldrig givit
henne någon puss. Hon har sett att S.M. pussat I.S. någon gång.
S.M. har berättat bland annat följande.
Bolaget var i behov av ytterligare personal till Café Tideman. Han frågade
därför I.S., som arbetade på caféet, om hon hade någon kamrat som var
intresserad av att arbeta på caféet. Det var på så sätt som han kom i kontakt
med F.H. Det är bättre att någon som kan svenska tar hand om kassan och
kunderna, eftersom han själv inte behärskar svenska språket så bra.
Han minns inte exakt vilken dag han träffade F.H. för första gången, men
det var troligen cirka tio dagar före den 17 september 2014. F.H. inledde sin
anställningen med att arbeta på prov några dagar.
F.H. var en väldigt bra tjej. Hon respekterade arbetstiderna, skötte sina
arbetsuppgifter på ett bra sätt och pratade inte i telefonen under arbetstid.
Han var väldigt nöjd med hennes arbetsinsatser.
Han respekterar sin personal och kan bjuda på mat och dryck. Personalen
brukar vara nöjd och det är en förutsättning för att arbetet ska gå bra. Han
tar i vissa fall hjälp av personalen för att kontakta myndigheter, eftersom
han inte behärskar svenska språket så bra.
Den 17 september 2014 bad han F.H. att följa med till kontoret, eftersom
han ville prata med henne om hennes lön och arbetsvillkor. Det var bättre att
ha detta samtal på kontoret än inför kunderna. Han minns inte vem av dem
som gick in först på kontoret. Utanför kontoret, några trappsteg ned från
dörren till kontoret, finns en personaltoalett. Dörren till kontoret var inte
låst.
Väl inne på kontoret skämtade han med F.H. och sade att hon skulle sätta
sig i hans knä. Till hans förvåning gjorde hon det. Han tyckte att det var
konstigt och att det inte var bra eftersom hon inte kände honom. Han
frågade henne hur hon tyckte att det gick på arbetet, då han ville veta om
hon var nöjd med sin arbetssituation. Han sade till henne att han tyckte att
hon var väldigt duktig och att han skulle höja hennes lön. De pratade även
om en eventuell utökning av hennes arbetstid och han förklarade för henne
att han hoppades att hon skulle fortsätta att arbeta på caféet. Han berättade
även att hon kunde få bjuda släkt och vänner på förtäring på caféet, men att
han då måste få uppgift om hur många personer det kunde röra sig om och
om det även inkluderade en pojkvän. Personalen kan få 15–20 procents
rabatt på förtäring till kamrater och gratis när det gäller familj och pojkvän.
Han tyckte att hon sade att hon hade en pojkvän, men han minns inte idag.
Han sade till F.H. att det är svårt att hitta så bra personal som hon och
pussade henne på kinden. Han frågade om det var fel av honom att göra så,
men hon sade att det var okey. Han minns inte om F.H. vred sig så att hon
även satt på hans andra knä. Det var på ett vänskapligt plan som han gav
henne kram och puss. Han gav henne inte fler än en eller två pussar. Han
11
behandlade henne som sin egen dotter. När han sade att de var klara med
samtalet reste sig F.H. från hans knä. Därefter återgick både han själv och
F.H. till sina arbetsuppgifter. Efter samtalet betedde sig F.H. som vanligt,
men som han minns det verkade hon dessutom glad. När F.H. slutade för
dagen sade hon hejdå och gick därifrån. Han är därför förvånad över hur den
nu aktuella situationen har kunnat uppkomma. Hans minnesbild är att
samtalet på kontoret ägde rum mellan klockan 14.00 och 15.00 och att det
varade under cirka tre till fyra minuter. Han hade mycket att göra på arbetet
och kunde därför inte avsätta mer tid än så.
Om han hade gjort det som F.H. påstår förstår han inte varför hon i en sådan
situation inte sade ifrån, gick därifrån eller slutade arbeta. Efter samtalet på
kontoret arbetade hon emellertid tillsammans med honom fram till klockan
21.00, då hon slutade för dagen. Själv fortsatte han att arbeta fram till
klockan 22.00, då han stängde caféet. Efter klockan 19.00 var det bara han
och F.H. som arbetade på caféet, eftersom det kvällstid är relativt lugnt på
caféet och det då inte behövs mer personal än så. Han arbetade i köket
medan F.H. skötte kassa och servering. Den aktuella dagen arbetade totalt
sex personer vilka var han själv, hans fru, L.S., Stefanos, Rami och F.H.
L.S. slutade klockan 15.00.
F.H. hade sagt till honom att hon skulle åka på semester. Då hon efter en
månad inte återkom, kontaktade han henne på telefon och frågade varför
hon inte kom till arbetet och om han skulle skaffa annan personal. Hon
svarade dock inte. Först efter en eller två månader fick han genom I.S.
information om att F.H. hade slutat på caféet.
Han var snäll mot F.H. Han ifrågasätter varför hon inte pratade med honom
och hur hon kunde fortsätta att arbeta efter det aktuella samtalet på kontoret
om hon var rädd. Om hon hade ansett att det som hade hänt var fel borde
hon ha sagt något. Han hyser inget agg mot F.H. utan skulle helst vilja att
hon kom tillbaka och arbetade på caféet, trots att hon har rört till det väldigt
mycket i hans liv. Han har fru och fyra barn. I hans kultur är påståenden om
sexuella trakasserier mycket känsliga och han skulle inte kunna bete sig på
det sätt som F.H. har påstått. Han ville att F.H. skulle trivas på arbetsplatsen
och har inte handlat i syfte att trakassera F.H.
Har F.H. utsatts för sexuella trakasserier?
Arbetsdomstolen gör följande bedömning i frågan om F.H. har utsatts för
sexuella trakasserier i strid med diskrimineringslagen.
Arbetsdomstolen inleder med en bedömning av vad som kan anses utrett om
själva händelseförloppet, de faktiska omständigheterna.
S.M. har vidgått att han den 17 september 2014 hade ett samtal med F.H. på
caféets kontor om hennes arbetsinsatser och arbetsvillkor och att han vid
detta tillfälle sagt åt F.H. att sätta sig i hans knä och att han därefter kramat
henne, pussat henne på kinden en eller två gånger, berömt hennes
12
arbetsinsatser, frågat henne om hon hade någon pojkvän och sagt att hon
skulle få löneförhöjning. I övrigt har S.M. och F.H. lämnat motstridiga
uppgifter om vad som förekommit mellan dem vid det aktuella tillfället,
varför ord står mot ord i dessa delar.
S.M. har som förklaring till varför han bad F.H. att sätta sig i hans knä
uppgett att han sagt detta på skämt och att han tyckte att det var konstigt att
hon gjorde detta samt att det inte var bra eftersom hon inte kände honom.
Även om S.M:s uppgift i och för sig inte är orimlig framstår den dock inte
som trovärdig med hänsyn till dels den situation det var fråga om, dels vad
han själv uppgett om att han därefter kramade och pussade henne. Trots att
han således själv skulle ha reflekterat över att det hela inte blev bra har han,
enligt vad han själv uppgett, inte ens försökt rätta till den uppkomna
situationen genom att förklara för F.H. att det bara var ett skämt och se till
att hon fick en stol att sitta på. Han har i stället valt att låta F.H. sitta kvar i
hans knä samtidigt som han i sin roll som arbetsgivarföreträdare därefter
inlett ett samtal angående hennes arbetsinsatser och arbetsvillkor. När det
gäller S.M:s förklaring till den fysiska kontakten framstår det inte som
troligt att en arbetsgivarföreträdare som ska hålla ett samtal med en anställd
angående arbetsrelaterade frågor kramar och pussar den anställde, inte ens
om detta skulle ske på ett vänskapligt plan. Det förhållandet att S.M. vidare
valde att i denna situation ta upp frågan om löneförhöjning med F.H., som
vid tidpunkten hade varit anställd mindre än en månad, gör att hans
uppgifter framstår som än mindre trovärdiga.
Mot S.M:s bestridande av att något mer hänt än han vidgått står framförallt
vad som framkommit av förhöret med F.H. Hon har på ett mycket trovärdigt
sätt lämnat en tydlig beskrivning av händelseförloppet. Hon har därvid
bland annat uppgett att hon satte sig i S.M:s knä först sedan han insisterat på
att hon skulle sätta sig i hans knä efter att hon inledningsvis avböjt detta.
Vidare ska han ha förmått henne att åter lägga upp benen i hans knä efter att
hon tagit ner dem. Hon har även berättat att S.M. lagt sina händer runt
hennes midja när hon satt i hans knä och dragit henne närmare sig. Han ska
även ha pussat henne upprepade gånger på kinden och längs med nacken.
Enligt F.H. ska S.M. samtidigt som den fysiska beröringen ägt rum ha
berömt hennes arbetsinsatser och sagt att hon var fin samt utlovat att hon
skulle få löneförhöjning och därutöver även ytterligare lönepåslag.
I målet har inte framkommit något som ger anledning att misstänka att F.H.
lämnat oriktiga uppgifter om vad som hände under det aktuella samtalet.
Det har inte ens påståtts att det skulle ha funnits några motsättningar mellan
S.M. och F.H. Det finns inte heller grund för att anta att det skulle finnas
någon annan omständighet som kunnat föranleda F.H. att under
sanningsförsäkran lämna falska uppgifter om vad hon varit med om. Det
saknas således anledning att ifrågasätta riktigheten av de uppgifter som F.H.
har lämnat. F.H. har vidare förklarat att hon inte kunde agera och säga ifrån
eftersom hon under händelseförloppet blev rädd och fick en känsla som om
hon frös till och inte vågade annat än att sitta still. Arbetsdomstolen sätter
tilltro till även dessa uppgifter.
13
Arbetsdomstolen finner, till skillnad från vad bolaget gjort gällande, att F.H.
under utredningen hos DO lämnat en beskrivning av händelseförloppet som
inte på något nämnvärt sätt avvikit vid olika tillfällen. Vad F.H. berättat har
hon också i nära anslutning till den aktuella händelsen berättat för J.H., E.L.
och M.B., vilka under ed i huvudsak bekräftat de uppgifter som F.H. lämnat.
Genom F.H:s uppgifter, som alltså vinner stöd i de angivna vittnenas
uppgifter, finner Arbetsdomstolen utrett att S.M. betett sig mot F.H. på det
sätt som hon berättat. Arbetsdomstolen gör med beaktande av detta
bedömningen att F.H. utsatts för närmanden och fysisk beröring, såsom DO
påstått, med undantag för påståendet om att S.M. strukit F.H. över ryggen
vid den aktuella händelsen, vilket inte framgår av F.H:s i förhör lämnade
uppgifter. Genom hennes uppgifter finner domstolen även utrett att
beteendet var oönskat.
Oavsett innebörden av bevisbördregeln i likabehandlingsdirektivet finner
Arbetsdomstolen alltså i detta mål att DO visat att F.H. utsatts för
närmanden och fysisk beröring, på huvudsakligen det sätt DO påstått.
Frågan är då om ovanstående ställningstagande innebär att F.H. utsatts för
sexuella trakasserier i strid med diskrimineringslagen.
I samtal mellan en arbetsgivarföreträdare och en arbetstagare där frågor om
arbetsvillkor och arbetstagarens prestationer ska behandlas är det enligt
Arbetsdomstolen typiskt sett helt främmande att arbetstagaren ska behöva
sitta i arbetsgivarföreträdrens knä. Även om man skulle godta S.M:s
förklaring till varför F.H. kom att sätta sig i hans knä kan Arbetsdomstolen
konstatera att det av honom, som arbetsgivarföreträdare, har kunnat krävas
att han korrigerade den konstiga situation som enligt honom uppkom i och
med att hon satte sig i hans knä. Det har han inte gjort. Det är vidare vid ett
sådant samtal oacceptabelt med fysisk beröring i form av kramar och pussar
på sätt F.H. har berättat. Likaså är det apart att ta upp frågan om
löneförhöjning i en situation där arbetstagaren sitter i
arbetsgivarföreträdarens knä.
På det sätt S.M. handlat och bemött F.H. vid det aktuella tillfället står det
enligt Arbetsdomstolen helt klart att F.H. utsatts för ett oönskat beteende
som kränkt hennes värdighet. Det är uppenbart att beteendet varit av sexuell
natur. Det är ostridigt att S.M. var chef för F.H. S.M:s agerande ska därför
tillräknas bolaget.
Vid en sammanvägning av samtliga omständigheter kommer Arbetsdom­
stolen således till slutsatsen att bolaget, genom S.M., utsatt F.H. för
diskriminering i form av sexuella trakasserier.
Ska förhandsavgörande inhämtas från EU-domstolen?
DO har begärt att Arbetsdomstolen ska inhämta förhandsavgörande från
EU-domstolen avseende vissa frågeställningar. Nationell domstol, mot vars
14
avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, är
enligt artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt skyldig
att begära förhandsavgörande från EU-domstolen när fråga uppkommer om
bl.a. tolkningen av EU:s rättsakter. Sådan skyldighet föreligger om den
nationella domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att dom­
stolen ska kunna döma i saken. Skyldigheten att inhämta förhandsavgörande
är enligt EU-domstolens praxis emellertid inte undantagslös. I målet 283/81,
CILFIT [1982] ECR 3415, gjorde EU-domstolen principiella uttalanden om
i vilka fall den högsta nationella domstolen kan underlåta att inhämta för­
handsavgörande trots att det i ett mål i och för sig föreligger en fråga om
innebörden av EU-rätten som enligt den domstolens bedömande är av
betydelse för avgörande av målet. I korthet gäller detta dels om motsvarande
– men inte nödvändigtvis helt identiska – materiella fråga redan har prövats
av EU-domstolen i ett tidigare avgörande, dels om svaret på frågan är så
uppenbart att det inte lämnar något utrymme för rimligt tvivel om hur denna
ska besvaras från EU-rättslig synpunkt.
Med hänsyn till att Arbetsdomstolen har kommit fram till att det är visat att
bolaget utsatt F.H. för sexuella trakasserier finner domstolen att det inte
finns skäl för att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen på sätt
DO begärt. Arbetsdomstolen har, för att kunna döma i målet, inte varit
beroende av de frågeställningar som DO önskat få besvarade. DO:s begäran
om att Arbetsdomstolen ska inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen
ska därför redan av det skälet avslås.
Diskrimineringsersättning
I 5 kap. 1 § första stycket diskrimineringslagen föreskrivs bland annat att
den som bryter mot förbuden mot diskriminering ska betala diskrimine­
ringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär och att när er­
sättningen bestäms ska särskilt syftet att motverka sådana överträdelser av
lagen beaktas.
Av förarbetena till diskrimineringslagen (prop. 2007/08:96 s. 398 f.) fram­
går att diskrimineringsersättning i varje enskilt fall ska bestämmas så att den
utgör en rimlig kompensation till den drabbade – utifrån allvaret i den över­
trädelse av lagstiftningen som han eller hon utsatts för – och dessutom
bidrar till att på ett effektivt sätt motverka förekomsten av diskriminering i
samhället.
Arbetsdomstolen har vid ett antal tillfällen prövat vilken diskriminerings­
ersättning som ska dömas ut vid olika fall av diskriminering. I AD 2013
nr 71 fann Arbetsdomstolen att en kvinnlig receptionist utsatts för sexuella
trakasserier av sin chef genom ovälkomna förslag, kommentarer och
oönskad fysisk beröring av sexuell natur, men även att arbetsgivaren hade
brutit mot förbudet mot repressalier. Vid bestämmandet av diskriminerings­
ersättningen fastställde Arbetsdomstolen ett sammanlagt belopp om
75 000 kr. I AD 2011 nr 13 fann Arbetsdomstolen att en arbetsledare utsatt
två arbetstagare för bland annat sexuella trakasserier genom att de förevisats
15
en bild med sexuellt innehåll. Då händelserna hade utspelat sig i tiden före
införandet av diskrimineringslagen fastställdes ett allmänt skadestånd till
den arbetstagare som utsatts för sexuella trakasserier till 25 000 kr och till
den arbetstagare som därutöver även utsatts för trakasserier som hade
samband med arbetstagarens etniska tillhörighet, till 35 000 kr. I AD 2014
nr 19 har Arbetsdomstolen redogjort för och hänvisat till ytterligare
avgöranden som avsett storleken av diskrimineringsersättning.
Högsta domstolen har i NJA 2014 s. 499 I och II avgjort frågor om diskri­
mineringsersättning vid fall av diskriminering utanför arbetslivet. Högsta
domstolen bestämde där diskrimineringsersättning i två steg. Först bestämde
domstolen en ersättning som ska kompensera den diskriminerade för det
lidande som kränkningen har medfört och därefter bestämdes ett till pre­
vention syftande straffskadestånd. Högsta domstolen benämner i avgöran­
dena dessa två delar som upprättelseersättning respektive preventionspåslag.
Arbetsdomstolen gör följande bedömning.
Diskrimineringsersättningen ska som framgår av det anförda bestämmas så
att den efter en helhetsbedömning i det enskilda fallet ger en rimlig
kompensation till den drabbade, utifrån allvaret i överträdelsen, och dess­
utom bidrar till att motverka diskriminering i samhället.
Det missgynnande som F.H. utsatts för från S.M:s sida har bestått i
närmanden och fysisk beröring av sexuell natur. Händelsen har utspelat sig
på arbetsplatsen bakom en stängd dörr. Det samtal F.H. skulle ha med sin
arbetsgivare om arbetsprestationer och arbetsvillkor har kommit att avse
något helt annat. Agerandet från S.M:s sida, i hans roll som
arbetsgivarföreträdare, är allvarligt då oönskade närmanden och fysisk
beröring på sätt som skett i detta fall inte kan accepteras. Kränkningen har
varat under en inte obetydlig tidsrymd och varit riktad mot en nyanställd
och ung person. Arbetsdomstolen finner inte anledning att ifrågasätta F.H:s
uppgift om att hon med anledning av det inträffade såg sig tvungen att
avsluta sin anställning hos bolaget av rädsla för att återigen bli utsatt för
S.M:s uppträdande.
Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det anförda, och med hänsyn taget
till de preventiva aspekterna, att diskrimineringsersättningen bör bestämmas
till 50 000 kr.
Rättegångskostnad
Bolaget får anses ha förlorat målet även om diskrimineringsersättningen
bestämts till lägre belopp än vad DO har yrkat. Bolaget ska således ersätta
DO för dess rättegångskostnader fullt ut. Arbetsdomstolen finner den av DO
yrkade ersättningen skälig.
16
Domslut
1. Arbetsdomstolen avslår Diskrimineringsombudsmannens begäran om att
Arbetsdomstolen ska inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.
2. Arbetsdomstolen förpliktar Carlos-Mina AB att till F.H. betala
diskrimineringsersättning med 50 000 kr, med ränta enligt 6 § räntelagen
från den 27 april 2015 till dess betalning sker.
3. Carlos-Mina AB ska ersätta Diskrimineringsombudsmannen för rätte­
gångskostnader med 30 977 kr, varav 26 460 kr avser ombudsarvode, med
ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna
dom till dess betalning sker.
Ledamöter: Cathrine Lilja Hansson, Hans Blyme, Berndt Molin, Charlott
Richardson och Ella Niia. Enhälligt.
Rättssekreterare: Eva Lärfars Persson
