Telemeddelande (A)
Mnr BOGO/20090220-2
2009-02-20
Sid. 1(11)
Bogotá, D.C.
Tommy Strömberg
Ambassadråd
UD-AME Dnr 12
Konflikten i Colombia 2009
o Ideologiska drivkrafter, mot sociala orättvisor och politisk marginalisering,
förklarar uppkomsten av konflikten i Colombia.
o Decennier av konflikt och våld har skapat ett polariserat samhälle märkt av
misstro som tillsammans med narkotikaekonomi, kidnappningar och terroristdåd
är viktiga förklaringar till varför våldet fortgår.
o Under det senaste decenniet har 40 000 människor fått sätta livet till i
konflikten. Miljoner människor har flytt från sina hem.
o En kraftig militär offensiv sedan 2002 har försvagat gerillan avsevärt.
Paramilitärerna har demobiliserats, men fenomenet fortlever.
o Diskussioner om ett humanitärt avtal har åter aktualiserats. Vägen framåt är
dock snårig och ett politiskt rävspel mellan parterna utspelas inför öppen ridå.
o En förhandlad lösning på den väpnade konflikten är idag avlägsen. Parterna är
alltmer inställda på att vänta in presidentvalet i maj 2010.
o Det internationella samfundet kan stödja det colombianska civila samhället och
Colombias regering att bygga fred.
o Sverige kan vara en partner för fred i Colombia och använda sitt förtroendekapital
till att lyfta grundläggande värderingar som fred, demokrati och MR såväl
bilateralt som genom EU och FN.
2(11)
Konfliktens rötter
Colombia lever, ända sedan självständigheten 1814, i en kombination av olika
konflikter där våldet i samhället generaliserats. Tydliga regionala skillnader,
social och ekonomisk orättvisa och politiskt utanförskap har bäddat för svaga
statliga institutioner. Ojämlikhet och utanförskap har också utgjort en
grogrund för missnöje och väpnad kamp. Dagens konflikt har kopplingar
åtminstone till perioden som går under namnet ”La Violencia”, eller Våldet,
och betecknar det inbördeskrig mellan liberaler och konservativa som rasade
1948-1958. Efter en kort militärdiktatur, under General Rojas Pinilla 19531957, etablerades en konstitutionellt sanktionerad maktdelningspakt mellan
konservativa och liberaler. ”Den Nationella Fronten” varade från 1958 till
1974. Pakten minskade visserligen våldet men stängde samtidigt ute alla andra
relevanta aktörer från att delta i det politiska livet. Gerillagrupperna Ejercito de
Liberación Nacional (ELN), inspirerad av den kubanska revolutionen, och
Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (FARC), marxist-leninistisk,
bildades under första halvan av 60-talet. En bit fram på 70-talet fanns ett
dussintal gerillagrupper som tagit upp vapen. Uppkomsten av dessa
rebellgrupper hade sin grund i bristande möjligheter att delta i det politiska
livet och missnöje över den snedvridna fördelningen av resurser. Det var
främst på landsbygden, där jordfrågan var central, som gerillagrupperna kunde
växa sig starka. I ett samhälle som bara delvis övergått till en modern
kapitalistisk ekonomi finns fortfarande idag drag av feodala strukturer där
politiskt och ekonomiskt beroende är nära sammanlänkade. Drygt hälften av
landtillgångarna ägs av sex promille av befolkningen. Jordinnehav innebär
politiskt inflytande och social status. Avsaknad av jord leder till
marginalisering och fördjupad fattigdom. Från början handlade den väpnade
konflikten om en starkt ideologiskt präglad klasskamp för att ta över makten.
Men det har alltmer kommit att handla om narkotikahandel, kidnappningar
och terroristdåd. Från 80-talet och framåt har narkotikakarteller och
paramilitärer utgjort ett inslag i konfliktkartan som komplicerat bilden och
som idag gör sökandet efter en lösning på konflikten till en än större
utmaning.
Drivkrafter och drivmedel i konflikten
En förklaring till varför konflikten fortgår är bristen på förtroende mellan
olika grupper i samhället. Polariseringen märks på alla nivåer. Colombia bär
idag ett ärr som likt en ravin delar landet. På olika sidor av ravinen finns höger
och vänster, fackföreningar och arbetsgivare, landsbygd och stad, regering och
civilt samhälle. President Uribe menar att det finns historiska grunder till den
misstro som fackföreningarna utsätts för eftersom dessa på 60-talet
infiltrerades av den marxistiska rörelsen som kombinerade det politiska
arbetet med våldsmetoder för att uppnå sina mål. Den andra sidan, vänstern,
har sina egna skäl till misstro. Sedan 80-talet har 4000 medlemmar i
vänsterpartiet Unión Patriótica (UP) försvunnit eller mördats. Interamerikanska
3(11)
Domstolen för Mänskliga Rättigheter har betecknat detta som folkmord.
Avmobiliserade FARC-medlemmar sökte genom UP en politisk arena att
agera utifrån och det inträffade kastar än idag en skugga över vänsterns syn på
vad som är möjligt eller inte genom demokratiska medel. Ett annat exempel
på polariseringen är regeringens undfallande attityd gentemot de hot som
riktas mot MR-försvarare med flera inom det civila samhället. Regeringen
skyddar visserligen dessa personer med livvakter och skottsäkra bilar. Men
istället för att gå till botten och utreda varifrån hoten kommer misstänkliggör
regeringen, med presidenten i spetsen, dessa grupper för att vara
gerillasympatisörer. Ett tydligt stöd för deras opolitiska arbete för att skydda
mänskliga rättigheter saknas. Denna onda cirkel av misstro speglar och
förstärker motsättningarna i samhället.
Den ideologiska faktorn har alltmer kommit att bli en historisk förklaring till
konfliktens uppkomst. Den illegala ekonomin, med narkotikahandeln i
spetsen, är det bränsle som håller konflikten vid liv. Trots ihärdiga försök från
den colombianska regeringens sida att bekämpa allt från odling av kokablad
till smuggling av kokain i u-båtar fortlever fenomenet. Ansträngningarna att
framförallt begränsa odlingen av kokablad har misslyckats och kanske ännu
allvarligare är att produktionen av kokain ökat under de senaste 10 åren.
Narkotikaekonomin erbjuder ett alternativt ekonomiskt system som fungerar i
regionerna och som upprätthåller de illegala väpnade grupperna. Ett
avgörande problem är avsaknaden av utveckling av jordbruket och därmed att
alternativa utkomstkällor saknas på landsbygden i de mest utsatta regionerna.
Enligt analytiker har dock FARC:s finanser försvagats avsevärt under senare
tid. En förklaring skulle vara att narkotikahandeln till viss del blockerats av
regeringsstyrkornas offensiv. En annan finansieringsform som minskat
markant är kidnappningar. Med svagare finanser minskar också möjligheterna
att fortsätta den väpnade konflikten i någon större skala och en märkbar
förändring är att FARC omorganiserat sig i mindre och mer flexibla enheter.
Vidare har utpressning med hot om våld ökat för att kompensera för
minskade inkomster från andra illegala verksamheter.
Konflikten slukar också stora resurser för staten. Idag motsvarar utgifter för
militär och säkerhet, inklusive det amerikanska stödet genom Plan Colombia,
över 5 procent av Colombias BNP. Den nivån har uppnåtts med hjälp av
extraordinära ”krigsskatter” och en stadigt hög tillväxt under de senaste åren.
Den finansiella krisen har dock slagit hårt även i Colombia och frågan är hur
länge de båda huvudaktörerna i konflikten har råd att hålla ut?
Konfliktens dynamik
Före fredssamtalen i San Vicente de Caguán, som inleddes 1999, hade FARC
långsamt stärkt sin organisation och sin militära förmåga. Under
fredssamtalen använde såväl gerillan som Colombias regering tillfället för att
rusta upp och stod vid samtalens sammanbrott, 2002, starkare än någonsin.
4(11)
Regeringen Pastrana inledde direkt efter fredssamtalens slut flera stora
offensiver för att bekämpa de illegala väpnade grupperna militärt. Den
militära strategin har sedan stärkts under regeringen Uribe. Idag kan man
konstatera att säkerheten ökat, de illegala grupperna har pressats tillbaka och
människor upplever en större grad av frihet. Men konflikten är långt ifrån löst.
Mellan 2002 och 2007 ökade de statliga militära styrkorna med 36 procent och
uppgår idag till 450.000 man inklusive polisen. Samtidigt har antalet
beväpnade män och kvinnor i FARC i det närmaste halverats under 2000-talet
till omkring 10 000 idag. Den ihållande militära offensiven mot FARC har
tvingat organisationen att byta taktik från mer storskaliga ”arméliknande”
aktioner till mindre rörliga gerillagrupper. FARC genomförde under 2008 ca
240 offensiva attacker vilket är en bråkdel jämfört med fem år tidigare.
Deserteringarna har ökat och under 2008 dödades eller tillfångatogs drygt
2000 gerillamedlemmar.
Stödet från USA, genom Plan Colombia, för att bekämpa terrorism och
narkotika har utan tvekan varit ett avgörande bidrag till den colombianska
statens militära förmåga. Särskilt flygvapnets kapacitet har stärkts. Stödet
förutses fortsätta även under Obamas administration men med en något
större andel till sociala program. Vidare har stöd från Israel och Storbritannien
bidragit till ökad colombiansk förmåga att samla in och använda
underrättelseinformation. Ökad samordning mellan armé, marin, flyg och
polis liksom uthållighet är andra viktiga förklaringar till regeringens övertag
över de illegala väpnade grupperna.
Gerillan är försvagad. Sedan 2007 har regeringsstyrkorna dödat flera av
FARC:s viktigaste ledare och därmed krossat myten om att dessa skulle vara
osårbara. Regeringssidan har också kommit över viktig strategisk information,
undanröjt terroristdåd genom underrättelsearbete och övertygat tusentals
gerillasoldater att desertera. En utbredd taktik är att erbjuda ekonomiska
ersättningar för de som lämnar gerillan och för med sig information och
kidnappade. Det har visat sig att gerillans kommunikation utgjort en svag
punkt. Ledningen för försvarsmakten menar att FARC är "en döende
patient", även om slutet kan bli utdraget.
Den tidigare koncentrationen av konflikten till centralare delar av landet har
under regeringen Uribe bytts mot en utträngning av gerillan och andra illegala
väpnade grupper. Idag är konflikten som mest märkbar i gränsområden mot
Venezuela och Ecuador. Rebellerna har närvaro även på andra sidan
gränserna och för in ammunition, sprängämnen och förnödenheter. Ett annat
utsatt område är Stillahavskusten som drabbas allt hårdare av konflikten,
främst av det narkotikarelaterade våldet. I kustregionen Nariño finns såväl
FARC, ELN och paramilitärer närvarande samtidigt som den militära
offensiven intensifieras.
5(11)
Den mindre gerillagruppen, ELN, anses vara kraftigt militärt försvagad.
Mellan 2000 och 3000 män och kvinnor uppskattas bära organisationens
vapen. Gerillan finns idag i ett fåtal regioner där man har en historisk närvaro,
men kan inte sägas agera nationellt. Användande av minor och kidnappningar
gör dock att organisationen fortsätter sprida död och terror i de områden där
man finns representerade.
Efter avväpning och demobilisering av drygt 30 000 paramilitärer från
Autodefensas Unidas de Colombia (AUC) har det paramilitära våldet förändrats.
Idag är det endast i undantagsfall fråga om konfrontationer med gerillan. Och
i dessa fall rör det sig främst om kontroll över narkotikahandeln. Lokalt märks
dock fortsatt det paramilitära inflytandet om än mindre synligt. Likväl utgör
dess existens en osäkerhetsfaktor för många civila, främst på landsbygden.
Konfliktens mänskliga konsekvenser
Den humanitära krisen i Colombia är bland de värsta i världen. Antalet
internflyktingar är omkring 3 miljoner, och varje år tvingas 200 000 personer
lämna sina hem. Antalet offer för personminor är större än i något annat land
och samhällen isoleras helt från omvärlden. Tusentals barn berövas sin
barndom i den colombianska konflikten och tvingas på olika sätt delta i allt
från direkta strider vid fronten till underrättelseverksamhet.
Återintegreringen av de paramilitärer som lämnat in sina vapen håller på att
bli ett av Colombias främsta problem vid sidan av
internflyktingproblematiken. Regeringens politik på området har kommit
igång för sent och mängder av de personer som ingick i avmobiliseringen har
lämnats utan tillräckligt stöd för att finna en väg tillbaka till ett civilt liv.
Går konflikten att lösa genom förhandlingar?
Militär logik har varit tongivande under President Uribes tid vid makten. Till
skillnad från sina företrädare inledde han sin regeringsperiod med hårda tag
och en militär offensiv. Regeringen har hela tiden hävdat att man är beredd att
förhandla med de illegala väpnade grupperna, men många bedömare frågar sig
hur stor viljan till nödvändiga eftergifter vid en förhandling verkligen är. Att
omvandla militär styrka till politiska framsteg mot fred framstår inte idag som
en prioritet för regeringen Uribe.
En förhandlad lösning med FARC ligger långt borta av flera skäl. Det
viktigaste är sannolikt förhållandet mellan vad gerillan har att vinna på fred
och vad man har att förlora på fortsatt krig. Genom att lägga ner vapnen
skulle FARC tappa sitt inflytande och gå ett mycket osäkert civilt politiskt liv
till mötes. Det mesta pekar på att gerillaorganisationen i fria val skulle
försvinna. Gerillans politiska uttryck, Movimiento Bolivariano por la Nueva
Colombia och PC3 (Partido Comunista Clandestino Colombiano) vilar på den
militära styrkan. Organisationens oförmåga att omvandla militär styrka till
6(11)
politiska förändringar har dock visat sig tydligt. När FARC stod som starkast
militärt vid millennieskiftet nöjde man sig med att symboliskt visa upp sig som
en jämbördig part med President Pastrana. Men organisationen förmådde inte
driva på för att genomföra några politiska reformer.
Det har nu gått en tid efter den historiske ledaren Marulandas död och
efterträdaren Alfonso Cano börjar ändra kurs. Han vill föra bort fokus från
kidnappningar och stärka en mer "politisk linje". Samtidigt har också
förvalsdynamiken inför parlaments och presidentvalen 2010 börjat och FARC
söker politisk synlighet i kampanjen. Det kan förklara den uppenbara
motsägelsen att tala om ett humanitärt avtal samtidigt som man massakrerar
urfolk. De våldsamma attackerna, som också inkluderar bilbomber i Cali,
Neiva och Bogotá samt mord på sex militärer i Cauca, tenderar att öka.
Försvarsministern, Juan Manuel Santos menar att dåden utgör en del av
FARC:s strategi renacer ”pånyttfödelse”.
Diskussionerna om förhandlingar med FARC har på senare tid åter
aktualiserats. Efter att alla de politiska kidnappade som FARC haft i sitt våld
antingen dödats, fritagits eller släppts har ett viktigt hinder för att avancera
undanröjts. Colombianos y Colombianas por la paz, en folkrörelse under ledning av
den liberala senatorn Piedad Córdoba, har genom skriftväxling med gerillan
bidragit till frigivandet av kidnappade. Nästa steg är att försöka få till stånd ett
så kallat ”humanitärt avtal” för att utväxla kvarvarande poliser och militärer
kidnappade av FARC mot fängslade gerillamedlemmar. Gerillan har uttryckt
intresse av ett humanitärt avtal som ett första steg mot fredssamtal. Men
skeptikerna är många. Och president Uribe menar att ett avtal är överflödigt.
Det enda gerillan behöver göra är att ensidigt frige alla kidnappade. Det
politiska spelet kring de kidnappade som tidigare låst alla positioner kan
möjligen bidra till att en konstruktiv dynamik kommer igång, men det återstår
att se.
Inom regeringen finns en tro på att man kan försvaga FARC till den grad att
gerillan tvingas till en förhandling. Regeringen tror knappast på en regelrätt
militär seger, men väl på militär styrka som ett sätt att tvinga gerillan till
underkastelse. Om regeringen lyckas finansiera och upprätthålla det militära
tryck som idag riktas mot främst gerillan kommer man sannolikt att kunna
tvinga fram någon form av politisk uppgörelse med en mycket försvagad
motpart. Det erbjudande som gerillan då kan hoppas på är en förhandling om
att återintegreras i det civila livet med ett betydande mått av strafflättnader.
Gerillaorganisationen är idag hårt pressad och det folkliga stödet i det
närmaste obefintligt. Men man överger inte sin grundläggande ambition att
genom militär och politisk aktivitet överta makten i landet.
ELN har till och från fört samtal med regeringen Uribe sedan 2002 om att
inleda regelrätta fredsförhandlingar. Efter att samtalen legat nere under mer
än ett år visar ELN åter intresse för dialog. Denna gång i första hand med
Colombianos y Colombianas por la Paz. En brevväxling håller på att inledas och
7(11)
skulle kunna bidra till att få parterna tillbaka till samtalsbordet. Ett dokument
har presenterats offentligt som innehåller en rad överenskommelser och som
skulle kunna ligga till grund för ett första steg mot fred. Inre splittringar inom
ELN förefaller dock vara det största hindret för att organisationen – som
enligt tradition fattar beslut genom konsensus – ska välja att lämna den
väpnade kampen bakom sig.
Den försvagade militära kapaciteten hos ELN, bl.a. genom 2-3000 avhoppare
under en femårsperiod, gör att gerillans förhandlingsstyrka minskat samtidigt
som regeringens intresse för att snabbt hitta en lösning avtagit. Vikten av att
erbjuda gerillan en ”värdig” utväg ur konflikten, som innehåller inslag av
politiska överenskommelser, framhålls ofta. Parterna, den colombianska
regeringen och ELN, har olika uppfattning om vad en fredsöverenskommelse
skulle innehålla. För regeringen handlar det främst om avväpning och
återintegrering av gerillamedlemmarna i samhället. ELN, å sin sida, vill få
möjlighet att diskutera politiska frågor som t.ex. den historiska sociala
konflikten och ojämlikheten i landet. Ett stående krav från gerillan är att
organisera ett ”Nationellt konvent” med hänvisning till att landet behöver en
nationell överenskommelse – eller en pakt – för att återskapa ordning och
tilltro till de politiska institutionerna.
Delar av de paramilitära grupperna, som enligt den colombianska regeringen
nedmonterats, har omvandlats och återuppstått i narkotikarelaterad
brottslighet. I några regioner finns strukturer som är mycket snarlika de som
tidigare avväpnades och demobiliserade. I Nariño, Córdoba och Urabá har
”rester” av paramilitären åter vuxit sig starka och utgör idag stabila
organisationer som t.ex. Organización Nueva Generación (ONG) och Aguilas
Negras. På det nationella planet förefaller den politiska dimensionen och
motiven för dessa illegala grupper ha minskat. Regionalt finns dock tydliga
exempel på politiska motiv och tecken på att vilja kontrollera
civilbefolkningen. Det sociala inflytandet är i många regioner intakt och vilar
idag huvudsakligen på nätverk av informatörer snarare än vapenmakt. De
ekonomiska intressena är likaså orubbade inom viktiga sektorer.
Den politiska skandalen parapolítica som syftar på samröre mellan politiker,
främst från partier som stödjer president Uribe, och paramilitärer har förlamat
landets politiska liv och utgör idag en viktig utmaning för den colombianska
demokratin. Fenomenet började rullas upp i slutet av 2006. I och med att
undersökningen ”Parapolítica”, som finansierats av Sverige genom Sida,
presenterades sommaren 2007 tog processen ny fart. Därefter har antalet
anklagade, utredda och häktade ökat stadigt. Det är svårt för regeringen, som
förknippas med paramilitären, att finna en väg ut från den väpnade konflikten
med gerillan. Det mesta tyder på att såväl FARC som ELN idag är beredda att
vänta tills Uribes regering och den nedfläckade kongressen bytts ut mot nya
politiska företrädare innan några nya steg mot fred övervägs på allvar.
8(11)
Förutsättningar för fred i Colombia
En grundläggande förutsättning för fred i Colombia är att skapa förtroende
mellan olika grupper i samhället och ett klimat där alla politiska uttryck är
giltiga – så länge de sker i demokratiska former. Någon form av nationell
samling kring grundläggande värderingar; fred, demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter samt avståndstagande från våld behövs för att lägga
grunden för en långsiktig fredlig samhällsutveckling.
Den demokratiska vänsterns framväxt under senare år visar på möjligheten att
driva idéer om ett förändrat samhälle inom ramen för de demokratiska
institutionerna. Polo Democrático visar att politisk förändring kan uppnås utan
vapen. Detta drar undan mattan för gerillans argument om att den väpnade
kampen krävs för att förändra samhället.
Det är också viktigt att tänka på gerillans motiv till den väpnade kampen. En
förhandlingslösning måste beakta dessa för att kunna erbjuda en väg ut från
konflikten. En satsning på landsbygdsutveckling förefaller idag vara en viktig
komponent för att ge FARC och ELN något av det man ägnat årtionden av
väpnad kamp åt för att åstadkomma. Det som, enligt insatta bedömare, krävs
är en omfattande reform som möjliggör att lantbrukare, som idag är kraftigt
beroende av jordägarna, frigörs ekonomiskt och socialt men också politiskt.
Kanske kan en förändring underlättas av att livsmedelspriserna skjuter i
höjden samtidigt som efterfrågan på biobränslen ökar vilket gör att jordfrågan
klättrar många steg på den politiska agendan. Å den andra sidan gör det att
kontrollen över jorden blir än mer åtråvärd.
För att nå en långsiktig lösning på konflikten bör även konfliktens offer,
kvinnor, urfolk och afrocolombianer m.fl. tillåtas vara delaktiga i byggandet av
fred, med fokus på olika gruppers behov. Om freden tvingas fram militärt,
och utan tillräcklig delaktighet från samhället i stort, är risken uppenbar att det
går ut över hållbarheten och en möjlig försoning. Den colombianska
regeringens politik ifrågasätts också främst därför att den militära strategin
inte åtföljs av en tydlig politik för fred. Det kan också konstateras att den
illegala sektorn, som domineras av narkotikahandeln, drar till sig alltfler före
detta paramilitära och gerillasoldater. En utveckling mot militariserade
kriminella gäng, bortom statens kontroll, är tyvärr ett sannolikt scenario.
Misslyckandet att återintegrera de demobiliserade medlemmarna från AUC
bidrar till den utvecklingen.
Sverige och andra aktörer för fred i Colombia
Det internationella samfundet har ett viktigt ansvar att värna de mänskliga
rättigheterna i Colombia, att stödja en fördjupad demokrati och främja en
förhandlad lösning på den väpnade konflikten. Omvärlden kan också spela en
viktig roll för att stödja insatser som främjar civil återuppbyggnad,
återintegrering samt initiativ som bistår den colombianska staten i sina
9(11)
strävanden att uppfylla sociala åtaganden och erbjuda en ljusare framtid för de
lokalsamhällen där konflikten lämnat efter sig djupa sår. Det civila samhället
är relativt starkt i Colombia och har en viktig roll att spela i byggandet av
hållbar fred. Dock finns interna motsättningar mellan främst organisationer
som arbetar för mänskliga rättigheter respektive fredsorganisationer. Det
internationella samfundet kan stödja dessa organisationer genom att skapa
utrymme för dialog, länkar till regeringen och möjligheter för dem att
presentera konkreta förslag.
Sverige kan vara en partner för fred i Colombia. En konsekvent politik för att
främja en förhandlad lösning på den väpnade konflikten, värna mänskliga
rättigheter och stärka demokratin har under senare år lagt grunden för det
förtroende som Sverige åtnjuter i Colombia. Såväl bilateralt som via
multilaterala kanaler kan Sverige genom nära samverkan mellan politisk dialog
och utvecklingssamarbete bidra till en utveckling mot fred i Colombia. Sverige
kan driva på EU:s arbete med Colombia, särskilt under ordförandeskapet. En
öppen och uppriktig dialog med Colombias regering är grunden för ett
samarbete som av båda sidor upplevs som givande. Goda relationer med det
civila samhället, i såväl Colombia som Sverige, är strategiskt viktigt.
Sverige tillhör de mest aktiva medlemsländerna i EU när det gäller att
definiera Unionens relation med Colombia. EU har, främst genom
kommissionens verksamhet i Colombia, tydligt inriktat samarbetet på
fredsbyggande arbete genom de så kallade ”fredslaboratorier” som stödjer
fredsbyggande underifrån. Politiskt finns också en möjlighet att under det
svenska ordförandeskapet lyfta grundläggande värdefrågor som fred,
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter för att tydligare positionera
EU som en partner för fred. Unionen åtnjuter trovärdighet i det
colombianska samhället som ett resultat av att ihärdigt hävda fredliga metoder
i sökandet efter hållbar fred i Colombia.
FN spelar en viktig roll i Colombia genom de olika delarna av FN-systemet
som finns på plats i huvudstaden Bogotá. De viktigaste FN-aktörerna idag är
UNDP, UNHCHR, UNHCR, UNICEF och UNODC. Relationerna med den
colombianska regeringen är goda och man har också ett gott samarbete med
det civila samhället. Från svensk sida har initiativ tagits till en lokal informell
vängrupp för FN, för en tydligare politisk roll för FN i framtida
fredsprocesser. För närvarande finns dock ingen efterfrågan på en mer
framträdande roll för FN från colombiansk sida. Organisationen utgör trots
det ett viktig stöd för de länder som skulle kunna spela en mer öppet aktiv
roll.
G24, är en lokal vängrupp som inkluderar länder från Europa, Nordamerika,
Japan, Latinamerika och FN. Gruppen spelar en viktig roll för att definiera en
internationellt acceptabel process för fred och utveckling tillsammans med
den colombianska regeringen och det civila samhället. Sverige deltar aktivt.
10(11)
OAS prioriterar Colombia. OAS/MAPP, organisationens verifieringsmission i
Colombia, har efter avslutad demobilisering av paramilitärerna en viktig
uppgift i att följa upp nedmonteringen av paramilitära strukturer och att
stödja den juridiska processen för att lagföra de avmobiliserade. OAS/MAPP
skulle kunna spela en utvidgad roll om parterna i Colombia så önskar.
USA har genom sitt omfattande stöd, och nära förhållande till den
colombianska regeringen, en särställning i det internationella samfundet. Den
amerikanska ambassaden i Bogotá kan utgöra en konstruktiv och strategisk
partner för fredsbyggandet i Colombia, om än med en lägre profil än andra
länder. Regeringsskiftet i Washington förutspås inte förändra den rollen i
någon större utsträckning.
Katolska kyrkan i Colombia har idag ingen formell roll i sökandet efter fred i
Colombia. Utåt tar gerillan avstånd från kyrkan men detta är ändå en kanal där
budskap kan föras fram mellan parterna och där ett grundläggande förtroende
finns. Kyrkans roll är särskilt viktig i konfliktområden. Kombinationen av
lokal närvaro i församlingarna och en internationell aktör i form av
Vatikanens sändebud ger den katolska kyrkan en central roll som brobyggare
mellan olika parter.
NORDSTRÖM
CC:
UD-MK
UD-UrP
UD-SP
UD-FMR
UD-UP
UD-MU
UD-PIK
UD-SSSB
Lundqvist, Maria
Eklund, Elisabeth
Tamas Hermelin, Fredrike
Josefsson-Lazo, Pernilla
New York, Representation
Madrid, Ambassaden
Mexico, Ambassaden
Guatemala, Ambassaden
11(11)
Havanna, Ambassaden
Brasilia, Ambassaden
Buenos Aires, Ambassaden
Santiago de Chile, Ambassaden
